Han stängde av eländet och vände sig mot väggen för att somna om.
”Nej lilla hjärtat, inte somna om nu.”
Ryan såg upp på sina föräldrar som stod i dörröppningen.
”Jag kan nog inte gå till skolan idag...” sa Ryan med ynklig liten röst. ”Jag är sjuk.”
David och Kate utväxlade en road blick.
De visste att deras son aldrig erkände om han var sjuk - tvärtom försökte han med vad som helst för att övertyga sin familj och sina vänner om att han var frisk.
”Snart har du sommarlov grabben,” sa David. ”då får du sova hur länge du vill på morgnarna.”
Ryan suckade trött.
”Men klockan är bara halv sju…! Det borde vara förbjudet för väckarklockor att ringa så här tidigt!”
”Jag håller med!” hörde han Sunshine säga.
Hon och Maureen stod nu också i dörröppningen.
”Men Ryan… har du inte gått upp än?” sa Maureen.
”Jo, det ser du väl att jag har.” sa Ryan och log busigt.
”Gå upp nu, annars får du en puss.” skrattade Maureen.
”Yeah right.” flinade Ryan.
Maureen satte sig på Ryans säng.
”Vill du ha en puss, sötnos?”
Ryan skakade på huvudet.
”Aldrig i livet!” fnissade han.
”Synd, för du får en puss ändå!”
Maureen pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
”Torkar du bort pussen får du en till!” flinade Maureen.
”Nej! Inga fler pussar!” sa Ryan snabbt. ”Jag ska gå upp.”
”Maureen, du får komma hit och väcka Ryan varje morgon i fortsättningen.” skrattade Kate.
”Med nöje!” sa Maureen.
”Nej, hon bara pussas hela tiden.” sa Ryan lite retsamt.
”Ska jag kittla dig istället kanske?” flinade Maureen.
”Nej, verkligen inte!”
Ryan skyndade sig ut till badrummet.
”Det är så kul att göra den där lille killen så nervös och generad!” sa Maureen förnöjt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar