Ryan ger en tankeställare - del 1

Ryan satt bredvid sina föräldrar i kyrkan. Han gäspade diskret.
Mardrömmen om Uncle Walter, febern och att berätta för mamma och pappa vad som hänt i Walters bil hade tagit hårt på honom.
Han hade hellre velat ligga i sin varma, sköna säng än att sitta på en hård kyrkbänk en söndagsmorgon.
Men Maggie hade lovat att ta med honom till San Francisco direkt efter gudstjänsten, hon skulle dit och hämta Maureen och Sunshine som var där på protestmöte, så han hade något att se fram emot.

”Kate, kunde ni inte ha satt ett plåster på det där hemska såret?” frågade Ryans farmor.
Hon syftade på såret Ryan fått i Walters bil när han slog huvudet i instrumentbrädan.
”Det är obekvämt med plåster.” svarade Ryan trotsigt.
”Han är trött, han har haft en jobbig helg.” ursäktade Kate honom.
Ryans farmor snörpte surt på munnen.
”Såret läker aldrig om han har plåster på det hela tiden, Esther.” sa farfar George. ”Låt nu pojken vara!”

Det gick ett sus genom församlingen när kyrkporten öppnades och Ryans faster Sue, Walters fru, kom in i kyrkan.
Ryan hörde hur folk viskade om henne när hon gick förbi bänkraderna.
”Sue, kom och sätt dig här.” Farfar George klappade på den tomma platsen bredvid sig.
”Hur har hon mage att visa sig här?” hördes någon viska med avsmak i rösten.
”Hon har inte gjort nånting!” sa Ryan.
Han slog handen för munnen när han insåg att han pratat lite för högt.
Det hettade i kinderna när alla tittade på honom.
”Vill du säga någonting, min pojke?” frågade Pastor Michaels.
Ryan såg på Pastor Michaels, på sina föräldrar, på faster Sue och sist på församlingen.
”Nej, Pastor Michaels… jag menar bara att min faster inte har gjort något fel! Hon kan inte hjälpa vad hennes man gör!”
”Ryan, vännen, det gör inget.” viskade faster Sue.
”Jo, det gör det!” viskade Ryan tillbaka.
Han var trött på den här församlingen som inte gjorde annat än att förtala och skvallra om allt och alla.
Pastor Michaels vinkade fram Ryan.
”Du har visst en del att säga. Kom fram hit till mig, Ryan.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, Ryan, gör det.” sa David. ”De här människorna behöver höra ett och annat.”
Utan att riktigt veta vad han gjorde, reste sig Ryan och ställde sig framför församlingen.
”Vilka är ni att döma?”
”Det är bra pojken min,” sa farfar George. ”ge dem vad de tål!”
”Ni sitter här varje söndag och pratar om förlåtelse och om att man inte ska döma andra. Men så fort ni kommer ut härifrån är det precis vad ni gör!”
Några församlingsmedlemmar nickade instämmande.
Ryan drog ett djupt andetag, för att samla lite mod, sedan sa han:
”Jesus sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. Det kanske ni kan tänka lite på.”
Med de orden gick Ryan och satte sig igen.
Han kände sig lite skakig; han var inte van att prata inför så här många människor.
”Bra Ryan. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.” Pastor Michaels log varmt mot honom. ”Kate, David: ni har en pojke att vara stolt över.”
”Ja, det har vi verkligen.” svarade David.



Soundtrack till berättelsen:

The Beatles: All You Need Is Love