Skrivpuff - 26 Juli 2014

*
Spegel

Paradise, California. Våren 2011

Denny hade hört myten om den gamla spegeln och pratet om stadens övergivna bed and breakfast-hus många gånger i sitt liv. Och som den äventyrliga unge han var, hade han blivit rejält nyfiken på att få gå dit och utforska stället.
Bästa kompisen Alex och ett par äldre kamrater följde också med, för de var lika nyfikna som Denny.

Så nu stod pojkarna alltså utanför det gamla väderbitna huset.
På den övervåningen fanns ett trasig fönster och där tog de sig in.
Varenda golvtilja knarrade och knakade när deras sneakers-fötter gick genom korridoren och nedför en ganska ranglig trappa.
"Du har väl med dig godis eller nåt som du kan muta spöktanten med, när hon kommer ut ur spegeln och försöker ta dig?" flinade Scott och dunkade Denny i ryggen.
Denny skrattade till, som om han hört en riktigt dum fånighet.
"Nja... jag tänkte nog be henne ta dig istället." flinade han.

Efter ytterligare ett par steg var ungdomarna inne i allrummet. Det var dunkelt där inne och det luktade instängt och damm. Denny nyste tre gånger.
Scott puffade till honom.
"Ssssh... du skrämmer ju spöktanten." skojade han. "Kolla in spegeln istället för att väsnas."
Han blinkade åt Denny och puffade till honom igen.
"Är du okej?" frågade Scott och syftade på Dennys astma och allergier.
Denny gjorde tummen upp medan han nyste igen.
Scott stirrade på honom, visste inte om han skulle vara road eller orolig.
"Jag är okej, se inte så skraj ut." skrattade Denny.
Han tog en dos astmamedicin, för säkerhets skull.

"Kolla, där är den ju!" utbrast han sedan och pekade.
Ja där, på kortväggen, hängde den; den mytomspunna gamla spegeln.
I flera minuter tittade de med intensivt intresse på spegeln och glasets ålderdomliga prägel. Men ingenting hände.
De äldre killarna tröttnade snabbt och de gick ut för att vänta på Denny och Alex.

Två taniga tonårskillar stod länge och såg in i spegeln.
"Skulle man säga nån besvärjelse eller nåt?" frågade Alex.
Denny ryckte på axlarna.
"Det minns jag inte. Fan, det borde jag ha frågat syrran, hon kan typ allt om den här stans gamla myter..."
Killarna suckade uppgivet och bestämde sig för att gå ut i solskenet i stället.
Då hände det.

Just som de hade vänt sig om för att gå mot dörröppningen, kände de en underlig kyla bakom sig och så en obehaglig närvaro.
Sedan kände Denny hur iskalla fingertoppar nuddade hans nacke.
Han flämtade till och sakta, sakta vände han sig om. Alex gjorde också så.
Nu flämtade de till båda två. För i spegeln syntes en gestalt, en kvinna som höll på att ta sig ut ur spegelglaset. Hon sträckte sig efter pojkarna.

"Eh... vi ska nog dra härifrån.." föreslog Denny.
"Bra idé!" sa Alex.
De rusade ut ur huset och sedan hoppade de ner från den fallfärdiga verandan och ner i gruset.
Utomhus värmde vårsolen skönt, men pojkarna kände ändå den där underliga kylan i kroppen. De ryste.
"Vad bråttom ni fick." flinade Scott. "Såg ni några spöken eller?"
Alex och Denny såg på varandra och utan att prata sinsemellan först skakade de båda på huvudet.
"Det är nog bara en myt." sa Denny, till synes oberört.
De äldre killarna skulle ändå aldrig tro på dem. De skulle bara skratta och göra sig löjliga över "småkillarna".

•••••••••••••••

"Scott och dom andra är ju inte så mottagliga för det övernaturliga - inte såsom vi är." sa Denny till Alex när de var hemma hos Dennys storasyster Cordelia en stund senare.
Alex höll med.
"Ni ska vara försiktiga med det övernaturliga." sa Cordelia när pojkarna berättat vad som hade hänt i ödehuset.
"Mmmm..." sa Denny. "Jag vet."
Han kände på sin nacke, där spökdamens fingrar hade nuddat. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods.
Cordelia log och kramade om sin lillebror.
"Awww Denny... jag förstår mycket väl spegeldamen vill ta en gullunge som du. Men om hon tar min lillebror, eller hans kompis, får hon med mig att göra."
Hon log ömt mot både Denny och Alex.
"Cordelia Jackson - världens bästa spökskrämmare." sa Denny dramatiskt.
Han fick ännu en kram av storasyster och började fnissa och skruva på sig när hon kittlade honom lite.

•••••••••••••••

I det gamla ödehuset var stämningen inte lika mysig.
Damen i spegeln vrålade av ilska över sin förlust. Med ett suckande, slukande ljud försvann hon, mycket motvilligt, in i spegeln igen.
Där inne skulle hon bli tvungen att stanna.
Åtminstone tills det kom någon annan nyfiken pojke på besök...

Sunshine - en liten drömmare

*
Magnolia, Alabama. Sommaren 1968

"Sunshine, skynda dig att klä dig nu!" ropade moster Ruth otåligt. "Vi får inte komma försent till kyrkan."
12-åriga (12 ½-åriga för att vara mer exakt) Sunshine skyndade nerför trappan.
"Jag har redan klätt mig." sa hon och visade upp sin vita lilla klänning och de nya vita sandalerna. "Jag har varit klar länge."
Moster Ruth suckade uppgivet åt sin makes systerdotter.
"Men varför i all sin dar har du inte kommit ner förrän nu isåfall…? Du satt väl där uppe på ditt rum och dagdrömde förstås?"
Flickan med det kastanjebruna, lockiga hårsvallet såg djupt indignerad ut.
"Gjorde jag väl inte alls!" fräste hon.

Fast dagdrömt var just det hon hade gjort.
Till slut muttrade hon truligt:
"Jag dagönskade faktiskt, så det så."
"Vår lilla Sunny i ett nötskal." sa kusin Tina.
Hennes ton var inte direkt elak, men inte så snäll heller.
Sunshine svarade på hennes kommentar genom att räcka ut tungan.
Ruth föste ut flickorna på verandan.

"Sunny, vad dagdrömde - eller 'dagönskade' - du om idag då?" retades Tina.
"Det säger jag inte." sa Sunshine och knep ihop munnen. "Det är privat."
Sunshine "dagönskade" allt som oftast om samma sak: Att få veta vem hennes pappa var och att mamma skulle få komma hem från White Oaks som var ett mentalsjukhus, eller "dårhus" som folk sa om de ville vara elaka.

Tina lade armen om sin kusin.
”Sunny, jag hoppas verkligen att dina önskningar infrias nån dag.”
Sunshine log kärleksfullt mot sin äldre kusin.
”Tack Tina. Det hoppas jag med. Säg mig, är det förmätet av mig att be till Gud om det jag önskar mig?”
Morbror Roy lyfte upp tösen i famnen.
”Nej då Sunny, det är inte förmätet. Jag tror jag vet vad du vill be om, och det tycker jag att du ska göra också.”

Lilla Sunshine såg belåten ut.
”Då ska jag be för att jag får träffa mamma snart. Och min pappa förstås, vem han nu är... Och så ska jag så klart be för att kriget tar slut. Det är väl bra önskningar, inte alltför själviska?”
Morbror Roy kramade henne.
”Det är mycket bra önskningar, Sunny.”
”Hoppas inte för mycket bara, raring.” sa moster Ruth. ”Vi vill inte att du ska bli besviken…”
”Jag hoppas så mycket jag vill, så det så.” svarade Sunshine.
Morbror Roy log brett.
När den här lilla ungen väl har bestämt sig för nåt går det inte att stoppa henne.

Skrivpuff - 25 juli 2014

*
Hus
* Baserad på en sann historia
Huset innanför järnstaketet såg ut som vilket hus som helst.  I huset bodde en liten familj. En familj som inte levde som alla andra familjer i det idylliska villaområdet i Los Angeles-förorten.  Väggarna i huset viskade om hemligheter om våld, hot och skräck.  Otäckheter som denna morgon, 25 juli 1988, skulle ta ett ödesdiger vändning.

Den lilla flickan som låg i sin himmelsäng och sov djupt visste ingenting om pappas planer för den här dagen. Och det var tur, för nu slapp hon se den store mannen luta sig över henne med en 32-kalibrig pistol i handen.
Den lilla sov fortfarande när hennes egen far tog hennes liv.

Huset innanför järnstaketet såg fortfarande ut som vilket hus som helst två dagar senare.
Men den tidiga morgonens idylliska lugn bröts abrupt av röken som steg från huset och av ännu ett pistolskott. Vapnets kula gjorde ett hål i garagedörren.

Grannarna larmade räddningstjänst. Men det fanns inga liv att rädda.
Flickan och hennes mor var avrättade och dränkta i gasolin. I garaget fanns familjens patriark, han hade tagit sitt eget liv.
Mannens hotelser mot familjen hade besannats: "Om ni tänker lämna mig dödar jag er och bränner ner huset."

Polisena som bar ut den lilla döda flickans kropp grät. Kanske var synerna de möttes av i huset bland de värsta de sett.

Det gör ont så att mitt hjärta gråter av att tänka på lilla Judiths tragiska öde.
Och jag känner ilska och smärta över att myndigheterna (Child Protective Services) kunde ha räddat den här lilla tösen, de fick rapporter om misshandel, både från flickans skådespelar-agent och hennes psykolog.
Men istället mördades en liten oskyldig, rädd 10-åring, av sin egen grymma far, bara några veckor efter CPS lagt ner fallet…
Helt ofattbart.

Judith's bön:



”Käre Jesus, 


varje dag skriker pappa och gör illa mamma 

och ibland gömmer jag mig under min säng 

och gråter och gråter. 




Snälla, 
gör så att han ser 

att vi älskar honom. 

Snälla 
gör så att han slutar.


Snälla 
var min vän. 

Amen!

In Memoriam: Judith Eva Barsi
6/6 1978 - 25/7 1988

 

Ode to Judith Barsi
(by Dakota Quinn Diamond) 

Behind the smile
Hides a secret
A secret of pain and fear

You flew off to a safer place
A place with no pain or fear


You were an angel on Earth
Now you are an angel in Heaven 

Sweet Judith,
You are missed and loved
And you will never be forgotten

Skrivpuff - 24 juli 2014

*
Välj 5 ord på bokstaven D och skriv en text där minst 2 ingår

Djungel • Dans • Döden • Dimma • Drömmar

Den unge pojken slog äcklad bort en stor, blodmättad mygga från sin underarm.
De förbannade odjuren skulle väl snart tömma honom på blod om de tvingades vara här ute i djungeln länge till… Han hade massor med myggbett över sin tunna kropp nu. Usch... Gud visste vilka vidriga bakterier de bar med sig och sprutade in i hans blod.
Han såg allt som i en dimma; djungelns grönska, kamraterna och deras kamouflagekläder och det lilla man såg av blå himmel.

"Är du okey dokey, lillgrabben?" frågade någon.
Brandon skakade på huvudet. Nej, han var inte okey dokey alls.
Den unge pojken mådde så illa och han kände sig äckligt yr. Han ville bara lägga sig ner och sova.
Om han somnade skulle han förhoppningsvis drömma om bättre dagar, om tiden innan det här infernot. Men han visste bättre, hans drömmar var alltid fyllda av skräck och skrik numera.
Tillvaron här i Landet Långt Borta handlade bara om en dans med Döden.

Brandon sjönk ner på marken och utan att han kunde hindra det började han gråta.
Ja, som en liten fånig barnrumpa grät han, men var så jävla trött på allt!
Och han tyckte så synd om det stackars folket i det här vackra landet i Sydostasien. De hade fått utstå så mycket grymheter i så många år nu…
Skulle helvetet aldrig ta slut?

Dimman i hans hjärna tilltog och han gled i en halvvaken slummer.
Nu dör jag...
Han kände då hur starka armar lyfte upp honom och bar iväg honom någonstans.
"Du är sjuk lillgrabben," hörde han en av sina äldsta kamrater säga. "Jag tror det är nåt med dom där jävla myggorna…"
"Låt mig dö bara…" sa Brandon svagt. "Glöm inte att berätta det för mamma och pappa bara."
"Men Brandon... inte ska du dö. Sluta prata så där dumt nu, pojk." sa kamraten, nästan ömt.

Ryan's uttråkade dag - del 3

*
"Jag badade i havet igår." försökte han när mamma tappade upp badvatten åt honom.
Kate log.
"Badkarsvatten och lite tvål är inte så läskigt som unge herrn tycks tro."
Hon räckte Ryan en badborste.
"Skrubba dig så ordentligt du kan - och glöm inte fötterna."
Ryan stirrade storögd på badborsten.
"Inte den där, tack…! Det är ju rena rama kitteltortyr-instrumentet…!"
Kate pussade sin son på håret och gick skrattande ut ur badrummet.

Ryan stod kvar och såg på vattnet som forsade ner i badkaret.
Han tänkte inte erkänna det för någon, men det såg rätt skönt ut.
Han klädde av sig och kröp ner i det varma vattnet.
Det var skönt.
"Men den här tänker jag inte använda…" muttrade han för sig själv och slängde iväg badborsten.

~ • ~ • ~

Ryan låg i badet så länge att David till slut kom upp till i badrummet och frågade om han hade förvandlats till sjöjungfru än.
"Äh pappa… sjöjungfruar är ju tjejer." fnyste pojken.
"Havspojke då, låter det bättre?" undrade David skrattande.
Ryan log och stänkte vatten på sin pappa.
"Passa dig du, busunge," skrattade David och plockade upp badborsten från golvet. "annars använder jag det här kitteltortyr-instrumentet på dig."
Han blinkade åt Ryan.
Pojken skrattade och dök snabbt ner under vattnet.

Ryan's uttråkade dag - del 2

*
"Mamma, säg nåt kul jag kan göra."
Kate log och strök sin lilla pojke över ryggen.
"Är du uttråkad?"
Ryan nickade.
"Ja, jag är så uttråkad så jag dör snart…" muttrade han.
Mamma skrattade lite.
"Det tycker jag inte att du ska göra, lilla gubben. Däremot kan du gå upp till badrummet och hoppa ner i badkaret, så du blir ren och fin till middagen."
Kate ställde ner honom på terassens solvarma brädor.
Ryan stirrade på henne.
"Bada…? Mitt på dagen? Du är inte klok."
Både Maggie och Kate skrattade.

"Nej, det är möjligt att jag inte klok." log Kate.
Hon rufsade om pojkens ljusbruna, halvlånga hår, som blivit en aning solblekt.
"Men det börjar bli kväll och du behöver verkligen bada. Jag ska tappa upp ett bad åt dig."
"Jag kan bada själv." utbrast Ryan, nästan förskräckt.
Han var ju 11 år (11 ½ till och med), inte kunde mamma få bada honom då… Det var ju pinsamt.
Kate verkade förstå vad han tänkte, för hon gav honom en liten kram och sa:
"Det vet jag väl. Jag ska bara hälla upp vatten i badkaret åt dig. Upp med dig nu, busunge."

Just då kom David hem från jobbet.
"Hej pappa!" sa Ryan lyckligt.
David gav Kate en kram och en kyss. Maggie fick också en kram.
Ryan, som hade sovit när pappa gick till jobbet tidigt på morgonen, fick mest uppmärksamhet nu. Han sveptes upp i Davids famn och pojken kiknade av skratt när pappa busade; vände honom upp och ner och kittlade honom.

"Hur har er dag varit då?" frågade David och ställde ner Ryan.
Ryan ryckte på axlarna.
"Blasé." svarade han med en liten suck.
Kate förklarade hur uttråkad deras son hade känt sig idag.
"Och vet du pappa… mamma är inte riktigt klok," meddelade Ryan. "hon tycker att jag ska ta en bad - nu…"
Han himlade med ögonen.
David skrattade gott.
"Men vet du Ry, hur tokigt det än låter så behöver du nog ta ett bad. Du har sprungit omkring barfota i två dagar nu, både i sanden och på asfalt - utan att tvätta fötterna, så nu är det på tiden att du blir lite ren."
Ryan gick motvilligt upp på övervåningen, muttrandes om hur besvärliga föräldrar kunde vara.

Ryan's uttråkade dag - del 1

*
☀ Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968 ☀

Ryan var vanligtvis en mycket påhittig och sprallig liten pojke. Men just den här dagen var han förskräckligt uttråkad. Varenda fiber i hans magra lilla kropp hade tråkigt...
Nog för att det var skönt med sommarlov, men sjutton också vad svårt det var att hitta på något skojigt den här eftermiddagen…!
Pappa var fortfarande på jobbet och storasyster Rebecca var i San Francisco tillsammans med en kompis. Bästisen Maureen var inte heller hemma, hon skulle inte komma hem förrän i morgon.
Mamma var visserligen hemma, men hon och Maggie satt där inne och ordnade med fotografier.
Så dom har man ingen nytta av… tänkte Ryan och suckade.

Han satt uppflugen på terassens räcke och tittade ner på stranden och havet.
Egentligen fick inte Ryan sitta på räcket, det hade mamma och pappa förmanat honom om så många gånger. Men just nu struntade han i det.
Någon som inte struntade i det var mamma Kate. Hon och Maggie kom just ut på terassen.
Kate fick alltid hjärtat i halsgropen var gång hon hittade Ryan uppflugen på det där räcket.
Visst var pojken vig och smidig som en liten apa, men han var också en riktig liten olycksfågel. Innan man visste ordet av kunde olyckan vara framme.
"Min älskade lilla unge…" suckade Kate. "hur många gånger måste jag säga att du inte får klättra på terassräcket?"
Ryan flinade lite fåraktigt.
"Men du mamma..." sa han finurligt. "jag klättrar inte, jag sitter ju."

Det var ju i och för sig sant, men det hjälpte inte. Mamma gick fram och lyfte resolut ner honom.
"Kom här, lilleman, jag vill inte att du trillar ner. En dag på akuten gör inte dagen roligare."
Ryan ryste och han fick ont i magen bara han tänkte på sjukhuset.
Han hade tillbringat alltför många stunder på sjukhus, ända sedan han var mycket liten - och han ville aldrig i livet göra det igen.
"Jag ska inte trilla ner nånstans." sa han bestämt.
Pojken lindade armarna om sin mors hals. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods efter pratet om sjukhus, så nu kändes det faktiskt rätt så bra att vara i mammas famn.

Sommarkalendern 2014 - del 13

*
24 Juni

Linus Ekdahl hade kämpat med att samla mod hela dagen.
Han hade varit så säker på att han vågade berätta nu. Men modet svek honom gång på gång.
Inte förrän på kvällen kände han att han kanske skulle orka.
Om bara några minuter skulle kvällsfilmen börja, familjen satt redan beredda i soffan och snacks och dricka stod på bordet.
Pappa hällde upp chips och godis i skålar, mamma fixade så att de skulle få till rätt mysbelysning.
Småbrorsorna, tvillingarna Noel och Melwin roade sig med att kasta upp godis i luften som de sedan försökte fånga i sina öppna gap.
Storasyster Leni kontrollerade att tvillingarna inte gick helt i spinn.
Allt kändes så normalt. Så hemma.
Snart kanske han skulle förstöra det där normala. Och han skulle bli tvungen att stressa fram det han måste berätta, annars skulle de missa filmen.
Men inget av det där kunde hjälpas.
Jag måste berätta nu, annars kommer jag att fega ut totalt...

Leni tittade på honom.
"Vad är det brorsan? Har det hänt något?"
Nu tittade mamma och pappa också oroligt på honom.
Linus tog sin godisskål och snurrade förstrött på den.
Mamma strök honom över ryggen.
"Men älskling... vad är det?"
"Jag måste... säga en sak..." sa Linus.
Rösten gick upp i falsett. Kanske var det målbrottet eller nervositeten, kanske bådadera.
"Jag har tänkt berätta det här länge..."
Han svalde. Modet höll på att svika igen.

Leni tog lillebrors hand.
"Berätta, gubben. Vad som än har hänt är vi här för dig, det vet du." sa hon mjukt.
Då brast det för Linus. Tårarna flödade och han skakade av gråt.
Nu stirrade tvillingarna på honom.
"Varför Linus är lessen?" undrade Melwin, den känsligaste av tvillingpojkarna.
Linus tog ett djupt andetag.
"Jag är... jag gay." fick han fram.
Sedan brast han ut i snyftningar igen.
Pappa Göran gav honom en lång kram.
"Men lilla gubben... det ska du inte gråta för. Du är jättemodig och stark som berättar för oss, bara så här."

Linus grät ut en stund till. Sedan torkade han ögonen och snörvlade.
"Jag var nog lite rädd att ni skulle tycka att jag var... typ sjuk eller äcklig eller så." sa han och log blekt.
Leni stirrade på honom.
"Älskade lilla brorsan... den dagen jag får såna tankar måste du lova att skjuta mig."
Linus skrattade.
"Tack syrran. Jag lovar att göra det."
Leni log och omfamnade honom.
"Hallå, vad är gay för nåt då?" frågade Melwin.
"Det är när en pojke blir kär i andra pojkar." förklarade Malena.
Det var förmodligen en väldigt förenklad förklaring, men lille Melwin var ett barn med milt förståndshandikapp och han kunde inte ta in hur mycket information som helst.
Melwin nickade, förstående.
"Aha! Som kärlek!"
Pojken gav sin storebror en varm blick.
"Kärlek är bra saker." sa han.
Och så gav han Linus en jättekram.

❤
*

Sommarkalendern 2014 - del 12

*
23 Juni

Gårdagen i skogen, med lek och bus och mumsig matsäck, hade gjort Lilla O gott. Hon var nu ett lyckligt barn igen och orättvisan med att inte får bära sandalerna var bortglömd.
Dessutom var övernattningen hos farmor Sonja och farfar Erik på landet spännande.
Hon hade inte haft hemlängtan en endaste gång. Men det var ändå lite skönt att träffa mamma och pappa (och storasyster Leni förstås) igen dagen därpå.

Nu satt de runt farmor och farfars nötta, men fina matsalsbord och åt middag.
Lilla Olivias gose-lamm var också med, han satt på bordet, intill flickans tallrik.
”Du får ta ner gosedjuret när vi äter, Lilla O.” sa mamma.
Lilla O såg indignerad ut.
”Meh! Lammson är också hungrig ju!”
”Tänk om han blir smutsig eller kladdig då?” försökte farmor.
Lilla O skakade på huvudet.
”Lammson äter försiktigt, så det så.”
Trots att han visste att han nu riskerade att utlösa ett smärre krig, satte pappa Johan ner Lammson på golvet.
Lammson verkade ta det bra. Gose-lammungen såg lika fridfull ut som vanligt.

Det gjorde inte Lilla O. Hennes ögon blixtrade av ”arghet”.
”Vad gör ru…?! Han ska sitta här hos mig!”
Johan satte ett finger över sina läppar, illustrerade att hon skulle vara tystare.
”Minns vad vi pratade om, Olivia? Sköna röster… Ingen gillar när du skriker så där.”
Farmor strök den arga tösen över håret.
”Olivia, du vet ju egentligen hur man ska prata, eller hur. Det berättade du ju för oss i skogen igår. Och du sa att djuren blir rädda om man pratar för högt.”
Men Lilla O var inte mottaglig för prat om lugna, sköna röster just nu. Istället gled hon ner från stolen och lade sig ner på golvet.

Leni kikade ner på sin lillasyster.
”Vad gör du, skrutten?”
”Jag ska inte prata med er.” sa Lilla O bestämt.
Pappa Johan föreslog att de skulle börja äta. Lilla O skulle snart lugna ner sig.
Trodde han ja.
Olivia Simonsson var inte den som gav sig i första taget. Hon tänkte minsann ligga kvar här på golvet.
Dom andra kan få äta sin gamla mat, jag vill inte ha.
"Lilla O, kolla här," sa Leni. "jag tror du tycker mycket om det som farmor ställde fram nyss."
En aning nyfiken blev hon allt, Lilla O. Men nej, hon skulle inte låt dem får som de ville!

Fast... vad var det farmor hade ställt fram? Glass?
Näää, inte redan. Glass var efterrätt ju.
"Näha," hörde hon Leni säga. "då för jag väl äta dom här babymorötterna själv då."
Babymorötter...?
Lilla O satte sig käpprak upp. Hon hörde hur magen kurrade efter mat och babymorötter var ju en av hennes "bästaste grönsaker".
Hon satte sig på sin stol och såg på morötterna.
"En kan jag väl ta då." sa hon trumpen.
Mamma lade upp ett par morötter på hennes tallrik och Lilla O slukade dem med fasligt god aptit.
"Var dom goda?" skrattade farmor.

Lilla O glömde åter bort sin ilska.
"Fantastiska morötter!" sa hon euforiskt och tog ett par till.
"Så klart att dom är," sa farmor. "du var ju med och plockade dom i trädgården igår."
"Dom är verkligen jättegoda." sa Leni.
"Fantastiska!" rättade Lilla O, med munnen full av morot.
Johan rufsade om i sin yngsta dotters hår.
"Du kanske vill ha morötter istället för efterrätt?" retades han.
Lilla O fnissade.
"Nääää...! Tokiga pappa...!"

Sommarkalendern 2014 - del 11

*
22 Juni

”Jag vill ha mina skandaler!!!”
Åh... Lilla O var så arg! Varför kunde inte mamma och pappa förstå att hon mycket hellre ville ha sina rosa plastsandaler, de där fina med glitter i? Men neeej då... mamma och pappa tyckte hon skulle ha gummistövlar eller gymnastikskorna.
"Gummistövlar eller gymnastikskorna blir bäst när du ska gå i skogen." försökte mamma.
"Men jag vill inte ha dom!" skrek Lilla O. "Skandalerna ska jag ha!"
Hon tog upp gymnastikskorna och blängde på dem.
"Bra lilla gumman, ta på dom nu." sa mamma.
Men där trodde mamma fel. Lilla O tog inte på dem, utan hon slängde in skorna i väggen.
"Dumma skor!" muttrade hon och räckte ut tungan åt dem.
Hon skulle just ge gummistövlarna samma flygtur, men då tog mamma Camilla tag i hennes överarmar.
"Nu slutar du, Olivia! Man kastar inte saker sådär."
Lilla O slet sig loss. Hon skrek och tårarna sprutade.

Camilla suckade och vände sig mot Johan.
"Älskling, jag är ledsen att behöva lämna er när hon är så här, men jag måste gå nu."
Johan log.
"Inga problem, jag har klarat värre busar än den här lilla."
Camilla skrattade.
"Då så, poliskommissarien, då kan jag gå utan att ha dåligt samvete."
Johan nickade.
"Stick nu, så att du inte blir sen." sa han och kysste sin hustru.
Camilla gav honom en kram och en kyss. Sedan gav hon även en mycket motvillig Lilla O en kram och så skyndade hon ut genom ytterdörren.

Pappa Johan vände sig till sin dotter.
"Vi vet att du vill vara fin, tjejen." sa han och tog upp den arga lilla tösen i knät. "Men sandaler är ju inga bra skogs-skor, vet du. Och det är inte så varmt ute idag. Gymnastikskorna blir bra."
Pappa plockade upp skorna och satte dem på Olivias fötter.
"Vill du knyta själv?"
Lilla O bara fnyste.
"Betyder det ja eller nej?" undrade Johan.
"Stinkiga gympadojjor..." muttrade Lilla O.
Hon skulle just dra av sig skorna när pappa började knyta dem åt henne.
"Jag ska ha skandalerna, sa jag ju!" tjöt barnet.

"Sssssh..." lugnade Johan. "Skrik inte så, tänk på grannens kattungar."
Lilla O stannade upp i sitt skrikande. Hon tittade storögd på sin pappa.
"Vad är det med dom?"
"Tja, dom små liven kanske blir rädda om dom hör hur du skriker." sa Johan.
Lilla O funderade på detta. Hon ville ju inte skrämma kattungar...
"Okej, jag ska vara snäll." sa hon mjukt.
Men hon tillade bestämt:
"Men gympadojjor är stinkiga ändå."
"Inte då." sa Johan. "Det är inget fel på dom. Se så, hämta din jacka också, så åker vi ut till farmor och farfar."
Lilla O rynkade på näsan. Jacka ville hon absolut inte ha med sig.
Hon skulle just sätta igång med skrikandet igen, men så kom hon att tänka på grannens små söta kattungar. De var ju bara bebisar och hon ville verkligen inte göra dem rädda.
Men jag skriker inuti mig... tänkte Lilla O. Då blir ingen rädd och alla tror att jag har blivit snäll.
Hon log förnöjt.
Jag är smartigast jag.

Sommarkalendern 2014 - del 10

*
21 Juni

”Jag vill inte gå mera!”
Lilla O slog sig ner på trottoarkanten, satte armbågarna mot knäna och vilade hakan i händerna.
”Kom nu.” trugade storasyster Leni.
Men 6-åringen totalvägrade. Hon skakade bestämt på huvudet och såg riktigt trotsig ut.
”Jag orkar inte gå mera, sa jag ju.”
Leni suckade, men kunde ändå inte låta bli att le. När det gällde Lilla O fick man allt ha en stor gnutta tålamod och och bra idéer som kunde tilltala en liten trulig tjej.
Leni hade som tur var både tålamod och idéer.
”Vet du vad, vi går en bit till och så hittar vi nåt mysigt ställe att fika på.”

Lilla O tittade upp, plötsligt väldigt intresserad. Fika var något som tilltalade henne.
”Jag föller med - men bara om du bär mig.” sa hon och så sträckte hon upp armarna mot storasyster.
Leni log.
”Kom då, skruttunge.” sa hon och lyfte upp sin lilla syster i famnen. ”Men bär du mig sen, när jag inte orkar gå längre?”
Lilla O lade huvudet bakåt och skrattade gott åt skojet.
”Jaaa, det gör jag!”
Hon kramade sin älskade storasyster som hon avgudade och såg upp till så mycket.

”Man ska hjälpa varandra.” tillade hon lillgammalt.
Leni pussade Lilla O på pannan.
”Det har du rätt i.”
Leni gick vidare, med Lilla O, nu betydligt gladare, i famnen.
”Vad vill du ha för fika då?”
”Glass!” sa lillasyster. ”Och bulle och en sån där liten kaka med röd sylt i mitten.”
”Du kan inte få allt det där på en gång.” skrattade Leni. ”Antingen glass eller bulle.”
Lilla O bestämde sig för bulle.
Och kanske kunde hon tjata sig till en syltkaka också? Hon skulle iallafall försöka när de kom fram till caféet.

Sommarkalendern 2014 - del 9

*
20 Juni

"Mamma, kan Melwin och jag få köpa glass. Vi smälter här i värmen."
10-årige Noel flämtade som en hund och hans tvillingbror Melwin var inte sen att göra likadant.
Malena Ekdahl log åt sina yngsta söner.
"Gå ner till ICA och köp ett paket glass ni. Ta med er Linus, så kan ni hämta vårt bokpaket på samma gång."
Tvillingarna blev ivriga. De rusade in på storebrors rum.
"Vårans bokar har kommit!" hojtade Melwin. "Du måste följa med och hämta!"

"Nu!" befallde Noel när Linus inte reste sig från sängen tillräckligt fort.
Linus gav lillebror en förmanande blick.
"Ursäkta…? Betyder det där samma sak som 'snälla Linus, du kan väl följa med?'" frågade han torrt.
Melwin, familjens lilla diplomat, nickade.
"Aaaa, vi behöver din leg… legimitation."
Linus log rart åt den yngste tvillingen.
Stackars Melwin… han fick alltid kämpa med orden.
"Du menar legitimation?" rättade han. "Ja, det behövs nog om vi ska hämta ut paketet."


* * *

En stund senare var alla tre pojkarna Ekdahl nere vid ICA-butiken.
De hämtade ut paketet först och gick sedan och köpte två paket mumsig strutglass.
Noel och Melwin var mäkta imponerade. Linus hade nämligen sitt alldeles egna ICA-kort och kunde därför bestämma själv hur mycket pengar han skulle spendera på det.

"Ska vi ge dig lite pengar för glassen?" frågade Noel. "Vi har fått våra sommarpengar."
"Nej tack." log Linus. "Spara era pengar till semestern istället. Men du kan få bära kassen."
Han gav plastkassen med glasspaketen till Noel. Själv bar Linus en kasse som bokpaketet låg i.
"Jag ska äta upp åtta glassar idag." sa Melwin hungrigt.
Linus skrattade.
"Åtta glassar? Då blir nog morsan glad."
"Jag blir glad." sa Melwin.

 

Grattis Dante! 14 Juli 2014

* 

Grattis Dante!

*
14 Juli 2014
*

Grattis Tony! 14 Juli 2014

* 

Grattis Tony!

*
14 Juli 2014
*

Sommarkalendern 2014 - del 8

*
19 Juni

Dante Deveraux tog en lov runt sitt bagage som stod mitt på golvet och så tittade han på en av resväskorna som stod öppen. Han stannade upp, gned sig fundersamt om hakan och kliade sig sedan, ännu mer fundersamt, i håret.
"Nej… jag kommer aldrig kunna stänga den här förbenade väskan."
Han kastade en förhoppningsfull blick på vännerna Tony och Emilia som satt uppflugna på hans säng.
"Jag vet! Nån av er kan sitta på väskan, så kanske det går att stänga!"
Emilia log sött. Dante hade många talanger, packning var inte en av dem.

"Behöver du ta med allt det där till Frankrike då?" undrade Emilia, en aning klentroget, och pekade på sakerna i väskan. "Jag menar… är inte fem inbundna böcker lite väl mycket?"
Dante stirrade på henne med låtsasförfärad blick.
"Menar du att jag ska… lämna böcker hemma…? Är du inte klok…?"
Emilia fnissade. Dante älskade böcker lika mycket som hon själv gjorde.
"Men du… flera av dom finns ju faktiskt som ljudböcker och du har ju den där ljudboks-appen i din mobil." påminde hon.
Dante rusade fram till Emilia, omfamnade henne hjärtligt och kysste henne på kinden.
"Ma chérie, du är ett geni!"
"Ja, det är ju en evig tur att nån av oss är det." skrattade Tony.

Dante, som hade börjat packa om sin väska, såg låtsassträngt på honom.
"Emmi, vill du vara vänlig och brotta ner den där lilla bråkmakaren åt mig?"
Emilia nickade glatt och gjorde så.
"Ska jag göra så här också…?" frågade hon och började kittla Tony.
Dante flinade glatt och gjorde tummen upp.
"Bra där Emilia!"
"Ja, jättebra…" sa Tony, som höll på att krevera av skratt.


* * *

Efter en stund sa Dante:
"Vi kan benåda dig - om du pallrar dig hit bort och hjälper mig med packningen."
Tony flög ur sängen och började tjänstvilligt hjälpa sin kompis.
"Jag hjälper också till." sa Emilia och gick bort till Dantes bagagehög.
"Du kan ju inte komma till Frankrike med dåligt packade väskor." tillade hon, och blinkade åt Dante för att visa att hon inte menade något illa.
"Tack vänner." sa Dante.
Han fortsatte med tillgjord fransk accent:
"Jag ska belöna eder med överdådiga gåvor från Fraaance."
Han lade armen om Tony och Emilia och rufsade om deras hår.

"Köp inget alltför dyrt bara." sa Emilia mjukt.
Dante älskade nämligen att ge sina vänner fina (och ibland ganska dyra) presenter från sina resor.
Dante stirrade på henne igen.
"Inget dyrt? Du är inte klok, ma chérie… Endast det bästa är gott nog åt mina 'BFFs'."
Han skrockade belåtet.

Sommarkalendern 2014 - del 7 #2

* 

Just som Colette och Helena stod och valde bland bär och frukter hörde de en välbekant liten röst hojta över marknadsplatsen:
"U'säkta mig, om nån ser min pappa Johan kan ni väl be honom komma hit och hämta mig!"
Helena skrattade och så sprang hon och Colette bort mot den lilla flickan som stod uppflugen på sockeln till en staty.
"Lilla O! Är det du eller pappa som har kommit bort?"
Barnet funderade.
"Pappa, tror jag..." muttrade hon.
Helena log. Hon lyfte ner sin (nästan) 6-åriga brorsdotter och kramade henne.
"Jag ska ringa honom."
Men hon behövde aldrig ta fram sin mobil, för nu kom Johan och hans äldsta dotter Leni skyndande mot dem.
"Jag tyckte jag hörde nån som kallade på mig." log Johan. "Olivia... du skulle ju stanna hon mig och Leni."

Lilla O frynte på näsan.
"Meh... jag sa ju att jag ville gå och kolla på polkagrisarna."
Johan tog henne i sin famn.
"Och jag sa att du skulle vänta. Du får inte bara gå din väg så där."
Lilla O stönade melodramatiskt:
"Meh...! Du ska ju bara babbla med alla du träffar, tar ju evigheter ju..!"
Leni klappade sin lillasyster på kinden.
"Men nu är du upphittad i alla fall, Lilla O, det är det viktigaste. Förresten, det var smart av dig att ropa så där." sa hon stolt och log varmt.

Lilla O nickade belåtet.
"Ja, man har väl sett Emil på film. Han tappar också bort sin pappa, vet du."
Leni nickade.
"Ja, jag vet. Man kan lära sig en hel del smarta saker av Astrids figurer."
Lillasyster sken nu som en sol.
"Aaaaa...!" utbrast hon ivrigt, för nu hade hon fått en strålande idé. "Man kan lära sig att sockerdricka är gott till exempel!"
Hon gav sin pappa en lurig blick och flinade upp sig.
Johan skrattade.
"Världens bästa sockerdricks-drickare, är det du, Lilla O?"
Tösen nickade ivrigt.
"Det är jag det. Colette, vill du också ha sockerdricka?"
Det ville Colette.
Lilla O gled ur sin fars famn och tog sin kusin vid handen.
"Kom då Colette, mot sockerdrickorna!"
Flickorna sprang skrattande iväg. De var som hämtade ur en Astrid Lindgren-film, de små raringarna.

"När Lilla O var baby kunde man i alla fall ha sele på henne..." suckade Johan skämtsamt.
"Som om det nånsin hjälpte..." fnyste Leni.
Sedan skrattade hon.
"Ja skratta du," log Johan. "men det är dig hon har ärvt illbattings-genen av."
Han kramade om sin dotter.
"Mmmm..." flinade Leni glatt. "Jag delar stolt med mig av den."
"Och det finns det fler som har gjort." log Helena då och blinkade menande mot Johan, som var hennes yngste bror.
Leni gav sin pappa en kaxig min.
"Just det, så stå inte där och se oskyldig ut."

Nu hördes Lilla O's ljuva stämma igen. Men den här gången ropade hon inte ut över folkhavet, utan hon kom fram till pappa och ryckte försiktigt i hans hand.
"Pappa, har du sockerdricks-pengar? Det glömde jag."
Johan tog fram sin plånbok.
"Ska se vad vi kan skramla fram."
"Jaaaaa!" jublade Lilla O och hoppade upp och ner på stället.
Sedan lade hon huvudet lite på sned.
"Finns det pengar till varmkorv också, månntro...?"
Hon tillade snabbt, för säkerhets skull:
"Snälla, fina pappa?"
Eftersom Lilla O aldrig gnällde och begärde mer än en liten sockerdricka när de var ute, sa Johan att hon självklart kunde få en varmkorv med bröd också om hon ville.
Colette fick också både sockerdricka och korv med bröd såklart. Hon åt med frisk aptit, något som inte alltid var så självklart för lilla Colette. Allt smakade så gott på dessa marknader.

När allesammans ätit korv och druckit sockerdricka gick de och köpte karameller, sedan köpte de ett par lotter vid de stora lyckohjulet.
Och hör och häpna: både Colette och Lilla O vann!
Var sitt fint (och ganska stort) gosedjur fick de, sådana där gosedjur som brukar vara mycket dyra i leksaksaffärer.
Lilla O valde en kattunge och Colette en kanin.

"Idag är en riktig solskensdag." sa Colette och kramade sin gosekanin när de gick hemåt senare den dagen.
En solskensdag var enligt henne en väldans bra dag, när allt bara var trevligt.

☀

© Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 7 #1

*
18 Juni

Landsvägen sträckte ut sig och slingrade sig som en gul serpentin genom byn. Att det dammade lite av smågruset och sanden när man gick gjorde inte så värst mycket, det tyckte i alla fall inte flickan som ivrigt virvlade och skuttade vägen fram.

Colette var så glad idag, ja, hon rentav kände livet i sig.
Hon och mamma Helena var nämligen på väg till torget där sommarmarknaden höll till.
Colette älskade alla de fina "förr-i-tiden-aktiga" marknadsstånden där det såldes karameller, kakor, sockerdricka och hantverk och massor av annat smått och gott som gjorde livet skönt att leva.
"Sommarmarknaden och julmarknaden är riktigt bra påhitt." sa Colette förnöjt.
Det höll mamma med om.

Solen sken över marknadsplatsen och allsköns ljuvliga dofter spred sig i luften; bakverk, sockervadd, godis, varmkorv, bär och frukter, tyger och trä.
Ja, det doftade sommarmarknad helt enkelt.

☀

© Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 6

*
17 Juni

Vädret nere vid sjön var härligt; soligt, utan att vara alltför varmt.
Emilia satt på längst ute på bryggan. Hon vispade med fötterna i vattnet och njöt av sol och sommarlovs-frihet.

Intill bryggan flöt en en gammal vit motorbåt av trä. Den var sliten så det förslog och den saknade motor.
 I båten satt Tony och såg fundersam ut.
"Man kanske kan skaffa åror till en istället."
Emilia lade sig på mage på bryggan och såg på honom. Hon log mjukt åt Tonys funderingar.
"Nja… det är nog ingen idé. Den där båten klarar knappt fem minuter på sjön längre. Den duger bara till kaffeved, det säger farbror Nisse iallafall."

Hon skrattade till.
"Så kliv upp ur båten, om du inte vill bli alldeles blöt om fötterna."
Tony log och klättrade upp på bryggan. Han slog sig ner intill Emilia.
"Jag antar att du inte vill renovera båt i sommar alltså?" sa han.
Emilia satte sig upp. Hon skakade på huvudet.
"Nej, jag tor inte det du." log hon och strök Tony över håret. "Vi får hitta på nåt annat äventyr."

Tony nickade.
"Gå på spökjakt eller så?" föreslog han.
Emilia skrattade.
"Jo du, det vore nåt det. Men du, om vi träffar på ett spöke, vad ska du säga då?"
Tony tänkte efter en stund, sedan ryckte han på axlarna.
"Inte vet jag… fråga om dom vill ha lite fika kanske?"
De skrattade åt tanken på att bjuda spöken på läsk och kakor.

Såhär i solskenet, tillsammans med Tony, kände sig Emilia inte så illa till mods när hon tänkte på spökerier.
Men hon hade inte berättat för Tony om de mystiska ljuden, skuggorna och skepnaderna hemma på herrgården.
Rysliga saker som gav henne kalla kårar och som gjorde att hon vägrade vara ensam hemma.

Tony lade försiktigt och lite blygt sin hand på Emilias.
"Vad tänker du på?" frågade han. "Äventyr." svarade Emilia.
Tony såg intresserat på henne.
"Jaså? Berätta." bad han ivrigt.
Ja, kanske skulle hon berätta om rysligheterna för Tony iallafall…? Det kunde kännas skönt att dela upplevelsen med någon.

Sommarkalendern 2014 - del 5

* 
16 Juni 

"Åh…! Jordgubbar till frukost!" utbrast Colette förtjust.
Flickans ögon lyste som om hon fått en jättefin present.
Pappa Krister log mot sin minsta telning.
"Ja, du älskar ju jordgubbar. Nyttigt är det också, dom kanske håller din järnbrist borta."
Han lät en aning orolig på rösten när han sa det där sista. Lilla Colette hade länge haft en del problem med mat, på grund av de fruktansvärda förhållanden hon levt under i sitt och Tonys gamla fosterhem, och hon var fortfarande liten för sin ålder.
Tonys förhållande till mat hade inte heller varit helt okomplicerat, men inte så allvarligt som lillasysterns.

Colette nickade. Hon log när hon tog för sig av de röda läckerheterna och hon klickade dessutom upp två skedar med vaniljkvarg på sin tallrik. Perfekt och lätt sommarfrukost.
"Det här är ju faktiskt bästa järnmedicinen." sa hon och bet njutningsfullt i en jordgubbe. "Och sååå gott som frukost."
Hon tyckte så mycket om den här sortens "medicin". Vanliga mediciner brukar ju sällan smaka gott, men det gjorde jordgubbar. Och det var skönt att slippa järntabletterna som hon mått så konstigt av.

"Du sparar väl några jordgubbar åt mig?" skojade Tony som höll på att bre en smörgås.
"Mmmm… kanske det." skrattade Colette.
Hon sköt över skålen med de röda bären till sin storebror.
Sedan såg hon lite fundersamt på sin tallrik.
"Tänk... innan vi kom hit hade jag aldrig ätit jordgubbar," mindes hon. "och då var jag ändå sex år…"
Tonys ögon blev blanka och han svalde en klump i halsen.
 Det var svårt att tänka på åren hos fosterfamiljen, den mörka tiden innan de som utav ett under blev räddade från Helvetet på Jorden och sedermera adopterade av Helena och Krister.

Även mamma Helena och pappa Krister fick nu tårar i ögonen när Colette pratade om Den Mörka Tiden.
Hon ville sällan prata om det och när hon gjort det så obekymrat kändes det lite extra i hjärtat.
"Men nu får jag så mycket jordgubbar jag vill." sa lilla Colette glatt och mumsade i sig sin goda sommarfrukost.
"Ja," flinade Tony. "snart växer det väl ut jordgubbar ur öronen på dig, syrran."
Skrattet som kvillrade ur Colette lät som en frisk vårbäck.

Sommarkalendern 2014 - del 4

*
15 Juni 

Tony tog genvägen över gärdsgården på sin väg till herrgården där Emilia bodde.
En mager gammal man som gick med stöd av sin hemsnickrade käpp stannade till på sin promenad, såg mot tonårspojken och log.
"Det där väcker minnen, ska han veta. Jag vet inte hur många gånger jag har flängt över dom här gärdsgårdarna i mina dagar."
Tony log tillbaka.
"Det är en ganska praktisk genväg ibland."

Mannen skrockade vänligt och hans ögon log varmt.
"Ja, det må jag säga. Det är lilla Emilia han har brått till nu, förstår jag."
Tony blev varm om kinderna och slog ner blicken. Men sedan såg han upp på den gamle och nickade glatt.
"Ni två är allt ena fina ungar." sa mannen. "Det är härligt att se att ni har funnit varann."
Mannens ord värme i Tonys hjärta. Han brukade själv tänka att det var tur att Emilia hade blivit hans vän.

"Tony, du och Emilia kan väl titta in till mig nån dag och dricka lite sockerdricka och prata gamla minnen?"
Tony sa att det gjorde de så gärna. Han tyckte så mycket om den här farbrorn. Trevligare granne fick man leta efter.
Han sade adjö till gamlingen och skyndade vidare över den regndropps-glittrande ängen.
Den gamle vinkade till pojken och fortsatte sin vandring på landsvägen.

Foto © Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 3

*

14 Juni

Regnet smattrade hårt mot fönsterrutorna. På grund av brist på sol och värme kändes det inte precis som sommar idag, men det var ändå rätt så mysigt på något sätt, vädret. Lugnande att lyssna till.
Emilia satt uppe på vinden hemma i herrgården och tittade igenom sina förvaringsboxar med minnessaker.
Hon lyfte på locket till den stora rosa kartongboxen och adrenalinet hajade plötsligt till i hennes flickkropp. Där, överst i boxen, låg skolkatalogerna från hennes gamla skola.

Emilia tog upp skolkatalogen som låg överst, bläddrade fram till sin klass och tittade på sig själv som 11-åring och på alla klasskamraterna.
Nu var Emilia 15 år, hon skulle fylla 16 till hösten, men alla minnena från "den gamla tiden" - tiden innan flytten från stan - gjorde fortfarande ont.
Glåporden, uteslutningarna från de andras lekar, blickarna, viskningarna och fnissen bakom ryggen.
Hon svalde en snyftning.

Först tänkte Emilia ta med sig skolkatalogerna ner och slänga dem i soporna, men så ändrade hon sig. När hon blev äldre kanske hon skulle få lust att bläddra i de där katalogerna igen, så slänga dem vore synd. Hon lade tillbaka dem i förvaringsboxen igen, fast längst ner

"Emilia!" ropade pappa där nerifrån. "Har du fastnat i spindelnäten där uppe?"
Det fanns mjukt skratt i hans varma röst.
Emilia skrattade också.
"Nejdå pappa. Jag kommer ner nu."
Hon lade de smärtande minnena ifrån sig och gick ner från vinden.
Det var dags att göra sig i ordning. snart skulle hon och bästa vännen Tony åka in till stan för att gå på bio.
Det såg Emilia fram emot. Hon hade ett stort leende på läpparna när hon gick ner från vinden.