Vaccine Mania - 6

*
Sköterskan och David trodde inte att Ryan hade uppfattat deras samtal, för han lutade trött huvudet mot Davids bröstkorg och omfamnade sin nya vän teddybjörnen.
Men precis när David öppnat dörren och klev ut ur rummet, tittade Ryan upp. Han höll teddybjörnen framför sig och sa:
”Du också är fantastisk.”
Och så pussade han sin lurviga vän på nosen.
David och sköterskan log ömt mot pojken.
”Adjö, världens modigaste pojke.” sa sköterskan.
Ryan vinkade adjö. Sedan borrade han in huvudet i pappa Davids halsgrop och gav ifrån sig en liten trött suck.
”Hem pappa.” sa han med tunn röst.
”Ja, nu ska vi åka hem.” sa David. ”Och vi måste berätta för mamma och Rebecca och Maggie hur modig du har varit idag, eller hur pyret?”
Ryan nickade.
”Och sen vill Ryan äta pannkakor.”
David skrattade.
”Ja, vi ska hem till Maggie och Maureen och äta pannkaks-brunch.”
*

Vaccine Mania - 5

*
David hade nästan slutat andas där han satt på en stol intill britsen.
Sköterskan satte ett plåster på Ryans arm, sedan gick hon fram till David och gav hans axel en liten tryckning.
”Du kan andas nu.” log hon.
David gick fram till bristen och svepte upp Ryan i famnen.
”Vilken duktig kille du är!” sa David. ”Du är så modig.”
Han kramade och pussade Ryan.
Ryan sa ingenting. Han kurade ihop sig i sin fars famn med ett fast grepp om teddybjörnen.
”Ska vi lämna tillbaka björnen nu, Ry.” sa David.
Ryan sträckte fram nallen mot sköterskan.
”Nej, nej," log hon. "Ryan, nallen är din nu.”
Ryans stora ögon blev ännu större. Han tog tummen ur munnen.
”Är han min…?”
”Ja, han vill bo hos dig, för du var så snäll när han var rädd för sprutan. Och så får du honom för att du var så duktig.”
”Tack så mycket.” sa David. ”För allt. Du var helt fantastisk med Ryan.”
Sköterskan log.
”Tack. Ryan är en fantastisk och modig liten pojke.”
David log.
Om jag blir mer stolt över min son nu så spricker jag, tänkte han.
*

Vaccine Mania - 4

*
Sköterskan strök med handen över Ryans mjuka ljusa lockar.
"Tror du att du är redo att få din spruta nu, Ryan?"
Ryan såg på sköterskan.
"Bara om du är Ryans doktor."
"Det är jag så gärna." sa den unga sköterskan.
Ryan gav de äldre sköterskorna en allvarlig blick.
"Ni kan gå." sa han och pekade mot dörren.
Den unga sköterskan och David såg på varandra och brast ut i skratt.
De äldre sköterskorna gick med sura miner ut ur rummet.

”Det är nog bättre att han får komma till dig och bli tröstad efteråt.” sa sköterskan till David. ”Då slipper du känna att du måste hålla fast honom.”
David nickade. Han kramade om Ryan.
”Går det bra att sitta där och få sprutan, skrutten? Eller vill du att pappa ska sitta här med dig?”
Ryan skakade på huvudet.
”Ryan är modig.” sa han med en röst som försökte trotsa all rädsla.

Så Ryan satt själv på britsen, med nallen hårt tryckt intill sig och tummen i munnen, när sköterskan gav honom sprutan.
Stora tårar droppade ner i teddybjörnens päls. Men Ryan gav inte ifrån sig en endaste litet pip.
*

Vaccine Mania - 3

*
David trodde att hjärtat skulle brista när han hörde sin lille pojkes snyftningar och gråthackiga
”Nej… nej… nej…!”

Sköterskan suckade. Hennes tålamod höll på att tryta. Hon såg på David.
David uppfattade genast den menande blicken, den betydde:
"Kan du ta fram pojken så vi kan ge honom sprutan någon gång...?"

Dörren öppnades och en ung sköterska kom in. Hon bar en teddybjörn i famnen.
"Jag tyckte jag hörde någon som ropar på hjälp här inne." sa hon.
Hennes röst lät trygg och mjuk.
Ryan kikade nyfiket fram.
"Det var Ryan som skrikade." viskade han.
Den unga sköterskan log. Hon sträckte fram teddybjörnen mot pojken.
"Vet du vad Ryan, den här björnen är också lite rädd. Han ska ta en spruta, så han är ledsen. Vill du vara hans doktor idag?"
Ryan såg förvånat på sköterskan.
"Kan Ryan vara nalle-doktor?"
Sköterskan log och nickade.
"Jag tror nalle blir mindre rädd då."
Hon lyfte upp Ryan på undersökningsbritsen och satte teddybjörnen i hans famn. Sedan tog hon fram en leksaksspruta och ett plåster.
"Vill du ge nalle hans spruta?"
Ryan torkade ögonen och näsan med tröjärmen, sedan tog han sakta sprutan och stack den i nallens arm. Han pussade nallen på nosen och sköterskan hjälpte honom att sätta på nallen plåstret.
"Vilken duktig nalle!" log sköterskan.
Ryan nickade.
*

Vaccine Mania - 2

*
Sköterskan som höll i sprutan såg på David.
"Du får nog hålla i pojken."
David såg bort på sin livrädda lilla son.
Ryan bankade fortfarande febrilt på dörren för att komma ut. Tårarna sprutade ur hans ögon som en fontän.
"Ryan måste uuuut!" grät Ryan. "Släpp ut mig!"

"Jag kan inte..." sa David. "Jag kan inte hålla fast honom, han är livrädd."
"Men vi måste ju ge honom en spruta." suckade sköterskan.
Hon gick fram till Ryan och satte sig på huk intill honom.
"Ryan, kom och sitt här borta så ska vi ge dig en liten spruta. Det går fort och det gör inte ont."
Ryan gav tanten en klentrogen blick. Han hade varit så ofta på sjukhus och fått så många sprutor, så han gick inte på tantens lögner. Han ville inte ha en otäck, stor nål i sin arm.
Han sprang och gömde sig under undersökningsbritsen.
*

Vaccine Mania - 1

Delphi Hospital. Hösten 1960.

"Så, lille vän, ska du visa att du är en duktig pojke nu då?"
Sjuksköterskan log mot den lille lockhårige pojken som satt i sin fars knä.
Pojkens stora blå ögon var uppspärrade av skräck. Han ruskade på huvudet.
"Nä, Ryan vill inte."
4-åringen grep tag i pappa Davids skjorta och vände sig bort från de vitklädda tanterna som såg läskiga ut i sina vita rockar och konstiga vita hattar.
Sköterskan log tålmodigt.
"Jo, du är en så duktig liten pojke. Sitt där i pappas knä en stund till. Det här går fort."
Den andra sköterskan gjorde i ordning en spruta.
När Ryan såg den långa vassa nålen började han gallskrika.
"Neeeeeej!"
Han gled ur Davids knä och sprang bort mot dörren. Han pressade sina små handflator mot den och försökte trycka upp den.
När inte det gick började han banka på dörren med knytnävarna.
Någon snäll person där utanför kanske skulle höra honom och släppa ut honom?
*

Invidia (Avund) - 3

*
När Dani och Charli hade ätit upp sin dessert sköt Dani undan sin tallrik och såg på Charli.
”Nu har jag en plan. Gå till skolan imorgon.”
Charli himlade sig.
”Bra plan. Tack Dani…”
Dani log.
”Lita på mig. Jag har en bra plan. Gå till skolan imorgon så får du se.”
Charli suckade.
”Ja, jag får väl lita på dig då…”


När Dani sagt hej då till Charli senare på eftermiddagen ringde hon till Nikki och berättade om Charli.
Hon berättade också om sin plan.
”Det är jättebra!” skrattade Nikki. ”Jag ska fråga honom genast - jag ringer upp dig sen!”

Fem minuter senare ringde Nikki.
”Han tycker din plan är jättebra!”
”Toppen!” jublade Dani. ”Vi ses imorgon.”
*

Invidia (Avund) - 2

*
Åh vad Charli hatade skolan och skolkamraterna! Hon trakasserades för att hon hade en pappa som satt i fängelse och nu kallades hon lögnare också!
Nu skiter jag i det här!
Charli torkade ilsket bort tårarna och reste sig ur fåtöljen. Nu hade hon ingen lust att gå i skolan mer. Hon var 16 år och utled på allt som hade med skolan att göra!
Om mamma vill att jag ska gå i skolan får hon ordna hemundervisning åt mig. Här tänker jag inte stanna!

Skolkamraterna befann sig i kafeterian och åt lunch och lärarna satt på sina rum eller i lärarrummet vid det här laget, så det var ingen som såg när Charli smet ut från skolan.


Charli strosade omkring på stan en stund, men det var inte så roligt att gå och titta i affärer själv och nu kände hon sig hungrig, så hon bestämde för att strunta i shopping och gick mot Frankie's Ristorante istället.
Frankie's Ristorante ägdes av en god vän till Charlis pappa och farbröder.

Utanför restaurangen träffade Charli sin kusin Dani.
Dani såg både glad ut över att se Charli. Men hon verkade inte alls så förvånad över att se sin kusin på stan under skoltid.
Hon log och kramade om Charli.
”Hej Charl! Rymmer du från skolmaten?”
Charli nickade.
”På sätt och vis.”
Hon berättade för Dani om hur skolkamraterna behandlade henne och att de trodde hon ljög om att hon kände Cole.
Charli såg att Dani blev upprörd. Hon suckade tungt och knöt nävarna och muttrade något om hur många idioter det fanns i den här världen.
”Jag hatar dom!” sa Charli. ”Jag tänker inte gå till skolan mer!”
”Vi går in och äter, så ska jag fundera ut en plan.” sa Dani.
Hon lade armen om Charlis axlar och ledde in henne i restaurangen.
*

Invidia (Avund) - 1

Oak Park School, NY. Maj 2007

”Varför ljuger du om att du känner Cole Taylor?”
Charli Danelli lade in matteböckerna i sitt skåp, sedan vände hon sig om och såg oförstående på sin skolkamrat.
”Vad menar du? Jag har inte ljugit om någonting.”
”Gör du ju. Du har sagt att du känner Cole Taylor.”
”Det gör jag.” sa Charli. ”Han är min kusin Nikkis bästa kompis.”
Flera par kritiska ögon såg nu skeptiskt på Charli.
”Du är full av skit.” sa en av tjejerna.
”Bara för att din pappa sitter inne är du rädd att du inte ska vara omtyckt och populär.” sa en annan.
Fler tjejer instämde.
”Precis, och därför hittar du på en historia om att du känner en världsberömd stjärna.”

Charli stängde igen sitt skåp med en smäll.
”Varför skulle jag hitta på något sånt?!”
”Jag sa just det, för att din pappa sitter inne.”
”Ni är ju patetiska!” suckade Charli. ”Jag har inget behov av att vara ‘populär’ - det är väl inget speciellt med det…”

En av tjejerna hånflinade.
”Om du känner Cole får du bevisa det. Bjud in honom till vårmusikalen.”
”Han är nog inte i New York nu...” sa Charli.
”Han är nog inte i New York nu…” härmade en av tjejerna och knuffade till Charli. ”Du känner honom inte, din lilla nolla!”
Charli knuffade tillbaka.
”Vad fan vet du om det?” fräste hon.

Charli lämnade skolans populära tjej-grupp och gick med arga steg mot biblioteket.
Hon sjönk ner i en stor läsfåtölj och lät tårarna strömma nedför kinderna.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:321 - 25 november

Skriv om skuld.

Blue Creek. November 2000.
*
6-åriga Ashlee sträckte fram sin spargris mot storebror Patrick.
"Du är skyldig Piggy en dollar som du lånade av oss." sa hon allvarligt.
"Ja visstja." 14-årige Patrick tog fram en sedel ur jeansfickan och tryckte ner den i spargrisen. "Tack för lånet Ashie."
"Fast du får ge honom två pengar." fortsatte Ashlee. "För du betalar för sent."
Patrick log åt sin rara lilla syster.
"Förlåt mig Ashlee, det var inte meningen. Vad sägs om att jag bjuder på en milkshake, som kompensation?"
Ashlee funderade.
"Piggy vill ha femtio cent till och jag vill ha en choklad-milkshake, en stoooor!"
Patrick skrattade och tog fram ett par mynt.
"Okej, en stor choklad-milkshake ska du få. Och här får Piggy sin straffavgift. Nästa gång jag lånar pengar av dig ska jag betala i tid, jag lovar."
Ashlee log.
"Okej. Men du... om du ger mig milkshake varje gång du betalar tillbaka för sent blir jag inte arg på dig."
Patrick log och skakade på huvudet.
"Nja... jag betalar nog hellre i tid, bjuda på milkshake blir dyrare för mig vet du."
"Jag vet." sa Ashlee glatt. "Men milkshake är mumsigt."
"Det tycker jag med." log Patrick. "Vad sägs om att du och jag går ut och tar en milkshake varje fredag?"
Ashlee sken upp som en sol och kastade sig om halsen på sin storebror.
"Du är världens bästaste bror!"
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:319 - 23 november

Skriv om en gruppering.

Oak Park School, NY. Juni 2003

”Nikki, är det sant att du känner Cole Taylor?”
Klasskamraterna stod i en tät ring runt Nikki Danelli.
”Ja, vi har varit bästisar sen vi var typ två år.” svarade Nikki.
Klasskamraterna suckade avundsjukt. Och sedan utbröt ett tjatter utan dess like:
”Cole är såååå söt!”
”Du kan väl be honom signera ett foto åt mig?”
”Åh, kan inte du be honom att komma hit och sjunga på skolfesten? Om han är hemma från Hollywood nu alltså?”
”Alltså Cole är ju bara såååå fin! Jag skulle döööö om jag fick träffa honom!” tjöt en annan tjej.
”Ja, snälla gör det - då blir det i alla fall lugn och ro här…” muttrade någon bakom Nikki.
Nikki vände sig om och gav sin kusin och bästa tjejkompis Dani ett brett flin.

Nikki och Dani lämnade gruppen av kärlekskranka tjejer och gick mot skolmatsalen.
”Yikes…” flämtade Nikki. ”Bara för att man råkar vara bästis med en filmstjärna blir dom helt galna…!”
”Ja, dom är lite för mycket ibland.” höll Dani med.
Sedan gav hon sin kusin ett pillimariskt leende.
”Så du tänker inte berätta för dom att Cole, i denna stund, sitter hemma hos dig och äter lunch med farmor?”
Nikki skrattade.
”Nej jag tror inte det du. Jag vill bespara Cole chocken han skulle få om de där tjattrande hyenorna kom rusande hem till mig.”
”Ja herregud… stackars pojk…” suckade Dani teatraliskt.
”Nu låter du som farmor, inte som min sextonåriga kusin.” fnissade Nikki.
Dani fnissade också.
”Du, Nik, jag hänger med och träffar Cole efter skolan. Jag har inte träffat honom på evigheter.”
”Självklart.” sa Nikki. ”Men bara om du låter bli att berätta för honom om…”
Hon pekade bort mot gruppen av tjejer som avgudade Cole.
”Du vet hur generad han blir av sånt.”
Dani log och hennes ögon glittrade busigt.
”Ska försöka att inte berätta, men jag kan inte lova nåt.”
Nikki suckade, men log.
”Du kommer att berätta för honom, va? Och retas lite med honom om det?”
Dani låtsades fundera, sedan kom den busiga uppsynen fram igen. Hon nickade.
”Yep, det kommer jag definitivt att göra!”

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:318 - 22 november

Skriv om ett utmanande uppdrag.

Special Crime Agency, juni 2010

”Dani, jag har ett uppdrag åt dig.”
Dani Danelli kunde inte undgå att se ett aningens illvilligt flin i Agent Daleys ansikte.
”Det är inte du som delar ut uppdrag här Daley,” sa hon. ”men okej, vad är vill du?”
Agent Daley såg på sina kollegor som också flinade.
”Du kan gå upp på mitt kontor och hitta min iPhone åt mig, okej lilla gumman?”
Några av kollegorna garvade som om Daley hade sagt något hysteriskt kul.
Danis partner Jacob Linz suckade. Han avskydde att vissa kollegor behandlade Dani så här bara för att hon var tjej och den yngsta agenten.
Jacob såg på Dani för att se hur hon tog Daleys nedsättande "skämt".
Dani log ett milt, änglalikt leende.
”Daley, jag vet var din iPhone är." sa hon lent. "Den är på samma ställe som ditt huvud - uppe i a…”

Dani blev avbruten när en av cheferna kallade på henne och Jacob för att ge dem ett verkligt uppdrag, men alla kollegor hade förstått i vilken kroppsöppning Daley skulle leta efter sin telefon och de hade mycket roligt åt det.
Daley var den ende som inte skrattade. Han lomade in på sitt kontor, butter över att ha blivit tillintetgjord av en liten flicksnärta som inte ens fyllt 23 år.

Agent Angela Wood kikade in till Daley.
”Hittade du din iPhone?” flinade hon.
Daley gav henne en sur blick.
”Kom igen nu,” sa Angela. ”du måste faktiskt lära dig att inte behandla Dani så där. Det är varken roligt eller trevligt - bara jäkligt idiotiskt.”
”Okej… jag ska försöka skärpa mig.” suckade Daley.
Angela log.
”Duktig ponke! Nu går vi ut och äter lunch. Du bjuder.”
Daley höjde på ögonbrynen.
”Gör jag?”
Angela log brett.
”Yep, om du inte vill att jag ska berätta för Marco Danelli hur du behandlar hans dotter?”
Daley svalde ljudligt. Det var det sista han ville. Marco Danelli var inte en man som man retade upp.
Angela njöt när hon såg nervositeten i sin kollegas ansikte.
”Hur blir det med den där lunchen?” sa hon.
Daley lyckades pressa fram ett leende.
”Vad sägs om P.J. Clarke’s?”
”Perfekt!” log Angela.
Hon skrattade hela vägen till restaurangen på 3rd Avenue.
*

Superbia (Högmod/Hybris) - 2

*
Marco trodde att tystnaden berodde på att hans äldre bror skämdes.
Men när Vinnie till slut öppnade munnen sa han bara:
”Men jag missar ju inget i Charli och Rays liv, de börjar bli stora nu, de klarar sig. Och de har sin mor… och mormor...”
Marco suckade så hårt att en teckning som Ray gjort till sin pappa flög ner från bordet.
Han reste sig och skakade på huvudet.
”Vet du Vin… jag går och pratar med betongväggen här borta istället, jag får nog bättre svar av den.”
Marco gick mot dörren.

Vinnie gapade som en fisk.
”Ska du gå nu…?”
Marco vände sig om och gav sin bror en trött blick.
”Nej, jag ska bara sträcka på benen lite… vad tror du? Ja, Vinnie jag ska gå nu!”
Marco mumlade några, inte helt fina, fraser på sitt modersmål och så lämnade han anstalten där hans bror skulle få sitta i kanske fem år.
*

Superbia (Högmod/Hybris) - 1

2006

”Hur kan man bli så jävla dum, Vinnie?!”
Marco Danelli stirrade på sin bror som satt mitt emot honom vid ett bord i det stora besöksrummet.
”Åka dit på grund av skattefusk…! Al Capone-kopia...”

Vinnie Danelli öppnade munnen för att uttala sig, men Marco höjde handen, ett tecken som talade om att Vinnie gjorde bäst i att hålla tyst.
”Du har tur om du kommer ut innan Charli fyller tjugo.” fortsatte Marco.
Han suckade tungt.
”Hajar du, på grund av att du fick hybris, och började tvätta pengar och skattefuska, ska Charli och Ray vara utan farsa.”
”Men dom har ju fortfarande en farsa…” sa Vinnie lamt. ”Jag slutar ju inte vara deras farsa bara för att jag sitter här.”
Marco suckade igen.
”Hur kul tror det det är för Charli och Ray i skolan nu? Tror du inte skitungarna där snackar? Fan Vinnie! Först fick Nikki genomlida det här när Bobby åkte in - och nu dina ungar!”
”Vad bra att du är den gode brodern då.” sa Vinnie.
Marco skakade på huvudet.
”Nej, Vin. Jag är inte den gode brodern. Jag har gjort idiotiska saker jag också, det hymlar jag inte med, det vet du.”
Marco såg bedrövad ut.
”För tusan, Vinnie - tror inte du att jag varje dag ångrar att jag missade de tre första åren i Danis liv?”
Vinnie sa inget på flera minuter.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:317 - 21 november

Skriv om ett namn.

I första klass gjorde vi namnskyltar som skulle stå på våra bänkar. Jag skrev så fint jag kunde.

CECILIE

En klasskamrat såg kritiskt på min skylt.
"Du har stavat fel."
Jag fattade inte vad hon pratade om... jag hade visst inte stavat fel.
"Nej, det stavas så." sa jag på min då knaggliga svenska.
"Nääää!" nästan skrek min nemesis. "Det ska vara Cecilia!"
"Jag heter Cecilie." sa jag.
Hon gav sig inte.
"Cecilia!"
"Cecilie!" skrek jag tillbaka.
"Varför heter du så konstigt?" ville nemesis veta.
Konstig kan du vara själv, tänkte jag.
"För min pappa är från Danmark."
"Heter man så i Danmark?" Besserwisser-ungen pekade på min namnskylt.
Mmmm, precis - alla i Danmark heter Cecilie.
"Några flickor gör det." sa jag. "Och min mor och far ville att jag skulle heta det."
"Varför?" ville nemesis veta.
"De gillar väl namnet." svarade min bästis Leni.
"Varför?" tjatade Besserwisser-ungen.
"Därför." svarade Leni utan att titta upp från sin namnskylt.
Nu höll Besserwisser-ungen på att få spader. Två ovanliga namn var lite mer än hon kunde ta den här dagen tydligen, för hon spände blicken i Leni och sa:
"Du har också stavat fel. Det ska vara ett A där."
"Jag vet vad jag heter." sa Leni kaxigt. "Jag heter Leni, inte Lena."
"Varför heter ni så konstiga namn?" undrade hon.
Leni himlade sig.
"För att du ska ha nåt att fråga om så klart."
Vår envisa besserwisser-nemesis gav sig inte. Hon rynkade pannan.
"Men varför?" tjatade hon. "Varför heter ni konstiga saker?"
Det var vid den här tidpunkten Leni och jag önskade att skolan kunde dela ut öronproppar.

Leni och jag blev aldrig vänner med Besserwisser-ungen. Och hon verkar ha haft problem med våra namn under hela skoltiden. När vi gick i 7:an frågade hon oss:
"Önskar ni aldrig att ni hette nåt namn som är lättare att stava? Skulle ni aldrig vilja byta stavning, typ till Cecilia istället?"
"Jo visst," sa jag. "Om du byter namn till Harald."

Hon ville tydligen inte heta Harald, så jag stavar fortfarande med E på slutet och jag delar namnsdag med Cecilia.
Och mina smeknamn är Ceci och Sille. Några puckon till skolkamrater har alltid kallat mig Rödluvan (ja, jag är rödhårig) och Danska Wienerbröd.
Vad säger man? Kärt barn har många namn.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:316 - 20 november

Skriv om en famn.

Av Coral J. Collins

Jag var 12 ½ och Kyle 11 ½ när vi fick reda på att vår älskade morfar
skulle dö. Vi var förkrossade.
Morfar Harry kramade oss och sa:

"Så här är det, älskade Coral och Kyle, att ibland
måste gamla skruttiga gubbar, som levt ett långt liv som jag,
fara upp till himlen för att lämna plats åt nytt liv på jorden."

Morfar såg på mina tårar, som droppade ner på mina skor och på marken,
och så berättade han en saga för oss.
En liten saga som han kom på i den stunden, om en prinsessa med kopparfärgat hår som grät och grät förtvivlade tårar en hel natt. På morgonen hade tårarna förvandlats till små mjuka vackra blommor.

Nästa gång min lillebror och jag träffade morfar hade hans hälsa och minne försämrats obönhörligt mycket.
När vi kom in i hans sjukrum kallade han mig Joy. Han trodde att jag var hans lilla dotter.
Jag är lik mamma - en kopia - och Joy är dessutom mitt mellannamn, så det var inte så underligt att morfar var lite förvirrad.
Kyle och jag hade plockat små blommor som vi ställde på hans sängbord.
Morfar såg på blommorna och sedan på mig.
”Coral Joy.” sa han och lät plötsligt hur klar som helst. Han pekade på blommorna. ”Dina tårar.”
Då grät Kyle och jag och morfar höll hos i sin famn.

Det var sista gången min lillebror och jag träffade morfar Harry.
Nästa morgon fick vi veta att morfar dött under natten. Han hade somnat in i lugn och ro.
Det sista morfar sagt till sköterskan på kvällen var:
”Martha, såg du de små älvorna som var här?”
”Menar du barnen?” frågade Martha. ”Dina barnbarn, Coral och Kyle.”
Morfar hade givit syster Martha ett brett leende och sa med massor med kärlek i rösten:
”Mmmm… mina små älvor. Var rädd om blommorna Martha, det är en liten älvas tårar.”

Syster Martha tog hem blommorna när morfar somnat in.
Hon berättade senare att de stod i sin lilla vas jättelänge.
Martha hade aldrig sett vildblommor blomma så länge. Det var nästan magiskt, sa hon.

Nu tänker jag alltid på morfar Harry när jag ser små mjuka vildblommor.

(Spotify: Chris Isaak - I Wonder)

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:315 - 19 november

Skriv om utslag.

Ocean Beach, 1959

”Titta, Ryan är prickig!” 3-årige Ryan klappade glatt på sin mage som var full av röda utslag.
”Hela du är prickig.” sa hans 7-åriga storasyster.
Rebecca sprang till köket där pappa David stod och gjorde i ordning lunch.
”Pappa, Ryan är prickig!” flämtade hon. ”Jag tror att han kanske är sjuk.”
David såg på Ryan som sprungit efter sin syster in i köket.
”Toppen Ryan…” suckade han när han såg alla röda prickar som täckte hans lille sons kropp och ansikte. ”Det ser ut som du har fått Chicken Pox.”
Ryan fnissade.
”Chicken Poss.”
”Han tror att man får det av en kyckling.” sa Rebecca. ”Knasigt va?”
David skrattade.
”Kommer det inte från en kyckling då?” sa han.
Rebecca himlade sig.
”Larva dig inte pappa. Kommer Ryan att bli frisk?”
”Ja då.” sa David. ”Om han inte förvandlas till en kyckling först.”
Rebecca suckade.
”Pappa… dig kan man ju inte ta på allvar idag. Du ska inte bli en kyckling Ryan.”
Hon klappade sin lillebror på huvudet för att lugna honom.
Men Ryan verkade inte det minsta orolig. Han började hoppa grodhopp över golvet.
”Ryan är inte kyckling, Ryan är gwoda!” sa han glatt.
Rebecca log.
”Nu har han fått grodsjukan också.”
Ryan fnissade lyckligt. Han grod-skuttade fram till Rebecca och kramade och pussade henne.
Snart kommer vi ha två barn med Chicken Pox... tänkte David.

Han hade rätt.
Två dagar senare var även Rebecca full med röda utslag.
”Tack så mycket Ryan.” suckade Rebecca och kliade sig irriterat på armen.
Ryan, som satt i soffan hos mamma Kate och åt isglass, gav sin syster ett sött, änglalikt leende à la Ryan. Hans stora blå ögon glittrade.
”Vassågod.” sa han glatt, som om Rebecca hade tackat för en fin present.

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:314 - 18 november

Skriv om ett undantag.

Av Coral Joy Collins

När jag var 8 ½ år skulle vi göra Father’s Day-kort i skolan.
Vår fröken tyckte det var ett jättebra sätt för oss att visa hur mycket vi älskar våra pappor.
Alla i klassen ansträngde sig mycket och gjorde fina kort.
Jag kände verkligen inte för att göra något till min pappa. Han förtjänade inget kort.
Men till slut ritade jag iallafall ett kort till honom. Jag ville inte vara något undantag och fröken skulle bara fråga varför jag inte ritade...
”Vilket fint kort du gör, Coral!” berömde fröken. ”Nu blir nog din pappa glad.”
Jag fick lust att måla över allt med svart krita. Men jag behärskade mig.

Alla mina klasskompisar gick hem med sina kort där de skrivit hälsningar som
”Världens bästa pappa” och ”Jag älskar dig pappa!” eller ”Min pappa är bäst!”.
Min pappa fick aldrig sitt kort.
När jag kom hem slängde jag det i soptunnan utanför huset.
Jag berättade det för Kyle när vi gick och lade oss på kvällen.
”Jag gjorde inte något kort alls.” sa min lillebror, som då var 7 ½. ”Det gjorde för ont att rita, så fröken lät mig läsa istället.”
Kyle petade på gipset på sin högra arm.

Jag ångrade att jag gjort ett kort. Men jag var glad att det vid det här laget låg hopknycklat i soporna.
Jag tänkte aldrig mer rita något till pappa.
*

Crystal Lake - 8

*
"Kan jag få lite hjälp här?!" fick Ryan fram mellan fnissattackerna.
"Nej du grabben, du får klara dig själv." skrattade David.
Ryan kämpade en stund och lyckades sätta sig upp.
"Ni ska få för det här." sa han till tjejerna.
Maureen skrattade och gav honom en kram.
"Är vi hemska?"
Ryan såg trulig ut och nickade.
Men sedan log han.
"Nej. Jag kan hantera er. Och jag kommer ge igen. Sov med ett öga öppet inatt."
Tjejerna skrattade.
"Du är för söt, Ryan!" sa Maureen.
"Jag fattar inte varför alla säger det hela tiden." sa Ryan.
"För att du är söt såklart!" fnissade Sunshine och pussade Ryan på näsan.
"Äh lägg av." sa Ryan generat.
Sunshine bara fnissade och hon och Maureen kramade om Ryan.
De trodde att Ryan skulle protestera, men Ryan besvarade kramen.
Sunshine och Maureen höll fast honom i sin kram.
"Du vet att du inte kommer att komma ifrån oss nu på hela kvällen, va?" sa Maureen.
"Mmmm." sa Ryan.
Han log och såg riktigt nöjd ut.
*

Crystal Lake - 7

*
"Ni fryser väl inte?" frågade Kate när Ryan och Sunshine slog sig ner vid elden en stund senare.
Sunshine skakade på huvudet.
"Nej, nu är jag lite varmare." sa hon.
"Jag med." sa Ryan.
Maggie kramade om dem.
"Sitt här och värm er så ni blir ordentligt varma."
Maureen såg på Sunshine och Ryan.
"Ni ser fortfarande frusna ut. Bada var väl inte en så bra idé?"
Sunshine skrattade lite.
"Nej, jag har haft bättre idéer."
Maureen skrattade.
"Jag håller fullständigt med dig, Sunny."
"Det var inte så kallt." sa Ryan.
Maureen skrattade.
"Din lilla lögnare, du skakade ju när du kom upp ur vattnet."
"Och du var iskall." påpekade Maggie.
Ryan log sitt charmiga leende.
"Det är ju bara för att jag är så cool."
De andra skrattade.
"Ja, du är super-cool."skrattade Maureen. "Och super-söt."
Hon pussade Ryan på kinden.
Ryan rodnade.
"Nu är dina öron varma iallafall." fnissade Sunshine.
Ryan kastade en marshmallow på henne.
"Ryan..." sa Rebecca i en låtsas-sträng ton. "man kastar inte godis på folk."
Ryan kastade en marshmallow på sin syster också.
"Vad sa jag precis...?" skrattade Rebecca.
Ryan flinade busigt.
"Du sa att man inte kastar godis på folk. Men du är väl inte folk, Rebecca?"
I nästa sekund blev Ryan nerbrottad av Rebecca, Maureen och Sunshine.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:313 - 17 november

Skriv om ett tillslag.

1999

”Polisen har gjort ett tillslag mot Andersens växthus.”
Kristian Olsen visade sin fru dagens tidning.
Rebecka suckade.
”Nu igen?”
”Ja,” sa Kristian. ”de tog en jäkla massa gräs den här gången.”
7-åriga Cecilie såg med höjda ögonbryn på sin pappa.
”Tog dom gräs…?”
Flickungen tittade ut genom fönstret och såg oroligt på gräsplätten borta vid lekparken. Hon flämtade till.
”Nej! Tänk om dom tar vårans gräs också!”
Kristian och Rebecka skrattade.
”Nej, skatt,” log Kristian och rufsade om Cecilies koppar-röda lockar. ”det gräset vill dom nog inte ta.”
Cecilie såg ändå missbelåten ut.
”Polisen får väl skaffa eget gräs om dom så gärna vill ha, man får inte ta andras gräs! Mitt gräs låter dom bli!”
De vuxna i rummet fick plötsligt väldigt svårt att hålla sig för skratt.
Cecilie gav dem en arg blick.
”Det är inte roligt. Jag ska rita en skylt och sätta på gräsmattan.”

En stund senare stod Cecilie nere på gräsmattan och tejpade upp sin skylt på en av lyktstolparna.
Alla som kände till Andersens växthus och tillslaget fick sig ett gott skratt när de gick förbi och läste.

Snella polisen

Rör inte vårans gräs! Vi vill ha det själva!

*