Natt-ångest

Ryan kände rep som slingrade sig runt honom likt snaror och Walters grova händer brände genom huden.

Han försökte komma undan, men Walters grepp var hårt.
”Nej... Snälla... låt bli mig…” bad Ryan.

Men förgäves.

Att kämpa emot hjälpte inte.

Händerna brände mer och mer...

”NEJ! RÖR MIG INTE!!!”

”Ryan, lugn. Det är bara pappa.”
Pappa…?
Ryan öppnade försiktigt ögonen.
Han hade inte Walters vidriga händer på sin kropp och repen var inte rep, han hade bara trasslat in sig i sitt lakan.
Och det var inte Uncle Walter som höll i honom - det var pappa och mamma.
De satt på sängkanten och höll om honom.
”Det är ingen fara, älskling.” tröstade mamma.
”Det kändes som… som om det var på riktigt…!” snyftade Ryan.
”Han kan inte skada dig mer nu, Ryan.” lugnade pappa.
”Han var här!” skrek Ryan.
”Nej, lilla gubben, han var inte här.” sa pappa. ”Du drömde bara.”
David strök bort tårarna ur Ryans ansikte.
Sedan tog han bort det trassliga lakanet och släppte ner det på golvet.
”Är det säkert… att det bara var en dröm?” frågade Ryan.
Han hackade tänder, svettades och frös på samma gång. Han var alldeles våt av mardröms-svett.
Kate kände på hans panna.
”Han har feber. Jag ska hämta en kall handduk.”
Ryan grep tag i sin mammas hand när hon reste sig.
”Jag kommer om en sekund, vännen.” sa Kate lugnt. ”Jag ska bara hämta en kall handduk att svalka ditt ansikte med.”
”Nej, gå inte.” bad Ryan.
Han klamrade sig fast vid sina föräldrar.
David och Kate satt hos sin son ända tills han föll i sömn.