En väv av lögner - del 7

*
På eftermiddagen fick Coral ett textmeddelande i sin mobil från Kyle.

Hey sis!
Ashlee frågade om jag vill följa med henne hem en stund efter skolan.
Men om du vill kommer jag hem, så slipper du vara ensam.
// K.

Coral besvarade meddelandet.

Klart att du ska följa med Ashlee hem!
Ha kul och oroa dig inte för mig!!
Hälsa Ash! :-)
C.


När Kyle och Ashlee gick mot Ashlees hem sprang två klasskamrater ifatt dem och stoppade dem.
"Vart ska ni?" frågade en av killarna.
"Vi ska till New York och bli dansare på Broadway." sa Ashlee.
"Haha! Ni ska hem och hångla!" skrek den andre killen.
De två killarna kollapsade i snön och skrattade.
"Kyss er där bak." sa Ashlee coolt.
Sedan gick hon och Kyle.
"Varför har ni så bråttom?" ropade klasskamraterna efter dem.
"Det finns för många knäppskallar här ute!" skrek Ashlee till svar.
Hon vände sig till Kyle.
"Det är en jäkla tur att du finns Kyle - annars skulle jag ha förlorat hoppet om det manliga släktet för länge sen..."
Kyle skrattade.
*

En väv av lögner - del 6

*
"Är allt bra med dig, hjärtat?" frågade Darla.
Hon strök honom mjukt över kinden igen.
"Va?"
Kyle rycktes ur sina tankar.
"Ja, jag är okej. Lite trött bara. Och vi har haft matte med Carlisle..."
Darla gjorde en grimas.
"Carlisle... fy! Ja, det kan ju knäcka vem som helst."
Kyle skrattade.
Han var glad att Darla inte såg igenom hans fasad av lögner och glad att hon bytt ämne.
"Ashlee fick honom nästan att förlora förståndet idag." fnissade Kyle.
"Oj då." skrattade Darla. "Vad gjorde han med henne? Låste in henne i källaren?"
"Nästan." skrattade Kyle. "Han slängde ut henne ur klassrummet och skickade henne till rektorn."
"Ashlee gillar verkligen att reta Carlisle..." sa Darla. "men hon kanske borde skärpa sig lite, så att han inte ger henne F i matte."
"Mmm..." sa Kyle. "Jag kanske kan prata med henne."
Darla log.
"Gör det. Dig lyssnar hon nog på."
"Och vad menar du med det?" frågade Kyle när han såg glimten i Darlas ögon.
"Ja, vad kan jag mena med det...?" skrattade Darla. "Fundera på det du sötnos."
"Ska du börja nu också...? Jag är faktiskt inte förälskad..." började Kyle, men Darla avbröt fnissande honom.
"Nej, inte alls."
Hon kysste Kyle på kinden.
"Nu måste jag gå. Vi ses cutie pie. Krama Coral från mig."
"Det ska jag göra. Vi ses."
Kyle vinkade åt Darla när hon sprang nedåt korridoren.
*

En väv av lögner - del 5

*
På lunchrasten kom Darla fram till Kyle och kramade honom.
"Hej snygging! Kul att se dig igen!"
"Kul att se dig med!" sa Kyle och besvarade kramen.
"Har ni haft ett bra jullov?" frågade Darla.
"Jodå, det var okej." sa Kyle.
"Hur är det med Coral då? Hon var inte på lektionen."
"Hon är förkyld." ljög Kyle.
"Stackar'n..." sa Darla. "Och hur mår hon efter det som hände på Nyårsafton? Jonah berättade. Det är så fruktansvärt!"
"Hon pratar inte så mycket om det." sa Kyle och tittade ner i golvet.
Darla lyfte upp Kyles haka och såg honom i ögonen.
"Säg till henne att hon vet var jag finns om hon vill prata. Okej?"
"Okej. Tack Darla."
"Och du vet också var jag finns om du behöver nån att prata med." sa Darla och strök Kyle över kinden. "Det vet du, va?"
Kyle bara nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle säga.
Ibland hade han lite svårt att hantera när folk var så här snälla och mjuka mot honom.
Han var nu rädd att om han och Darla pratade länge till skulle han kanske bryta ihop och berätta varför Coral egentligen var hemma från skolan.
*

En väv av lögner - del 4

*
"Är det verkligen ingen härinne som kan säga mig svaret på denna ekvation?!" suckade läraren. "Har alla era kunskaper ramlat bort under jullovet?"
"Mister Carlisle, jag kan lösa ekvationen."
"Varsågod Julie." sa läraren.
Julie Carver reste sig och gick mot tavlan.
Hon löste snabbt talet på tavlan och på väg tillbaka till sin bänk gav hon klassen en försmädlig blick som fullkomligt skrek "Titta vad duktig jag är".
"Roligt att se att någon härinne fortfarande minns vad jag har försökt lära er." sa Mr. Carlisle.
Han gav Julie en stolt blick och resten av klassen en mindre stolt blick.
"Två timmar till av det här..." muttrade Ashlee. "Jippie..."
Nu såg läraren ut som någon som höll på att explodera.
"ASHLEE HAYDEN! Ut ur mitt klassrum!"
"Tack." sa Ashlee. Hon reste sig och gick mot dörren.
"Till rektorn Miss Hayden!" röt Mr. Carlisle.
"Naturligtvis Sir." sa Ashlee lugnt.
Hon blinkade åt Kyle igen, vinkade åt klassen och lämnade klassrummet.
Kyle kunde inte låta bli att skratta. Ashlee kunde verkligen göra tillvaron ljusare för honom.
"Är hon underbar eller vad?" skrattade Max.
Kyle skrattade och nickade.
Mr. Carlisle morrade nästan. Han tyckte nog inte att Ashlee var så underbar.
"Hon är bara störig." sa Julie. "Ett riktigt rötägg. Max och Kyle, ni borde hålla er borta från henne."
Max och Kyle blängde på Julie.
"Äh, vad fan vet du, Julie?" sa Max.
"Inte mycket." sa Kyle.
*

En väv av lögner - del 3

*
Det tog matteläraren över tio minuter att få ordning på sin klass. Alla hade så mycket att prata om, eftersom flera av dem inte hade setts på ett par veckor.
"Kan någon av er säga mig svaret på det här?" frågade läraren.
Han knackade med pekpinnen på en knepig ekvation han skrivit på svarta tavlan.
"Ärligt talat?" sa Ashlee. "Nej."
Klassen skrattade.
"Miss Hayden," suckade läraren. "följde du inte med när vi gick igenom de här ekvationerna innan lovet?"
"Vill ni verkligen att jag ska svara på det?" sa Ashlee.
Mer skratt från klasskamraterna.
"Seriöst, det skulle vara lättare att lära oss Grekiska." sa Ashlee.
Några i klassen instämde.
Läraren stönade. Den här flickan hade han fått i klassen för sina synder.
"Miss Hayden!" röt han. "Leka pajas får du göra i dramaklubben! Det här är matte - ett seriöst ämne."
"Jaha, seriöst ämne. Uppfattat Sir." Ashlee gjorde en liten honnör mot läraren.
"MISS HAYDEN!" röt läraren. Han började bli tomatröd i ansiktet. "Nu vill jag inte höra ett enda ord från dig under resten av lektionen! Är det förstått?"
"Ja, Sir. Jag ska vara tyst." sa Ashlee. "Fast det kommer bli hemskt tråkigt för er..."
Läraren gav Ashlee en vildsint blick, men Ashlee igorerade den.
Istället vände hon sig mot Kyle, log och blinkade med ena ögat åt honom.
Kyle log och blinkade tillbaka.
*

En väv av lögner - del 2

*
"Jag vill inte gå till skolan." sa Kyle på måndagsmorgonen när de dukade av frukostbordet. "Jag vill inte lämna dig."
"Ingen fara." sa Coral lugnande. "Han ska jobba hela dagen."
"Är du säker på det?" frågade Kyle oroligt.
"Ja, jag är säker."
"Kyle, ska du ha skjuts till skolan får du komma nu!" ropade fadern från hallen.
"Jag kommer!" ropade Kyle tillbaka.
Han vände sig till Coral.
"Jag kan stanna hemma om du vill. Om du inte vill vara ensam?"
Coral log.
"Jag klarar mig. Gå till skolan nu och ha en kul dag."
"Jag ska försöka." mumlade Kyle.
Han längtade inte till dubbeltimmen i matte som de hade varje måndagsmorgon.
Som om hon läst hans tankar, log Coral och sa:
"Jag vet, måndagar är skittråkiga, men du får ju träffa Ashlee igen."
"Vet inte vad du pratar om..." sa Kyle oskyldigt.
De hörde fadern stampa otåligt med klumpiga boots i hallen.
"Kyle, jag startar bilen nu! Har du inte kommit om två sekunder får du gå till skolan!"
Coral mimade åt Kyle att han skulle gå.
Kyle sprang ut i hallen och drog på sig ytterkläder, sedan skyndade han ut till faderns bil.

"Herregud..." suckade fadern när Kyle satte sig i framsätet och tog på sig bilbältet. "är ni alltid så här sega på morgonen?"
"Bara på måndagar." mumlade Kyle.
"Bara på måndagar?" Fadern började skratta. "Ja, ja, så länge ni inte får anmärkning om sen ankomst är jag nöjd."
Han blev allvarlig och såg på Kyle med granskande blick.
"För ni sköter er väl i skolan? Jag vill inte höra att ni slarvar och kommer hem med dåliga betyg, är det uppfattat?"
"Ja, Sir." svarade Kyle. "Det är uppfattat."
"Duktig pojke."
Faderns hand kramade Kyles nacke.
Kyle vred sig försiktigt ur greppet och försökte tänka på annat för att bli av med den obehagliga känslan som kröp i honom.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 6

*
"Vilken tur att den här inte ramlade ur." sa Ryan när de stog på stranden utanför grottan.
Han drog upp den stora diamanten ur sin byxficka.
"Wow!" utbrast Sheila. "Jag har aldrig sett en så stor diamant förut!"
"Den är verkligen vacker!" sa Maureen.
Ryan flinade.
"Tänk vad förvånade de ska bli på museet när vi återlämnar allt."
"Ja," skrattade Maureen. "och våra föräldrar blir nog också ganska förvånade när dom får veta vad vi har varit med om!"
"Mmm..." Ryan lät tankfull. "Vi säger inget till mamma och pappa om att jag ramlade i den där avgrunden. Dom blir bara oroliga då."
"Hur ska du förklara att du är genomblöt då?" frågade Sheila.
"Klädsim kanske." flinade Ryan.
"Ja, det går de säkert på." fnissade Maureen. Hon lade armen om Ryans axlar. "Du är bra knasig du."
Hon gav Ryan en stor kram och pussade honom på kinden.
"Åh, jag är så glad att du klarade dig!"
Ryan sparkade lite generat i sanden med ena foten.
"Tjejer..." mumlade han. "ska bara kramas hela tiden."
"Vi tycker så mycket om dig förstår du väl." sa Maureen.
"Ja," sa Sheila. "och så är du ju så himla gullig."
"Det är jag inte alls..." mumlade Ryan.
"Jo, det är du!" fnissade Maureen och gav honom ännu en puss.
"Äh, lägg av." sa Ryan och rodnade. "Nu går vi hem."

Solen höll på att gå ner när Fantastiska Fyran gick hemåt.

Kvar inne i grottan satt fem bistra diamanttjuvar och funderade på hur de skulle kunna ta tillbaka sitt byte från ungarna.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 5

*
Ryan kom snabbt upp till vattenytan.
"Vattnet dras tillbaka!" flämtade han.
Tjejerna såg hur en virvel började bildas och ett gurglande ljud hördes.
Sunshine och Maureen satte sig så nära kanten de kunde.
"Ta tag här Ryan!" skrek Maureen.
Ryan lyckades få tag i Sunshines hand, men han släppte nästan genast.
"Nej!" skrek Sunshine. "Släpp inte! Ta tag i min hand igen!"
"Det går inte!" sa Ryan förtvivlat. "Jag vill inte dra ner dig också!"
"Ta tag i min hand!" skrek Sunshine bestämt.
Ryan gjorde som hon sa. Han lyckades ta sig närmare kanten.
Maureen fick tag i hans byxlinning och bälte och lyckades dra upp honom.
"Det där vara nära..." flämtade Ryan. Han lät ganska skakad.
Nu såg de en stor virvel i vattnet. Sedan var det som om någon drog ur proppen ur ett badkar och vattnet försvann med ett högt sugande ljud.
"Tänk om jag hade varit kvar där nu..." Ryan lät både rädd och lite gripen av den tanken.
Maureen drog bort honom från kanten, sedan höll hon om honom hårt och länge.
Sunshine och Sheila höll också om honom.
"Jag är okej." försäkrade Ryan.

De samlade sig en stund innan de tog sina ryggsäckar och skyndade ut ur grottan.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 4

*
Strax innan utgången i grottan gapade ett djupt vattenfyllt avgrundshål.
"Toppen..." stönade Sheila. "Vad gör vi nu?"
"Simmar?" föreslog Ryan.
"Tänk om tidvattet drar sig tillbaka då?" sa Maureen. "Då har vi inte en chans att klara oss."
"Kan man inte klättra här då?"
Sheila pekade på en smal kant som sköt ut vid ena grottväggen.
"Den är bred nog för att våra fötter ska få plats."
"Vi måste nog prova." sa Maureen. "För snart har vi skurkarna efter oss. Vi kastar över ryggsäckarna först."
De fyra slängde sina ryggsäckar över avgrundshålet.
Sedan började de sin klättring.
Sheila klättrade först, sedan Sunshine och efter henne Maureen.
Just som Ryan kommit till mitten av den smala kanten såg de diamanttjuvarna.
"Ge tillbaka glittret till oss, så kommer ni levande härifrån!" ropade en av männen.
"Glöm det!" sa Ryan.
En av diamattjuvarna knuffade på sin kumpan.
"Efter ungarna!"
Kumpanen skakade på huvudet.
"Över där? Aldrig i livet!"
"Gör som jag säger!" väste den skurken som verkade vara den som bestämde.
Ryan vände på huvudet för att se om de kom efter.
Precis då halkade han på den slippriga kanten.
Sunshine, Maureen och Sheila skrek när han föll i avgrundshålets mörka vatten.
*

En väv av lögner

*
Det var söndag kväll. Coral stod framför badrumsspegeln och inspekterade sitt ansikte.
Hon suckade. Det var ingen idé att ens försöka sminka över alla blåmärken hon hade i ansiktet och på halsen.
"Inte ens chans att jag kan gå till skolan imorgon." sa hon bittert.
Kyle stod lutad mot dörrkarmen och såg på sin syster.
"Jag kan säga att du är förkyld eller nåt. Det är vinter och förkylningstider, ingen kommer fråga nåt."
Coral nickade stumt.
Hon undrade om det någonsin skulle komma en tid då hon och Kyle skulle slippa den kletiga väv av lögner som de för länge sedan hade skapat.

Fadern ropade på dem från köket.
"Middag!"
Kyle och Coral skyndade sig ut i köket och satte sig på sina platser.
Ingen av dem hade speciellt stor aptit ikväll.
Coral skar sin fläskkotlett i små bitar, men hon åt inte och Kyle petade i sitt ris med gaffeln.
"Vad är det med er två?" frågade fadern. "Gillar ni inte fläskkotlett, eller?"
Han skrockade, som om han sagt något roligt.
Coral och Kyle bara blängde tomögda på honom.
"Ungar... ät lite nu, ni ser ju för fan ut som vandrande pinnar. Du måste få lite muskler, Kyle. Jag vill inte att min son ska se ut som en liten mes."
"Du ska vara glad att han inte är större..." mumlade Coral, knappt hörbart.
"Vad sa du?" undrade fadern.
Coral skakade på huvudet.
"Ingenting."
Hon petade i sig lite mat.
Fadern såg forskande på henne.
"Kan du inte sätta nåt puder eller nåt sånt på det där." Han pekade på Corals ansikte. "Du ser för jävlig ut."
Coral bara stirrade på sin far.
Han betedde sig som om Coral såg ut som hon gjorde nu för att jävlas, inte att han faktiskt hade orsakat skadorna.
Kyle kramade sin gaffel så hårt att knogarna vitnade. Utan att tänka på vad han gjorde drog han med gaffeln så att det bildades klösmärken i bordets träskiva.
Inte förrän Coral grep tag i hans handled insåg han vad han gjort.
Fadern stirrade på Kyle, sedan på märkena i bordet.
"D... d... det... var inte m... m... meningen." stammade Kyle. Han såg på fadern med stora, rädda ögon. "Förlåt Sir..."
Han tappade gaffeln i golvet.
"Plocka upp den där Kyle. Nu."
Kyle plockade snabbt upp gaffeln.
Fadern såg med mörk blick på sina barn. Sedan smällde han handflatan hårt i bordet.
"Ät nu!" röt han.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 3

*
"Nyp mig, jag drömmer!" flämtade Sheila.
"Diamanttjuvarna!" utbrast Sunshine och Maureen unisont.
"Menar ni att detta är juvelerna från museet?" frågade Sheila.
"Det måste det vara." sa Sunshine.
"Men... är det inte lite riskabelt att gömma sitt byte så här öppet?" frågade Sheila.
Ryan skakade på huvudet.
"Tjuvarna måste ha vetat att det aldrig kommer någon hit."
"Förrän nu." sa Sunshine.
De fyra satte sig på huk på det fuktiga grottgolvet och såg hänfört på alla diamanter, ädelstenar och smycken.

"Vi borde lämna grejerna till polisen." sa Sheila efter en stund.
"Bra idé." sa Maureen.
De skyndade sig att samla ihop allt i Ryans ryggsäck.
"Vi kanske får hittelön och..." började Sheila.
"Sssshhh...!" avbröt Ryan. "Det kommer någon!"
"Tänk om det är dom, juvelskurkarna!" pep Sheila. "Varför träffar vi alltid på skurkar?!"
Mörka röster kom närmare och närmare.
"Vi måste ut!" sa Maureen. "Vi får ta den andra utgången, för vi vill inte springa i armarna på skurkarna."
"Kul..." mumlade Ryan. "då får vi klättra och simma lite."
"Klättra och simma?" väste Sheila. "Toppen. Nästa gång jag vill ut på äventyr får ni slå ner mig."
"Vi lovar." sa Maureen stressat. "Men nu måste vi sticka!"
"Vänta!" viskade Ryan. "Vi får inte glömma den här!"
Han tog upp den största diamanten. Den var stor som en knytnäve.
"Kom nu!" Maureen drog honom med sig.
De smet ut ur salen och skyndade mot den andra utgången.
Och det var i sista sekunden, för nu hördes skurkarnas röster tydligt och ljuset från deras ficklampor lyste in i salen där de gömt sitt juvelbyte.
"Grejerna är borta!" skrek en av dem. "Det är inte möjligt! Jag var ju här för en timme sedan och då låg allt här!"
"Någon har varit här!" sa hans kumpan. "Sök igenom grottan! Oss stjäl man inte ifrån ostraffat!"
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 2

*
"Ska vi verkligen gå in i den här grottan...?"
Sheila lät en aning misstrogen när de tittade in i Cyclops Cavern.
"Finns det fladdermöss där inne?"
"Ingen fara," sa Ryan. "de vaknar bara vart tionde år."
Han såg fundersamt på tjejerna.
"Det är nittonhundra sjuttioett nu, va...?"
Maureen och Sunshine började fnissa.
"Oroa dig inte Sheil, det finns inga fladdermöss här." försäkrade Maureen. "Ryan bara larvar sig."
"Akta dig du, så att jag inte pussar dig." sa Sheila varnande.
"Yeah, right." flinade Ryan.

"Wow, det här är ju super-coolt!" utbrast Ryan när de utforskade grottans stora salar.
"Vi har hamnat mitt i en sago-grotta!" flämtade Maureen.
"Exakt! Skulle inte förvåna mig om vi hittar en massa skatter här." sa Sheila. "Tänk om vi hittar en hel skattkista med guld och juveler!"
"Eller en hög med diamanter..." sa Ryan.
Han hade gått längre in i grottsalen.
"Diamanter, guld... bara det glimmar." sa Sheila.
"Nej, jag menar allvar." sa Ryan. "Kolla - diamanter!"
Tjejerna sprang fram till honom för att se vad han tittade på.
Vid grottväggen låg det mycket riktigt diamanter och ädelstenar i olika färger och en mängd juvelsmycken.

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 1

Delphi News. 3 januari, 1971

Diamanttjuvar på museum

Natten till den 2 januari stals värdefulla diamanter
och diamantsmycken från Museum of Natural History i Delphi.
Polisen misstänker att de inblandade kan ha arbetat på museet.
Diamanttjuvarna är fortfarande på fri fot.

”Så om du ger mamma ett diamanthalsband bör vi bli misstänksamma?” sa Ryan.
David skrattade.
”Ja, man får vara lite försiktigt med presenter till frugan ett tag.”
Han kysste Kate.
Ryan harklade sig.
”Hallå, ska ni hålla på och vara romantiska nu igen…?”
David och Kate skrattade.
”Jaaa, det ska vi.” sa Kate. ”Vi älskar varandra, din far och jag, och då måste man pussas lite ibland.”
”Ja, ni är ju knäppa.” flinade Ryan. ”Jag går och ser om Maureen och Sunny har vaknat, så får ni pussas ifred.”

Maureen och Maggie satt på deras veranda och åt frukost när Ryan kom förbi.
”Hej! Kommer du och hälsar på.” hälsade Maggie glatt.
”Yep. Morsan och farsan håller bara på att pussas, så där kan man ju inte vara.”
Maggie och Maureen skrattade.
”De älskar ju varandra fattar du väl!” log Maureen.
”Jag vet.” sa Ryan och log. ”Har ni hört om diamanttjuvarna förresten?”
”Ja, vi läste det precis i tidningen.” sa Maggie.
”Verkar inte så smart att sno diamanter.” sa Maureen.
”Nej.” höll Ryan med. ”Men de kanske tror att dom kan sälja diamanterna och bli rika eller nåt…”
”Mmm.” nickade Maureen. ”Lite spännande är det i alla fall. Som i en bok.”
”Precis.” sa Ryan.
”Vad ska ni hitta på i dag då?” frågade Maggie.
Ryan log finurligt.
”Jaga diamanttjuvar kanske.”
*

Hem till Blue Creek

*
De åkte hem till Blue Creek två dagar efter Nyårsafton.
De sade inte mycket under bilfärden.
Kyle och Coral satt i baksätet och pratade lite med varandra, lågmält för att inte störa fadern.
Så fort de kom hem gick fadern till puben. Han drack väldigt lite och sällan, men ibland ville ha ta några kalla öl tillsammans med polarna.
"Ni kan väl köpa pizza eller nåt." sa han till Kyle och Coral innan han gick och slängde fram några sedlar på köksbordet. "Jag blir sen."

Kyle och Coral ringde och beställde pizza och läsk, sedan åt de framför TV:n.
"Ska du träffa Ashlee igen snart?" frågade Coral plötsligt.
Kyle förstod att hon behövde få tänka på andra saker än det som hänt på Nyårsafton.
"Ja, jag tror det." svarade han.
"Bra." sa Coral och log och klappade Kyles hand. "Hon gillar dig."
"Jag gillar henne också." slank det ur Kyle. Han rodnade. "Alltså... jag menar... jag gillar henne som kompis."
"Ja, säkert." Coral log och rufsade om hans hår.
Sedan blev Coral allvarlig igen. Hon såg fundersam ut.
"Vad är det?" frågade Kyle.
"Undrar vad mamma skulle tycka om vi sökte upp henne..."
"Vill du det? Söka upp mamma?"
Coral ryckte på axlarna.
"Jo... nej... jag vet inte, Kyle... Det var mest en fundering. Vi vet inte var hon finns. Dessutom kanske hon inte ens skulle fatta att det var vi..."
"Men du är ju nästan en kopia av mamma." sa Kyle. "Dig måste hon känna igen."
"Hon vill nog inte veta av oss." sa Coral.  "Hon har ju aldrig hört av sig till oss."
Hon återgick till sin pizza.
"Tänker du mycket på henne?" frågade Kyle.
"Ibland bara." sa Coral. "Du då?"
"Samma som du. Ibland."
"Vill du söka upp henne?"
"Jag tror det." sa Kyle. "Hon kanske skulle bli glad om hon fick se oss igen."
"Mmmm..." sa Coral. "men det kanske är bäst att låta bli - så att vi inte blir besvikna."
"Du kanske har rätt." sa Kyle.
*

Nyårsafton i Ocean Beach - del 3

*
De satt på stranden till långt in på natten. Klockan hade nästan hunnit bli tre när de bestämde sig för att gå in.
”Titta, Ryan har somnat.” sa Maureen.
”Aw lilla gubben… Det är nästan synd att väcka honom.” sa Maggie.
David skakade Ryan lite mjukt.
”Ryan, vakna, vi ska gå in nu.”
”Ja, gå ni, jag sover här.” mumlade Ryan sömnigt.
Maureen drog fingrarna genom Ryans hår.
”Tror du inte att din säng är lite skönare?” sa hon och log mot honom.
”Nä, jag kan sova var som helst.”
”Vi märker det!” skrattade Maureen.
”Kom, älskling, nu går vi hem.” Kate hjälpte Ryan upp.
”Jag får aldrig sova i fred.” mumlade Ryan truligt.
”Stackars liten.” sa Rebecca. ”Men i morgon får du sova hur länge du vill.”
”Bra,” sa Ryan. ”då ska jag sova i en vecka.”
”Du tänker väl inte missa alla äventyr vi ska ge oss ut på den här veckan?” sa Maureen.
”Nä. Jag får sova hela nästa vecka istället.” gäspade Ryan.
”När skolan börjar menar du?” sa David.
”Du är smart du.” sa Ryan.
David skrattade. Han slängde Ryan över axeln och bar hem honom.
”Var lite rädd om ryggen pappa” sa Rebecca.
David log mot sin dotter.
”Min rygg är det inget fel på, raring. Och den här grabben väger ju ingenting. Eller hur Ryan?”
”Ha ha, du är så rolig pappa.” sa Ryan.
Sedan tillade han sarkastiskt:
”Och det här är inte alls pinsamt.”
”Det är väl jätteskönt att slippa gå hem?” skrattade Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
Kate såg skrattande på sin man och son, sedan vände hon sig till Maggie.
”Vad tokiga mina pojkar är.”
”Ja.” skrattade Maggie. ”Men det är världens finaste pojkar.”
*

Nyårsafton i Ocean Beach - del 2

*
Alla skålade och kramade varandra när klockan slog tolv.
Fyrverkerierna lyste upp natthimlen.
”Wow vad vackert det är!” utbrast Maureen.
”Jag håller med, det är jättevackert, jag tror jag svimmar.” sa Ryan dramatiskt och lade sig raklång ner på filten.
De andra skrattade.
”Du är verkligen knasig!” skrattade Maureen.
”Ssssh, jag svimmar ju.” viskade Ryan.
Han låg stilla och blundade.
”Han kanske vaknar om han får en nyårspuss?” sa Maureen.
Ryan satte sig upp.
”Nej, inga pussar.” fnissade han. ”Du och Sheila har pussat mig hela julen, räcker inte det?”
”Nej, det räcker inte.” sa Maureen. ”Du måste få en nyårspuss också.”
Maureen pussade honom på kinden.
Ryan teater-svimmade igen.
”Hur har min lillebror blivit så knasig?” sa Rebecca.
Ryan stödde sig på armbågen.
”Tja… pappa är rätt så knasig, jag brås väl på honom.”
”Jag håller nog med Ryan.” sa Kate.
”Jag skulle nog passa mig om jag var ni.” skrattade David.
”Vad händer annars?” frågade Ryan.
”Vill du verkligen veta det?” frågade Maggie.
”Ja.” sa Ryan. ”Tala om vad som händer om vi inte passar oss, gamle man.”
Ryan tyckte inte att hans föräldrar var gamla, men han tyckte det var kul att retas lite.
David log mot sin son.
”Så jag är en knasig gammal man…?”
”Yep!” sa Ryan glatt.
”Ryan, ska man verkligen vara så där kaxig?” frågade Maggie.
”Mmmm.” sa Ryan och log.
”Men Ryan, tänk på att din far är väldigt bra på att kittlas.” påminde Kate.
Ryan låtsades bli förskräckt. Han kröp ihop nära Kate och kramade hennes arm.
”Snälla, rädda mig!”
De andra skrattade.
”Vad tråkigt vi skulle ha utan dig Ryan!” sa Maggie.
”Ja, det har du verkligen rätt i.” instämde David.
*

Nyårsafton i Ocean Beach - del 1

31 December, 1970

Ryan gick nere vid vattenbrynet.
”Ryan, jag vill inte att du går i vattnet nu när det är så mörkt ute!” ropade Kate lite oroligt.
”Kom hit och sätt dig hos oss istället.” ropade Maggie.
”Okej, jag kommer!”
Ryan sprang upp till sin familj och Maggie och Maureen som satt på stranden.
”Är ni rädda att det ska komma ett stort havsodjur och äta mig eller?” flinade han.
”Ja, havsodjur älskar sötnosar som du till middag.” sa Maureen.
Ryan satte sig på filten.
”Torka av sanden från fötterna, raring.” sa Kate.
Ryan låtsades bli förvånad.
”Va, gillar ni inte sand?”
Maureen smög upp bakom Ryan.
”Ge mig dina fötter så ska jag torka bort sanden.”
”Glöm det.” sa Ryan nervöst.
”Tror du inte att jag kan torka bort sanden utan att kittla dig?” log Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, för det kan du inte. Och jag kanske vill ha sandiga fötter.”
”Det vill du inte alls. Hit med fötterna.”
Ryan såg vaksamt på Maureen när hon tog tag i hans fötter och började borsta bort sanden.
”Andas Ryan.” skrattade Maureen. ”Jag ska inte kittlas.”

”Nu har du sandfria fötter.” sa Maureen när hon var klar. ”Nå, kittlades det?”
”Nej.” mumlade Ryan truligt.
”Där ser du!” sa Maureen. ”Nu kan du slappna av.”.
Ryan andades ut, överdrivet dramatiskt.
”Du är så knasig sötnos!” skrattade Maureen och kramade om Ryan.
”Nu är klockan snart tolv.” sa Maggie.
”Och Ryan är fortfarande vaken - helt otroligt!” retades Rebecca.
Ryan klappade henne på huvudet.
”Jag tycker om dig också syrran. Ska man inte vara snäll när snart är nytt år?”
”Nä, man får alltid retas med sina småbröder.” log Rebecca.
”Vad dumt att jag inte har några småbröder då.” mumlade Ryan.
Kate och David skrattade och gav sin son en kram.
*

Nyår hos Coral & Kyle - del 10

*
”Måste duscha.”
Coral reste sig på darriga ben och stapplade in i badrummet.
Kyle gick in i sovrummet och satte sig på sin säng.
TV:n stod påslagen i vardagsrummet. Kyle hörde sändningen från det årliga nyårsfirandet på torget i Blue Creek. En kör sjöng in det nya året med Auld Lang Syne och någonstans där ute tjöt fyrverkerier på avstånd.
Det plingade till i Kyles iPhone. Han tog upp den och såg på displayen.
Han såg att klockan nu var tolv och att han fått ett röstmeddelande.
Kyle lyssnade på det. Det var Ashlee.
"Hej sötnos! Jag saknar dig redan. Jag hoppas ni har en underbar nyårsafton! 
Vi ses snart! Puss, puss!"
Kyle borrade ner ansiktet i kudden och grät.

Han visste inte riktigt hur länge han låg på sin säng och snyftade, men plötsligt kände han Corals hand stryka honom över håret.
Med rödgråtna ögon såg han upp på sin syster.
Corals ansikte var rent från smink, men det var svullet och blåslaget. Hon hade tagit på sig grå sweatpants och en T-shirt.
Kyle såg också att hon skurit sig i handleden igen. Lite djupare än vanligt.
”Jag vet vad du tänker.” sa Coral tyst. ”Men jag tänker inte låta nån läkare sy det här, det vet du. Vi ska aldrig prata om det här. Ingen får veta något!”
”Ja, jag vet det.” mumlade Kyle. ”Inga läkare.”
Coral och Kyle berättade aldrig vad som pågick innanför hemmets väggar och de gick aldrig till läkare med sina skador. Det skulle bara bli en massa frågor och trassel och så skulle de placeras på Blue Creek Hill, ungdomsanstalten.
”Men jag måste fixa det där.” Kyle pekade på Corals handled.
Han böjde sig ner och drog fram sin ryggsäck som han hade under sängen. Han plockade upp en plastlåda. Ur den tog han fram gasbinda, sårsprit och en tub med sårlim. Sårlimmet hade han snott hos skolsköterskan en gång.
Han limmade ihop sårkanterna så noga han kunde och lindade Corals handled med gasbinda.
Coral log ett svagt och strök honom över kinden.
Kyle började gråta på nytt.
”Jag trodde att han skulle döda dig!”
Han slog armarna om Coral.
Coral höll om honom.
”Ibland önskar jag att jag aldrig fötts.” mumlade hon.
”Säg inte så!” sa Kyle förfärat. ”Säg aldrig så mer!”
Coral sa ingenting. Hon bara höll honom i sin famn och kramade honom.
*

Nyår hos Coral & Kyle - del 9

*
Det blev alldeles tyst i flera minuter.
Sedan spände fadern blicken i Coral.
"Res dig upp."
Coral satt kvar på golvet.
"Res dig upp säger jag!" vrålade fadern. "Jag ska lära dig hur man behandlar en uppkäftig liten hora som du!"
Han tog tag om Corals långa lockar och släpade henne över golvet, mot sovrummet.
Kyle sprang efter. Han drog i faderns arm.
"Släpp henne!" skrek han.
Fadern knuffade undan Kyle.
Kyle stapplade mot en stängd dörr och slog i ryggen mot det runda dörrhandtaget.
"Flytta på dig så att jag kan öppna dörren."
Fadern höll fortfarande Corals hår i ett järngrepp.
"Nej inte dit in." snyftade Kyle. "Snälla, låt henne vara!"
Kyle och Coral hade kallat rummet för Det Hemliga Rummet ända sedan de var små. De hade alltid varit livrädda för det rummet. Det var där inne fadern utdelade sina värsta bestraffningar.
"Flytta på dig." upprepade fadern.
"Nej." sa Kyle.
Han stålsatte sig och blundade när örfilen kom. Tårarna kom automatiskt, att försöka hindra dem var lönlöst.
"Sluta tjura! Annars blir det din tur nästa gång!" röt fadern och pekade på Det Hemliga Rummet. 
Han slet undan Kyle från dörren och öppnade den. Han släpade in Coral i rummet, smällde igen dörren efter sig och låste.

Kyle visste inte hur länge Coral och fadern befann sig innen i Det Hemliga Rummet, men det kändes som en evighet.
Till slut tystnade äntligen de otäcka ljuden där inne och dörren öppnades.
Coral stapplade ut. Hon hade endast trosorna på sig. Ansiktet var makeup-kladdigt och blåslaget.
När hon öppnade munnen lite hördes ett konstigt gurglande, sedan såg Kyle hur blod rann ner över hakan på henne.
Hon sjönk ner på det kalla golvet och slog armarna om de nakna benen.
Kyle satte sig intill Coral, drog snabbt av sig sin collegetröja och gav den till henne. Hon tog emot den och drog på sig den utan ett ord.
Kyle höll snyftande om sin syster.
Efter en stund la Coral skakande armarna om sin brors hals.

Fadern tittade inte ens på sina barn när han kom ut ur rummet. Han gick bara in i badrummet och de hörde hur han satte på duschen. Sedan gick han in i sitt sovrum och klädde på sig rena kläder.
Utan ett ord gick han ut ur stugan och låste dörren.
*

Nyår hos Coral & Kyle - del 8

Nyårsafton.
Lake Hydra. Klockan 23:40


Kyle hade hunnit med färjan som gick före Corals och var redan hemma.
Fadern kokade av irritation över att Coral inte kommit hem i tid.
När ytterdörren öppnades dundrade han ilsket ut i farstun. Kyle skyndade efter.
"Var i helvete har du varit?!" röt fadern.
Han tycktes inte lägga märke till hur trasiga och blöta Corals kläder var.
"Klockan är tjugo i - du skulle vara hemma halv! Vad har du för ursäkt?"
Kyle såg förskräckt på sin systers sönderslitna klänning och hennes ansikte som var vått av tårar och kladdigt av utsmetad makeup.
"Herregud Coral, vad har hänt?!"
"Jag blev nästan våldtagen." sa Coral.
Kyle gick fram till Coral för att hålla om henne, men fadern knuffade bort honom.
"Nå, vad har du för ursäkt till din sena ankomst?" röt fadern.
Han såg på sin dotters trasiga kläder och hennes ansikte där mascara, kajal och läppstift hade smetats ut.
"Fan vad du ser ut."
"Men jag blev ju nästan våldtagen." snyftade Coral.
"Det kan man förstå." sa fadern.
"Va?!" skrek Kyle.
"Du håller tyst!" röt fadern. Han vände sig till Coral igen. "Ser man ut som en tvådollars-hora från Mudwater får man nästan räkna med sånt. Du är precis som din morsa, hon var en hora. Visste ni det? När vi träffades bodde hon på horhuset i Mudwater. Jag räddade henne därifrån."
Allting snurrade för Coral. Hon sjönk ner på hallgolvet.
Kyle satte sig intill sin syster och höll om henne.
Fadern såg på sina barn och skakade på huvudet.
"Du är inte bara lik din mor till utseendet, du är precis som hon också, Coral. En liten hora."
Coral skakade av chock, gråt och hat.
Kyle skakade också. Han kände hur hatet inom honom växte sig allt större och han kokade av ilska.

Fadern skrattade glädjelöst.

"Fan vad patetiska ni är. Inte undra på att er morsa stack... hon ville väl inte ha två patetiska ungar att släpa på."

"Det var dig hon lämnade! Hon hatade väl dig!" vrålade Coral. "Och om Lizzie är klok inser hon att hon också borde lämna dig!"

*

Nyår hos Coral & Kyle - del 7

Nyårsafton.
Klockan 22:20


När de nästan var framme vid färjan stannade Steve bilen.
"Du är väldigt söt Coral." sa Steve. "Snygg."
Coral tyckte inte om tonen i hans röst.
"Mmm... snälla kör till färjan nu." sa hon bara.
Steve tog upp en fickplunta ur fickan.
"En drink? Det är Gin och Tonic."
"Jag dricker inte." sa Coral. "Och du borde inte dricka när du kör."
"Vi står ju still nu." flinade Steve.
Han lutade sig mot Coral för att kyssa henne och lade handen på hennes lår.
"Lägg av!" sa Coral. "Kör nu istället."
"Men du är så jävla snygg." sa Steve. "En liten kyss kan jag väl få?"
Han lutade sig längre fram och kysste henne.
Coral föste bort honom.
"Lägg av, Steve. Vi missar färjan. Jag måste hem!"
"Om du ger mig en avsugning så kan jag köra dig ända hem."
Coral öppnade bildörren och klev ut ur bilen.
Steve gick runt bilen och hindrade henne från att gå mot färjan.
"Släpp mig!" fräste Coral. Hon slet sig loss.
"Du går ingenstans!"
Corals klänning revs sönder när Steve tog tag i henne och tryckte ner henne på den snötäckta marken.
Han lade sig på henne och kysste henne. Kyssen var slibbigt blöt.
Coral fylldes med rädsla och äckelkänslor.
"Gå av mig!" skrek hon.
"Inte förrän jag har fått knulla med dig!" väste Steve.
Han drog ner blixtlåset i sina byxor, sedan särade han på Corals lår.
Coral såg upp på stjärnhimlen med tårarna rinnande nedför kinderna.
"Din lilla hora, nu ska jag..."
Längre hann inte Steve. Något hårt slog till honom i huvudet och sedan kände han en fot som hårt sparkade bort honom från Coral.
Coral tittade chockad och förvånad upp på sin räddare.
"Jonah...?"
Jonah hjälpte Coral att ställa sig upp.
Coral rasade snyftande in i hans famn.
"Du är trygg nu." tröstade Jonah. "Det där aset ska aldrig få göra illa någon mer."
*