SkrivPuff: Utmaning 302 - 29 oktober

Skriv om skrubbsår.


New York City

Det hade gått några år sedan hon såg dem senast, men Carla visste att hon skulle kunna känna igen dem bland tusen andra barn och ungdomar.
Pojken var brunhårig, någon nyans ljusare än flickan.
Flickan hade fortfarande långt hår, utsläppt.
Hon tänkte att de alltid varit fina, vackra.

Pojken cyklade iväg mot gångvägen. Fortare och fortare trampade han nedför allén.
Flickan satt på en bänk och såg efter honom.
Plötsligt föll pojken av sin cykel och landade på asfalten.
Carla sprang fram och hjälpte honom upp.
Han hade redan fått stora skrubbsår på de knotiga knäna.
”Hur gick det?” frågade hon.
”Ont!” snyftade pojken.
Hans blick var lite frånvarande.
Flickan kom fram till dem och drog pojken intill sig, skyddade honom som en lejonhona skyddar sina små.
Flickan synade Carla, med en lång, allvarlig blick.
”Tack. Jag tar hand om honom nu.” sa hon.
Pojkens blick tycktes lite mer närvarande nu när flickan var hos honom.
Han tryckte sig intill henne, lade armarna kring hennes midja.
Det märktes att de var trygga tillsammans.
”Det var längesen.” sa Carla till dem. ”Hur mår ni?”
Blicken Carla nu fick av flickan var nästan förintande.
Carla vände sig om och gick från dem.
”Känner vi henne? Vem var det?” hörde hon pojken fråga.
”Ingen speciell.” svarade flickan, en avmätt ton i hennes röst.


Carla gick bort och satte sig på en parkbänk.
Hon tittade länge på den lille pojken och den unga flickan.
Hennes fina barn, som hon inte hade sett på så länge.
Om hon räknade rätt borde pojken vara 8-9 år nu.
Flickan (eller ung kvinna var hon nu) någonstans i de övre tonåren.
Kunde hon vara 18-19 år redan?
Det hade gått flera år, men det gick inte en dag utan att hon tänkte på den där morgonen då hon tog sitt beslut.
Hon grät tyst och undrade hur hon hade kunnat tillåta sig själv att lämna dem; det käraste hon hade - efter allt som hänt dem!
Inte så konstigt att flickan inte ville veta av henne, hon skulle förmodligen reagerat likadant om hon var i hennes kläder.
Skrubbsåren som pojken fått på knäna nu var ingenting emot de djupa såren flickan måste ha i själen.
Sår som aldrig skulle läka.
***