Friday Show at Abe Lincoln High - del 3

*
Onsdag, 6 januari, 1971

"Vill du öva på kyssen igen?" frågade Jill under repetitionen på onsdagseftermiddagen.
"Eh... jag tror vi kan den nu." sa Ryan.
"Var inte ledsen, Jill," flinade Sheila. "ni får ju kyssas flera gånger till - vi har ju några repetioner kvar."
Jill log mot Sheila och sedan mot Ryan.
"Vilken tur vi har va, Ryan?" sa hon glatt.
"Mmm..." mumlade Ryan och hoppades att han inte rodnade.

"Ni är så duktiga allihop!" sa Miss Wallace stolt när dagens rep var över. "Och så proffsiga!"
Clark log brett och bugade sig åt alla håll.
"Ah, man tackar ödmjukast."
"Du var bara med i kören... fåntratt!" fräste Macy.
"Miss W sa faktiskt allihop!" sa Joe.
"Just det!" sa Clark.
"Du var jätteduktig Clark." sa Sunshine och klappade Clark på huvudet.
"Äntligen en som förstår sig på en stor artist och hans talang!" utbrast Clark dramatiskt. "Sunny, Mylady, tillåt mig kyssa er hand!"
"En annan dag kanske." sa Sunshine.
Macy himlade sig, som om Clark och Joe var det dummaste hon någonsin träffat (och det var ju precis vad hon tyckte).
Hon gick fram till Miss Wallace.
"Miss Wallace, nästa vecka tycker jag att vi kan göra Gone With the Wind." sa hon.
"Ska du vara den som är borta med vinden då?" flinade Joe.
Klassen fnissade, men tystnade snabbt när Miss Wallace gav dem ett strängt ögonkast.
"Nej, vi ska göra något helt annat än Gone With the Wind nästa vecka." sa Miss Wallace.
"Vaddå?" frågade Macy.
"Det får ni höra på måndag." sa Miss Wallace och log hemligt. "Nu säger jag tack för idag. Vi ses i morgon!"
"Tack för idag!" sa hela klassen i perfekt harmoni.
Hela gruppen skyndade ut ur aulan.
*

Friday Show at Abe Lincoln High - del 2

*
Tisdag, 5 januari, 1971

Miss Wallace gick fram till svarta tavlan och skrev upp vilka låtar de skulle sjunga i denna veckas show:

Stupid Cupid  (Jill & Ryan)
My Boy Lollipop  (Jill)
She's A Lady  (Ryan)
Then He Kissed Me  (Jill) 
All Shook Up  (Ryan)
Knock Three Times  (Jill & Ryan + kören)

"Vilka scener blir det?" frågade Jill.

"Balkongscenen och scenen i kryptan där de dör."

Jill såg på Ryan och log. Ryan log tillbaka.
Sedan började han fundera på något.
"Vad tänker du på?" frågade Sunshine.
"Är inte balkongscenen en kyss-scen...?" sa Ryan.
"Jo, dödsscenen också." sa Jill. Hon lät väldigt nöjd.
Ryan kände hur hans kinder blev varma.
Maureen började fnissa.
"Förlåt att jag skrattar, men Ryan, du är för söt!"
"Det är jag inte alls." sa Ryan truligt. "Och förresten kan jag inte kyssas."
Nu blev även hans öron lite röda.
"Det kan du väl visst!" sa Sheila.
"Vi får öva." sa Jill.
"Nu...?" frågade Ryan.
Jill bara log. Hon satte sig tätt intill Ryan, lade en hand om hans nacke och kysste hon honom.
Ryan tvekade i några sekunder, men sedan besvarade han kyssen.
Ingen i klassen sa någonting, de satt bara och tittade på Jill och Ryan, nästan hänförda av kyssen.
När kyssen var avslutad drog Maureen in Ryan i sin famn.
"Jag visste väl det, Ryan! Du blir en perfekt Romeo!"
"Ja, verkligen!" sa Sheila. "Ni såg jättesöta ut!"
"Du är ju visst bra på att kyssas." sa Jill.
Ryan var nu så blyg och generad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han började pilla med sina skosnören.
*

Friday Show at Abe Lincoln High - del 1

*
Tisdag, 5 januari, 1971


"Den här terminen tänkte jag att ni ska få sätta upp en liten mini-show varje fredag." berättade Miss Wallace för sina musik- och drama-elever på tisdagsmorgonen. "Ni spelar upp en eller två scener ur en pjäs eller musikal och sjunger några låtar som passar till."
Klassen började genast prata om vilken kul idé det var.
"Är ni redo att spela upp den första showen redan nu på fredag?" frågade  Miss Wallace. "Vi repeterar varje dag."
"Vi är alltid redo, mylady!" ropade Clark.
"Det är bra det." log  Miss Wallace. "Den här veckan ska vi ta oss an Romeo och Julia."
Macy sträckte på sig och log ett bländande leende. Det märktes väldigt tydligt att hon ställt in sig på att spela Julia.
"Vem ska spela Romeo och Julia?" frågade hon.
"Jag tänkte att Jill ska spela Julia." sa Miss Wallace. "Om du vill det, Jill?"
Jill nickade lyckligt.
Macy tappade hakan och gav ifrån sig sitt speciella indignerade läte.
"Ska hon spela Julia?"
"Ja, Jill ska spela Julia." svarade Miss Wallace lugnt. "Har du nåt problem med det, Macy?"
Macy svarade inte. Hon bara blängde surmulet på Jill.
"Miss Wallace! Jag erbjuder mig gärna att spela Romeo!" sa Clark.
Klassen skrattade. De visste att Clark bara fånade sig.
"Tack för erbjudandet, Clark." log Miss Wallace. "Men jag tror nog att Ryan får bli vår Romeo."
Ryan stirrade på sin lärare.
"Jag...?!"
"Jaaa, det är väl du som är Ryan?" fnissade Sheila och petade honom i sidan.
"Ryan, du blir en perfekt Romeo!" sa Jill.
"Det tror jag med!" sa Maureen.
*

Max's backswing - del 4

*
Fadern kom hem halv fem den eftermiddagen. Han stannande till när han såg Kyles plåster.
"Vad har hänt med dig?"
"En liten olycka med en golf-klubba bara." svarade Kyle.
"Aj då. Stygn?"
Kyle nickade.
Fadern slog sig ner mittemot sin son vid köksbordet.
"Sydde dom med eller utan bedövning?"
"Med." svarade Kyle.
Fadern nickade.
"Med... Hmm... Har jag berättat om den gången jag fick sy trettio stygn i armen, utan bedövning?"
"Vi var ju med när det hände." sa Coral.
Fadern skrattade till.
"Ja visst jävlar! Ni stod ju här i köket och såg livrädda ut! Små som fan var ni! Hur gamla var ni?"
"Sju och sex tror jag." sa Coral.
"Han är tuff, er gamla farsa va?" skrockade fadern. Han såg på Kyle. "Dom sydde väl ordentligt? Inget slarv?"
Kyle skakade på huvudet.
"Nej Sir, inget slarv."
"Bra. Bra. Min son ska inte ha några skitstygn inte!"
Fadern gick fram till Kyle.
"Får man se på stygnen?"
Han började fingra på plåstret.
Kyle drog undan huvudet.
"Gör det ont grabben?" frågade fadern.
Kyle reste sig från stolen.
"Jag är lite trött, jag går och vilar." sa han till Coral.
Coral reste sig också och gick med sin bror in på deras rum.
"Kyle! Om du har hjärnskakning får du inte sova, gubben!" ropade fadern. "Du får för fan inte hamna i koma!"

"Vad är det med honom idag...?" stönade Coral när de kommit in på rummet och stängt dörren.
"Han har kanske tagit en återställare...?" trodde Kyle.
"Mmm..." sa Coral tankfullt. "eller så har han inte nyktrat till än."
"Konstig är han i alla fall." sa Kyle. "Och obehaglig."
"Någon som känner för cheeseburgers och fries till middag?" ropade fadern från köket. "Ungar, är ni hungriga?"
"Ja, Sir!" ropade Kyle och Coral.
"Stanna här då, så åker jag och köper käk! Ses om en stund!"
"Ibland tror jag att han har blivit bortförd och mixtrad med av aliens..." mumlade Kyle.
Coral nickade instämmande och log lite.
Kyle suckade.
"De kan väl behålla honom nästa gång."
*

Max's backswing - del 3

*
Kyle insisterade på att följa med till skolan efter sjukhusbesöket.
Han försäkrade att han mådde bra, men efter bara en liten stund kände han sig lite darrig och yr, så hans lärare Miss Benton skjutsade hem honom.
"Stanna hemma och vila i morgon, Kyle." sa Miss Benton när de var framme. "Du kan ha fått hjärnskakning."
"Okej." sa Kyle trött. "Tack för skjutsen."
Miss Benton log mot honom.
"Det var så lite. Ta hand om dig nu."

"Vad har hänt med dig?" frågade Coral förskräckt när Kyle kom in i köket och hon fick se den stora vita plåsterlappen strax ovanför hans högra öga.
"Det är ingen fara." sa Kyle. "Max lekte lite oförsiktigt med en golfklubba bara."
"Har du hjärnskakning?" frågade Coral. "Du vet att du inte får sova då, va."
Kyle höjde avvärjande ena handen och log mot sin syster.
"Ta det lugnt. Jag mår bra, okej?"
Coral gav honom samma klentrogna blick som Ashlee givit honom.
"Har du ont? Mår du illa? Är du yr?"
Kyle började skratta.
"Det är inte kul, jag är orolig!" sa Coral.
"Ja, det gör ganska ont och jag blev lite yr förut, men annars är det okej! Sluta oroa dig så mycket."
Nu log Coral.
"Jag kan inte sluta oroa mig, det är mitt jobb som storasyster."
Kyle log och gick fram till Coral och kramade henne.
*

Max's backswing - del 2

*
Max sprang fram till Kyle.
"Kyle! Det var inte meningen! Förlåt!"
"Det är lugnt." sa Kyle. "Jag är okej."
Men han såg ganska vimmelkantig ut.
"Max, vad fan sysslar du med?!" skrek idrottsläraren.
Han sprang också fram till Kyle och hjälpte honom att sätta sig på en bänk som stod vid väggen.
Ashlee satte sig bredvid honom.
"Är det säkert att du är okej?" frågade hon. Det såg inte ut som om hon trodde på honom.
"Jadå." sa Kyle. Men det syntes att han hade ont.
Max stod vid väggen och såg oroligt på sin bäste vän.
"Fan, det var verkligen inte meningen Kyle."
"Du får nog skippa golfen, Max." sa Kyle och log ett litet leende. "Typ för alltid."
Klassen skrattade.
Läraren inspekterade jacket i Kyles panna.
"Det här behöver nog sys. Vi åker till sjukhuset meddetsamma."
"Nej, jag behöver inte sys!" sa Kyle snabbt. "Tejpa ihop mig bara."
"Du måste sys. Jag är ledsen Kyle." sa läraren.
Kyle suckade tungt.
Ashlee tog Kyles hand.
"Jag kan följa med om du vill."
Kyle log tacksamt mot henne.
"Jag kan också följa med!" sa Max.
"Tack Max." sa Kyle.
"Men du; lämna klubban här, okej?" sa Ashlee.
"Jag kommer få höra det här ganska länge nu, va?" sa Max skamset.
"Nja... bara i sådär åttio-nittio år." sa Kyle.
*

Max's backswing

*
"Tror ni jag kan bli golfproffs?" skämtade Max när klassen stod på golfklubbens inomhusbana.
"Det underlättar nog om du vänder på klubban." sa Ashlee torrt. "Proffs brukar veta vilken del av klubban man ska slå bollen med."
"Jag skulle bara se om ni var vakna." flinade Max. "Men håll i er nu, för nu kommer Max eminenta baksving."
Max höjde klubban men tappade den.
"Fin sving." sa Kyle.
"Jag skulle bara visa er hur man inte ska göra." sa Max och plockade upp sin golfklubba från golvet. "Men nu ska ni få se."
Max höjde klubban för att försöka sig på en ny sving.
Den här gången gick det bättre. Han gjorde en snygg baksving och bollen kom ganska långt.
Max bugade sig.
"Där ser ni! Jag är proffs! Autografer tar vi senare."
Han såg på klubban i sin hand.
"Man kan typ använda den som svärd också."
Han började svinga klubban.
"Lägg ner klubban innan du slår ihjäl nån." sa Ashlee.
"Ingen fara, jag vet vad jag gör." sa Max.
Han gjorde en märklig manöver med klubban och råkade slå till Kyle i huvudet.
Det gick ett skrämt sus genom hela klassen.
"Åh herregud!" skrek Ashlee.
Max blev alldeles förskräckt när han såg blodet som sipprade fram i Kyles panna.
"Åh fy fan! Kyle, är du okej...?!"
*

En väv av lögner - del 11

*
Fadern kom hem vid midnatt. Han hade druckit en hel del.
Coral och Kyle låg i sina sängar och lyssnade på hans fumliga steg och ljudet av rinnande vatten i badrummet när han borstade tänderna.
Sedan hörde de honom gå mot sovrummen. Han stannade till utanför sina barns rum.
Kyle och Coral släckte snabbt sina sänglampor och låtsades sova.
Kyle kände lukten av sprit och stark tandkräm när fadern lutade sig över hans säng.
Han kände faderns stora hand stryka honom över håret och ner över ryggen.
Kyle blundade hårt och höll andan. Och till hans lättnad gick fadern ut ur rummet.
När de hörde faderns sovrumsdörr stängas tände Kyle och Coral sina lampor igen.
"Han är på det 'slemmiga' humöret..." viskade Kyle.
Coral nickade.
"Lås dörren, Kyle."
Kyle tassade upp och låste deras sovrumsdörr.


På tisdagsmorgonen var Kyle orolig över att lämna Coral ensam med fadern, men Coral lugnade honom och sa att eftersom fadern vad bakfull nu skulle han inte vara någon fara att vara nära.
Fadern var en helt annan människa när han var bakfull, ibland var han till och med glad.
"Han är väl för seg i huvudet för att orka vara elak." hade Coral sagt en gång.

Fadern kom ut i köket när Kyle och Coral åt frukost. Han tog två Aspirin, slog sig ner vid bordet och bredde smör på en bit rostat bröd.
"Jag ska hjälpa en polare att flytta idag. Jag åker om en halvtimme och är hemma tidigast klockan fyra i eftermiddag." meddelade han. "Men ni klarar er väl själva utan att riva huset."
Kyle såg på Coral och gjorde diskret tummen upp.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 7

*
Måndag, 4 januari, 1971

Chefen på Museum of Natural History i Delphi trodde knappt sina ögon på måndagsmorgonen när fyra ungar kom in till honom och överlämnade alla de stulna diamanterna och juvelerna.
"Var hittade ni det här?!" utbrast han.
"I Cyclops Caverns." sa Maureen. "Vi var där igår."
"Cyclops Caverns... det är ju ett farligt ställe." sa museichefen.
"Yep, tjuvarna fick nästan tag på oss oss." sa Ryan.
Museichefen gjorde stora ögon.
"Kära nån... Det var en väldig tur att ni kom därifrån oskadda. Och att ni hittade diamanterna...! Jag kan inte säga hur tacksam jag är!"
"En liten diamant som hittelön kanske...?" skojade Sheila.
Maureen trampade henne på foten.
Men museichefen bara skrattade.
"Självklart ska ni få en belöning. Och vi måste ringa tidningen!"
Museichefen ropade på en kollega:
"Albert! Ring Delphi News! Hela stan måste få läsa om våra hjältar!"
"Ska bli chefen!"
Albert sprang iväg för att meddela tidningen.
"Jag hajar ingenting." sa Sheila. "Ska vi vara med i tidningen?"
"Det verkar så." skrattade Maureen.
"Åh wow! Jag har aldrig varit med i tidningen förut!"
Sheila började hoppa upp och ner av iver.
Maureen, Sunshine och Ryan skrattade.
"Du är helknasig!" fnissade Ryan.
"Ja! Men vi ska vara med i tidningen! Alla kommer att få läsa om mig!"
Maureen harklade sig.
"Eh... oss." rättade sig Sheila.
"Fantastiska Fyran!" sa Ryan.
Sedan jublade Maureen, Sheila, Sunshine och Ryan i kör:
"Hurra för Fantastiska Fyran!"
En vaktmästare blängde surt på ungdomarna.
"Vad är det?" sa Ryan. "Har ni aldrig sett nån som har räddat stulna diamanter förut, va?"
Vaktmästaren skakade trött på huvudet och gick vidare.
Ryan såg på sina vänner och ryckte på axlarna.
"Äh, han är bara avundsjuk."
Maureen, Sheila och Sunshine skrattade.
*

En väv av lögner - del 10

*
Coral satt i vardagsrums-soffan och läste när Kyle kom hem.
"Hej! Har du haft en bra dag?"
Kyle slog sig ner i soffan.
"Ja, den har varit helt okej. Och jag som inte trodde måndagar kunde vara bra."
Coral skrattade lite.
"Och hur var det hos Ashlee då?"
"Bra. Ash blev lite galen på Kevin bara, men annars var det trevligt. Haydens hälsade till dig förresten. Och så ska jag hälsa från Darla, jag stötte på henne i skolan."
"Tack." sa Coral.
"Vad har du gjort idag då?" frågade Kyle.
"Har mest läst och kollat på TV, bara tagit det lugnt."
"Skönt." sa Kyle.
Sedan försjönk han i tankar.
"Vad är det?" frågade Coral.
"När kommer han hem?" frågade Kyle.
"Inte före elva." sa Coral. "Han går nog till puben direkt efter jobbet."
"Okej."
Kyle försökte verka oberörd, men Coral såg att han blev lättad över att fadern inte skulle komma hem förrän om flera timmar.
Om fadern varit på puben sent på kvällen och tagit sig ett par glas, brukade han oftast stupa i säng och somna direkt när han kom hem.
Coral såg på Kyle.
Kyle kunde inte riktigt tolka hennes min först, men när hon log frågade han:
"Vad...?"
Coral flinade.
"Ska du sitta där hela kvällen, eller ska du ringa och beställa pizza åt oss nångång?"
Kyle flinade tillbaka.
"Jag ska sitta här hela kvällen."
Båda brast ut i gapskratt.
"Du är så jäkla kaxig, vet du det?" skrattade Coral.
"Mmm... jag vet. Det är mitt jobb som lillebror." fnissade Kyle.
Sedan fick han kämpa för att komma undan sin systers kittlingsattacker.

För första gången på länge log Kyle när de gick och la sig för att sova den kvällen.
Den här måndagen ville han komma ihåg länge. Den hade varit rolig och han hade känt sig trygg.
Han hoppades att Coral kände likadant, för de fick sällan uppleva sådana dagar.
"Tänker du också på att det har varit en ovanligt trevlig måndag?" frågade Coral.
Kyle såg storögd på henne.
"Kan du läsa mina tankar eller?"
Coral log och nickade.
"Mmm, visste du inte att jag är tankeläsare."
De brast ut i skratt igen.
*

En väv av lögner - del 9

*
Så fort Kevin hörde föräldrarna komma innanför dörren rusade han ner.
"Mamma, mamma!"
Ashlee och Kyle kom efter honom.
"Mamma, Ashlee knuffade mig!"
Selma Hayden suckade och såg förmanande på sin dotter.
"Ash..."
"Det var inte så farligt." suckade Ashlee. "Han ville vara i mitt rum, jag sa nej, men han lyssnade inte. Så enkelt är det."
Matthew Hayden böjde sig ner och såg Kevin i ögonen.
"Kevin, vi har ju pratat om det här. Om Ashlee vill vara i fred måste du respektera det, oavsett om hon har vänner hemma eller inte. Okej?"
"Okej." sa Kevin buttert.
Men sedan sken han upp och pekade på Kyle.
"Han är Ashlees pojkvän."
"Kevin, nu låter du Ashlee och hennes vän vara." sa Selma bestämt. "Gå och ta av dig Batman-kostymen och tvätta dig istället. Vi ska äta om tjugo minuter."
När Kevin var mitt i trappan, vände han sig om mot Ashlee och Kyle och sjöng retsamt:

Kyle and Ashlee sitting in a tree, K-I-S-S-I-N-G.
First comes love, then comes...

"Kevin! Nu räcker det!" sa hans mamma argt. "Ashlee håller väl inte på så när du har tjejkompisar här?"
"Nä, men jag har ingen flickvän." sa Kevin.
"Jag svär; jag ska sälja dig på eBay, din lilla snigel!" vrålade Ashlee.
Kevin rusade upp och gömde sig i badrummet.
Kyle kunde inte låta bli att skratta.
"Förlåt att jag skrattar." sa han till Ashlees föräldrar.
Matthew och Selma Hayden log.
"Ingen fara, Kyle, skratta du." sa Selma. "Det är faktiskt ganska komiskt."
"Ja." höll Matthew med. "Välkommen till familjen Hayden, här är det cirkus varje dag."
"Om du vågar får du gärna stanna på middag." sa Selma.
"Tack. Jag skulle jättegärna göra det, men Coral är sjuk, så jag måste hem och höra om hon behöver något."
"Vilken fin bror du är." sa Selma med mycket värme i rösten. "Hälsa Coral. Ni får komma hit och äta middag med oss båda två när hon blir frisk, okej?"
Kyle log.
"Okej. Tack så mycket."

Ashlee följde Kyle till ytterdörren när han skulle gå.
"Ursäkta min pest till lillebror. Nästa gång du kommer ska jag se till att han håller sig lugn."
Kyle skrattade.
"Det är lugnt, Ash, det var faktiskt ganska komiskt."
"Så du vågar komma hit igen då?" flinade Ashlee.
"Det kanske jag gör." flinade Kyle.
Ashlee log varmt.
"Vi ses i skolan imorgon."
"Det gör vi." sa Kyle.
En liten röst hördes från övervåningen:
"Pussas! Pussas! Puss..."
Ashlee gav Kyle en snabb kram sedan rusade hon mot trappan.
"Ursäkta, men jag har en pestig liten sak att ta hand om!"
Kevin gav ifrån sig ett gällt tjut och ropade på mamma.
Kyle gick skrattande hemåt.
Cirkus eller inte, han trivdes väldigt bra hemma hos Ashlee och hennes familj.
*

En väv av lögner - del 8

*
Kyle satt på Ashlees säng och såg upp på stjärnhimlen i Ashlees tak.
"Dom är självlysande." förklarade Ashlee.
"Coolt!" sa Kyle.
"Där är Scorpio," sa Ashlee och pekade på en av konstellationerna. "mitt stjärntecken. Jag är född tjugoåttonde oktober. Vad är du för stjärntecken?"
"Ingen aning." skrattade Kyle.
Ashlee funderade.
"Du är född den tjugoåttonde december."
Kyle nickade.
"Då är du Capricorn."
"Wow." sa Kyle imponerat. "Du verkar kunna mycket om stjärnbilderna."
Ashlee ryckte på axlarna.
"Nja... lite iallafall."
En liten figur i Batman-dräkt uppenbarade sig i dörröppningen.
Han pekade på Kyle.
"Vem är det?"
"Det är Kyle ser du väl, dummer." svarade Ashlee.
"Är det din pojkvän?"
"Han är pojke och han är min vän. Så, nu vet du det. Hej då Kevin."
Ashlee försökte försiktigt fösa ut Kevin, men han stretade emot.
"Mamma och pappa har åkt till affären och jag vill inte vara ensam. Jag får vara här."
"I mitt rum...?" sa Ashlee klentroget. "Vem har bestämt det?"
"Jag." sa Kevin.
Ashlee såg på Kyle och himlade sig.
"Småbröder... är dom inte underbara...?"
Kyle skrattade.
Kevin klev in i rummet och ställde sig nära Kyle.
"Är du Ashlees pojkvän?"
"Kevin... ut!"
Nu föste Ashlee hårdhänt ut sin lillebror ur rummet.
"Men jag har tråkigt!" gnällde Kevin.
"Hitta på något att göra då!" sa Ashlee otåligt.
Kevin gick motvilligt in i sitt rum som låg mittemot Ashlees.
"Ursäkta Kyle, men det är lite svårt att vara tålmodig med honom ibland." ursäkade sig Ashlee. "Han ska vara med överallt och frågar en massa dumma frågor."
"Jag är åtta år! Det är mitt jobb!" skrek Kevin. "Jag ska säga till mamma att du knuffade mig!"
"Ja, gör det du." svarade Ashlee oberört.
Hon lade sig på sin säng och pustade ut. Hon såg på Kyle.
"Hur var du när du var åtta?"
Kyle log.
"Som han ungefär tror jag."
"Du, det har jag väldigt svårt att tro." sa Ashlee.
Kyle funderade. Hur hade han varit som åttaåring?
Han mindes att han varit glad och livlig - tills fadern började få sina raseriutbrott och tryggheten hemma försvann. I skolan, som alltid varit en fristad för både honom och Coral, vågade de skratta och prata som de ville. När de kom hem blev de vaksamma och försiktiga.

Ashlee väckte honom ur sina tankar.
"Vad funderar du på?" frågade hon och log.
Kyle log och ryckte på axlarna.
"Meningen med livet kanske...?"
Ashlee skrattade.
"Du är verkligen speciell, Kyle."
"Är det bra eller dåligt?" undrade Kyle leende.
"Bra." sa Ashlee bestämt. "Definitivt bra."
*

En väv av lögner - del 7

*
På eftermiddagen fick Coral ett textmeddelande i sin mobil från Kyle.

Hey sis!
Ashlee frågade om jag vill följa med henne hem en stund efter skolan.
Men om du vill kommer jag hem, så slipper du vara ensam.
// K.

Coral besvarade meddelandet.

Klart att du ska följa med Ashlee hem!
Ha kul och oroa dig inte för mig!!
Hälsa Ash! :-)
C.


När Kyle och Ashlee gick mot Ashlees hem sprang två klasskamrater ifatt dem och stoppade dem.
"Vart ska ni?" frågade en av killarna.
"Vi ska till New York och bli dansare på Broadway." sa Ashlee.
"Haha! Ni ska hem och hångla!" skrek den andre killen.
De två killarna kollapsade i snön och skrattade.
"Kyss er där bak." sa Ashlee coolt.
Sedan gick hon och Kyle.
"Varför har ni så bråttom?" ropade klasskamraterna efter dem.
"Det finns för många knäppskallar här ute!" skrek Ashlee till svar.
Hon vände sig till Kyle.
"Det är en jäkla tur att du finns Kyle - annars skulle jag ha förlorat hoppet om det manliga släktet för länge sen..."
Kyle skrattade.
*

En väv av lögner - del 6

*
"Är allt bra med dig, hjärtat?" frågade Darla.
Hon strök honom mjukt över kinden igen.
"Va?"
Kyle rycktes ur sina tankar.
"Ja, jag är okej. Lite trött bara. Och vi har haft matte med Carlisle..."
Darla gjorde en grimas.
"Carlisle... fy! Ja, det kan ju knäcka vem som helst."
Kyle skrattade.
Han var glad att Darla inte såg igenom hans fasad av lögner och glad att hon bytt ämne.
"Ashlee fick honom nästan att förlora förståndet idag." fnissade Kyle.
"Oj då." skrattade Darla. "Vad gjorde han med henne? Låste in henne i källaren?"
"Nästan." skrattade Kyle. "Han slängde ut henne ur klassrummet och skickade henne till rektorn."
"Ashlee gillar verkligen att reta Carlisle..." sa Darla. "men hon kanske borde skärpa sig lite, så att han inte ger henne F i matte."
"Mmm..." sa Kyle. "Jag kanske kan prata med henne."
Darla log.
"Gör det. Dig lyssnar hon nog på."
"Och vad menar du med det?" frågade Kyle när han såg glimten i Darlas ögon.
"Ja, vad kan jag mena med det...?" skrattade Darla. "Fundera på det du sötnos."
"Ska du börja nu också...? Jag är faktiskt inte förälskad..." började Kyle, men Darla avbröt fnissande honom.
"Nej, inte alls."
Hon kysste Kyle på kinden.
"Nu måste jag gå. Vi ses cutie pie. Krama Coral från mig."
"Det ska jag göra. Vi ses."
Kyle vinkade åt Darla när hon sprang nedåt korridoren.
*

En väv av lögner - del 5

*
På lunchrasten kom Darla fram till Kyle och kramade honom.
"Hej snygging! Kul att se dig igen!"
"Kul att se dig med!" sa Kyle och besvarade kramen.
"Har ni haft ett bra jullov?" frågade Darla.
"Jodå, det var okej." sa Kyle.
"Hur är det med Coral då? Hon var inte på lektionen."
"Hon är förkyld." ljög Kyle.
"Stackar'n..." sa Darla. "Och hur mår hon efter det som hände på Nyårsafton? Jonah berättade. Det är så fruktansvärt!"
"Hon pratar inte så mycket om det." sa Kyle och tittade ner i golvet.
Darla lyfte upp Kyles haka och såg honom i ögonen.
"Säg till henne att hon vet var jag finns om hon vill prata. Okej?"
"Okej. Tack Darla."
"Och du vet också var jag finns om du behöver nån att prata med." sa Darla och strök Kyle över kinden. "Det vet du, va?"
Kyle bara nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle säga.
Ibland hade han lite svårt att hantera när folk var så här snälla och mjuka mot honom.
Han var nu rädd att om han och Darla pratade länge till skulle han kanske bryta ihop och berätta varför Coral egentligen var hemma från skolan.
*

En väv av lögner - del 4

*
"Är det verkligen ingen härinne som kan säga mig svaret på denna ekvation?!" suckade läraren. "Har alla era kunskaper ramlat bort under jullovet?"
"Mister Carlisle, jag kan lösa ekvationen."
"Varsågod Julie." sa läraren.
Julie Carver reste sig och gick mot tavlan.
Hon löste snabbt talet på tavlan och på väg tillbaka till sin bänk gav hon klassen en försmädlig blick som fullkomligt skrek "Titta vad duktig jag är".
"Roligt att se att någon härinne fortfarande minns vad jag har försökt lära er." sa Mr. Carlisle.
Han gav Julie en stolt blick och resten av klassen en mindre stolt blick.
"Två timmar till av det här..." muttrade Ashlee. "Jippie..."
Nu såg läraren ut som någon som höll på att explodera.
"ASHLEE HAYDEN! Ut ur mitt klassrum!"
"Tack." sa Ashlee. Hon reste sig och gick mot dörren.
"Till rektorn Miss Hayden!" röt Mr. Carlisle.
"Naturligtvis Sir." sa Ashlee lugnt.
Hon blinkade åt Kyle igen, vinkade åt klassen och lämnade klassrummet.
Kyle kunde inte låta bli att skratta. Ashlee kunde verkligen göra tillvaron ljusare för honom.
"Är hon underbar eller vad?" skrattade Max.
Kyle skrattade och nickade.
Mr. Carlisle morrade nästan. Han tyckte nog inte att Ashlee var så underbar.
"Hon är bara störig." sa Julie. "Ett riktigt rötägg. Max och Kyle, ni borde hålla er borta från henne."
Max och Kyle blängde på Julie.
"Äh, vad fan vet du, Julie?" sa Max.
"Inte mycket." sa Kyle.
*

En väv av lögner - del 3

*
Det tog matteläraren över tio minuter att få ordning på sin klass. Alla hade så mycket att prata om, eftersom flera av dem inte hade setts på ett par veckor.
"Kan någon av er säga mig svaret på det här?" frågade läraren.
Han knackade med pekpinnen på en knepig ekvation han skrivit på svarta tavlan.
"Ärligt talat?" sa Ashlee. "Nej."
Klassen skrattade.
"Miss Hayden," suckade läraren. "följde du inte med när vi gick igenom de här ekvationerna innan lovet?"
"Vill ni verkligen att jag ska svara på det?" sa Ashlee.
Mer skratt från klasskamraterna.
"Seriöst, det skulle vara lättare att lära oss Grekiska." sa Ashlee.
Några i klassen instämde.
Läraren stönade. Den här flickan hade han fått i klassen för sina synder.
"Miss Hayden!" röt han. "Leka pajas får du göra i dramaklubben! Det här är matte - ett seriöst ämne."
"Jaha, seriöst ämne. Uppfattat Sir." Ashlee gjorde en liten honnör mot läraren.
"MISS HAYDEN!" röt läraren. Han började bli tomatröd i ansiktet. "Nu vill jag inte höra ett enda ord från dig under resten av lektionen! Är det förstått?"
"Ja, Sir. Jag ska vara tyst." sa Ashlee. "Fast det kommer bli hemskt tråkigt för er..."
Läraren gav Ashlee en vildsint blick, men Ashlee igorerade den.
Istället vände hon sig mot Kyle, log och blinkade med ena ögat åt honom.
Kyle log och blinkade tillbaka.
*

En väv av lögner - del 2

*
"Jag vill inte gå till skolan." sa Kyle på måndagsmorgonen när de dukade av frukostbordet. "Jag vill inte lämna dig."
"Ingen fara." sa Coral lugnande. "Han ska jobba hela dagen."
"Är du säker på det?" frågade Kyle oroligt.
"Ja, jag är säker."
"Kyle, ska du ha skjuts till skolan får du komma nu!" ropade fadern från hallen.
"Jag kommer!" ropade Kyle tillbaka.
Han vände sig till Coral.
"Jag kan stanna hemma om du vill. Om du inte vill vara ensam?"
Coral log.
"Jag klarar mig. Gå till skolan nu och ha en kul dag."
"Jag ska försöka." mumlade Kyle.
Han längtade inte till dubbeltimmen i matte som de hade varje måndagsmorgon.
Som om hon läst hans tankar, log Coral och sa:
"Jag vet, måndagar är skittråkiga, men du får ju träffa Ashlee igen."
"Vet inte vad du pratar om..." sa Kyle oskyldigt.
De hörde fadern stampa otåligt med klumpiga boots i hallen.
"Kyle, jag startar bilen nu! Har du inte kommit om två sekunder får du gå till skolan!"
Coral mimade åt Kyle att han skulle gå.
Kyle sprang ut i hallen och drog på sig ytterkläder, sedan skyndade han ut till faderns bil.

"Herregud..." suckade fadern när Kyle satte sig i framsätet och tog på sig bilbältet. "är ni alltid så här sega på morgonen?"
"Bara på måndagar." mumlade Kyle.
"Bara på måndagar?" Fadern började skratta. "Ja, ja, så länge ni inte får anmärkning om sen ankomst är jag nöjd."
Han blev allvarlig och såg på Kyle med granskande blick.
"För ni sköter er väl i skolan? Jag vill inte höra att ni slarvar och kommer hem med dåliga betyg, är det uppfattat?"
"Ja, Sir." svarade Kyle. "Det är uppfattat."
"Duktig pojke."
Faderns hand kramade Kyles nacke.
Kyle vred sig försiktigt ur greppet och försökte tänka på annat för att bli av med den obehagliga känslan som kröp i honom.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 6

*
"Vilken tur att den här inte ramlade ur." sa Ryan när de stog på stranden utanför grottan.
Han drog upp den stora diamanten ur sin byxficka.
"Wow!" utbrast Sheila. "Jag har aldrig sett en så stor diamant förut!"
"Den är verkligen vacker!" sa Maureen.
Ryan flinade.
"Tänk vad förvånade de ska bli på museet när vi återlämnar allt."
"Ja," skrattade Maureen. "och våra föräldrar blir nog också ganska förvånade när dom får veta vad vi har varit med om!"
"Mmm..." Ryan lät tankfull. "Vi säger inget till mamma och pappa om att jag ramlade i den där avgrunden. Dom blir bara oroliga då."
"Hur ska du förklara att du är genomblöt då?" frågade Sheila.
"Klädsim kanske." flinade Ryan.
"Ja, det går de säkert på." fnissade Maureen. Hon lade armen om Ryans axlar. "Du är bra knasig du."
Hon gav Ryan en stor kram och pussade honom på kinden.
"Åh, jag är så glad att du klarade dig!"
Ryan sparkade lite generat i sanden med ena foten.
"Tjejer..." mumlade han. "ska bara kramas hela tiden."
"Vi tycker så mycket om dig förstår du väl." sa Maureen.
"Ja," sa Sheila. "och så är du ju så himla gullig."
"Det är jag inte alls..." mumlade Ryan.
"Jo, det är du!" fnissade Maureen och gav honom ännu en puss.
"Äh, lägg av." sa Ryan och rodnade. "Nu går vi hem."

Solen höll på att gå ner när Fantastiska Fyran gick hemåt.

Kvar inne i grottan satt fem bistra diamanttjuvar och funderade på hur de skulle kunna ta tillbaka sitt byte från ungarna.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 5

*
Ryan kom snabbt upp till vattenytan.
"Vattnet dras tillbaka!" flämtade han.
Tjejerna såg hur en virvel började bildas och ett gurglande ljud hördes.
Sunshine och Maureen satte sig så nära kanten de kunde.
"Ta tag här Ryan!" skrek Maureen.
Ryan lyckades få tag i Sunshines hand, men han släppte nästan genast.
"Nej!" skrek Sunshine. "Släpp inte! Ta tag i min hand igen!"
"Det går inte!" sa Ryan förtvivlat. "Jag vill inte dra ner dig också!"
"Ta tag i min hand!" skrek Sunshine bestämt.
Ryan gjorde som hon sa. Han lyckades ta sig närmare kanten.
Maureen fick tag i hans byxlinning och bälte och lyckades dra upp honom.
"Det där vara nära..." flämtade Ryan. Han lät ganska skakad.
Nu såg de en stor virvel i vattnet. Sedan var det som om någon drog ur proppen ur ett badkar och vattnet försvann med ett högt sugande ljud.
"Tänk om jag hade varit kvar där nu..." Ryan lät både rädd och lite gripen av den tanken.
Maureen drog bort honom från kanten, sedan höll hon om honom hårt och länge.
Sunshine och Sheila höll också om honom.
"Jag är okej." försäkrade Ryan.

De samlade sig en stund innan de tog sina ryggsäckar och skyndade ut ur grottan.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 4

*
Strax innan utgången i grottan gapade ett djupt vattenfyllt avgrundshål.
"Toppen..." stönade Sheila. "Vad gör vi nu?"
"Simmar?" föreslog Ryan.
"Tänk om tidvattet drar sig tillbaka då?" sa Maureen. "Då har vi inte en chans att klara oss."
"Kan man inte klättra här då?"
Sheila pekade på en smal kant som sköt ut vid ena grottväggen.
"Den är bred nog för att våra fötter ska få plats."
"Vi måste nog prova." sa Maureen. "För snart har vi skurkarna efter oss. Vi kastar över ryggsäckarna först."
De fyra slängde sina ryggsäckar över avgrundshålet.
Sedan började de sin klättring.
Sheila klättrade först, sedan Sunshine och efter henne Maureen.
Just som Ryan kommit till mitten av den smala kanten såg de diamanttjuvarna.
"Ge tillbaka glittret till oss, så kommer ni levande härifrån!" ropade en av männen.
"Glöm det!" sa Ryan.
En av diamattjuvarna knuffade på sin kumpan.
"Efter ungarna!"
Kumpanen skakade på huvudet.
"Över där? Aldrig i livet!"
"Gör som jag säger!" väste den skurken som verkade vara den som bestämde.
Ryan vände på huvudet för att se om de kom efter.
Precis då halkade han på den slippriga kanten.
Sunshine, Maureen och Sheila skrek när han föll i avgrundshålets mörka vatten.
*