*
”Har ni sovit bra inatt?” frågade Nancy när de satt vid frukostbordet.
”Ganska bra.” sa Kyle.
”Ja, du har väl haft ont, lilla stackare.” sa Nancy.
Hon sträckte sig fram mot Kyle för att klappa honom på kinden, men Kyle drog undan huvudet.
Han skyndade sig att resa sig och tog bort sitt juiceglas till diskmaskinen.
”Vi måste nog gå nu.”
Coral reste sig också.
”Ja, bussen kommer snart."
Sedan tillade hon, försiktigt:
"Vi kommer hem senare idag, vi ska göra läxor med några kompisar. Vi äter nog middag med dem också.”
”Okej.” sa fadern. ”Men var hemma senast klockan nio.”
”Ja Sir.” sa Coral.
”Hörde du dem inatt?” frågade Kyle när han och Coral gick mot bussen.
”Om jag hörde dem...?" Coral gjorde en grimas. "Jag ville skära av mig öronen!”
”Jag med.” sa Kyle.
*
fredag, april 23, 2010
Anfall – del 28
*
”Vad glad du ser ut, brorsan.” log Coral. ”Gulligt meddelande från Ash?”
Kyle nickade och såg ännu gladare ut.
Coral fnissade.
”Sluta fnissa, syrran, jag är inte kär i Ashlee.”
"Lite...?" sa Coral.
Kyle blev lite röd om kinderna och skakade på huvudet.
Coral log och började sjunga:
"L is for the way you look..."
”Sluta sjunga.” avbröt Kyle. Han försökte låta sur, men Coral kunde inte undgå att höra skratt i hans röst. ”Du är inte med i en musikal, lilla retsticka.”
Coral skrattade och fortsatte att sjunga L-O-V-E.
O is for the only one I see...
”Ska du hålla på så här hela dagen?” undrade Kyle, fortfarande skratt i hans röst.
Coral nickade.
”Och om du pratar om det med Darla kommer ni hålla på så här båda två...” sa Kyle, mer för sig själv än till sin syster.
Coral såg ut som hon fått världens bästa idé.
”Yes! Bra idé Kyle! Vad kul Darla och jag ska ha!”
Kyle kastade sin kudde på Coral.
Coral kastade skrattade tillbaka den.
De hörde inte att fadern kom in i rummet.
”Frukosten är klar.”
”Okej, vi kommer.” sa Coral.
Kyle skyndade sig att bädda sängen, vilket inte var så lätt med två skadade fingrar.
Coral kastade en försiktig blick på fadern, sedan hjälpte hon Kyle med bäddandet.
Fadern sa ingenting om det, men han såg lite otålig ut.
”Skynda er lite nu.”
”Gå ut till köket och ät du,” sa Coral till Kyle. ”Jag kan bädda klart.”
”Tack.” mimade Kyle när inte fadern såg.
*
”Vad glad du ser ut, brorsan.” log Coral. ”Gulligt meddelande från Ash?”
Kyle nickade och såg ännu gladare ut.
Coral fnissade.
”Sluta fnissa, syrran, jag är inte kär i Ashlee.”
"Lite...?" sa Coral.
Kyle blev lite röd om kinderna och skakade på huvudet.
Coral log och började sjunga:
"L is for the way you look..."
”Sluta sjunga.” avbröt Kyle. Han försökte låta sur, men Coral kunde inte undgå att höra skratt i hans röst. ”Du är inte med i en musikal, lilla retsticka.”
Coral skrattade och fortsatte att sjunga L-O-V-E.
O is for the only one I see...
”Ska du hålla på så här hela dagen?” undrade Kyle, fortfarande skratt i hans röst.
Coral nickade.
”Och om du pratar om det med Darla kommer ni hålla på så här båda två...” sa Kyle, mer för sig själv än till sin syster.
Coral såg ut som hon fått världens bästa idé.
”Yes! Bra idé Kyle! Vad kul Darla och jag ska ha!”
Kyle kastade sin kudde på Coral.
Coral kastade skrattade tillbaka den.
De hörde inte att fadern kom in i rummet.
”Frukosten är klar.”
”Okej, vi kommer.” sa Coral.
Kyle skyndade sig att bädda sängen, vilket inte var så lätt med två skadade fingrar.
Coral kastade en försiktig blick på fadern, sedan hjälpte hon Kyle med bäddandet.
Fadern sa ingenting om det, men han såg lite otålig ut.
”Skynda er lite nu.”
”Gå ut till köket och ät du,” sa Coral till Kyle. ”Jag kan bädda klart.”
”Tack.” mimade Kyle när inte fadern såg.
*
torsdag, april 22, 2010
Anfall – del 27
*
Innan Kyle gick till skolan på tisdagsmorgonen skickade han ett textmeddelande till Ashlees mobil.
Innan Kyle gick till skolan på tisdagsmorgonen skickade han ett textmeddelande till Ashlees mobil.
Hej lilla Ashie!Det kom ett svar från Ashlee nästan meddetsamma.
Hur mår du? Coral & jag tänker mycket på dig (oroliga).
Jag hoppas du kan komma tillbaka till skolan snart!
Saknar dig & det är mycket roligare när du är där!
Love, Kyle
Hej finaste & sötaste K!
Är skolan inte rolig utan mig? (*blush*)
Awww, du är det sötaste som finns! :)
Jag ville gå till skolan idag, men måste vara hemma
och vila ett par dagar säger pappa, soooo boring...! :/
Oroa er inte, finaste vännerna, jag mår ok, huvudet känns bättre nu.
Är bara lite trött.
Hur mår du då? Jag hoppas du inte har super-ont i fingrarna... stackare :(
Vi ses snart! (hoppas jag)
Kom hit nån dag efter skolan så jag får krama dig lite! <3
Krama Coral från mig
och ha en bra dag!
Love,
Ash.*
Anfall – del 26
*
När Kyle låg på sin säng tänkte han att han skulle ringa Ashlee lite senare och höra hur det var med henne.
Hon hade fått åka hem när EEG:et var klart och nu skulle hon få vara hemma från skolan ett par dagar och vila.
Kyle kunde inte sluta oroa sig för henne och han var rädd för att resultatet skulle visa att hon var väldigt sjuk.
Det var som om Coral kunde läsa hans tankar (som så många gånger förut), för nu såg hon på honom bortifrån sin säng och sa:
”Det är nog ingen fara med Ashlee. Hon är en kämpe.”
”Jag hoppas du har rätt.” sa Kyle.
Sedan gäspade han. Oj, vad trött han var!
”Cor, väck mig om jag somnar.”
Coral lade ifrån sig sin bok och skrattade, det var ett mjukt litet skratt.
”Om du somnar...? Jag slår vad om att du sover inom tre sekunder.”
Kyle log mot sin älskade syster och gäspade igen.
”Kul Coral.”
”Det är klart att jag väcker dig, brorsan. Du hinner sova en timme, sedan är det middag.”
”Mmmm...” mumlade Kyle.
Sedan somnade han.
*
När Kyle låg på sin säng tänkte han att han skulle ringa Ashlee lite senare och höra hur det var med henne.
Hon hade fått åka hem när EEG:et var klart och nu skulle hon få vara hemma från skolan ett par dagar och vila.
Kyle kunde inte sluta oroa sig för henne och han var rädd för att resultatet skulle visa att hon var väldigt sjuk.
Det var som om Coral kunde läsa hans tankar (som så många gånger förut), för nu såg hon på honom bortifrån sin säng och sa:
”Det är nog ingen fara med Ashlee. Hon är en kämpe.”
”Jag hoppas du har rätt.” sa Kyle.
Sedan gäspade han. Oj, vad trött han var!
”Cor, väck mig om jag somnar.”
Coral lade ifrån sig sin bok och skrattade, det var ett mjukt litet skratt.
”Om du somnar...? Jag slår vad om att du sover inom tre sekunder.”
Kyle log mot sin älskade syster och gäspade igen.
”Kul Coral.”
”Det är klart att jag väcker dig, brorsan. Du hinner sova en timme, sedan är det middag.”
”Mmmm...” mumlade Kyle.
Sedan somnade han.
*
Anfall – del 25
*
Fadern var inte hemma när Kyle kom hem sent på eftermiddagen, bara Coral, hon satt i soffan och läste.
Kyle satte sig bredvid henne.
”Hej! Max berättade vad som hände idag. Hur är det med fingrarna?”
”Stukade och svullna. Ashlees pappa fixade dom.”
”Stackare.” sa Coral. ”Gör det ont?”
”Lite.”
Coral gav honom en blick.
Kyle kunde inte låta bli att le.
”Okej syrran, du genomskådar mig, det gör faktiskt... väldigt ont.”
”Vad gör ont?”
Kyle och Coral vände sig om och såg fadern stå vid köksbordet. Han lastade upp matvarorna han och Nancy precis varit och handlat.
”En kille i klassen knäckte fingrarna på mig.” svarade Kyle.
”Kom hit så får jag se på dom.” sa fadern.
Kyle höll upp handen så att fadern skulle se de bandagerade fingrarna.
”Doktor Hayden tejpade dom.”
”Åh... stackars liten...” Nancy gick fram till soffan och kramade om Kyle.
”Jag går och lägger mig en stund.” sa Kyle.
”Nu? Innan middagen?” skrattade fadern.
”Det har varit en lång dag.” sa Kyle.
Han var trött och började få huvudvärk.
”Ja, ja, ta en liten tupplur du." sa fadern. "Men missa inte middagen.”
”Nej då.” sa Kyle.
*
Fadern var inte hemma när Kyle kom hem sent på eftermiddagen, bara Coral, hon satt i soffan och läste.
Kyle satte sig bredvid henne.
”Hej! Max berättade vad som hände idag. Hur är det med fingrarna?”
”Stukade och svullna. Ashlees pappa fixade dom.”
”Stackare.” sa Coral. ”Gör det ont?”
”Lite.”
Coral gav honom en blick.
Kyle kunde inte låta bli att le.
”Okej syrran, du genomskådar mig, det gör faktiskt... väldigt ont.”
”Vad gör ont?”
Kyle och Coral vände sig om och såg fadern stå vid köksbordet. Han lastade upp matvarorna han och Nancy precis varit och handlat.
”En kille i klassen knäckte fingrarna på mig.” svarade Kyle.
”Kom hit så får jag se på dom.” sa fadern.
Kyle höll upp handen så att fadern skulle se de bandagerade fingrarna.
”Doktor Hayden tejpade dom.”
”Åh... stackars liten...” Nancy gick fram till soffan och kramade om Kyle.
”Jag går och lägger mig en stund.” sa Kyle.
”Nu? Innan middagen?” skrattade fadern.
”Det har varit en lång dag.” sa Kyle.
Han var trött och började få huvudvärk.
”Ja, ja, ta en liten tupplur du." sa fadern. "Men missa inte middagen.”
”Nej då.” sa Kyle.
*
Anfall – del 24
*
Vid röntgen såg Matthew att Kyles fingrar som tur var inte var brutna.
”De är inte brutna, men ganska kraftigt stukade. Jag ska tejpa fingrarna och lägga på bandage.”
Matthew såg hur Kyle bet ihop för att inte visa hur ont han hade när Matthew lade bandage runt fingrarna. Han log mot pojken.
”Kyle, du får säga till om det gör ont.”
Kyle log ett blekt leende.
”Det är inte så farligt.”
”Är du alltid så här tapper?” frågade Matthew.
Kyle ryckte på axlarna.
”Nej, jag tror inte det.”
Han blev tyst en stund, sedan såg han på Matthew.
”Doktor Hayden?”
”Ja?”
”Kommer Ashlee att bli bra?”
”Ja, Kyle, det tror jag. Vi får resultatet på hennes EEG om ungefär en vecka, men jag vågar säga redan nu att jag tror hon blir bra.”
”Ashlee är en stark tjej.” sa Kyle.
”Ja, det är hon.” Matthew log. ”Kyle, du vet att du betyder jättemycket för Ashlee va?”
”Hon betyder jättemycket för mig också.” sa Kyle.
”Selma och jag är jätteglada att du är Ashlees vän. Vi tycker att du är en väldigt bra grabb.”
Kyle visste inte riktigt vad han skulle säga.
”Tack.” sa han och log blygt.
*
Vid röntgen såg Matthew att Kyles fingrar som tur var inte var brutna.
”De är inte brutna, men ganska kraftigt stukade. Jag ska tejpa fingrarna och lägga på bandage.”
Matthew såg hur Kyle bet ihop för att inte visa hur ont han hade när Matthew lade bandage runt fingrarna. Han log mot pojken.
”Kyle, du får säga till om det gör ont.”
Kyle log ett blekt leende.
”Det är inte så farligt.”
”Är du alltid så här tapper?” frågade Matthew.
Kyle ryckte på axlarna.
”Nej, jag tror inte det.”
Han blev tyst en stund, sedan såg han på Matthew.
”Doktor Hayden?”
”Ja?”
”Kommer Ashlee att bli bra?”
”Ja, Kyle, det tror jag. Vi får resultatet på hennes EEG om ungefär en vecka, men jag vågar säga redan nu att jag tror hon blir bra.”
”Ashlee är en stark tjej.” sa Kyle.
”Ja, det är hon.” Matthew log. ”Kyle, du vet att du betyder jättemycket för Ashlee va?”
”Hon betyder jättemycket för mig också.” sa Kyle.
”Selma och jag är jätteglada att du är Ashlees vän. Vi tycker att du är en väldigt bra grabb.”
Kyle visste inte riktigt vad han skulle säga.
”Tack.” sa han och log blygt.
*
Anfall – del 23
*
Just som Ashlee fått elektroder fastsatta på huvudet av sjuksköterskan och EEG:et skulle sätta igång, satte sig hon sig spikrak upp i sängen.
”Hur är det med Kyle?”
”Han sitter här utanför och väntar.” sa hennes mamma.
”Hans fingrar.” sa Ashlee. ”Dom kanske är brutna.”
”Brutna?” frågade hennes pappa. ”Har han skadat sig?”
Ashlee berättade vad Jerry gjort.
Matthew svalde en hel drös med svordomar och ilska tillmälen. Istället gav han Ashlee ett lugnande leende.
”Jag kan titta på hans fingrar.”
”Jag hämtar honom.” sa Selma. Hon gick ut i väntrummet.
”Hur mår Ashlee?” frågade Kyle när Selma kom ut till honom.
”De ska göra EEG på henne nu. Det kan ta en timme, men sedan kan du få gå in till henne om du vill.”
”Det vill jag.” sa Kyle.
”Hur är det med fingrarna, vännen? Ashlee berättade.”
Kyle såg ner på sina fingrar.
”Det är ganska okej.”
Selma tog försiktigt hans hand och såg på fingrarna. Hon blev förskräckt när hon såg hur de såg ut.
”Men älskade vän, de är ju svullna, det här måste göra jätteont...!”
”Mmm, lite.” sa Kyle.
”Ashlees pappa skulle vilja titta på dina fingrar och lägga ett förband. Annars kanske inte fingrarna läker som de ska.”
”Okej.” sa Kyle motvilligt.
Han gick efter Selma till ett rum som låg intill Ashlees sjukrum.
”Vi ses sen, vännen.” sa Selma till Kyle och strök honom över kinden. ”Jag går in till Ashlee.”
”Vi kommer dit när EEG:et är klart.” sa Matthew.
Han vände sig till Kyle.
”Vad säger du, grabben, ska vi fixa dina fingrar nu?”
Kyle nickade.
*
Just som Ashlee fått elektroder fastsatta på huvudet av sjuksköterskan och EEG:et skulle sätta igång, satte sig hon sig spikrak upp i sängen.
”Hur är det med Kyle?”
”Han sitter här utanför och väntar.” sa hennes mamma.
”Hans fingrar.” sa Ashlee. ”Dom kanske är brutna.”
”Brutna?” frågade hennes pappa. ”Har han skadat sig?”
Ashlee berättade vad Jerry gjort.
Matthew svalde en hel drös med svordomar och ilska tillmälen. Istället gav han Ashlee ett lugnande leende.
”Jag kan titta på hans fingrar.”
”Jag hämtar honom.” sa Selma. Hon gick ut i väntrummet.
”Hur mår Ashlee?” frågade Kyle när Selma kom ut till honom.
”De ska göra EEG på henne nu. Det kan ta en timme, men sedan kan du få gå in till henne om du vill.”
”Det vill jag.” sa Kyle.
”Hur är det med fingrarna, vännen? Ashlee berättade.”
Kyle såg ner på sina fingrar.
”Det är ganska okej.”
Selma tog försiktigt hans hand och såg på fingrarna. Hon blev förskräckt när hon såg hur de såg ut.
”Men älskade vän, de är ju svullna, det här måste göra jätteont...!”
”Mmm, lite.” sa Kyle.
”Ashlees pappa skulle vilja titta på dina fingrar och lägga ett förband. Annars kanske inte fingrarna läker som de ska.”
”Okej.” sa Kyle motvilligt.
Han gick efter Selma till ett rum som låg intill Ashlees sjukrum.
”Vi ses sen, vännen.” sa Selma till Kyle och strök honom över kinden. ”Jag går in till Ashlee.”
”Vi kommer dit när EEG:et är klart.” sa Matthew.
Han vände sig till Kyle.
”Vad säger du, grabben, ska vi fixa dina fingrar nu?”
Kyle nickade.
*
Anfall – del 22
*
”Hur mår du?” frågade en sjuksköterska en stund senare när Ashlee låg i en sjukhussäng.
”Som en överkörd grävling...” mumlade Ashlee.
Sjuksköterskan gav henne en medlidsam blick.
”Dina föräldrar kommer snart. Sedan ska vi ta reda på vad som är fel med dig.”
Ashlees pappa, som var läkare på sjukhuset, kom in till sjukrummet först.
”Älskling... vad hände?”
”Jag tror jag svimmade och så krampade jag tydligen.” sa Ashlee. ”Men jag vill åka hem nu, pappa.”
”Vi måste göra ett EEG först.” sa hennes pappa.
Ashlee gjorde en grimas.
”EEG? Är det när man sätter såna där grunkor på huvudet och kollar hjärnan?”
Matthew Hayden log.
”Exakt.”
”Gör det ont?” frågade Ashlee.
”Nej, älskling, det känns inte alls när man sätter elektroderna på huvudet.”
Selma Hayden kom inskyndade i Ashlees sjukrum. Hon tog Ashlee i sin famn.
”Min älskling! Vad hände?”
”Ramlade ner på marken, känner mig nu som en överkörd grävling och ska nu få grunkor placerade på huvudet.” rapporterade Ashlee.
”Vi ska göra ett EEG, för att undersöka om Ashlee kan ha Epilepsi.” sa Matthew.
”Ja, det var väl typ det jag sa...?” sa Ashlee.
Matthew och Selma lyckades skratta lite, trots oron över dotterns hälsa.
*
”Hur mår du?” frågade en sjuksköterska en stund senare när Ashlee låg i en sjukhussäng.
”Som en överkörd grävling...” mumlade Ashlee.
Sjuksköterskan gav henne en medlidsam blick.
”Dina föräldrar kommer snart. Sedan ska vi ta reda på vad som är fel med dig.”
Ashlees pappa, som var läkare på sjukhuset, kom in till sjukrummet först.
”Älskling... vad hände?”
”Jag tror jag svimmade och så krampade jag tydligen.” sa Ashlee. ”Men jag vill åka hem nu, pappa.”
”Vi måste göra ett EEG först.” sa hennes pappa.
Ashlee gjorde en grimas.
”EEG? Är det när man sätter såna där grunkor på huvudet och kollar hjärnan?”
Matthew Hayden log.
”Exakt.”
”Gör det ont?” frågade Ashlee.
”Nej, älskling, det känns inte alls när man sätter elektroderna på huvudet.”
Selma Hayden kom inskyndade i Ashlees sjukrum. Hon tog Ashlee i sin famn.
”Min älskling! Vad hände?”
”Ramlade ner på marken, känner mig nu som en överkörd grävling och ska nu få grunkor placerade på huvudet.” rapporterade Ashlee.
”Vi ska göra ett EEG, för att undersöka om Ashlee kan ha Epilepsi.” sa Matthew.
”Ja, det var väl typ det jag sa...?” sa Ashlee.
Matthew och Selma lyckades skratta lite, trots oron över dotterns hälsa.
*
onsdag, april 21, 2010
Anfall – del 21
*
När klassen kom tillbaka till Blue Creek fick Jerry och Brent genast gå till rektorn. Det var det drygt en timme kvar av lektionen, men lärarna tyckte att de övriga eleverna kunde få sluta för dagen.
”Kyle, du får gå till skolsköterskan så att hon kan undersöka dina fingrar.” sa Coach Hillman.
Kyle skakade på huvudet.
”Det behövs inte.”
”Dom kan vara brutna!” utbrast Shirley.
Kyle suckade tungt. Han ville verkligen inte gå till skolsköterskan.
Hon brukade alltid vilja passa på att göra en ordentlig undersökning om hon ansåg att en elev var allvarligt skadad, eller om hon tyckte det behövdes av någon annan anledning.
Kyle undvek alltid skolsköterskan om han kunde, eftersom han var rädd att hon skulle upptäcka gamla skador och ärr på honom och börja ställa en massa frågor.
Max såg plötsligt på Ashlee med en förbryllad rynka mellan ögonen.
”Ashie... hur är det?”
Ashlee såg blek och frånvarande ut, det var väldigt olikt henne.
Till klasskamraternas förskräckelse föll Ashlee ner på marken.
Det ryckte lite i hennes kropp, som i kramper.
”Ashlee!” Kyle slängde sig ner intill Ashlee.
”Ambulans!”skrek Max.
Coach Hillman tog upp sin mobiltelefon och ringde efter en ambulans.
”Vad är det med Ashlee?” frågade Shirley. Hennes röst darrade av oro. ”Har hon Epilepsi?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nej. Inte som vi vet i alla fall.”
”Varför svimmar hon så ofta?” frågade Max. ”Jag blir ju livrädd.”
Lärarna såg också oroligt på Ashlee.
”Har hon krampat så här förut?” frågade klassföreståndaren.
”Nej.” svarade Kyle. ”Hon har svimmat förut, men aldrig så här...”
Klassföreståndaren och Kyle följde med Ashlee i ambulansen.
När de svängde in till ambulansinfarten vaknade Ashlee till.
”Svimmade jag igen?” frågade hon.
Kyle nickade.
”Toppen.” mumlade Ashlee. ”Verkligen kul att göra bort sig hela tiden.”
”Du gör aldrig bort dig.” sa Kyle och kramade hennes hand.
”Du är snäll du Kyle, men du får ändå inte låna några pengar.”
Kyle log åt att Ashlee orkade skämta nu.
Ashlee log tillbaka, men det var ett blekt och trött litet leende.
*
När klassen kom tillbaka till Blue Creek fick Jerry och Brent genast gå till rektorn. Det var det drygt en timme kvar av lektionen, men lärarna tyckte att de övriga eleverna kunde få sluta för dagen.
”Kyle, du får gå till skolsköterskan så att hon kan undersöka dina fingrar.” sa Coach Hillman.
Kyle skakade på huvudet.
”Det behövs inte.”
”Dom kan vara brutna!” utbrast Shirley.
Kyle suckade tungt. Han ville verkligen inte gå till skolsköterskan.
Hon brukade alltid vilja passa på att göra en ordentlig undersökning om hon ansåg att en elev var allvarligt skadad, eller om hon tyckte det behövdes av någon annan anledning.
Kyle undvek alltid skolsköterskan om han kunde, eftersom han var rädd att hon skulle upptäcka gamla skador och ärr på honom och börja ställa en massa frågor.
Max såg plötsligt på Ashlee med en förbryllad rynka mellan ögonen.
”Ashie... hur är det?”
Ashlee såg blek och frånvarande ut, det var väldigt olikt henne.
Till klasskamraternas förskräckelse föll Ashlee ner på marken.
Det ryckte lite i hennes kropp, som i kramper.
”Ashlee!” Kyle slängde sig ner intill Ashlee.
”Ambulans!”skrek Max.
Coach Hillman tog upp sin mobiltelefon och ringde efter en ambulans.
”Vad är det med Ashlee?” frågade Shirley. Hennes röst darrade av oro. ”Har hon Epilepsi?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nej. Inte som vi vet i alla fall.”
”Varför svimmar hon så ofta?” frågade Max. ”Jag blir ju livrädd.”
Lärarna såg också oroligt på Ashlee.
”Har hon krampat så här förut?” frågade klassföreståndaren.
”Nej.” svarade Kyle. ”Hon har svimmat förut, men aldrig så här...”
Klassföreståndaren och Kyle följde med Ashlee i ambulansen.
När de svängde in till ambulansinfarten vaknade Ashlee till.
”Svimmade jag igen?” frågade hon.
Kyle nickade.
”Toppen.” mumlade Ashlee. ”Verkligen kul att göra bort sig hela tiden.”
”Du gör aldrig bort dig.” sa Kyle och kramade hennes hand.
”Du är snäll du Kyle, men du får ändå inte låna några pengar.”
Kyle log åt att Ashlee orkade skämta nu.
Ashlee log tillbaka, men det var ett blekt och trött litet leende.
*
Anfall – del 20
*
En halvtimme senare satt lärarna och klassen på en buss på väg tillbaka till skolan.
Ingen sa någonting på hela vägen. De var skakade över det som hänt med Kyle.
Kyle önskade att de var framme snart, det bultade i fingrarna och han orkade inte med all uppmärksamhet.
Han satt tyst på sätet längst fram och höll om Ashlee som satt bredvid honom och snyftade.
”Det är inte så farligt, Ashie.” viskade han.
”Det är det visst!” snyftade Ashlee. ”Du har mer ont än vad du säger.”
Du känner mig alltför väl... tänkte Kyle.
Han log lite trots smärtan och kramade Ashlee hårdare.
*
En halvtimme senare satt lärarna och klassen på en buss på väg tillbaka till skolan.
Ingen sa någonting på hela vägen. De var skakade över det som hänt med Kyle.
Kyle önskade att de var framme snart, det bultade i fingrarna och han orkade inte med all uppmärksamhet.
Han satt tyst på sätet längst fram och höll om Ashlee som satt bredvid honom och snyftade.
”Det är inte så farligt, Ashie.” viskade han.
”Det är det visst!” snyftade Ashlee. ”Du har mer ont än vad du säger.”
Du känner mig alltför väl... tänkte Kyle.
Han log lite trots smärtan och kramade Ashlee hårdare.
*
Anfall – del 19
*
”Släpp honom!” skrek Ashlee, nästan hysteriskt nu.
”Ta det lugnt för fan.” hånskrattade Jerry. ”Vi ska inte döda din lille pojkvän, bara se till att han inte kan simma på fredag.”
”Nej!” skrek Ashlee.
Jerry tog ettt fast tag om Kyle vänstra pek- och långfinger.
”Vi behöver inte göra så mycket.” sa han. ”Det räcker med att fingrarna blir lite skadade.”
Ljudet som uppstod när Jerry böjde Kyles fingrar bakåt skulle förfölja Ashlee i mardrömmar länge efteråt.
”Åh jävlar vad det knakar!” myste Brent.
Jerry däremot var inte nöjd. Han fick inte den reaktion som han ville ha av Kyle.
Kyle varken skrek, gnydde eller grät. Han bara bet ihop och andades djupa, lugna andetag.
Ashlee däremot både skrek och grät.
Hon slog sig ur Brent grepp och rusade fram till Kyle.
”Sluta! Du har av hans fingrar!”
”Det räcker nu Jerry.” sa Brent. ”Han behöver bara bli lite skadad.”
Jerry släppte taget om Kyle, men han kunde inte låta bli att trampa på Kyles onda fingrar när Kyle flämtande sjönk ner på marken.
Ashlee kramade Kyle hårt och snyftade. Kyle höll om henne med sin friska arm.
Just då kom Coach Hillman springande.
”Vad händer här?” frågade han.
Han såg på Ashlee som grät floder.
”Ashlee, vännen, vad har hänt?”
”Han bröt fingrarna på Kyle!” snyftade hon.
När Coach Hillman fått höra vad som hänt fick Jerry och Brent en utskällning som ekade över Atlas Canyon.
*
”Släpp honom!” skrek Ashlee, nästan hysteriskt nu.
”Ta det lugnt för fan.” hånskrattade Jerry. ”Vi ska inte döda din lille pojkvän, bara se till att han inte kan simma på fredag.”
”Nej!” skrek Ashlee.
Jerry tog ettt fast tag om Kyle vänstra pek- och långfinger.
”Vi behöver inte göra så mycket.” sa han. ”Det räcker med att fingrarna blir lite skadade.”
Ljudet som uppstod när Jerry böjde Kyles fingrar bakåt skulle förfölja Ashlee i mardrömmar länge efteråt.
”Åh jävlar vad det knakar!” myste Brent.
Jerry däremot var inte nöjd. Han fick inte den reaktion som han ville ha av Kyle.
Kyle varken skrek, gnydde eller grät. Han bara bet ihop och andades djupa, lugna andetag.
Ashlee däremot både skrek och grät.
Hon slog sig ur Brent grepp och rusade fram till Kyle.
”Sluta! Du har av hans fingrar!”
”Det räcker nu Jerry.” sa Brent. ”Han behöver bara bli lite skadad.”
Jerry släppte taget om Kyle, men han kunde inte låta bli att trampa på Kyles onda fingrar när Kyle flämtande sjönk ner på marken.
Ashlee kramade Kyle hårt och snyftade. Kyle höll om henne med sin friska arm.
Just då kom Coach Hillman springande.
”Vad händer här?” frågade han.
Han såg på Ashlee som grät floder.
”Ashlee, vännen, vad har hänt?”
”Han bröt fingrarna på Kyle!” snyftade hon.
När Coach Hillman fått höra vad som hänt fick Jerry och Brent en utskällning som ekade över Atlas Canyon.
*
Anfall – del 18
*
Ashlee, Kyle, Max och Shirley bildade grupp och gick iväg med sina kameror.
”Vad vackert det är här!” sa Shirley hänfört.
”Ja, det är så häftigt!” sa Max. ”Jag ska ta kort på floden.”
Han gick försiktigt mot kanten av bergsplatån och tog kort på Red River som forsade fram nedanför.
”Tänk att det skedde en massaker här för typ hundra år sedan.” sa Max. ”Floden blev alldeles röd av människornas blod.”
”Kusligt att tänka på att det är därför den heter Red River.” sa Shirley.
”Ja Gud... jätteläskigt, jag börjar gråta...!”
Det var Brents röst.
”Åh neeej...!” mumlade Shirley.
De vände sig om och såg Jerry och Brent komma emot dem.
”Vad gör ni små nördar då?” frågade Brent.
”Letar efter sjövägen till Indien... vad fan tror du?” sa Max torrt.
”Kom så går vi.” sa Shirley.
”Ja, gör det.” sa Jerry. ”Vi ska bara snacka lite med Kyle.”
Kyle och Ashlee satt på marken och fotograferade naturen.
Jerry och Brent satte sig på huk nära Kyle.
”Så du ska simma på fredag?” sa Jerry.
”Ja.” sa Kyle oberört.
”Det vore ju synd om du blev skadad.” flinade Brent. ”Då kan du inte tävla.”
Jerry höll fast Kyle, så att han inte kunde resa sig.
”Låt honom vara!” vrålade Ashlee. Hon knuffade till Jerry.
Brent reste sig, slet upp Ashlee från marken och höll fast henne.
”Vi hämtar en lärare!” sa Max.
Kyle nickade.
Han och Shirley sprang iväg.
*
Ashlee, Kyle, Max och Shirley bildade grupp och gick iväg med sina kameror.
”Vad vackert det är här!” sa Shirley hänfört.
”Ja, det är så häftigt!” sa Max. ”Jag ska ta kort på floden.”
Han gick försiktigt mot kanten av bergsplatån och tog kort på Red River som forsade fram nedanför.
”Tänk att det skedde en massaker här för typ hundra år sedan.” sa Max. ”Floden blev alldeles röd av människornas blod.”
”Kusligt att tänka på att det är därför den heter Red River.” sa Shirley.
”Ja Gud... jätteläskigt, jag börjar gråta...!”
Det var Brents röst.
”Åh neeej...!” mumlade Shirley.
De vände sig om och såg Jerry och Brent komma emot dem.
”Vad gör ni små nördar då?” frågade Brent.
”Letar efter sjövägen till Indien... vad fan tror du?” sa Max torrt.
”Kom så går vi.” sa Shirley.
”Ja, gör det.” sa Jerry. ”Vi ska bara snacka lite med Kyle.”
Kyle och Ashlee satt på marken och fotograferade naturen.
Jerry och Brent satte sig på huk nära Kyle.
”Så du ska simma på fredag?” sa Jerry.
”Ja.” sa Kyle oberört.
”Det vore ju synd om du blev skadad.” flinade Brent. ”Då kan du inte tävla.”
Jerry höll fast Kyle, så att han inte kunde resa sig.
”Låt honom vara!” vrålade Ashlee. Hon knuffade till Jerry.
Brent reste sig, slet upp Ashlee från marken och höll fast henne.
”Vi hämtar en lärare!” sa Max.
Kyle nickade.
Han och Shirley sprang iväg.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:111 - 21 april
Skriv om mötet på tågstationen.
*
September 1942
10-åriga Katherine Goldman tryckte sig intill sin far när tåget bromsade in på stationen. En hund längre bort på perrongen började plötsligt skälla.
Flickan såg sig omkring med rädda ögon.
Pappa Asher omfamnade Katherine och hennes äldre syster Rachel, sedan sade han med sin mjuka röst:
”Räds inte, mina älskade barn. Inget ont händer oss här i Amerika. Vi är trygga och fria.”
Tågdörrana öppnades och den lilla familjen gick, tillsammans med pappa Ashers äldste vän Itzhak, mot tåget.
”Jag vill inte åka tåg!” snyftade Katherine och tvärstannade.
Hennes mor Adina fick tårar i ögonen.
Itzhak satte sig på huk, så att han kom i ögonhöjd med Katherine.
”Gråt inte, lilla vän. Det är ingen som gör illa oss på det här tåget.”
”De onda männen finns inte här, Katherine.” sa mor. ”Ingen kommer att ta oss. Vi ska till vårat nya hem nu.”
”Du kommer att tycka om det nya hemmet.” sa Itzhak. ”Det ligger i en liten stad nära havet.”
”Du älskar ju havet.” sa far och log mot Katherine.
Hon slutade gråta och tittade upp.
”Ska vi bo nära havet?”
Rachel log.
”Vi kan bada flera gånger i veckan!”
Katherine kastade ännu blick på tåget. Det här var nytt och blankt och hade inga vagnar med gallerförsedda fönster. En vänlig man i järnvägens uniform visade folk vart de skulle gå.
På den här tågstationen fanns ingen som skrek och slog passagerarna och ingen såg rädd ut när de klev på tåget.
Katherine visste nu att hon var trygg i sitt nya hemland.
Hon gled ur sin fars famn och tog sin lilla resväska som stod intill dem.
”Jag vill inte vara rädd och ledsen mer.”
Ett leende spred sig i hennes lilla ansikte.
”Nu vill jag åka till havet och det nya huset.”
På tåget fick hon veta att deras nya hemstad hette Delphi. Katherine smakade på namnet; Delphi... det var ett vackert och spännande namn på en stad.
Hon tryckte näsan mot fönstret och insöp alla intryck av landskapet där utanför.
Hon suckade, lättad och förväntansfull.
Ett nytt liv hade börjat.
*
*
September 1942
10-åriga Katherine Goldman tryckte sig intill sin far när tåget bromsade in på stationen. En hund längre bort på perrongen började plötsligt skälla.
Flickan såg sig omkring med rädda ögon.
Pappa Asher omfamnade Katherine och hennes äldre syster Rachel, sedan sade han med sin mjuka röst:
”Räds inte, mina älskade barn. Inget ont händer oss här i Amerika. Vi är trygga och fria.”
Tågdörrana öppnades och den lilla familjen gick, tillsammans med pappa Ashers äldste vän Itzhak, mot tåget.
”Jag vill inte åka tåg!” snyftade Katherine och tvärstannade.
Hennes mor Adina fick tårar i ögonen.
Itzhak satte sig på huk, så att han kom i ögonhöjd med Katherine.
”Gråt inte, lilla vän. Det är ingen som gör illa oss på det här tåget.”
”De onda männen finns inte här, Katherine.” sa mor. ”Ingen kommer att ta oss. Vi ska till vårat nya hem nu.”
”Du kommer att tycka om det nya hemmet.” sa Itzhak. ”Det ligger i en liten stad nära havet.”
”Du älskar ju havet.” sa far och log mot Katherine.
Hon slutade gråta och tittade upp.
”Ska vi bo nära havet?”
Rachel log.
”Vi kan bada flera gånger i veckan!”
Katherine kastade ännu blick på tåget. Det här var nytt och blankt och hade inga vagnar med gallerförsedda fönster. En vänlig man i järnvägens uniform visade folk vart de skulle gå.
På den här tågstationen fanns ingen som skrek och slog passagerarna och ingen såg rädd ut när de klev på tåget.
Katherine visste nu att hon var trygg i sitt nya hemland.
Hon gled ur sin fars famn och tog sin lilla resväska som stod intill dem.
”Jag vill inte vara rädd och ledsen mer.”
Ett leende spred sig i hennes lilla ansikte.
”Nu vill jag åka till havet och det nya huset.”
På tåget fick hon veta att deras nya hemstad hette Delphi. Katherine smakade på namnet; Delphi... det var ett vackert och spännande namn på en stad.
Hon tryckte näsan mot fönstret och insöp alla intryck av landskapet där utanför.
Hon suckade, lättad och förväntansfull.
Ett nytt liv hade börjat.
*
tisdag, april 20, 2010
Anfall – del 17
*
”Shit, vilken trist utflykt.” stönade Brent när de varit vid Atlas Canyon en stund. ”Vad larvigt att vi måste lära oss saker om det här stället.”
”Tycker du att det är tråkigt?” frågade en av lärarna.
”Vad tror du? Vi kan redan allt om Blue Creek och det här skitstället...!”
”Vad bra!” sa Coach Hillman. ”Då kanske du kan berätta för oss varför detta stället fick namnet Atlas Canyon.”
En febril aktivitet sattes igång i Brents hjärna. Han gjorde en plågsam grimas.
”Vad är det?” flinade någon retsamt. ”Gör det ont att tänka...?”
Några i klassen skrattade.
”Nu räcker det.” förmanade Coach Hillman. ”Brent, vet du varför det här stället heter Atlas Canyon?”
”Vem fan bryr sig?!” fräste Brent.
”Kan inte någon som veta få säga det nu?” sa Julie Carver.
”Jag tror Brent vet svaret, men han är bara lite ointresserad.” sa Coach Hillman. ”Inte sant, Brent.”
”Vem fan bryr sig?!” fräste Brent igen.
Julie Carver himlade sig.
”Stället fick sitt namn efter...”
Klassföreståndaren bad Julie vänta på sin tur.
”Det är ju ingen som kan svaret...” stönade Julie.
”Vi är flera som kan.” sa Max.
Klassföreståndaren såg på sina elever.
”Ashlee, vill du berätta om Atlas Canyon? Hur fick stället sitt namn?”
”Efter titanen Atlas.” svarade Ashlee. ”I Grekisk mytologi. Han höll upp himlavalvet på sina axlar.”
”Jäklar, vad stark han måste ha varit!” sa Max.
Klassen skrattade.
”Tack för ditt svar Ashlee.” sa klassförestånaden. ”Det är mycket rikigtt. Vad hände med Atlas sedan?”
Julie viftade med handen och fick svara.
”Han blev förstenad och förvandlades till ett berg.”
”Alldeles riktigt, Julie. Tack.” sa klassförestånaden. ”Vet ni vart Atlasbergen ligger? Någon som vill berätta? Kyle...?”
”Nordafrika.” sa Kyle.
”Vilka jäkla plugghästar ni är allihop!” fnös Jerry.
”Det är väl bra att kunna en massa saker?” sa Shirley.
”Mmm... jättebra.” sa Jerry ointresserat. ”Kan vi åka hem nu?”
”Nej, nu ska ni ju sprida ut er och börja fotografera.” sa Coach Hillman glatt.
*
”Shit, vilken trist utflykt.” stönade Brent när de varit vid Atlas Canyon en stund. ”Vad larvigt att vi måste lära oss saker om det här stället.”
”Tycker du att det är tråkigt?” frågade en av lärarna.
”Vad tror du? Vi kan redan allt om Blue Creek och det här skitstället...!”
”Vad bra!” sa Coach Hillman. ”Då kanske du kan berätta för oss varför detta stället fick namnet Atlas Canyon.”
En febril aktivitet sattes igång i Brents hjärna. Han gjorde en plågsam grimas.
”Vad är det?” flinade någon retsamt. ”Gör det ont att tänka...?”
Några i klassen skrattade.
”Nu räcker det.” förmanade Coach Hillman. ”Brent, vet du varför det här stället heter Atlas Canyon?”
”Vem fan bryr sig?!” fräste Brent.
”Kan inte någon som veta få säga det nu?” sa Julie Carver.
”Jag tror Brent vet svaret, men han är bara lite ointresserad.” sa Coach Hillman. ”Inte sant, Brent.”
”Vem fan bryr sig?!” fräste Brent igen.
Julie Carver himlade sig.
”Stället fick sitt namn efter...”
Klassföreståndaren bad Julie vänta på sin tur.
”Det är ju ingen som kan svaret...” stönade Julie.
”Vi är flera som kan.” sa Max.
Klassföreståndaren såg på sina elever.
”Ashlee, vill du berätta om Atlas Canyon? Hur fick stället sitt namn?”
”Efter titanen Atlas.” svarade Ashlee. ”I Grekisk mytologi. Han höll upp himlavalvet på sina axlar.”
”Jäklar, vad stark han måste ha varit!” sa Max.
Klassen skrattade.
”Tack för ditt svar Ashlee.” sa klassförestånaden. ”Det är mycket rikigtt. Vad hände med Atlas sedan?”
Julie viftade med handen och fick svara.
”Han blev förstenad och förvandlades till ett berg.”
”Alldeles riktigt, Julie. Tack.” sa klassförestånaden. ”Vet ni vart Atlasbergen ligger? Någon som vill berätta? Kyle...?”
”Nordafrika.” sa Kyle.
”Vilka jäkla plugghästar ni är allihop!” fnös Jerry.
”Det är väl bra att kunna en massa saker?” sa Shirley.
”Mmm... jättebra.” sa Jerry ointresserat. ”Kan vi åka hem nu?”
”Nej, nu ska ni ju sprida ut er och börja fotografera.” sa Coach Hillman glatt.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:110 - 20 april
Skriv om mötet i hissen
*
Köpenhamn, juni 2000
Den äldre mannen suckade inombords när barnen skuttade in i samma hiss som han.
Jag hatar barn, tänkte han. De borde vara förbjudna på hotell.
De små flickorna, båda rödhåriga, tryckte på varenda knapp i hissen.
”Hallå där! Vad ska det där vara bra för?” frågade äldre mannen surt.
”Vi vill se om det ser likadant ut på alla våningar.” svarade den ena flickan.
”Det ser likadant ut på alla våningar.” sa gubben, om möjligt ännu surare. ”Tro mig.”
”Det vill vi se med egna ögon.” sa den andra ungen, på danska.
Mannen spände blicken i flickorna och sade med så farlig röst han kunde:
”Om ni trycker på alla knapparna i hissen kommer polisen och tar er.”
Flickorna ryckte på axlarna och fnittrade lite.
”Jäkla små anarkister...” muttrade surgubben.
När hissen stannade högst upp i hotellbyggnaden och dörrarna gled upp såg gubben två unga män i korridoren.
Den danska flickan log ett stort leende mot surgubben, hon saknade två tänder i överkäken. Den lilla anarkisten pekade på männen.
”Det där är min far.”
”Och det där är min pappa.” sa lilla anarkistens kompis och pekade på den andre mannen.
Det danska lilla anarkist-gliet fnittrade triumferande.
Hon pekade på sin kompis pappa och gjorde en konstpaus innan hon avslöjade:
”Politi.”
Flickan, vars far var polis, log kaxigt.
”Nu blev du snopen va, gubbe?”
Flickungarna skrattade och skuttade ut ur hissen.
*
*
Köpenhamn, juni 2000
Den äldre mannen suckade inombords när barnen skuttade in i samma hiss som han.
Jag hatar barn, tänkte han. De borde vara förbjudna på hotell.
De små flickorna, båda rödhåriga, tryckte på varenda knapp i hissen.
”Hallå där! Vad ska det där vara bra för?” frågade äldre mannen surt.
”Vi vill se om det ser likadant ut på alla våningar.” svarade den ena flickan.
”Det ser likadant ut på alla våningar.” sa gubben, om möjligt ännu surare. ”Tro mig.”
”Det vill vi se med egna ögon.” sa den andra ungen, på danska.
Mannen spände blicken i flickorna och sade med så farlig röst han kunde:
”Om ni trycker på alla knapparna i hissen kommer polisen och tar er.”
Flickorna ryckte på axlarna och fnittrade lite.
”Jäkla små anarkister...” muttrade surgubben.
När hissen stannade högst upp i hotellbyggnaden och dörrarna gled upp såg gubben två unga män i korridoren.
Den danska flickan log ett stort leende mot surgubben, hon saknade två tänder i överkäken. Den lilla anarkisten pekade på männen.
”Det där är min far.”
”Och det där är min pappa.” sa lilla anarkistens kompis och pekade på den andre mannen.
Det danska lilla anarkist-gliet fnittrade triumferande.
Hon pekade på sin kompis pappa och gjorde en konstpaus innan hon avslöjade:
”Politi.”
Flickan, vars far var polis, log kaxigt.
”Nu blev du snopen va, gubbe?”
Flickungarna skrattade och skuttade ut ur hissen.
*
Anfall – del 16
Måndag.
Efter lunch åkte klassen iväg på en dagsutflykt till Atlas Canyon med tre av sina lärare. De skulle ha historielektion och prata om fakta och gamla myter om Blue Creek och grannstäderna.
”Håll dig borta från Brent och Jerry!” viskade Ashlee till Kyle när de satt i bussen.
Kyle såg tydligt oron i hennes blick och han märkte att hon var skärrad.
”De har planerat något.” fortsatte Ashlee.
Kyle nickade.
”Jag ska hålla mig undan, oroa dig inte.”
”De tänker verkligen göra något med dig Kyle!” sa Ashlee.
”Inte här eller på utflykten, med hela klassen och lärarna som vittnen.” sa Kyle lugnt.
”Jag menar allvar!” envisades Ashlee.
”Jag vet, Ash.” Kyle klappade henne lugnande på handen. ”De där två är inte att leka med när de är uppretade och har planerat något. Jag ska akta mig – jag lovar. Okej?”
Han log mot Ashlee.
”Jag är orolig i alla fall.” mumlade Ashlee.
Max såg på Ashlee.
”Vad är du orolig för?”
Ashlee pekade på Jerry och Brent som satt längre fram i bussen.
”Vad har dom nu hittat på...?” suckade Max.
”Vet inte...” sa Kyle.
Och han hoppades få slippa uppleva det.
*
Efter lunch åkte klassen iväg på en dagsutflykt till Atlas Canyon med tre av sina lärare. De skulle ha historielektion och prata om fakta och gamla myter om Blue Creek och grannstäderna.
”Håll dig borta från Brent och Jerry!” viskade Ashlee till Kyle när de satt i bussen.
Kyle såg tydligt oron i hennes blick och han märkte att hon var skärrad.
”De har planerat något.” fortsatte Ashlee.
Kyle nickade.
”Jag ska hålla mig undan, oroa dig inte.”
”De tänker verkligen göra något med dig Kyle!” sa Ashlee.
”Inte här eller på utflykten, med hela klassen och lärarna som vittnen.” sa Kyle lugnt.
”Jag menar allvar!” envisades Ashlee.
”Jag vet, Ash.” Kyle klappade henne lugnande på handen. ”De där två är inte att leka med när de är uppretade och har planerat något. Jag ska akta mig – jag lovar. Okej?”
Han log mot Ashlee.
”Jag är orolig i alla fall.” mumlade Ashlee.
Max såg på Ashlee.
”Vad är du orolig för?”
Ashlee pekade på Jerry och Brent som satt längre fram i bussen.
”Vad har dom nu hittat på...?” suckade Max.
”Vet inte...” sa Kyle.
Och han hoppades få slippa uppleva det.
*
måndag, april 19, 2010
Anfall – del 15
Måndag.
Blue Creek High School.
”Vem ska du tävla mot på fredag?” frågade Jerry när han och Brent gick mot matsalen.
”Kyle.” svarade Brent.
Jerry började gapskratta.
”Du skämtar? Spaz boy...? Men grattis, då behöver du ju inte anstränga dig i poolen.”
”Jo...” sa Brent. Han såg inte glad ut. ”Jag har hört att han är en jäkligt bra simmare.”
”Fan,” sa Jerry. ”jag som trodde att segern var så gott som din...”
”Trodde jag också.” muttrade Brent. ”Men förra veckan hörde jag Coach prata med Kyle - han sa nåt om att han tycker att Kyle är en av skolans bästa simmare."
Brent drämde näven i ett skåp i ren ilska.
"Fan! Jag ska ha den där medaljen! Jag förlorar aldrig i några tävlingar eller mästerskap!”
”Dränk den lille skiten, så är du av med problemet.” flinade Jerry i skämtsam ton.
Brent såg fundersam ut.
”Nånting måste vi kunna göra... Jag menar, om Spaz boy råkar skada sig kan han ju inte vara med...”
Jerry log sitt tecknad-film-skurk-leende.
”Jag gillar hur du tänker, Brent.”
Brent och Jerry var så upptagna med att skratta gott och rått när de smidde sina planer, att de inte lade märke till Ashlee som stod tryckt mot en pelare och hörde varenda ord de sa...
*
Blue Creek High School.
”Vem ska du tävla mot på fredag?” frågade Jerry när han och Brent gick mot matsalen.
”Kyle.” svarade Brent.
Jerry började gapskratta.
”Du skämtar? Spaz boy...? Men grattis, då behöver du ju inte anstränga dig i poolen.”
”Jo...” sa Brent. Han såg inte glad ut. ”Jag har hört att han är en jäkligt bra simmare.”
”Fan,” sa Jerry. ”jag som trodde att segern var så gott som din...”
”Trodde jag också.” muttrade Brent. ”Men förra veckan hörde jag Coach prata med Kyle - han sa nåt om att han tycker att Kyle är en av skolans bästa simmare."
Brent drämde näven i ett skåp i ren ilska.
"Fan! Jag ska ha den där medaljen! Jag förlorar aldrig i några tävlingar eller mästerskap!”
”Dränk den lille skiten, så är du av med problemet.” flinade Jerry i skämtsam ton.
Brent såg fundersam ut.
”Nånting måste vi kunna göra... Jag menar, om Spaz boy råkar skada sig kan han ju inte vara med...”
Jerry log sitt tecknad-film-skurk-leende.
”Jag gillar hur du tänker, Brent.”
Brent och Jerry var så upptagna med att skratta gott och rått när de smidde sina planer, att de inte lade märke till Ashlee som stod tryckt mot en pelare och hörde varenda ord de sa...
*
söndag, april 18, 2010
Anfall – del 14
*
”Jag... kan nog inte följa med...” stammade Kyle.
”Kan du inte...? Mycket med skolan?” frågade fadern.
Coral nickade ivrigt.
Kyle förstod genast vad hon menade. De hade en slags telepatisk förmåga, tack vare att de stod varandra så nära.
Kyle gav sin syster en tacksam blick, sedan såg han på fadern.
”Nej, vi har simtävling på fredag.” sa han lite försiktigt.
Han oerhört tacksam över att han hade fått en ursäkt för att slippa följa med.
Han var nu rädd att fadern skulle tvinga honom, men det gjorde han inte. Han verkade bara tycka att det var tråkigt att hans grabb inte ville åka med.
”En annan gång kanske.” sa fadern.
Nancy såg besviken ut.
”Vad synd att du inte åker med...” sa Nancy och lade armen om Kyle. ”Vi kunde få så kul på vår resa.”
Obehagskänslor kröp i hela Kyle. Han slingrade sig undan Nancys beröring och reste sig från stolen.
”Ursäkta, jag har lite att ordna med inför imorgon.”
”Ja, jag med.” sa Coral och följde efter sin bror till deras rum.
Kyle sjönk ner på sin säng och pustade ut.
”Det var nära...! Tänk om jag hade blivit tvungen att följa med... Jag fattar inte ens varför han ville att jag skulle följa med.”
Coral skakade på huvudet.
”Det är inte lätt att förstå honom alls.” suckade hon.
”Nej...” suckade Kyle. ”Men du, nu slipper vi dom i alla fall i helgen.”
”Helt otroligt.” sa Coral. ”Jag fattar det knappt! Tre dagar utan dom!”
”För bra för att vara sant.” sa Kyle. ”Kan vi verkligen ha sån tur?”
”Känns som en dröm faktiskt.” sa Coral.
Kyle blev tyst en stund och verkade fundera på något.
”Vad är det?” frågade Coral.
Hon satte sig bredvid sin bror på sängen.
”Jag önskar att Nancy kunde sluta röra mig hela tiden...!”
Coral höll om sin bror.
”Jag vet, det önskar jag också.”
*
”Jag... kan nog inte följa med...” stammade Kyle.
”Kan du inte...? Mycket med skolan?” frågade fadern.
Coral nickade ivrigt.
Kyle förstod genast vad hon menade. De hade en slags telepatisk förmåga, tack vare att de stod varandra så nära.
Kyle gav sin syster en tacksam blick, sedan såg han på fadern.
”Nej, vi har simtävling på fredag.” sa han lite försiktigt.
Han oerhört tacksam över att han hade fått en ursäkt för att slippa följa med.
Han var nu rädd att fadern skulle tvinga honom, men det gjorde han inte. Han verkade bara tycka att det var tråkigt att hans grabb inte ville åka med.
”En annan gång kanske.” sa fadern.
Nancy såg besviken ut.
”Vad synd att du inte åker med...” sa Nancy och lade armen om Kyle. ”Vi kunde få så kul på vår resa.”
Obehagskänslor kröp i hela Kyle. Han slingrade sig undan Nancys beröring och reste sig från stolen.
”Ursäkta, jag har lite att ordna med inför imorgon.”
”Ja, jag med.” sa Coral och följde efter sin bror till deras rum.
Kyle sjönk ner på sin säng och pustade ut.
”Det var nära...! Tänk om jag hade blivit tvungen att följa med... Jag fattar inte ens varför han ville att jag skulle följa med.”
Coral skakade på huvudet.
”Det är inte lätt att förstå honom alls.” suckade hon.
”Nej...” suckade Kyle. ”Men du, nu slipper vi dom i alla fall i helgen.”
”Helt otroligt.” sa Coral. ”Jag fattar det knappt! Tre dagar utan dom!”
”För bra för att vara sant.” sa Kyle. ”Kan vi verkligen ha sån tur?”
”Känns som en dröm faktiskt.” sa Coral.
Kyle blev tyst en stund och verkade fundera på något.
”Vad är det?” frågade Coral.
Hon satte sig bredvid sin bror på sängen.
”Jag önskar att Nancy kunde sluta röra mig hela tiden...!”
Coral höll om sin bror.
”Jag vet, det önskar jag också.”
*
Anfall – del 13
*
Coral och Kyle tappade sin helgglädje så fort de närmade sig hemmet.
De hoppades att fadern var på så pass bra humör så att skulle lämna dem ifred.
Försiktigt öppnade de ytterdörren och smög in.
De hörde fadern och Nancy prata och skratta i köket.
Plötsligt tystnade fadern. Sedan ropade han på sina barn.
Coral och Kyle gick ut i köket.
”Jag tyckte väl att jag hörde någon komma smygande.” sa fadern. ”Har ni haft en trevlig helg?”
Kyle och Coral nickade.
”Vill ni ha lite middag?” frågade Nancy.
”Nej tack.” sa Coral. ”Vi har redan ätit.”
”Sitt med oss ändå.” sa Nancy och log mot dem. ”Berätta om er helg. Var den trevlig?”
”Ja, vi hade kul.” sa Coral.
”På tal om kul...” sa fadern. ”Kyle, ska du följa med Nancy och mig på en av mina lastbilsresor i helgen?”
Kyle blev alldeles iskall.
En hel helg ensam med fadern och Nancy... Tanken gjorde honom sjuk.
Fadern märkte inte paniken i sin sons ansikte, för han babblade glatt på:
”Det blir kul, se lite mer av det här landet. Vad säger du, grabben?”
Kyle funderade febrilt.
Hur sjutton skulle han kunna slingra sig ur det här...?
*
Coral och Kyle tappade sin helgglädje så fort de närmade sig hemmet.
De hoppades att fadern var på så pass bra humör så att skulle lämna dem ifred.
Försiktigt öppnade de ytterdörren och smög in.
De hörde fadern och Nancy prata och skratta i köket.
Plötsligt tystnade fadern. Sedan ropade han på sina barn.
Coral och Kyle gick ut i köket.
”Jag tyckte väl att jag hörde någon komma smygande.” sa fadern. ”Har ni haft en trevlig helg?”
Kyle och Coral nickade.
”Vill ni ha lite middag?” frågade Nancy.
”Nej tack.” sa Coral. ”Vi har redan ätit.”
”Sitt med oss ändå.” sa Nancy och log mot dem. ”Berätta om er helg. Var den trevlig?”
”Ja, vi hade kul.” sa Coral.
”På tal om kul...” sa fadern. ”Kyle, ska du följa med Nancy och mig på en av mina lastbilsresor i helgen?”
Kyle blev alldeles iskall.
En hel helg ensam med fadern och Nancy... Tanken gjorde honom sjuk.
Fadern märkte inte paniken i sin sons ansikte, för han babblade glatt på:
”Det blir kul, se lite mer av det här landet. Vad säger du, grabben?”
Kyle funderade febrilt.
Hur sjutton skulle han kunna slingra sig ur det här...?
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)