*
"Vad gör alla småungar här?" frågade Max.
"Vem kallar du småunge? Jag är faktiskt elva!" fräste en förbipasserande pojke åt honom.
"De ska ha sin årliga Spelling Bee i vår aula." förklarade Darla.
"Jag glömmer aldrig den sista Spelling Bee jag var med i." sa Max.
"Den för sex år sedan?" sa Chris. "När du inte ens kunde stava till ballong?"
Han kvävde ett litet skratt.
"Jag blev nervös okej?" sa Max. "Jag kom inte på hur det stavades. Sluta skratta Chris!"
"Lite kul var det." sa Chris.
"Särskilt när du frågade vilken färg ballongen hade." sa Ashlee.
"Jag fick aldrig reda på det." sa Max.
Ashlee, Chris, Darla, Coral och Kyle skrattade.
"Seriöst, vad var det för färg på ballongen?" frågade Max.
De andra bara skakade på huvudet och gick mot aulan för att titta på rättstavnings-tävlingen.
Barnen från Blue Creek Elementary School hade samlats utanför aulan.
"Sen när började fyraåringar vara med i stavningstävlingarna?" flinade en kille i Kyles klass och pekade på ett av barnen.
Elle Jenlin vände sig om och spände blicken i killen.
"Jag är sju!" fräste hon.
"Du ser ut som fyra." sa killen.
"Jag är väluppfostrad, så jag ska inte säga vad du ser ut som." svarade Elle.
Hon gick med högt huvud in i aulan.
*
söndag, januari 24, 2010
fredag, januari 22, 2010
En ångestfylld natt - del 3
*
”Oj vad jag kommer vara trött i skolan i morgon.” sa Ryan när de kommit hem och Kate stoppade om honom. Han gäspade.
”Du får stanna hemma i morgon.” sa Kate.
”Är du galen? Vi ska ju repetera fredags-showen i morgon!” protesterade Ryan.
”Du kan inte gå till skolan med feber.” sa David. ”Du är hemma och vilar i morgon, så att du mår bra på tisdag.”
”Okej då.” suckade Ryan.
Han var så trött att han inte orkade protestera mer.
Läkaren hade skickat med medicin för febern och en sömntablett, så att resten av Ryans natt skulle bli rofylld.
Men Ryan vägrade ta sömntabletten.
”Inga mediciner.” sa han.
”Okej, ingen sömntablett.” sa David. ”Men den febernedsättande får du ta.”
Ryan tog mycket motvilligt tabletten. Sedan sjönk han trött ner mot kuddarna i sin säng.
”Försök sova lite nu grabben.” sa David.
”Sitter ni hos mig tills jag har somnat?” bad Ryan. ”Jag vet att jag inte är nån liten unge längre... men…”
”Vi sitter här hos dig.” sa David.
”Ända tills du somnar.” lovade Kate. Hon pussade sin son på den heta pannan.
”Tack.” viskade Ryan.
Han kröp ihop och blundade.
Kate strök honom över håret.
Efter några minuter hade Ryan somnat.
Kate och David satt kvar hos honom en stund och hörde hur han andades.
Hans andetag var nu lugna, djupa.
”Nu sover han nog lugnt resten av natten.” viskade David.
”Det tror jag med.” viskade Kate tillbaka. ”Det hörs att han sover bra nu. Han är trygg.”
David drog sin fru intill sig och kramade henne.
*
”Oj vad jag kommer vara trött i skolan i morgon.” sa Ryan när de kommit hem och Kate stoppade om honom. Han gäspade.
”Du får stanna hemma i morgon.” sa Kate.
”Är du galen? Vi ska ju repetera fredags-showen i morgon!” protesterade Ryan.
”Du kan inte gå till skolan med feber.” sa David. ”Du är hemma och vilar i morgon, så att du mår bra på tisdag.”
”Okej då.” suckade Ryan.
Han var så trött att han inte orkade protestera mer.
Läkaren hade skickat med medicin för febern och en sömntablett, så att resten av Ryans natt skulle bli rofylld.
Men Ryan vägrade ta sömntabletten.
”Inga mediciner.” sa han.
”Okej, ingen sömntablett.” sa David. ”Men den febernedsättande får du ta.”
Ryan tog mycket motvilligt tabletten. Sedan sjönk han trött ner mot kuddarna i sin säng.
”Försök sova lite nu grabben.” sa David.
”Sitter ni hos mig tills jag har somnat?” bad Ryan. ”Jag vet att jag inte är nån liten unge längre... men…”
”Vi sitter här hos dig.” sa David.
”Ända tills du somnar.” lovade Kate. Hon pussade sin son på den heta pannan.
”Tack.” viskade Ryan.
Han kröp ihop och blundade.
Kate strök honom över håret.
Efter några minuter hade Ryan somnat.
Kate och David satt kvar hos honom en stund och hörde hur han andades.
Hans andetag var nu lugna, djupa.
”Nu sover han nog lugnt resten av natten.” viskade David.
”Det tror jag med.” viskade Kate tillbaka. ”Det hörs att han sover bra nu. Han är trygg.”
David drog sin fru intill sig och kramade henne.
*
En ångestfylld natt - del 2
*
”Han kommer väl att klara sig?” grät Kate när en ambulansman lyfte in Ryan på en bår i ambulansen.
”Var inte orolig.” sa ambulansmannen. ”Har han astma?”
”Nej, jag tror inte det.” sa David. ”Vi tror att det är en ångestattack. Han har haft det förut, men aldrig så här allvarligt.”
”Okej.” nickade ambulansmannen. ”Det här ser otäckt ut för er, det förstår jag, men det ska gå bra. Han ska få lite syrgas i ambulansen nu och så får han stanna på sjukhuset en liten stund för observation.”
Efter en stund på sjukhuset vaknade Ryan till. Han satte sig upp och såg sig omkring.
”Varför är jag på sjukhus?” frågade han.
David och Kate hörde en lite anklagande ton i hans röst.
”Du förlorade medvetandet en stund, älskling.” förklarade Kate. Hon strök honom lugnande över ryggen.
”Det var mardrömmen…” sa Ryan. ”Och sen blev det svårt att andas.”
”Du skrämde oss grabben.” sa David. ”Hur mår du nu?”
Ryan kände efter.
”Det känns bättre. Kan vi åka hem nu?”
David log.
”Vi får fråga doktorn.”
Läkaren log mot Ryan och gjorde en kontroll. Han konstaterade att Ryans andning var normal igen.
Han såg på David och Kate.
”Han andas bra igen, men han har feber.”
”Han brukar få det när han har svåra mardrömmar.” sa Kate.
”Men det är inge fara.” sa David. ”Vila och mycket vätska hjälper.”
”Du har kloka föräldrar, pojk.” sa läkaren och log mot Ryan. ”Jag vågar nog skicka hem dig.”
Ryan såg på David och Kate. Blicken var feber-dimmig, men ivrig.
”Kom då, jag får åka hem!”
Han svängde benen över sängkanten.
”Är det säkert att du mår bra nu då?” frågade David.
”Ja,” sa Ryan. ”och nu vill jag hem.”
David och Kate log mot sin son.
”Okej, då åker vi väl hem då.” sa David. ”Jag ska gå och ringa en taxi.”
*
”Han kommer väl att klara sig?” grät Kate när en ambulansman lyfte in Ryan på en bår i ambulansen.
”Var inte orolig.” sa ambulansmannen. ”Har han astma?”
”Nej, jag tror inte det.” sa David. ”Vi tror att det är en ångestattack. Han har haft det förut, men aldrig så här allvarligt.”
”Okej.” nickade ambulansmannen. ”Det här ser otäckt ut för er, det förstår jag, men det ska gå bra. Han ska få lite syrgas i ambulansen nu och så får han stanna på sjukhuset en liten stund för observation.”
Efter en stund på sjukhuset vaknade Ryan till. Han satte sig upp och såg sig omkring.
”Varför är jag på sjukhus?” frågade han.
David och Kate hörde en lite anklagande ton i hans röst.
”Du förlorade medvetandet en stund, älskling.” förklarade Kate. Hon strök honom lugnande över ryggen.
”Det var mardrömmen…” sa Ryan. ”Och sen blev det svårt att andas.”
”Du skrämde oss grabben.” sa David. ”Hur mår du nu?”
Ryan kände efter.
”Det känns bättre. Kan vi åka hem nu?”
David log.
”Vi får fråga doktorn.”
Läkaren log mot Ryan och gjorde en kontroll. Han konstaterade att Ryans andning var normal igen.
Han såg på David och Kate.
”Han andas bra igen, men han har feber.”
”Han brukar få det när han har svåra mardrömmar.” sa Kate.
”Men det är inge fara.” sa David. ”Vila och mycket vätska hjälper.”
”Du har kloka föräldrar, pojk.” sa läkaren och log mot Ryan. ”Jag vågar nog skicka hem dig.”
Ryan såg på David och Kate. Blicken var feber-dimmig, men ivrig.
”Kom då, jag får åka hem!”
Han svängde benen över sängkanten.
”Är det säkert att du mår bra nu då?” frågade David.
”Ja,” sa Ryan. ”och nu vill jag hem.”
David och Kate log mot sin son.
”Okej, då åker vi väl hem då.” sa David. ”Jag ska gå och ringa en taxi.”
*
En ångestfylld natt - del 1
10 januari, 1971.
Det var söndag natt. Ryan sov dåligt. Han hade inte haft mardrömmar om Uncle Walter på flera månader, men den senaste tiden hade de mörka minnena återvänt till hans drömmar.
Ryan rörde sig oroligt i sömnen. Drömmen var så fruktansvärd och den var verklig för Ryan.
Han trasslade in sig i lakanen när han försökte värja sig mot sin farbror.
David, som var på väg ut från badrummet, skulle just gå in i sitt och Kates sovrum när han hörde Ryan skrika hjärtskärande.
Han rusade in till sonen.
Kate som vaknat av skriket kom också rusande.
David tände taklampan och satte sig på sonens säng. Han skakade försiktigt Ryan så att han skulle vakna.
Ryan vaknade med ett ryck. Han spjärnade vilt emot när David höll honom intill sig.
”Lugn lilla gubben, det är bara pappa. Det är ingen fara, du drömde bara.”
Pojken var blek och våt av febrig svett. Han såg på sin far med skrämd blick.
”Det är okej nu. Ingen fara.” tröstade David och kramade Ryan.
Kate satte sig på Ryans andra sida, kramade honom och strök håret ur pannan på honom. Hon kände att han var brännhet av feber.
”Det var bara en dröm älskling.” sa hon mjukt.
”Det kändes som det var på riktigt!” sa Ryan med hes och grötig röst.
Plötsligt började han hyperventilera.
”Ta det lugnt grabben.” sa David lugnande. ”Andas lugnt.”
Men Ryan kunde inte andas lugnt. Han panik-andades allt värre och värre.
”Herregud, David! Han förlorar medvetandet!”
Kate började gråta.
”Ring en ambulans!” skrek David. ”Jag tar med honom ner.”
David bar ner Ryan i vardagsrummet. Det var som att bära en trasdocka.
David pratade med Ryan hela tiden.
”Allt ska bli bra, Ry. Mamma och jag är här och du ska få hjälp.”
Kate kom ner till dem.
”Ambulansen kommer när som helst. Ska vi gå ut och vänta på den?”
David nickade.
De gick ut på framsidan av huset.
Just som Kate stängde ytterdörren hörde de ambulansen.
*
Det var söndag natt. Ryan sov dåligt. Han hade inte haft mardrömmar om Uncle Walter på flera månader, men den senaste tiden hade de mörka minnena återvänt till hans drömmar.
Ryan rörde sig oroligt i sömnen. Drömmen var så fruktansvärd och den var verklig för Ryan.
Han trasslade in sig i lakanen när han försökte värja sig mot sin farbror.
David, som var på väg ut från badrummet, skulle just gå in i sitt och Kates sovrum när han hörde Ryan skrika hjärtskärande.
Han rusade in till sonen.
Kate som vaknat av skriket kom också rusande.
David tände taklampan och satte sig på sonens säng. Han skakade försiktigt Ryan så att han skulle vakna.
Ryan vaknade med ett ryck. Han spjärnade vilt emot när David höll honom intill sig.
”Lugn lilla gubben, det är bara pappa. Det är ingen fara, du drömde bara.”
Pojken var blek och våt av febrig svett. Han såg på sin far med skrämd blick.
”Det är okej nu. Ingen fara.” tröstade David och kramade Ryan.
Kate satte sig på Ryans andra sida, kramade honom och strök håret ur pannan på honom. Hon kände att han var brännhet av feber.
”Det var bara en dröm älskling.” sa hon mjukt.
”Det kändes som det var på riktigt!” sa Ryan med hes och grötig röst.
Plötsligt började han hyperventilera.
”Ta det lugnt grabben.” sa David lugnande. ”Andas lugnt.”
Men Ryan kunde inte andas lugnt. Han panik-andades allt värre och värre.
”Herregud, David! Han förlorar medvetandet!”
Kate började gråta.
”Ring en ambulans!” skrek David. ”Jag tar med honom ner.”
David bar ner Ryan i vardagsrummet. Det var som att bära en trasdocka.
David pratade med Ryan hela tiden.
”Allt ska bli bra, Ry. Mamma och jag är här och du ska få hjälp.”
Kate kom ner till dem.
”Ambulansen kommer när som helst. Ska vi gå ut och vänta på den?”
David nickade.
De gick ut på framsidan av huset.
Just som Kate stängde ytterdörren hörde de ambulansen.
*
onsdag, januari 20, 2010
Ocean Beach Memories #1
*
Ocean Beach. 1960
Fyraårige Ryan kröp upp till sin pappa i soffan.
"Pappa, läs en bok för mig." bad han med sin mjuka röst. "Snälla."
"Inte nu skrutten, klockan är mycket." sa David. "Alla som har gul pyjamas på sig ska gå upp och sova nu."
Ryan tittade ner på sin ljusgula pyjamas.
"Jag har gul pyjamas..."
David låtsades se överraskad ut.
"Nämen! Då är det ju du som ska gå upp och sova."
"En liten stund till vill jag vara uppe." sa Ryan.
"Nej, Ryan, det är sent. Kom nu så går vi upp och lägger dig."
Ryan satt trotsigt kvar i soffan.
"Kom nu." log David. "Jag bär dig till din säng."
Han lyfte upp sin lille son.
"Måste pussa mamma godnatt först!" sa Ryan.
"Okej, spring och pussa mamma godnatt."
David släppte ner Ryan som sprang in till Kate i köket.
"Mamma, du ska få godnatt-puss!"
"Åh, en godnatt-puss av min lille kille har jag längtat efter hela dagen." log Kate.
Hon lyfte upp Ryan och kramade och pussade honom.
"Nä, jag ska pussa dig." sa Ryan. Han gav sin mamma en blöt puss på munnen.
"Tack lilla gubben, sov gott nu."
"Mmm." sa Ryan. "Och jag måste pussa Becka godnatt också!"
"Då går vi upp till hennes rum." sa David och lyfte upp Ryan i sin famn igen.
De gick upp och pussade Rebecca godnatt.
"Så, nu ska du sova." sa David.
"Pappa måste också få puss!" sa Ryan. "Annars är det inte rättvist."
Även David fick sin godnatt-puss. Sedan stoppade han Ryan i säng.
"Kan du sova gott nu då?" sa David och strök Ryan över kinden.
"Ja." sa Ryan.
Men sedan satte han sig tvärt upp i sängen.
"Nej menar jag! Jag behöver ha lite vatten först."
David skrattade.
"Nej, du behöver inte dricka nåt vatten nu. Jag tror du säger så bara för att du vill vara uppe en liten stund till."
Ryan log brett.
"Pappa är smart."
David skrattade ännu mer.
"Ja du, din pappa är smart. Sov nu busunge."
David stoppade om Ryan och pussade på pannan. Sedan släckte han lampan och gick ut ur rummet.
"Jag ska inte sova alls!" ropade Ryan. "Jag ska vara vaken heeeela natten."
"Ja, var det du." log David.
"Det ska jag." sa Ryan bestämt.
Men fem minuter senare sov han djupt, med armen om sin älskade gose-hund.
*
Ocean Beach. 1960
Fyraårige Ryan kröp upp till sin pappa i soffan.
"Pappa, läs en bok för mig." bad han med sin mjuka röst. "Snälla."
"Inte nu skrutten, klockan är mycket." sa David. "Alla som har gul pyjamas på sig ska gå upp och sova nu."
Ryan tittade ner på sin ljusgula pyjamas.
"Jag har gul pyjamas..."
David låtsades se överraskad ut.
"Nämen! Då är det ju du som ska gå upp och sova."
"En liten stund till vill jag vara uppe." sa Ryan.
"Nej, Ryan, det är sent. Kom nu så går vi upp och lägger dig."
Ryan satt trotsigt kvar i soffan.
"Kom nu." log David. "Jag bär dig till din säng."
Han lyfte upp sin lille son.
"Måste pussa mamma godnatt först!" sa Ryan.
"Okej, spring och pussa mamma godnatt."
David släppte ner Ryan som sprang in till Kate i köket.
"Mamma, du ska få godnatt-puss!"
"Åh, en godnatt-puss av min lille kille har jag längtat efter hela dagen." log Kate.
Hon lyfte upp Ryan och kramade och pussade honom.
"Nä, jag ska pussa dig." sa Ryan. Han gav sin mamma en blöt puss på munnen.
"Tack lilla gubben, sov gott nu."
"Mmm." sa Ryan. "Och jag måste pussa Becka godnatt också!"
"Då går vi upp till hennes rum." sa David och lyfte upp Ryan i sin famn igen.
De gick upp och pussade Rebecca godnatt.
"Så, nu ska du sova." sa David.
"Pappa måste också få puss!" sa Ryan. "Annars är det inte rättvist."
Även David fick sin godnatt-puss. Sedan stoppade han Ryan i säng.
"Kan du sova gott nu då?" sa David och strök Ryan över kinden.
"Ja." sa Ryan.
Men sedan satte han sig tvärt upp i sängen.
"Nej menar jag! Jag behöver ha lite vatten först."
David skrattade.
"Nej, du behöver inte dricka nåt vatten nu. Jag tror du säger så bara för att du vill vara uppe en liten stund till."
Ryan log brett.
"Pappa är smart."
David skrattade ännu mer.
"Ja du, din pappa är smart. Sov nu busunge."
David stoppade om Ryan och pussade på pannan. Sedan släckte han lampan och gick ut ur rummet.
"Jag ska inte sova alls!" ropade Ryan. "Jag ska vara vaken heeeela natten."
"Ja, var det du." log David.
"Det ska jag." sa Ryan bestämt.
Men fem minuter senare sov han djupt, med armen om sin älskade gose-hund.
*
Best of Noel & Melwin VIII
*
Noel: Jag kanske skulle ta och köpa ett dragspel...
Linus: Dragspel...? Kan du spela dragspel?
Noel: Det vet jag ju inte förrän jag har skaffat ett!
***
Melwin: Idag vi fick fisk på dagis.
Mamma: Var det gott?
Melwin: Aaaa, men den såg inte ut som fisk. Den var vit och lite mosad - och den hade inga ben inne i sig och ingen päls.
Noel: Fjäll. Fisk har fjäll.
Melwin: Aaa, fjäll. Vårans fisk hade inga fjäll. Han var mumsig och jag togde tre gånger och potatis åsså. Min mage blev jättestor och mätt.
***
Noel: Linus, när du var liten ville du ha en hund.
Linus: Ja.
Noel: Du fick oss istället.
Linus: Mmm...
Noel: Du hade tur. (Paus) Hundar luktar läbbigt när dom är blöta.
***
Noel: Filip på dagis slickade på ett järnstaket idag. Han fastnade med tungan.
Leni: Fy, det måste ha gjort ont. Ni tänker väl aldrig slicka på staket?
Melwin: Näää ald'ig i livet!
Leni: Det är bra det.
Melwin: Jag äter snö istället - det är godare.
*
Noel: Jag kanske skulle ta och köpa ett dragspel...
Linus: Dragspel...? Kan du spela dragspel?
Noel: Det vet jag ju inte förrän jag har skaffat ett!
***
Melwin: Idag vi fick fisk på dagis.
Mamma: Var det gott?
Melwin: Aaaa, men den såg inte ut som fisk. Den var vit och lite mosad - och den hade inga ben inne i sig och ingen päls.
Noel: Fjäll. Fisk har fjäll.
Melwin: Aaa, fjäll. Vårans fisk hade inga fjäll. Han var mumsig och jag togde tre gånger och potatis åsså. Min mage blev jättestor och mätt.
***
Noel: Linus, när du var liten ville du ha en hund.
Linus: Ja.
Noel: Du fick oss istället.
Linus: Mmm...
Noel: Du hade tur. (Paus) Hundar luktar läbbigt när dom är blöta.
***
Noel: Filip på dagis slickade på ett järnstaket idag. Han fastnade med tungan.
Leni: Fy, det måste ha gjort ont. Ni tänker väl aldrig slicka på staket?
Melwin: Näää ald'ig i livet!
Leni: Det är bra det.
Melwin: Jag äter snö istället - det är godare.
*
måndag, januari 18, 2010
Friday Show at Abe Lincoln High - del 6
*
Fredag, 8 januari, 1971
Efter balkongscenen sjöng en mycket lycklig Jill Then He Kissed Me.
Efter det framförde Ryan All Shook Up.
Ännu mer jubel från publiken.
Maggie såg på David och Kate och log.
"Ni vet väl att ni har världens charmigaste pojke, va?"
David och Kate skrattade. De kände sig väldigt stolta över Ryan.
Den sista sången framfördes av Ryan: She's A Lady.
Sedan framfördes Dödsscenen, det sorgliga ögonblicket då Julia kysser Romeo för att få lite av det gift han har druckit.
Jill framförde Julias replik mycket vackert och rörande.
Sorglig musik spelades lite svagt och ljuset på scenen tonades ner.
Flera i publiken torkade tårar ur ögonen.
Showen fick stående ovationer och långa applåder.
"Ni är bäst!" skrek Sheila till Ryan och Jill från sin plats i kören.
"Dödsscenen" (Akt 5, Scen 3)
*
Fredag, 8 januari, 1971
Efter balkongscenen sjöng en mycket lycklig Jill Then He Kissed Me.
Efter det framförde Ryan All Shook Up.
Ännu mer jubel från publiken.
Maggie såg på David och Kate och log.
"Ni vet väl att ni har världens charmigaste pojke, va?"
David och Kate skrattade. De kände sig väldigt stolta över Ryan.
Den sista sången framfördes av Ryan: She's A Lady.
Sedan framfördes Dödsscenen, det sorgliga ögonblicket då Julia kysser Romeo för att få lite av det gift han har druckit.
Jill framförde Julias replik mycket vackert och rörande.
Drunk all, and left no friendly dropJill kysste Ryans läppar.
to help me after?
I will kiss thy lips.
Haply some poison yet
doth hang on them
Sorglig musik spelades lite svagt och ljuset på scenen tonades ner.
Flera i publiken torkade tårar ur ögonen.
Showen fick stående ovationer och långa applåder.
"Ni är bäst!" skrek Sheila till Ryan och Jill från sin plats i kören.
"Dödsscenen" (Akt 5, Scen 3)
*
Friday Show at Abe Lincoln High - del 5
*
Fredag, 8 januari, 1971
Fredagsshowen blev succé.
Den började med att Jill och Ryan sjöng Stupid Cupid. Sedan sjöng Jill My Boy Lollipop.
Medan Romeo väntade på att hans Julia skulle komma ut på balkongen sjöng Ryan Knock Three Time. Jill och kören sjöng med.
Nu var det dags för Ryan att läsa Romeos lite svåra replik. Han uttalade de gammaldags orden som om han aldrig gjort annat än spelat Shakespeare.
Men han hade inte behövt oroa sig, det gick bra.
Publiken jublade när Romeo och Julia kysstes.
Fredag, 8 januari, 1971
Fredagsshowen blev succé.
Den började med att Jill och Ryan sjöng Stupid Cupid. Sedan sjöng Jill My Boy Lollipop.
Både Jill och Ryan sjöng sina sånger med glädje och stor charm.
Publiken tyckte att blandningen av modern musik och scener ur Shakespeare var ett bra påhitt.Medan Romeo väntade på att hans Julia skulle komma ut på balkongen sjöng Ryan Knock Three Time. Jill och kören sjöng med.
Nu var det dags för Ryan att läsa Romeos lite svåra replik. Han uttalade de gammaldags orden som om han aldrig gjort annat än spelat Shakespeare.
Ryan hade varit lite nervös för balkongscenen, eftersom han efter sin replik skulle kyssa Jill.If I profane with my unworthiest hand this holy shrine,
the gentle sin is this:
My lips, two blushing pilgrims,
ready stand to smooth that rough touch
with a tender kiss.
Men han hade inte behövt oroa sig, det gick bra.
Publiken jublade när Romeo och Julia kysstes.
"Jag sa ju att du var bra på att kyssas!" viskade Jill tyst i hans öra.
Maureen som stod i kören viskade till Sunshine:
"Han är ju proffs!"
Sunshine log och nickade instämmande.
"Balkongscenen" (Akt 2, Scen 2)
*
"Balkongscenen" (Akt 2, Scen 2)
*
fredag, januari 15, 2010
En dålig fredag... del 15
*
"Den här dagen slutade bra, men jag är glad att den är över." sa Coral när de låg i Darlas rum sent den kvällen.
"Jag håller fullständigt med dig." sa Ashlee.
"Jag med." sa Darla.
"Jag med." gäspade Kyle.
"Trött?" frågade Darla och strök Kyle över håret.
"Helt slut." sa Kyle.
"I morgon sover vi länge och sen hittar vi på nåt kul." sa Darla. "Eller vad säger ni?"
"Låter bra." sa Coral.
Ashlee gjorde tummen upp.
"Sova länge låter väldigt bra." sa Kyle. "Jag tror jag börjar nu."
Tjejerna skrattade.
"Först vill jag ha en godnatt-kram." sa Darla. "Kom hit sötnos."
Kyle gav Darla en kram. Sedan kramade han Ashlee och Coral.
Coral låg vaken en stund när de andra somnat.
Hon tänkte på hur bra hon trivdes hemma hos sin bästa vän och hon kände mer och mer att hon inte hade någon lust att gå hem.
Idag vid middagen hade hon sett på Kyle att han tänkt ungefär samma sak.
Nu såg Coral på sin bror. Han sov lugnt och djupt. Det brukade han inte kunna göra hemma.
Men här hos Darla var allt så harmoniskt och trevligt att både Coral och Kyle kunde känna sig trygga och för ett tag kunde de slappna av och må bra. Och de slapp tänka på vad fadern skulle hitta på härnäst.
Coral såg på digitalklockan på Darlas skrivbord. Midnatt.
Deras usla fredag var över!
Nu hade en ny dag börjat. Förhoppningsvis skulle lördagen bli en bra dag.
*
"Den här dagen slutade bra, men jag är glad att den är över." sa Coral när de låg i Darlas rum sent den kvällen.
"Jag håller fullständigt med dig." sa Ashlee.
"Jag med." sa Darla.
"Jag med." gäspade Kyle.
"Trött?" frågade Darla och strök Kyle över håret.
"Helt slut." sa Kyle.
"I morgon sover vi länge och sen hittar vi på nåt kul." sa Darla. "Eller vad säger ni?"
"Låter bra." sa Coral.
Ashlee gjorde tummen upp.
"Sova länge låter väldigt bra." sa Kyle. "Jag tror jag börjar nu."
Tjejerna skrattade.
"Först vill jag ha en godnatt-kram." sa Darla. "Kom hit sötnos."
Kyle gav Darla en kram. Sedan kramade han Ashlee och Coral.
Coral låg vaken en stund när de andra somnat.
Hon tänkte på hur bra hon trivdes hemma hos sin bästa vän och hon kände mer och mer att hon inte hade någon lust att gå hem.
Idag vid middagen hade hon sett på Kyle att han tänkt ungefär samma sak.
Nu såg Coral på sin bror. Han sov lugnt och djupt. Det brukade han inte kunna göra hemma.
Men här hos Darla var allt så harmoniskt och trevligt att både Coral och Kyle kunde känna sig trygga och för ett tag kunde de slappna av och må bra. Och de slapp tänka på vad fadern skulle hitta på härnäst.
Coral såg på digitalklockan på Darlas skrivbord. Midnatt.
Deras usla fredag var över!
Nu hade en ny dag börjat. Förhoppningsvis skulle lördagen bli en bra dag.
*
En dålig fredag... del 14
*
Efter middagen spelade Kyle, Coral, Darla och Ashlee ett kortspel.
Darla sneglade på Kyle och korten han höll i.
"Eh, sötis, hade inte du fyra kort nyss...? Nu har du bara tre."
Kyle log busigt.
"Nej, du måste ha sett fel." sa han lite oskyldigt.
Tjejerna skrattade.
"Kom igen nu lilla fuskis, ta fram kortet!" skrattade Darla.
Kyle bara log och skakade på huvudet.
"Har du gömt det i tröjärmen?"
Darla försökte nå Kyles arm, men han lutade sig bort från henne.
Ashlee och Coral såg roat på Kyle och Darla.
"Har du kortet i ärmen?" frågade Ashlee.
"Nej, jag svär." sa Kyle.
Darla drog Kyle intill sig.
"Säg var kortet är annars..."
"Annars vad då...?" frågade Kyle, fast han hade en aning.
"Annars får vi väl tvinga dig." sa Darla och höll fast honom. "Jag vet ett bra sätt."
Coral och Ashlee skrattade.
"Vi kan hjälpa till." sa Ashlee. "Det är kul att kittla Kyle."
"Nej!" Kyle skrattade nervöst. "Jag ska säga var kortet är. Darla - kolla fickan på din kofta."
Darla gav Kyle en förundrad blick. Men hon stoppade ner handen i sin koft-ficka, och där hittade hon mycket riktigt Kyles kort.
"Jag sa ju att jag inte hade det i ärmen." log Kyle.
"Du är ett riktigt busfrö, vet du det?" skrattade Darla.
"Mmmm." Kyle log förnöjt.
"Men du är ett gulligt busfrö." sa Darla och kramade honom.
"Det är jag inte alls." sa Kyle generat.
"Du är inte vaddå?" flinade Ashlee. "Busfrö eller gullig?"
"Ni är hopplösa." sa Kyle.
"Är vi hopplösa?" sa Darla. "Vem är det som gömmer spelkort?"
"Jag." sa Kyle och log lite stolt.
Darla skrattade och rufsade om hans hår.
"Du är så söt Kyle! Tjejer, vi får visa honom vad som händer om man fuskar."
"Nej, det får ni inte." sa Kyle nervöst.
"Du har inte så mycket att säga till om nu, sötnos." sa Darla och började kittla honom.
"Kommer du sluta fuska nu?" frågade Ashlee.
"Nej." fnissade Kyle.
*
Efter middagen spelade Kyle, Coral, Darla och Ashlee ett kortspel.
Darla sneglade på Kyle och korten han höll i.
"Eh, sötis, hade inte du fyra kort nyss...? Nu har du bara tre."
Kyle log busigt.
"Nej, du måste ha sett fel." sa han lite oskyldigt.
Tjejerna skrattade.
"Kom igen nu lilla fuskis, ta fram kortet!" skrattade Darla.
Kyle bara log och skakade på huvudet.
"Har du gömt det i tröjärmen?"
Darla försökte nå Kyles arm, men han lutade sig bort från henne.
Ashlee och Coral såg roat på Kyle och Darla.
"Har du kortet i ärmen?" frågade Ashlee.
"Nej, jag svär." sa Kyle.
Darla drog Kyle intill sig.
"Säg var kortet är annars..."
"Annars vad då...?" frågade Kyle, fast han hade en aning.
"Annars får vi väl tvinga dig." sa Darla och höll fast honom. "Jag vet ett bra sätt."
Coral och Ashlee skrattade.
"Vi kan hjälpa till." sa Ashlee. "Det är kul att kittla Kyle."
"Nej!" Kyle skrattade nervöst. "Jag ska säga var kortet är. Darla - kolla fickan på din kofta."
Darla gav Kyle en förundrad blick. Men hon stoppade ner handen i sin koft-ficka, och där hittade hon mycket riktigt Kyles kort.
"Jag sa ju att jag inte hade det i ärmen." log Kyle.
"Du är ett riktigt busfrö, vet du det?" skrattade Darla.
"Mmmm." Kyle log förnöjt.
"Men du är ett gulligt busfrö." sa Darla och kramade honom.
"Det är jag inte alls." sa Kyle generat.
"Du är inte vaddå?" flinade Ashlee. "Busfrö eller gullig?"
"Ni är hopplösa." sa Kyle.
"Är vi hopplösa?" sa Darla. "Vem är det som gömmer spelkort?"
"Jag." sa Kyle och log lite stolt.
Darla skrattade och rufsade om hans hår.
"Du är så söt Kyle! Tjejer, vi får visa honom vad som händer om man fuskar."
"Nej, det får ni inte." sa Kyle nervöst.
"Du har inte så mycket att säga till om nu, sötnos." sa Darla och började kittla honom.
"Kommer du sluta fuska nu?" frågade Ashlee.
"Nej." fnissade Kyle.
*
En dålig fredag... del 13
*
Kyle blev lite nervös vid middagen när han tappade sin gaffel i golvet.
"Förlåt." sa han och böjde sig ner för att plocka upp den.
"Men lilla gubben, det är väl inget att be om ursäkt för." sa Darlas mamma och log mot honom.
För ett kort ögonblick hade Kyle glömt bort att han nu befann sig i ett varmt och tryggt hem. Här fick man inte en smäll bara för att man råkade tappa sina bestick.
Kyle blev lite nervös vid middagen när han tappade sin gaffel i golvet.
"Förlåt." sa han och böjde sig ner för att plocka upp den.
"Men lilla gubben, det är väl inget att be om ursäkt för." sa Darlas mamma och log mot honom.
För ett kort ögonblick hade Kyle glömt bort att han nu befann sig i ett varmt och tryggt hem. Här fick man inte en smäll bara för att man råkade tappa sina bestick.
"Vänta så ska du få en ny gaffel."
Darlas mamma reste sig och gick fram till besticklådan.
"Jag kan äta med samma gaffel." sa Kyle.
"Den har ju legat på golvet." sa Darla med ett litet skratt. "Klart du ska ha rena bestick."
"Min bror är lite ovan vid bestick." skojade Coral. "Hemma äter han alltid med händerna."
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
"Du får äta med händerna här också om du vill." skojade Darlas pappa.
"Nej tack." skrattade Kyle. "Jag provar nog att äta med gaffel."
Han såg på sin syster och undrade om hon önskade samma sak som han: att Darlas mamma och pappa skulle vara mamma och pappa till honom och Coral också.
Han visste att det var lite barnsligt att tänka så, men han kunde inte hjälpa det, det var så skönt att vara i ett hem med föräldrar man slapp vara rädd för.
Han väcktes ur sina tankar av Darla som kittlade honom i nacken.
"Vad tänker du på?" frågade hon.
Kyle ryckte på axlarna.
"Inget." sa han.
"Jag tror du tänker på efterrätten." skojade Darlas pappa.
Kyle log brett mot honom.
"Precis. Hur kunde du gissa det?"
"Tänk att den här skitfredagen blev bra till sist!" sa Ashlee.
Hon såg urskuldande på Darlas föräldrar.
"Ursäkta svordomen, men det har varit en riktigt..." Hon letade efter ett bättre ord.
"En riktigt skitdag?" log Darlas pappa.
Ashlee log tillbaka.
"Ja, det har det faktiskt varit."
Ashlee, Kyle, Coral och Darla berättade allt som hänt idag.
"Fy vilken hemsk dag!" utbrast Darlas mamma.
"Ja, verkligen. Den här dagen förtjänar verkligen att kallas skitdag." sa Darlas pappa. "Och vi förtjänar lite chokladtårta!"
*
En dålig fredag... del 12
*
Darla frågade Coral, Kyle och Ashlee om de ville sova över hos henne i natt.
Det ville de gärna.
Coral och Kyle sa inget till Darla och Ashlee om det, men de såg verkligen fram emot att få slippa sova hemma hos fadern och Nancy en natt.
Ashlee, Coral och Kyle gick hem till sig och packade sovkläder och andra saker man behövde för en övernattning.
Sedan träffades de alla hemma hos Darla.
"Blir skönt att slippa Kevin i kväll." sa Ashlee när de satt och åt middag med Darla och hennes föräldrar.
"Är han jobbig?" frågade Darla.
Ashlee himlade sig och nickade.
"Varje fredag gör Kevin nåt kul med barnvakten, eftersom mamma och pappa jobbar sent, och hon skämmer bort honom med godis och läsk. Han blir som en Duracell-kanin som är hög på socker...!"
"Full fart med andra ord?" skrattade Darla.
"Han är en liten pest!" suckade Ashlee. "Och han vill aldrig gå och lägga sig på fredagar, blir sur om han inte får vara uppe lika länge som resten av familjen... Småungar... kan vara riktigt hopplösa..."
Kyle såg på Coral.
"Var jag jobbig när jag var åtta?" frågade han.
Coral skakade på huvudet.
"Kyle, du kan inte vara jobbig." sa Ashlee.
"Joho." skrattade Kyle.
Ashlee skakade på huvudet.
"Inte ens om du verkligen anstränger dig."
"Nej, du var inte jobbig när vi var små." sa Coral. "Lite livlig kanske... men inte på ett jobbigt sätt."
"Du var pigg och glad och lite busig." sa Darlas mamma. "Men absolut inte jobbig."
"Told ya!" sa Ashlee glatt.
De andra skrattade.
"Ash, är Kevin ofta jobbig?" frågade Darla.
"Nej," sa Ashlee. "bara om han fått i sig för mycket socker eller om jag har kompisar hemma, då är han nyfiken och lite störig. Annars är han en bra brorsa."
"Och han har en bra syrra." sa Kyle.
Ashlee log ett snett leende.
"Mmm... jättebra... jag som hotar med att sälja honom på eBay hela tiden."
"Det finns nog många som vill göra det med sina syskon." skrattade Darlas pappa.
"Coral, tänker du sälja mig på eBay?" frågade Kyle med låtsad oro.
Coral nickade.
"Bra idé, jag skulle faktiskt behöva lite pengar."
Alla skrattade.
"Var inte orolig, Kyle," sa Darla. "jag köper dig. Jag har alltid velat ha en lillebror."
Hon rufsade om hans hår.
Kyle log.
"Och dom här två måste jag stå ut med varje dag..."
Han gjorde en gest mot Coral och Darla.
Darlas mamma och pappa skrattade hjärtligt.
"Ni ungar är underbara!" sa Darlas pappa.
*
Darla frågade Coral, Kyle och Ashlee om de ville sova över hos henne i natt.
Det ville de gärna.
Coral och Kyle sa inget till Darla och Ashlee om det, men de såg verkligen fram emot att få slippa sova hemma hos fadern och Nancy en natt.
Ashlee, Coral och Kyle gick hem till sig och packade sovkläder och andra saker man behövde för en övernattning.
Sedan träffades de alla hemma hos Darla.
"Blir skönt att slippa Kevin i kväll." sa Ashlee när de satt och åt middag med Darla och hennes föräldrar.
"Är han jobbig?" frågade Darla.
Ashlee himlade sig och nickade.
"Varje fredag gör Kevin nåt kul med barnvakten, eftersom mamma och pappa jobbar sent, och hon skämmer bort honom med godis och läsk. Han blir som en Duracell-kanin som är hög på socker...!"
"Full fart med andra ord?" skrattade Darla.
"Han är en liten pest!" suckade Ashlee. "Och han vill aldrig gå och lägga sig på fredagar, blir sur om han inte får vara uppe lika länge som resten av familjen... Småungar... kan vara riktigt hopplösa..."
Kyle såg på Coral.
"Var jag jobbig när jag var åtta?" frågade han.
Coral skakade på huvudet.
"Kyle, du kan inte vara jobbig." sa Ashlee.
"Joho." skrattade Kyle.
Ashlee skakade på huvudet.
"Inte ens om du verkligen anstränger dig."
"Nej, du var inte jobbig när vi var små." sa Coral. "Lite livlig kanske... men inte på ett jobbigt sätt."
"Du var pigg och glad och lite busig." sa Darlas mamma. "Men absolut inte jobbig."
"Told ya!" sa Ashlee glatt.
De andra skrattade.
"Ash, är Kevin ofta jobbig?" frågade Darla.
"Nej," sa Ashlee. "bara om han fått i sig för mycket socker eller om jag har kompisar hemma, då är han nyfiken och lite störig. Annars är han en bra brorsa."
"Och han har en bra syrra." sa Kyle.
Ashlee log ett snett leende.
"Mmm... jättebra... jag som hotar med att sälja honom på eBay hela tiden."
"Det finns nog många som vill göra det med sina syskon." skrattade Darlas pappa.
"Coral, tänker du sälja mig på eBay?" frågade Kyle med låtsad oro.
Coral nickade.
"Bra idé, jag skulle faktiskt behöva lite pengar."
Alla skrattade.
"Var inte orolig, Kyle," sa Darla. "jag köper dig. Jag har alltid velat ha en lillebror."
Hon rufsade om hans hår.
Kyle log.
"Och dom här två måste jag stå ut med varje dag..."
Han gjorde en gest mot Coral och Darla.
Darlas mamma och pappa skrattade hjärtligt.
"Ni ungar är underbara!" sa Darlas pappa.
*
En dålig fredag... del 11
*
Skoldagen slutade klockan fyra på fredagseftermiddagen.
Kyle och Coral och deras vänner träffades innanför skolans entré.
"Vilken dag!" suckade Ashlee. "Skönt att den är över!"
"Nu gör vi nåt kul." sa Darla. "Ska vi gå och simma?"
"Jag har fått nog av omklädningsrum för idag." mumlade Kyle.
Hans kinder blev varma och han stirrade ner i golvet.
Kyle hade inte kunnat tjejerna i sin klass i ögonen på hela dagen.
Ashlee var den enda tjejen i klassen han nu kunde se på, för hon hade inte befunnit sig i själva omklädningsrummet när han blev inknuffad.
Shirley gick fram och strök Kyle över kinden.
"Kyle, du kan titta på oss."
Kyle skakade på huvudet.
Shirley tog mjukt Kyles ansikte mellan sina händer och såg honom i ögonen.
"Älskade Kyle, det som hände var ju inte ditt fel!"
"Jag vet, men..." mumlade Kyle.
"Ge mig en kram nu Kyle och så lämnar vi den här skitdagen bakom oss!" sa Shirley.
Hon kramade Kyle.
Efter ett tag slappnade Kyle av och lite blygt besvarade han kramen.
Coral, Darla och Ashlee kramade också om Kyle.
"Du får ingen kram av mig." sa Max leende. "Så sentimental är jag inte."
Kyle skrattade.
"Det är lugnt, Max. Jag klarar mig."
"Kom nu, så lämnar vi det här stället!" sa Ashlee. "Det är helg!"
Hon vände sig mot den breda trappan i skolans entréhall, slängde dramatiskt ut med armarna och ropade:
"Farväl, jävla skitdag!"
Idrottsläraren stod vid toppen av trappan.
"Eh, Ash... jag tror han hörde dig." sa Max.
Ashlee ryckte likgiltigt på axlarna.
"So...?" sa hon högt. "Han vet att det här har varit en skitdag."
Idrottsläraren, som fortfarande stod vid trappan, började gapskratta.
*
Skoldagen slutade klockan fyra på fredagseftermiddagen.
Kyle och Coral och deras vänner träffades innanför skolans entré.
"Vilken dag!" suckade Ashlee. "Skönt att den är över!"
"Nu gör vi nåt kul." sa Darla. "Ska vi gå och simma?"
"Jag har fått nog av omklädningsrum för idag." mumlade Kyle.
Hans kinder blev varma och han stirrade ner i golvet.
Kyle hade inte kunnat tjejerna i sin klass i ögonen på hela dagen.
Ashlee var den enda tjejen i klassen han nu kunde se på, för hon hade inte befunnit sig i själva omklädningsrummet när han blev inknuffad.
Shirley gick fram och strök Kyle över kinden.
"Kyle, du kan titta på oss."
Kyle skakade på huvudet.
Shirley tog mjukt Kyles ansikte mellan sina händer och såg honom i ögonen.
"Älskade Kyle, det som hände var ju inte ditt fel!"
"Jag vet, men..." mumlade Kyle.
"Ge mig en kram nu Kyle och så lämnar vi den här skitdagen bakom oss!" sa Shirley.
Hon kramade Kyle.
Efter ett tag slappnade Kyle av och lite blygt besvarade han kramen.
Coral, Darla och Ashlee kramade också om Kyle.
"Du får ingen kram av mig." sa Max leende. "Så sentimental är jag inte."
Kyle skrattade.
"Det är lugnt, Max. Jag klarar mig."
"Kom nu, så lämnar vi det här stället!" sa Ashlee. "Det är helg!"
Hon vände sig mot den breda trappan i skolans entréhall, slängde dramatiskt ut med armarna och ropade:
"Farväl, jävla skitdag!"
Idrottsläraren stod vid toppen av trappan.
"Eh, Ash... jag tror han hörde dig." sa Max.
Ashlee ryckte likgiltigt på axlarna.
"So...?" sa hon högt. "Han vet att det här har varit en skitdag."
Idrottsläraren, som fortfarande stod vid trappan, började gapskratta.
*
En dålig fredag... del 10
*
Dagens sista lektion för Kyles klass var bild.
Bildlärarinnan Mrs. Adler var en glad och pratsam kvinna i femtioårsåldern. Hon var alltid vänlig och uppmuntrande, oavsett om hennes elever ville prata om bild, konst eller personliga saker.
Hon hade fått höra om allt det jobbiga som hänt idag, så nu ville hon inte göra något alltför stort projekt med klassen.
Hon lade fram pappersark, vattenfärger och penslar på borden.
"Jag tänkte att vi skulle göra ett collage." berättade hon när eleverna satt sig vid sina höga bord.
"Coolt!" sa Max. "Vad för collage?"
"Ni tar ett stort papper, målar en färg som symboliserar hur ni känner er. Sedan sätter vi ihop era bilder till en stor."
Shirley räckte upp handen.
"Ska vi skriva vilken känsla vi har valt, på varje färg?"
"Det var en bra idé, Shirley." log Mrs. Adler. "Varsågoda och börja."
"Måste man vara med?" frågade en av killarna, som var vän med Brent och Jerry. "Jag tycker bara det här låter flummigt och löjligt."
Mrs. Adler log.
"Ni som vill vara flummiga och löjliga med mig får vara det. Ni andra kan fundera på vilken konstnär ni vill skriva om nästa vecka."
Mrs. Adler fick med sig nästan hälften av eleverna i sitt lilla projekt:
Kyle, Ashlee, Max, Chris, Liza, Shirley, Andrea, Sandra och Adam.
"Ashlee, om jag säger grön, vilken känsla får du då?" frågade Mrs. Adler.
"Glad, tror jag." svarade Ashlee. "För då tänker jag på sommaren."
"Cheezy..." sjöng Max skämtsamt, men vänligt, med ett litet skratt.
"Ja, det är jag," flinade Ashlee. "men jag gillar grönt."
"Det är bra Ashlee." sa Mrs. Adler. "Om jag säger röd, vad tänker ni på för känsla då?"
"Arg." mumlade Kyle.
"Bra!" sa Mrs. Adler förstjust. "Måla ungar, måla!"
När collaget var färdigt och hopsatt bestod det av tio stora ark i olika färger med en känsla eller karaktärsdrag på varje, samt ett svart ark med texten
Mrs. Adler's Awesome Art Class
och ett svart där gruppen skrivit sina namn.
Mrs. Adler satte upp det stora collaget i korridoren utanför bildsalen, så att alla som gick förbi kunde titta på det.
Dagens sista lektion för Kyles klass var bild.
Bildlärarinnan Mrs. Adler var en glad och pratsam kvinna i femtioårsåldern. Hon var alltid vänlig och uppmuntrande, oavsett om hennes elever ville prata om bild, konst eller personliga saker.
Hon hade fått höra om allt det jobbiga som hänt idag, så nu ville hon inte göra något alltför stort projekt med klassen.
Hon lade fram pappersark, vattenfärger och penslar på borden.
"Jag tänkte att vi skulle göra ett collage." berättade hon när eleverna satt sig vid sina höga bord.
"Coolt!" sa Max. "Vad för collage?"
"Ni tar ett stort papper, målar en färg som symboliserar hur ni känner er. Sedan sätter vi ihop era bilder till en stor."
Shirley räckte upp handen.
"Ska vi skriva vilken känsla vi har valt, på varje färg?"
"Det var en bra idé, Shirley." log Mrs. Adler. "Varsågoda och börja."
"Måste man vara med?" frågade en av killarna, som var vän med Brent och Jerry. "Jag tycker bara det här låter flummigt och löjligt."
Mrs. Adler log.
"Ni som vill vara flummiga och löjliga med mig får vara det. Ni andra kan fundera på vilken konstnär ni vill skriva om nästa vecka."
Mrs. Adler fick med sig nästan hälften av eleverna i sitt lilla projekt:
Kyle, Ashlee, Max, Chris, Liza, Shirley, Andrea, Sandra och Adam.
"Ashlee, om jag säger grön, vilken känsla får du då?" frågade Mrs. Adler.
"Glad, tror jag." svarade Ashlee. "För då tänker jag på sommaren."
"Cheezy..." sjöng Max skämtsamt, men vänligt, med ett litet skratt.
"Ja, det är jag," flinade Ashlee. "men jag gillar grönt."
"Det är bra Ashlee." sa Mrs. Adler. "Om jag säger röd, vad tänker ni på för känsla då?"
"Arg." mumlade Kyle.
"Bra!" sa Mrs. Adler förstjust. "Måla ungar, måla!"
När collaget var färdigt och hopsatt bestod det av tio stora ark i olika färger med en känsla eller karaktärsdrag på varje, samt ett svart ark med texten
Mrs. Adler's Awesome Art Class
och ett svart där gruppen skrivit sina namn.
Mrs. Adler satte upp det stora collaget i korridoren utanför bildsalen, så att alla som gick förbi kunde titta på det.
En dålig fredag... del 9
*
Klockan var tre på eftermiddagen. Idrottsläraren hade just haft ett 30 minuter långt samtal med Brent och Jerry.
Grabbarna hade slingrat sig, kommit med undanflykter och skyllt ifrån sig.
Idrottslärarens irritation hade växt mer och mer och tillslut hade han känt sig tvungen att ryta åt Jerry och Brent, talade om att deras beteende var rent för jävligt och oförlåtligt. Sedan hade han skickat dem till rektorn.
Nu gick han ut i korridoren och sade åt Kyle och Ashlee att komma in till honom.
Han såg tydligt att Ashlees kroppshållning var väldigt defensiv. Hon var alldeles spänd och hon knöt händerna om och om igen.
"Ta det lugnt Ashlee." sa idrottsläraren lugnt. "Jag ska inte skälla på er, jag vill bara höra er sida om allt som har hänt idag."
"Jag vill inte prata om det." mumlade Kyle.
"Ni vet ju vad som har hänt." sa Ashlee truligt.
Idrottsläraren kunde inte låta bli att le.
"Ja, jag vet vad som hände i morse, i omklädningsrummen. Men nu vill jag veta vad som hände uppe vid skåpen förut."
"Brent och Jerry betedde sig som skitstövlar." sa Ashlee.
"Det vet jag." log läraren. "Vad sa dom då?"
"Dom kallade Ashlee psycho." sa Kyle.
"Och dom pratade en massa skit." sa Ashlee.
"Okej..." sa läraren. Han såg på Kyle. "Och sen tryckte Jerry upp dig mot skåpen?"
Kyle tittade ner i golvet.
"Faktiskt så... tryckte jag upp Jerry mot skåpen först. Jag blev så arg när han snackade skit om Ashlee."
"Men sen tryckte Jerry upp Kyle mot skåpen - och han slog honom i magen!" sa Ashlee.
"Bra, då vet jag vad som hände." sa idrottsläraren. "Tack för att ni berättade. Nu vill jag att ni tar det lugnt i fortsättningen. Jerry och Brent är inte att leka med när dom blir uppretade - och dom är lite större än vad ni är."
Han log lite mot Kyle och Ashlee.
"Är vi överens om att ni ska ta det lugnt och vara försiktiga?"
Kyle och Ashlee nickade.
"Ja, Sir." svarade de.
Ashlee såg allvarligt på läraren.
"Vad händer med oss nu?"
"Ja... ni ska skynda er till nästa lektion, ni får inte komma försent."
Ashlee höjde på ögonbrynen.
"Är det allt...?" frågade hon klentroget.
Idrottsläraren skrattade.
"Ja, det är allt. Ni kan gå nu. Och glöm inte vad jag har sagt: var lite försiktiga i fortsättningen. Det är både för er skull och för betygens. Ni är båda skötsamma ungar med bra betyg. Låt det fortsätta så, okej?"
Kyle och Ashlee nickade igen och lämnade idrottslärarens kontor.
*
Klockan var tre på eftermiddagen. Idrottsläraren hade just haft ett 30 minuter långt samtal med Brent och Jerry.
Grabbarna hade slingrat sig, kommit med undanflykter och skyllt ifrån sig.
Idrottslärarens irritation hade växt mer och mer och tillslut hade han känt sig tvungen att ryta åt Jerry och Brent, talade om att deras beteende var rent för jävligt och oförlåtligt. Sedan hade han skickat dem till rektorn.
Nu gick han ut i korridoren och sade åt Kyle och Ashlee att komma in till honom.
Han såg tydligt att Ashlees kroppshållning var väldigt defensiv. Hon var alldeles spänd och hon knöt händerna om och om igen.
"Ta det lugnt Ashlee." sa idrottsläraren lugnt. "Jag ska inte skälla på er, jag vill bara höra er sida om allt som har hänt idag."
"Jag vill inte prata om det." mumlade Kyle.
"Ni vet ju vad som har hänt." sa Ashlee truligt.
Idrottsläraren kunde inte låta bli att le.
"Ja, jag vet vad som hände i morse, i omklädningsrummen. Men nu vill jag veta vad som hände uppe vid skåpen förut."
"Brent och Jerry betedde sig som skitstövlar." sa Ashlee.
"Det vet jag." log läraren. "Vad sa dom då?"
"Dom kallade Ashlee psycho." sa Kyle.
"Och dom pratade en massa skit." sa Ashlee.
"Okej..." sa läraren. Han såg på Kyle. "Och sen tryckte Jerry upp dig mot skåpen?"
Kyle tittade ner i golvet.
"Faktiskt så... tryckte jag upp Jerry mot skåpen först. Jag blev så arg när han snackade skit om Ashlee."
"Men sen tryckte Jerry upp Kyle mot skåpen - och han slog honom i magen!" sa Ashlee.
"Bra, då vet jag vad som hände." sa idrottsläraren. "Tack för att ni berättade. Nu vill jag att ni tar det lugnt i fortsättningen. Jerry och Brent är inte att leka med när dom blir uppretade - och dom är lite större än vad ni är."
Han log lite mot Kyle och Ashlee.
"Är vi överens om att ni ska ta det lugnt och vara försiktiga?"
Kyle och Ashlee nickade.
"Ja, Sir." svarade de.
Ashlee såg allvarligt på läraren.
"Vad händer med oss nu?"
"Ja... ni ska skynda er till nästa lektion, ni får inte komma försent."
Ashlee höjde på ögonbrynen.
"Är det allt...?" frågade hon klentroget.
Idrottsläraren skrattade.
"Ja, det är allt. Ni kan gå nu. Och glöm inte vad jag har sagt: var lite försiktiga i fortsättningen. Det är både för er skull och för betygens. Ni är båda skötsamma ungar med bra betyg. Låt det fortsätta så, okej?"
Kyle och Ashlee nickade igen och lämnade idrottslärarens kontor.
*
En dålig fredag... del 8
*
Jerry vände sig mot Ashlee och såg på henne med en ondskefull blick som skulle passa på en tecknad filmskurk.
"Ashlee, berätta vad som hände med din syster."
En mörk skugga drogs över Ashlees ansikte.
Hon bet ihop tänderna och började plocka ut böcker ur sitt skåp.
"Kom igen nu då, berätta." hetsade Jerry.
"Låt henne vara!" vrålade Kyle.
Innan någon riktigt hann fatta vad som hände, rusade Kyle mot Jerry och tryckte upp honom mot skåpen.
Det var en ganska imponerande syn att se Kyle, som knappt var 1.60, trycka upp den mycket längre och kraftigare Jerry mot ett skåp.
Adrenalin och ilska forsade genom Kyles ganska magra kropp.
Jerry började skratta.
"Och vad ska du göra nu hade du tänkt dig? Tror du att du rår på mig...?"
Jerry tog tag i Kyles armar och svängde runt, så att det nu var Kyle som stod upptryckt mot skåpen.g
"Du är en liten loser, Kyle. Du rår aldrig på mig. Det är lika bra att du lär dig det."
"Ge dig på nån i din egen storlek!" sa Ashlee, som tycktes ha hämtat sig en aning.
"Det är inte lika roligt förstår du lilla psycho-tjejen." sa Jerry.
"Sluta kalla henne psycho!" skrek Kyle.
Jerry boxade till honom i magen. Sedan satte han upp en arm mot Kyles hals.
Kyle kippade efter luft. Men Jerry släppte honom ändå inte.
Då fick Ashlee nog.
Hon rusade fram mot Jerry, flög upp på hans rygg och höll armarna i ett hårt strypgrepp om hans hals.
"Vad i helvete håller ni på med?!"
Det blev alldeles tyst när idrottsläraren kom springande mot dem.
"Jerry! Släpp Kyle! NU!"
Jerry släppte Kyle som sjönk ner på golvet och flämtade.
Max och Chris skyndade fram till honom.
"Är du okej?" frågade Chris.
Kyle nickade.
"Ashlee Grace Hayden! Gå ner därifrån!" sa idrottsläraren.
Ashlee hängde fortfarande runt Jerrys hals. När hon inte lydde gick läraren fram och lyfte ner henne.
"Vad fan är det med er idag?" ville han veta.
"Fråga dom!" skrek Ashlee vilt och pekade på Brent och Jerry.
"Lugna dig, Ashlee." sa idrottsläraren. "Jag frågar er allihop. Varför ser det ut som om ni håller på att slå ihjäl varandra?"
"Jerry och Brent höll på att trakassera Kyle och Ashlee." sa Max. "Och då måste ju dom försvara sig."
Idrottsläraren suckade.
"Jerry och Brent, ni följer med till mitt kontor nu. Jag vill prata med er om det som hände efter idrotten idag. Ashlee och Kyle, er vill jag prata med senare."
Ashlee öppnade munnen för att protestera, men idrottsläraren höjde avvärjande ena handen.
"Vi pratar sedan, Ashlee." sa han lugnt.
Han log mot henne för att visa att han inte var arg på henne.
Kyle reste sig darrigt upp från golvet.
Ashlee gick fram och lade armen om hans midja. Kyle lade sin arm om hennes axlar.
"Är det bara jag som tycker att detta här är en skitdag?" mumlade Ashlee.
Kyle log.
"Nä, det är nog många som håller med dig."
*
Jerry vände sig mot Ashlee och såg på henne med en ondskefull blick som skulle passa på en tecknad filmskurk.
"Ashlee, berätta vad som hände med din syster."
En mörk skugga drogs över Ashlees ansikte.
Hon bet ihop tänderna och började plocka ut böcker ur sitt skåp.
"Kom igen nu då, berätta." hetsade Jerry.
"Låt henne vara!" vrålade Kyle.
Innan någon riktigt hann fatta vad som hände, rusade Kyle mot Jerry och tryckte upp honom mot skåpen.
Det var en ganska imponerande syn att se Kyle, som knappt var 1.60, trycka upp den mycket längre och kraftigare Jerry mot ett skåp.
Adrenalin och ilska forsade genom Kyles ganska magra kropp.
Jerry började skratta.
"Och vad ska du göra nu hade du tänkt dig? Tror du att du rår på mig...?"
Jerry tog tag i Kyles armar och svängde runt, så att det nu var Kyle som stod upptryckt mot skåpen.g
"Du är en liten loser, Kyle. Du rår aldrig på mig. Det är lika bra att du lär dig det."
"Ge dig på nån i din egen storlek!" sa Ashlee, som tycktes ha hämtat sig en aning.
"Det är inte lika roligt förstår du lilla psycho-tjejen." sa Jerry.
"Sluta kalla henne psycho!" skrek Kyle.
Jerry boxade till honom i magen. Sedan satte han upp en arm mot Kyles hals.
Kyle kippade efter luft. Men Jerry släppte honom ändå inte.
Då fick Ashlee nog.
Hon rusade fram mot Jerry, flög upp på hans rygg och höll armarna i ett hårt strypgrepp om hans hals.
"Vad i helvete håller ni på med?!"
Det blev alldeles tyst när idrottsläraren kom springande mot dem.
"Jerry! Släpp Kyle! NU!"
Jerry släppte Kyle som sjönk ner på golvet och flämtade.
Max och Chris skyndade fram till honom.
"Är du okej?" frågade Chris.
Kyle nickade.
"Ashlee Grace Hayden! Gå ner därifrån!" sa idrottsläraren.
Ashlee hängde fortfarande runt Jerrys hals. När hon inte lydde gick läraren fram och lyfte ner henne.
"Vad fan är det med er idag?" ville han veta.
"Fråga dom!" skrek Ashlee vilt och pekade på Brent och Jerry.
"Lugna dig, Ashlee." sa idrottsläraren. "Jag frågar er allihop. Varför ser det ut som om ni håller på att slå ihjäl varandra?"
"Jerry och Brent höll på att trakassera Kyle och Ashlee." sa Max. "Och då måste ju dom försvara sig."
Idrottsläraren suckade.
"Jerry och Brent, ni följer med till mitt kontor nu. Jag vill prata med er om det som hände efter idrotten idag. Ashlee och Kyle, er vill jag prata med senare."
Ashlee öppnade munnen för att protestera, men idrottsläraren höjde avvärjande ena handen.
"Vi pratar sedan, Ashlee." sa han lugnt.
Han log mot henne för att visa att han inte var arg på henne.
Kyle reste sig darrigt upp från golvet.
Ashlee gick fram och lade armen om hans midja. Kyle lade sin arm om hennes axlar.
"Är det bara jag som tycker att detta här är en skitdag?" mumlade Ashlee.
Kyle log.
"Nä, det är nog många som håller med dig."
*
En dålig fredag... del 7
*
På lunchrasten kom Brent och Jerry fram till Kyle vid skåpen.
"Visst var vårt lilla skämt kul?" flinade Brent.
Kyle svarade inte.
"Låt honom vara." sa Ashlee.
"Låt honom vara." härmade Brent. "Ingen frågade dig vad tycker, ditt lilla psycho."
Brent vände sig till några av tjejerna i klassen.
"Var det inte kul att få lite besök i omklädningsrummet, tjejer?"
"Du är en idiot, Brent." sa Shirley. "Bry dig inte om dom, Kyle."
Shirley strök Kyle över kinden.
"Men gud så gulligt." flinade Brent.
Shirley bara blängde på honom.
"Har ni ingen humor?" sa Jerry.
"Kan du ta ut skallen ur röven och tänka som en normal människa?" fräste Ashlee.
"Men lilla psycho, vad du tar i." flinade Jerry.
"Sluta kalla henne psycho!" sa Kyle.
Jerry lade armen om Kyle.
"Kyle, så här är det; din lilla älskling här är ett litet psycho."
"Håll käften!" sa Kyle. "Och släpp mig!"
Jerry släppte inte Kyle. Han grepp om Kyles ena axel hårdnade.
"Ashlee bara förstör saker förstår du, Kyle," fortsatte han. "hon kastar ägg på hus på Halloween och såna saker."
"Man är inget psycho för det." sa Max.
"Nä, men har ni frågat henne vad som hände med hennes syster...? Va?"
"Det ska du skita i." sa Kyle. "Och rör mig inte har jag sagt!"
Kyle slet sig ur Jerrys grepp.
"Passa dig, din lilla skit." väste Jerry.
*
På lunchrasten kom Brent och Jerry fram till Kyle vid skåpen.
"Visst var vårt lilla skämt kul?" flinade Brent.
Kyle svarade inte.
"Låt honom vara." sa Ashlee.
"Låt honom vara." härmade Brent. "Ingen frågade dig vad tycker, ditt lilla psycho."
Brent vände sig till några av tjejerna i klassen.
"Var det inte kul att få lite besök i omklädningsrummet, tjejer?"
"Du är en idiot, Brent." sa Shirley. "Bry dig inte om dom, Kyle."
Shirley strök Kyle över kinden.
"Men gud så gulligt." flinade Brent.
Shirley bara blängde på honom.
"Har ni ingen humor?" sa Jerry.
"Kan du ta ut skallen ur röven och tänka som en normal människa?" fräste Ashlee.
"Men lilla psycho, vad du tar i." flinade Jerry.
"Sluta kalla henne psycho!" sa Kyle.
Jerry lade armen om Kyle.
"Kyle, så här är det; din lilla älskling här är ett litet psycho."
"Håll käften!" sa Kyle. "Och släpp mig!"
Jerry släppte inte Kyle. Han grepp om Kyles ena axel hårdnade.
"Ashlee bara förstör saker förstår du, Kyle," fortsatte han. "hon kastar ägg på hus på Halloween och såna saker."
"Man är inget psycho för det." sa Max.
"Nä, men har ni frågat henne vad som hände med hennes syster...? Va?"
"Det ska du skita i." sa Kyle. "Och rör mig inte har jag sagt!"
Kyle slet sig ur Jerrys grepp.
"Passa dig, din lilla skit." väste Jerry.
*
En dålig fredag... del 6
*
"Hur är det med dig då, gubben?" frågade Darla. "Du ser lite nere ut själv."
Kyle suckade djupt.
"Det gick skitdåligt på gympan och så tror jag att jag har gjort bort mig totalt - för alltid..."
"Vad hände?" frågade Coral.
Kyle tvekade, men sedan berättade han:
"Jerry och Brent snodde mina kläder när vi skulle byta om efter gympan och sen knuffade de in mig i tjejernas omklädningsrum."
Värmen steg på hans kinder.
"Fy fan vilka idioter dom är!" sa Darla med het ilska i rösten.
Kyle sjönk ihop och gömde ansiktet i armarna.
"Det är så jävla pinsamt! Jag kommer aldrig kunna se tjejerna i ögonen igen...!"
"Det var ju inte ditt fel!" sa Coral.
"Fan ta Brent och Jerry!" sa Darla ilsket. "De borde åka på rejält med spö!"
Hon ställde sig framför Kyle och lade armarna om honom.
"Hur reagerade tjejerna då?" frågade hon.
Kyle tittade upp.
"Dom tog det coolt. Någon av dom gav mig till och med en handduk. Och dom är skitsura på Brent och Jerry."
Kyle sjönk ihop igen.
"Men det är ändå så jäkla pinsamt...! Jag ville bara sjunka ner i ett hål och aldrig komma upp!"
"Hur fick du tillbaka dina kläder då?" frågade Darla.
"Max och Ashlee hittade dom. Jerry sa att dom var tvungna att betala för att få tillbaka kläderna, men då sparkade Ashlee honom på smalbenet och Max slet åt sig kläderna."
"Heja Ashlee!" sa Coral.
Kyle log lite.
"Mmm... men hon ligger ganska illa till nu." sa han bekymrat. "Ni vet, ingen gör så mot Jerry eller Brent ostraffat..."
"Gör dom nåt allvarligt mot Ashlee så lär de bli relegerade för resten av livet." sa Darla.
Hon såg mjukt på Kyle.
"Lilla raringen... du ser ut att behöva en kram till."
Hon drog in Kyle i sin famn.
"Kan inte den här jävla dagen ta slut snart...?" suckade Kyle.
"Mmm... det vore skönt." instämde Coral.
*
"Hur är det med dig då, gubben?" frågade Darla. "Du ser lite nere ut själv."
Kyle suckade djupt.
"Det gick skitdåligt på gympan och så tror jag att jag har gjort bort mig totalt - för alltid..."
"Vad hände?" frågade Coral.
Kyle tvekade, men sedan berättade han:
"Jerry och Brent snodde mina kläder när vi skulle byta om efter gympan och sen knuffade de in mig i tjejernas omklädningsrum."
Värmen steg på hans kinder.
"Fy fan vilka idioter dom är!" sa Darla med het ilska i rösten.
Kyle sjönk ihop och gömde ansiktet i armarna.
"Det är så jävla pinsamt! Jag kommer aldrig kunna se tjejerna i ögonen igen...!"
"Det var ju inte ditt fel!" sa Coral.
"Fan ta Brent och Jerry!" sa Darla ilsket. "De borde åka på rejält med spö!"
Hon ställde sig framför Kyle och lade armarna om honom.
"Hur reagerade tjejerna då?" frågade hon.
Kyle tittade upp.
"Dom tog det coolt. Någon av dom gav mig till och med en handduk. Och dom är skitsura på Brent och Jerry."
Kyle sjönk ihop igen.
"Men det är ändå så jäkla pinsamt...! Jag ville bara sjunka ner i ett hål och aldrig komma upp!"
"Hur fick du tillbaka dina kläder då?" frågade Darla.
"Max och Ashlee hittade dom. Jerry sa att dom var tvungna att betala för att få tillbaka kläderna, men då sparkade Ashlee honom på smalbenet och Max slet åt sig kläderna."
"Heja Ashlee!" sa Coral.
Kyle log lite.
"Mmm... men hon ligger ganska illa till nu." sa han bekymrat. "Ni vet, ingen gör så mot Jerry eller Brent ostraffat..."
"Gör dom nåt allvarligt mot Ashlee så lär de bli relegerade för resten av livet." sa Darla.
Hon såg mjukt på Kyle.
"Lilla raringen... du ser ut att behöva en kram till."
Hon drog in Kyle i sin famn.
"Kan inte den här jävla dagen ta slut snart...?" suckade Kyle.
"Mmm... det vore skönt." instämde Coral.
*
En dålig fredag... del 5
*
Coral satt på en bänk i korridoren utanför toaletterna när Darla kom skyndande.
Hon tittade upp på Darla.
"Så du bestämde dig också för ett F i biologi?" sa hon och log ett snett litet leende.
Darla småskrattade och slog sig ner bredvid Coral på den väggfasta träsoffan.
"Ja, jag tyckte du var viktigare. Förresten kan nog inte Wheeler ge oss F, då går vi till rektorn och klagar. Och du kan ju inte rå för att du mår dåligt."
"Wheeler njuter av av tortera sina elever." sa Coral bittert.
"Mmm, det tror jag också." sa Darla. Hon såg forskande på Coral. "Mår du bättre nu, gumman?"
Coral nickade.
"Lite."
"Ska jag gå och köpa en Cola åt dig?"
"Ja tack." sa Coral.
Darla gick bort till läskautomaten och köpte två burkar Coca-Cola. Hon räckte den ena till Coral.
Coral tog några små klunkar av den kalla bubbliga drycken och såg tacksamt på Darla.
"Tack för att du kom ut hit. Känns bra att inte vara ensam nu."
Darla kramade om henne.
Kyle kom gående i korridoren.
Han stannade till när han fick syn på sin syster och Darla.
"Vad gör ni här? Vad har hänt?" frågade han oroligt.
"Vi har rymt från biologin." sa Darla. "Coral blev lite dålig..."
Kyle satte sig intill sin syster och lade armen om henne.
"Är du okej...?"
Coral nickade.
"Mmm, jag mådde lite illa bara, men jag känner mig bättre nu."
"Säkert?" frågade Kyle oroligt.
"Ja, det är säkert." försäkrade Coral.
Hon gav sin bror en liten kram.
*
Coral satt på en bänk i korridoren utanför toaletterna när Darla kom skyndande.
Hon tittade upp på Darla.
"Så du bestämde dig också för ett F i biologi?" sa hon och log ett snett litet leende.
Darla småskrattade och slog sig ner bredvid Coral på den väggfasta träsoffan.
"Ja, jag tyckte du var viktigare. Förresten kan nog inte Wheeler ge oss F, då går vi till rektorn och klagar. Och du kan ju inte rå för att du mår dåligt."
"Wheeler njuter av av tortera sina elever." sa Coral bittert.
"Mmm, det tror jag också." sa Darla. Hon såg forskande på Coral. "Mår du bättre nu, gumman?"
Coral nickade.
"Lite."
"Ska jag gå och köpa en Cola åt dig?"
"Ja tack." sa Coral.
Darla gick bort till läskautomaten och köpte två burkar Coca-Cola. Hon räckte den ena till Coral.
Coral tog några små klunkar av den kalla bubbliga drycken och såg tacksamt på Darla.
"Tack för att du kom ut hit. Känns bra att inte vara ensam nu."
Darla kramade om henne.
Kyle kom gående i korridoren.
Han stannade till när han fick syn på sin syster och Darla.
"Vad gör ni här? Vad har hänt?" frågade han oroligt.
"Vi har rymt från biologin." sa Darla. "Coral blev lite dålig..."
Kyle satte sig intill sin syster och lade armen om henne.
"Är du okej...?"
Coral nickade.
"Mmm, jag mådde lite illa bara, men jag känner mig bättre nu."
"Säkert?" frågade Kyle oroligt.
"Ja, det är säkert." försäkrade Coral.
Hon gav sin bror en liten kram.
*
En dålig fredag... del 4
*
Biologi. Inte ett av Corals favoritämnen, särskilt inte idag; klassen skulle få dissekera ett organ och det var bland det värsta Coral visste.
"Det är såna här dagar man får lust att skolka." sa Darla. Hon avskydde också att dissekera.
"Dissekera som är så mysigt!" skojade en av killarna i klassen. "Vad hoppas ni på? Groda, orm...?"
"Snälla Brian, sluta..." sa Coral. Hon var nu alldeles vit i ansiktet.
Brian såg bekymrat på henne.
"Förlåt, Coral, jag tänkte inte på att du är lite känslig när det gäller sånt här. Är du okej?"
"Jag är okej." sa Coral.
Men hon såg inte okej ut. Darla såg oroligt på sin bästa vän.
"Ska vi fråga om du får slippa dissekera idag?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, Mister Wheeler skulle aldrig tillåta det. Han tycker att alla ska vara med."
Mr. Wheeler låste upp biologisalen och släppte in klassen.
"Para ihop er två och två." sa Mr. Wheeler när han ställt sig vid katedern. "Idag ska vi dissekera som ni vet. Idag blir det..."
Han gjorde en dramatisk paus. Sedan utbrast han triumferande:
"Hjärta!"
Coral blev bara vitare och vitare i ansiktet.
"Mister Wheeler, kan jag få slippa...?" frågade hon försiktigt.
"Ja visst." sa Mr. Wheeler. Sedan log han försmädligt. "Om du vill ha underkänt i biologi."
Han placerade ett hjärta på varje bänk. När han kom till Coral och Darla stirrade Coral på hjärtat i två sekunder, sedan slog hon handen för munnen och rusade ut ur klassrummet.
"Stackarn..." sa Brian. "Hon borde ha fått slippa."
Han fick medhåll från klasskamraterna.
Darla reste sig och gick mot dörren.
"Och vart ska Miss Montgomery ta vägen?" frågade Mr. Wheeler.
"Jag ska se hur det är med Coral." svarade Darla.
"Hon klarar sig nog." sa Mr. Wheeler. "Sätt dig ner nu om du inte vill ha underkänt."
"Hon borde få ett A för att hon är en omtänksam vän som bryr sig om hur Coral mår!" utbrast Brian.
Darla log tacksamt mot honom, sedan gick hon ut ur klassrummet.
"Det blir kvarsittning i eftermiddag, Miss Montgomery!" skrek Mr. Wheeler efter henne.
"Jag ska låtsas att jag bryr mig!" svarade Darla.
Klassen skrattade och applåderade henne.
*
Biologi. Inte ett av Corals favoritämnen, särskilt inte idag; klassen skulle få dissekera ett organ och det var bland det värsta Coral visste.
"Det är såna här dagar man får lust att skolka." sa Darla. Hon avskydde också att dissekera.
"Dissekera som är så mysigt!" skojade en av killarna i klassen. "Vad hoppas ni på? Groda, orm...?"
"Snälla Brian, sluta..." sa Coral. Hon var nu alldeles vit i ansiktet.
Brian såg bekymrat på henne.
"Förlåt, Coral, jag tänkte inte på att du är lite känslig när det gäller sånt här. Är du okej?"
"Jag är okej." sa Coral.
Men hon såg inte okej ut. Darla såg oroligt på sin bästa vän.
"Ska vi fråga om du får slippa dissekera idag?"
Coral skakade på huvudet.
"Nej, Mister Wheeler skulle aldrig tillåta det. Han tycker att alla ska vara med."
Mr. Wheeler låste upp biologisalen och släppte in klassen.
"Para ihop er två och två." sa Mr. Wheeler när han ställt sig vid katedern. "Idag ska vi dissekera som ni vet. Idag blir det..."
Han gjorde en dramatisk paus. Sedan utbrast han triumferande:
"Hjärta!"
Coral blev bara vitare och vitare i ansiktet.
"Mister Wheeler, kan jag få slippa...?" frågade hon försiktigt.
"Ja visst." sa Mr. Wheeler. Sedan log han försmädligt. "Om du vill ha underkänt i biologi."
Han placerade ett hjärta på varje bänk. När han kom till Coral och Darla stirrade Coral på hjärtat i två sekunder, sedan slog hon handen för munnen och rusade ut ur klassrummet.
"Stackarn..." sa Brian. "Hon borde ha fått slippa."
Han fick medhåll från klasskamraterna.
Darla reste sig och gick mot dörren.
"Och vart ska Miss Montgomery ta vägen?" frågade Mr. Wheeler.
"Jag ska se hur det är med Coral." svarade Darla.
"Hon klarar sig nog." sa Mr. Wheeler. "Sätt dig ner nu om du inte vill ha underkänt."
"Hon borde få ett A för att hon är en omtänksam vän som bryr sig om hur Coral mår!" utbrast Brian.
Darla log tacksamt mot honom, sedan gick hon ut ur klassrummet.
"Det blir kvarsittning i eftermiddag, Miss Montgomery!" skrek Mr. Wheeler efter henne.
"Jag ska låtsas att jag bryr mig!" svarade Darla.
Klassen skrattade och applåderade henne.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)