Sunny ger en tankeställare - del 2

Revolten på Waverly Avenue




Nästa dag var en mulen, lite blåsig, men ändå varm dag. 


Stjärnbaneret på torget vid Waverly Avenue vajade perfekt på flaggstängerna; inte en enda av dem snurrade upp sig eller skrynklade sig.
Rekryterna stod snyggt uppställda mitt på torget iklädda sina uniformer.
Några av dem såg stolta och rakryggade ut, medan andra såg rädda ut.
”De ser ju ut som om de är på väg till sin avrättning!” viskade Maureen.
”Det är de ju!” viskade Ryan tillbaka.
Skolans rektor stod vid en mikrofon på scenen.
”Mina damer och herrar, det är nu dags för rekryternas hyllningtal! Från Abraham Lincoln High School: Sunshine Robinson!”
Sunshine gick fram till mikrofonen.
En man i publiken ropade:
”Stå upp! Vi ser dig inte!”
Han fick medhåll av några som skrockade med.
Maggie, som satt framför honom, vände sig om och såg strängt på honom.
”Nu tiger du flumhuvud!”
Ryan och Maureen fick bita sig i tungan för att inte skratta högt.

Sunshine fattade mikrofonen med båda händerna.
”Mina damer och herrar, när jag nu står här och ser på våra soldater kommer jag att tänka på en händelse som utspelades för länge sen, i det antika Grekland.”
Arméns generaler och officerare såg på varandra, rynkade sina ögonbryn och pannor.
Vad var detta för något? Det här var inte rätt tal…!
”Vad håller hon på med…?” viskade Maureen.
Ryan sken upp. Han visste precis vad Sunshine höll på med!
”Sunny är ett geni!” utropade han.
”Tyst unge!” hyssjade en sur man.
”Tyst själv!” väste Ryan tillbaka.
Sunshine fortsatte:
”Det bestämdes att varje år skulle ungdomar från Aten offras till ett vidunder i en labyrint på Kreta. De unga pojkarna och flickorna offrades för att dö.”
Hon gjorde en gest mot soldaterna.
”Ungefär som ni.”
Den högste generalen reste sig och gick med dånande arga steg fram till Sunshine.
Hon såg lugnt och oberört upp på den store mannen med tomat-rött ansikte.
”Kungens son sade till sin far att han också ville skickas till Kreta, för att skickas in i monstrets labyrint, men kungen ville inte skicka iväg sin ende son.”
Flickans ord och blick träffade generalen hårdare än vad gevärskulor skulle ha gjort.
Alla visste att generalen inte skulle skicka sin son till Vietnam, då denne befann sig på östkusten och studerade till jurist.
”Har din lilla historia någon poäng?” röt General Masterson.
Rytandet var mest ett sätt för honom att behålla sin stenhårda fasad.
Han som kunde få hjärtlösa vuxna män att gråta, hade nu blivit tillplattad offentligt - av en liten skolflicka!
”Ja, Sir, min historia har en poäng.” svarade Sunshine.
Hon såg ut på publiken och sedan tillbaka på General Masterson.
”Kungens son sade: ‘hur kan du kräva att folket ska offra sina barn, när du själv inte är beredd att göra samma offer?’”

Det var nu alldeles tyst på torget, till och med vinden hade tystnat.
Nu blir jag väl avrättad… tänkte Sunshine.
Ryan ställde sig upp.
”Heja Sunny!” jublade han.
Maureen var inte sen att göra likadant.
Snart ställde sig även Maggie, David och Kate upp och applåderade Sunshine.
Till och med skolans rektor följde med i ovationen.
”Du har kurage du, Miss Robinson.” sa generalen.
”Ja… jag menar... tack, Sir!” sa Sunshine och log.
Till allas förvåning log generalen tillbaka.
”Mina damer och herrar - Sunshine Robinson!”
Han manade folk som inte stod upp att deltaga i den stående ovationen.

Ryan och Maureen sprang fram till scenen.

Maggie, David och Kate ställde sig en bit bakom dem.
Sunshine smet ner till sina vänner.
”Jag trodde General Masterson skulle slå ihjäl dig!” sa Maureen. ”Han såg galen ut ett tag!”
”Jag fattar inte hur du vågade!” sa Ryan.
”Kom hit modiga lilla flicka.” Maggie omfamnade Sunshine. ”Titta på dem Sunny.”
Sunshine såg på generalerna och officerarna. De satt fortfarande med hakorna i marken.
”Det här kanske var dumt…” mumlade Sunshine modfälld.
”Det var inte alls dumt!” sa Kate.
”Det var modigt!” sa Ryan och kramade Sunshine.
”Ja, det var verkligen modigt!” Maggie, som fortfarande höll armarna om Sunshine, drog även in Ryan i sin famn.
”Sunny, min raring, du har kanske inte stoppat krig idag,” sa Maggie. ”men du har givit de där gamla stofilerna en tankeställare - och det har ingen lyckats med - nånsin!”