Skrivpuff - 22 oktober 2015

*
Till salu

Paradise California. Våren 2011.

Tonårspojkens blick flackar oroligt och hans hjärta pickar obehagligt snabbt mot den tunna bröstkrogen.
De tre männen står så nära. Alldeles för nära...

Den största mannen håller sin hand om hans axel och en iskall känsla sprider sig i den magra pojkkroppen.
Någon av männen prasslar lockande med ett par dollar-sedlar, stoppar ner dem i pojkens jeansficka.
Pojken mår illa. Nu är han såld.
Han vill inte tänka på vad männen vill göra med honom...
Den tredje mannens fingrar börjar famla vid hans T-shirt, försöker ta den av honom.

Denny sträcker provande ut sin fria arm, famlar efter ytterdörrens runda knopp-handtag. Han vrider och till hans lättnad glider dörren upp.
Pojken samlar mod. Sedan sliter han sig ur den stora mannens grepp och rusar ut.
Han springer så snabbt och långt han orkar, tills astman stoppar honom.
Denny kräks lite i en papperskorg, sedan drar han upp sedlarna ur sin ficka och slänger ner dem i papperskorgen.
Sedan sjunker han ner på marken och blir sittande där, med knäna uppdragna till hakan och armarna om benen.
Han flämtar och gör sitt bästa för att inte börja gråta.

När han känner någons hand på sitt knä rycker han förskräckt till och tittar upp.
Men det är ingen av de tre männen. Det är Tom, en kille som jobbar på en bar i närheten.
Denny blir glad över att se honom. Tom är jätte-schysst och omtänksam.
Nu sätter han sig intill Denny och lägger armen om pojkens axlar.
"Vad har hänt, grabben...?" säger Tom oroligt. "Har nån gjort dig illa? I så fall ska jag..."
Tom knyter nävarna av ilska.
Denny skakar på huvudet. Han vill inte prata om det.
Han vet att Tom skulle hjälpa honom om han berättade, men han säger ändå inget.
Ingen får veta...
*

Skrivpuff - 20 oktober 2015

*
Besvärlig

Sun City School. Sun City, California.
December 2006

"Nå, vad är definitionen av 'besvärlig'?"
Den nya vikarien på Sun City School såg förhoppningsfullt ut över åttondeklassarna.
Ett litet gäng 13- och 14-åringar såg tillbaka på henne.
Några räckte ivrigt upp handen, några andra verkade mest intresserade av sina nagelband.
Vikarien pekade på en tunn liten tjej med vackra blå ögon och en lockig hårkalufs.
"Ja...?"

Flickan skulle just svara när en av pojkarna skyndade sig att säga.
"Maxine!"
Flera av barnen skrattade.
Vikarien såg frågande på pojken.
"Ursäkta?"
"Maxine." sa pojken, en självklart tonfall i rösten och pekade på flickan med det lockiga håret. "Hon är helt klart definitionen av 'besvärlig'."
Fler skrattsalvor utbröt och många i klassen gav pojken medhåll.

"Jättekul..." sa Maxine.
Hon log, men det var uppenbart att hon inte var road alls.
"Du är ju det." flinade en av flickorna.
Den flinande flickan såg, en aning uppnosigt, på vikarien.
"En del lärare brukar varna våra vikarier för Maxine."
Vikarien gav henne en trött blick.
"Nu räcker det."
"Men så är hon ju fosterbarn också..." fortsatte den uppnosiga. "Och det vet man ju hur dom är... Besvärliga."
En tanig liten kille med halvlångt - ganska rufsigt - hår, slog handen hårt i bänken.
"Håll käften!" fräste han. "Ni ska inte prata om min syrra så där!"

Vikarien gav honom en varnande blick.
"Sånt där språk använder vi inte här i skolan."
Den uppnosiga flickan och hennes vänner hånlog.
"Alex är också fosterhems-unge." förklarade någon. "Dom har lite svårt att uppföra sig ibland."
Nu ställde sig den lilla taniga killen, som hette Alex, upp och hans blå ögon brann av ilska.
"Det var ju för fan ni som började...!" skrek han.

Efter flera minuters käbbel och skrikande från flera av barnen, skickade vikaren bråkstakarna till rektorn.
"Jag har nog fått definitionen av 'besvärlig' nu..." suckade vikarien när de väntade på att rektorn skulle komma ut från sitt kontor.
Alex blängde på henne.
"Jag får alltid skulden..." muttrade han och sparkade argt på ett stolsben.
Vikarien satte sig på stolen bredvid den söta pojken och strök honom försiktigt över håret.
"Åh... jag menar inte dig, hjärtat."
Alex himlade med ögonen.
"Det gör alla." sa 13-åringen, allvarligt och sakligt. "Bara för att man är fosterbarn är man per definition besvärlig i folks ögon, så är det bara."

Grattis Alex! 4/10 2015

Skrivpuff - 15 Augusti 2015

*

Ta en bok.

Slå upp sidan 97. 

Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.

”Vi körde vidare en stund under tystnad, sedan tittade jag på henne igen.”

Sun City, California.
Hösten 2006

Joanne

"Maxie, vad hände egentligen...?"
I ögonvrån sneglade jag på min 13-åriga fosterdotter, som satt tyst och sammanbiten i passagerarsätet.
Flickan suckade.
"Jag försvarade mig ju bara...!" utbrast hon ilsket.
Jag lade min hand på hennes knä.
"Lugn älskling... jag vill bara veta vad som hände på höstmarknaden."

Jag hade varit på höstmarknaden med barnen och nu var vi på väg hem.
Maxine bubblade av undertryckt vrede, så jag förstod att något allvarligt hade hänt medan barnen gick omkring själva på marknaden.
Plötsligt hade folk blivit alldeles upprörda och de pekade och såg mot ett marknads-bord som hade vält omkull.
Alla tjattrade i munnen på varandra och anklagande blickar såg på Maxine.

"Alla blev jättearga, men jag gjorde inget fel...!" sa Maxine nu.
Till slut fick jag ur henne att en kille i barnens parallellklass hade försökt kyssa henne.
"Han vill ju alltid hångla med tjejer. Men det gick inte jag med på." förklarade Maxine. "Jag gillar ju inte honom ens..."
Hon gjorde en liten grimas.
"Så jag knuffade undan honom - och så råkade det där marknadsbordet välta, när han for in i det..."
Jag strök flickan över håret och log.
"Det är bra att du försvarar dig när nån behandlar dig fel, Maxie. Men nästa gång kanske du ska ta det lite lugnare, så att saker inte blir förstörda?"

Jag anade ett snett litet leende i tösungens söta ansikte.
"Jag kan väl inte hjälpa att det stod ett jäklarns bord i vägen heller... Och förresten skulle jag hellre kyssa en snigel än den där typen...!"
Nu kunde jag inte låta bli att skratta.
Lilla Fröken Envis...
Men jag var stolt över att mina ungar alltid stod upp för sig själva.
"Min söta lilla tuffing..." log jag. "det är starkt att du talar om när något är fel."
Maxine nickade med eftertryck.
"Tack!" sa hon och log brett.

---

Skrivpuff - 14 Augusti 2015

*
Brevhög
*
Våren 2011
*
*
DENNY
*
Paradise, California.

Jag skyndade mig att lägga det senaste brevet från Indie, min "gamla" barndomsvän i New York, i min brevhög, som jag förvarade i nedersta skrivbordslådan.
Scott, plus några andra kompisar från skolan, skulle vara här när som helst nu. Vi skulle ha skräckfilms-kväll.
Det var inte så att jag städade mitt skrivbord inför deras besök.
Nej, för en lite halvstökig yta bekommer inte mina killkompisar särskilt mycket. Deras rum ser ut som en smärre jordbävnings-katastrof...
Jag lade undan brevet för min egen skull; om de äldre killarna fick veta att jag brevväxlade med en tjej skulle de reta mig i all evinnerlighet.
Det lilla nöjet tänkte jag inte ge dem.

Just som jag stängde igen skrivbordslådan kom Scott in i rummet.
"Tjena!" hälsade han glatt. "Vad sysslar du med då?"
Jag ryckte på axlarna.
"Inget..." sa jag oskyldigt.
Scott gav mig en lite skeptisk blick.
Men sedan blev han (som tur var) distraherad av en chipspåse - vilken han öppnade.

Indies brev fick vänta. Tills i morgon.
Jag skulle läsa det när jag var ensam.

INDIE

*

New York, NY.

Jag knöt ett sidenband runt brevhögen och såg leende på alla kuverten.
Denny och jag hade brevväxlat i flera år nu och sparade varenda brev och vykort han skickade.
"Har Denny skrivit alla dom där...?" frågade min kompis Charli.
Jag nickade.
"Yep! Gulligt va?"
Charli log.
"Sååå fint!"

Jag log när jag tänkte på dagen då jag hade föreslagit för Denny att vi kunde börja brevväxla. 
Det är nästan sju år sedan. Denny skulle fylla 12 år på hösten och jag var 13.
Han rynkade på sin söta näsa och sa lite tveksamt:
"Nja... jag vet inte om killar gör sånt..."
Jag lyckades övertala honom om att brevskrivande inte var någon "tjejgrej" - och trots att han varit lite tveksam hade jag fått ett långt brev och coola teckningar han hade gjort.
I fortsättningen brukade han även skicka med små berättelser som han skrivit.
Och han berättade ofta att en del i hans klass tyckte att brevskrivning var bland det fånigaste som fanns, medan att han själv tyckte att det var kul att skriva.

Denny har länge blivit retad för att han vågar vara annorlunda.
Men jag beundrar honom för det.
Han är cool för att han vågar vara sig själv - och han kan bli så gulligt generad när man talar om för honom vilken fin kille han är.

"Kommer Denny hit till sommaren?" frågade Charli.
Jag nickade.
"Ja, han ska ju hälsa på sin storebrorsa också."
Jag längtade till Dennys besök.
Vi hade alltid haft så roligt tillsammans och han hade skrivit i det senaste brevet att han hade mycket spännande att berätta för mig.
Nu var jag nyfiken och förväntansfull!
Måtte det bli sommar snart!

14/7 2015 - Grattis Tony!

*

Grattis Tony
17 år
*

Scar Story - Cassie

*
Ett av de ärr som syns tydligast på mig fortfarande sitter vid/på min mun, nära ena mungipan.
När jag var 15 månader gammal föll jag mot en ganska vass bordskant och skadades ordentligt. Det var blod typ överallt och mamma blev nästan hysteriskt uppskakad.

Morfar tog med mig till sjukhuset. Alex, som var 5 år då, krävde att få följa med oss.
Stackars morfar… han fick två chockade småbarn att släpa på…
Mamma kunde inte komma med till akuten, hon mådde inte bra vid det här tillfället.
Men morfar är hur cool som helst. Han satte Alex och mig i bilen och körde iväg till sjukhuset - utan att stressa det minsta.

På akuten fick vi komma in till en läkare före alla andra. Alla i väntrummet var helt: ”Men gå före, för Guds skull - hon är ju bara en baby…!”
Snällt av dem!

Lilla Alex var väldigt vaksam gentemot läkaren och sjuksköterskan som tog emot oss. Han bevakade allt de gjorde.
När läkaren tog fram instrument som hon behövde för att sy ihop jacket på min mun vrålade Alex: ”Ni får inte göra några stygn på min baby!”

Haha! Han är för söt, min storebror! ♥
(Ja, Alex är väldigt beskyddande mot mig - och mot våra andra syskon)

// Cassie Spencer-Clarke

Scar Story - Alex

*
Mina ärr:

• Blindtarms-ärr (opererades när jag var nästan 13 år, en hemsk upplevelse). Min mage pryds nu av ett väldigt fult operationsärr.
  Min vän Libby frågade mig en gång: ”Alex, vem sjutton opererade dig egentligen - Freddy Krueger...?!”
• På min vänstra hand och underarm finns också rätt fula märken
  (olycka + självskada)
• Ett (nu ganska svagt) ärr efter ett stort skrubbsår på ena knät.
  Jag blev jagad av en rätt crazy vovve när jag var 13 år - och jag föll på asfalt.
• Mina ben har en del ärr efter sönderkliade myggbett
  (Nej, jag kan inte låta bli att klia, men kom igen... man blir ju galen av myggor…!)
• Har även en del märken efter diverse olyckor och slagsmål…

Jag kommer att berätta mer om alla mina ärr/”krigsskador” 
(och mycket annat förstås) i några berättelser framöver ;-)
// Alex Spencer-Clarke

Scar Story - Maxine

*
När någon frågar min brorsa Alex och mig om vi har några ärr, brukar vi
se på varandra och le lite.
Sedan säger (alltid) någon av oss, eller ibland säger vi unisont:
”Hur mycket tid har du?”

Några av mina ärr (eller ”krigsskador”, som Alex brukar kalla märkena efter våra skador):

• Ärr under nyckelbenet, efter min CVK.
• Litet ärr vid underläppen, efter ett slagsmål med Betty "the Bully" (min fiende) när jag var 13.
• Bortopererad-mjälte-ärr.
• Några små ärr på armarna och händerna. Man blir en nåldyna efter åratal av sjukhus-nålar och dropp...
• Benmärgsprov-ärr
• Ärrvävnad i underläppen. Ramlade ner från en vinglig träbänk en gång, när jag var liten, och skadade munnen. Fick åka till sjukhuset och sy (ouch!)

Nu ska jag inte trötta ut er med fler ärr-svammel.
Men tro mig, jag (& Alex) samlar på ärr ;-)

// Maxine Logan Clarke

Scar Story - Coral

*
Jag har ett ärr på näsan, fick det när jag var 11 år och rev mig på en gren i skogen.
Min bästis Darla fick en liten reva på kinden vid samma tillfälle.
Jösses... som vi såg ut...! *lol*
Darla och jag och några ungar till (Kyle & Ashlee mfl) hade sett filmen
The Village på DVD och vi skojade om att ”Those We Don’t Speak of”
- de otäcka varelserna i skogen i den filmen - hade jagat och rivit Darla och mig.

För övrigt kan jag ju erkänna att vi var alldeles för unga för en barnförbjuden skräckfilm… Vi såg den i smyg ;-)
Och ja, vi var rädda ett bra tag efteråt.
Kyle, som var 10 år då, hade till och med mardrömmar. Jag minns att han vakande upp en natt och skrek: ”Those We Don’t Speak of kommer och äter mig!” Stackars lillebror.
Till pappa sa vi inget om att vi sett den läskiga filmen olovandes, så han trodde bara att Kyle hade en vanlig mardröm.

// Coral Collins

19/5 2015 - Happy Birthday Kevin!

Skrivpuff - 17 Maj 2015

*
Gå ut

Fortsättning från 16 Maj

Luna Bay Beach, Paradise, California. Sommaren 2002.

"Vi har haft så kul här idag att jag nästan inte vill åka hem." sa Cassie när det var dags att lämna stranden sent på eftermiddagen.
Alex nickade instämmande.
"Jaaa... men nästa helg när vi är hos Jo och Martin kan vi leka på stranden där."
Cassie sken upp.
Det var lyxigt att ha en fosterfamilj som bodde endast några meter ifrån havet.
"Och så kommer vi ju hit flera gånger." tillade Alex tröstande. "Det är ju inte sååå långt hemifrån."
"Näää... och det är ju bra förstås." instämde Cassie.

De små syskonen höll varandra i handen och såg sig om på havet och den fina stranden där de lekt hela dagen.
Barnens nakna små tår grävde ner sig i den mjuka sköna sanden när de gick.
"Det är allt bra att det finns såna här här platser..." sa Alex drömmande. "Dom får mig att må bra."
Cassie nickade.
"Jaaaa! Och man blir alldeles lycklig och sprallig!"
Barnen vinkade adjö till stranden och skyndade sedan bort till mamma, morfar och mormor som gick en bit framför dem.
"We love Luna Bay..." sjöng lilla Cassie. "We love Luna Bay... Hey baby, hey!"

Skrivpuff - 16 Maj 2015

*
Smörja

Luna Bay Beach, Paradise, California. Sommaren 2002.

"Alex, kom hit nu, så får jag smörja in dig med lite solskyddskräm."
Nora Spencer höll fram en flaska med solskyddskräm mot sin lille son.
Alex ruskade på huvudet.
”Nej tack, jag vill inte ha sånt där kladd.”
Nora kunde inte låta bli att le åt att pojken lyckades visa artighet och envishet på samma gång.
"Jo, lilla gubben, du måste ha solkräm när solen är så här stark, annars kan du bli jättebränd."
Lillasyster Cassie, (snart) 5 år, som satt i sanden och byggde sandslott, tittade bort mot sin bror.
"Och då får du jätteont i skinnet..." sa hon och rynkade bekymrat ögonbrynen.
Cassie hade redan blivit insmord, men Alex hade beslutat sig för att han inte skulle ha solkräm.

"Alex, även om du ska fylla nio år i höst måste du skydda dig mot solen." sa mamma Nora, som mycket väl förstod att hennes lilla telning tyckte att bara småbarn behövde bli insmorda.
Alex suckade djupt och grimaserade.
"Men all sand kommer ju fastna på mig..." knorrade han. "och sen, när jag badar kommer ju ändå all smörja rinna bort..."
Nora gick fram till Alex och fångade in honom i sin famn.
"Den här solkrämen sitter kvar även om du badar i havet." förklarade hon.
Och så började hon smörja in den motvilliga ungen.
"Så, nu slipper du bli alldeles bränd, älskling. Nu kan du leka och bada hur mycket du vill."
Nora kysste pojken på pannan och släppte iväg honom.

"Där kommer morfar med glass!" jublade Cassie.
Barnen sprang deras älskade morfar till mötes och fick varsin glass, som de glatt började slicka på.
"Vad bra att ni har smort in er." sa morfar.
"Mamma smörjade in oss." berättade Cassie.
Morfar log.
"Er mamma är mycket klok."
Cassie nickade glatt.
"Fast ganska besvärlig..." suckade Alex.
Morfar skrattade och rufsade om sin dottersons hår. Han kände till pojkens ovilja mot "kladdiga smörjor", som Alex uttryckte det.
"Är inte du också lite besvärlig då?" skojade morfar.
Alex såg på honom en stund och tycktes fundera.
"Jo..." sa han till slut och log lite fåraktigt. "Förmodligen är jag ännu mera besvärlig."
"Jag tycker du är bästast!" sa Cassie med eftertryck.
Hon tog sin lilla storebrors hand och kramade den.

Skrivpuff - 15 Maj 2015

*
Harmoni

California. Hösten 2000.

"Mamma, kolla på mig!"
Audrey Logan lade in de sista matvarorna i kylskåpet, sedan vände sig om för att se vad hennes lilla 7-åriga dotter Maxine fnissade åt.
Audrey blev alldeles iskall när hon fick se barnets senaste påhitt.
Där, framför henne, stod Maxine med en plastpåse över över huvudet.
"Maxine...!" skrek Audrey och slet bort platspåsen.
En rödkindad och lätt andfått liten sötnos med rufsigt, lockigt hår, såg storögd på henne.
Hon verkade förvånad över att mamma inte skrattade.
Audrey satte sig på huk för att komma i jämnhöjd med Maxine och tog milt, men ändå bestämt tag om hennes överarmar.
"Du får absolut inte göra så där mer!"
Maxines underläpp började darra.
"Jag skulle bara skoja..." mumlade hon.
"Det är livsfarligt att göra så!" utbrast Audrey, nästan argt.
Tårar började tränga fram ur lilltösens stora blå ögonen.
"Jag skulle bara skoja, sa jag ju...!" grät hon och rusade bort från sin mamma.
I ett hörn av den lilla lägenheten sjönk hon ner och ylade av gråt.

Audrey andades ut och försökte hämta sig från chocken. Hon kände sig fortfarande lite darrig.
Hon såg på Maxine som satt på golvet och grät. Tösen verkade helt förstörd.
Audrey gick fram till henne och strök henne över håret.
Maxine tittade upp.
”Du skrikade åt mig…!” sa hon anklagande och snyftade dramatiskt.
"Åh älskling..." suckade Audrey.
Hon lyfte upp Maxine, gick bort till soffan och satte sig ner med flickan i famnen.
"Mamma blev så rädd, förstår du." förklarade hon. "Och ibland när mammor blir rädda blir dom lite arga samtidigt."
Maxine funderade på detta.
"Men jag visste inte att en plastpåse på huvudet är så farligt..."
"Nej, men nu vet du, älskling. Man kan faktiskt kvävas om man gör så."
Maxine såg storögd ut igen.
"Oj..." flämtade hon. "Då är det jättedumt."

Audrey nickade och kramade om tösen.
"Ja, det är verkligen jättedum, och farligt. Men nu vet jag ju att du aldrig gör om det igen."
Maxine ruskade på huvudet.
"Aldrig i livet!"
Audrey smekte henne över kinden.
"Och du, Maxie, jag är ledsen om jag skrek åt dig."
Maxine gav sin mor en stor kram.
"Och jag är ledsen om jag skrämde dig, mamma... det ville jag inte göra."
Mamma log.
"Det vet jag att du inte ville, sötnos." svarade hon och gav flickan en kram till.
Nu log Maxine också.
"Vet du, mamma... jag ska lära dom andra barnen att plastpåsar på huvudet är jättefarligt."
Med de andra barnen menade Maxine sina fostersyskon som hon bodde med när hon inte hälsade på hos sin mamma.
"Vad bra, Maxie." sa Audrey stolt.
Hon satt länge kvar i soffan med sin lilla unge i knät.
Alla deras rädda och upprörda känslor var nu borta och en trivsam harmoni sänkte sig över den lilla lägenheten.

Skrivpuff - 14 Maj 2015

*
Rättighet

Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968

Ryan McKenzie 11 ½ år cyklade omkring på stranden nedanför huset där han bodde.
Nyfiken som han var, styrde den taniga lille killen sakta ut cykeln på bryggan - bara för att testa något spännande och lite förbjudet.
Pappa David, som stod uppe på terassen, fick syn på sin son ute på bryggan.
"Ry, inte cykla där!" ropade han förmanande.
Han skyndade ner till bryggan för att hämta hem pojken.
"Kom nu gubben, vi ska gå hem och äta middag."
”Men pappa, har jag inte rättigheter att cykla varhelst jag vill?” undrade pojken.
Frågan var inte alls ställd på ett näsvis manér, utan mjukt och nyfiket.

David log och skakade på huvudet.
”Nja… jag tycker nog snarare att din mamma och har rätt att få hem vår unge välbehållen.”
Ryan funderade på detta och log strålande.
”Okej då pappa.” sa han och klev av cykeln. ”Jag ska inte cykla på bryggan mer.”
”Duktig pojke.” sa David. ”För du vet Ryan, det är skillnad på att vara modig och äventyrlig och dumdristig.”
Ryan nickade förståndigt.
”Ja ja, pappa… jag ska inte vara dumdristig.” lovade han.
Sedan såg han på sin far med finurlig blick.
"Pappa... gjorde du aldrig några dumdristiga saker när du var i min ålder...?"
David låtsades tänka, sedan log han oskyldigt.
"Inte jag inte."
Ryan fnyste till.
"Skulle jag tro på det där...? Jag ska minsann fråga farmor och farfar om dig."
"Gör det du." skrattade David. "Men jag var inte hälften så busig som du."

Nu skrattade Ryan också.
"Ha! Vad du ljuger, pappa...!"
David lyfte händerna i en kapitulerande gest.
"Okej grabben, du har genomskådat mig. Rackartygs-generna har du fått från mig."
Ryan såg nästan stolt ut.
"Jag tycker om att vara en unge med rackartyg."
David log ömt mot sin lille busunge.
"Du är en helt underbar unge, Ry. Även om dina små äventyr gör oss oroliga ibland..."
Han lade armen om sin sons axlar och så gick de mot trappan som ledde upp till deras terass.
"Jag klarar mig alltid." sa Ryan kavat. "Det har jag gjort sen jag föddes."

Skrivpuff - 13 Maj 2015

*
Fjär

Fortsättning från 12 Maj 2015

Rainbow House Orphan Shelter
New York. December 1989.

Dr. Friedman

Dagen före Nyårsafton gick jag till Rainbow House, barnhemmet där mina yngsta patienter någonsin; Blue Danelli, hans tvillingsyster Dani och deras kusin Nikki, nu bodde.
Blue var inte alls lika tillmötesgående som vid vår första session. Pojken satt på golvet i lekrummet och ritade och han tittade bara upp på mig en gång.
Dani var också avståndstagande och fjär. Hon ville inte låta mig komma nära hennes bror till en början. Hon var vaksam och mycket bestämd.
Nikki tog skydd hos barnhemsförståndaren och verkade alldeles förskräckt.
Stackars små ungar... alla främlingar måste te sig hotfulla efter allt de varit med om...

Jag slog mig ner på golvet, en liten bit ifrån Blue. Jag tittade intresserat på hans teckning.
"Blue älskar att rita." berättade en ung tjej, en av barhemmets pedagoger. "Jag slår vad om att han blir konstnär en vacker dag. Och för att bara vara två år är hans teckningar väldigt bra och sofistikerade."
Hon strök Blue över håret.
"Vad ritar du idag, Blue?"
Pojken såg ner på sin teckning, något som påminde om en drake, eller kanske ett monster. De långa spetsiga på varelsen detaljerna tolkade jag som huggtänder.
Hans bild var verkligen sofistikerad.
Jag ryste...

Då kom Dani fram till mig. Hon lade en tygdocka i min famn och såg allvarligt på mig.
Sedan satte hon fingret till läpparna och gav ifrån sig ett Ssssh-ljud, sådär som man gör när man vill att någon ska vara tyst - eller hålla en hemlighet...
Det knöt sig i magen på mig och jag undrade om mördaren hade gjort så åt henne.
Blue tittade upp, såg på oss länge, och fortsatte sedan med sin teckning.
"Vad fint du ritar." berömde jag.
Då såg pojken på mig med rädda ögon. Han blottade tänderna och krökte sina små fingrar till klor. Sedan morrade han.
Jag ryckte till.
Han ville uppenbarligen säga något med sin teckning och det monsterliknande lätet. Men vad?

"Mammas monster." sa Dani plötsligt.
Jag ryste igen. Var det mördaren som Blue höll på att rita?
Blue stoppade tummen i munnen och började gunga fram och tillbaka.
Deras unga pedagog höll om barnen och tröstade dem.
"Älsklingar..." sa hon med gråten i halsen. "Ni har sett alldeles för mycket."
Dani slog händerna för ögonen och gnydde.
"Pappa...!" snyftade hon bedjande.
Pedagogen såg på mig.
"Deras pappa kommer och hälsar på i morgon."
Jag nickade.
"Det är bra. Kommer deras far kunna ta hand om dom snart?"
Pedagogen skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Det kommer nog dröja ett tag... och vi får se vad sociala myndigheterna beslutar."

Dani tog bort händerna från sitt ansikte och såg sig omkring.
"Gå pappa nu."
Lilltösen reste sig och började gå mot dörröppningen.
När hon blev upplockad av en annan pedagog skrek och grät hon.
"Dani ha pappa!" vrålade hon.
Blue började också gråta.
Jag satte honom i mitt knä och försökte trösta den ledsna och rädda pojken.
Men förgäves... under resten av mitt besök på barnhemmet storgrät tvillingarna.
Aldrig under mina sju år som psykolog hade jag blivit så skakad av några patienters öden som jag var nu.
Skulle jag någonsin kunna hjälpa barnen Danelli?

Skrivpuff - 12 Maj 2015

*
Öppen

Oak Park, New York. December 1989.
Dr. Friedmans mottagning

Mina kollegor tyckte nog att jag var lätt galen när de fick reda på att min nästa patient endast var 2 år gammal.
Men jag var öppen för det mesta och egentligen skulle jag inte ha en vanlig terapi-session med Blue Danelli, utan bara övervaka och studera honom.
Den lilla pojken stora blå ögon såg vaksamt på mig när jag slog mig ner intill honom där han satt på golvet.
"Hej, Blue." hälsade jag. "Får jag sitta här hos dig?"
Jag fick en nickning som svar.
"Leker du med bilar?" fortsatte jag.
Blue tittade ner på golvet och tog upp en brandbil. Han gav leksaken till mig.
"Ska du inte leka med brandbilen mer?"
Blue svarade inte. Han tittade på bilarna som han prydligt hade parkerat på mattan och valde ut en polisbil istället.
"Polis." sa pojken och såg storögd på mig igen. "Polis hemma huset."
Han lade leksaksbilen i mitt knä.

"Mamma." sa han längtansfullt och såg ledsen ut.
Han slog ut med händerna.
"Mamma borta."
Jag kände mig skakad av det här stackars barnets öde.
Ett par veckor tidigare hade hans mamma och moster mördats i deras hem - mitt framför ögonen på Blue och hans tvillingsyster.
Sanningen var så fruktansvärd att den var svår att ta in.
Jag ville krama den här lilla ungen och trösta honom, men visste inte om jag borde det...
Blue ställde sig upp, nära mig. Han såg länge på mig, forskande.
"Du polis?" undrade han.
"Nej, jag är doktor." svarade jag.
Den lilla pojken såg ut att fundera.
"Doktor." upprepade han.
Jag nickade.
"Jag pratar med barn som är ledsna." sa jag, utan veta hur mycket han förstod.
Blue uppfattade allt jag sa tydligen, för han nickade och klappade sig med handflatan på bröstkorgen, hans sätt att peka på sig själv.
"Blue lessen." sa han och tryckte sig ännu närmre mig. "Vill ha mamma..."

Han lade en liten hand på min kind.
"Doktor laga mamma?" sa han hoppfullt.
Åh Herregud...
Pojkens antydan om att hans mamma varit "trasig", det vill säga svårt skadad, påverkade mig starkt.
Trots alla hemskheter mina patienter berättade för mig grät jag aldrig. Men nu gjorde jag nästan det.
"Mamma sover..." sa Blue. "Moster sover."
Kanske förstod han att hans mamma och moster inte skulle komma tillbaka mer...? 
Jag fick en stark känsla av att det var "död" han egentligen menade.
Försiktigt kramade jag om Blue.
"Krama Blue." sa pojken godkännande.
Han klappade mig ömsint på kinden.
"Kompis."
Jag log, rörd över att jag vunnit den här lilla pojkens förtroende.
Det var inte alla vuxna som gjorde det så här lätt, hade jag fått veta.
Blue var ett vaksamt barn med stark integritet.
Det skulle bli intressant att följa hans utveckling.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 3

*
Det var en glad liten Alex som kom till skolan på måndagen. Han var ivrig över att återse sina vänner och sin jämnåriga fostersyster Maxine.
Han visade stolt upp de nya skosnörena och berättade om helgen och pizza-kalaset.
"Och vet ni... jag har godis kvar." viskade han till Maxine och bästisen Holly. "Ni får smaka efter skolan om ni vill."
Flickorna log och sa att han var gullig som var så generös.
Alex, Maxine och Holly längtade efter godiset och fnissade åt att de hade en hemlighet.

Ett par klasskamrater kom nu fram till Alex och hans vänner och ställde sig i en klunga runt dem.
"Har du slutat gråta nu?" sa en pojke och flinade försmädligt.
Alex bara blängde på honom.
"Vi såg ju hur du satt och lipade igår... Buhuhu...!"
På överdriver manér imiterade retstickorna någon som gråter.
"Alex är en lipsill! Alex är en lipsill!" sjöng de och skrattade hånfullt.
"Är jag inte alls!" fräste Alex. "Håll truten!"
Men de höll inte truten, det var ju super-kul att reta Alex som alltid blev så ledsen och arg..

När de pojkarna fortsatte med sin retsamma sång blev Alex vrålarg.
Han brydde sig inte om att han var mindre och lättare, utan kastade sig emot dem.
Självklart slog och knuffades de större pojkarna tillbaka och snart hade ett vilt slagsmål utbrutit bland 9- och 10-åringarna.
Maxine var lika liten och tanig som Alex, men det avskräckte inte henne från att hjälpa till.
Hon stod nämligen alltid på sin brors sida och hon var inte rädd för att slåss lite, om nöden krävde det.
Inte förrän en lärare kom springande och stoppade dem lugnade barnen ner sig.

"Ingen har rätt att kalla mig lipsill!" sa Alex när läraren frågade hur allt hade startat.
"Näää, det får man inte göra!" instämde Maxine.
Hon lade armen om sin Alex.
"Jag förstår så väl att ni blir arga när nån retas. Men det är aldrig rätt att slåss, det vet ni." förmanade läraren.
"Meh...! Om man är dum mot min brorsa får man på plytet, så det så." sa Maxine med emfas.
Den lilla tuffingen knöt nävarna.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 2

*
Dede tog med sig den snyftade pojken till en parkbänk, där satte hon honom i sitt knä och kramade honom.
”Jävla skosnören...!" sa Alex ilsket. "Dom går upp hela tiden."
Dede strök honom över håret.
” Ska vi inte klippa av dom en bit då?" föreslog hon.
Alex ruskade på huvudet.
"Nä... dom blir rufsiga då."
"Du menar att dom fransar sig i ändarna...?" log Dede.
Alex nickade. Han torkade tårarna och såg länge på sin älskade barnvakt.
"Mamma ska köpa nya skosnören, men vi har inte hunnit med det än."
Dede föreslog att de kunde gå och köpa ett par nya, coola skosnören åt honom nu. Det ville Alex gärna göra.

"Men först ska vi gå hem och tvätta dina stackars knän och sätta på plåster." sa Dede. "Och du kanske ska byta om till långbyxor, för det börjar bli lite kyligt ute nu."
Alex rynkade bekymrat pannan.
"Men pizzan då...?"
Dede log och kramade honom.
"Vi hinner med pizza också, så klart. Först plåstrar vi om dig och tar på långbyxor, och sen ska vi fixa skosnören."
Alex nickade.
"Glöm inte pizza!" påminde han, för säkerhets skull.
"Nej då, sötnöt, det glömmer jag inte." log Dede. "Vi ska äta en riktig festmåltid. Med pizza, läsk och glass."
Samtidigt som hon räknade upp allt de skulle festa på kittlade hon Alex.
Och hon lyckades locka fram ett leende hos honom - och till slut lyckliga små fnissningar.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 1

*
Trilla

Paradise, California. Hösten 2002.

En varm och solig söndag var 9-åriga Alex på stadens höstmarknad med sin barnvakt, 16-åriga Dede.
Alla färgglada frukter och grönsaker fascinerade pojken, men det han tyckte var mest kul var att han fick godis - något han annars bara fick på fredagar eller lördagar.
"Det är bra när barnvakter skämmer bort en." tyckte Alex.
Dede skrattade och rufsade om i hans hår.

När Alex tröttnade på att gå runt bland alla marknadsstånd bestämde de att de skulle gå till en pizza-restaurang som låg i köpcentret.
På vägen dit fick Alex för sig att han skulle stila lite för Dede och visa hur fort han kunde springa.
Det kunde gått bra - om det inte hade varit för skosnörena...
Alex märkte inte att de hade gått upp och när han sprang som fortast snubblade han på dem. Han föll till marken med en duns.

När Dede kom framrusande till Alex satt han och tittade på sina nakna knän, som nu var alldeles uppskrapade av asfalten.
"Men Alex, lilla gubben...! Hur gick det?"
Dede böjde sig bekymrad över honom.
Pojkens tunna lilla kropp skakade och snyftande ljud hördes från honom.
"Gör det mycket ont?" frågade Dede.
Alex nickade.
Nu syntes tårar i hans långa ögonfransar, trots att pojken kämpade hårt för att inte börja gråta.

Skrivpuff - 10 Maj 2015

*
Mastodontisk

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.

Det uppstod ofta intressanta, och stundtals hetlevrade, diskussioner bland eleverna i Miss Barclays klass.
Den här dagen pratade tonåringarna om självskadebeteende.
Några uttryckte tydlig att de tyckte att detta var "en ganska överdramatisk sak att syssla med". Och de ansåg att ungar som skar sig bara krävde uppmärksamhet.
"Ja precis, en larvig tjejgrej helt enkelt." fnyste en av killarna.
"Det finns faktiskt killar som skär sig också." påpekade en tjej.
Alex brukade delta i klasskamraternas diskussioner och komma med åsikter, men nu var han tyst och verkade nästan frånvarande.
Hans kompis Libby klappade honom på knät.
"Är du okej, sötis?"
Alex nickade och gav henne ett litet leende för att försäkra att han verkligen var okej. Men han kände sig illa till mods och en aning skamsen...
Plötsligt tedde sig hans skada, ett långt skärsår på underarmen, alldeles mastodontisk.
Och trots att Alex visste att det var den mörka delen av hans psyke som spelade honom ett elakt spratt, blev han nästan övertygad om att såret lyste eldrött och talade om för alla att det existerade.
Åh... vad han ville slita loss de där dumma stygnen...!

Holly lade märke till att Alex sneglade ner på sin arm. Han svalde och täckte den skadade delen med sin friska hand, trots att vit gasväv dolde det fula såret och stygnen.
Holly satte sig intill sin älskade vän och lade armen om honom.
"Vill du gå ut en stund?" viskade hon.
Alex nickade och gav henne ett tacksamt leende.
De två bästa vännerna slank ut ur klassrummet och fortsatte ut på skolgården, så att Alex kunde få ta lite frisk luft.
"Jag är okej." sa Alex när Holly såg oroligt på honom. "Minnena slår till ibland bara... och så blir jag liksom lite rädd att alla ska få reda på att jag själv har orsakat skadan på min arm."
Pojken suckade.
"Jag menar, du hör ju hur dom snackar där inne... överdramatiskt och uppmärksamhetskrävande och allt det där..."

Holly lindade armarna om hans magra kropp.
"Jag förstår att du blir orolig att alla ska få veta, älskling." sa hon ömt. "Men vi som vet säger inget."
Det var bara Alex allra närmaste vänner och hans familj som visste att han för ett tag sedan skurit sin underarm med ett rakblad.
Alex nickade.
"Jag vet Holly. Mina hemligheter är alltid säkra med er."
Holly nickade.
"Det vet du, Alex. Och du, alla som snackar så där dumt har ingen aning om vad ångest och oro innebär..."
"Nej..." instämde Alex. "Tack för att du alltid stöttar mig i allt, Holly."
Holly började nästan gråta, så rörd blev hon.
"I'm there for you, babe." log hon och strök Alex mjukt över kinden.
Alex log. Han lindade blygt armarna om Holly och gav henne en lång kram.

Sedan såg han fundersam ut.
"Hmmm... vi kanske ska gå in igen, innan alla börjar undra vart vi har tagit vägen?"
Holly höll med honom.
Men när de skulle gå in i skolbyggnaden igen tvekade Alex en aning, så hon lade armen om hans midja och drog med sig honom.
"Kom med nu, innan Miss Barclay skickar ut en räddningspatrull efter oss."
Det lilla skämtet fick Alex att dra på smilbanden och snart skrattade han lite.

Klicka på cutting-bilderna, så syns texten bättre

*