Minneslappen

*
Pumporna var det enda som fanns kvar.

De stod vid varsin ände av verandan och flinade.

Jag sparkade iväg dem. De skulle inte stå där och flina!

Kevin stod storögd och såg på de ivägsparkade pumporna.

Han var fortfarande klädd i sin maskeraddräkt.

Jag körde ner händerna i jackfickorna. I den vänstra kände jag en bit papper.

Jag drog upp den skrynkelmjuka lappen.

Det var vår inköpslista - minneslapp kallade mamma dem.

31/10 - Köp:

* 10 kilo godis

* 2 pumpor

* Hämta Kevins maskeraddräkt!

Köp ägg

stod det längst ned på listan. Det hade jag själv lagt till.

Först hämtade vi dräkten.

Kevin envisades med att ta på den redan i affären. Jag lät snorungen

få som han ville.

När dräkten var på tillät han mig inte att kalla honom Kevin längre.

”Jag är faktiskt Batman!”

Jag köpte två paket ägg och godiset som vi skulle dela ut till ungarna

som skulle komma till vårat hus i kväll och vråla: "Trick or treat!"

Efter tjugo minuter i kö betalade jag för varorna.

Efter mataffären skulle vi hämta pumpor. Batman valde - de två finaste.

Jag hade ingen lust att tigga godis med Batman på kvällen, så jag och några kompisar dekorerade några grannars hus med toapapper istället.

Sedan tiggde vi lite godis.

De som inte ville ge oss godis fick sina hus nerkletade med äggen. Det var tradition.

Någon timme senare satt jag i köket med lillbrorsan Batman, som glatt visade allt godis han fått. (Hej tandtroll och magont!)

Då bultade det på ytterdörren.

Kevin öppnade.

”Hälsa din jävla fitta till syster att hon har kastat ägg på fel hus!” hörde jag en djup röst säga.

Sedan slogs dörren igen.

I nästa sekund hördes ljudet av krossade fönsterrutor.

Jag sprang ut i hallen.

Någon hade kastat in flaskor fyllda med gasolin. Trasorna, som var nedkörda i flaskhalsarna, brann.

Nu krossades rutorna i vardagsrummet, sedan på övervåningen.

Nu gick allt fort.

Kevin och jag lyckades ta oss ut via köksdörren i sista sekunden.

Det enda vi fick med oss ut var våra skolväskor och Kevins gosekanin Fluffy.

Ryggsäckarna och Fluffy hade vi tagit ut i köket tidigare på dagen.

Jag rev nu med mig dem av bara farten.

I min ryggsäck fanns min plånbok, iPod, kalender, block, pennor.

Och nycklarna.
 Nycklarna till huset.

Huset som inte gick att rädda.

Nästan allt vi ägde var förstört. Borta.

På grund av några ägg.

På grund av mig!

Mamma och Kevin grät.

Pappa var förbannad och skrek åt mig, talade om för mig hur

KORKAD! och OANSVARIG!

jag var.

Kevin kom emot pappa och mig med en av pumporna i famnen.

Min 6-årige lillebror tryckte sig nära mig och såg med bestämd blick på pappa.

”Skrik inte åt Ash. Det var inte hon som kastade in dom där brinnande flaskorna!”
Pappa tappade talförmågan.

Jag vet inte…

Man kanske gör det om man får en åthutning av Batman.