SkrivPuff: Utmaning 2011:120 - 2 maj

En bild att skriva till.

Sun City, California. 2002

"Pappa! Titta på mig!"
Maxine hade klättrat upp på tornet av träbackar och stod nu på toppen, bredbent och med armarna rakt ut, för att hålla balansen.
Åh Herregud...!" flämtade Martin. Han trodde nästan att hjärtat skulle stanna när han såg sin fosterdotter där uppe. "Maxine, kom genast ner därifrån!"
"Wow! Vilken utsikt, jag ser jättelångt!" jublade 9-åringen.
"Jag förstår det älskling," sa Martin. "men kom ner nu innan du ramlar."
Maxine klättrade försiktigt ner på marken.
"Se, nu är jag nere." sa hon och tittade upp på sin fosterfar. "Det var väl inte så farligt."
"Jo," sa Martin. "du kunde ha ramlat ner och då hade du slagit dig rejält."
Maxine log brett.
"Men nu gjorde jag inte det."

När hela familjen satt ute på Sea Breeze Diners veranda för att äta lunch, berättade Maxine för sin fostermamma Joanne och sina fostersyskon om det spännande tornet.
"Jag stod jättehögt upp."
Maxine ställde sig på en av de ryggstödslösa träbänkarna vid ett av borden för att visa.
"Sitt ner Maxine." sa Joanne. "Bänken ska man sitta på när man äter."
"Hoppa ner nu lilla gumman." sa Martin.
Han skulle just gå fram och hjälpa Maxine ner, när träbänken välte och kastade Maxine framåt.
Den lilla flickan landade med ansiktet ner mot verandagolvet.
Joanne rusade fram och lyfte upp henne.
Maxines lilla ansikte var uppskrapat från hakan till näsan och hon hade bitit sig hårt i underläppen. Hennes nakna knän hade också fått en ordentlig törn.
Maxine grät tyst, med stora tårar rinnande nedför kinderna.

Senare på dagen åkte Joanne och Martin till tandläkaren med Maxine, för att se om flickans nya framtänder tagit skada av fallet.
Tänderna var oskadda, men tandköttet vid framtänderna var alldeles blått.
"Va, har jag ett blåmärke på tandköttet...?" frågade Maxine förvånad när tandläkaren gav henne en spegel att kika i.
"Mmmm," sa tandläkaren. "dina tänder kan ha tryckts upp i tandköttet en bit."
Maxine grimaserade.
"Bläää... äckligt!"
Tandläkaren log och nickade.
"Men du hade tur flicka lilla," sa han och strök Maxine över kinden. "det kunde ha gått riktigt illa. I fortsättningen får du låta bli att klättra på saker."
Maxine såg ner på sina knän som hade fått stora skrubbsår.
"Mmmm... det tror jag också..." mumlade hon.
Sedan tittade hon upp på tandläkaren.
"Får jag klistermärken nu?"
Det fick hon.

Maxine bar sina klistermärken i ett fast grepp när de gick till bilen.
"Vilken dag, va...?" sa flickan.
"Ja, det kan man verkligen säga." suckade Martin.