SkrivPuff: Utmaning 194 - 13 juli

Skriv om att gå i mål.

Vinden rufsade om hans hår när han sprang.

Han hörde hur klasskamraterna hejade på honom.
Ryan vände sig om och såg till sin förvåning att han ledde loppet.
Det var inte långt kvar nu.
Maureen stod under målbanderollen, hon höll i guldmedaljen och trofén.
Hon hejade högre än alla andra, på det där lite galna Maureen-sättet.
Ryan sprang ännu fortare.
Men plötsligt vek sig högra fotleden.

Ryan snubblade framåt en bit innan han hårt föll till marken.
Han blev liggande i en liten eländig hög.
Någon ropade efter skolläkaren.
Tårar av smärta, förödmjukelse och ilska steg upp i Ryans ögon.
Varför skulle det här hända nu?
Han hade ju varit så nära! Bara några steg ifrån…
Kate och David sprang fram till sin son.
”Älskling, hur gick det?” Kate höll om honom.
David undersökte foten och fotleden, trots Ryans protester.
”Den är nog bruten.” sa David.
Maureen lade ifrån sig medaljen och trofén och satte sig intill Ryan.
Hon kramade om honom och kände hur en snyftning skakade Ryans magra kropp.

Ryan gömde ansiktet i händerna, han ville absolut inte visa att han grät.
Han ville bara vara i fred. Det här var en usel dag!
Brad Foley log försmädligt.
”Det är bara att inse Ryan; du är en ynklig liten nolla som aldrig kommer att vinna över mig!”
Brad plockade upp trofén och medaljen och höll dem triumferande högt över huvudet.
Hans vänner jublade.
”STOPP! Vänta lite!” ropade Sunshine plötsligt från publikläktaren.
Hon skyndade fram till mållinjen.
Allas blickar vändes nu mot henne.
”Foley, lägg ner trofén och medaljen!” uppmanande Sunshine, som om hon var en polis som sade åt en brottsling att släppa sitt vapen.

”Du har inte alls vunnit.”
”Va…?” Brad rynkde pannan.
De andra såg mot mållinjen.
Sedan spreds ett förvånat mummel i publiken.
”Helt otroligt!” utbrast någon.
”Titta!” Sunshine tog bort händerna från Ryans tårstrimmiga ansikte.
Ryan försökte protestera, men Sunshine vred hans huvud; tvingade honom milt att titta mot mållinjen.

Ryan torkade ansiktet med tröjärmen.
Sedan tittade han på den vita linjen på marken.
Han högra ben vilade över den.
På något sätt hade det hamnat så när han föll.
Ryan bara gapade.
”Baby, du har vunnit!” skrek Sunshine lyckligt.

Hennes sydstatsdialekt blev en aning tydligare än vanligt, som den alltid blev när hon var exalterad.
Hon kramade Ryan.
Ryan bara stirrade på sin fotled, som nu var svullen, och sedan på mållinjen.
”Men lilla gubben, fattar du inte...?!" skrek Maureen. "Din fot har vunnit!”

David hjälpte Ryan att ställa sig upp och stöttade honom, så att han inte skulle behöva stå på den skadade foten eller ramla.
Coach Henderson gick fram till mikrofonen.
Det var med stolthet han ropade ut till alla:
”Vinnare av 1970 års Race For Life är: Ryan McKenzie!”
Jubel.
”Har jag vunnit?” Ryan kunde knappt fatta att det var sant.
Sunshine tog medaljen - som Brad surmulet och mycket ovilligt hade tvingats lägga ifrån sig - och hängde den om Ryans hals.
Sunshine och Maureen kramade honom igen.
Ryan rodnade; han var inte van vid så här mycket offentlig uppmärksamhet.
Kate kysste sin son på kinden.
”Hur mår du älskling?”
Hur mådde han egentligen?
Han hade ramlat, gjort bort sig totalt.

Han hade gråtit offentligt, något han avskydde att göra.
Fotleden värkte och det friska benet skakade av ansträngning.
Han borde må skit.
Men… här stod han infångad och trygg i sin pappas starka armar, han blev kramad av sina två bästa vänner - som dessutom var två fantastiska tjejer!
Och han hade vunnit årets viktigaste skoltävling.
Han hade vunnit - över Brad ”The Bully” Foley!
Han såg på sin mor och far, sedan på Sunshine och Maureen och log brett.
”Jag är superlycklig!”