I förhörsrummet

Den manlige polisen var nyrakad.
Han hade ett fånigt plåster på hakan. Klantarsle.
Jag fick lust att slita bort plåstret.
Han såg otrevlig ut, stöddig.
Den kvinnliga snuten såg inte heller så trevlig ut.
Kalla ögon. Stålblick.
Båda två hade gula tänder.
Fy fan.
Hade de inte hört talas om tandkräm och tandblekning…?

De ställde en massa frågor om mig; mitt liv, kompisar, familj.
JAG: Vad är jag anklagad för?

MANLIG POLIS: vi behöver information.
JAG: Vad för jävla information? Jag har inte gjort nå’t. Ni kan inte hålla mig kvar.

En otäck känsla slog sig ner i mig.
Tänk om de inte var riktiga poliser?
De var psykopater och nu skulle de döda mig.
Jag försökte slå bort obehaget.
Livlig fantasi. Inget annat än fantasi, intalade jag mig själv.
Det hjälpte inte.
Känslan etsade sig fast i mig.

Den kvinnliga polisen lämnade rummet.
Den manlige lutade sig nära mig.
Då såg jag en stor lös skinnflik vid hans högra kindben.
Panik växte i mig.
Jag tog tag i skinnfliken och drog.
Jag skrek när människomasken lossnade och ett vindunders ansikte blottades.
Det såg ut som skrumpet, torrt, grönt läder.
Andedräkten var värre än rutten fisk.
Varelsen grep tag om min arm.
Jag skrek att den skulle släppa, fast jag visste att det var lönlöst.

Den kvinnliga polisen kom tillbaka.
Hon hade också tagit av sig sin människomask.