Skrivpuff - 13 Februari 2015

*
Redan

Sun City School, Sun City, California.
Måndag, 12 Februari 2001.

"Nu är det dags att städa undan allt."
"Va?" Maxine, 7 ½ år, såg storögt på sin fröken. "Redan...?"
Lärarinnan log och nickade mot den lilla tösen.
"Ja, skolan är slut för idag."
Barnen började genast plocka undan sina Valentine's Day-projekt och gjorde sig redo för hemgång.
Men lilla Maxine satt kvar med sina pappershjärtan på bänken och fortsatte att pyssla.
"Du får städa undan nu, raring." påminde fröken henne.
Maxine skakade bestämt på huvudet.
"Jag är inte klar, faktiskt. Jag måste bli klar."
Fröken lade armen om barnet.
"Du hinner bli klar, lilla hjärtat. Ni ska få pyssla i morgon också - och på onsdag."

Maxine skruvade sig ur frökens omfamning.
"Jag hinner inte. Jag har många hjärtan att göra ju..."
Hennes söta lilla ansikte förvreds när hon obarmhärtigt förstod att det inte fanns mer tid till pyssel den här dagen.
"Alla kan inte få hjärtan nu...!" tjöt Maxine och tårar sprutade ur hennes blå ögon.
Hon rusade upp från sin stol och for iväg över klassrumsgolvet. 
Borta i myshörnan blev hon sittande, med ansiktet begravt i armarna.

Alex, Maxines jämnåriga (foster)bror, såg bort mot henne.
"Maxie är rädd att hon inte hinner göra hjärtan till hela familjen." förklarade den lilla pojken för fröken. "Hon har ju sin riktiga mamma också, du vet."
Fröken log varmt och strök honom över håret.
"Jag förstår, Alex. Men ni behöver inte oroa er, det finns mycket tid till Valentine's Day-pyssel."
Pojken nickade.
"Ja, jag vet. Jag ska berätta det till Maxie sen. Men hon måste få vara lite arg först."
Fröken blev rörd över att den lilla 7-åringen förstod sin systers speciella behov så bra.
När Maxine hade en dålig dag behövde hon lite tid för sig själv och sina känslor. 
Idag var definitivt en sådan dag. 
Maxine hade sovit dåligt i helgen, hade barnens fostermamma berättat när hon lämnade barnen i skolan i morse.
Dessutom hade flickan varit ganska hyper idag och det var bara en tidsfråga innan hennes känslor skulle överväldiga henne så att hon kollapsade av övertrötthet.

Alex visade sina teckningar för fröken. 
Han hade inte ritat några hjärtan, som de andra barnen hade gjort, utan några gröna aliens.
"Jag älskar min familj alla dagar ju," förklarade han - ifall någon undrade över bristen på Alla Hjärtans Dag-kort. "inte bara på onsdag. Så jag gör utomjordlingar istället för hjärtan."
Fröken skrattade mjukt och strök honom över håret igen.
"Vilka fina 'utomjordlingar' du ritar, Alex." berömde hon. 
Alex log brett och plockade undan papper och kritor.
Sedan skyndade han bort till sin syster och tröstade henne med lugna ord och kramar.
En stund senare gick de bedårande små syskonen, hand i hand, ut ur klassrummet.

Skrivpuff - 12 Februari 2015

*
Annorlunda

Blue Creek School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

"Det gör inget om man är annorlunda. För du är vårans Ashlee och vi älskar dig, så det så!"
Elle såg bestämd och kärleksfull ut på samma gång och hon lade armen om den äldre flickans axlar.
14-åriga Ashlee blev rörd över att lilla Elle, som inte ens fyllt 8 år, tröstade henne så fint.
"Awww... tack Elle! Vad fin du är."
Ashlee torkade tårarna och kramade om den lilla renässansängel-liknande ungen.
"Du är fin också!" sa Elle och log.

Sedan såg hon forskande på Ashlees ledsna ansikte.
"Har dummisarna i erans klass retat dig mycket idag...?"
Ashlee nickade och hennes smaragdgröna ögon började glittra av tårar igen.
"Ja..." suckade hon och snyftade till.
Hennes bästa vän Kyle stod intill de båda lockhåriga tjejerna. Pojken såg arg ut, å Ashlees vägnar.
"Dom tror tydligen att Ash kan rå för sina tics och tvångstankar... Och dom tycker att det är hysteriskt kul att säga taskiga saker..."
Ashlee suckade igen.
"Och dom retar jämt Kyle, för att han är kompis med mig - och för att han är mindre än dom... Jäkla idioter!"
Elle rynkade pannan och putande ogillande med munnen.
"Jag ska minsann gå och sparka dom där stora dummisarna på smalbenen...!" morrade hon.

Så fort hon sagt det kikade hon pillemariskt på Angel, den unga tjejen som var speciallärare i Elles klass.
Angel log också, men hon skakade på huvudet.
Kyle och Ashlee började skratta. Lilla Elle var så söt! 
Och hon var allt bra tuff, som var redo att ge sig på Brent och Jerry och de andra stora mobbarna.
Elle flinade brett.
"Ja, vaddå då...? Dummisar ska ha på plytet ju."
Hon kramade om Ashlee igen.
"Speciellt om man är elak mot min fina Ashie." sa hon ömt.
Sedan fick Kyle också en kram.
"Man får inte vara dum mot min fina Kyle heller. För det är faktiskt inget fel att vara en 'annorlunding'!"
Angel höll med dem och hon kramade ömt om alla tre.

Skrivpuff - 11 Februari 2015: Denny

*
Barfota

(Tidigt) utdrag ur mitt bokprojekt "Dennys Hemlighet"

Paradise, California. Våren 2011.

Den outvecklade och nakna pojkkroppen låg livlös ovanpå sträva sängkläder.
Men efter att ha legat stilla ett bra tag, började den nu vakna till liv.
Tonårspojken vaknade upp som i en dimmig, drogad sömn, förnedrad och omtöcknad.
Han darrade efter den långa kampen för överlevnad och hela kroppen och halsen ömmade.
Stönande av smärta lyckades pojken sätta sig upp i sängen. Han drog försiktigt efter andan och kände efter.
Nej, revbenen var inte brutna, det gjorde bara väldigt ont.
Det gjorde väldigt ont överallt... och Denny mådde illa.

Jag måste härifrån...!
Med ögonen vilda av oro såg sig Denny om i den lilla stugan.
Mannen som övermannat och tvingat in honom i huset syntes inte till, men rinnande vatten hördes från badrummet, så förmodligen tog han en dusch.
På golvet, nedanför sängen, låg pojkens kläder i en hög. Denny rafsade åt sig dem och klädde sig i rasande fart.
Just som hans skulle dra på sig skorna, tystnade vattenflödet i badrummet.
Dennys strupe snördes samman och det kändes som hjärtat skulle explodera. Vilken sekund som helst skulle hans förövare komma ut...

Med flämtade andning reste sig pojken ur sängen och tog sig mot ytterdörren.
Astman hade börjat bråka och smärtan i kroppen var närapå överväldigande, men det fanns inte tid att bry sig om sådant nu.
Denny låste upp dörren och slet i den. Det var en gammal trädörr, som hade svällt av väder och vind.
Paniken rusade tillsammans med adrenalinet.
Öppna dig, jävla dörr...! bad den nu nästan gråtfärdiga pojken.
Och någon måste ha hört hans bön, för i samma sekund som badrumsdörren slogs upp, lyckades Denny  öppna ytterdörren.

Ute i den kyliga kvällsluften och i det starka månskenet började Denny springa.
Astman kunde få honom att kollapsa när som helst, det visste han, och han var barfota - inga bra förutsättningar om man ska springa för livet.
Men Dennys överlevnadsinstinkter var starka och pojken sprang som han aldrig sprungit förr.
Mannen vrålade åt honom att komma tillbaka och slängde ur sig hotelser.
Men Denny tänkte inte gå tillbaka till den sjuka jäveln - aldrig i livet...!
Pojken blev istället sporrad att springa ännu fortare.
Han kände blodsmak i munnen och det brände i lungorna och luftrören, som nu kändes som hopknycklade soppåsar.
Men han ska inte få tag på mig igen...
Jag ska kämpa, även om det så blir det sista jag gör...

Skrivpuff - 11 Februari 2015: Holly & Alex

*
Barfota

Fortsättning från 9 Februari 2015

Sun City, California. Våren 2011.

Holly

Skymningen föll över stranden.
Snart skulle vi bege oss in till Alex och Cassies (foster)familj och äta middag, men Alex ville stanna ute en liten stund till och njuta av den ljumma havsluften, så vi tjejer stannade med honom.
Det var så mysigt att sitta där med Alex tätt intill sig. Han kändes varm och trygg.
Mina fingrar lekte i hans halvlånga sandblonda hår och fortsatte ner mot hans nacke.
Cassie fnissade när hennes storebror generat började skruva på sig.
"Blir du lite blyg när jag gör så, sötis?" skrattade jag.
Alex bara log och jag visste att han njöt av min beröring.

Vi satt ute på stranden en stund till innan vi bestämde att kanske var dags att gå hem.
Alex sträckte sig efter sina skor och började borsta bort torkad sand från sina bara fötter.
"Jag ska hjälpa dig?" flinade jag.
Alex flinade tillbaka och drog snabbt åt sig fötterna.
"Tänk inte ens tanken, Holly..."
Men det gjorde jag.
Alex (ganska små) fötter är ju så kittliga - och jag kände mig bara tvungen att retas lite med honom.
Jag smekte bort sanden, sedan drog jag sakta med fingertopparna över hans fotsulor.
Fnissande såg jag hur Alex började skruva generat - och kittligt - på sig igen.
"Du är det sötaste som finns." sa jag till honom.
Alex, min fina gullunge, skakade på på huvudet åt mig - som om jag var det knasigaste han visste.

Skrivpuff - 10 Februari 2015

*
Träd

Sun City, California. September 2006.

Maxine trivdes så bra inne i den mjuka grönskan bland träden. Där var det ljust och vackert.
Vanligtvis var den snart 13-åriga flickan social och bubbligt glad och pratsam.
Men just idag kände hon att hon behövde få komma bort från klasskamraternas stojande en liten stund, därför smet hon nu iväg till sitt hemliga gröna "rum".
Helt ensam ville hon dock inte vara, så bästa vännen Holly fick följa med. Flickorna höll ihop som ler och långhalm.

När de klättrade upp på en gren för att sätta sig, märkte Holly hur ont hennes bästis hade och blev lite orolig.
Fast Maxine låtsades som att det inte var så farligt. Hon bara grimaserade lite och bet ihop, för gnälla ville hon ju inte göra, det låg inte för henne.
Två dagar tidigare hade Maxine genomgått en benmärgsbiopsi och hennes höft var fortfarande blå och lite öm.

Flickorna satt på sin gren, ganska tysta till en början. 
Ingen av dem nämnde det skrämmande C-ordet eller det onda som börjat härja i Maxines blod.
Mörka tankar skulle inte få solka deras ljusa tillvaro här i september-sol och trädgrönska.
Utan ett ord tog Maxine Hollys hand i sin och kramade den, som om hon ville säga till sin vän att inte oroa sig. 
Holly gjorde detsamma med Maxines hand.
Sedan log flickorna mot varandra. Och så började de mumsa på lite godis som Holly i hemlighet hade smugglat med sig på skolutflykten.

Skrivpuff - 9 Februari 2015

*
Vår

Sun City, California. Våren 2011

Holly

Solen höll på att gå ner över Silver Beach i vår idylliska lilla stad, Sun City.
Denna varma, soliga fredag övergick nu i en ljum kväll och en härlig helg stundade.
Cassie och jag satt i sanden och tittade på när Alex stod en bit ifrån oss och skapade såpbubblor med en stor ståltråds-ring.
Rätt som det var lyckades han skapa en bubbla som inte var av denna värld... Det var inte bara det att färgerna i såpbubblan var otrolig vackra, själva bubblan var helt enorm.
"Wow...!" utbrast Alex.
"Sååå cool!" sa Cassie. "Den där får du plats i, brorsan!"
Hon fnissade - och det gjorde jag med.
Alex kom leende fram till oss. Han slängde sig ner i sanden.
"Hur gjorde du den där?" ville Cassie veta.
Men Alex bara log.
"Det är en hemlighet." sa han kaxigt.

Jag lindade mina armar om hans magra, varma kropp.
"Hörru, lilla magiker, avslöjar du din hemlighet om du får en puss...?" lirkade jag.
Alex flinade mot mig och skakade på huvudet.
"Jag avslöjar ingenting."
Hopplösa, envisa unge...
Jag skrattade och gav honom en puss på kinden i alla fall.
"Visste du att bubblan skulle bli så där gigantisk?" frågade Cassie.
Alex skakade återigen på huvudet.
"Jag hade mina förhoppningar, men nej, jag visste inte att jag skulle lyckas. Visst var den cool?"
Alex var så söt. Han var som en ivrig liten unge på julafton. Han strålade som ett litet solsken och ögonen glittrade.

"Det var en super-cool bubbla." instämde jag. "Men berätta nu hur du gjorde."
Både Cassie och jag så intresserat, och lite uppfordrande, på honom nu. 
Men Alex bara log och såg så där otroligt söt ut som bara han kan göra.
"Lite kemi-magi bara..." sa han i lättsam ton och ryckte på axlarna.
Då satte jag mig på honom och började kittla honom.
"Nu önskar du att du hade den där jätte-bubblan att fly iväg i, va...?" fnissade Cassie.
"Jaaaa, det gör jag!" sa Alex, som nu pep av skratt.
Cassie och jag skrattade gott åt (eller rättare sagt: med honom).
"Men nu är du fast här, hos mig." log jag.
Jag lät honom sätta sig upp, men höll fast honom i en kram.
"Mmmmm..." muttrade Alex.
Fast han såg ganska nöjd ut, min lilla älskling.
"Du är så söt." sa jag och rufsade honom i håret.

Skrivpuff - 7 Februari 2015

*
Frihet

Sun City, California. November 2006.

Joanne

"Melanie är här nu!"
Maxine stod utanför huset och studsade av iver när hennes älskade resurs-lärare och nanny parkerade sin bil.
Flera dagars orkeslöst innesittande hade gjort vårt lilla yrväder rastlös, men stackaren hade varit alltför sjuk för att kunna gå ut.
"Det är så jäklarns orättvist att medicin gör en sjuk och svag..." sa Maxine dagen innan, när kemoterapin fick henne att må fruktansvärt illa. "man ska ju bli frisk av det!"
Hennes läkare hade förklarat att behandlingarna hjälper om man mår dåligt av det.
"Jaha, det låter ju logiskt..." svarade Maxine sarkastiskt då och himlade med ögonen.
Dr. Craven kunde inte annat än att hålla med henne.

Men idag var Maxine alltså piggare och hon var överlycklig för att hon skulle få en heldag med Melanie.
Martins och mina andra barn hade åkt till skolan tidigare på morgonen, de skulle inte vara hemma förrän på eftermiddagen.
Martin och jag skulle äta brunch på en liten restaurang i stan och sedan skulle vi åka och storhandla på stormarknaden.

Melanie var nu framme vid huset. Hon ställde ner den stora kartongen hon bar på och så lyfte hon upp lilla Maxine i famnen och kramade om henne.
Melanie är en underbar tjej, alltid så glad och omtänksam. Ungarna älskar henne.
Hon är som en storasyster för alla våra barn, även om det mest är Maxine hon har hand om.
"Hej, mitt lilla charmtroll!"  sa Melanie kärleksfullt. "Är du redo för en pysseldag?"
Det var Maxine verkligen. Hon strålade av lycka och iver.
Idag skulle tjejerna inte jobba med skolarbete, de skulle bara ha roligt; pynta huset inför Thanksgiving och göra julklappar.
"Nej, ingen skola idag. Lite frihet måste man ju få ha." förklarade Maxine.
Tösens stora blå ögon glittrade spjuveraktigt.
"Freeeedom...!" sjöng hon.

Skrivpuff - 6 Februari 2015

*
Ta en bok.
Slå upp sidan 25.
Skriv en text baserad på andra meningen på sidan.

Sun City, California. Hösten 2006.

Hon behövde känna sig uppskattad, 
och det gör man bara om man vet att andra bryr sig om en, 
att andra sätter så pass stort värde på en att de engagerar sig.

Joanne

Jag satt vid köksbordet och skrev en inköpslista inför vår kommande Thanksgiving-middag, när jag i ögonvrån såg jag hur Maxine stod en bit ifrån mig, tyst och allvarlig.
Flickungen hade varit så tyst hela dagen, och det var väldigt olikt vår annars bubbliga pratiga Maxie, därför blev jag orolig.
Jag sträckte ut armarna och drog in henne i min famn. Jag strök henne över håret och frågade hur hon mådde.
Maxines glittrande blå ögon såg på mig och en suck slapp ur den tunna lilla flickkroppen.
"Bra, antar jag." svarade hon, nästan tvekande.
Och så kröp hon upp i mitt knä.
"Mamma Jo, tror du att min mamma älskar mig?"

Trots att jag hade hört den frågan ganska många gånger sedan Maxine som
5-åring blev fosterbarn hos oss, hajade jag till. Och som vanligt gjorde det då ont i mitt mammahjärta.
Jag smekte henne över ryggen och fick en klump i halsen när jag kände hur mager hon hade blivit.
Maxine hade alltid varit liten för sin ålder och späd, men sedan hon fick Leukemi hade det blivit värre.
"Vackra lilla unge..." sa jag ömt. "Jag är säker på att Audrey älskar dig. Men som du själv brukar säga: hon kanske inte alltid vet hur hon ska ta hand om dig på bästa sätt."
Maxine tuggade fundersamt på underläppen medan hon tog in mina ord.
"Är det mitt fel att Audrey inte orkar, eller kan, ta hand om mig? För att jag har varit så hyper, eller för att jag har blivit sjuk?"

Jag ville bara gråta.
Det var tungt och sorgligt att höra sin älskade unge uttrycka sådant tvivel om sin biologiska mor.
Jag kramade Maxine länge.
"Nej älskling, det är inte ditt fel. Absolut inte. Du kan ju inte rå för hur du är."
Jag kysste henne på kinden.
"Du är en helt underbar tjej, Maxie."
Nu log flickan för första gången på hela dagen.
"Jag vet nog allt det där, egentligen." sa hon tankfullt. "Fast ibland blir jag liksom lite osäker."
Hon lindade armarna om min hals och vilade kinden mot min axel.
"Men jag vet åtminstone att du och pappa Martin alltid finns här för mig.
Och med er känner jag mig trygg - och älskad."

Maxine log och gav mig en kram.
"Det är inte lätt att ha mig som barn, det vet jag. Men ni gör ett jäklarns bra jobb mer er lilla 'hyper-tiger-unge'!"
Nu var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag bara satt där och höll om den lilla "hyper-tiger-ungen" och kramade henne.
Martin och våra andra barn kom hem och de stod bara tysta och såg på oss, som om de inte ville störa.
Till slut bröt Alex, våra andra 13-åring, tystnaden:
"Är allt bra...?" frågade han oroligt.
Jag drog in ännu en tunn liten unge i min famn och kramade honom.
"Allt är bara bra, lilla brorsan." log Maxine och kysste sin bror på kinden.

---

Skrivpuff - 5 Februari 2015

*
Fnittra

Sun City, California. November 2006.

Det var sen kväll i den lilla staden vid havet.
13-åriga Maxine Clarke och hennes 15-åriga (foster)syster Janie satt på Janies säng och pratade om det nalkande jullovet, skolan och livet i allmänhet.
Maxine pillade lite förstrött på slangarna till sin CVK*, venkateter som satt under hennes ena nyckelben. Hon gjorde så ibland, utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.
Hennes snälla läkare hade sagt att kunde ta ett tag att vänja sig vid att ha ett främmande föremål inopererat i under huden.

* CVK = Central venkateter.
En CVK är en tunn kateter som opereras in i en central ven.
Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.

Rätt som det var fick flickungen en busig liten glimt i de blå ögonen, den där rackarunge-glimten som var så typisk för henne.
Och så rörde hon på CVK-slangarna så att det såg ut som de hade fått eget liv.
Därefter gav hon ifrån sig ett slemmigt, monstrigt uääääh-läte.
"Hjälp... det växer en alien i mig...!" utropade hon.
Sedan brast hon ut i sitt läskedrycks-bubblande fnitter igen.
Janie skrattade också.
"Du är så knasig, lillsyrran."
Maxine svarade med ett överdrivet brett flin.
Janie älskade sin lillasyster så mycket.
Hon beundrade Maxines förmåga att orka skämta om sin sjukdom, trots allt jobbigt hon tvingades genomgå sedan hon fått sin hemska diagnos: sjukhusbesök, sprutor, behandlingar, kemo, illamående och smärtor.
En dag, när Janie var extra orolig för Maxine som blivit inlagd på sjukhuset, skrev hon en dikt om sin lilla syster, för att stilla sitt ångest-ledsna hjärta.

Maxie är solstrålen en gråmulen dag, 

hon är virvelvinden under tråkigt lugna stunder. 

Maxie är vår lilla tigerunge,

full av bus och skratt.

Maxine hade blivit väldigt förtjust i den lilla söta dikten - och rörd över att hon var så älskad.
Men hon insisterade på att storasyster skulle skriva liknande fina alster om de andra syskonen också.
"För dom är ju faktiskt också våra solstrålar." menade hon.
Janie lovade att hon en dag skulle skriva dikter om Alex, Cassie och Ricky också.

Nu såg flickorna att en pyjamasklädd Alex stod i dörröppningen och tittade nyfiket på dem.
"Vad är det ni skrattar så åt egentligen...?" sa han roat.
Maxine slog ut med händerna i en vet-inte-gest.
"Det har vi glömt..." flinade hon och brast ut i skratt igen.
Alex smittades av sina systrars glädje och skuttade upp i Janies säng.

En stund senare fann pappa Martin en 15-åring och två små 13-åringar som skrattade och busade med varandra.
Martin gick in till dem.
"Älsklingar, det är underbart att se er så här, men nu är det sent. Två av er borde hoppat i säng för längesen..."
Alex flinade busigt. Han kunde se minst lika charmigt busig ut som Maxine.
"Vi är i säng ju..."
Han och Maxine gjorde en high five.

Skrattande gick Martin fram till sängen och lyfte upp de båda lättviktarna i famnen.
Han bar Alex och Maxine till deras rum, stoppade ungarna i säng och pussade dem god natt.
Sedan gick han tillbaka till Janies rum och sade god natt till sin äldsta telning också.
Fast Janie fick var vaken en stund till, hon var ju äldst.
Hon bestämde sig ändå för att krypa i säng, på det viset fick hon en extra lång lässtund.
Janie log när hon hörde lilla Maxine ropa:
"Pappa, visste du att jag har en alien i min kropp...?"
Alex skratt bubblade ut ur hans rum.
Martin skrattade, men han fick förmana ungarna.
"Ungar, nu måste ni vara lite tystare, så ni inte väcker Ricky."
6-åringen Ricky hade sovit ett bra tag nu och han var inte särskilt lättväkt.
Men Martin visste att både Maxine och Alex skulle få svårt att somna om de blev alldeles hyper att av allt skrattande och skojande, så det var ändå bäst att förmana dem lite.
"Försök sova lite nu, raringar små." sa Martin mjukt.
"Okey dokey!" svarade Maxine.
Alex gäspade till svar.

När mamma Joanne kom hem från en tjejmiddag tjugo minuter senare sov både Maxine och Alex djupt.
Joanne tittade till dem och pussade lite på dem. Hon gjorde likadant med Ricky.
Sedan sade hon god natt till Janie, som inte hade somnat än.
"Har ni haft en bra kväll?" frågade Joanne.
Janie log och nickade.
"Jättebra. Och vi hade en väldigt fnissig kväll." sa hon menande.

Skrivpuff - 3 Februari 2015

*
Sten

Paradise, California. Hösten 1997.

Familjen Jackson gjorde ofta små utflykter till havet, eftersom den salta luften var bra för minstingen Dennys astma.
Den här höstdagen hade de åkt till stenstranden, en spännande och vacker plats som alla barnen Jackson uppskattade.

14-åriga Cameron tog ett stadigt grepp om sin lillebrors hand där de stod på stenbryggan.
Det blåste och bryggan hade blötts ner av havets vågor.
Denny trasslade sig ur storebrors grepp och drog demonstrativt åt sig handen.
"Jag kan stå själv faktiskt." meddelade 5-åringen.
Cameron log tålmodigt överseende.
"Gå inte för nära kanten bara, du kan ramla i."
Denny såg upp på honom och gjorde en talande kan-jag-ju-inte-grimas.
Men Cameron var bestämd - det behövde man vara med en så envis lillebror. Han grep tag om lillkillens handled.
"Pappa sa ju att jag skulle hålla i dig. Annars får vi inte stå här."
Då stampade Denny argt med sin nakna lilla fot och lämnade bryggan.
"Man får inte göra ingenting..." klagade han till storasyster som höll på att samla vackra stenar.
12-åriga Cordelia gav sin lillebror en kram.
"Cam är ju bara rädd om dig, förstår du väl?" log hon.

För att uppmuntra Denny visade Cordelia några av de finaste stenarna.
"Vill du ha en?"
Denny tog upp en sten och så tog han sats och slängde den i havet.
Förnöjt lyssnade den lilla pojken till plasket när stenen landade i vattnet.
"Vilket jätte-plask!" jublade han.
Cordelia skakade på huvudet.
"Om du ska hålla på så där kommer alla stenar ta slut." flinade hon.
Lilla Denny lutade huvudet bakåt och skrattade glatt.
"Dummer, det finns ju massor!"
Leende tillade han.
"Och jag ska inte kasta alla, det förstår du väl?"
Cordelia nickade och gav sin älskade lillebror ännu en kram.
Denny krånglade sig ur kramen. Han var i den åldern då han ansåg att tjejer var alldeles för kramsjuka.
Han ställde sig kavat med händerna på höfterna och spanade ut mot stenbryggan.
"Cameron, stå inte nära kanten! Du kan ramla i!" ropade han så vuxen-bestämt han kunde.
Storebror bara skrattade och vinkade.

Denny vände sig mot mamma och pappa som satt i närheten av honom och Cordelia.
"Om Cameron blåser bort från bryggan, flyger han upp i luften som en drake. Har ni tänkt på det?"
Lilleman såg så fundersam och söt ut att mamma Dinah och pappa Mitch började skratta.
"Det är nog inget du behöver oroa dig för, älskling." sa Dinah.
Denny funderade vidare.
"Men det kanske är coolt om han flygade iväg. Bara lite alltså - och sen kommer han tillbaka."
Han såg bort mot storebror igen och hojtade:
"Cam, kan du flyga iväg i vinden, tror du, som en drake...?!"

Skrivpuff - 2 Februari 2015

*
Grön

New York, 2011.

På köksbänken låg en plastburk vars innehåll, grönt leksaks-slime, hade segat sig ner på golvet.
Ett par små skoavtryck i barnstorlek syntes på golvets ljusa kakel och visade att skons ägare hade klivit i den gröna geggan.
SCA-agent Dani Danelli följde spåren. De ledde mot en av skåpsdörrarna.
Försiktigt öppnade Dani och möttes av en liten pojkes rädda ögon som såg på henne.
"Det är okej," sa Dani mjukt. "jag är polis, från Special Crime Agency."
Hon visade sig SCA-bricka för pojken, som såg ut att vara i 8-årsåldern.
Barnet såg ner i sitt knä. Där låg en baby på cirka 6 månader.
"Jag sa ju det." sa pojken till babyn. "Jag sa ju att dom skulle komma och rädda oss."

Danis kollega, Agent Daley, kom just då in i köket. Han såg blek och allvarlig ut. Det var olikt honom, men så var detta också en allvarlig stund.
Dani förstod ungefär vad som hade hänt på övervåningen och hennes hjärta värkte för de två små barnen som gömde sig inne i skafferiet.
Hon hjälpte barnen ut och fick en lång, hård kram av den lille pojken.
"Du är special-polis och du hjälper oss." sa han.
Dani nickade och log milt mot honom.
"Vad heter du?" ville pojken veta.
"Jag heter Dani Danelli och det här är min partner, John Daley. Vad heter ni då?"
Pojken klappade sin lillasysters kind.
"Det här är Sophie och jag är Jayden."
Jayden svalde.
"Min mamma mår inte så bra i huvudet." sa han sakligt. "Hon säger att några män ska ta oss, så hon måste döda oss."
Han lade huvudet på sned och visade sin hals.
"Mamma skärde mig här. Med den stora kniven."
Ett rött smalt märke vittnade om att pojken blivit skuren av något vasst.

Inom sig flämtade Dani till och hon mådde illa, men hon måste hålla sig lugn i sådan här situationer.
"Så vi gömde oss." fortsatte Jayden.
Han pekade mot skafferiet.
"Och jag ringde polisen. Min pappa hade lagt numret i min mobiltelefon. En gång sa han att om jag var i fara skulle jag ringa det numret, så skulle polisen hjälpa mig."
"Grabben, det var väldigt modigt gjort av dig att gömma dig och din syster och ringa oss." berömde Agent Daley.
Jayden nickade sakta.
Baby Sophie, som hela tiden varit tyst som en mus, började nu gråta.
"Tar du henne?" sa Dani till sin partner.
Daley nickade. Försiktigt tog han barnet i sin famn och började trösta henne.
Lilla Sophie lugnade sig ganska snart och tycktes fascineras av mönstret i Daleys slips.
Jayden sökte tröst hos Dani, klamrade sig fast vid hennes hals.
"Mamma har sömnmedel där uppe, hon skulle ge oss det...!" snyftade pojken.
"Ni är i säkerhet nu, Jayden." tröstade Dani honom. "Ingen ska få skada dig och Sophie mer nu."

Jayden kramade den unga agenten hårdare.
"Det var det jag sa till Sophie för att hon inte skulle vara lessen. Men vet du, Agent Danelli... nu vill jag ha min pappa."
Dani kramade om den lilla rädda och ledsna pojken.
"Vi ska ringa till din pappa." lovade hon.
Pojken sken upp.
"Wow!" utbrast han imponerat. "Ni kan göra allt för mig!"
Dani log.
"Vi försöker iallafall."
"Jag tycker om dig." sa Jayden.
Och nu log han också genom tårar och ångest.

Skrivpuff - 1 Februari 2015

*
Fluffig

En gång för länge sedan...

Den unge pojken gjorde sig redo för ett heldags-äventyr.
Han packade ner proviant och sin vattenflaska av skinn i sin skinnränsel. Elddon, kniv och en varm mantel hade han stoppat ner också, för säkerhets skull.
Man vet aldrig om man kommer behöva vara ute i skogen eller uppe i bergen längre än planerat... tänkte Gwion.
Utanför stugan slog han sig ner och började stänga sin ränsel.
Då kände han något mjukt nudda hans arm.
"Hej Silvervargen." sa Gwion glatt och smekte vargens fluffiga, silverskimrande päls. "Vad har du för dig? Ska du följa med mig ut på äventyr?"
Silvervargen morrade till svar. Mjukt, inte fientligt, och så puffade han fram en läderinbunden bok mot Gwion.
Pojken drog en djup suck. Läsning var det sista han ville ägna sig åt nu.

"Ja, det är riktigt, pojken borde ägna sig mer åt sin lästräning." skrockade Alderon som just kommit ut på trappan.
Gwion hade "råkat" lämna boken där ute kvällen innan, då han smitit från lästräningen.
Men nu skulle han inte komma undan.
Pojken blängde hätskt på Alderon.
"Läsa? Det kan man göra vilken dag som helst."
Alderon log.
"Ja, och den dagen är idag." svarade han och lade boken i Gwions knä.
Han tillade:
"Äventyr ute i skogen är ingen bra idé, pojken min. Inte i dessa tider..."
Gwion for upp, så att boken föll ner på marken.
"Jag är inte rädd!" sa han kavat.

Alderon lade en arm om pojkens axlar.
"Nej, du har inte förstånd att vara rädd."
Alderon blev allvarlig.
"Men du måste vara försiktig, Gwion. Du vet ju att onda makter råder här i Ontari och byarna runtomkring nu och farligheter kan vänta bakom varje träd och varje sten."
Just då kom Elora ut från stugan. Hon lyfte upp boken från marken och borstade av lite smuts och damm.
"Jag kan hjälpa dig med läsningen, Gwion." sa hon, vänlig som hon var. "Vad säger du om det?"
Gwion stirrade på den unga rödhåriga flickan.
Hon var ett par år äldre än han - och hon var det vackraste Gwion visste.
Han blev alltid alldeles darrig i hela kroppen när hon var i närheten och hans röst började leva sitt eget liv.
"God morgon, Elora..." stammade han och blev röd om kinderna. "Jo du förstår, jag hade tänkt läsa... men så råkade jag tappa boken."
Elora log.
"Jag förstår. Det är sånt som händer. Är den spännande, tycker du?"
Gwion nickade, fast han inte hade en aning om vad boken handlade om.
"Mycket spännande." ljög han.
Silvervargen sneglade på Elora, sin matte, och gav ifrån sig en liten grymtande morrning.
Elora som förstod vargspråk fnissade.
"Jag vet." sa hon lugnt.
Sedan såg hon på Gwion.
"Du kan väl läsa lite för mig? Jag skulle så gärna vilja höra den där spännande berättelsen."
Alderon bet sig hårt i underläppen för att hålla inne med skrattet, sedan sa han adjö och gav sig ut för att jaga.

De unga tu slog sig ner i gräset och Elora slog upp boken.
Gwion såg blygt på henne.
"Jag... jag är inte så bra på att tyda alla dom där tecknen..." mumlade han skamset.
Elora log och gav honom en liten kram.
"Det gör inget, alla kan inte vara bra på allt. Och jag är ju här för att hjälpa dig."
Silvervargen gav pojken en uppmuntrande slick på kinden.
Sedan lade han sig ner vid ungdomarnas fötter och väntade på att någon skulle börja läsa ur boken.

Happy Birthday Ray! 1 Feb. 2015

Skrivpuff - 31 Januari 2015

*
Tänka
*
Sun City, California. Våren 2011.

Janie

Jag kom inte hem förrän vid tiotiden på kvällen, så jag hade inte kunnat umgås med mina yngre syskon, såsom vi brukar göra på kvällarna.
Det kändes lite tråkigt att inte fått höra hur deras dag varit... Men det kunde jag i och för sig fråga dem i morgon bitti.
Jag kunde inte låta bli att titta till dem lite, så där som mamma och pappa också brukar göra.
Min yngsta lillebror Ricky, 11-åringen, hade somnat för länge sedan. Han såg ut att sova så skönt bland alla sina kuddar och gosedjur.
På Rickys skrivbord låg en lapp som lillkillen hade skrivit, till mig.

Hej Janie
jag har läst ut boken - helt själv (Alex hjälpte mig bara lite...) Boken var bra tyker jag. Men i morgon får vi välja en ny att läsa.
Jag hopas du har haft en bra dag.
xoxoxo Ricky

Det lilla meddelandet gjorde mig så stolt och rörd.
Ricky hade nämligen alltid haft lite svårt att läsa och hade därför undvikit det som pesten, ända tills nyligen.
Han älskade att höra någon läsa för honom, men i kväll hade han alltså läst själv. Och han hade varit så ivrig att få berätta det för mig att han inte kunde vänta till i morgon. Älskade unge!
Jag stoppade om lillebror och kysste honom på kinden.

Min 17-åriga lillasyster, Maxine, hade också somnat. Mamma satt nu på hennes sängkant och strök henne över pannan.
"Hur mår hon?" viskade jag.
Mamma log.
"Hon mår lite bättre nu än i morse, febern har gått ner."
Jag andades lättad ut.
"Men hur är det med smärtan i lederna då?" undrade jag.
"Hon har inte klagat över det - som vanligt." sa mamma. "Men hon har haft ont idag, det har jag märkt ändå. Jag ska ge henne lite Morfin nu."
Leukemin skapade ständigt drastiska förändringar för Maxines hälsa, så varje bra dag var värd mer än allt guld i världen.
Jag kramade lillasysters hand och såg på hennes rofyllda ansikte.
När mamma gav henne sprutan med smärtlindring lämnade jag rummet.

Jag gick in till Alex rum för att säga god natt till min äldsta lillebror.
17-åringen låg på sin säng och tittade upp i taket. Han såg väldigt fundersam ut.
Leende satte jag mig på hans sängkant och rufsade om hans hår.
"Hej, ligger du här och filosoferar?"
Alex log och satte sig upp.
"Ja, jag tänkte på Superman."
Jag fnissade. Min lillebror tänkte då på allt möjligt mellan himmel och jord...
"Superman...?" frågade jag.
Alex flinade och ryckte lätt på axlarna.
"Ja... alltså... Du vet ju hur alla superhjältar maskerar sig, för att ingen ska känna igen dom?"
Jag nickade.

Alex fortsatte:
"Mmmm... Men Superman bär ingen mask. Clark Kent ser typ likadan ut hela tiden - förutom kläderna. Och ändå blir han inte igenkänd...! Hur galet är inte det?"
Alex slog ut med händerna för att visa hur galet det var.
Jag skrattade och gav det lilla charmtrollet en stor kram.
"Är det sånt här du ligger och funderar på om kvällarna?" skojade jag och kittlade honom lite.
Alex skruvade på sig och fnissade.
"Inte varje kväll." sa han och flinade. "Men Janie, har du verkligen inte tänkt på hur knasigt det är att ingen känner igen honom."
Jag rufsade om i hans hår igen.
"Jo, du har rätt, lillbrorsan - det är helknasigt. Men försök sova lite nu, du vill väl inte vara helt slut i morgon bitti när väckarklockan ringer?"

När jag nämnde väckarklockan slängde sig Alex ner i sängen och drog täcket över huvudet.
"Jag hatar väckarklockor...!" stönade han.
Jag drog undan täcket och kramade om honom.
"Sov gott, gullunge. Vi ses i morgon."
"God natt, syrran." sa Alex.
Sedan gäspade han och lade sig tillrätta i sin bädd.
Jag gissade att han skulle somna inom några minuter. Och jag fick rätt:
när jag hade varit inne i badrummet och tvättat av mig och borstat tänderna tittade jag till Alex igen.
Min lilla filosof till bror hade somnat.

Skrivpuff - 30 Januari 2015

*
Tidsrymd
*
Fortsättning från 26 Januari
*
Sun City High School, Sun City, California. Våren 2011.
*
Alex stirrade, för säkert tionde gången, på klockan som satt på klassrumsväggen. Han suckade, för tiden gick så erbarmligt sakta...
Det kändes som han hade suttit på kvarsittningen i en hel eon nu och eftersom han redan hade gjort sina läxor fanns inget att göra längre. 
Hans iPhone fick ligga kvar i ryggsäcken, den stränga läraren förbjöd alltid mobiler under sina kvarsittningar. 
Alex hade fått tillåtelse att ringa hem och berätta varför han skulle bli sen, men det var allt.
Som den förståndiga tonårspojke han var respekterade Alex att man inte fick pilla med sina mobiler på skoltid, men han var ändå väldigt uttråkad och rastlös nu.
Pojken kastade ännu en arg blick på klassrumsklockan.
Bli fem nån gång då...!
Men klockan var bara strax efter fyra.
Alex suckade ännu tyngre.
55 minuter kvar av kvarsittningen.

Längst bak i klassrummet satt en äldre elev, en av de tuffa idrottskillarna. 
Några morrande läten talade om att killen sov - och snarkade ganska ljudligt.
Alex log. Det var lite komiskt.
Det tyckte inte läraren. Han gick fram till idrottskillen och knackade hårt i bänken.
"Hallå där, sova på kvarsittningen är inte tillåtet, det vet du mycket väl." meddelade läraren barskt.
Tuffa idrottskillen gjorde en ful grimas bakom ryggen på läraren när denne gick tillbaka mot katedern. Sedan sneglade han på Alex och flinade.
Alex flinade tillbaka.

Just som Alex - mest på skoj - funderade på om han skulle rymma ut genom fönstret, smög Holly in i klassrummet.
Alex stirrade häpet på henne.
"Vad gör du här...?" viskade han.
Holly log.
"Ser till att du sköter dig så klart." sa hon och kittlade Alex i nacken.
Alex skrattade.
"Kul, Holly."
Läraren kom fram till dem.
"Vad gör Miss McCarthy här? Det är inte tillåtet med besök under kvarsittningar."
Sitter jag i fängelse eller...? tänkte Alex.
"Jag vet det, Sir." svarade Holly lugnt och artigt. "Men jag ville bara ge Alex nåt litet att äta och dricka, så att inte hans blodsocker sjunker för mycket."
Holly log sött.
Den bistra läraren såg en aning misstänksam ut, men sedan nickade han godkännande.
"Ja, det ska väl gå bra."

Holly lade en brun papperspåse på Alex bänk.
"Här sötis, jag vet att du älskar dom här kakorna, men jag glömde ge dig dom vid lunchen."
Pojken öppnade ivrigt påsen och plockade upp en burk Coca-Cola och några små oatmeal cookies.
"Åh tack, Holly! Du är bäst!" utbrast han och kände hur hungrig han faktiskt var.
Holly log och strök honom över håret.
"Awww... det var så lite, sötnos. Detta klarar du väl på dig ett litet tag i alla fall?"
Alex nickade och gjorde tummen upp.
Läraren såg otålig ut nu, så Holly gav Alex en snabb kram och en puss på kinden.
"Nu ska jag gå. Ha så kul."
Hon gick mot dörren och vinkade leende till (en nu ganska rödkindad) Alex.

Resten av tiden gick ganska fort. 
Alex njöt av sin Cola och av Hollys hembakade kakor.
Sedan kom han på att han hade en pocketbok i ryggsäcken, så den tog han upp och läste ur tills klockan slog fem.
"Nu kan ni gå." meddelade läraren.
"Yessss!" jublade Alex.
Han skyndade sig ut ut sitt "fängelse".

Skrivpuff - 29 Januari 2015

*
Fler
*
Fortsättning från 27 januari 

Lidia och Marek fortsatte att rädda barn ur nazisternas grymma våld.
De unga tu visste att de när som helst kunde bli upptäckta. Och då skulle det gå illa, det var de väl medvetna om.
Men det hindrade dem inte. Att rädda barn från Ondskan var deras kall, det var det enda som var viktigt för Lida och Marek nu.

Kasia, en liten 5-årig tösunge, var det sista barnet som fördes in i säkerhet hos en kristen familj.
En präst på landsbygden och hans hustru tog henne under sina vingar.
Under hela turen med häst och vagn hade det arma barnet legat gömd i en potatissäck. Tyst som en mus hade hon varit, och inte förrän Marek lyfte ut henne ur säcken började hon gråta.
Marek kramade om henne länge och sa att hon varit så modig och duktig.
Flickan torkade tårarna och sa:
"Du är också modig och duktig."

Kasia höll hårt i Lidias hand när de gick mot prästfamiljens hus.
Flickan grät lite igen och kramade sin skyddsängel.
"När dom arga militärmännen har gett sig av, ses vi igen då?" frågade Kasia.
Lidia svarade att hon hoppades det.
Och hon hoppades att lilla Kasia skulle få återse sin familj när kriget var över.

* * *

Två dagar efter räddningen av Kasia blev Lidia och Marek förrådda.
Någon hade upptäckt dem och skvallrat för Gestapo.
När Marek och Lidia greps stod deras älskade gamla granntant i trappuppgången i hyreshuset och grät högt. Hon förbannade nazisterna som tog "hennes" barn.

Lidia och Marek fänglades, förhördes och torterades. Men inte ens när de led
de mest fruktansvärda kval, avslöjade de alla de små judiska barnens nya hem.
Efter fjorton dagar av förhör, hotelser och tortyr orkade inte Lidias kropp mer.
Den unga flickan dog ensam i en trång cell, blåslagen, skändad och blodig.

En misshandlad och förkrossad Marek lyckades fly, tack vare en okänd räddare.
Marek led av dåligt samvete för att han lämnade Lidia i nazisternas helvete.
Men när han äntligen återsåg den gamla granntanten sa hon:
"Lidia hade velat detta, att du klarade dig."
Marek berättade då att Lidia hade viskat just det till honom när de greps.
Hon hade sagt att han skulle fly om han kunde.

* * *

Lilla Kasia fick stanna hos prästfamiljen på landet tills kriget var över.
En vacker sommardag fick hon till sin stora lycka återse sin mor och storebror.
Hennes far och farföräldrar skulle dock inte komma tillbaka, berättade hennes mor gråtande när Kasia frågade efter dem.
"Är dom hos Gud, som kära Lidia?" frågade Kasia, som snart skulle fylla 7 år.
Mor sa att de var det.
Inte förrän flera år senare skulle Kasia få veta sanningen om Ondskans förintelseläger. Men just då var hon alldeles för liten för att få höra om sådana grymheter.

Kasia, hennes mor och storebror fick bo hos prästfamiljen tills de hade krafter att skaffa sig ett eget hem.
De flyttade in till staden igen två efter krigets slut och till Kasias stora glädje bodde de nu nära Marek. Hon hälsade på honom så ofta hon kunde.
En dag gick Marek och Kasia till Lidias grav tillsammans. Högtidligt och hand i hand ställde de sig framför gravstenen.
Marek hade med sig blommor, en söt liten bukett som Lidia skulle ha älskat.
Kasia letade upp den vackraste lilla stenen hon kunde hitta och placerade den ömt på gravstenen.
"Stenar och kärleken till Lidia är för alltid." förklarade hon för en alldeles tårögd och rörd Marek.

#OndskansSkugga #NeverForgiveNeverForget*

Skrivpuff - 28 Januari 2015

Svett
*
Paradise High School. 
Paradise, California. Våren 2011

"Om Coach Hayes så gärna vill ta död på oss kan han väl förgifta vår lunch istället, det skulle gå smidigare..." flämtade Scott och torkade svetten ur pannan.
Denny flämtade också och han nickade instämmande.
"Coach verkar tro att han uppfostrar militär-kadetter..."
Tonårskillarna såg ogillande på den militärliknande idrottsbanan som deras idrottslärare en gång hade byggt.
High school-eleverna hade för länge sedan blivit less på anläggningen.
Coach Hayes var inte direkt en av skolan mest omtyckta lärare. En del ungar var till och med lite rädda för honom.
Dessutom tog Hayes alltid sina idrottslektioner på blodigt allvar och han kunde bli otrevligt sträng.
Nu såg den ganska stora mannen på Denny och Scott.
"Varför har ni stannat upp?! Ta ett varv till!"
"Skjut mig, snälla..." stönade Scott.

När pojkarna sprang över de stora bildäcken blev Dennys andning tyngre, men han kämpade tappert på.
Några av tjejerna i klassen, som just gick förbi, stannade upp.
"Denny ser inte ut att må så bra..." sa Ava oroligt.
De andra tjejerna skakade bekymrat på huvudet.
Ava tog upp en vattenflaska ur sin väska och sprang fram till Denny, som nu satt ner på ett av bildäcken. Hon lade armen om den taniga killen.
"Har du tagit din astmamedicin idag?" frågade hon tveksamt.
Denny nickade.
"Mmmm... i morse." sa han trött.
Ava suckade.
"Okej, men du ska väl ta den så fort du känner att ett anfall är på gång också...?"
Denny såg på henne och log ett sött litet leende.
"Jag slarvar lite med medicinen ibland..." erkände han motvilligt.
"Det menar du inte?" sa Ava syrligt.
Hon strök Denny över håret och gav honom vattenflaskan.
"Tack!" sa Denny och drack törstigt av den kalla drycken.
"Sötnos, du har väl din puffer med dig...?"
Denny pekade på sin ryggsäck som låg på en bänk en bit därifrån.
Scott rusade dit.

En stund senare verkade Denny må lite bättre. Hans astma-inhalator och vattnet hade verkligen hjälpt.
"Tack för hjälpen hörni." sa han till Ava och Scott.
"Det var så lite så." log Scott och klappade sin kompis i ryggen.
Denny log. Men sedan suckade han och reste sig upp.
"Jaha... då var det bara repklättringen kvar då..." sa han.
Ungdomarna såg bort mot det långa repet som hängde ner från en hög träställning.
Ava skakade på huvudet.
"Jag vet inte Denny... du borde nog vila istället."
Nu var det Dennys tur att skaka på huvudet.
"Vila ger inte betyg i gympa." sa han bittert.
Coach Hayes klappade hårt i händerna.
"Ungar, nu har ni vilat tillräckligt! Och Jackson, fixar du inte repklättringen idag blir du inte godkänd!"
När Denny suckade spände idrottsläraren blicken i honom.
"Klättra nu! Vill du vara en man eller en mus...?"
Denny log, ett glädjelöst litet leende.
"Tja... jag vill nog helst vara en kille med fungerande luftrör." svarade han.
Coach Hayes morrade nästan.
"Jackson, det blir kvarsittning för uppkäftighet!"
Denny bara ryckte på axlarna.
"Whatever..." suckade han.
Ava tog det inte lika lätt. Hon kände hur hon kokade av ilska över Coach Hayes orättvisa behandling.
"Sir...! Denny har faktiskt astma - han får inte anstränga sig så här mycket!"

Denny gick fram till repet.
"Det är lugnt, Ava. Jag fixar det här."
Coach Hayes skrockade. Det lät hånande.
Kanske trodde han inte att lilla taniga Denny skulle klara repklättringen.
"Varsågod, unge herr Jackson." sa idrottsläraren. "Repet är ditt. Du ska ända upp, men ramla inte inte ner bara."
Nu var det Scotts tur att skrocka. Han lutade sig närmare Ava.
"Coach hajar inte vilken liten apunge Denny är. Han har klättrat på saker sen han lärde sig gå."
Ava skrattade.
"Ja, och han är ju lätt och vig som sjutton. Det ska bli underbart att se Hayes min när Denny vinner den här kampen."
Hon och Scott gjorde en high five.

Denny klättrade snabbt upp för repet, som om han inte gjort annat i sitt liv. Sedan gled han ner och landade smidigt som en liten katt i sanden.
Han kunde inte låta bli att ge idrottsläraren ett triumferande leende, för nu hade han visat att han klarade mer än vissa trodde.
Denny Jackson var liten för sin ålder och ganska tunn, men han hade medfödd envishet och stark kämparglöd. Ingen skulle komma här och tala om för honom vad han klarade och inte.
"Nå, Coach, får jag godkänt i gympa nu då?" frågade han sött.
Coach Hayes, som såg en aning tillplattad ut, nickade.
"Jadå. Bra jobbat, grabben. Gå tillbaka till skolan och duscha nu."
Ava och Scott dansade omkring och jublade. Det gjorde även deras klasskamrater.
Alla kramade om Denny och gratulerade honom.
"Denny, du är bäst!" tjöt Scott.
"Ja, det är du verkligen!" instämde Ava.
Sedan kysste hon Denny på kinden.
"Sorry, jag är lite svettig..." mumlade Denny blygt och rodnade.
Ava skrattade.
"Äsch, det gör inget, sötnos." sa hon och gav honom ännu en kram. "Mår du bättre nu förresten?"
Denny nickade.
Hur kan man inte må bra när man blir kramad av en jättefin tjej...? tänkte han.
Han log generat mot Ava och rodnade igen.