De satte en lapp på hans rygg.
SLÅ TJOCKISEN!
Och barnen slog tjockisen.
De skrattade åt honom när han grät. De kallade honom lipsill.
När fröken gick förbi slutade de.
Men när hon var borta satte de igång igen.
Fröken skrattade de också åt, för hon var ganska stor.
Fröken skrattade de också åt, för hon var ganska stor.
Hon kallades för Semlan.
Det fanns spinkisar i skolan också.
Det fanns spinkisar i skolan också.
De kallades ”vandrande pinnar” och ”benrangel”.
Pojken med hjärtfel och blåaktigt ansikte fick heta ”blåbärspajen”.
Två tjejer i klassen fnissade och viskade om honom.
En dag kom fröken till klassrummet och såg ledsen ut.
Pojken med hjärtfel var död.
De som retat honom fick dåligt samvete.
Pojken med hjärtfel och blåaktigt ansikte fick heta ”blåbärspajen”.
Två tjejer i klassen fnissade och viskade om honom.
En dag kom fröken till klassrummet och såg ledsen ut.
Pojken med hjärtfel var död.
De som retat honom fick dåligt samvete.
3 kommentarer:
så hemskt och sorgligt....och tyvärr säkert ganska så sånt..finns så många barn som är elaka :( som inte förstår bättre....
Visst är det sorgligt... och väldigt vanligt...
De flesta sakerna i denna lilla story har hänt på riktigt :-(
Min skolvärld var en elak liten värld stundtals...
hemskt :(
Skicka en kommentar