Ärkefiender - del 1

Två veckor hade gått sedan Ryan vann över Brad Foley i Race For Life.
Brad kunde inte komma över det. Han blängde surt och bittert på Ryan så fort de sågs.
Skolkamraterna hade väldigt roligt åt att Brad hade förlorat.
De kom med små pikar och retsamma kommentarer.
”Brad, du har tappat något - din medalj! Nej vänta, den FÖRLORADE du ju!”
På det följde gapskratt från andra runt omkring.
Pikarna gjorde att Brad blev ännu argare på Ryan, fastän Ryan aldrig slöt sig till de retsammas skara.
Om de möttes i korridoren stötte eller knuffade Brad till Ryan.
Ryan försökte att ignorera Brad, men det var svårt när man blev så provocerad.
Dessutom var det inte någon bra idé att bråka med Brad.
Brad var bufflig och ganska kraftigt byggd, Ryans raka motsats.
”Han borde hålla på med boxning eller brottning istället för löpning!” utbrast Maureen en dag, när Brad hade knuffat Ryan så att han nästan tappade sin matbricka.

När Brad kom in i matsalen flyttade alla på sig så att han inte skulle lägga krokben för någon, eller slänga någons matbricka i golvet.
Brad var ofta otrevlig mot lärare och elever – speciellt de yngre eleverna.
Ryan var en av de som råkade vara yngre än Brad. Dessutom var han tanigare och vägde mycket mindre än sin äldre fiende.
En som råkade ut för Brad den här dagen var Sunshine.
Brad ställde sig framför henne när hon kom med sin matbricka och skulle sätta sig vid ett bord.
”Flytta på dig.” sa Sunshine bestämt.
Men Brad stod kvar och flinade som en idiot.
”Hörde du inte vad hon sa, pucko?” sa Ryan argt.
Han hade helt glömt sina principer, de som sade att han inte skulle bråka med Brad.
Ryan tyckte om Sunshine väldigt mycket och accepterade inte att någon var taskig mot henne.
Brad spände blicken i Ryan.
”Tigger du stryk, snorunge?”
”Låt Sunshine vara.” sa Ryan och spände blicken i Brad.
Ryan visste att Sunshine mycket väl kunde försvara sig själv, men nu var han så arg på Brad.
Han tyckte inte att Brad skulle få bete sig hur som helst.
”Är hon din flickvän, eller?” flinade Brad.
Sunshine log medlidande mot Ryan.
Ryan tyckte att Sunshine var väldigt söt med sitt mörklockiga, långa hår och glittrande bruna ögon.
Men det ville han ju inte säga så att Brad, eller någon annan, hörde det.
”För om hon inte är din flickvän kan ju jag ta henne.” sa Brad.
Det var droppen för Ryan.
Han reste sig så häftigt att hans stol välte.
Flera av eleverna stirrade på honom och Brad.
”Nu blir det slagsmål.” viskade en skolkamrat.
”Ta det lugnt här inne!” ropade en arg mattant.
Men pojkarna brydde sig inte om hennes arga tonfall.

Innan någon hann blinka var Ryan och Brad ute på skolgården och slogs.
Att se Brad och Ryan bråka var som att bevittna en strid mellan

en tjur på anabola och en smidig liten apa.
Flera av pojkarna på skolgården stod i en ring runt slagskämparna i mitten.
Ryans killkompisar skrek och hejade vilt på Ryan.
Rektor Benson rusade dit och lyckades sära på slagskämparna.
Ryan blödde näsblod och en präktig blåtira började synas runt hans vänstra öga. Och Brad hade slagit ut en halva av hans ena framtand.
Brad blödde också näsblod och han hade fått en rejäl fläskläpp.
”Kom hit, så ska jag spöa upp dig igen, din lille skit!” vrålade Brad.
Men Ryan ignorerade honom.
Han hade fått syn på sin storasyster i folkmängden.