Skrivpuff - 31 juli 2011

Dagens ord att skriva om: lyhörd.

Colette, 8 år om ordet lyhörd:

Nu är vi på semester och bor på ett slags hotell. Mamma säger att
vi barn (Tony och jag) helst inte ska prata för högt eller stoja så mycket på rummet - det är inte så snällt nämligen, för det kan vara lyhört här.
Lyhörda väggar. Det betyder att väggarna hör bra.
Det är lite konstigt det där... om en människa är lyhörd är det bra,
men väggar ska helst inte vara det.

Skrivpuff - 28 juli + 30 juli 2011

Skriv om att väsnas + om att abdikera.

2004

”Nej, nu orkar jag inte med er längre! De får ordna en annan lärare åt er, för jag stannar inte här en sekund till!”
Vikarien tog sin väska och lämnade de bångstyriga 12-årigarna ensamma i klassrummet.
”Meh! Orka ha en lärare som blir sur bara för att vi vill lyssna på musik…!” utbrast en av killarna.
”Eller hur!” instämde en av tjejerna. ”Vi får ju alltid sätta på stereon den sista stunden på fredagar för Anders.”
Barnen höjde volymen på stereon och dansade en glädjedans till den härliga fredagens ära.

En lärare stack in huvudet genom dörren.
”Det var förskräckligt vad ni väsnas här inne! Varför är inte er lärare här?”
”Hon orkade inte med oss längre.” svarade Leni.
Läraren fick en förundrad och irriterad rynka mellan ögonbrynen.
”Vad då ’orkade inte med oss längre’…?”
Cecilie log.
”Hon tyckte inte att vi skulle få spela musik - fast vi alltid får det annars… så hon... abdikerade liksom.”

Skrivpuff - 29 juli 2011

Skriv om händer.

Ett litet minne av David McKenzie

Delphi, California 1958

Ryan stack sin lilla varma hand i min när vi var på väg hem från vår kvällspromenad i hamnen.
I sin andra hand höll 2-åringen mjukishunden Scrappy i ett fast grepp.
Ryan släppte bara min hand en gång, för att sömnigt gnugga sig i ögonen.
Jag lyfte upp min lille pojke i famnen.
"Nu ska vi gå hem och sova." sa jag.
Ryan skakade på sitt ljuslockiga huvud.
"Näää... det är inte godnatt." tyckte pojken. "Ryan ska bara titta på båtarna - inget sova."
Men bara några minuter senare sov pojken med huvudet mot min axel och tummen i munnen.
Jag gick hemåt med min dyrbara lilla skatt.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 4

*

”Är du hungrig förresten?” frågade Mary-Elle efter en stund.
Hon stannade till nära en diner.
”Utsvulten.” sa Jimmy. ”Men jag har inga pengar...”
”Men det har jag!” sa Mary-Elle och klev av cykeln.
Hon tog Jimmys hand och hjälpte honom upp från flaket.
”Kom, så går vi och och käkar.”
”Jag betalar så fort jag kan.” sa Jimmy.
Mary-Elle bara log.
”Tänk inte på det. Jag bjuder dig gärna på lite käk.”

Mary-Elle och Jimmy drog åt sig mångas blickar är de klev in på Laverne's Diner. Och det var inga vänliga blickar.
”Laverne, serverar du småligister och horungar nuförtiden?” skrockade en man.
Laverne gav honom en ogillande blick.
”Sköt du ditt eget liv och sluta hacka på pojken.” sa hon kort. ”Du borde tvätta munnen med tvål.”

Laverne gick fram till Jimmy och gav honom en kram.
”Jimmy Carlin! Vad roligt att se dig igen!”
”Tack Laverne.” sa Jimmy blygt. ”Roligt att se dig också. Du har alltid varit så snäll mot mig.”
”Fattas bara annat!” utbrast Laverne. ”En så fin pojke som du måste man behandla väl.”
Det sista sa Laverne extra högt, så att alla på hennes diner skulle höra.
”Just det!” instämde Mary-Elle.
Hon såg riktigt nöjd ut.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 3

*

”Du Jimmy... vet din far och gammel-fastrarna om att du är på väg hem?” frågade den äldre bilhandlaren. ”Eller har du rymt?”
Bilhandlaren skrockade elakt.
"Bit dig i tungan fet-arsle." sa Mary-Elle.
Hon satte sig på sig cykel och trampade iväg.
Jimmy skrattade.

De två bilhandlarna stod kvar och såg efter ungdomarna.
”Låt Jimmy vara.” sade den yngre. ”Han är en bra grabb.”
”Bra grabb?” fnyste den äldre. ”En liten ungdomsbrottsling är vad han är.”
”Pojken begick inget brott.” sade den yngre. ”Hans far satte dit honom.”
”Med all rätt.” sa den äldre bilhandlaren. ”Han stal ju sin fars motorcykel.”
Den yngre bilhandlaren suckade.
”Den stackars pojken har alltid behandlats orättvist...”



Mary-Elles specialbyggda trehjulade cykel susade fram på grusvägarna mellan bomullsfälten.
”Jag har aldrig sett en sån här hoj förut.” sa Jimmy.
”Farsan och jag har byggt den.” sa Mary-Elle. ”En bra investering, billig och bra.”
”Den är verkligen cool!” sa Jimmy. ”Du och din farsa är ju jätteduktiga.”
Mary-Elle log och rufsade om i hans sandblonda hår som tack för komplimangen.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 2

*

”Ska du ha skjuts hem?” frågade Mary-Elle.
”Har du bil?” frågade Jimmy.
Mary-Elle log och skakade på huvudet.
”Nope, men jag har den här lilla skönheten.”
Hon gick fram till en cykel med ett hjul där bak och två där fram. Mellan framhjulen satt ett slags flak, en trälåda.
”Hoppa upp.” sa Mary-Elle och klappade på lådflaket.
”Säkert?” sa Jimmy. "Jag vill inte vara till besvär."
Mary-Elle nickade.
”Självklart är det säkert att jag skjutsar dig hem. Tar evigheter om du ska gå - och det blir ingen behaglig promenad i den här hettan.”
Jimmy log. Han klättrade upp på flaket och satte sig tillrätta.
”Dessutom är vi ju grannar.” fortsatte Mary-Elle.
”Grannar?” sa Jimmy.
Han såg forskande på den söta tjejen.

”Vad dum jag är!” utbrast han. ”Du är ju tjejen som bor i huset intill vårt!”
Mary-Elle skrattade glatt.
”Det är jag det.”
”Förlåt Mary-Elle... jag kände inte igen dig.” mumlade Jimmy generat.
”Det gör inget Jimmy. Vi har ju inte setts på ett tag. Jag reste ju bort efter college och du...”
Jimmy slog skamset ner blicken.
”Jag antar att folk har pratat mycket om det som hände.” sa han.
Mary-Elle nickade.
”Mmmm... men 95 procent av pratet är skitsnack och sånt lyssnar inte jag på.”
Mary-Elle gav Jimmy en uppmuntrande klapp på axeln.
”Du är en fin grabb Jimmy, inte en förhärdad brottsling.”
Jimmy log.
”Tack Mary-Elle.”


Mary-Elle öppnade ett kylskåp som stod utanför bilaffären och tog ut ett 6-pack med Coca-Cola-flaskor.
Hon ställde läsken intill Jimmy på flaket och gav honom ett leende.
”Dr. Pembertons* ordination.” sa hon.
Jimmy skrattade.
”Det är viktigt att dricka mycket när det är så här varmt.” sa Mary-Elle.
Ungdomarna tog varsin Coca-Cola, skålade och drack njutningsfullt av den kalla drycken.

*Dr. Pemberton = Coca-Cola’s grundare

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 1

Skriv om att investera.

Fortsättning på Försonings-puffen


Jimmy stannade till vid en bilfirma. Han hade länge önskat sig en bil.
Hans blick föll på en turkos 1956 Chevrolet Bel Air med vita däcksidor.
”Det där är en bra investering, grabben.”
Jimmy vände sig om och såg på bilhandlaren, en man i 40-års-åldern.
”Vad kostar den?” frågade Jimmy.
Bilhandlaren kliade sig i huvudet.
”Tja… 1500 dollar.”
Jimmy suckade och bet sig bekymrat i läppen. $1500… det var mer pengar än han någonsin hade haft.
Han skulle få spara i evigheter om han ville ha en bil.

”Det där åket kan inte vara värt 1500 längre.” hördes en mjuk röst en bit ifrån dem.
Jimmy fick syn på en tjej i hans egen ålder som satt uppflugen på motorhuven till en gammal Studebaker.
Hon var klädd i jeans, röd och vit baseball-tröja och röda converse-skor.
”Lägg dig inte i våra försäljningar, Mary-Elle.” sa den äldre bilhandlaren, en man med sträng uppsyn. ”Du begriper dig inte på sånt här. Och sitt inte på motorhuven på bilarna - det har jag ju sagt till dig förr, du förstör lacken.”
”Det där är ju inte ens årets modell.” sa Mary-Elle och pekade på den turkosa Chevyn. ”Jag skulle nog säga att den är värd 900-1000 dollar, högst.”
”Lägg dig inte i sånt du inte förstår dig på har jag sagt!" fräste den äldre bilhandlaren.
Han vände sig till Jimmy.
"Och vi säljer ändå bilar inte till ungdomsbrottslingar - så ge dig av härifrån nu, Jimmy Carlin. Gå hem till din suput till far.”
Jimmy bara blängde på bilhandlaren.

Det gjorde Mary-Elle också. Hon hoppade ner från Studebakerns motorhuv och gick fram till Jimmy.
"Kom så drar vi." sa hon.
”Vem? Jag?” sa Jimmy.
Mary-Elle log åt hans förvirring.
”Ja, du. Vem annars?”
Jimmy ryckte på axlarna, fortfarande lite förvirrad.

Skrivpuff - 26 juli 2011

Skriv om att försonas.

Georgia, 1958

Jimmy kramade den svarta telefonluren så att handen blev alldeles svetting.
Flera signaler gick fram och Jimmy skulle just lägga på när han hörde ett skrovligt
”Hallå…?”
i andra änden.
”Det är jag. Jimmy alltså.”
”Hör jag väl. Jag är inte dum. Vad vill du?”
”Jag släpps ut idag… och tänkte fråga om du möjligtvis kunde…”
Pojken dröjde med fortsättningen.
”Om jag kunde vaddå?” hördes rösten i andra änden.
”Hämta mig…?” sa Jimmy försiktigt.
”Hämta dig? Du hittar hem själv.” blev svaret.
Jimmy suckade.
”Men farsan… det är över tre mil.”
”Inte mitt problem. Du har väl ben att gå med? Och förresten är bilen trasig.”

”Trasig…?” sa Jimmy klentroget.
Han skrattade ett litet glädjelöst skratt.
”Mmmm… eller så har du tittat för djupt ner i flaskan…”
”Du din lilla skitunge…” morrade farsan. ”Om jag fick bestämma skulle de aldrig få släppa ut dig!”
Jimmy lade på luren och suckade.
”Jaha… det är väl bara att börja gå då…”

En av vakterna höjde förvånat på ögonbrynen.
”Ska du gå hem grabben...?!”
Jimmy bara ryckte på axlarna.
”Ja ja, sköt om dig då grabben. Och jag hoppas att vi slipper se dig här igen.”
Jimmy log.
”Det ska ni få slippa.”

Jimmy fick tillbaka sina få tillhörigheter och släpptes ut i solskenet.
Ensam i världen och utan en dollar på fickan började den unge pojken att vandra hemåt.
Försonas med farsan skulle han nog aldrig göra.

Skrivpuff - 25 juli 2011

Skriv om att dra en slutsats.

Ett minne av Joanne Clarke

Sun City, California 1999

“Han är söt som en flicka.” säger man ibland om en del pojkar.
Det uttrycket tänkte jag direkt på när jag såg Alex Spencer för första gången. Han var verkligen “söt som en flicka”.
Han tittade på oss med stora glittrande, safirblå ögon, som ramades in av de tjockaste och längsta ögonfransar jag sett på en pojke.
Ansiktet hade mjuka drag, liten söt näsa och antydan till en liten grop i hakan. Och han hade långt hår, en trasslig, men mjuk kalufs.
Maxine stack fram sitt mörklockiga huvud mellan Martin och mig och kikade nyfiket på Alex.
“Vad heter hon?” frågade Maxine och pekade på Alex.
“Han.” rättade jag. Det här är en pojke och han heter Alex.”
“Hej!” hälsade Maxine glatt.
“Hej.” sa Alex och log lite blygt.

“Är denna här pojken en Clarke nu?” frågade Maxine.
Jag nickade.
“Cool!” sa Maxine glatt.
Hon såg på Alex.
“Då är du min bror nu. Hur gammal är du?”
“Nästan sex år.” svarade Alex.
“Jag med!” sa Maxine. “Vill du leka?”
Alex blickade upp på Martin och mig.

Jag log mot vår nye fosterson.
“Lek med Maxie om du vill. Vi äter middag om en halvtimme.”
“Kom, jag kan visa mitt rum!”
Maxine tog tag i Alex hand och drog iväg med honom.
Barnen sprang upp för trappan.
Vi hörde Maxine ropa ivrigt:
“Janie! Vi har fått en pojke som är vår bror nu! Han är också nästan sex år, så nu har du två småsyskon!”
Vi skrattade.
“Alex kommer inte att få en lugn stund med flickorna.” skrockade Martin.
*

Brus – del 16

*

När Alex några minuter senare sov djupt, gick Nora in i Cassies rum för att titta till sin lilla flicka.
Cassie sov också djupt nu.
Nora lade sig intill Cassie och höll om henne. Hon hade ingen lust att gå in till Darryl i sovrummet igen inatt.
“Jag älskar dig så mycket, prinsessan.” viskade Nora i Cassies öra.
Cassie rörde lite på sig i sömnen och lade en arm om Nora, som om hon kände trygghet av sin mammas närvaro.
Nora blev rörd av den kärleksfulla lilla gesten och började tyst att gråta.

Dörren till Cassies knarrade till och Nora kände Darryls närvaro i dörröppningen.
Hans ögon brann när han blängde svartsjukt på Nora och Cassie.
Men Nora ignorerade honom.

Cassie vaknade till och såg förskräckt på Darryl.
“Ignorera honom.” viskade Nora lugnt i Cassies öra. “Jag sover här hos dig inatt älskling.”
"Alex då, är han okej?" frågade Cassie viskande.
"Oroa dig inte, raring. Alex är okej. Han sover nu." viskade Nora och smekte lugnande sin dotters mjuka, rågblonda hår.
Cassie blundade och kurade ihop sig tätt intill sin mamma.

Till slut hördes en suck från Darryl och så gick han in i sovrummet.
Nora log.
Den här natten hade de vunnit över honom.

Brus – del 15

*

Alex skruvade på sig och tog bort hennes händer.
“Nej mamma, gör inte så där...!” fnissade han.
"Kittlas det så mycket?" sa Nora retsamt.
Alex skakade på huvudet.
"Näää... för jag är inte kittlig." sa han truligt.
"Nej just det... du är ju inte ett dugg kittlig..." sa Nora och skrattade.
Alex log och höll i hennes händer.
Nora log tillbaka.
Hon stoppade om sin son och gav honom ännu en kram.
“Jag älskar dig så mycket, min fina pojke.”
“Och jag dig.” sa Alex.Sedan gäspade han och kurade ihop sig under täcket.
Nora kunde inte låta bli att sitta på hans sängkant tills han somnade.

Brus – del 14

*

Nora skrattade mjukt och pussade sin son på huvudet.
”Sov nu älskling. Och ligg inte och grubbla hela natten.”
“Ska försöka.” sa Alex med ett litet leende.
“Det är bra det.” log Nora. “God natt.”
”God natt.” gäspade Alex.
Han lade sig ner i sängen.
Nora stoppade om sin son och kramade honom.
“Mamma...” småskrattade Alex generat.

Nora skrattade.
“Du sötnos, en mamma har faktiskt rätt att krama sina barn lite - och jag får ju träffa dig så sällan.”
Alex stödde sig på armbågen och såg på sin mamma.
“Men isåfall är det väl bra om jag köper ett fint hus till dig? Då kan ju Cassie, du och jag bo där tillsammans - och ses jämt.”
Även om det fanns mycket allvar i det Alex nu sa, log han finurligt mot sin mamma.
“Vad du tjatar.” skrattade Nora och tog busigt tag om Alex midja.

Brus – del 13

*

”Min fina lilla älskling...” sa Nora till slut. ”Jag vill så gärna att allt ska bli bra och jag önskar att vi - du, Cassie och jag - kunde vara en riktig liten familj, på heltid.”
Alex satte sig upp.
”Det kan vi ju bli! Om du bara...”
Nora skakade på huvudet.
”Jo!” sa Alex envist. ”Du behöver inte Darryls pengar! Jag har arvet efter pappa. De pengarna får jag ju i höst, när jag blir arton – och jag har min collegefond.”

Nora strök Alex över kinden.
”Det är dina pengar, lilla gubben. Och du ska gå på college.”
”Men jag hjälper hellre dig än går på college!” sa Alex.
Nora log.
”Min underbara, vackra, envisa lilla unge!”
Hon kramade om sin son.
”Du är fin du, Alex, men du ska gå på college. Och nu ska du sova.”
Nora reste sig för att gå.
”Men du, mamma... jag kanske kan få stipendium till college…?” sa Alex fundersamt.

Brus – del 12

*

Nora gick in till sin son och satte sig på hans sängkant.
”Gjorde han dig illa?”
Alex skakade på huvudet och lade sig ner.
”Jag måste sova nu mamma.” mumlade han.
”Kom så får jag se på dig först.” sa Nora.
Hon gjorde tecken åt sin son att sätta sig upp.
Alex suckade, men satte sig upp.

Nora tog pojkens ansikte mellan sina händer och undersökte hans hals och ansikte.
På halsen syntes några ilskna märken efter Darryls strupgrepp.
Alex drog sig undan, vände sig in mot väggen och lade sig ner.

”Jag är så ledsen min älskling...” sa Nora mjukt och strök Alex över håret.
”Inte ditt fel att han är en idiot.” mumlade Alex.
Han vände sig om och såg allvarlig på sin mamma.
”Men mamma... jag har sagt miljoner gånger att du måste lämna honom!”
Nora svarade inte.
Hon såg bara sorgsen ut och kramade sin pojke.

Brus – del 11

*

”Vad håller du på med Darryl?!”
Nora tände lampan i hallen och stirrade på Darryl som höll hennes son i ett järngepp.
Darryl log.
”Jag råkade skrämma Alex och nu retas jag lite med grabben. Eller hur, lilla gubben?”
Darryl försökte låta faderlig och började kittla Alex.

Det började brusa i Alex öron igen.
Han tålde inte att Darryl rörde vid honom.
Alex hade ofta blivit utsatt för Darryls kittlingsattacker och pojken avskydde dem, för det kunde urarta i värsta sortens kittlingstortyr.
Och eftersom Darryl gillade att retas, brukade han inte sluta kittla Alex förrän Nora sade till på skarpen.

Alex slet sig loss och gav Darryl en brinnande blick.
”Rör mig inte, din jävel!” fräste han.
Han gick snabbt in på sitt rum och stängde dörren.

Brus – del 10

*

Plötslig log Darryl ett vidrigt slugt leende.
”De är lite lugnare när inte du bor här, förstår du.” sa han. ”Men om du skärper till dig och slutar bete dig som en liten gangster-unge får du stanna.”
Darryl släppte taget om Alex hals.

Alex skulle just gå in på sitt rum, när Darryl höll fast honom i hård pytonorms-kram.
”Din mamma älskar mig mer än dig Alex. Hon kommer aldrig att lämna mig!”

Brus – del 9

*

Alex småskrattade när han några minuter senare sade god natt till sin lillasyster och började gå mot sitt rum.
När han var nästan framme gick han rakt in i Darryl.
Darryl tog ett fast grepp om Alex strupe och tryckte upp pojken mot väggen.
”Ni blir aldrig av med mig! Inse det, din lilla skitunge!” väste Darryl.
Alex flämtade efter luft.
”Dra åt helvete!” kraxade han.
Pojken försökte komma loss, men Darryl var större och starkare.

”Trivs du inte här kan du åka tillbaka till din jävla fosterfamilj!” sa Darryl.
Alex försökte ta bort Darryls händer från sin hals.
Greppet började göra riktigt ont.

Brus – del 8

*

Cassie skrattade genom tårarna.
”Har du gjort det någon gång, somnat på en lektion...?”
Alex log lite fåraktigt och nickade.
”Det har hänt, ja...”
Cassie fnissade.
”Det skulle jag vilja se! Snarkade du när du somnade på lektionen? Va, gjorde du det?”
Hon började kittla Alex.
”Snarkade du?”
”Nej, det gjorde jag inte!” fnissade Alex. ”Och sluta kittlas, ditt lilla monster!”
Cassie bara fnissade glatt.

Brus – del 7

*

Alex skyndade sig att sätta sig intill sin lillasyster på sängen igen och höll om henne.
”Vad är det syrran...?” frågade han oroligt.
”Jag önskar att du ville bo här hos oss!” snyftade hon. ”Men jag vet att du inte vill det så länge han...”
Cassie pekade mot mamma Noras och hennes pojkvän Darryls sovrum på andra sidan väggen.

”Någon dag blir vi av med honom.” sa Alex ”Och då kan du, jag och mamma bo tillsammans igen.”
”Men han är som en sån där läbbig parasit som aldrig försvinner...” snyftade Cassie.
”Vi får aldrig ge upp vårt försök att övertala mamma att lämna honom.” sa Alex.

Cassie nickade.
”Du har rätt.” sa hon.
 Alex nickade.
Sedan såg Cassie hur ett litet leende lekte i hans mungipa.
”Men nu måste vi faktiskt försöka sova, syrran. Jag vet inte hur det är i din skola, men i min skola blir inte lärarna glada om man somnar på lektionerna.”

Brus – del 6

*

Cassie log och klappade honom på kinden.
”Du ligger jämt och grubblar för mycket brorsan lille. Gå och sov nu.”
”Okej...” sa Alex tveksamt. ”Men mår du bättre nu då, Cassie? Kan du somna om tror du...?”
”Jadå, det känns bättre.” sa Cassie. ”Tack vare dig. Och jag kan nog somna om.”
Cassie gäspade, som för att bekräfta hur sömnig hon var.

”Okej syrran. Då går jag in till mig.” sa Alex och gav sin lillasyster en kram. “Sov gott.”
Cassie kramade tillbaka.
”Sov gott brorsan. Jag älskar dig. Tack för att du finns.”
Alex log.
”Tack för att du finns.”
Cassie log.
Men plötsligt brast hon ut i gråt.

Brus – del 5

*

När Alex hade lugnat ner sig ett par minuter senare såg Cassie på sin bror och log.
”Helt otroligt brorsan... du lyssnade faktiskt.”
Alex flinade.
”Jag vet att jag är dålig på att lyssna när jag blir upprörd.”
”En aning ja.” sa Cassie och log. ”Du lyssnar aldrig på mig eller mamma – eller någon annan för den delen - när vi säger att du ska lugna ner dig.”
”Gör jag inte...?” sa Alex, lite förvånat.
Cassie höjde road på ögonbrynen och skakade på huvudet.
Hon fnissade till.
”Nope! Måste vara allt det där bruset i öronen på dig.” sa hon och petade sin bror retsamt i sidan.

Alex skruvade på sig.
”Nej Cassie, gör inte så där...” log han och försökte hålla sig för skratt.
Cassie fnissade.
Men sedan blev hon allvarlig igen.
”Förlåt att jag väckte dig förut.”
Alex log.
”Jag sov inte.”

Brus – del 4

*

Cassie kastade sig fram och höll hans huvud mellan sina händer.
”Alex! Sluta med det där!” sa hon, förskräckt och bestämt.
Hon drog sin storebror intill sig.
”Det hjälper inte att hålla på så där, fattar du väl? Du gör bara illa dig själv!”

”Jag blir bara så arg...” sa Alex sammanbitet.
Cassie kramade honom.
”Jag vet det brorsan.” sa hon mjukt i en tröstande ton. “Men du får inte skada dig så där. Och du... om du lugnar ner dig slutar det att brusa.”

Brus – del 3

*

”Fan att jag inte kom hit tidigare igår!” sa Alex.
Han slog knytnäven i madrassen.
Cassie skakade på huvudet.
”Då hade ni bara bråkat och han hade gett sig på dig också...”
”Gjorde han något med dig Cassie?” frågade Alex. ”Om han gjorde det ska jag...”
Alex ställde sig upp och knöt nävarna.

”Han gjorde inget med mig.” sa Cassie. ”Han brukar inte slå mig. Det händer bara om jag går emellan honom och mamma.”
Alex suckade igen.
”Hon måste lämna honom! Varför vill hon inte fatta det...?!”
Alex sjönk modfälld ner på sängen. Han kände hur det började brusa ilsket i öronen.
Plötsligt började han att dunka bakhuvudet i väggen för att få bruset att sluta.

Brus – del 2

*

Plötsligt upphörde bruset, en lampa tändes och Cassie kände sin storebrors armar om sig.
Cassie tittade in i Alex ögon och såg sig sedan omkring.
De befann sig inte i någon otäck helvetesöken, utan i Cassies rum.
Cassie slog armarna om storebrors hals och snyftade.
”Det var bara en mardröm, Cassie.” sa Alex med sin mjuka, trygga röst.
Cassie drog ett gråtdarrigt andetag.
”Det var en helt absurd och otäck dröm...! Darryl jagade oss och han satte dig i en bur... Jag försökte komma undan, men han fick nästan tag i mig…”
Alex suckade sorgset och drog Cassie tätare intill sig - så som han alltid gjorde när han ville beskydda henne från någon fara.

”Grälade han på mamma igår?” gissade Alex.
Cassie nickade.
”Mmmm… han skrek jättemycket och gav mamma en örfil. Mamma skrek åt honom att lägga av med sitt skrikande och sa 'Alex kommer snart'.”
Cassie suckade tungt.
”Men Darryl sa bara: 'Jag struntar väl i om din lilla skitunge kommer hit, Nora! Du ska göra som jag säger!'”

Brus – del 1

Paradise, California. 

Januari 2011

Cassie sprang med bultande hjärta och med ett läskigt brus i huvudet.
Munnen var torr, men hon hade inte en endaste droppe vätska att släcka den sandiga törsten med.
Den olidliga hettan klibbade sig fast på huden som en äcklig hinna.

Hon såg sig om efter Alex och såg till sin förskräckelse att Den Elake hade låst in Alex i en bur!
”Alex! Neeeej...!” grät Cassie.
Nu sträckte Den Elake sina stora händer mot henne.
Det fanns ingen chans att komma undan.

Bruset i huvudet växte sig allt starkare, som när man höjer till högsta volym på en TV där den svart-vita testbilden med miljontals svarta och vita små prickar är det enda som visas.
Ljudet blev outhärdligt och Cassie grät och skrek ut sin skräck.
Rakt ut i mörkret.

Mini släkt-rapport: Ryan

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Född: 29 november 1956


Familj:

Mamma: Kate Goldman-McKenzie
Pappa: David McKenzie

Syskon: (storasyster) Rebecca

Mormor: Adina Goldman
Morfar: Asher Goldman
Moster: Rachel
+ "moster" Maggie (Kate's bästa väninna & Maureen's mamma)

Farmor: Ethel McKenzie
Farfar: George McKenzie
Faster:
Sue (gift med Davids bror Walter)
Vivienne (Davids storasyster)

Farbror:
Walter (Davids storebror)
Harry (gift med faster Vivienne)


Bästa vänner: Maureen, Sunny, Arthur, Clark, Joe & Sheila

senast uppdaterat: 24/7 2011

Mini släkt-rapport: Leni

Namn: Leni Johanna Simonsson
Född: 6/12 1992


Familj:


Mammas sida:

Mamma: Malena Ekdahl
(gift med Göran Ekdahl)

Syskon:
Linus, 15 år
Noel & Melwin, 7 år

Mormor: Leni Rosner
Morbror: Aron
Kusiner: Martin

~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~

Pappas sida:

Pappa: Johan Simonsson
(sambo med Camilla)

Syskon: 
Olivia ”Lilla O” 2 ½ år

Faster: Helena Hasselgren
(gift med Krister)

Kusiner: (Helena & Kristers barn)

Frida 21 år
Tony 13 år
Colette, 8 ½ år

senast uppdaterat: 24/7 2011

SkrivPuff - 22 juli 2011

Skriv om att nedvärdera.

Sitter här och lyssnar på mina urgulliga småbröder,
Linus, 15 år och tvillingarna Noel & Melwin, 7.
Måste dela med mig av deras senaste konversation:

Noel (läser olika ord): Vad betyder detta ordet; Ned... värd... era? Nedvärdera?

Linus: Det är när man inte tycker att någon är så värdefull.

Melwin: Buuuu! Man få' inte göra så!

Noel: Näää, det tycker inte jag heller. Jag ska aldrig nedvärdera nån. Jag tänker vara snäll mot folk - och jag ska UPPvärdera istället!

Melwin: Aaaa, jag med ska uppvädela!

Ja, Melwin har fortfarande lite svårt med bokstaven R... lilla skrutten...

De är ju för fina, småbrorsorna!

Mina vänner, glöm nu inte att "uppvädela" era medmänniskor! :-)

// Storasyster Leni

SkrivPuff - 21 juli 2011 – del 2

*

Hjärtat bultade och det satt en klump i magen på Alex när han och Holly klev in i Maxines sjukrum.
För ett ögonblick övervägde han att springa ut från sjukhuset, bort fån alltihop.
Han ville så gärna träffa sin syster, behövde se att hon var okej, men sjukhus gav honom alltid ångest i magen.

Men hjärtat lugnade sig och klumpen blev mindre när Alex såg att Maxine satt i sin säng och skrattade med Janie.
Alex andades lättat ut. Hans syster verkade ha en av sina bra dagar.
"Hej brorsan! Hej Holly!" sa Janie.
Hon hoppade ner från sängen, sprang fram till Alex och Holly och kramade om dem.
Maxine tittade upp och log brett mot sin fosterbror och bästa vän.
”Hej!” sa hon, glatt och en aning överraskat. ”Vad gör ni här?”
”Jag ville träffa dig.” sa Alex.
Maxine klappade med handen intill sig i sängen.
Alex gick sakta dit och satte sig.

Maxine såg att han var uppskakad.
”Vad är det?”
”Behövde få se dig bara.” sa Alex grötigt.
Maxine skakade på huvudet log.
”Knäppisar, ni kan vara på tivoli och ha kul - och så väljer ni att komma hit...”
”Jag var orolig...” mumlade Alex.
"Åh brorsan..." mumlade Maxine.
Hon drog in sin bror i famnen och höll om honom.

På Maxines droppställning hängde en hängprydnad, en mobil, av små blå fjärilar.
Och fastän det var vindstilla i rummet tycktes pappersfjärilarna röra sig. Som om de sakta flög.

SkrivPuff - 21 juli 2011 – del 1

Skriv om hastighet.

Sun City, California. Januari 2011

Spåkvinnan såg Alex i ögonen.
”Jag ser att du bär på en slags sorg. Någon som står dig väldigt nära är på väg in i ett nytt skede av livet. Jag ser... fjärilar. Blå fjärilar.”
Alex flämtade till och så backade han undan, som i slowmotion. Hela tiden hade han blicken fäst på spåkvinnan.
Han nästan snubblade fram längs piren. Längst ut lutade han sig mot räcket och såg flämtande ner i havet.
Holly skyndade fram till honom. Hennes hand strök honom över ryggen.
”Hur är det Alex?” nästan viskade hon.
Alex vände sig om, såg på sin bästa vän en stund och svalde.
”Blå fjärilar.” kved han. ”Maxine brukar rita blå fjärilar. Hon säger att en fjäril symboliserar ett nytt skede i livet, ett slags nytt liv.”
Holly slog armarna om Alex midja och höll om honom.

Efter en stund lösgjorde sig Alex försiktigt och började gå. Bort från piren och det lilla tivolit.
Hans steg var snabba, som om han ville komma därifrån, bort från piren och tivolit och spåkvinnan, så fort som möjligt.
Holly följde med Alex, gick där intill honom som ett stöd.
Hon tog hans hand och kramade den.

Alex stannade till och såg på henne.
”Jag måste till Maxine.” flämtade han, mer av oro än av andfåddhet.
Holly nickade.
”Jag följer med dig.”
Hon lade armen om hans midja och så gick de bort mot busshållplatsen.
De klev på bussen som stannade utanför sjukhuset.

Skrivpuff - 20 juli 2011

Skriv om att snava

Paradise, California. Sommaren 1998

Alex snavade på alla de svarta sladdarna och både den lille pojken och elgitarren med sin ställning rasade ner på scengolvet med en duns.
Alex kravlade sig upp på fötter och sprang in bakom instrumenten.
Det var nog bäst att hitta ett gömställe, ifall någon blev arg för gitarren. Och det skulle någon säkert bli - elgitarrer var dyra, det visste Alex.
Om tre timmar skulle konserten börja och elgitarren var trasig. Nu skulle inte pappa kunna spela på den och hela konserten skulle bli förstörd - och det var Alex fel!
Pojken började snyfta där han satt inkrupen i trumman.
"Alex! Dags att äta - hamburgarna är här nu!"
Pappa. Han hade kommit tillbaka från hamburgerstället dit han åkt för att köpa middag.
Det kurrade rejält i Alex mage när han tänkte på sin efterlängtade cheeseburger, men han ville inte komma fram från sitt gömställe.

Han hörde pappa och trummisen Keith komma ut på scenen och någon lyfte upp gitarren.
"Alex, om du inte kommer ut och äter din smaskiga cheeseburger så äter jag upp den!" sa Keith i en skämtsam ton.
Alex satt kvar.
Pappa Neil och Keith fortsatte att leta.
"Alex, lilla gubben, ingen är arg på dig om det är det du är rädd för." hörde han pappa säga.
Alex kröp fram.
"Men den blev trasig. Jag ramlade på sladdarna och då fallade gitarren i golvet."
Pojken blickade skamset ner i golvet.
"Förlåt pappa, det var inte meningen. Jag ska spara alla mina veckopengar och köpa en ny."

Neil Spencer log mot sin lille son. Han tog upp pojken i famnen.
"Ingen fara grabben. Det där är inte pappas riktiga gitarr - den där hade vi bara under vår fotografering igår, som rekvisita. Har du glömt det?"
Alex nickade och torkade bort tårarna med sin randiga tröjärm.
Pappa Neil rufsade om i hans hår och kramade honom.
"Ingen skada skedd, tiger. Var inte ledsen."
"Nu går vi och käkar." sa Keith. "Jag är hungrig som en varg. Och ikväll Alex, då rockar vi så taket lyfter här!"
Alex fnissade.
"Rock 'n' roll!" jublade han.
Neil och Keith skrattade.
"Helt riktigt grabben!" sa Keith. "Du kanske vill vara med på scen ikväll och lira lite trummor med mig?"
Alex strålade av glädje.
Han skulle få spela trummor med Keith - på en riktig konsert!
"Jag ska bli rockstjärna!" jublade han och sträckte upp en liten segernäve i luften.

SkrivPuff - 17 juli + 18 juli 2011 – del 2

*

Marco Danelli log igen.
”Okej stumpan, då får jag väl ringa skolan och sjukskriva dig då.” sa han skämtsamt och rufsade om i Danis mörka hår.
Dani drog undan huvudet.
”Du hajar ju inte! Jag får ju aldrig någon chans att träffa dig! Jag vet att ditt jobb är viktigt – men jag vill faktiskt umgås med min pappa ibland! Är det för mycket begärt?”
Flickan drog upp knäna till hakan och slog armarna om benen. Hon tittade sammanbitet ner i asfalten och mumlade:
”Jag tänker inte börja gråta nu... jag är nästan tio år - ingen liten unge.”

Marco lyfte upp Dani i famnen.
”Jo, du är min lilla unge och jag älskar dig mer än någonting annat i hela världen. Jag lovar att jag ska börja jobba lite mindre så att jag får umgås mer med dig.”
”Så säger du bara för att jag inte ska tjura mer.” sa Dani truligt.
Marco Danelli log och tryckte sin lilla unge intill sig.
”Nej Dani, det är ett löfte. Bryter din far någonsin ett löfte?”
Dani skakade på huvudet.
”Nope. Det har du aldrig gjort.”
”Nej, det har jag inte.” log Marco. ”Och jag lovar att du och jag ska ha hela helgen för oss själva.”

Dani sken upp som en sol.
”På riktigt? Bara du och jag hela helgen?”
Marco nickade.
”Det kan du skriva upp, baby. Och du, idag följer jag med dig och din klass till zoo och sedan bjuder jag dig, Nikki och Cole på glass. Blir det bra?”
Dani log ett stort ljuvligt leende. Hon såg så glad ut att man kunde tro att hon vunnit en miljon dollar.
”Pappa, you had me at hello.”
Marco skrattade och gav sin älskade lilla unge en stor kram.

”You had me at hello” är en klassisk replik från filmen Jerry Maguire.

SkrivPuff - 17 juli + 18 juli 2011 – del 1

Skriv om att avgöra & om att vägra.

New York City. September 1997

Dani Danelli avgjorde att hon från och med idag skulle vägra att gå någonstans med sin efterhängsne livvakt.
Vem ville ha en butter kostymklädd snubbe efter sig jämt?
Livvakten höll upp bildörren åt Dani. Men istället för att klättra in i framsätet på hans svarta Mercedes, sprang flickan mot SCA – Special Crime Agency-byggnaden där hennes far jobbade.
Livvakten svor till och sprang efter flickan.
Han tog försiktigt tag i henne.
”Dani, varför springer du iväg från mig?!”
”Jag har bestämt att jag inte vill ha någon livvakt längre.” sa Dani.
”Ledsen flicka lilla, men det avgör din far – inte du.”
Dani spände sina blå ögon i livvakten.
”Jag behöver ingen gammal livvakt, så det så! Och om du inte släpper mig skriker jag att du försöker kidnappa mig.”
Livvakten skrockade. Han tog milt tag om Danis axlar och ledde henne mot bilen.
Dani spjärnade emot.
”Hjälp! Hjälp! Den här otäcke mannen försöker kidnappa mig!”
”Snälla Dani, sluta nu! Folk kan ju tro att du menar allvar! Vill du inte gå på zoo med din klass idag?”
”Jo!” sa Dani och kämpade för att vrida sig loss. ”Men jag vill inte ha någon gammal livvakt har jag ju sagt!”

Marco Danelli, Danis far och grundare till SCA, kom fram till dem.
”Dani, vad står på?”
”Pappa, jag vill faktiskt åka till skolan utan livvakt. Folk tittar på mig som om jag var ett freak när 'Men In Black' måste följa med mig överallt.”
Dani lyckades dra sig ur sin livvakts grepp.
Marco Danelli log.
”Det är för din egen säkerhet Dani.”
Med en liten suck satte sig Dani ner på trottoarkanten.
”Jag vill att du ska åka med mig till skolan och skolutflykter!” sa hon och pekade med ett bestämt pekfinger på Marco. ”Du är min pappa – inte han! Jag tänker sitta här och vägrar att resa mig!”

SkrivPuff – 15 + 16 juli 2011

Skriv om ett samband & om att trotsa.

”Men lilla rara Cecilie… du skulle ju rita den Svenska flaggan.” säger fröken.
”Ja, det vet jag, men jag gillar rött och vitt bättre.” svarar jag med min underliga Dansk-Svenska accent, som var så stark på den tiden, när jag var 8 år.
Jag fortsatte att fylla i rött på min flagga.
Fröken suckar, lite så där trött som vuxna kan göra när barn inte riktigt gör som skolfröknar har planerat.
”Jag tycker vi kan måla blommor till avslutningen istället.” säger Leni, min bästis. ”Blommor är mera somrigare än flaggor.”
Ny trött suck från fröken.
”Ja, ja, rita blommor då.”
Fröken går bort till katedern och mumlar i ogillande ton att Leni och jag alltid ska hålla ihop. Och vi uppfattar ordet ’trotsiga’.
”Fröken!” ropar Leni glatt. ”Ceci och jag är alltid trotsiga ihop!”
”Ja!” instämmer jag. ”Vi är ett samband!”

Fröken var nog glad att hon bara skulle ha oss i klassen ett år till.
När vi började mellanstadiet skulle en annan stackars lärare få sucka över det trotsiga sambandet Leni Simonsson och Ceci Olsen.

Skrivpuff - 14 juli 2011

Skriv om en stofil

"Hur står det till herr Fredriksson?"
Gamle Fredriksson snodde runt och plirade förvirrat på Johansson och hans söta lilla flicka Pyret.
"Ja... jag skulle visst ta vägen någonstans, men tycks ha glömt vägen..."
"Ska vi följa er hem, farbror Fredriksson?" frågade Pyret.
"Det vore vänligt." sa Fredriksson.
Pyrets far erbjöd sig att bära Fredrikssons tunga matkassar och lilla Pyret höll den gamle i handen. Så började de gå över torget och mot Storgatan.
"Jaså, har Johansson börjat ledsaga gamla stofiler?" skrockade en man som satt på en bänk på torget.
"Tjänar han pengar på det tro?" skrockade en annan.
Pyret blängde på dem, usch vad dumma de var.
"Ibland är det bättre att hålla munnen stängd." svarade Pyrets far lugnt. "Då riskerar man inte att det hoppar ut fula grodor."
Pyret fnissade.
"Just det! Och förresten är det väl bra att det finns nån gentleman i den här stan! Man ska hjälpa folk, tycker jag. Men det begriper inte ni, dumstrutar."
Männen på bänken såg ut som fågelholkar.
Gamle Fredriksson log mot Pyret och kramade hennes hand.

*

En bortglömd puff....

*

Ärade läsare & läsarinna,

Jag kom just på att jag skrev en puff den 17 maj, 

men så glömde jag att lägga upp den... ooops...

Men frukta icke, här kommer

Lonely's historia

*

Grattis Tony! 14 juli 2011

*

Grattis Tony!

*

Grattis Dante! 14 juli 2011

*

Grattis Dante!

*

Maxine och Mr. Molester - del 5

*
"Maxie, vi måste stoppa äcklet." sa Josh. "Han kan ha gjort så här mot fler barn och kommer göra det igen om inte dina andra lärare, rektor och polisen får veta."
Maxine torkade tårarna.
"Men dom kanske tror att jag ville..."
Josh skakade på huvudet.
"Nej Maxie, den som tror nåt så dumt är korkad." sa han. "Vi börjar med att berätta för dina föräldrar och så får Jo och Martin snacka med din skola."
Josh suckade och tillade:
"Ett kräk som gör sånt här mot oskyldiga små barn ska inte komma undan förstår du, lilla kompis. Dom ska sitta inspärrade."

Maxine kramade Josh.
"Tack för att du tror på mig Joshy."
"Klart jag tror på dig!"
Josh log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Jag är väl ingen dumbom heller?"
Maxine log.
"Näää, det är du verkligen inte!"

*

Maxine och Mr. Molester - del 4

*
"Lilla kompis, vad har hänt?"
Maxine tittade upp och fick syn på Josh, en av killarna som bodde i grannhuset.
Maxine och hennes syskon avgudade Josh och de andra killarna i 20-års-åldern som bodde där. De var coola och alltid schyssta mot Maxine, Alex, Janie och Ricky.
"Har någon varit stygg mot dig?" frågade Josh.
Han satte sig intill Maxine på trappan.
Maxine snyftade och kastade sig om halsen på honom.
"Maxie, nu gör du mig riktigt orolig... vad har hänt?"
"Min gympalärare..." hickade Maxine. "Han... rörde mig... han fick ståfräs och rörde mig på det äckliga sättet..."
Maxine visade med händerna på sina knän och lår hur läraren hade smekt henne.
Josh kände hur en blandning av illamående, äckel och hat vällde upp inom honom.
"Jag ska döda det satans aset!" skrek han.
"Nej Joshy! Du får inte göra nåt!" sa Maxine. "Och du får inte berätta för nån - jag vill inte att nån ska veta..."

*

Maxine och Mr. Molester - del 3

*
Idrottsläraren stönade till och kastade sig bakåt.
"Aj! Fan, jävla unge!"
Han spottade ut lite blod och smaken av det där lite konstiga som han inte fattade vad det var.
Maxine rusade mot dörren.
"Hoppas min medicin dödar dig, jävla äckel!" skrek hon.
Medicin...? Var det medicin som hade smakat så underligt i flickans mun?
"Det är gift!" fräste Maxine.
Hon hoppades att det skrämde honom.

Maxine rusade in i omklädningsrummet och slet åt sig sin gula ryggsäck.
Hon sprang ut från skolan i gympashorts och T-shirt.
Hennes vanliga kläder fick ligga kvar i skåpet.

Maxine tog bussen hem till Silver Beach.
Hon kände sig skakad och äcklad av det som hänt, och medicinerna gjorde henne alltmer illamående.
Benen darrade när hon klev av bussen och medan hon gick den korta promenaden mot familjens hus.
När hon kom fram till trappan hemma sjönk hon ner på den och började gråta.

*

Maxine och Mr. Molester - del 2

*
Maxine skruvade besvärat på sig.
Hemma hade Joanne och Martin haft samtal med sina fosterbarn om tillåten och otillåten beröring. Man bestämde själv vad som kändes okej eller inte hade de sagt.
Maxine tyckte inte att idrottslärarens händer mot hennes bara hud kändes okej alls.
När hans händer smög in under hennes gympashorts pirrade det till lite.
Men det var inte ett skönt pirr... inte som när man åkte vattenrutschkanorna på Splash World, eller som när man satt på en skateboard på väg nerför den där sluttande gatan som fanns nära Maxines hem.
Nej, det här pirret var bara obehagligt. Varenda fiber i Maxines magra lilla kropp skrek att det här var fel!

Hon försökte resa sig, men idrottsläraren tryckte mjukt ner flickan på bänken igen.
"Inte gå nu," sa han. "du är väl nyfiken på sånt här? Det brukar tjejer i din ålder vara. När man är i din ålder brukar man experimentera med sex och sånt."
Maxine kände hur det hettade i hennes ansikte.
Hon var bara 13 år - hon ville inte höra på en massa prat om sex och sånt
- det tyckte hon bara var genant och äckligt!
"Jag vill gå nu." sa Maxine bestämt.
Idrottsläraren lyfte upp Maxines haka och såg henne i ögonen. Han skakade på huvudet.
Sedan förde han sina läppar till Maxines och kysste henne.
Flickungen smakade lite underligt tyckte han, inte sött av godis och tuggummi, eller läppglans, som andra tonårstjejer, utan något obestämt som han inte känt förut. Var det något metalliskt han kände? Konstigt.
Men begäret dunkade och han tänkte fortsätta att lära den lilla flickungen hur man kysser någon på riktigt.

Maxine kände till sin stora förfäran att idrottsläraren förde in sin tunga i hennes mun.
När tungan pressades in mellan Maxines tänder tvekade hon inte en sekund. Hon bet till.
Och hon hoppades att det gjorde ont.

*

Maxine och Mr. Molester - del 1

Sun City, California. Oktober 2006.

"Tjejer, varför har inte ni gått till omklädningsrummet än?" frågade idrottsläraren och såg på Holly och Maxine.
Flickorna satt ensamma kvar längst ner på läktaren i gympasalen.
"Ni kommer att komma för sent till nästa lektion om ni inte skyndar er."
"Maxine blöder näsblod." sa Holly. "Hon är sjuk, det är därför hon blöder."
Hon lade armen om sin bästis som såg lite blek och olycklig ut.
"Oj då." sa idrottsläraren. "Men jag tar hand om det. Spring iväg och byt om du Holly, så hjälper jag Maxine till sjuksyster."
Holly såg lite tveksam ut.
"Jag vill stanna med Maxie."
Idrottsläraren skakade på huvudet.
"Holly, om du kommer försent till nästa lektion blir inte din lärare glad på dig. Skynda dig iväg nu."
Maxine nickade.
"Ja, Mrs. Harper blir jättearg om man kommer sent till hennes lektioner." sa hon. "Alex fick kvarsittning en hel fredagseftermiddag en gång för att han kom fem minuter för sent."
Holly reste sig sakta. Hon gav Maxine en kram och skyndade sedan mot omklädningsrummet.

Idrottsläraren tog upp en ren handduk från bänken och gav den till Maxine.
"Här, du kan försöka stoppa blodet med den här. Jag ska hämta lite blodstillande vadd och en våt pappershandduk åt dig."
Maxine tryckte handduken mot sin blödande näsa.
Hon började känna sig lite yr och ett lätt illamående, en bieffekt av behandlingen hon fått några dagar tidigare, fanns kvar.
Idrottsläraren kom tillbaka med blodstillande vadd och blöta pappershanddukar.
Han satte sig på huk framför Maxine och torkade bort blodet från hennes ansikte. Sedan satte han försiktigt lite vadd i flickans näsborre.
"Tack." sa Maxine svagt.
Idrottsläraren log.
Han lade sina händer på Maxines knän och med en smekande gest förde han händerna upp mot flickans smala lår.

*

Skrivpuff - 13 juli 2011

Skriv om att smälta

Silver Beach, Sun City, CA. September 2006.

Maxine såg på sitt äppelgröna armbandsur av plast. 13:30. Nu var det bara
en halvtimme kvar tills hon skulle åka iväg till sjukhuset och göra ett benmärgsprov...
Tanken på det läskiga hon hade framför sig gjorde att hon fick ont magen.
Maxine lade ner sin isglass på trappan. Plötsligt var hon inte alls sugen på glass längre.
"Jag vill inte att dom sticker mig med stora, feta nålar!"
Underläppen darrade och hennes blå ögon fylldes till bredden av tårar.
"Jag kollade på internet hur man gör."
Info från internet... tänkte Martin med en liten suck. Inte alltid till godo...
"Dom ska sticka en grej i min höft." fortsatte Maxine. "En äcklig grej som ser ut som mammas vinöppnare. Och med den ska dom ta ut ben - från mitt skelett!"
Flickungen skakade och stora tårar hängde i hennes mörka täta ögonfransar.
Martin lyfte upp sin fosterdotter i famnen.
"Älskade Maxine... nålarna är inte så stora och feta som du kanske tror.
Och dom tar inte ut ben, utan benmärg, det är en vätska."
"Äckligt!" grät Maxine. "Jag vill inte!"

"Varför måste läkarna ta ett sånt där benmärgsprov på Maxie?" frågade Maxines fosterbror Alex.
"Läkarna måste veta vilken sjukdom Maxine har." förklarade Martin.
"Det vet dom ju." hickade Maxine. "Det såg dom ju på blodprovet..."
"Jo, men dom måste ta reda på vilken sort du har." sa Joanne.
Alex stirrade på sin fostermamma.
"Va? Finns det flera sorter...?"
Pojken släppte sin isglass. Den landade där Maxine lagt ifrån sig sin.
Sedan sparkade han argt till ett par strandhinkar som stod på trappan. De färgglada hinkarna och spadarna flög.
"Jävla äckliga sjukdom!" skrek Alex. "Jag vill inte att Maxine ska vara sjuk!"
Joanne drog in pojken i sin famn och kramade honom länge.
Maxine gled ur sin fosterfars famn, gick fram till Alex och kramade om sin bror.
Joanne gick fram till Martin, rasade in i hans famn. Martin höll om sin fru och strök henne tröstande över ryggen.
Joanne begravde ansiktet mot hans skjortbröst och grät.

Janie (Joanne och Martins biologiska 14-åriga dotter) och 6-årige fosterbrodern Ricky, samt Alex och Maxine stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.

Barnen stod alldeles tysta och såg på sina ledsna föräldrar.
Isglassarna smälte till en liten körsbärsröd pöl i solskenet på trappsteget.

*

Skrivpuff - 12 juli 2011

Skriv om att försäkra

SCA - Special Crime Agency, New York.
Sommaren 2010

"Den här gången åker du dit din jävel." sa Marco Danelli belåtet.
Han vände sig bort från datorn och såg leende på sina agenter.
"Han har gjort det igen - tagit ut en livförsäkring på sin fru. En miljon dollar."
"Som tillfaller honom om frun dör?" sa Agent Daley. "Vilket hon precis har gjort..."
Marco Danelli nickade.
"Mmmm... precis som hans första fru. Och det ska bli mig ett sant nöje att sy in kräket, något som polisen inte lyckades med för tolv år sedan."

SCA:s yngsta agent Dani Danelli och hennes partner Jacob Linz steg in på kontoret.
De hade precis varit hemma hos den misstänkte hustrumördaren och tagit med honom till SCA. Nu satt mannen en trappa ner i ett av förhörsrummen.
"Han har med all sannolikhet dödat sin fru." sa Jacob. "När de var nere i Florida, de har hus där."
"Hur gick det till?" undrade Agent Daley.
"Det finns... några väldigt mätta alligatorer där nere nu..." sa Dani med vämjelse i rösten.
Angent Angela Wood rös.
"Nej... fy vad vidrigt! Har han erkänt?"
Dani skakade på huvudet.
"Nej, men jag pratade med deras vuxna dotter. Hon sa att hennes mamma aldrig skulle gå i närheten av alligatorerna frivilligt - hon var rädd för dem."

Marco Danelli suckade och reste sig från stolen.
"Nu ska jag ha ett litet trevlig samtal med Mr. Alligator."
Dani flinade.
"Jag följer med." sa hon ivrigt. "Jag vill gärna höra när du meddelar att han aldrig kommer att få se skymten av den där livförsäkringen."

*

Skrivpuff - 11 juli 2011

Skriv om att vara vrång.

Sun City, California. September 2006.

"Ska inte vi till äventyrsbadet idag...?" frågade Holly när de stod utanför gympasalen.
Idrottsläraren skakade på huvudet.
"Ledsen, men då måste fler vuxna följa med, och det var ingen som kunde idag. Så nu ska vi ha en vanlig lektion."
"Orättvist!" sa Maxine. "Du lovade ju!"
"Ja, men nu blir det ändrade planer." svarade idrottsläraren.
Holly gav honom en sur blick.
"Man ska inte lova saker man inte kan hålla." sa hon snusförnuftigt.
"Nej exakt," instämde Maxine. "det är jäkligt taskigt."
Idrottsläraren spände blicken i Holly och Maxine.
"Inte vara vrånga nu flickor." sa han och log lite. "Och ni ska inte stå här och vara kaxiga bara för att ni håller på att få bröst."
Hans blick föll på Holly som var aningens mer utvuxen än lilla taniga Maxine.
Holly och Maxine tappade hakan. De trodde inte sina öron. Stod deras lärare verkligen här och kommenterade deras kroppar...?

"Äckel!" fräste Holly.
"Det där kallas sexuella trakasserier!" sa Maxine.
Idrottsläraren flinade och låste upp dörren till gympasalen.
"Hörru du, lilla mopsunge, gå nu in och plocka fram grejer till dagens lektion."
Maxine blängde på honom.
"Jag är inte din slav." sa hon torrt.
Idrottsläraren skrockade.
Diskret gav han den kaxiga lilla ungen en liten kärvänlig dask i baken, för att hon skulle skynda sig.
Maxine såg upp på honom med en mordisk glimt i de blå ögonen.
Hon sträckte upp handen och visade honom långfingret.
"Snuskhummer." väste hon.

Skrivpuff - 10 juli 2011

Skriv om att vakna.

Silver Beach, Sun City, California
September 2006

"God morgon Maxine, dags att vakna..." sa Joanne mjukt.
Maxine gnydde sömnigt och fortsatte att blunda.
Joanne log mot sin fosterdotter och strök henne över kinden.
"Du brukar inte vara så här morgontrött lilla gumman."
Maxine drog täcket över sig och borrade in ansiktet i kudden.
"Hur är det älskling? Mår du inte bra?"
"Jag är trött..." gäspade Maxine nerifrån det varma gömstället under täcket.
"Jag med, skolan borde börja senare." hördes en sömnig röst från dörröppningen.
Joanne tittade upp och såg leende på Maxines fosterbror Alex.
Pojken såg nyvaken ut och hans hår var extra rufsigt. Och han såg så tanig ut där han stod, klädd i endast pyjamasbyxorna.
Maxine sparkade av sig täcket och öppnade sina klarblå ögon.
"Mmm... skolan börjar alldeles för tidigt på morgonen..." suckade hon och satte sig upp.
Alex nickade instämmande. Han satte sig på sin systers sängkant.
"Stannade ni två uppe sent igår och såg den där skräckfilmen i smyg?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
"Är det riktigt säkert det?" log Joanne.
"Vi har aldrig sett någon skräckfilm." sa Maxine oskyldigt.
Lite för oskyldigt, tänkte Joanne. Vilka rackarungar de är. Och de håller ihop i vått och torrt - de är nästan som tvillingar.
Hon drog barnen intill sig och kittlade dem. Alex och Maxine fnissade och skruvade på sig.
Maxine kastade sig ner i sängen och försökte dra täcket över sig igen som skydd från kittlingsattacken.
Då såg Joanne några små runda blåmärken vid flickans nakna ryggrad.
"Maxie, har du gjort dig illa?"
"Va?" sa Maxine förvånat. "Näää..."
Flickan skakade på huvudet.
"Vad är det för blåmärken du har på ryggen då?" frågade Joanne.
Hon strök barnet över ryggen och undrade om inte Maxine hade lite feber också. Hon kändes lite varm.
Maxine drog sig undan beröringen. Joanne log lite, Maxine var så kittlig.
Men hon kunde inte låta bli att oroa sig för flickans hälsa. Det kanske var bäst att ringa till barnläkaren så att de kunde få en tid för undersökning.

Maxine, som hade registrerat den lilla förändringen i sin fostermammas humör, satte sig upp och såg storögd på Joanne.
"Vad är det?" frågade hon.
Joanne reste sig ur sängen.
"Jag tycker att vi ska boka en läkartid, så att någon kan titta på dina blåmärken."
"Inte just idag bara." sa Maxine.
"Jo vännen, det är bäst att vi får en tid så fort som möjligt."
Maxine reste sig snabbt upp. Plötsligt var flickan klarvaken.
"Men min klass ska på utflykt idag!" protesterade hon. "Vi ska ju åka till San Francisco och besöka Aquarium of the Bay, det vill inte jag missa!"
Joanne gav flickan en kram.
"Vi får se vad doktorn säger."
Maxine rynkade på ögonbrynen och knöt nävarna - ett säkert tecken på att hon nu började bli riktigt upprörd.
"Någon jäklarns doktor bestämmer inte om jag ska på utflykt eller inte!" skrek hon. "Jag vill inte till sjukhuset!"
Maxine satte sig ner på sängen och tjurade.
Alex hade suttit helt tyst och bara studerat sin syster. Nu stirrade han förfärad på henne.
"Maxine, du blöder...!"
Joanne såg också oroligt på den mörka rännilen som sakta rann ur Maxines näsa.
Hon sprang in i sitt och Martins sovrum och slog numret till barnläkaren.
"Bara så du vet: jag åker inte till sjukhuset!" ropade Maxine efter henne. "Jag är inte sjuk!"


Men Maxines protester hjälpte inte. Fyrtiofem minuter senare såg hon på hur blod från hennes armveck rann ner i en liten genomskinlig behållare.
"Jag är inte sjuk." sa Maxine trotsigt.
Men hon hade fått en sådan där otäck klump av oro och rädsla i magen. Och små tårar droppade ner på flickans mjuka kinder.
Maxine torkade bestämt bort tårarna.
"Jag gråter för att jag är arg - inte för något annat..." muttrade hon. "jag missar utflykten till San Francisco."
Joanne kramade hennes hand.
"Vi kan åka dit i helgen, älskling. Och du kan få välja en födelsedagspresent där."
Maxine log lite.
"Ni får provsvaret inom en vecka." meddelade sjuksköterskan.
Joanne bara nickade. Hon var livrädd för att provsvaret skulle bekräfta misstankarna som gnagt i henne ända sedan hon upptäckt blåmärkena på Maxines rygg och sett näsblodet.
Joanne bad tyst till alla högre makter att hennes älskade lilla Maxine inte skulle vara allvarligt sjuk.

Maxine gled ner från undersökningsbritsen och lade armarna om sin fostermor.
"Mamma Jo, jag älskar dig." sa flickan med sin mjuka röst.
Joanne slog armarna om den flickan, den lilla älsklingen som skulle fylla 13 år om en vecka, och kämpade för att inte börja gråta.
"Får jag glass till frukost?" bad Maxine.
Joanne skrattade genom tillbakahållen gråt och rädsla.
"Vad du vill älskling."
"Pannkakor med glass på kanske?" sa Maxine.
Joanne nickade och fick ännu en kram av Maxine.

SkrivPuff - 7 juli 2011

Skriv om en sommardoft.

Crystal Lake, California
Sommaren 2005

Dragkedjan till tältet drogs upp och en nyvaken Maxine klev ut i morgonsolskenet.
Flickan var endast iklädd ett par ljusblå trosor med små vita blommor på.
"Puh, vad varmt det är i tält!" flämtade hon. "Jag vill bada. Mamma, bada med mig."
Maxine pekade bort mot den runda sjön.
Audrey skakade på huvuet.
"Bada, i det där iskalla vattnet? Nej tack Maxine, jag är inte galen."
Audrey drog ett bloss på sin hemrullade cigarett.
Maxine rynkade på näsan åt rökmolnet.
"Det luktar klibbigt och sött." sa hon.
Audreys pojkvän flinade mot flickan.
"Det är väl härliga sommardofter, baby? Och det här är nyttiga grejer."
Han tog cigaretten från Audrey och drog ett djupt bloss.
Maxine flinade klentroget mot sin mors pojkvän.
"Får jag smaka då, om det nu är så nyttigt?"
Pojkvännen skrockade och skakade på huvudet.
"Nej du, detta är inget för småskitar som bara är 11 ½. Nej, detta är bara för vuxna."
Han gav Maxine en mjuk dask i baken och reste sig.
"Maxie, sisten i vattnet är en rutten..."
"Kalsong!" avslutade Maxine fnissande och så rusade hon ner i det iskalla vattnet.
Pojkvännen gav Audrey en snabb kyss, sedan rusade han också i vattnet.
Audrey gick sakta ner till strandkanten.

"En kille i min skola säger att en snopp krymper i kallt vatten." sa Maxine plötsligt.
Audreys pojkvän skrockade.
"Säger du det? Jaha... vi får väl se efter..." skojade han.
"Visar du kuken för min unge får du äta upp den till middag ikväll, istället för grillad korv!" skrattade Audrey.
Maxine fnissade.
"Ni är så jäklarns äckliga ibland!"
"Men du är en riktig liten gullunge." sa hennes mors pojkvän. "Om ett par år kommer killarna stå i kö för dig Maxine."

Maxine strök undan en av sin mörka hårlockar ur ansiktet.
"Killar får köa så mycket dom vill..." sa hon och satte sin lilla fräkniga näsa i vädret. "men jag kommer inte att stå där framme. Tonårspojkar brukar bara tänka på tuttar och läbbiga tungkyssar. En del hånglar med tjejer i bilar också, det har jag sett faktiskt."
Flickan tillade med hemlig, viskande röst:
"Och en gång, i en bil på parkeringsplatsen vid stranden, såg jag en tjej och kille göra... ni vet... 'det' - alldeles offentligt...!"
Maxine rodnade vid tanken på det intima hon bevittnat några veckor tidigare.
"Tonåringar har ingen skam alls!" utbrast Maxine snusförnuftigt.
Maxines mamma och pojkvännen skrattade.

Skrivpuff - 6 juli 2011

Skriv om att förlåta.

Silver Beach, Sun City, California 
2001

"Förlåt."
Joanne såg på sin lilla fosterdotter.
"Varför säger du förlåt, Maxine...? Du har väl inte gjort något du behöver
be om förlåtelse för...?"
"Nääää..." sa Maxine fundersamt. "men om jag gör nåt dåligt eller dumt
i morgon slipper du och pappa Martin kanske bli arg på mig om jag
säger förlåt innan."
Joanne skrattade mjukt och kramade om den lilla 8-åringen.
"Älskade unge, vi brukar väl inte behöva bli arga på dig?"
Maxine skakade på sitt lockiga huvud.
"Nope, men jag bara tänkte... för säkerhets skull liksom..."
Flickan log ett charmigt leende som fick hennes blå ögon att glittra.
Och Joanne tänkte att det där leendet kunde smälta ett isberg.

Skrivpuff - 5 juli 2011

Skriv om att backa.

Sun City, California. Hösten 2006.

"Hörni, kolla på honom," viskade Holly till Maxine och pekade på den nye idrottsläraren. "han har värsta ståfräset...!"
"Ewww!" utbrast Maxine. "Vilket äckel!"
De andra flickorna i klassen tittade också på honom. Och mycket riktigt;
det putade rejält innanför idrottslärarens gympabrallor.
Några av flickorna fnissade, andra blev förfärade över att en lärare blev upphetsad av ett gäng 13-åringar.
Idrottsläraren gick fram till dem och log.
"Vad står ni här och fnissar åt då?"
"Vi står inte, vi sitter." svarade Holly. "Men det finns annat som står här..."
"Vad fasen pratar du om...?" frågade idrottsläraren, fastän han mycket väl måste varit medveten om vad som pågick i hans nedre regioner.

Maxine reste sig från läktarbänken och spände ögonen i läraren.
"Vet du vad du är? Ett jäkla pervo."
Idrottsläraren ställde sig nära Maxine och flinade.
"Lilla pluttan... så söt, men ack så kaxig..." sa han med hån i rösten. "Du vet väl inte ens vad pervo är förresten."
Maxine backade demonstrativt ett par steg.
Hon tog på sig en kaxig min och log ett halvt litet leende.
"Vet jag visst," sa hon med självsäker och stadig röst. "jag kollade i uppslagsboken - och vid ordet 'pervo' fanns en bild av dig!"

SkrivPuff - 4 juli 2011

Skriv om en synvilla.

Ibland är mina småsyskon roliga utan att de vet om det.
Som idag, när vi var och tittade på hus (mamma & Göran tycker att
deras lägenhet är lite trång nu... och de vill gärna ge tvillingarna,
som nu är 7 år, var sitt rum.)

Mamma: Vad tycker ni om den här villan?

Melwin: Fin! Ska vi köpa denna hus, mamma?

Mamma: Kanske, men idag ska vi bara titta på det.

Noel: Jaha... så detta är bara en synvilla?


Vi trodde han körde med någon slags ordlek, så vi skrattade.
Noel tittade på oss och rynkade förvirrat pannan. Han undrade vad som var roligt.
Vi förklarade vad synvilla var och då tyckte han själv att han var lite rolig.


När tvillingarna gick och la sig tidigare i kväll meddelade Melwin att han
"jätte-jätte-mycket vill bo i den där fina synvillan"!

Han förstår inte det där med ordlekar, lille plutten...
Men han är för söt med sina små gulliga kommentarer :)


// storasyster Leni

4th of July 2011 - Happy Birthday Chloe!

*

Happy Birthday 
Chloe!

4th of July 2011 - Happy Bday Charli!

*

Happy 20th Birthday 
Charli!

Skrivpuff - 3 juli 2011

Skriv om ett rum.

Rummet de knuffade in honom i var egentligen inte ett rum, utan en lagerlokal.
Trots dunklet där inne kunde Jordan skymta hyllmeter med memorabilia från en tidsepok med fruktansvärt mörk historia.
Där fanns bland annat medaljer, vapen, och uniforms-mössor och på väggen satt en enorm affisch som avbildade Führern med den lilla svarta mustaschen.
Jordan tog ett par steg och råkade backa in i en av hyllorna.
Ett av föremålen på hyllan gav ifrån sig ett skramlande ljud, lät som en behållare av något slag, plåt kanske?
När en lampa i taket tändes vände sig Jordan om för att se vad han backat in i. Han flämtade förskräckt till när han såg den gamla behållaren med en dödskalle på etiketten.
En av de stora killarna flinade.
"Cool va?" sa han och nickade mot behållaren. "Vill du hålla i den?"
Jordan skakade häftigt på huvudet. Bara synen av behållaren fick hans ben att vilja vika sig under honom.
Aldrig i livet att han ens ville peta på den där förskräckliga saken.
För ett ögonblick blev han rädd att någon av killarna skulle öppna behållaren.
Men sedan sansade han sig lite. Om någon öppnade behållaren skulle de ju dö allihop.
Och killarna verkade nu tänka på annat än cyanvätegas.
"Vi tänkte göra en lite rolig grej med dig Jordan." sa en av killarna.
Han höll upp ett tatueringsverktyg.

Jordan rusade mot dörren och försökte förtvivlat slita upp den. Men förgäves, dörren var omsorgsfullt låst och igenbommad.
Flera händer tog hårdhänt tag i Jordan och tryckte ner honom på en stol.
De höll fast honom och fäste en gul tygstjärna på hans
T-shirt, sedan turades de om att taturera in små siffror på hans vänstra underarm.
Hela tiden hånskrockade de.

Jordan var genomblöt av febrig svett och bet sig i läppen, så hårt att lite blod sipprade fram, för att hindra sig själv från att skrika av smärta när nålen trängde in i hans hud.

Här kan du läsa mer om Jordan och typerna han råkar ut för

Skrivpuff - 1 + 2 juli 2011

Skriv om oreda och om ett rep.

Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.

När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.

Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.