En liten bekännelse...

”Hej Maureen, hej Sunny.” sa Ryan. Han log finurligt.
”Vad går du och flinar åt?” frågade Sunshine leende.
Ryans blå-gröna ögon glittrade busigt.
”Tror ni på kärlek vid första ögonkastet – eller ska jag gå förbi igen?”
Sunshine och Maureen skrattade.
”Han är så söt!” sa Sunshine.
”Ja, visst är han!” instämde Maureen. ”Kom Ryan, älskling, så får du en kram.”
Maureen kramade Ryan.
”Herregud, vad mager du är, Ryan!” utbrast hon. ”Man kan ju känna dina revben!”
”Gör inte så Maureen...” protesterade Ryan blygt. ”... det … kittlas...”
Han rodnade.

Bekännelsen hade bara slunkit ur honom.

Att erkänna att han var kittlig var bland det dummaste han kunde göra!
”Han är jättekittlig.” sa Rebecca, Ryans storasyster. ”Men det har han aldrig erkänt förut.”

Maureen såg ut som hon hade vunnit en miljon dollar.
”Just det! Du är ju kittlig, Ryan! Det hade jag glömt. Vad kul!”
Hon skrattade ett tillgjort, elakt skratt.

Ryan visste att han inte skulle få det lätt nu.
”Nej, Maureen, du får inte kittla mig!” sa Ryan.
”Det får jag visst! Kom hit gullunge!”
”Jag är väl inte galen heller…” fnissade Ryan.
”Nä, men det är jag…!” Maureen skrattade återigen ett tillgjort, elakt skratt.
Sedan tog hon tag i Ryan och började kittla honom.
”Var är du kittlig någonstans?” frågade Maureen.
”Överallt.” avslöjade Rebecca glatt.
Ryan försökte komma undan, men Maureen höll fast honom.

Det ringde på ytterdörren.
”Ryan, öppnar du?” bad hans mamma. ”Det är Edna och Curtis.”
Edna var Davids moster och Curtis var Ednas man.
”Jag går hellre och gömmer mig.” sa Ryan.
”Ryan…” sa Kate förmanande. Men hon kunde inte låta bli att le.
Sunshine och Maureen fnissade. De visste allt om Ryans framfusiga släkting.
Ryan såg nu sin chans att slippa undan Maureens kittlingsattack och gick och öppnade ytterdörren.
Tant Edna bar en storblommig klänning och runt halsen fyra rader av oäkta pärlor.
Morbror Curtis klädsel var lite mer diskret; ljus kostym och vit skjorta.
”Ryan, älskling!”
Tant Edna gav Ryan en lång kram. Hon luktade starkt av parfym.
”Jösses, vad smal du är, Ryan!” sa tant Edna med sin släpiga röst. ”Har du gått ner i vikt, raring?”
”Nej.” sa Ryan.
”Kate, ger du inte pojken tillräckligt med mat?” sa moster Edna skojfriskt.
”Det går ingen nöd på någon i det här huset.” svarade Kate med ett leende.
Tant Edna tog tag om Ryans midja med båda händerna.

”Men pojken är ju smal som en sticka.”
Ryan drog sig kittligt bort från henne.
Tant Edna skrattade åt det.

”Ryan kan komma och bo hos mig en vecka eller två i sommar, det vore så roligt.” föreslog moster Edna när de satt vid middagsbordet.
Ryan, som precis hade tagit en klunk av sin läsk, satte i fel strupe.
”Ursäkta mig...” flämtade han när den värsta hostattacken lagt sig.
”Raring, är du okej…?” frågade moster Edna oroligt.
”Jag mår bra,” försäkrade Ryan och log ansträngt.
Han sneglade på Sunshine och Maureen.

Flickorna hade väldigt svårt att hålla sig för skratt.