Skrivpuff - 10 juli 2011

Skriv om att vakna.

Silver Beach, Sun City, California
September 2006

"God morgon Maxine, dags att vakna..." sa Joanne mjukt.
Maxine gnydde sömnigt och fortsatte att blunda.
Joanne log mot sin fosterdotter och strök henne över kinden.
"Du brukar inte vara så här morgontrött lilla gumman."
Maxine drog täcket över sig och borrade in ansiktet i kudden.
"Hur är det älskling? Mår du inte bra?"
"Jag är trött..." gäspade Maxine nerifrån det varma gömstället under täcket.
"Jag med, skolan borde börja senare." hördes en sömnig röst från dörröppningen.
Joanne tittade upp och såg leende på Maxines fosterbror Alex.
Pojken såg nyvaken ut och hans hår var extra rufsigt. Och han såg så tanig ut där han stod, klädd i endast pyjamasbyxorna.
Maxine sparkade av sig täcket och öppnade sina klarblå ögon.
"Mmm... skolan börjar alldeles för tidigt på morgonen..." suckade hon och satte sig upp.
Alex nickade instämmande. Han satte sig på sin systers sängkant.
"Stannade ni två uppe sent igår och såg den där skräckfilmen i smyg?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
"Är det riktigt säkert det?" log Joanne.
"Vi har aldrig sett någon skräckfilm." sa Maxine oskyldigt.
Lite för oskyldigt, tänkte Joanne. Vilka rackarungar de är. Och de håller ihop i vått och torrt - de är nästan som tvillingar.
Hon drog barnen intill sig och kittlade dem. Alex och Maxine fnissade och skruvade på sig.
Maxine kastade sig ner i sängen och försökte dra täcket över sig igen som skydd från kittlingsattacken.
Då såg Joanne några små runda blåmärken vid flickans nakna ryggrad.
"Maxie, har du gjort dig illa?"
"Va?" sa Maxine förvånat. "Näää..."
Flickan skakade på huvudet.
"Vad är det för blåmärken du har på ryggen då?" frågade Joanne.
Hon strök barnet över ryggen och undrade om inte Maxine hade lite feber också. Hon kändes lite varm.
Maxine drog sig undan beröringen. Joanne log lite, Maxine var så kittlig.
Men hon kunde inte låta bli att oroa sig för flickans hälsa. Det kanske var bäst att ringa till barnläkaren så att de kunde få en tid för undersökning.

Maxine, som hade registrerat den lilla förändringen i sin fostermammas humör, satte sig upp och såg storögd på Joanne.
"Vad är det?" frågade hon.
Joanne reste sig ur sängen.
"Jag tycker att vi ska boka en läkartid, så att någon kan titta på dina blåmärken."
"Inte just idag bara." sa Maxine.
"Jo vännen, det är bäst att vi får en tid så fort som möjligt."
Maxine reste sig snabbt upp. Plötsligt var flickan klarvaken.
"Men min klass ska på utflykt idag!" protesterade hon. "Vi ska ju åka till San Francisco och besöka Aquarium of the Bay, det vill inte jag missa!"
Joanne gav flickan en kram.
"Vi får se vad doktorn säger."
Maxine rynkade på ögonbrynen och knöt nävarna - ett säkert tecken på att hon nu började bli riktigt upprörd.
"Någon jäklarns doktor bestämmer inte om jag ska på utflykt eller inte!" skrek hon. "Jag vill inte till sjukhuset!"
Maxine satte sig ner på sängen och tjurade.
Alex hade suttit helt tyst och bara studerat sin syster. Nu stirrade han förfärad på henne.
"Maxine, du blöder...!"
Joanne såg också oroligt på den mörka rännilen som sakta rann ur Maxines näsa.
Hon sprang in i sitt och Martins sovrum och slog numret till barnläkaren.
"Bara så du vet: jag åker inte till sjukhuset!" ropade Maxine efter henne. "Jag är inte sjuk!"


Men Maxines protester hjälpte inte. Fyrtiofem minuter senare såg hon på hur blod från hennes armveck rann ner i en liten genomskinlig behållare.
"Jag är inte sjuk." sa Maxine trotsigt.
Men hon hade fått en sådan där otäck klump av oro och rädsla i magen. Och små tårar droppade ner på flickans mjuka kinder.
Maxine torkade bestämt bort tårarna.
"Jag gråter för att jag är arg - inte för något annat..." muttrade hon. "jag missar utflykten till San Francisco."
Joanne kramade hennes hand.
"Vi kan åka dit i helgen, älskling. Och du kan få välja en födelsedagspresent där."
Maxine log lite.
"Ni får provsvaret inom en vecka." meddelade sjuksköterskan.
Joanne bara nickade. Hon var livrädd för att provsvaret skulle bekräfta misstankarna som gnagt i henne ända sedan hon upptäckt blåmärkena på Maxines rygg och sett näsblodet.
Joanne bad tyst till alla högre makter att hennes älskade lilla Maxine inte skulle vara allvarligt sjuk.

Maxine gled ner från undersökningsbritsen och lade armarna om sin fostermor.
"Mamma Jo, jag älskar dig." sa flickan med sin mjuka röst.
Joanne slog armarna om den flickan, den lilla älsklingen som skulle fylla 13 år om en vecka, och kämpade för att inte börja gråta.
"Får jag glass till frukost?" bad Maxine.
Joanne skrattade genom tillbakahållen gråt och rädsla.
"Vad du vill älskling."
"Pannkakor med glass på kanske?" sa Maxine.
Joanne nickade och fick ännu en kram av Maxine.