Önskelista: Linus

Transformers DVD

Lord of the Rings + Bilbo (böckerna)

Fotbollsskor (helst de röda och svarta!)

Pengar

Godis

En ny sovsäck

* Jag önskar oxå att min storasyster Leni firar jul med oss i år!
* Och jag hoppas att min lillebror Melwins talsvårigheter ska försvinna!
Jag menar absolut inte att låta elak nu!
För mig får Melwin prata precis hur han vill - alla är ju olika!
Men vi (hans familj) blir så himla lessna när folk inte förstår honom och en del är taskiga… :(

// Linus Ekdahl, 13

SkrivPuff: Utmaning 297 - 24 oktober

Bara 2 månader till julafton, skriv en önskelista

Til Tomten från Noel 5 år

Jag önskar att Melwin ska kunna prata bettre
så att alla menniskor förstår honom.
Melwin är min tvilingbror han är jättesnell!
och jag vill inte att han ska bli retad.

Och så vill vi ha
lite Lego
en radjostyrd bil
kanske en spennande bok
och en hund (behöver inte va en riktig hund fast vi blir glada då!)
Och glass varje dag vil vi ha
och ingen ärtsopa til middag mer!


Tak snella Tomten! Vi ses på julaffton!
Från Noel och Melwin Ekdahl

Skrivarkalendern 2010

Har precis skickat in mitt bidrag till Skrivarkalendern 2010.

Det var sannerligen inte lätt att välja...! (Puh! :Þ )

Men till slut - efter mycket blod, svett och tårar - blev det

texten om lilla Elle - från 29/7.

Nu gäller det att hålla tummarna - så hårt att de går av!

(nästan iaf... :Þ )

KRAM

// Dakota

Glass, giraffer & köttbullar - del 3

Senare kom min pappa på besök.
”Pappa Johan är här!” ropade Noel.
Killarna har alltid kallat honom för pappa Johan, trots att han inte är deras pappa. Men det är nog för att de alltid hör mig säga pappa till honom.
Melwin, Noel och Linus rusade ut i hallen för att hälsa på honom.
”Pappa Johan, visa polisbrickan!” skrek Noel ivrigt.
Pappa höll fram sin polisbricka.
Småkillarna såg fascinerade på den.
”Wow!” sa Noel. ”Jag ska bli polis när jag blir stor!”
”Åh ännu en polis i familjen. Då blir nog mamma glad.” sa jag.
Mamma har inte varit så förtjust i sin före detta makes yrkesval.
Hon har inget emot yrket i sig, men pappa har stundtals levt ganska farligt som polis.
Melwin drog ivrigt i pappas arm.
”Vet du, pappa Johan, en kajaff togde min glass! I Bo’ås!”
”Oj då.” sa pappa. ”Ska vi sätta giraffen i finkan?”
Noel fnissade.
Men Melwin såg allvarligt på pappa.
”Nä, han var inte stygg, bara lite hungjit.”
Pappa skrattade.
”Var giraffen hungrig? På glass?”
Melwin nickade.
”Alla gillar om glass!” sa han, som det var det mest naturliga i hela världen.

Glass, giraffer & köttbullar - del 2

”Får jag äta min glass nu?” frågade Noel.
”Nej, då orkar du inte äta mat sedan.” sa mamma.
”Jo, jag orkar!” sa Noel.
”Han orkar alltid äta när vi får köttbullar.” sa Linus. ”Vi får vara glada att han inte äter upp all mat för oss - plus grytorna!”
”Lägg glassen i frysen Noel.” sa mamma.
Noel tog mycket motvilligt sin Hulken-glass till frysen.
”Ingen får ta den!” sa han och hötte varnande med ett magert pekfinger.
”Vem skulle ta din glass?” sa Linus.
”En kajaff!” sa Melwin.
”Tur att vi inte har några giraffer här då.” sa mamma. ”Sätt er till bords nu, så ska vi äta.”

”Hallå, vem har ställt fram lingonsylt…?” frågade Linus när vi satt vid bordet.
”Jag äter lingon till köttbullar.” sa Göran, pojkarnas pappa.
”Blä!” Noel rynkade på näsan.
”Man kan inte äta lingon och söttbullar!” sa Melwin.
”Ska vi ta fram lite vaniljsås också?” fnissade Linus.
Pojkarna skrattade och tänkte ut allt möjligt läbbigt man kunde ha till köttbullar.
”Nu är det bäst att ni slutar, innan vi tappar aptiten.” sa Göran.
”Säger mannen som har lingonsylt på köttbullarna.” mumlade jag.

Glass, giraffer & köttbullar - del 1

”Får jag glass?” frågade Noel.
”Nej, vi ska ju hem och äta.”
”Bara en liten glass, Leni. En pytteliten? När du och Melwin var på bio fick han glass!”
Jag såg på min lillebror. Hur sjutton mindes de små liven allt…?
(Jag svär att de minns allt för att de ska kunna använda det emot oss vid senare tillfälle!)
”Det var ju för ett år sedan, Noel.”
Noel nickade.
”Ja, då fick Melwin glass och jag vill ha glass nu. Rätt ska va’ rätt!”
Svårt att säga emot, eller hur?
”Okej, vi köper glass, men den får ligga i frysen tills efter maten.”
Noel sken upp.
”Jippi!” jublade han.
Sedan såg han fundersam ut.
”Fast Leni…. Får jag en stor glass istället för en pytteliten?”


”Få’ Noel glass?” sa Melwin anklagande när vi kom hem.
”Du fick glass en annan gång.” sa Noel.
”Men kajaffen togde den!” sa Melwin.
”Ursäkta...” sa jag klentroget. ”men var det en giraff som tog din glass...?”
Melwin nickade.
”Vi tittade på djurena och han bara togde den! Han tyckte den va’ god! Han gör så här…”
Melwin stack ut sin tunga så långt han kunde och låtsades, med slurpande ljud, att han slickade på en glass.
”När tog en giraff din glass...?” frågade Linus sin lillebror.

Han kunde inte dra sig till minnes en sådan situation.
Melwin funderade.
”Igår.”
Det där med tidsuppfattning är inte så lätt...
”Kanske när vi var på den där stora djurparken!” sa Noel.
”Just det!” mindes Linus. ”I Borås!”
”Det var ju två år sedan!” utbrast mamma. ”Vilket minne ni har!”

Ryan’s & Maureen’s vadslagning - del 3

***
Torsdag kväll.


Senare på kvällen satt Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila i soffan och såg på TV.
Maureen såg på klockan.
”Tjugo i tio.” sa hon. ”Ryan, börjar du bli trött?”
Ryan skakade på huvudet. Men i nästa sekund kvävde han en gäspning.
Tjejerna skrattade.

”Du är visst trött raring!” Maureen kramade honom. ”Ligg ner och vila lite.”
”Nä, Maureen, jag är inte trött.” sa Ryan.
”Jodå, du är jättetrött.” sa Maureen.
Maureen drog Ryan intill sig. Nu låg han med huvudet i Maureens knä.
Ryan fnissade.
”Maureen, jag kom på en sak; jag är inte den enda här inne som är kittlig.”
”Vad ska du hitta på nu då?” frågade Maureen.
”Nervös...?” flinade Ryan.
”Inte särskilt.” sa Maureen lugnt. ”För om du kittlar mig nu så ger jag igen så fort vårt lilla vad är över.”
”Och du är superkittlig, lillbrorsan.” sa Rebecca.
Ryan räckte ut tungan åt sin storasyster.
Sedan återgick han till att reta Maureen.
Han satte sig upp och slog armarna om henne.
”Hur känns det att du snart kommer att förlora?” frågade han.
”Jag vet inte hur det känns, för jag kommer att vinna.” kontrade Maureen.
”Nej, det kommer du inte.” sa Ryan kaxigt.
Han petade henne i sidan.
”Vad ska du sjunga för sång på lördag?” retades han.

Maureen kände sig jättefrestad att brotta ner Ryan nu, men hon bet ihop.
Istället drog hon ner Ryan i sitt knä igen.
”Sov nu busunge.”
”Nä!” skrattade Ryan. ”Jag ska inte sova, jag ska bråka med dig.”

Ryan’s & Maureen’s vadslagning - del 2

Torsdag. 18:00.


”Hur går det med vadet?” frågade Sunshine när de åt middag den kvällen.
Sunshine, Sheila och Maureen såg på Ryan som stod i på tröskeln till verandan.
”Det är så frestande att kittla honom!” sa Maureen.
Sunshine fnissade.
”Och han retas med dig hela tiden va?”
Maureen nickade.
”Mmm, det gör han, den lille sötnosen. Han tror verkligen inte att jag kan låta bli att kittla honom.”
”Det kan du ju egentligen inte.” påpekade Sunshine.
”Du har rätt, Sunny.” suckade Maureen.
Sedan sa hon dramatiskt:
”Det är synd om mig som måste kämpa så hela dagen.”
”Det är inte synd om dig.” sa Ryan trotsigt.
Sunshine och Maureen skrattade.

Flickorna bar ut sina tallrikar på verandan där Maggie, Kate, David och Ryans syster Rebecca redan satt.
Ryan stod fortfarande i dörröppningen.
”Vågar du sitta bredvid mig idag?” retades Maureen när hon slog sig ner på träsoffan.
Ryan satte sig bredvid henne.
”Ja, för du kan inte göra nåt med mig nu - då förlorar du vadet.” flinade han.
”Jag kan pussa dig.” sa Maureen. ”Vill du ha en puss?”
”Aldrig i livet!” fnissade Ryan.
”Du får en i alla fall.”

Maureen pussade Ryan på kinden.
"Vill du en puss till?" retades Sheila.
"Nej, det vill jag inte." mumlade Ryan.
"Synd, för du får en av mig med!"
Sheila gav Ryan en puss.
"Tjejer...!" mumlade Ryan.
Han såg blygt ner i sin tallrik.
De andra skrattade.
Maggie, som satt på andra sidan om Ryan i soffan, rufsade om Ryans hår.
”Är du nervös inför i morgon då?” frågade hon.
”Inte så mycket.” sa Ryan. ”Det ska bli kul.”

En sommaruppgift

***
"Hur kan lärarna göra så här - ge oss läxor över sommarlovet?!" tjöt Sheila.
"Det är bara en liten uppsats." sa Maureen lugnt.
"Det är ändå läxor!" fnös Sheila. "Skriv om något som har påverkat er ... Vad ska jag skriva om...? Jag har inte levt nåt intressant liv!"
"Ta det lugnt Sheil." skrattade Maureen. "Det är klart att det finns saker som har påverkat dig - både positivt och negativt. Och vi har hela sommaren på oss."
"Ja, och nu har du nåt att göra en regnig dag." tillade Ryan med ett snett litet leende.
Sheila gav Ryan en varnande blick.
"Jag svär Ryan, om du inte var så söt skulle jag klippa till dig."
"Nej, det skulle du inte." flinade Ryan. "Och jag är inte..."
"Jo, du är söt!" sa Shelia och gav honom en puss. "Ge mig nåt att skriva om nu!"
"Varför är du rädd för spindlar?" sa Ryan.
Sheila såg förbryllat på honom.
"Älskling, har du fått solsting? Vad har spindlar med det här att göra?"
"Det finns ju en anledning till att du hatar spindlar, eller hur?" sa Ryan. "Skriv om det!"
"Ja, jag får väl göra det då." sa Sheila med en liten suck. "Men folk kommer tycka det är världens knäppaste uppsats."
"Det kommer de inte alls!" sa Maureen.
"Nej, nu vill jag inte snacka läxor mer," sa Sheila. "Nu går vi och badar innan jag får solsting och blir alldeles knäpp!"
"Innan...?" sa Ryan med en retsam glimt i ögonen.
"Tur för dig att det är så varmt att jag inte orkar ge igen." sa Sheila.
Ryan bara skrattade.
"Men vänta du bara pysen, jag ska ge igen när du minst anar det..."
"Jag är inte ett dugg orolig." sa Ryan lugnt.
"Det borde du vara." sa Sheila och skrattade ett hest häxskratt.
"Yeah right!" flinade Ryan.
Sheila vände sig till Maureen.
"Vad ska vi göra med den här lilla retstickan?"
Maureen log.
"Efter klockan tio i kväll är Ryans och min vadslagning* över, då kan jag hjälpa dig."
"Toppen!" sa Sheila glatt.
Hon fångade in Ryan i en kram.
"Åh, vad jag längtar till klockan tio!"

* Ryans & Maureens vadslagning

Ryan’s & Maureen’s vadslagning - del 1

Torsdag. Lunchtid.

Eleverna på Abraham Lincoln High hade just repeterat inför vårkonserten som skulle äga rum nästa dag.
Drama- och musik-eleverna satt nu på gräsmattan utanför skolan och åt lunch.

Sheila passade på att kittla Ryan lite när hon satte sig ner för att äta.
”Varför är jag den som alltid blir kittlad?” suckade Ryan.
”För att du är så söt.” sa Maureen.
”Och för att du blir så generad.” sa Sheila.
”Och för att du är kittligast av… alla!” sa Maureen och petade honom i sidan.
De andra i klassen skrattade.
”Maureen, jag slår vad om att du inte kan låta bli att kittla mig.” sa Ryan kaxigt.
”Hur länge då?” frågade Maureen.
”Resten av dagen.” föreslog Ryan. ”Från och med nu - fram till klockan tolv i kväll.”
”Klockan tolv sover du älskling.” log Maureen.
”Okej, klockan elva då.” sa Ryan.
”Vi säger klockan tio - längre kan inte du hålla dig vaken.” fnissade Maureen.
Ryan låtsades bli sur.
”Ha ha, du är så rolig Maureen.”
Maureen skrattade och rufsade om Ryans hår.
”Okej, vi säger till klockan tio.” sa Ryan.
Han såg lurigt på Maureen.
”Men bara för du kan inte hålla dig längre än så.”
”Vi får väl se.” sa Maureen leende.
”Okej, vad slår ni vad om nu egentligen?” sa Sheila. ”Om att Maureen inte kan låta bli att kittla Ryan och om att Ryan inte kan hålla sig vaken längre än till klockan tio...?”
”Fast det kan jag.” hävdade Ryan.
”Säkert sötnos.” sa Sheila sarkastiskt.
Klassen skrattade igen.
Sheila såg på Ryan och Maureen.
”Maureen, Ryan; är ni redo? Vadet börjar… nu!”
”Det här blir kul!” sa Sunshine.
Maureen såg på Ryan.
”Ry, sötnos, om jag vinner får jag kittla dig hur mycket jag vill - varje dag.”
”Det gör du redan.” sa Ryan.
”Extra mycket.” log Maureen.
”Och om jag vinner ska du sjunga - inför alla - på lördag kväll.” sa Ryan.
”Sjunga? På restaurangen?” frågade Maureen.
”Yep!” sa Ryan glatt.
”Okej.” sa Maureen. ”Men du kommer inte att vinna, lilla älskling.”
”Joho då! Det är du som inte kommer att vinna!” retades Ryan. ”Det ska bli kul att höra dig sjunga.”
Ryan visste att Maureen var jättebra på att sjunga, men han gillade att retas med henne - särskilt nu när de höll på att slå vad.
”Passa dig du,” varnade Maureen. ”för om jag vinner ligger du risigt till i kväll.”
”Men du vinner inte!” sa Ryan och slog armarna om Maureen.
Som av en ren reflex gjorde Maureen en ansats att börja kittla Ryan.
”Nej, Maureen, kittla honom inte nu!” varnade Sheila. ”Då förlorar du vadet.”
”Tack Sheila.” sa Maureen.
”Jag kan reta Maureen hur mycket jag vill - och hon kan inte göra nånting!” sa Ryan lyckligt.
Klassen skrattade.
”Vänta du bara rackarunge,” sa Maureen. ”efter klockan tio ska du få dina fiskar varma.”

SkrivPuff: Utmaning 291 - 18 oktober

Skriv om att snubbla


Emilia såg inte den stora ryggsäcken som låg mellan bänkarna.

Utgången var oundviklig, hon snavade över ryggsäcken och flög nästan nedför gången.
Alla skrattade rått åt henne där hon låg på golvet.

De elaka orden regnade över henne:
Klant!

Klumpeduns!
Ser du dåligt eller?
Allt blev suddigt när tårarna började svämma över.

Lipsill!

Hon gråter alltid för ingenting!

Läraren gjorde ingenting för att tysta klassen. Hon bara stod vid sin dumma kateder och tittade på Emilia - som om hon var den som störde…!

När Emilia snyftande reste sig upp kände hon att högra armen värkte rejält.
”Jag går till syster.” sa Emilia nästan ohörbart.

Men hon gick inte till syster.
Istället gick hon hem till farmor.
Farmor kramade och tröstade och torkade bort tårarna, som hon alltid gjorde.
Emilia hade lugnat ner sig så pass mycket att hon kunde berätta vad som hänt i skolan.
Farmor blev mycket bekymrad över Emilias onda arm.

Hon ringde efter en taxi och så åkte de till sjukhuset.
På sjukhuset röntgades Emilia och de sade att armen var bruten.
Emilia fick gips om armen, som den snälle (och ganska söte) läkaren skrev en glad hälsning på.

Efter sjukhusbesöket bjöd farmor på bio.

De satt i biomörkret och njöt av nygjorda popcorn och Fame.

Emilia tänkte att om hon inte hade snubblat över Filips ryggsäck hade hon inte fått en sådan här mysig dag med farmor.

Istället hade hon fått tillbringa ännu en dag i skolan med De Elaka.

Emilia önskade sig flera mysdagar med farmor. Men hon hoppades förstås att hon inte skulle behöva snubbla och bryta armen igen för att önskningen skulle slå in!

Show Time! Del 1

”I morgon är det dags.” sa Miss Wallace. ”Är ni nervösa?”
Några mumlade ja, några andra mumlade nej.
Miss Wallace log.
”Det kommer att går bra, det brukar det ju göra.”
Macy fick en bister uppsyn, som alltid när vårkonserten kom på tal.
Hon hade väldigt svårt att acceptera att hon inte skulle få sjunga solo i år.
Sunshine såg på Ryan.
”Är du nervös?” frågade hon.
Ryan ryckte på axlarna.
”Inte så mycket. Inte än i alla fall.”
”Jag blir aldrig nervös när jag ska sjunga solo.” sa Macy malligt.
”Nä, men du är ju inte normal.” fnös Sheila.
Miss Wallace gav henne en förmanande blick.
”Man ska nog bli lite nervös.” sa Miss Wallace. ”Det sägs att det till och med är bra att bli nervös inför ett framträdande.”
”Ja, jag blir det då inte!” hävdade Macy.
”Bra för dig.” mumlade Maureen och himlade med ögonen.
Oj, vad trött hon var på Macy och hennes divalater!

”Nu går vi till aulan och repeterar vi en sista gång.” sa Miss Wallace.
Eleverna gick uppspelta och glada mot aulan.
De intog sina positioner på scenen.
Macy gick tjurigt mot sin plats.
”Du får se lite gladare ut Macy, annars förstör du för dina kamrater.” sa Miss Wallace.
Macy tvingade fram ett leende.
”Snälla Macy, det är ju inte så att du inte får sjunga alls!” sa Miss Wallace. ”Nu ska vi ha roligt, eller hur?”
”Mmm, visst.” muttrade Macy.
”Okej alla glada - nu rockar vi!” ropade Ryan.

Han tyckte inte att gnälliga, stroppiga Macy skulle få förstöra deras repetition.

Klassen jublade.
”Mycket bra idé Ryan!” sa Miss Wallace och log varmt.

Jennings Jewels: chapter 4

Jennings Jewels

Episode 1 - Chapter 4 finns uppe nu.

Morgontrött

Ryan stönande trött när hans väckarklocka ringde.
Han stängde av eländet och vände sig mot väggen för att somna om.
”Nej lilla hjärtat, inte somna om nu.”
Ryan såg upp på sina föräldrar som stod i dörröppningen.
”Jag kan nog inte gå till skolan idag...” sa Ryan med ynklig liten röst. ”Jag är sjuk.”
David och Kate utväxlade en road blick.
De visste att deras son aldrig erkände om han var sjuk - tvärtom försökte han med vad som helst för att övertyga sin familj och sina vänner om att han var frisk.
”Snart har du sommarlov grabben,” sa David. ”då får du sova hur länge du vill på morgnarna.”
Ryan suckade trött.
”Men klockan är bara halv sju…! Det borde vara förbjudet för väckarklockor att ringa så här tidigt!”
”Jag håller med!” hörde han Sunshine säga.
Hon och Maureen stod nu också i dörröppningen.
”Men Ryan… har du inte gått upp än?” sa Maureen.
”Jo, det ser du väl att jag har.” sa Ryan och log busigt.
”Gå upp nu, annars får du en puss.” skrattade Maureen.
”Yeah right.” flinade Ryan.
Maureen satte sig på Ryans säng.
”Vill du ha en puss, sötnos?”
Ryan skakade på huvudet.
”Aldrig i livet!” fnissade han.
”Synd, för du får en puss ändå!”
Maureen pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
”Torkar du bort pussen får du en till!” flinade Maureen.
”Nej! Inga fler pussar!” sa Ryan snabbt. ”Jag ska gå upp.”
”Maureen, du får komma hit och väcka Ryan varje morgon i fortsättningen.” skrattade Kate.
”Med nöje!” sa Maureen.
”Nej, hon bara pussas hela tiden.” sa Ryan lite retsamt.
”Ska jag kittla dig istället kanske?” flinade Maureen.
”Nej, verkligen inte!”
Ryan skyndade sig ut till badrummet.
”Det är så kul att göra den där lille killen så nervös och generad!” sa Maureen förnöjt.

Jennings Jewels: chapter 1

Tänkte passa på att göra lite reklam för Jennings Jewels

- min nya bokserie/sitcom i bloggform (på engelska).

Episode 1 - Chapter 1 - 3 finns uppe nu.

Klicka på bilden nedan för att komma till bloggen! :-)

”Yeah right!”

Innan repetitionen av vårkonserten kom Macy fram till Ryan.
”Ryan, du får tio dollar om du låter mig sjunga på konserten.” sa hon.
”Sorry, Macy, jag tar inte emot mutor.” sa Ryan och log ljuvt mot Macy.
”Trettio dollar.” sa Macy.
”Har du chokladpudding i öronen?” sa Sheila. ”Han tar inte emot pengar från dig.”
”Macy fatta nån gång: Ryan ska sjunga på konserten - inte du.” sa Maureen. ”Det har lärarna bestämt.”
Macy stampade med foten i golvet som en bortskämd sexåring.
”Men jag vill sjunga!” gnällde hon.
”Men det vill inte vi!” sa Maureen.
Ryan och Sunshine började gapskratta.
”Ärlighet är bra.” skrattade Sunshine.
Macy fnös förnärmad och blängde på Maureen och Sunshine.
”Ryan… jag har alltid gillat dig. Du får femtio dollar om jag får sjunga.” försökte Macy igen.
”Sextio.” sa Ryan. ”Och du gör mina läxor varje dag fram till sommarlovet.”
”Vad håller han på med…?!” utbrast Maureen. ”Glömde han förståndet på bussen i morse…?”

”Ja, Ryan! Du får sextio dollar och jag gör dina läxor!” skrek Macy. ”Jag gör vad som helst!”
Macy såg ut att vilja kasta sig över Ryan och krama honom.
”Så då låter du mig sjunga?” frågade hon.
Ryan började skratta och skakade på huvudet.
”Yeah right! Aldrig i livet!”
Macy stormade dramatiskt ut ur lunchrummet.

Ryan såg på Sunshine, Maureen och Sheila.
”Hur lättlurad får man bli egentligen...” flinade han.
”Åh Ryan, du skrämde mig!” sa Maureen. ”Jag trodde du höll på att bli galen!”
Maureen kramade Ryan.
”Maureen… det finns folk här.” protesterade Ryan blygt och drog sig ur Maureens grepp.
Maureen, Sunshine och Sheila såg på varandra, nickade och log menade.
Sedan kramade alla tre Ryan samtidigt.
”Tjejer… ska bara kramas hela tiden…!” suckade Ryan.
”Ja och du älskar det!” log Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, tjejer är jobbiga.”
”Hej Jill!" ropade Sheila. "Kom och ge Ryan en kram, han älskar att krama tjejer!”
Ryan svalde. Han såg nästan panikslagen ut.
Han ville verkligen inte träffa Jill, som var helt galen i honom.
Han vände sig snabbt om.
Men Jill stod inte bakom honom - hon satt några bord längre bort.
Ryan vände sig till Sheila.
”Försöker du ge mig hjärtattack kvinna...?!”
Sheila bara flinade.
”Hur var det du sa, Ryan? ’Hur lättlurad får man bli egentligen’…?”
”Kul.” sa Ryan. ”Verkligen jättekul.”
Sheila skrattade, sedan kysste hon Ryan på kinden.

Apor & skaldjur - del 2

När Sunshine och Maureen kom hem från bion sprang Ryan ner på stranden och mötte dem.
”Man skulle kunna tro att du inte har sett oss på tre år!” skrattade Maureen. ”Vi har varit bort i två timmar. Har du saknat oss eller?”
”Nä, jag har inte saknat er.” sa Ryan, plötsligt blyg. ”Jag har haft tråkigt.”
”Du har visst saknat oss!” retades Maureen.
Hon slog armarna om Ryan och pussade honom på kinden.
”Tjejer…” mumlade Ryan.
Han torkade bort kyssen och rodnade.
Sunshine och Maureen fnissade.
Kate, David och Maggie stod uppe på verandan och tittade ner på Ryan och tjejerna.
”Kom upp och ät nu!” ropade Kate. ”Vi har dukat här ute.”
”Vi kommer!” ropade tjejerna.
”Kolla nu när jag klättrar upp!” ropade Ryan till Kate.
David harklade sig.
”Jag skojade bara!” flinade Ryan.
”Tur för dig det.” sa David och log.

”Vad har ni gjort i skolan idag då?” frågade Maggie när de ätit.
”Vi pratade om vårkonserten.” sa Maureen.
”Och jag blev torterad.” sa Ryan. ”Av fjorton tjejer!”
”Vad gjorde ni med honom?” frågade Maggie.
”Vi kittlade honom lite bara.” sa Maureen oskyldigt.
”Lite…?!” sa Ryan. ”Månadens underdrift!”
”Lilla stackare!” skrattade Maggie. ”Var det hemskt?”
”Ja!” sa Ryan. ”Tjejer är farliga!”
”Du älskar tjejer.” sa Maureen och petade honom i sidan.
”Inte idag.” mumlade Ryan truligt.
”Just det, Ryan, vi träffade Macy vid bion.” sa Sunshine. ”Hon var fortfarande sur.”
”Hon kommer nog vara sur resten av året.” sa Ryan med ett litet skratt.
”Vad var hon sur för?” undrade Maggie.
”Hon får inte sjunga på vårkonserten i år.” sa Sunshine.
”Vem ska då sjunga alla solon?” frågade Kate.
Ryan log hemligt.
”Vad ler du åt?” frågade David. ”Är det du som ska sjunga?”
Ryan nickade.
”Vad roligt älskling!” sa Kate. ”Grattis!”
Hon reste sig och kramade sin son.
”Grattis grabben!” sa David stolt.
”Vad kul att du ska sjunga, raring!” sa Maggie.
Hon kramade också om Ryan.
”Är det så kul att jag ska sjunga?” sa Ryan förvånat.
”Ja, det är det!” sa Maureen. ”Du är så duktig!”
Ryan log lite generat.
”Äh, så bra är jag inte.”
”Jo det är du!” sa Sunshine.
”Just det!” sa Maureen.
”Ni ska väl inte också krama mig nu va?” sa Ryan.
Sunshine och Maureen skrattade. Sedan kramade de Ryan.
”Tjejer är verkligen jobbiga…!” suckade Ryan.
Sedan började han fnissa när Maureen kittlade honom i nacken.
”Sluta kittlas!” pep han.
”Tar du tillbaka det där?” frågade Maureen.
”Nej, tjejer är jobbiga!” fnissade Ryan.
”Om du inte tar tillbaka låter jag mamma kittla dig!” varnade Maureen.
Ryan svalde.
”Just det...” flinade Maureen. ”Hon kittlas värre än vad jag gör. Mycket värre.”
”Jag tar tillbaka!” sa Ryan snabbt. ”Tjejer är inte jobbiga! Jag älskar tjejer.”
De andra skrattade.
”Det är alltid lika roligt att retas med dig Ryan.” sa Maureen.
Ryan kastade en brödbit på henne.
Maureen låtsades bli förnärmad.
”Kastar du bröd på mig…? Vad är jag - en anka eller?”
Ryan flinade.
”Mmm, du ser ut som en anka.”
”Du ska få för anka.”
Maureen såg på Maggie, som satt bredvid Ryan i soffan.
”Mamma, vill du…?”
Maggie log.
”Med nöje.”

Apor & skaldjur

Ryan satt på verandaräcket och såg ut mot havet.
”Hur är det raring?” frågade Kate som just kom ut på verandan.
”Jag har tråkigt.” sa Ryan dystert.
”Var är flickorna då?” frågade Kate.
”På bio.”
”Men då får du hitta på något att göra tills de kommer tillbaka.”
”Mmm…” suckade Ryan.
”Du ramlar väl inte ner därifrån nu va, grabben?” sa David.
”Nej då.” sa Ryan och log.
Ryan reste sig upp på räcket.
”Nej, men snälla Ryan, sätt dig eller kom ner därifrån!” sa Kate förskräckt.
”Men jag ska inte ramla ner.” sa Ryan. ”Men om jag gör dig nervös kan jag sätta mig ner.”
”Ja tack.” sa Kate.
”Ja, gör det.” sa David. ”Vi vill inte hamna på akuten mer nu.”
”Nej, helst inte.” instämde Kate.
Ryan satte sig igen.
Kate slog armarna om sin son.
”Envisa unge. Vad ska vi göra med dig och all din energi?”
”Mamma, ska jag visa att jag kan klättra upp för verandan?” frågade Ryan ivrigt.
”Kan du klättra ända upp hit?” frågade Kate förbluffat. ”Från stranden?”
”Yep!” sa Ryan stolt.
”Ja, han är en riktigt liten apa.” sa David. ”Men du, i fortsättningen håller vi oss på jorden, okej Ryan?”
”All right.” sa Ryan.

Maggie stod på stranden och vinkade till dem.
”Hallå däruppe!”
”Hej Maggie! Kom upp!” ropade David tillbaka.
Maggie kom upp till dem.
Hon såg på Ryan som såg ut mot havet igen.
”Hur är det med den här sötnosen då?”
”Han är uttråkad.” svarade Kate.
Maggie kramade om Ryan.
”Maureen och Sunny kommer tillbaka om en ungefär timme, raring.” sa hon.
”Då kan väl ni äta middag med oss här?” sa Kate.
”Ja, gärna!” sa Maggie.
”Ska vi åka och köpa lite skaldjur?” föreslog David.
Ryan sken upp.
”Massor med skaldjur!”
David, Kate och Maggie skrattade.
”Hoppa in i bilen, så åker vi till fiskmarknaden och köper massor med skaldjur.” sa David.
Ryan hoppade ner från räcket och skyndade mot trappan.
”Skor, älskling.” sa Kate. ”Du kan inte gå barfota på fiskmarknaden.”
”Visst ja, skor!”
Ryan sprang in och hämtade sina skor.
”Tänk om man hade hälften av den pojkens energi!” sa Maggie.

En liten hemlighet - del 3

”Skönt att jag ska sjunga duett med dig, Sunny och inte med Macy.” sa Ryan.
”Vi kan fråga lärarna om du får sjunga en liten duett med Macy.” retades Sunshine.
”Ja, det vore väl kul Ryan?” sa Maureen.
”Ni tjejer är verkligen jätteroliga.” sa Ryan. ”Jag borrar hellre i mina egna tänder!”
Maureen fortsatte att retas med honom:
”Eller ännu bättre: en liten kärleksduett med Jill!”
”Maureen, vet du, jag kan brotta ner dig hur lätt som helst.” sa Ryan ivrigt och slog armarna om Maureen.
Hans ögon glittrade av busighet.
”Jaså du, sötnos.” skrattade Maureen. ”Ryan, har du glömt att jag alltid vinner när du försöker brottas?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nähä! Det gör du inte alls.”
”Joho då, det gör jag visst!” sa Maureen. ”För Ryan, raring, jag kan kittla dig hur lätt som helst, det vet du.”
Maureen och Sunshine log brett när de såg hur Ryans kaxighet snabbt byttes mot nervositet.
Ryan svalde nervöst.
”Men… jag är inte kittlig.” försökte han.
”Lögnare!” fnissade Sunshine.
”Alla vet att du är kittlig, Ryan!” sa Maureen.
”Nähä, det gör de inte alls!” sa Ryan.
”Sheila sa igår ju att hon skulle berätta för dem, minns du väl.” sa Sunshine.
Plötsligt log Ryan triumferande.
”Maureen, du är ju också kittlig!”
”Kanske det.” log Maureen.
Hon drog ner Ryan, så att han halvlåg i hennes famn.
”Men jag är långt ifrån lika kittlig som du, Ryan. Dessutom är det nog inte så klokt av dig att retas med mig här - bland fjorton tjejer.”
Ryan slog utmanande ut med armarna.
”Okej, kom igen - kittla mig då.” sa han kaxigt.
”Ryan... var försiktig med vad du önskar dig…” varnade Sunshine.
Sheila och några andra tjejer i klassen kom fram till Ryan.
”Ville du nåt lille vän?” frågade Sheila.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag tyckte precis att du ville att vi skulle kittla dig.” sa Sheila.
”Nej.” sa Ryan. ”Du hörde fel.”
Tjejerna skrattade.
”Du inser att du inte kommer undan nu, va?” sa Maureen.
”Jag skojade bara!” försökte Ryan. ”Ni kan återgå till det ni höll på med.”
Maureen höll fast honom.
”Jag bara skojade. Jag är inte kittlig.” försökte Ryan igen och rodnade. ”Maureen, släpp mig.”
”Ledsen sötnos, men du är fast här nu.” sa Maureen.

En liten hemlighet - del 2

”Vad?!” skrek Macy med skärande tonfall. ”Men jag sjunger varje år!”
Miss Wallace ignorerade Macy, istället såg hon på Ryan och log mot honom.
”Det vore väldigt roligt om du vill ta solot i år Ryan.”
Sunshine puttade till Ryan.
”Gör det! Säg ja!”
”Okej, jag gör det.” sa Ryan.
Macy gav ifrån sig ett ljudligt indignerat läte.
”Ville du säga något, Macy?” frågade Miss Wallace lugnt.
”Jag sjunger varje år!” gnällde hon igen.
”Har du hakat upp dig eller?” frågade Sheila.
”Det är väl rättvist att ge någon annan chansen i år?” sa Miss Wallace. ”Inte sant, Macy?”
Macy vände sig mot Ryan.
”Ryan, kan du ens sjunga...?”

Ryan öppnade munnen för att svara, men Arthur hann före.
”Nej, han låter som en katt i en mixer.” sa Arthur och himlade sig. ”Klart han kan sjunga, spånhuvud!”
”Macy och Arthur, nu räcker det!” sa Mr. Griffin, deras andra musiklärare som just kommit in i salen. ”Macy, du kan inte säga vad som helst till dina kamrater bara för att du blir missnöjd.”
Flera av eleverna gjorde tummen upp och log mot Ryan.
De var så glada över att slippa höra Macy sjunga att de helst ville ställa sig upp och jubla, men lite taktkänsla hade de, så de sansade sig.

Miss Wallace reste sig och skrev upp några låtar, och vem som skulle sjunga dem, på svarta tavlan.
”Så här ser vår repertoar ut.”
Miss Wallace flyttade sig så att alla kunde se tavlan.

Swinging On A Star (Ryan, Sunny, Sheila & Maureen + kören)
Rock Around the Clock (kören)
Good morning, Starshine (kören)
Summertime Blues (Ryan solo + kör)
Joy To the World (kören)
All You Need Is Love (Ryan solo + kör)
Ain't No Mountain High Enough (Ryan & Sunny + kör)

”Ska Sunny också sjunga… och Maureen... och Sheila...?!” skrek Macy.
”Ja, Macy, det ska de.” svarade Mr. Griffin.
”Så jag får inte en enda låt i år…?!” gnällde Macy.
”Men snälla människa, ge dig nån gång!” stönade Sheila.
”Macy, även om du tror det, så kretsar inte universum runt dig.” sa Arthur.
Macy fnös förnärmat.
”Vi tar en liten rast,” sa Mr. Griffin. ”så kan vissa här lugna ner sig lite innan vi börjar repetera.”
Dramasalen fylldes med fnissningar.
”Vi ses här igen om femton minuter.” sa Miss Wallace.
Macy stormade ut.
”Jag behöver luft och något att dricka!”
”Vilken drama queen.” sa Ryan och himlade med ögonen.
Alla skrattade.
Lärarna och de flesta i klassen gick ut för att ta en liten paus.

En liten hemlighet - del 1

”Vad har vi för lektion nu?” frågade Sheila, som aldrig tycktes komma ihåg schemat.
”Men hallå, Sheila…!” suckade Maureen. ”Musik och drama vet du väl. Vi ska ju repetera inför vårkonserten.”
”Visst ja!” sa Sheila. ”Idag får vi reda på vem som ska sjunga solo.”
”Svårt att gissa vem det blir…” sa Maureen och himlade sig. ”Macy har sjungit solo på våra skolkonserter sedan första klass.”
”Och hon är lika mallig varje år.” suckade Sheila.
”Miss Wallace kanske låter nån annan sjunga i år.” sa Sunshine.
”Vi får hoppas det!” sa Arthur, en av killarna i klassen. ”Jag orkar inte höra Macy ett enda år till! Hon tror ju att hon ska bli stjärna på Broadway…!”

När de kom in i dramasalen fick de genast syn på Macy. Hon var inte svår att missa:

Hon stod uppe på den lilla scenen och höll på med ett egenhändigt koreograferat dansnummer.
”Jag tänkte föreslå att vi har med några dansnummer i år!” sa hon glatt.
”Dansnummer på en konsert… lyckat.” muttrade Sheila.

Mary Wallace, musik- och drama-läraren, kom in i dramasalen. Hon var strålande glad som vanligt.
Macy skuttade ner från scenen.
”Miss Wallace! Jag har några idéer som jag skulle vilja gå igenom med er!”
”Inte nu Macy. Vi måste prata och konserten och sen ska vi repetera.”
Klassen och Miss Wallace slog sig ned på golvet.
”Först ska vi prata om solonumren.” sa Miss Wallace.
Macy sträckte på sig som en stolt påfågel.
”Det blir två eller tre solon, som vanligt. Och en duett.” fortsatte Miss Wallace. ”Ryan - vad säger du om att ta solot i år?”
Ryan stirrade på sin lärare.
”Jag…?!”