En liten bokmal

***
Greta Williams, bibliotekarie på Blue Creek Library, såg på barnet borta vid bokhyllorna.
Den lilla flickan klättrade upp på en stol för att ta ner en bok hon inte nådde.
Elle Jenlin var en av bibliotekets stamkunder.
Om det fanns en tävling som hette ”Rekord i flest biblioteksbesök per år” eller något liknande skulle Elle lätt vinna.
Hon hade varit på biblioteket så ofta att hon kunde namnet på alla som jobbade där och deras familjemedlemmar.
Det första hon gjorde när hon kom in på biblioteket, varje gång, var att gå fram till in- och utlånings-disken för att fråga personerna där bakom hur de - och deras familjer - mådde.

Elle kom fram till disken med en hög böcker i famnen.
Mrs. Williams hjälpte henne att lägga upp böckerna på disken, checkade ut dem och tittade på titlarna.

Oliver Twist av Charles Dickens
Mary Poppins av P.L. Travers
The Wizard of Oz av L. Frank Baum

”Mrs. Williams, kan ni rekommendera nån bok åt mig?” frågade Elle.
Mrs. Williams log varmt och nickade.
Det fanns en bok som hon länge tänkt på åt lilla Elle.
”Har du läst Matilda av Roald Dahl?”
”Nej, den har jag inte läst.” svarade Elle. ”men jag har hört mycket om den och skulle gärna vilja läsa den. Har ni den inne?”
”Tyvärr så har vi inte kvar den.” svarade Mrs. Williams. ”Men jag har ett exemplar hemma, jag ska ta med den hit. Kom hit i morgon efter skolan, så kan du låna den.”
”Tack så mycket Mrs. Williams! Ni är så snäll!”
”Jag tycker den lilla flickan i boken påminner så mycket om dig.”
Elle log.
”För att vi båda läser så mycket.”
”Och för att du är en så rar och speciell flicka.” sa Mrs. Williams.
Elle log igen, men plötsligt fick hon ett sorgset uttryck i ansiktet.
”Hur är det med ert hjärta, Mrs. Williams?” frågade hon.
Mrs. Williams såg förvånat på Elle.
”Hur visste du…?”
”Ron berättade det.” svarade Elle.
Ron var Mrs. Williams vuxne son.
”Jag träffade honom förra veckan när han läste sina dikter på Sallys café.” sa Elle. ”När jag frågade hur ni mådde såg han lite lessen ut, och så sa han att ni har ont i hjärtat.”
”Jag har fått nya mediciner av min doktor, så jag ska nog bli bättre.” sa Mrs Williams.
Elle stoppade ner böckerna hon lånat i sin ryggsäck och gick mot dörren.
Just som hon skulle gå ut, vände hon sig om och såg på bibliotekarien med tårblanka ögon.
”Jag vill inte att ni ska dö Mrs. Williams.”
”Åh, älskade lilla Elle, jag ska inte dö. Var inte orolig.”
Elle rusade in bakom disken och kastade sig i Mrs. Williams famn.
”Jag älskar er.” nästan viskade hon.
Sedan gick ut från biblioteket.
”Hon är verkligen ett speciellt barn.” sa Greta Williams högt för sig själv.
***

Utmaning: mp3-lista

***
- lyssna på din mp3 / iPod / CD
- byt låt för varje fråga


1. Vem är mest lik dig? 

Zac Efron



2. Vem är mest lik din mamma? 

Tina Turner

3. Vem är mest lik din pappa? 

Dan Brown

4. Du vore ett perfekt par med... 

Elvis



5. Du skulle lätt bli bästis med... 

Amy Diamond

6. Ni skulle avsky varandra, du och... 

Madonna

7. Du drömmer om att träffa... 

Dean Koontz

8. Du har vilda sexfantasier om...
Hanson



9. När du träffar dina vänner så brukar ni prata om...
Torey Hayden

10. Vem har världens vackraste röst?
Osmonds

11. Vems röst vill du ha?
Sweeney Todd cast



12. Du tror att du är släkt med... 

Camilla Läckberg

13. Du skulle vilja ha följande artist/band 
som spelade på din nästa födelsedag...
Les Misérables cast

14. Du dansar bäst när du hör denna person/dessa personer...
Mika

SkrivPuff: Utmaning 304 - 31 oktober

***
Skriv om en trollerilåda.


Delphi Elementary School, 
Fredag, 1 november, 1963


7-årige Ryan skakade på sin lunchbox.
Hans bästa vän och klasskamrat Maureen såg undrande på honom.
”Vad gör du?”
”Om jag skakar den här kanske maten förvandlas till nåt godare.” sa Ryan.
8-åriga Maureen skrattade och skakade på huvudet.
”Du är ju knasig! Det är en lunchbox, ingen trollerilåda!”
”Småbarn…” sa 8-åriga Sheila. ”de tror på vad som helst!”
”Bara för att du inte har nån fantasi behöver du inte bli snorkig.” svarade Ryan.
”Jag menade inte att förolämpa dig.” sa Sheila mjukt. ”Skaka lunchen igen då, så får vi se om det händer nåt.”
Ryan skakade sin lunchbox igen och öppnade den.
Han suckade besviket.
”Nä, jag visste det… tråkig rostbiffsmörgås…”
Plötslig tog någon lunchboxen ifrån honom.
Ryan skulle just göra sig beredd på att protestera, men så såg han till sin lättnad att det inte var någon av skolans översittare, utan hans 11-åriga storasyster Rebecca.
”Här är din lunch.” suckade Rebecca och gav honom en lunchbox. ”Pappa förväxlade dem.”
Hon gick bort till sina kompisar.

Ryan öppnade sin lunchbox och tittade på sin lunch.
Yes! Det var precis vad han ville ha: jordnötssmör-smörgås!
Han såg triumferande på Sheila och Maureen. Hans blå ögon glittrade lyckligt.
”Ser ni? Jag är lite magisk trots allt!”
***

SkrivPuff: Utmaning 303 - 30 oktober

***
Skriv om mellanmål.


Emilia sträckte sig efter mjölkpaketet för att hälla lite på sin mannagrynsgröt, ett av hennes favoritmellanmål på fritids.
Men det var svårt att lyfta ett fullt mjölkpaket med bara en hand, den andra var ju fortfarande gipsad, så hon tappade paketet i golvet och all mjölk rann ut på golvet.
”Klant!” skrek något av barnen.
Anders, en i fritidspersonalen, slog handflatan i bordet.
Barnen hoppade förskräckta till.
”Det förstår ni väl,” sa Anders argt. ”att det inte är så lätt när man har armen i gips! Hur vore det om någon av er kunde vara lite hjälpsam någon gång istället!”
Lars, som gick i samma klass som Emilia, reste sig och gick fram till henne.
”Var inte lessen.” sa han. ”Jag hjälper dig. Vänta så ska jag hämta ett nytt mjölkpaket i köket.”
”Vad snällt av dig, Lars.” berömde Birgitta, en annan personal.
”Lars är kär i Emilia!” retades Hanna.
”Jobba på din attityd lite.” fräste Lars.
Hanna blev märkbart förnärmad. Men hon var fortfarande på retsamt humör, så hon vände sig till Emilia och log försmädligt.
”Ska ni gå hem och pussas sen?”
Emilia höll upp sin friska handflata mot Hanna.
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte. Imbecill!”
Med de orden lämnade Emilia bordet.
Hanna bara gapade. Hon visste inte var imbecill betydde, men hon begrep att det inte var något bra.
”Jag går hem.” viskade Emilia till Anders och Brigitta.
”Är det nån hemma då?” frågade Birgitta.
”Jag kan gå till farmor.” sa Emilia.
”Jag ringer henne först och kollar att det går bra.” sa Anders. ”Vad har farmor för telefonnummer?”
Emilia rabblade upp sin farmors telefonnummer och Anders gick in i köket och ringde.
”Farmor väntar på dig hemma.” sa Anders efter någon minut. ”Tack för idag Emilia.”
”Tack för idag.” svarade Emilia.
Hon gick ut till barnens hyllor och tog på sig skor och jacka.
Lars stod i dörröppningen och vinkade åt henne när hon gick.
”Vi ses i morgon!” ropade han.
Emilia vände sig om och log mot honom.
”Ja, vi ses i morgon! Och du, Lars. Tack för att du är min vän!”
Lars log varmt tillbaka.
”Och tack för att du är min, Emilia!” ropade han.
Hanna hade smugit upp bakom honom.
Nu viskade hon retsamt:
”Lars är kär i Emilia!”
Lars vände sig om och knuffade bort henne.
”Seriöst Hanna, du har stora attitydproblem! Jag är lite trött på dig.”
***

SkrivPuff: Utmaning 302 - 29 oktober

Skriv om skrubbsår.


New York City

Det hade gått några år sedan hon såg dem senast, men Carla visste att hon skulle kunna känna igen dem bland tusen andra barn och ungdomar.
Pojken var brunhårig, någon nyans ljusare än flickan.
Flickan hade fortfarande långt hår, utsläppt.
Hon tänkte att de alltid varit fina, vackra.

Pojken cyklade iväg mot gångvägen. Fortare och fortare trampade han nedför allén.
Flickan satt på en bänk och såg efter honom.
Plötsligt föll pojken av sin cykel och landade på asfalten.
Carla sprang fram och hjälpte honom upp.
Han hade redan fått stora skrubbsår på de knotiga knäna.
”Hur gick det?” frågade hon.
”Ont!” snyftade pojken.
Hans blick var lite frånvarande.
Flickan kom fram till dem och drog pojken intill sig, skyddade honom som en lejonhona skyddar sina små.
Flickan synade Carla, med en lång, allvarlig blick.
”Tack. Jag tar hand om honom nu.” sa hon.
Pojkens blick tycktes lite mer närvarande nu när flickan var hos honom.
Han tryckte sig intill henne, lade armarna kring hennes midja.
Det märktes att de var trygga tillsammans.
”Det var längesen.” sa Carla till dem. ”Hur mår ni?”
Blicken Carla nu fick av flickan var nästan förintande.
Carla vände sig om och gick från dem.
”Känner vi henne? Vem var det?” hörde hon pojken fråga.
”Ingen speciell.” svarade flickan, en avmätt ton i hennes röst.


Carla gick bort och satte sig på en parkbänk.
Hon tittade länge på den lille pojken och den unga flickan.
Hennes fina barn, som hon inte hade sett på så länge.
Om hon räknade rätt borde pojken vara 8-9 år nu.
Flickan (eller ung kvinna var hon nu) någonstans i de övre tonåren.
Kunde hon vara 18-19 år redan?
Det hade gått flera år, men det gick inte en dag utan att hon tänkte på den där morgonen då hon tog sitt beslut.
Hon grät tyst och undrade hur hon hade kunnat tillåta sig själv att lämna dem; det käraste hon hade - efter allt som hänt dem!
Inte så konstigt att flickan inte ville veta av henne, hon skulle förmodligen reagerat likadant om hon var i hennes kläder.
Skrubbsåren som pojken fått på knäna nu var ingenting emot de djupa såren flickan måste ha i själen.
Sår som aldrig skulle läka.
***

En riddare i natten

***
 Fortsättning på SkrivPuff 301 - 28 oktober:
 Skriv om monstret under sängen.
*** 
***
Tom Harrison skulle just låsa upp sin bil och åka hem när han såg en liten gestalt längre bort på parkeringsplatsen.
Vad fan gör ett barn ute så här dags? tänkte han.
När han kom närmare barnet kände han igen henne.
Det var ju Eddie Jenlins lilla dotter.
”Elle, lilla vän, vad gör du här? Det är alldeles för sent för en liten flicka att vara ute så här sent, det är ju mitt i natten!”
Elle såg upp på den store polismannen.
”Ingen älskar mig!” snyftade hon.
Tom Harrison satte sig på huk och såg på den lilla.
”Men det är väl ändå inte sant? Jag tror nog att mamma Lou är orolig där hemma nu.”
Elle skakade på huvudet.
”Jag vill träffa pappa!”
”Vi kanske kan ordna det nån dag, raring.” sa Tom Harrison. ”Jag ska prata med lite folk och så ska vi höra vad din mamma säger. Okej?”
Elle nickade.
”Okej.” sa hon, lite skakigt efter allt gråtande.
Tom Harrison reste sig upp.
”Får man eskortera prinsessan hem?”
Elle log.
Hennes lilla hand tog Tom Harrisons stora hand.
Tillsammans gick de mot Elles hyreshus.
”Ni är som en riddare i natten Mr. Harrison.” sa Elle.
Tom Harrison skrattade bullrande.
”Jo du, en riktigt Sir Lancelot, va?”
Elle fnissade.
”Jo... lite faktiskt!”
***

SkrivPuff: Utmaning 301 - 28 oktober

***
Skriv om monstret under sängen.


Elle skrek hjärtskärande i panik.
Hennes mamma kom sömndrucken in i det lilla rummet Elle sov i.
”Monster!” grät Elle. ”Det är faktiskt ett monster under sängen!”
Louella Jenlin suckade.
”Elle, du är stor flicka nu. Du vet att det inte finns monster. Somna om nu, vi ska upp tidigt i morgon.”
”Jag vill att pappa Eddie ska skrämma bort monstret!” sa Elle. ”Han är den enda som vet hur man gör.”
Ny suck från mamma.
”Elle, jag orkar inte med det här… du vet mycket väl att din pappa inte kan komma.”
Elle slog med knytnävarna i madrassen.
”Men jag vill! Kan jag inte få ringa honom åtminstone? Han kanske vill veta att han lilla flicka är lessen och längtar efter honom.”
”Man kan inte bara ringa dit. Elle, det vet du.” sa Louella. ”Snälla lilla du, sov nu. Vi har skola och jobb i morgon.”
Elles gråtattack tog ny fart. Nu grät hon så att hon höll på att tappa andan.
”Men Elle… älskling… kom här."
Louella tog Elle i sin famn och höll om henne.
"Ska mamma ta bort monstret? Vill du det?”
Elle slet sig loss.
”Åhhh! Du är dum! Du fattar ingenting!”
Louella såg på sin lilla dotter.
Var det här verkligen ungen som lärarna i skolan brukade prata om som en så mogen, speciell och fin flicka.
Det var som om de pratade om en helt annan unge... hemma kunde Elle vara alldeles omöjlig, som förbytt.
”Jag vill inte va här!”
Elle rusade upp ur sängen och ut i hallen. Hon tog på sig skor, drog på sig en jacka ovanpå pyjamasen, sedan rusade hon ut ur lägenheten.
Ut i nattmörkret.
***

SkrivPuff: Utmaning 300 - 27 oktober

***
Skriv om att lära sig räkna
***
Familjen var lite orolig när deras nya bebis skulle komma.
De pratade mycket om förlossningen, övervägde Kejsarsnitt.
Daniel var fyra år och blivande storebror - en uppgift att vara mäkta stolt över.
Men han kunde inte undgå att höra föräldrarnas oro
Tänk om något går fel?
och funderade mycket på bebisen och vad som kunde hända.
En dag hörde han någon prata om att bebisar kunde födas utan fingrar och tår.
Tio fingrar skulle man ha och tio tår - det hade någon på dagis lärt honom.

När Emilie föddes kom släkten upp till BB för att hälsa den lilla välkommen.
Daniel vakade som en hök över lillasyster och kontrollerade att de höll henne som man skulle.
Så mindes han de vuxnas oro.
Daniel tittade på Emilies pyttesmå händer och fötter. Han räknade tyst för sig själv.
Sedan såg han upp och meddelade strålande:
”Hon har tårna, mamma! Och fingrar!”
***

En Ekdahlsk morgon - del 3

***
Linus var besviken på sin pappa som bara jobbade jämt.
Möten är viktigare än jag, tänkte Linus. Dumma, jävla skitmöten!
Linus ville skrika och sparka på ytterdörren, men då skulle han bara få skäll.

”Linus!” ropade hans mamma. ”Var snäll och ställ din tallrik i diskmaskinen!”
Linus släpade sig in i köket, dukade av sin tallrik och sitt glas.
”Jag kan hjälpa dig med läxorna ikväll.” sa Malena.
”Kan du något om grekisk mytologi då?” undrade Linus, en viss tveksamhet i rösten.
”Nej, det kan jag tyvärr inte.” sa Malena.
Linus himlade sig och gav sin mamma en vad-var-det-jag-sa-blick.
”Men Leni kan mycket om grekiska sagor och myter.” sa Malena.
”Hon är ju aldrig här längre.” sa Linus.
Han saknade sin storasyster.
De träffades inte så mycket nu när Leni bodde hos sin pappa Johan.
”Jag kan ringa Leni och be henne hämta dig på fritidsgården i eftermiddag.” sa Malena.
”Bra!” Linus sken upp. ”Hoppas hon kan komma tidigt. Det är så tråkigt på fritidsgården.”
”Vad ska ni göra där idag då?” frågade Malena.
”Fula påskkycklingar.” mumlade Linus.
”Syckingar gillar jag om! Fula syckingar med.” sa Melwin glatt.
Sedan upplyste han:
”Syckingar gör goda ägg.”
Vi måste göra något åt hans talfel, tänkte Malena.
På förskolan hade de mycket att säga om att Melwin inte kunde prata rent.
Antydningar hit och dit.
Dagiskompisarna accepterade Melwin och han var väldigt omtyckt bland både barnen och deras föräldrar.
Däremot verkade det som om personalen hade svårt att acceptera de barn som inte klassades som ”normala” på förskolan.
Malena bestämde att hon skulle prata med Göran om att de borde byta förskola.

”Hönsen lägger ägg, inte kycklingarna.” hörde hon Linus säga till Melwin.
”Vem är höns?” frågade Melwin.
”Kycklingarnas mamma.” sa Noel.
”Och det heter kyckling – inte sycking!” sa Linus.
Malena såg på väggklockan. Den var tre minuter i åtta.
Skolan började tjugo över åtta och tvillingarna skulle vara på förskolan klockan nio.
Nu var det bråttom.
”Mamma!” skrek Noel. ”Melwin häller kaviar i min mjölk!”
Noel grep tag om sin tvillingbrors hår och drog hårt.
Melwin skrek larmande och grät så att tårarna sprutade.
”Mamma, jag flyttar till en cirkus”, sa Linus. ”Det är lugnare där.”
***

En Ekdahlsk morgon - del 2

***
Göran reste sig från sin stol.
”Nu ska pappa gå till jobbet.”
Göran var lättad över att kunna lämna morgonkaoset.
Han älskade naturligtvis sin familj, men han tyckte inte om morgnarna hemma; en stressig fru och gnälliga ungar var inte hans melodi.
Det hade varit lugnt och stilla hemma så länge Malenas dotter, 16-åriga Leni, hade bott hos dem.
Men nu hade Leni flyttat till sin pappa, mest för att hon och Malena rök ihop rätt ofta.
Leni var bra på att hålla ordning på de stundtals mycket bångstyriga tvillingarna.
Göran saknade den ordningen och lugnet.

Göran gav sin fru en kyss och vinkade till barnen.
”När kommer du hem pappa?” frågade Linus. ”Jag vill att du ska hjälpa mig med läxorna.”
”Mamma får hjälpa dig, jag kommer hem sent ikväll.”
”Om mamma inte kan då?” sa Linus besviket.
”Jag hjälper dig!” sa Noel glatt.
”Det kan inte du.” suckade Linus.
”Joho!” hävdade Noel. ”Jag är duktig häruppe.” han knackade sig i huvudet med pekfingret.
Malena skrattade.
”Ja, gubben, det är du.” hon rufsade om hans hår.
”Jag är ingen gubbe.” sa Noel.

Linus skyndade efter sin pappa ut i hallen.
”Pappa, kan inte du skjutsa mig till skolan?”
Linus ville så gärna umgås med sin pappa som han numera såg alltmer sällan.
”Hinner inte skjutsa dig idag, Limpan.” sa Göran. ”Jag är redan sen till ett möte. Ha en bra dag.”
Göran försökte ge sonen en kram, men Linus drog sig undan.
Göran skyndade sig ut ur lägenheten och tog trapporna ner.
Alltid bråttom... suckade Linus. Han kommer få magsår.

En Ekdahlsk morgon - del 1

***
Noel Ekdahl öste upp tre fulla matskedar lingonsylt på sin havregrynsgröt.
Noels tvillingbror Melwin var inte lika glad i dagens frukost; han petade bara i sin gröt med skeden.
Malena stoppade Noels hand innan pojken hann ösa upp ännu mer sylt på sin gröt.
”Det är min sked!” sa Noel.
”Du har redan alldeles för mycket sylt på gröten, Noel.” sa hans mamma.
Femåringen protesterade vilt, han slet åt sig skeden och råkade slå omkull sitt mjölkglas.
”Fan!” stönade Malena trött.
Göran harklade sig.
”Inte svära, Malena, ungarna suger åt sig som svampar.”
”Fan!” ekade Noel glatt.
Göran gav sin fru en menade blick.
Malena rev av en bit hushållspapper från rullen på diskbänken och torkade upp mjölk från vaxduken och från golvet, sedan hällde hon upp ny mjök åt Noel.
”Vill inte ha gjöt!” gnällde Melwin.
”Du måste äta frukost.” sa Göran till sin lille son.
”Gillar inte om bjun gjöt!” sa Melwin.
”Det heter brun gröt.” sa Linus. “Melwin, säg brun.”
”Bjun.” sa Melwin.
"BRRRRUN." ljudade Linus.
"Bjuuuuun." sa Melwin.
Linus skrattade, men slutade tvärt när han såg sin pappas stränga blick.
Göra narr av Melwin talfel var strängt förbjudet i det Ekdahlska hemmet, hur roligt det än kunde låta.
”Ta en macka om du inte vill ha gröt.” föreslog Linus.
Melwin sneglade på sin pappa.
”Får jag macka?”
”Okej.” sa Göran. ”Men då får du äta lite fil med müsli också.”
”Det kan jag väl.” sa Melwin, lättad över att få slippa den läbbiga gröten.
***

Elle's julminne # 1

***
Ett litet julminne
Av Elle Jenlin.
***
När jag var liten och bara 4 år firade vi jul hos några kompisar till pappa Eddie. De bor på landet.
Jag ville inte att vi skulle äta kalkonen på julafton, jag ville ha honom som husdjur och döpa honom till Freddy!
Man är lite knäpp när man är liten faktiskt.

På julafton kom iallafall kalkon fram på bordet.
Men pappa sa att det inte var Freddy. Den här kalkonens namn var Larry.
Det var lite roligt! :)
Och jag är nog lite hemsk för jag åt av Larry och han var god.

***

Maureen's Story

Nu finns Maureen's Story uppe!
Klicka på bilden för att komma till hennes egen sida :)

***

Frågor till Elle

Känner du Eli ?

Eli är några år äldre (16 eller 17 tror jag), men jag har träffat honom några gånger i stan och på biblioteket.

Han är jättesnäll! En gång lagade han mitt cykeldäck som fick punktering.

Vi bor i samma stad, som heter Blue Creek.

Fast han bor på "The Hill" (barnhemmet här).

Eller föresten... nu bor han i New York!

När träffade du din pappa senast?

På sommaren när jag var 5 år. (I vinter fyller jag 7)

Pappa Eddie är världens supersnällaste, men mormor säger att trubbel brukar leta upp honom.

Hurdan är din mamma?

Mamma är lite speciell...

Ibland är det lite svårt för henne att ta hand om mig.

Hon glömmer mig ibland. Som tur är hittar jag i denna här staden.

Och hon kan glömma att jag inte tål viss mat och så... Mormor och jag skriver stora lappar och påminner henne.

Och mamma kan inte hjälpa det, men hon måste stjäla när hon går i affärer. Jag tror det kallas kleptoman eller nåt... (slog upp ordet i en bok på biblioteket)

Jag blir jättearg! För hon kan faktiskt hamna i fängelse och då måste jag bo på barnhem (The Hill).

Hur gammal var du när du lärde dig läsa?

Jag lärde mig läsa när jag var ungefär 2 år.

(Jag skryter inte nu väl...? För det vill jag inte)

Tack för alla frågor!! Jag blir jätteglad! :-)

Om du vill veta mer så är det bara att fråga!

Jag svarar på typ allt! :P

Puss & kram

// Elle

Frågestund med karaktärerna

Ryan: hur ser dina framtidsdrömmar ut?

Ryan svarar:

Jag har ju börjat sjunga en del nu, så det vore kul att hålla på med det.

Teater är också kul.

Här i vår stad finns en speciell skola för elever med artisttalang. Mina lärare tycker att jag ska börja där.

Det blir inte förrän om några år - efter High School, men jag söker nog dit.

Funderar också på att börja tävlingssimma. Det blir nog rätt så tufft, för jag är både yngst och minst i skolan [har inte ens fyllt 14 än] - men jag är envis!

Maureen tillägger: Jätte-envis menar han! (skratt)

Nej, nu ska jag vara snäll, han är jätteduktig (både som artist & simmare) ! :-)

Melwin & Noel: är ni lika varann?

Noel svarar: Japp! Vi är såna här tvillingar som ser på pricken likadana ut!

Melwin svarar: Japp! Jättelikadana!

(Storasyster Leni tillägger att pojkarna är enäggstvillingar)

Maureen: känner du att Ryan och Sunny får för mycket fokus, och vad skulle ditt livs historia innehålla om du fick chansen att berätta den?

Maureen svarar: Nej, det tycker jag inte. Jag tar så mycket plats ändå (skrattar).

Nej. ärligt talat - jag tycker inte att de får för mycket fokus. Både Ryan & Sunny betyder så jäkla (får man svära?) mycket för mig och jag unnar dem allt gott!

Mitt livs historia... ja, den skulle nog handla mycket om (min underbara) mamma Maggie - och om barnet som hon förlorade i unga år.

Sedan skulle jag nog berätta om min far som lämnade oss (flyttade) när jag var liten.

Frågor till karaktärerna

Tänkte börja med frågestunder (Q’s & A’s) med mina karaktärer

här i bloggen.

Ställ gärna frågor till någon/några av karaktärerna i kommentars-rutan nedan, så ska jag se till att de svarar ;-)

(Q’s & A’s dyker upp i nytt/nya inlägg)

Önskelista: Elle

Detta här önskar jag mig till jul + till min födelsedag:

Massor med bra böcker

Jag hoppas jag får träffa pappa Eddie i år - om de har besöksdag innan jul….

Snälla Tomten, berätta för mamma att jag inte vill ha kläder o saker som hon inte har betalat för! Jag vill inte att polisen ska ta henne!

Jag önskar att Blake och Amy får vara trygga och lyckliga

Ritblock & tuschpennor

Baddräkt + badskor

Badrock

Stor badhandduk med nån kul figur på

Hoppas du inte tycker jag önskar mig för mycket, kära Tomten!
(menar inte att va girig)
Om du tycker jag ber om för mycket är det faktiskt okej
om du bara ger mig en av sakerna! Jag blir glad ändå :)

Puss & kram xoxoxo
Elle Jenlin
(7 år 31 december)

Önskelista: Linus

Transformers DVD

Lord of the Rings + Bilbo (böckerna)

Fotbollsskor (helst de röda och svarta!)

Pengar

Godis

En ny sovsäck

* Jag önskar oxå att min storasyster Leni firar jul med oss i år!
* Och jag hoppas att min lillebror Melwins talsvårigheter ska försvinna!
Jag menar absolut inte att låta elak nu!
För mig får Melwin prata precis hur han vill - alla är ju olika!
Men vi (hans familj) blir så himla lessna när folk inte förstår honom och en del är taskiga… :(

// Linus Ekdahl, 13

SkrivPuff: Utmaning 297 - 24 oktober

Bara 2 månader till julafton, skriv en önskelista

Til Tomten från Noel 5 år

Jag önskar att Melwin ska kunna prata bettre
så att alla menniskor förstår honom.
Melwin är min tvilingbror han är jättesnell!
och jag vill inte att han ska bli retad.

Och så vill vi ha
lite Lego
en radjostyrd bil
kanske en spennande bok
och en hund (behöver inte va en riktig hund fast vi blir glada då!)
Och glass varje dag vil vi ha
och ingen ärtsopa til middag mer!


Tak snella Tomten! Vi ses på julaffton!
Från Noel och Melwin Ekdahl

Skrivarkalendern 2010

Har precis skickat in mitt bidrag till Skrivarkalendern 2010.

Det var sannerligen inte lätt att välja...! (Puh! :Þ )

Men till slut - efter mycket blod, svett och tårar - blev det

texten om lilla Elle - från 29/7.

Nu gäller det att hålla tummarna - så hårt att de går av!

(nästan iaf... :Þ )

KRAM

// Dakota

Glass, giraffer & köttbullar - del 3

Senare kom min pappa på besök.
”Pappa Johan är här!” ropade Noel.
Killarna har alltid kallat honom för pappa Johan, trots att han inte är deras pappa. Men det är nog för att de alltid hör mig säga pappa till honom.
Melwin, Noel och Linus rusade ut i hallen för att hälsa på honom.
”Pappa Johan, visa polisbrickan!” skrek Noel ivrigt.
Pappa höll fram sin polisbricka.
Småkillarna såg fascinerade på den.
”Wow!” sa Noel. ”Jag ska bli polis när jag blir stor!”
”Åh ännu en polis i familjen. Då blir nog mamma glad.” sa jag.
Mamma har inte varit så förtjust i sin före detta makes yrkesval.
Hon har inget emot yrket i sig, men pappa har stundtals levt ganska farligt som polis.
Melwin drog ivrigt i pappas arm.
”Vet du, pappa Johan, en kajaff togde min glass! I Bo’ås!”
”Oj då.” sa pappa. ”Ska vi sätta giraffen i finkan?”
Noel fnissade.
Men Melwin såg allvarligt på pappa.
”Nä, han var inte stygg, bara lite hungjit.”
Pappa skrattade.
”Var giraffen hungrig? På glass?”
Melwin nickade.
”Alla gillar om glass!” sa han, som det var det mest naturliga i hela världen.

Glass, giraffer & köttbullar - del 2

”Får jag äta min glass nu?” frågade Noel.
”Nej, då orkar du inte äta mat sedan.” sa mamma.
”Jo, jag orkar!” sa Noel.
”Han orkar alltid äta när vi får köttbullar.” sa Linus. ”Vi får vara glada att han inte äter upp all mat för oss - plus grytorna!”
”Lägg glassen i frysen Noel.” sa mamma.
Noel tog mycket motvilligt sin Hulken-glass till frysen.
”Ingen får ta den!” sa han och hötte varnande med ett magert pekfinger.
”Vem skulle ta din glass?” sa Linus.
”En kajaff!” sa Melwin.
”Tur att vi inte har några giraffer här då.” sa mamma. ”Sätt er till bords nu, så ska vi äta.”

”Hallå, vem har ställt fram lingonsylt…?” frågade Linus när vi satt vid bordet.
”Jag äter lingon till köttbullar.” sa Göran, pojkarnas pappa.
”Blä!” Noel rynkade på näsan.
”Man kan inte äta lingon och söttbullar!” sa Melwin.
”Ska vi ta fram lite vaniljsås också?” fnissade Linus.
Pojkarna skrattade och tänkte ut allt möjligt läbbigt man kunde ha till köttbullar.
”Nu är det bäst att ni slutar, innan vi tappar aptiten.” sa Göran.
”Säger mannen som har lingonsylt på köttbullarna.” mumlade jag.

Glass, giraffer & köttbullar - del 1

”Får jag glass?” frågade Noel.
”Nej, vi ska ju hem och äta.”
”Bara en liten glass, Leni. En pytteliten? När du och Melwin var på bio fick han glass!”
Jag såg på min lillebror. Hur sjutton mindes de små liven allt…?
(Jag svär att de minns allt för att de ska kunna använda det emot oss vid senare tillfälle!)
”Det var ju för ett år sedan, Noel.”
Noel nickade.
”Ja, då fick Melwin glass och jag vill ha glass nu. Rätt ska va’ rätt!”
Svårt att säga emot, eller hur?
”Okej, vi köper glass, men den får ligga i frysen tills efter maten.”
Noel sken upp.
”Jippi!” jublade han.
Sedan såg han fundersam ut.
”Fast Leni…. Får jag en stor glass istället för en pytteliten?”


”Få’ Noel glass?” sa Melwin anklagande när vi kom hem.
”Du fick glass en annan gång.” sa Noel.
”Men kajaffen togde den!” sa Melwin.
”Ursäkta...” sa jag klentroget. ”men var det en giraff som tog din glass...?”
Melwin nickade.
”Vi tittade på djurena och han bara togde den! Han tyckte den va’ god! Han gör så här…”
Melwin stack ut sin tunga så långt han kunde och låtsades, med slurpande ljud, att han slickade på en glass.
”När tog en giraff din glass...?” frågade Linus sin lillebror.

Han kunde inte dra sig till minnes en sådan situation.
Melwin funderade.
”Igår.”
Det där med tidsuppfattning är inte så lätt...
”Kanske när vi var på den där stora djurparken!” sa Noel.
”Just det!” mindes Linus. ”I Borås!”
”Det var ju två år sedan!” utbrast mamma. ”Vilket minne ni har!”

Ryan’s & Maureen’s vadslagning - del 3

***
Torsdag kväll.


Senare på kvällen satt Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila i soffan och såg på TV.
Maureen såg på klockan.
”Tjugo i tio.” sa hon. ”Ryan, börjar du bli trött?”
Ryan skakade på huvudet. Men i nästa sekund kvävde han en gäspning.
Tjejerna skrattade.

”Du är visst trött raring!” Maureen kramade honom. ”Ligg ner och vila lite.”
”Nä, Maureen, jag är inte trött.” sa Ryan.
”Jodå, du är jättetrött.” sa Maureen.
Maureen drog Ryan intill sig. Nu låg han med huvudet i Maureens knä.
Ryan fnissade.
”Maureen, jag kom på en sak; jag är inte den enda här inne som är kittlig.”
”Vad ska du hitta på nu då?” frågade Maureen.
”Nervös...?” flinade Ryan.
”Inte särskilt.” sa Maureen lugnt. ”För om du kittlar mig nu så ger jag igen så fort vårt lilla vad är över.”
”Och du är superkittlig, lillbrorsan.” sa Rebecca.
Ryan räckte ut tungan åt sin storasyster.
Sedan återgick han till att reta Maureen.
Han satte sig upp och slog armarna om henne.
”Hur känns det att du snart kommer att förlora?” frågade han.
”Jag vet inte hur det känns, för jag kommer att vinna.” kontrade Maureen.
”Nej, det kommer du inte.” sa Ryan kaxigt.
Han petade henne i sidan.
”Vad ska du sjunga för sång på lördag?” retades han.

Maureen kände sig jättefrestad att brotta ner Ryan nu, men hon bet ihop.
Istället drog hon ner Ryan i sitt knä igen.
”Sov nu busunge.”
”Nä!” skrattade Ryan. ”Jag ska inte sova, jag ska bråka med dig.”

Ryan’s & Maureen’s vadslagning - del 2

Torsdag. 18:00.


”Hur går det med vadet?” frågade Sunshine när de åt middag den kvällen.
Sunshine, Sheila och Maureen såg på Ryan som stod i på tröskeln till verandan.
”Det är så frestande att kittla honom!” sa Maureen.
Sunshine fnissade.
”Och han retas med dig hela tiden va?”
Maureen nickade.
”Mmm, det gör han, den lille sötnosen. Han tror verkligen inte att jag kan låta bli att kittla honom.”
”Det kan du ju egentligen inte.” påpekade Sunshine.
”Du har rätt, Sunny.” suckade Maureen.
Sedan sa hon dramatiskt:
”Det är synd om mig som måste kämpa så hela dagen.”
”Det är inte synd om dig.” sa Ryan trotsigt.
Sunshine och Maureen skrattade.

Flickorna bar ut sina tallrikar på verandan där Maggie, Kate, David och Ryans syster Rebecca redan satt.
Ryan stod fortfarande i dörröppningen.
”Vågar du sitta bredvid mig idag?” retades Maureen när hon slog sig ner på träsoffan.
Ryan satte sig bredvid henne.
”Ja, för du kan inte göra nåt med mig nu - då förlorar du vadet.” flinade han.
”Jag kan pussa dig.” sa Maureen. ”Vill du ha en puss?”
”Aldrig i livet!” fnissade Ryan.
”Du får en i alla fall.”

Maureen pussade Ryan på kinden.
"Vill du en puss till?" retades Sheila.
"Nej, det vill jag inte." mumlade Ryan.
"Synd, för du får en av mig med!"
Sheila gav Ryan en puss.
"Tjejer...!" mumlade Ryan.
Han såg blygt ner i sin tallrik.
De andra skrattade.
Maggie, som satt på andra sidan om Ryan i soffan, rufsade om Ryans hår.
”Är du nervös inför i morgon då?” frågade hon.
”Inte så mycket.” sa Ryan. ”Det ska bli kul.”

En sommaruppgift

***
"Hur kan lärarna göra så här - ge oss läxor över sommarlovet?!" tjöt Sheila.
"Det är bara en liten uppsats." sa Maureen lugnt.
"Det är ändå läxor!" fnös Sheila. "Skriv om något som har påverkat er ... Vad ska jag skriva om...? Jag har inte levt nåt intressant liv!"
"Ta det lugnt Sheil." skrattade Maureen. "Det är klart att det finns saker som har påverkat dig - både positivt och negativt. Och vi har hela sommaren på oss."
"Ja, och nu har du nåt att göra en regnig dag." tillade Ryan med ett snett litet leende.
Sheila gav Ryan en varnande blick.
"Jag svär Ryan, om du inte var så söt skulle jag klippa till dig."
"Nej, det skulle du inte." flinade Ryan. "Och jag är inte..."
"Jo, du är söt!" sa Shelia och gav honom en puss. "Ge mig nåt att skriva om nu!"
"Varför är du rädd för spindlar?" sa Ryan.
Sheila såg förbryllat på honom.
"Älskling, har du fått solsting? Vad har spindlar med det här att göra?"
"Det finns ju en anledning till att du hatar spindlar, eller hur?" sa Ryan. "Skriv om det!"
"Ja, jag får väl göra det då." sa Sheila med en liten suck. "Men folk kommer tycka det är världens knäppaste uppsats."
"Det kommer de inte alls!" sa Maureen.
"Nej, nu vill jag inte snacka läxor mer," sa Sheila. "Nu går vi och badar innan jag får solsting och blir alldeles knäpp!"
"Innan...?" sa Ryan med en retsam glimt i ögonen.
"Tur för dig att det är så varmt att jag inte orkar ge igen." sa Sheila.
Ryan bara skrattade.
"Men vänta du bara pysen, jag ska ge igen när du minst anar det..."
"Jag är inte ett dugg orolig." sa Ryan lugnt.
"Det borde du vara." sa Sheila och skrattade ett hest häxskratt.
"Yeah right!" flinade Ryan.
Sheila vände sig till Maureen.
"Vad ska vi göra med den här lilla retstickan?"
Maureen log.
"Efter klockan tio i kväll är Ryans och min vadslagning* över, då kan jag hjälpa dig."
"Toppen!" sa Sheila glatt.
Hon fångade in Ryan i en kram.
"Åh, vad jag längtar till klockan tio!"

* Ryans & Maureens vadslagning

Ryan’s & Maureen’s vadslagning - del 1

Torsdag. Lunchtid.

Eleverna på Abraham Lincoln High hade just repeterat inför vårkonserten som skulle äga rum nästa dag.
Drama- och musik-eleverna satt nu på gräsmattan utanför skolan och åt lunch.

Sheila passade på att kittla Ryan lite när hon satte sig ner för att äta.
”Varför är jag den som alltid blir kittlad?” suckade Ryan.
”För att du är så söt.” sa Maureen.
”Och för att du blir så generad.” sa Sheila.
”Och för att du är kittligast av… alla!” sa Maureen och petade honom i sidan.
De andra i klassen skrattade.
”Maureen, jag slår vad om att du inte kan låta bli att kittla mig.” sa Ryan kaxigt.
”Hur länge då?” frågade Maureen.
”Resten av dagen.” föreslog Ryan. ”Från och med nu - fram till klockan tolv i kväll.”
”Klockan tolv sover du älskling.” log Maureen.
”Okej, klockan elva då.” sa Ryan.
”Vi säger klockan tio - längre kan inte du hålla dig vaken.” fnissade Maureen.
Ryan låtsades bli sur.
”Ha ha, du är så rolig Maureen.”
Maureen skrattade och rufsade om Ryans hår.
”Okej, vi säger till klockan tio.” sa Ryan.
Han såg lurigt på Maureen.
”Men bara för du kan inte hålla dig längre än så.”
”Vi får väl se.” sa Maureen leende.
”Okej, vad slår ni vad om nu egentligen?” sa Sheila. ”Om att Maureen inte kan låta bli att kittla Ryan och om att Ryan inte kan hålla sig vaken längre än till klockan tio...?”
”Fast det kan jag.” hävdade Ryan.
”Säkert sötnos.” sa Sheila sarkastiskt.
Klassen skrattade igen.
Sheila såg på Ryan och Maureen.
”Maureen, Ryan; är ni redo? Vadet börjar… nu!”
”Det här blir kul!” sa Sunshine.
Maureen såg på Ryan.
”Ry, sötnos, om jag vinner får jag kittla dig hur mycket jag vill - varje dag.”
”Det gör du redan.” sa Ryan.
”Extra mycket.” log Maureen.
”Och om jag vinner ska du sjunga - inför alla - på lördag kväll.” sa Ryan.
”Sjunga? På restaurangen?” frågade Maureen.
”Yep!” sa Ryan glatt.
”Okej.” sa Maureen. ”Men du kommer inte att vinna, lilla älskling.”
”Joho då! Det är du som inte kommer att vinna!” retades Ryan. ”Det ska bli kul att höra dig sjunga.”
Ryan visste att Maureen var jättebra på att sjunga, men han gillade att retas med henne - särskilt nu när de höll på att slå vad.
”Passa dig du,” varnade Maureen. ”för om jag vinner ligger du risigt till i kväll.”
”Men du vinner inte!” sa Ryan och slog armarna om Maureen.
Som av en ren reflex gjorde Maureen en ansats att börja kittla Ryan.
”Nej, Maureen, kittla honom inte nu!” varnade Sheila. ”Då förlorar du vadet.”
”Tack Sheila.” sa Maureen.
”Jag kan reta Maureen hur mycket jag vill - och hon kan inte göra nånting!” sa Ryan lyckligt.
Klassen skrattade.
”Vänta du bara rackarunge,” sa Maureen. ”efter klockan tio ska du få dina fiskar varma.”

SkrivPuff: Utmaning 291 - 18 oktober

Skriv om att snubbla


Emilia såg inte den stora ryggsäcken som låg mellan bänkarna.

Utgången var oundviklig, hon snavade över ryggsäcken och flög nästan nedför gången.
Alla skrattade rått åt henne där hon låg på golvet.

De elaka orden regnade över henne:
Klant!

Klumpeduns!
Ser du dåligt eller?
Allt blev suddigt när tårarna började svämma över.

Lipsill!

Hon gråter alltid för ingenting!

Läraren gjorde ingenting för att tysta klassen. Hon bara stod vid sin dumma kateder och tittade på Emilia - som om hon var den som störde…!

När Emilia snyftande reste sig upp kände hon att högra armen värkte rejält.
”Jag går till syster.” sa Emilia nästan ohörbart.

Men hon gick inte till syster.
Istället gick hon hem till farmor.
Farmor kramade och tröstade och torkade bort tårarna, som hon alltid gjorde.
Emilia hade lugnat ner sig så pass mycket att hon kunde berätta vad som hänt i skolan.
Farmor blev mycket bekymrad över Emilias onda arm.

Hon ringde efter en taxi och så åkte de till sjukhuset.
På sjukhuset röntgades Emilia och de sade att armen var bruten.
Emilia fick gips om armen, som den snälle (och ganska söte) läkaren skrev en glad hälsning på.

Efter sjukhusbesöket bjöd farmor på bio.

De satt i biomörkret och njöt av nygjorda popcorn och Fame.

Emilia tänkte att om hon inte hade snubblat över Filips ryggsäck hade hon inte fått en sådan här mysig dag med farmor.

Istället hade hon fått tillbringa ännu en dag i skolan med De Elaka.

Emilia önskade sig flera mysdagar med farmor. Men hon hoppades förstås att hon inte skulle behöva snubbla och bryta armen igen för att önskningen skulle slå in!

Show Time! Del 1

”I morgon är det dags.” sa Miss Wallace. ”Är ni nervösa?”
Några mumlade ja, några andra mumlade nej.
Miss Wallace log.
”Det kommer att går bra, det brukar det ju göra.”
Macy fick en bister uppsyn, som alltid när vårkonserten kom på tal.
Hon hade väldigt svårt att acceptera att hon inte skulle få sjunga solo i år.
Sunshine såg på Ryan.
”Är du nervös?” frågade hon.
Ryan ryckte på axlarna.
”Inte så mycket. Inte än i alla fall.”
”Jag blir aldrig nervös när jag ska sjunga solo.” sa Macy malligt.
”Nä, men du är ju inte normal.” fnös Sheila.
Miss Wallace gav henne en förmanande blick.
”Man ska nog bli lite nervös.” sa Miss Wallace. ”Det sägs att det till och med är bra att bli nervös inför ett framträdande.”
”Ja, jag blir det då inte!” hävdade Macy.
”Bra för dig.” mumlade Maureen och himlade med ögonen.
Oj, vad trött hon var på Macy och hennes divalater!

”Nu går vi till aulan och repeterar vi en sista gång.” sa Miss Wallace.
Eleverna gick uppspelta och glada mot aulan.
De intog sina positioner på scenen.
Macy gick tjurigt mot sin plats.
”Du får se lite gladare ut Macy, annars förstör du för dina kamrater.” sa Miss Wallace.
Macy tvingade fram ett leende.
”Snälla Macy, det är ju inte så att du inte får sjunga alls!” sa Miss Wallace. ”Nu ska vi ha roligt, eller hur?”
”Mmm, visst.” muttrade Macy.
”Okej alla glada - nu rockar vi!” ropade Ryan.

Han tyckte inte att gnälliga, stroppiga Macy skulle få förstöra deras repetition.

Klassen jublade.
”Mycket bra idé Ryan!” sa Miss Wallace och log varmt.

Jennings Jewels: chapter 4

Jennings Jewels

Episode 1 - Chapter 4 finns uppe nu.

Morgontrött

Ryan stönande trött när hans väckarklocka ringde.
Han stängde av eländet och vände sig mot väggen för att somna om.
”Nej lilla hjärtat, inte somna om nu.”
Ryan såg upp på sina föräldrar som stod i dörröppningen.
”Jag kan nog inte gå till skolan idag...” sa Ryan med ynklig liten röst. ”Jag är sjuk.”
David och Kate utväxlade en road blick.
De visste att deras son aldrig erkände om han var sjuk - tvärtom försökte han med vad som helst för att övertyga sin familj och sina vänner om att han var frisk.
”Snart har du sommarlov grabben,” sa David. ”då får du sova hur länge du vill på morgnarna.”
Ryan suckade trött.
”Men klockan är bara halv sju…! Det borde vara förbjudet för väckarklockor att ringa så här tidigt!”
”Jag håller med!” hörde han Sunshine säga.
Hon och Maureen stod nu också i dörröppningen.
”Men Ryan… har du inte gått upp än?” sa Maureen.
”Jo, det ser du väl att jag har.” sa Ryan och log busigt.
”Gå upp nu, annars får du en puss.” skrattade Maureen.
”Yeah right.” flinade Ryan.
Maureen satte sig på Ryans säng.
”Vill du ha en puss, sötnos?”
Ryan skakade på huvudet.
”Aldrig i livet!” fnissade han.
”Synd, för du får en puss ändå!”
Maureen pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
”Torkar du bort pussen får du en till!” flinade Maureen.
”Nej! Inga fler pussar!” sa Ryan snabbt. ”Jag ska gå upp.”
”Maureen, du får komma hit och väcka Ryan varje morgon i fortsättningen.” skrattade Kate.
”Med nöje!” sa Maureen.
”Nej, hon bara pussas hela tiden.” sa Ryan lite retsamt.
”Ska jag kittla dig istället kanske?” flinade Maureen.
”Nej, verkligen inte!”
Ryan skyndade sig ut till badrummet.
”Det är så kul att göra den där lille killen så nervös och generad!” sa Maureen förnöjt.