SkrivPuff: Utmaning 182 - 1 juli

Skriv om att göra något meningsfullt.

En ung pojke, ett samhällets olycksbarn, med trasiga kläder och smutsigt ansikte, satt på trottoaren.

Hans ögon såg bedjande på de förbipasserande.
Han sträckte fram sin smutsiga hand.
”En slant till en hungrig, föräldralös pojke…?”
De förbipasserande männen bar kostym, paletå och hög hatt.

Kvinnorna bar pösiga klänningar med krinolin under.

De välbärgade London-borna såg på pojken som vore han den lägst stående varelsen på jorden - i deras ögon var han förmodligen det.

En dyr man tappade en slant. Silverpengen landade intill pojken.
Kvickt lade pojken sin hand över pengen och skulle just ta upp den,

när mannen som tappat den trampade på pojkens hand.
Pojkens ansikte förvreds av smärta.
Mannen gjorde en gest, som om han vinkade till sig något.
”Ge tillbaka pengen - din miserabla lille tjuv.”
Tårögd, av ilska och förödmjukelse, gav pojken mannen pengen.
Mannen tog tillbaka pengen med ett pincettgrepp; han ville absolut inte

ta i den smutsige gatpojken.

En flicka i hans egen ålder kom gående på andra sidan gatan. Hennes kopparbruna hår var långt och lockigt. Hon var klädd i en nätt och söt klänning, vita strumpbyxor och svarta skor med slejf.
Pojken tyckte om hennes klädsel, den var fin, men ändå vanlig - inte så skrytsam som det dyra folkets.

Flickan kom fram till honom.
”Jag såg vad den där hemske mannen gjorde med dig.” sa hon.
Pojken lade märke till att hon hade Amerikansk accent.
”Gör den hemskt ont - handen?”
Pojken nickade.
”Emily, kom nu! Vi måste gå vidare!” ropade en äldre flicka som stod

utanför bokhandeln.
”Jag kommer strax, Elizabeth!” ropade Emily tillbaka.
”Emily. Vilket vackert namn.”
Pojken rodnade när han insåg att han uttalat tanken högt.
”Tack.” svarade Emily och log. ”Vad heter du då?”
”Benjamin.”
”Trevligt att råkas, Benjamin.”
Emily tog upp en peng ur sin lilla handväska, och tryckte sedeln i hans hand.
Benjamin stirrade på flickan, sedan på sedeln.
”Jag har ingen växel.” stammade han.
Emily log.
”Den är din, Benjamin."

"Det är alldeles för mycket..." protesterade Benjamin.

"Inte alls." sa Emily. "Gå till The Happy Salmon, de har god mat."

Emily visade åt vilket håll tavernan låg.

"Hälsa från mig, så får du rabatt och något att dricka av Bill och Flora.”
Benjamin reste sig, tog av sig sin skärmmössa och bugade.
”Tack! Hur ska jag någinsin kunna återgälda…”
”Tänk inte på det.” svarade Emily och log. ”Nu måste jag gå. Min syster väntar på mig.”
”Adjö, Emily.” sa Benjamin. ”Och tack!”
”Adjö Benjamin!”
Emily skyndade iväg till Elizabeth.

”Du är en god samarit, Em." sade Elizabeth stolt.

Sedan kom hon att tänka på en sak:

"Men nu har du inte råd att köpa den där boken.”
Emily ryckte på axlarna.
”Nej, men Benjamin har råd att bli mätt i kväll. Kanske i flera dagar.”
Elizabeth beundrade sin lillasysters godhet. Men hon var bekymrad.

”Em, vad ska Mr. Pottsworth säga i morgon, när du inte har boken med dig…?"

Elizabeth tog tag i Emily.

"Tänk om han straffar dig igen!”
Det högg till i Emilys mage när hon tänkte på sin lärares otäcka straff. Men så såg hon Benjamin vinka glatt till henne när han sprang till Bill och Flora på The Happy Salmon.

Emily glömde stränga lärare och hårda bestraffningar för ett tag.
Det fick bli som det ville i morgon. Hon kunde inte ändra på Mr. Pottsworths vilja, hur hårt hon än önskade att hon kunde det.

Men kunde hon göra något meningsfullt, som att göra tillvaron litet mer uthärdlig för en enda människa, skulle ingenting få stå i vägen för det.