Skrivpuff - 5 Februari 2015

*
Fnittra

Sun City, California. November 2006.

Det var sen kväll i den lilla staden vid havet.
13-åriga Maxine Clarke och hennes 15-åriga (foster)syster Janie satt på Janies säng och pratade om det nalkande jullovet, skolan och livet i allmänhet.
Maxine pillade lite förstrött på slangarna till sin CVK*, venkateter som satt under hennes ena nyckelben. Hon gjorde så ibland, utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.
Hennes snälla läkare hade sagt att kunde ta ett tag att vänja sig vid att ha ett främmande föremål inopererat i under huden.

* CVK = Central venkateter.
En CVK är en tunn kateter som opereras in i en central ven.
Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.

Rätt som det var fick flickungen en busig liten glimt i de blå ögonen, den där rackarunge-glimten som var så typisk för henne.
Och så rörde hon på CVK-slangarna så att det såg ut som de hade fått eget liv.
Därefter gav hon ifrån sig ett slemmigt, monstrigt uääääh-läte.
"Hjälp... det växer en alien i mig...!" utropade hon.
Sedan brast hon ut i sitt läskedrycks-bubblande fnitter igen.
Janie skrattade också.
"Du är så knasig, lillsyrran."
Maxine svarade med ett överdrivet brett flin.
Janie älskade sin lillasyster så mycket.
Hon beundrade Maxines förmåga att orka skämta om sin sjukdom, trots allt jobbigt hon tvingades genomgå sedan hon fått sin hemska diagnos: sjukhusbesök, sprutor, behandlingar, kemo, illamående och smärtor.
En dag, när Janie var extra orolig för Maxine som blivit inlagd på sjukhuset, skrev hon en dikt om sin lilla syster, för att stilla sitt ångest-ledsna hjärta.

Maxie är solstrålen en gråmulen dag, 

hon är virvelvinden under tråkigt lugna stunder. 

Maxie är vår lilla tigerunge,

full av bus och skratt.

Maxine hade blivit väldigt förtjust i den lilla söta dikten - och rörd över att hon var så älskad.
Men hon insisterade på att storasyster skulle skriva liknande fina alster om de andra syskonen också.
"För dom är ju faktiskt också våra solstrålar." menade hon.
Janie lovade att hon en dag skulle skriva dikter om Alex, Cassie och Ricky också.

Nu såg flickorna att en pyjamasklädd Alex stod i dörröppningen och tittade nyfiket på dem.
"Vad är det ni skrattar så åt egentligen...?" sa han roat.
Maxine slog ut med händerna i en vet-inte-gest.
"Det har vi glömt..." flinade hon och brast ut i skratt igen.
Alex smittades av sina systrars glädje och skuttade upp i Janies säng.

En stund senare fann pappa Martin en 15-åring och två små 13-åringar som skrattade och busade med varandra.
Martin gick in till dem.
"Älsklingar, det är underbart att se er så här, men nu är det sent. Två av er borde hoppat i säng för längesen..."
Alex flinade busigt. Han kunde se minst lika charmigt busig ut som Maxine.
"Vi är i säng ju..."
Han och Maxine gjorde en high five.

Skrattande gick Martin fram till sängen och lyfte upp de båda lättviktarna i famnen.
Han bar Alex och Maxine till deras rum, stoppade ungarna i säng och pussade dem god natt.
Sedan gick han tillbaka till Janies rum och sade god natt till sin äldsta telning också.
Fast Janie fick var vaken en stund till, hon var ju äldst.
Hon bestämde sig ändå för att krypa i säng, på det viset fick hon en extra lång lässtund.
Janie log när hon hörde lilla Maxine ropa:
"Pappa, visste du att jag har en alien i min kropp...?"
Alex skratt bubblade ut ur hans rum.
Martin skrattade, men han fick förmana ungarna.
"Ungar, nu måste ni vara lite tystare, så ni inte väcker Ricky."
6-åringen Ricky hade sovit ett bra tag nu och han var inte särskilt lättväkt.
Men Martin visste att både Maxine och Alex skulle få svårt att somna om de blev alldeles hyper att av allt skrattande och skojande, så det var ändå bäst att förmana dem lite.
"Försök sova lite nu, raringar små." sa Martin mjukt.
"Okey dokey!" svarade Maxine.
Alex gäspade till svar.

När mamma Joanne kom hem från en tjejmiddag tjugo minuter senare sov både Maxine och Alex djupt.
Joanne tittade till dem och pussade lite på dem. Hon gjorde likadant med Ricky.
Sedan sade hon god natt till Janie, som inte hade somnat än.
"Har ni haft en bra kväll?" frågade Joanne.
Janie log och nickade.
"Jättebra. Och vi hade en väldigt fnissig kväll." sa hon menande.

Skrivpuff - 3 Februari 2015

*
Sten

Paradise, California. Hösten 1997.

Familjen Jackson gjorde ofta små utflykter till havet, eftersom den salta luften var bra för minstingen Dennys astma.
Den här höstdagen hade de åkt till stenstranden, en spännande och vacker plats som alla barnen Jackson uppskattade.

14-åriga Cameron tog ett stadigt grepp om sin lillebrors hand där de stod på stenbryggan.
Det blåste och bryggan hade blötts ner av havets vågor.
Denny trasslade sig ur storebrors grepp och drog demonstrativt åt sig handen.
"Jag kan stå själv faktiskt." meddelade 5-åringen.
Cameron log tålmodigt överseende.
"Gå inte för nära kanten bara, du kan ramla i."
Denny såg upp på honom och gjorde en talande kan-jag-ju-inte-grimas.
Men Cameron var bestämd - det behövde man vara med en så envis lillebror. Han grep tag om lillkillens handled.
"Pappa sa ju att jag skulle hålla i dig. Annars får vi inte stå här."
Då stampade Denny argt med sin nakna lilla fot och lämnade bryggan.
"Man får inte göra ingenting..." klagade han till storasyster som höll på att samla vackra stenar.
12-åriga Cordelia gav sin lillebror en kram.
"Cam är ju bara rädd om dig, förstår du väl?" log hon.

För att uppmuntra Denny visade Cordelia några av de finaste stenarna.
"Vill du ha en?"
Denny tog upp en sten och så tog han sats och slängde den i havet.
Förnöjt lyssnade den lilla pojken till plasket när stenen landade i vattnet.
"Vilket jätte-plask!" jublade han.
Cordelia skakade på huvudet.
"Om du ska hålla på så där kommer alla stenar ta slut." flinade hon.
Lilla Denny lutade huvudet bakåt och skrattade glatt.
"Dummer, det finns ju massor!"
Leende tillade han.
"Och jag ska inte kasta alla, det förstår du väl?"
Cordelia nickade och gav sin älskade lillebror ännu en kram.
Denny krånglade sig ur kramen. Han var i den åldern då han ansåg att tjejer var alldeles för kramsjuka.
Han ställde sig kavat med händerna på höfterna och spanade ut mot stenbryggan.
"Cameron, stå inte nära kanten! Du kan ramla i!" ropade han så vuxen-bestämt han kunde.
Storebror bara skrattade och vinkade.

Denny vände sig mot mamma och pappa som satt i närheten av honom och Cordelia.
"Om Cameron blåser bort från bryggan, flyger han upp i luften som en drake. Har ni tänkt på det?"
Lilleman såg så fundersam och söt ut att mamma Dinah och pappa Mitch började skratta.
"Det är nog inget du behöver oroa dig för, älskling." sa Dinah.
Denny funderade vidare.
"Men det kanske är coolt om han flygade iväg. Bara lite alltså - och sen kommer han tillbaka."
Han såg bort mot storebror igen och hojtade:
"Cam, kan du flyga iväg i vinden, tror du, som en drake...?!"

Skrivpuff - 2 Februari 2015

*
Grön

New York, 2011.

På köksbänken låg en plastburk vars innehåll, grönt leksaks-slime, hade segat sig ner på golvet.
Ett par små skoavtryck i barnstorlek syntes på golvets ljusa kakel och visade att skons ägare hade klivit i den gröna geggan.
SCA-agent Dani Danelli följde spåren. De ledde mot en av skåpsdörrarna.
Försiktigt öppnade Dani och möttes av en liten pojkes rädda ögon som såg på henne.
"Det är okej," sa Dani mjukt. "jag är polis, från Special Crime Agency."
Hon visade sig SCA-bricka för pojken, som såg ut att vara i 8-årsåldern.
Barnet såg ner i sitt knä. Där låg en baby på cirka 6 månader.
"Jag sa ju det." sa pojken till babyn. "Jag sa ju att dom skulle komma och rädda oss."

Danis kollega, Agent Daley, kom just då in i köket. Han såg blek och allvarlig ut. Det var olikt honom, men så var detta också en allvarlig stund.
Dani förstod ungefär vad som hade hänt på övervåningen och hennes hjärta värkte för de två små barnen som gömde sig inne i skafferiet.
Hon hjälpte barnen ut och fick en lång, hård kram av den lille pojken.
"Du är special-polis och du hjälper oss." sa han.
Dani nickade och log milt mot honom.
"Vad heter du?" ville pojken veta.
"Jag heter Dani Danelli och det här är min partner, John Daley. Vad heter ni då?"
Pojken klappade sin lillasysters kind.
"Det här är Sophie och jag är Jayden."
Jayden svalde.
"Min mamma mår inte så bra i huvudet." sa han sakligt. "Hon säger att några män ska ta oss, så hon måste döda oss."
Han lade huvudet på sned och visade sin hals.
"Mamma skärde mig här. Med den stora kniven."
Ett rött smalt märke vittnade om att pojken blivit skuren av något vasst.

Inom sig flämtade Dani till och hon mådde illa, men hon måste hålla sig lugn i sådan här situationer.
"Så vi gömde oss." fortsatte Jayden.
Han pekade mot skafferiet.
"Och jag ringde polisen. Min pappa hade lagt numret i min mobiltelefon. En gång sa han att om jag var i fara skulle jag ringa det numret, så skulle polisen hjälpa mig."
"Grabben, det var väldigt modigt gjort av dig att gömma dig och din syster och ringa oss." berömde Agent Daley.
Jayden nickade sakta.
Baby Sophie, som hela tiden varit tyst som en mus, började nu gråta.
"Tar du henne?" sa Dani till sin partner.
Daley nickade. Försiktigt tog han barnet i sin famn och började trösta henne.
Lilla Sophie lugnade sig ganska snart och tycktes fascineras av mönstret i Daleys slips.
Jayden sökte tröst hos Dani, klamrade sig fast vid hennes hals.
"Mamma har sömnmedel där uppe, hon skulle ge oss det...!" snyftade pojken.
"Ni är i säkerhet nu, Jayden." tröstade Dani honom. "Ingen ska få skada dig och Sophie mer nu."

Jayden kramade den unga agenten hårdare.
"Det var det jag sa till Sophie för att hon inte skulle vara lessen. Men vet du, Agent Danelli... nu vill jag ha min pappa."
Dani kramade om den lilla rädda och ledsna pojken.
"Vi ska ringa till din pappa." lovade hon.
Pojken sken upp.
"Wow!" utbrast han imponerat. "Ni kan göra allt för mig!"
Dani log.
"Vi försöker iallafall."
"Jag tycker om dig." sa Jayden.
Och nu log han också genom tårar och ångest.

Skrivpuff - 1 Februari 2015

*
Fluffig

En gång för länge sedan...

Den unge pojken gjorde sig redo för ett heldags-äventyr.
Han packade ner proviant och sin vattenflaska av skinn i sin skinnränsel. Elddon, kniv och en varm mantel hade han stoppat ner också, för säkerhets skull.
Man vet aldrig om man kommer behöva vara ute i skogen eller uppe i bergen längre än planerat... tänkte Gwion.
Utanför stugan slog han sig ner och började stänga sin ränsel.
Då kände han något mjukt nudda hans arm.
"Hej Silvervargen." sa Gwion glatt och smekte vargens fluffiga, silverskimrande päls. "Vad har du för dig? Ska du följa med mig ut på äventyr?"
Silvervargen morrade till svar. Mjukt, inte fientligt, och så puffade han fram en läderinbunden bok mot Gwion.
Pojken drog en djup suck. Läsning var det sista han ville ägna sig åt nu.

"Ja, det är riktigt, pojken borde ägna sig mer åt sin lästräning." skrockade Alderon som just kommit ut på trappan.
Gwion hade "råkat" lämna boken där ute kvällen innan, då han smitit från lästräningen.
Men nu skulle han inte komma undan.
Pojken blängde hätskt på Alderon.
"Läsa? Det kan man göra vilken dag som helst."
Alderon log.
"Ja, och den dagen är idag." svarade han och lade boken i Gwions knä.
Han tillade:
"Äventyr ute i skogen är ingen bra idé, pojken min. Inte i dessa tider..."
Gwion for upp, så att boken föll ner på marken.
"Jag är inte rädd!" sa han kavat.

Alderon lade en arm om pojkens axlar.
"Nej, du har inte förstånd att vara rädd."
Alderon blev allvarlig.
"Men du måste vara försiktig, Gwion. Du vet ju att onda makter råder här i Ontari och byarna runtomkring nu och farligheter kan vänta bakom varje träd och varje sten."
Just då kom Elora ut från stugan. Hon lyfte upp boken från marken och borstade av lite smuts och damm.
"Jag kan hjälpa dig med läsningen, Gwion." sa hon, vänlig som hon var. "Vad säger du om det?"
Gwion stirrade på den unga rödhåriga flickan.
Hon var ett par år äldre än han - och hon var det vackraste Gwion visste.
Han blev alltid alldeles darrig i hela kroppen när hon var i närheten och hans röst började leva sitt eget liv.
"God morgon, Elora..." stammade han och blev röd om kinderna. "Jo du förstår, jag hade tänkt läsa... men så råkade jag tappa boken."
Elora log.
"Jag förstår. Det är sånt som händer. Är den spännande, tycker du?"
Gwion nickade, fast han inte hade en aning om vad boken handlade om.
"Mycket spännande." ljög han.
Silvervargen sneglade på Elora, sin matte, och gav ifrån sig en liten grymtande morrning.
Elora som förstod vargspråk fnissade.
"Jag vet." sa hon lugnt.
Sedan såg hon på Gwion.
"Du kan väl läsa lite för mig? Jag skulle så gärna vilja höra den där spännande berättelsen."
Alderon bet sig hårt i underläppen för att hålla inne med skrattet, sedan sa han adjö och gav sig ut för att jaga.

De unga tu slog sig ner i gräset och Elora slog upp boken.
Gwion såg blygt på henne.
"Jag... jag är inte så bra på att tyda alla dom där tecknen..." mumlade han skamset.
Elora log och gav honom en liten kram.
"Det gör inget, alla kan inte vara bra på allt. Och jag är ju här för att hjälpa dig."
Silvervargen gav pojken en uppmuntrande slick på kinden.
Sedan lade han sig ner vid ungdomarnas fötter och väntade på att någon skulle börja läsa ur boken.

Happy Birthday Ray! 1 Feb. 2015

Skrivpuff - 31 Januari 2015

*
Tänka
*
Sun City, California. Våren 2011.

Janie

Jag kom inte hem förrän vid tiotiden på kvällen, så jag hade inte kunnat umgås med mina yngre syskon, såsom vi brukar göra på kvällarna.
Det kändes lite tråkigt att inte fått höra hur deras dag varit... Men det kunde jag i och för sig fråga dem i morgon bitti.
Jag kunde inte låta bli att titta till dem lite, så där som mamma och pappa också brukar göra.
Min yngsta lillebror Ricky, 11-åringen, hade somnat för länge sedan. Han såg ut att sova så skönt bland alla sina kuddar och gosedjur.
På Rickys skrivbord låg en lapp som lillkillen hade skrivit, till mig.

Hej Janie
jag har läst ut boken - helt själv (Alex hjälpte mig bara lite...) Boken var bra tyker jag. Men i morgon får vi välja en ny att läsa.
Jag hopas du har haft en bra dag.
xoxoxo Ricky

Det lilla meddelandet gjorde mig så stolt och rörd.
Ricky hade nämligen alltid haft lite svårt att läsa och hade därför undvikit det som pesten, ända tills nyligen.
Han älskade att höra någon läsa för honom, men i kväll hade han alltså läst själv. Och han hade varit så ivrig att få berätta det för mig att han inte kunde vänta till i morgon. Älskade unge!
Jag stoppade om lillebror och kysste honom på kinden.

Min 17-åriga lillasyster, Maxine, hade också somnat. Mamma satt nu på hennes sängkant och strök henne över pannan.
"Hur mår hon?" viskade jag.
Mamma log.
"Hon mår lite bättre nu än i morse, febern har gått ner."
Jag andades lättad ut.
"Men hur är det med smärtan i lederna då?" undrade jag.
"Hon har inte klagat över det - som vanligt." sa mamma. "Men hon har haft ont idag, det har jag märkt ändå. Jag ska ge henne lite Morfin nu."
Leukemin skapade ständigt drastiska förändringar för Maxines hälsa, så varje bra dag var värd mer än allt guld i världen.
Jag kramade lillasysters hand och såg på hennes rofyllda ansikte.
När mamma gav henne sprutan med smärtlindring lämnade jag rummet.

Jag gick in till Alex rum för att säga god natt till min äldsta lillebror.
17-åringen låg på sin säng och tittade upp i taket. Han såg väldigt fundersam ut.
Leende satte jag mig på hans sängkant och rufsade om hans hår.
"Hej, ligger du här och filosoferar?"
Alex log och satte sig upp.
"Ja, jag tänkte på Superman."
Jag fnissade. Min lillebror tänkte då på allt möjligt mellan himmel och jord...
"Superman...?" frågade jag.
Alex flinade och ryckte lätt på axlarna.
"Ja... alltså... Du vet ju hur alla superhjältar maskerar sig, för att ingen ska känna igen dom?"
Jag nickade.

Alex fortsatte:
"Mmmm... Men Superman bär ingen mask. Clark Kent ser typ likadan ut hela tiden - förutom kläderna. Och ändå blir han inte igenkänd...! Hur galet är inte det?"
Alex slog ut med händerna för att visa hur galet det var.
Jag skrattade och gav det lilla charmtrollet en stor kram.
"Är det sånt här du ligger och funderar på om kvällarna?" skojade jag och kittlade honom lite.
Alex skruvade på sig och fnissade.
"Inte varje kväll." sa han och flinade. "Men Janie, har du verkligen inte tänkt på hur knasigt det är att ingen känner igen honom."
Jag rufsade om i hans hår igen.
"Jo, du har rätt, lillbrorsan - det är helknasigt. Men försök sova lite nu, du vill väl inte vara helt slut i morgon bitti när väckarklockan ringer?"

När jag nämnde väckarklockan slängde sig Alex ner i sängen och drog täcket över huvudet.
"Jag hatar väckarklockor...!" stönade han.
Jag drog undan täcket och kramade om honom.
"Sov gott, gullunge. Vi ses i morgon."
"God natt, syrran." sa Alex.
Sedan gäspade han och lade sig tillrätta i sin bädd.
Jag gissade att han skulle somna inom några minuter. Och jag fick rätt:
när jag hade varit inne i badrummet och tvättat av mig och borstat tänderna tittade jag till Alex igen.
Min lilla filosof till bror hade somnat.

Skrivpuff - 30 Januari 2015

*
Tidsrymd
*
Fortsättning från 26 Januari
*
Sun City High School, Sun City, California. Våren 2011.
*
Alex stirrade, för säkert tionde gången, på klockan som satt på klassrumsväggen. Han suckade, för tiden gick så erbarmligt sakta...
Det kändes som han hade suttit på kvarsittningen i en hel eon nu och eftersom han redan hade gjort sina läxor fanns inget att göra längre. 
Hans iPhone fick ligga kvar i ryggsäcken, den stränga läraren förbjöd alltid mobiler under sina kvarsittningar. 
Alex hade fått tillåtelse att ringa hem och berätta varför han skulle bli sen, men det var allt.
Som den förståndiga tonårspojke han var respekterade Alex att man inte fick pilla med sina mobiler på skoltid, men han var ändå väldigt uttråkad och rastlös nu.
Pojken kastade ännu en arg blick på klassrumsklockan.
Bli fem nån gång då...!
Men klockan var bara strax efter fyra.
Alex suckade ännu tyngre.
55 minuter kvar av kvarsittningen.

Längst bak i klassrummet satt en äldre elev, en av de tuffa idrottskillarna. 
Några morrande läten talade om att killen sov - och snarkade ganska ljudligt.
Alex log. Det var lite komiskt.
Det tyckte inte läraren. Han gick fram till idrottskillen och knackade hårt i bänken.
"Hallå där, sova på kvarsittningen är inte tillåtet, det vet du mycket väl." meddelade läraren barskt.
Tuffa idrottskillen gjorde en ful grimas bakom ryggen på läraren när denne gick tillbaka mot katedern. Sedan sneglade han på Alex och flinade.
Alex flinade tillbaka.

Just som Alex - mest på skoj - funderade på om han skulle rymma ut genom fönstret, smög Holly in i klassrummet.
Alex stirrade häpet på henne.
"Vad gör du här...?" viskade han.
Holly log.
"Ser till att du sköter dig så klart." sa hon och kittlade Alex i nacken.
Alex skrattade.
"Kul, Holly."
Läraren kom fram till dem.
"Vad gör Miss McCarthy här? Det är inte tillåtet med besök under kvarsittningar."
Sitter jag i fängelse eller...? tänkte Alex.
"Jag vet det, Sir." svarade Holly lugnt och artigt. "Men jag ville bara ge Alex nåt litet att äta och dricka, så att inte hans blodsocker sjunker för mycket."
Holly log sött.
Den bistra läraren såg en aning misstänksam ut, men sedan nickade han godkännande.
"Ja, det ska väl gå bra."

Holly lade en brun papperspåse på Alex bänk.
"Här sötis, jag vet att du älskar dom här kakorna, men jag glömde ge dig dom vid lunchen."
Pojken öppnade ivrigt påsen och plockade upp en burk Coca-Cola och några små oatmeal cookies.
"Åh tack, Holly! Du är bäst!" utbrast han och kände hur hungrig han faktiskt var.
Holly log och strök honom över håret.
"Awww... det var så lite, sötnos. Detta klarar du väl på dig ett litet tag i alla fall?"
Alex nickade och gjorde tummen upp.
Läraren såg otålig ut nu, så Holly gav Alex en snabb kram och en puss på kinden.
"Nu ska jag gå. Ha så kul."
Hon gick mot dörren och vinkade leende till (en nu ganska rödkindad) Alex.

Resten av tiden gick ganska fort. 
Alex njöt av sin Cola och av Hollys hembakade kakor.
Sedan kom han på att han hade en pocketbok i ryggsäcken, så den tog han upp och läste ur tills klockan slog fem.
"Nu kan ni gå." meddelade läraren.
"Yessss!" jublade Alex.
Han skyndade sig ut ut sitt "fängelse".

Skrivpuff - 29 Januari 2015

*
Fler
*
Fortsättning från 27 januari 

Lidia och Marek fortsatte att rädda barn ur nazisternas grymma våld.
De unga tu visste att de när som helst kunde bli upptäckta. Och då skulle det gå illa, det var de väl medvetna om.
Men det hindrade dem inte. Att rädda barn från Ondskan var deras kall, det var det enda som var viktigt för Lida och Marek nu.

Kasia, en liten 5-årig tösunge, var det sista barnet som fördes in i säkerhet hos en kristen familj.
En präst på landsbygden och hans hustru tog henne under sina vingar.
Under hela turen med häst och vagn hade det arma barnet legat gömd i en potatissäck. Tyst som en mus hade hon varit, och inte förrän Marek lyfte ut henne ur säcken började hon gråta.
Marek kramade om henne länge och sa att hon varit så modig och duktig.
Flickan torkade tårarna och sa:
"Du är också modig och duktig."

Kasia höll hårt i Lidias hand när de gick mot prästfamiljens hus.
Flickan grät lite igen och kramade sin skyddsängel.
"När dom arga militärmännen har gett sig av, ses vi igen då?" frågade Kasia.
Lidia svarade att hon hoppades det.
Och hon hoppades att lilla Kasia skulle få återse sin familj när kriget var över.

* * *

Två dagar efter räddningen av Kasia blev Lidia och Marek förrådda.
Någon hade upptäckt dem och skvallrat för Gestapo.
När Marek och Lidia greps stod deras älskade gamla granntant i trappuppgången i hyreshuset och grät högt. Hon förbannade nazisterna som tog "hennes" barn.

Lidia och Marek fänglades, förhördes och torterades. Men inte ens när de led
de mest fruktansvärda kval, avslöjade de alla de små judiska barnens nya hem.
Efter fjorton dagar av förhör, hotelser och tortyr orkade inte Lidias kropp mer.
Den unga flickan dog ensam i en trång cell, blåslagen, skändad och blodig.

En misshandlad och förkrossad Marek lyckades fly, tack vare en okänd räddare.
Marek led av dåligt samvete för att han lämnade Lidia i nazisternas helvete.
Men när han äntligen återsåg den gamla granntanten sa hon:
"Lidia hade velat detta, att du klarade dig."
Marek berättade då att Lidia hade viskat just det till honom när de greps.
Hon hade sagt att han skulle fly om han kunde.

* * *

Lilla Kasia fick stanna hos prästfamiljen på landet tills kriget var över.
En vacker sommardag fick hon till sin stora lycka återse sin mor och storebror.
Hennes far och farföräldrar skulle dock inte komma tillbaka, berättade hennes mor gråtande när Kasia frågade efter dem.
"Är dom hos Gud, som kära Lidia?" frågade Kasia, som snart skulle fylla 7 år.
Mor sa att de var det.
Inte förrän flera år senare skulle Kasia få veta sanningen om Ondskans förintelseläger. Men just då var hon alldeles för liten för att få höra om sådana grymheter.

Kasia, hennes mor och storebror fick bo hos prästfamiljen tills de hade krafter att skaffa sig ett eget hem.
De flyttade in till staden igen två efter krigets slut och till Kasias stora glädje bodde de nu nära Marek. Hon hälsade på honom så ofta hon kunde.
En dag gick Marek och Kasia till Lidias grav tillsammans. Högtidligt och hand i hand ställde de sig framför gravstenen.
Marek hade med sig blommor, en söt liten bukett som Lidia skulle ha älskat.
Kasia letade upp den vackraste lilla stenen hon kunde hitta och placerade den ömt på gravstenen.
"Stenar och kärleken till Lidia är för alltid." förklarade hon för en alldeles tårögd och rörd Marek.

#OndskansSkugga #NeverForgiveNeverForget*

Skrivpuff - 28 Januari 2015

Svett
*
Paradise High School. 
Paradise, California. Våren 2011

"Om Coach Hayes så gärna vill ta död på oss kan han väl förgifta vår lunch istället, det skulle gå smidigare..." flämtade Scott och torkade svetten ur pannan.
Denny flämtade också och han nickade instämmande.
"Coach verkar tro att han uppfostrar militär-kadetter..."
Tonårskillarna såg ogillande på den militärliknande idrottsbanan som deras idrottslärare en gång hade byggt.
High school-eleverna hade för länge sedan blivit less på anläggningen.
Coach Hayes var inte direkt en av skolan mest omtyckta lärare. En del ungar var till och med lite rädda för honom.
Dessutom tog Hayes alltid sina idrottslektioner på blodigt allvar och han kunde bli otrevligt sträng.
Nu såg den ganska stora mannen på Denny och Scott.
"Varför har ni stannat upp?! Ta ett varv till!"
"Skjut mig, snälla..." stönade Scott.

När pojkarna sprang över de stora bildäcken blev Dennys andning tyngre, men han kämpade tappert på.
Några av tjejerna i klassen, som just gick förbi, stannade upp.
"Denny ser inte ut att må så bra..." sa Ava oroligt.
De andra tjejerna skakade bekymrat på huvudet.
Ava tog upp en vattenflaska ur sin väska och sprang fram till Denny, som nu satt ner på ett av bildäcken. Hon lade armen om den taniga killen.
"Har du tagit din astmamedicin idag?" frågade hon tveksamt.
Denny nickade.
"Mmmm... i morse." sa han trött.
Ava suckade.
"Okej, men du ska väl ta den så fort du känner att ett anfall är på gång också...?"
Denny såg på henne och log ett sött litet leende.
"Jag slarvar lite med medicinen ibland..." erkände han motvilligt.
"Det menar du inte?" sa Ava syrligt.
Hon strök Denny över håret och gav honom vattenflaskan.
"Tack!" sa Denny och drack törstigt av den kalla drycken.
"Sötnos, du har väl din puffer med dig...?"
Denny pekade på sin ryggsäck som låg på en bänk en bit därifrån.
Scott rusade dit.

En stund senare verkade Denny må lite bättre. Hans astma-inhalator och vattnet hade verkligen hjälpt.
"Tack för hjälpen hörni." sa han till Ava och Scott.
"Det var så lite så." log Scott och klappade sin kompis i ryggen.
Denny log. Men sedan suckade han och reste sig upp.
"Jaha... då var det bara repklättringen kvar då..." sa han.
Ungdomarna såg bort mot det långa repet som hängde ner från en hög träställning.
Ava skakade på huvudet.
"Jag vet inte Denny... du borde nog vila istället."
Nu var det Dennys tur att skaka på huvudet.
"Vila ger inte betyg i gympa." sa han bittert.
Coach Hayes klappade hårt i händerna.
"Ungar, nu har ni vilat tillräckligt! Och Jackson, fixar du inte repklättringen idag blir du inte godkänd!"
När Denny suckade spände idrottsläraren blicken i honom.
"Klättra nu! Vill du vara en man eller en mus...?"
Denny log, ett glädjelöst litet leende.
"Tja... jag vill nog helst vara en kille med fungerande luftrör." svarade han.
Coach Hayes morrade nästan.
"Jackson, det blir kvarsittning för uppkäftighet!"
Denny bara ryckte på axlarna.
"Whatever..." suckade han.
Ava tog det inte lika lätt. Hon kände hur hon kokade av ilska över Coach Hayes orättvisa behandling.
"Sir...! Denny har faktiskt astma - han får inte anstränga sig så här mycket!"

Denny gick fram till repet.
"Det är lugnt, Ava. Jag fixar det här."
Coach Hayes skrockade. Det lät hånande.
Kanske trodde han inte att lilla taniga Denny skulle klara repklättringen.
"Varsågod, unge herr Jackson." sa idrottsläraren. "Repet är ditt. Du ska ända upp, men ramla inte inte ner bara."
Nu var det Scotts tur att skrocka. Han lutade sig närmare Ava.
"Coach hajar inte vilken liten apunge Denny är. Han har klättrat på saker sen han lärde sig gå."
Ava skrattade.
"Ja, och han är ju lätt och vig som sjutton. Det ska bli underbart att se Hayes min när Denny vinner den här kampen."
Hon och Scott gjorde en high five.

Denny klättrade snabbt upp för repet, som om han inte gjort annat i sitt liv. Sedan gled han ner och landade smidigt som en liten katt i sanden.
Han kunde inte låta bli att ge idrottsläraren ett triumferande leende, för nu hade han visat att han klarade mer än vissa trodde.
Denny Jackson var liten för sin ålder och ganska tunn, men han hade medfödd envishet och stark kämparglöd. Ingen skulle komma här och tala om för honom vad han klarade och inte.
"Nå, Coach, får jag godkänt i gympa nu då?" frågade han sött.
Coach Hayes, som såg en aning tillplattad ut, nickade.
"Jadå. Bra jobbat, grabben. Gå tillbaka till skolan och duscha nu."
Ava och Scott dansade omkring och jublade. Det gjorde även deras klasskamrater.
Alla kramade om Denny och gratulerade honom.
"Denny, du är bäst!" tjöt Scott.
"Ja, det är du verkligen!" instämde Ava.
Sedan kysste hon Denny på kinden.
"Sorry, jag är lite svettig..." mumlade Denny blygt och rodnade.
Ava skrattade.
"Äsch, det gör inget, sötnos." sa hon och gav honom ännu en kram. "Mår du bättre nu förresten?"
Denny nickade.
Hur kan man inte må bra när man blir kramad av en jättefin tjej...? tänkte han.
Han log generat mot Ava och rodnade igen.

Skrivpuff - 27 Januari 2015

*
Resa bort

Lidia hade först tyckt att idén lät alltför ofattbar att genomföra.
Hennes vän och medhjälpare höll med henne.
"Men i desperata tider tvingas man ibland att göra saker som man vanligtvis inte skulle göra." förklarade han och smekte ömt Lidias kind.
Lidia förstod.
Söva ett spädbarn, som endast var ett par veckor gammal, och gömma henne i en resväska var vad de måste göra nu.
Det var det enda hon och Marek kunde göra för att rädda babyn från Ondskans klor.
När det dockliknande, vackra lilla flickebarnet somnade kysste Lidia hennes mjuka kinder och lade ner henne på filtarna i väskan.

Lidia höll så hårt i den gamla resväskans handtag när de gick genom staden att hon nästan fick ont i handen.
Så fort hon fick syn på militärklädda män hoppade hennes hjärta över ett slag.
Marek och hon gjorde allt detta med risk för sina egna liv och de kunde när som helst bli förrådda och tillfångatagna.
Snälla Gud, var med oss nu. Gör så att vi klarar oss ut till landet... bad hon i sina tankar.
En kristen familj på landsbygden skulle ta sig an babyflickan.
Där skulle hon vara i gott bevar tills denna mardröm var över.

Familjen skulle möta Lidia på närmsta tågstation och sedan skulle de åka häst och vagn med babyn till sitt hem några mil bort.
Men först skulle alltså Lidia åka tåg från staden med sin dyrbara hemlighet.
Marek kramade och kysste henne när hon skulle kliva ombord på tåget.
"Ifall vi inte ses igen." log han.
Lidia log blekt.
"Det gör vi." sa hon, tyst så att bara Marek kunde höra henne. "Jag kommer ju hem igen om ett par dagar. Jag måste bara se till att allt ordnar sig."
Marek kysste hennes kind.
"Gud vare med er." viskade Marek.
"Och dig." svarade Lidia.

Käre Gud, beskydda min modiga, vackra Lidia. bad Marek när tåget åkte iväg.
Gud hörde den unge mannens bön.
Familjen på landet tog emot Lidia och babyflickan med öppna armar och hjärtan fyllda med kärlek.
Det lilla barnet hade klarat den farliga färden bra.
När hon vaknade och låg i Lidias famn, såg hon med stora mörka ögon på sin beskydderska.
Och man kunde skymta ett litet leende i babyansiktet.

När Lidia tänkte på hur oskyldig och ovetande den lilla var om hennes riktiga familjs öde, började hon gråta.
Det var i just den stunden 20-åriga Lidia bestämde sig:
Jag måste rädda fler från Ondskan. Det är mitt kall.
Hur farligt det kunde bli tänkte hon inte på då.

#OndskansSkugga #NeverForgiveNeverForget

Skrivpuff - 26 Januari 2015

*
Välj fem ord på bokstaven R och skriv en text 
som innehåller minst två av dem. 

Rastlös, resonlig, regera, respektlös, respit.

Sun City High School, California. Våren 2011


Holly McCarthy lyfte blicken från sin kartbok för ett ögonblick och sneglade på sin bästa vän Alex som satt på platsen bredvid henne.
Hon log åt den söta killen, för han såg ut att vara djupt försjunken i sina egna tankar.
Försiktigt petade hon honom i sidan.
"Vilken planet är du på, sötnos...?" viskade hon.
Alex log, nästan lite nyvaket, mot henne och ryckte på axlarna.
"Jag bara tänkte lite. Är lite rastlös, tror jag."
Holly skrattade sitt mjuka lilla skratt.
"Jo du, jag märker det." sa hon och strök honom ömt över kinden. "Är allt okej?"

Alex nickade. Men i nästa sekund slocknade leendet och han skakade på huvudet.
"Nej... Maxie fick åka in till sjukhuset i natt igen..." sa han lågt.
Hans blå ögon glittrade av tårar.
Holly fick en klump i halsen.
Stackars Maxine som var så sjuk... och stackars Alex, som ständigt levde med oro och ångest över sin (foster)systers sjukdom.
Holly lutade sig fram och gav Alex en kram.

Plötsligt hörde de en hård harkling bortifrån katedern och upptäckte att den barska läraren såg på dem med sträng blick.
"Det vore trevligt om ni också ville delta i geografi-lektionen." sa han i torrt tonfall.
"Ursäkta." mumlade Alex.
Han låtsades studera världsdelarna i sin kartbok för att läraren skulle lugna ner sig.
"Det var mitt fel, Sir." sa Holly. "Jag började prata med honom."
Läraren mumlade något om respektlösa ungdomar och vände sig mot klassrummets stora världskarta igen.
Alex suckade.
Lite för högt tydligen, för läraren vände sig snabb som en kobra om och tittade stint på pojken.
"Ville du säga något, unge man?"
Alex skakade på huvudet.
"Nej Sir, jag bara suckade lite."
När läraren vände sig bort igen, himlade Alex med ögonen.
"Han gillar verkligen att regera här inne i sitt klassrum..." viskade han till Holly.
Holly nickade.

Nu vände sig läraren om igen. Den äldre mannens uppsyn var inte direkt munter och vänlig - tvärtom.
"Alex Spencer-Clarke, du har tydligen svårt att hålla tyst - trots att man säger åt dig. Kvarsittning efter skoldagens slut kanske kan få lite pli på dig."
Alex hjärta sjönk. Idag skulle ju han och fosterfamiljen hälsa på Maxine på sjukhuset. Sedan skulle de åka in till San Francisco och äta middag på restaurang. 
Alex såg fram emot det. Men om han fick kvarsittning idag skulle han inte kunna följa med...
Pojken räckte upp handen och försökte förklara situationen och han erbjöd sig att ta sitt straff dagen efter istället. 

Men läraren var allt annat än resonlig. Han tänkte inte ge Alex respit.
"Unge man, ett enda ord till från dig och du får kvarsittning varje dag resten av veckan." tillade han dessutom.
Alex suckade tungt.
"Diktator..." muttrade han.
"Alex...!" flämtade Holly och satte snabbt handen för munnen på honom.
Men det var för sent, läraren borrade in sin örnblick i pojken.
"Vad sa du...?" fordrade han.
"Inget." sa Alex lågt.
Hans kinder blev en aning röda.
"Ska vi säga kvarsittning resten av månaden?" sa läraren.
Alex svarade inte på den retoriska frågan.
Han knöt bara nävarna under bänken och hans magra pojkkropp darrade av återhållsam ilska.

20/1 - Grattis på namnsdagen, Sebastian

*

Grattis på namnsdagen,
Sebastian

Happy Birthday Rebecca! 20/1

SkrivPuff - 17/1 2015 - Blodigt allvar - 2

*
När Hank tog tag om mina axlar och började skaka om mig knuffade jag undan honom.
"För helvete Hank!" röt jag. "Jag kunde inte ljuga för Cathy!"
Cathy är en polis vi känner. Hon är världens coolaste och schysstaste.
För mig och min bästa vän Alex är hon som en familjemedlem.
Men Hank hatar alla snutar.
Han blängde argt på mig igen.
"Lilla jävla skvallrande rått-unge..." väste han.
"Tro mig, jag försökte verkligen." mumlade jag och satte mig ner i gräset.
"Men det går inte att ljuga för henne... Dessutom hade dom ju bevis - alla bilder."
Jag suckade tungt och tryckte händerna mot min blödande näsa.

Mitt huvud började bulta. Det berodde inte bara på slaget, utan även på minnena från sommarlägret.
Fan också! Jag ville inte ständigt påminnas om allt det där mörka - det gjorde mig illamående och jag kände mig äckllig...
Jag försökte glömma, men det var stört omöjligt.

"Du tror väl inte att jag ville berätta...?" sa jag efter någon minut. "Det ville inte Alex heller. Vi ville ju inte att nån skulle få reda på vad som hände oss på sommarlägret...!"
Jag stirrade ner på min T-shirt och mina jeans, som hade fått röda fläckar.
Lite blod rann ner i svalget på mig. Äckligt! Jag spottade ut det i gräset.
Sedan reste jag mig på darrande ben och gick hemåt.
"Rått-unge!" ropade Hank efter mig.
"Dra åt helvete!" kontrade jag.
Scott, som gått i fatt mig, flinade och gjorde tummen upp mot mig.
Sedan lade han armen om mina axlar.
"Gör den mycket ont, näsan?" frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
"Det börjar kännas rätt så bedövat." muttrade jag.
"Hank är en idiot." sa Scott.
"Ja, jag vet."

---

SkrivPuff - 17/1 2015 - Blodigt allvar - 1

*
Utmaning:
Ta en bok.
Slå upp sid 47.
Skriv en text baserad på tredje meningen.

Jag måste låtsas att jag tyckte det var okej, 
för annars skulle jag ha varit en sådan som inte kunde ta ett skämt 
och då skulle jag fått stryk för att jag inte hade någon humor.

Så där har det alltid varit att umgås med Hank och Johnny.
De tycks inte riktigt fatta att det inte är så värst bra för en kropp eller att ansikte att träffas av knytnävar.
Börjar man blöda eller gråta är man en mes.
Nej, det är inte lätt att få deras respekt när man är både yngre och mindre.
Mamma brukar ofta fråga mig: 
"Denny, varför umgås du med Hank och Johnny, dom bråkar ju mest med dig och Scott...?"
Bra fråga... 
Saken är den att det är inte direkt något man väljer själv. De hänger bara på, utan att fråga och tycker liksom att de ingår i gänget.
"Det är lättare att göra sig av med kackerlackor än med Johnny och Hank..." sa Scott en gång. 
Och det håller jag med om.

Den här dagen var Hank på riktigt blodtörstigt humör.
"Din lilla jävla råtta!" vrålade han så fort han såg Scott och mig komma gående mot vattentornet. "Vi hade ju en pakt - vi skulle inte berätta...!"
Mitt hjärta bultade snabbt. Jag visste precis vad han pratade om.
"Hank..." började jag. "Jag hade inget val..."
Längre hann jag inte, för Hanks hårda näve träffade min näsa och jag kände hur blodet forsade ur mig.

---

Skrivpuff 17/1 2015 - Operationssalen 2 - Maxine

* 
Utmaning:
Ta en bok. 
Slå upp sid 47. 
Skriv en text baserad på tredje meningen.

De stora metalldörrarna in till operationssalen öppnades och stängdes och narkosläkaren dök upp.

Maxine, som satt trygg i sin fosterpappa Martins famn, såg storögt, men lugnt på all sjukhuspersonal som nu befann sig i salen.
En narkosläkare, en sjuksköterska, och så hennes egen Dr. C förstås.
"Oj... alla dom här, bara för mig...!" utbrast hon.
Flickans onkolog, Mark Craven, strök henne över det lockiga håret.
”Hur känns det, lilla Tiger? Är du redo.”
Maxine log lite mot honom och gjorde tummen upp.
”Yep, jag är redo för min CVK.”
CVK stod för Central venkateter. Det var en tunn kateter som läkare opererade in i en central ven.
I Maxines fall skulle den sitta strax under ena nyckelbenet.
CVK:n skulle användas till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.

Dr. Craven log mjukt mot flickan, sin yngsta leukemi-patient.
Hon hade nyligen fyllt 13 år, men hon såg ut att vara yngre. Där hon nu satt såg hon nästan bräcklig ut.
"Hon har varit redo hela helgen." sa Joanne, flickans fostermor. "Hon har förklarat för syskonen där hemma vad som ska hända."
Joanne log.
"Och hon har talat om för oss alla i familjen, plus sina vänner, att vi inte ska vara oroliga." tillade hon.
Wow... vilken unge...! tänkte Dr. Craven.
Han beundrade den här charmiga tösens mod och styrka.

Lilla söta Maxine Clarke hade varit med om mycket i sitt unga liv, men hon lät ingen eller inget förstöra hennes stora livsglädje.

Maxine nickade bekräftande åt de mamma Jo hade berättat..
"Mmmm... och Ricky är bara sex år, men han förstod allt jättebra." sa hon stolt.
Sedan bet hon sig oroligt i läppen.
"Fast Alex hade ont i magen i morse, så han fick vara hemma från skolan."
Alex var 13 år, precis som Maxine. De två barnen hade varit oskiljaktiga sedan de båda kom till familjen Clarke som fosterbarn.
Joanne strök flickan över ryggen.
"Barnens farmor är hemma med honom idag. Lilla stackaren... han är så orolig för Maxines skull."

Maxine nickade och såg ganska olycklig ut.
"Vet ni, jag tycker mer synd om brorsan än om mig själv." sa Maxine. "Han är så ledsen, för att jag är sjuk... Fast han vill inte visa det."
Dr. Craven rufsade om i Maxines hår och log.
"Det allt bra tur att Alex och dina andra syskon har en så fin syster som du."
Maxine log, både lite generat och stolt.
"Tack." sa hon. "Och jag har tur som har dom."

En av narkosläkarna kom fram till dem.
"Maxine, jag sätter den här masken över din näsa och mun nu, så får du andas in lite 'sömn-gas'."
Flickungen sträckte ut armen och kramade mamma Joannes hand, hårt.
"Okej." sa hon sedan till narkosläkaren. "Jag är redo att sövas nu."
Maxine såg så tapper ut, men Martin kände att den magra lilla kroppen darrade som en fågelunge i hans famn.
Narkosläkaren strök henne mjuk över kinden och satte masken över hennes ansikte.
"Duktig tjej. Du är jättemodig. När vi har opererat in din CVK väcker vi dig, okej."
Maxine nickade trött.
"Jag får hoppas det." sa hon med lite skämtsam röst, och mycket slumrig, röst.
Läkarna och mamma och pappa skrattade.

När Maxine föll in i sin djupa narkos-slummer föll hennes huvud lealöst åt sidan. Det såg otäckt ut.
Martin kramade om barnet och Joanne försökte hålla gråten borta.
Dr. Craven lyfte försiktigt upp den lilla flickan och bar henne till operationsbordet.
"Jag vet, det ser hemskt ut. Men jag garanterar er: Maxie är i goda händer nu." sa han lugnande till Joanne och Martin.
Läkaren log sitt varma trygga leende.
"Gå till i kafeterian och ät lite lunch ni. Jag kommer ner och hämtar er så fort Maxine har vaknat. 45 minuter ungefär. Högst en timme."
"Tack." sa Martin.

Joanne och Martin höll om varandra när de lämnade operationssalen.
Nu kunde ingen av dem hålla gråten tillbaka.
Oron för deras lilla sjuka unge var alltför överväldigande och hennes stora tapperhet var rörande.
Martin tänkte på orden hans mor hade yttrat när de sa adjö till henne i morse:
"Det är så fruktansvärt och orättvist att vår lilla Maxie har fått den där djävulska sjukdomen... Barn borde inte få bli sjuka."
Jag håller fullständigt med dig, mamma, tänkte Martin.

---

Skrivpuff 17/1 2015 - Operationssalen 1 - Alex

*
Utmaning:
Ta en bok. 
Slå upp sid 47. 
Skriv en text baserad på tredje meningen.

De stora metalldörrarna in till operationssalen öppnades och stängdes och narkosläkaren dök upp.

Lilla Cassie snyftade hjärtskärande när hon såg Alex rädda, febriga ögon irra panikslaget över alla personer i det stora, främmande rummet.
”Var inte rädd, lilla raring. Din bror kommer att bli bra.” försäkrade narkosläkaren, en ung kvinna med mycket mjuk och snäll röst.
Narkosläkaren såg på pojken på operationsbritsen.
”Nu raring, ska vi ta bort den elaka blindtarmen som gör så ont i dig.”
”Nej…!” kved Alex. ”Låt mig vara. Den kan vara kvar.”
Mamma Nora kunde inte låta bli att le lite åt honom, trots all oro hon känt ända sedan Alex hittades halvt medvetslös hemma på köksgolvet.
Pojken var så omtöcknad att han inte riktigt visste vad han sa.

Narkosläkaren log mot den den taniga 13-åriga pojken med de vackra ögonen.
Stackars lilla pyre...
Hon strök honom mjukt över kinden, för att lugna honom.
”Du ska få sova en stund nu, lilla gubben. Och när du vaknar kommer du att må bättre.”
"Nej!"
Alex ville inte bli sövd! Han ville inte att de där främlingarna skulle sätta en otäck mask på honom!
Men innan Alex hann börja protestera igen hade narkosen gjort sin verkan och pojken föll in en djup slummer.
Cassie ville krama sin bror. Men det skulle hon inte få göra än, inte förrän operationen var över.

Nora och Cassie fick gå ut till väntrummet.
9-åringen grät lite mer, för det hade ju varit så läskigt att se Alex bli sövd.
”Usch…” snyftade hon. ”Det såg ut som han dog…!”
Mamma Nora höll flickan tätt intill sig.
”Jag vet, älskling.” viskade hon.
Mor och dotter höll tröstande om varandra.
Det var läskigt att se deras älskade Alex så sjuk. Där han låg på operationsbordet såg han så liten, rädd och förvirrad ut.
Åh, var svårt det att sluta gråta…
Cassie trodde nästan att hennes tårar aldrig skulle ta slut.

---

Grattis på namnsdagen, Tony! 17/1 2015

*

Grattis på namnsdagen, 

Tony!

Puss & kram

// Mamma & pappa, 

Frida, Colette & Emilia

Happy Birthday Janie! 10/1 2014

Happy Birthday Elle! 31 December 2014

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 4

*
"Jag ska berätta hur vi dog." sa spökbarnet. "Mamma och jag alltså."
Emilia nickade sakta.
"Okej..." viskade hon.
Spökbarnet tog Emilia vid handen och ledde henne mot badrummet.
"Jag heter Liliana."
"Och jag heter Emilia."
Spökbarnet nickade.
"Ja, jag vet det."
Hon log lite. Men hon blev snabbt allvarlig igen.
"Du vill hjälpa oss, va?"
"Ja. Bara jag kan så ska jag göra det." svarade Emilia.
Liliana nickade.
"Du är snäll du. Jag visste att du kunde hjälpa!"

Inne i badrummet, intill det gammaldags badkaret med höga kanter, stannade flickorna.
Spökbarnet pekade.
"Där dog jag." sa hon med stilla, lite darrande röst. "Drunknade."
Emilia svalde och önskade att hjärtat kunde sluta slå så förtvivlat fort.
Liliana kramade hennes hand.
"Mannen som kom hit i kväll, han den stora... han är farlig."
Emilia började känna sig lätt illamående.