Glada laskar i en lask-ask

Noel har länge varit intresserad av bokstäver och ord.

Han läser allt han får tag på.
Igår, när han var med Ceci, Peter och mig ute på stan, stannade han till utanför en restaurang och läste på menyn:
”Gra… grav… lask… Äsch! Leni, vad heter det?
”Lax.” hjälpte jag till.
”Lax. GRAVID LAX!”

Det var himla svårt att hålla sig för skratt, men som den fina, snälla storasystern jag är behärskade jag mig.
Min femårige lillebror tittade på oss.
”Gravid…? Är inte det när mamman har en bebis i magen? Har lask-mamman en bebis i magen.”
”Det heter gravad lax, Noel.” svarade Ceci i mitt ställe

(eftersom jag hade fullt upp med att stänga in skrattet som bubblade)
”Är den begravd?”
Gudars skymning…
”Nej, gravad är hur den är tillagad.” svarade Peter.
Noel himlade med sina stora porslinsblå.
”Mäh! Kan de inte skriva tillagad lask då!”

SkrivPuff: Utmaning 211 - 30 juli

Skriv om att vara efterlängtad.

Ryan satt med armbågen på bänken och hakan stöttad i handen.

Blicken var fäst på den stora väggklockan.
Timvisaren tycktes hacka sig fram…

Segt, segt, segt...

Ryan sneglade lite snabbt och diskret på sin lärare.

Miss Coleman stod framme vid svarta tavlan och pratade.

Ryans blick återvände till väggklockan.

Plötsligt kände Ryan Miss Colemans hand på sin axel.

Han ryckte överraskat till.
”Ryan, det vore roligt om du också deltog i undervisningen istället för att drömma.”
Ryan satte sig rakryggad på stolen.
”Ja, visst. Ursäkta.” sa Ryan. Han blev röd om kinderna.

”Det är bara fem minuter kvar av lektionen, det orkar du med, va?”
”Ja, Miss Coleman.” mumlade Ryan och blev lite rödare om kinderna.
Klasskamraterna skrattade.
Miss Coleman var en av de snällaste lärarna och det fanns ingen ilska eller irritation i hennes tillrättavisning, men trots det var det aldrig kul att få en tillsägelse inför alla.
Maureen fnissade och petade honom i sidan.
”Lilla drömmare, vad tänkte du på nu?”
Ryan ryckte likgiltigt på axlarna.
”Inget.” sa han trotsigt.
”Ryan, hörde du vad ni fick för helgläxa?” frågade Miss Coleman.
”Skriv en uppsats om helgen. Inlämnas tisdag morgon klockan nio.” citerade Ryan.
Miss Coleman såg imponerat på honom och skrattade.
”Helt riktigt. Så du kan drömma och lyssna samtidigt du?”
”Mmmm.” Ryan nickade och log ett lite kaxigt leende.

Timvisaren hackade sig fram ytterligare ett steg.
Snart…
Det ringde ut. Klockan var äntligen fyra!
”Helg!” skrek någon.
Skrammel, skrapande och sorl när eleverna samlade ihop saker, sköt in stolar och skrattande och pratande flydde klassrummet.
”Thank God, it's Friday!” jublade Maureen och Sunshine unisont, överdrivet dramatiskt.
”Glöm inte att ni är lediga på måndag!” ropade Miss Coleman efter sina elever.
”En sån sak glömmer man inte!” ropade Ryan tillbaka.

Ryan ger en tankeställare - del 2

Utanför kyrkan efter gudstjänsten kom många fram till Ryan och sa att det han gjort var jättebra.

En man klappade David på axeln och sa:
”Ni har en modig son, David.”
Kate och David såg stolta på sin pojke.
Faster Sue kom fram till Ryan och gav honom en kram.

Hon hade tårar i ögonen.
”Det du gjorde där inne var fint, Ryan. Tack.”

Ryan log blygt.

"Det var inget..." mumlade han.

"Jo, det var det, vännen. Det betyder mycket för mig. Glöm aldrig bort det."

"Okej faster Sue."
Sue gav David ett papper.
”Här är min nya adress. Jag flyttar i morgon.”
”Vi kommer sakna dig, Sue.” sa David.
”Lova att du hör av dig.” sa Kate.
”Jag lovar.” sa Sue. ”Och du, Ryan, du kommer väl och hälsar på mig ibland?"

Ryan nickade sorgset.

Sue gav Ryan en sista kram.

"Ta hand om dig min lilla ängel.”
Sedan tog Sue på sig sina solglasögon och gick mot sin bil.

”Maggie, kan vi åka nu?” bad Ryan.
Maggie log.
”Längtar du bort härifrån, eller längtar du efter tjejerna?”
”Både och.” svarade Ryan.
Maggie skrattade och rufsade om hans hår.
”Tänkte väl det. Då åker vi väl då. Kate och David, nu snor jag den här sötnosen för några timmar.”
”Gör det du.” log Kate. ”Ha det så kul i San Francisco.”
”Hälsa flickorna.” sa David. ”Vi ses i kväll.”
Ryan vinkade till sina föräldrar och skyndade sig till Maggies turkosa Chevrolet.

Klicka på bilden för att höra soundtrack (på YouTube) till berättelsen:


Scott McKenzie: San Francisco

Foto (Golden Gate Bridge): © Dakota Quinn

Ryan ger en tankeställare - del 1

Ryan satt bredvid sina föräldrar i kyrkan. Han gäspade diskret.
Mardrömmen om Uncle Walter, febern och att berätta för mamma och pappa vad som hänt i Walters bil hade tagit hårt på honom.
Han hade hellre velat ligga i sin varma, sköna säng än att sitta på en hård kyrkbänk en söndagsmorgon.
Men Maggie hade lovat att ta med honom till San Francisco direkt efter gudstjänsten, hon skulle dit och hämta Maureen och Sunshine som var där på protestmöte, så han hade något att se fram emot.

”Kate, kunde ni inte ha satt ett plåster på det där hemska såret?” frågade Ryans farmor.
Hon syftade på såret Ryan fått i Walters bil när han slog huvudet i instrumentbrädan.
”Det är obekvämt med plåster.” svarade Ryan trotsigt.
”Han är trött, han har haft en jobbig helg.” ursäktade Kate honom.
Ryans farmor snörpte surt på munnen.
”Såret läker aldrig om han har plåster på det hela tiden, Esther.” sa farfar George. ”Låt nu pojken vara!”

Det gick ett sus genom församlingen när kyrkporten öppnades och Ryans faster Sue, Walters fru, kom in i kyrkan.
Ryan hörde hur folk viskade om henne när hon gick förbi bänkraderna.
”Sue, kom och sätt dig här.” Farfar George klappade på den tomma platsen bredvid sig.
”Hur har hon mage att visa sig här?” hördes någon viska med avsmak i rösten.
”Hon har inte gjort nånting!” sa Ryan.
Han slog handen för munnen när han insåg att han pratat lite för högt.
Det hettade i kinderna när alla tittade på honom.
”Vill du säga någonting, min pojke?” frågade Pastor Michaels.
Ryan såg på Pastor Michaels, på sina föräldrar, på faster Sue och sist på församlingen.
”Nej, Pastor Michaels… jag menar bara att min faster inte har gjort något fel! Hon kan inte hjälpa vad hennes man gör!”
”Ryan, vännen, det gör inget.” viskade faster Sue.
”Jo, det gör det!” viskade Ryan tillbaka.
Han var trött på den här församlingen som inte gjorde annat än att förtala och skvallra om allt och alla.
Pastor Michaels vinkade fram Ryan.
”Du har visst en del att säga. Kom fram hit till mig, Ryan.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, Ryan, gör det.” sa David. ”De här människorna behöver höra ett och annat.”
Utan att riktigt veta vad han gjorde, reste sig Ryan och ställde sig framför församlingen.
”Vilka är ni att döma?”
”Det är bra pojken min,” sa farfar George. ”ge dem vad de tål!”
”Ni sitter här varje söndag och pratar om förlåtelse och om att man inte ska döma andra. Men så fort ni kommer ut härifrån är det precis vad ni gör!”
Några församlingsmedlemmar nickade instämmande.
Ryan drog ett djupt andetag, för att samla lite mod, sedan sa han:
”Jesus sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. Det kanske ni kan tänka lite på.”
Med de orden gick Ryan och satte sig igen.
Han kände sig lite skakig; han var inte van att prata inför så här många människor.
”Bra Ryan. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.” Pastor Michaels log varmt mot honom. ”Kate, David: ni har en pojke att vara stolt över.”
”Ja, det har vi verkligen.” svarade David.



Soundtrack till berättelsen:

The Beatles: All You Need Is Love

Natt-ångest - del 2

Nästa morgon vaknade Ryan till doften av pannkakor och kaffe.
Han gick ner i köket och slog sig ner vid bordet.
”God morgon.” sade han.
Kate och David såg på sin pojke som satt där och tittade på dem.
Han bar fortfarande den lite för stora T-shirt han använt i brist på en ren pyjamas i natt.
Hans ögon var en aning feberglansiga och håret rufsigt.
”God morgon.” sa Kate. ”Hur mår du älskling?”
”Det är okej nu.”
Ryan slog ner blicken, plötsligt skamsen.
”Förlåt att jag väckte er i natt.”
”Men lilla gubben, det behöver du inte be om ursäkt för!”
David kramade om sin son.
”Du vet att mamma och jag finns här för dig när du behöver oss.”

Plötsligt såg de hur nattens ångest återvände i Ryans blick.
”Jag måste berätta en sak för er.” sa pojken, med tårar rinnande nedför kinderna. ”Jag måste berätta vad som hände i Uncle Walters bil.”

Natt-ångest

Ryan kände rep som slingrade sig runt honom likt snaror och Walters grova händer brände genom huden.

Han försökte komma undan, men Walters grepp var hårt.
”Nej... Snälla... låt bli mig…” bad Ryan.

Men förgäves.

Att kämpa emot hjälpte inte.

Händerna brände mer och mer...

”NEJ! RÖR MIG INTE!!!”

”Ryan, lugn. Det är bara pappa.”
Pappa…?
Ryan öppnade försiktigt ögonen.
Han hade inte Walters vidriga händer på sin kropp och repen var inte rep, han hade bara trasslat in sig i sitt lakan.
Och det var inte Uncle Walter som höll i honom - det var pappa och mamma.
De satt på sängkanten och höll om honom.
”Det är ingen fara, älskling.” tröstade mamma.
”Det kändes som… som om det var på riktigt…!” snyftade Ryan.
”Han kan inte skada dig mer nu, Ryan.” lugnade pappa.
”Han var här!” skrek Ryan.
”Nej, lilla gubben, han var inte här.” sa pappa. ”Du drömde bara.”
David strök bort tårarna ur Ryans ansikte.
Sedan tog han bort det trassliga lakanet och släppte ner det på golvet.
”Är det säkert… att det bara var en dröm?” frågade Ryan.
Han hackade tänder, svettades och frös på samma gång. Han var alldeles våt av mardröms-svett.
Kate kände på hans panna.
”Han har feber. Jag ska hämta en kall handduk.”
Ryan grep tag i sin mammas hand när hon reste sig.
”Jag kommer om en sekund, vännen.” sa Kate lugnt. ”Jag ska bara hämta en kall handduk att svalka ditt ansikte med.”
”Nej, gå inte.” bad Ryan.
Han klamrade sig fast vid sina föräldrar.
David och Kate satt hos sin son ända tills han föll i sömn.

SkrivPuff: Utmaning 210 - 29 juli

Skriv om att finna fel.

”Elle, du kan inte knyta skorna så.”
”Elle, du kan inte hålla pennan så.”

”Elle, du kan inte…"

Bla bla bla...!
Elle morrade. Hennes känslor var en magmabubblande vulkan.

Hela dagen hade allt och alla varit emot henne.
Om hon fick höra ”Elle, du kan inte…” en endaste gång till idag skulle hon skrika högt!

Mrs. Peters föste ner henne på stolen.
”Kan du sitta still här och läsa i din bok som de andra barnen nu?”
”Men jag ville säga en sak.” sa Elle.

Hon höll fram boken mot sin lärare.

”Jag har hittat flera fel här! Fel - i en skolbok!”
Mrs. Peters såg misstroget på den lilla flickan.
”Vad för fel?”
”Stavfel. Tre stycken. Och de har skrivit ett årtal fel!”
Elle slog uppgivet ut med händerna.
”Mrs. Peters, tycker inte ni att vi förtjänar böcker med korrekt information? Det tycker jag faktiskt.”
Mrs. Peters suckade.

Det kändes ofta som om hon inte klarade av det här barnet.
Att ge lilla Elle rätt utbildning var inte lätt.
Flickans intelligens krävde ständigt nya utmaningar och det var inte roligt att som lärare få kritik av en sexåring.

”Elle, du kan gå till biblioteket och låna en bok att läsa om du vill.”
Elle sken upp.
”Vilken jag vill?”
Mrs. Peters log trött mot sin lilla renässans-ängel till elev.
”Vilken du vill.”
Elle sprang iväg mot biblioteket.
Hon kom tillbaka femton minuter senare med en tjock bok som såg tung och gammal ut.

”Ringaren i Notre Dame!” sa Elle lyckligt. ”Har jag velat läsa länge.”
”Du är sex år… vad är det för fel på Disney-versionen…?”
Mrs. Peters insåg att hon tänkt högt när Elle såg på henne med en liten rynka mellan ögonbrynen.
”Disney är bra,” svarade Elle med en liten axelryckning. ”men den är… vad heter det…? Lite förljugen.”
Elle lade klassikern på sin bänk och satte sig på golvet för att knyta ett skosnöre som gått upp.
Mrs. Peters studerade den speciella ungen.
Elle såg upp på sin lärare och log brett.
”Ja, jag vet att det är fel - men detta här är mitt sätt.”

Sunny ger en tankeställare - del 2

Revolten på Waverly Avenue




Nästa dag var en mulen, lite blåsig, men ändå varm dag. 


Stjärnbaneret på torget vid Waverly Avenue vajade perfekt på flaggstängerna; inte en enda av dem snurrade upp sig eller skrynklade sig.
Rekryterna stod snyggt uppställda mitt på torget iklädda sina uniformer.
Några av dem såg stolta och rakryggade ut, medan andra såg rädda ut.
”De ser ju ut som om de är på väg till sin avrättning!” viskade Maureen.
”Det är de ju!” viskade Ryan tillbaka.
Skolans rektor stod vid en mikrofon på scenen.
”Mina damer och herrar, det är nu dags för rekryternas hyllningtal! Från Abraham Lincoln High School: Sunshine Robinson!”
Sunshine gick fram till mikrofonen.
En man i publiken ropade:
”Stå upp! Vi ser dig inte!”
Han fick medhåll av några som skrockade med.
Maggie, som satt framför honom, vände sig om och såg strängt på honom.
”Nu tiger du flumhuvud!”
Ryan och Maureen fick bita sig i tungan för att inte skratta högt.

Sunshine fattade mikrofonen med båda händerna.
”Mina damer och herrar, när jag nu står här och ser på våra soldater kommer jag att tänka på en händelse som utspelades för länge sen, i det antika Grekland.”
Arméns generaler och officerare såg på varandra, rynkade sina ögonbryn och pannor.
Vad var detta för något? Det här var inte rätt tal…!
”Vad håller hon på med…?” viskade Maureen.
Ryan sken upp. Han visste precis vad Sunshine höll på med!
”Sunny är ett geni!” utropade han.
”Tyst unge!” hyssjade en sur man.
”Tyst själv!” väste Ryan tillbaka.
Sunshine fortsatte:
”Det bestämdes att varje år skulle ungdomar från Aten offras till ett vidunder i en labyrint på Kreta. De unga pojkarna och flickorna offrades för att dö.”
Hon gjorde en gest mot soldaterna.
”Ungefär som ni.”
Den högste generalen reste sig och gick med dånande arga steg fram till Sunshine.
Hon såg lugnt och oberört upp på den store mannen med tomat-rött ansikte.
”Kungens son sade till sin far att han också ville skickas till Kreta, för att skickas in i monstrets labyrint, men kungen ville inte skicka iväg sin ende son.”
Flickans ord och blick träffade generalen hårdare än vad gevärskulor skulle ha gjort.
Alla visste att generalen inte skulle skicka sin son till Vietnam, då denne befann sig på östkusten och studerade till jurist.
”Har din lilla historia någon poäng?” röt General Masterson.
Rytandet var mest ett sätt för honom att behålla sin stenhårda fasad.
Han som kunde få hjärtlösa vuxna män att gråta, hade nu blivit tillplattad offentligt - av en liten skolflicka!
”Ja, Sir, min historia har en poäng.” svarade Sunshine.
Hon såg ut på publiken och sedan tillbaka på General Masterson.
”Kungens son sade: ‘hur kan du kräva att folket ska offra sina barn, när du själv inte är beredd att göra samma offer?’”

Det var nu alldeles tyst på torget, till och med vinden hade tystnat.
Nu blir jag väl avrättad… tänkte Sunshine.
Ryan ställde sig upp.
”Heja Sunny!” jublade han.
Maureen var inte sen att göra likadant.
Snart ställde sig även Maggie, David och Kate upp och applåderade Sunshine.
Till och med skolans rektor följde med i ovationen.
”Du har kurage du, Miss Robinson.” sa generalen.
”Ja… jag menar... tack, Sir!” sa Sunshine och log.
Till allas förvåning log generalen tillbaka.
”Mina damer och herrar - Sunshine Robinson!”
Han manade folk som inte stod upp att deltaga i den stående ovationen.

Ryan och Maureen sprang fram till scenen.

Maggie, David och Kate ställde sig en bit bakom dem.
Sunshine smet ner till sina vänner.
”Jag trodde General Masterson skulle slå ihjäl dig!” sa Maureen. ”Han såg galen ut ett tag!”
”Jag fattar inte hur du vågade!” sa Ryan.
”Kom hit modiga lilla flicka.” Maggie omfamnade Sunshine. ”Titta på dem Sunny.”
Sunshine såg på generalerna och officerarna. De satt fortfarande med hakorna i marken.
”Det här kanske var dumt…” mumlade Sunshine modfälld.
”Det var inte alls dumt!” sa Kate.
”Det var modigt!” sa Ryan och kramade Sunshine.
”Ja, det var verkligen modigt!” Maggie, som fortfarande höll armarna om Sunshine, drog även in Ryan i sin famn.
”Sunny, min raring, du har kanske inte stoppat krig idag,” sa Maggie. ”men du har givit de där gamla stofilerna en tankeställare - och det har ingen lyckats med - nånsin!”

Sunny ger en tankeställare - del 1

En idé föds




Sunshine satt i skolbiblioteket och funderade på vad hon skulle skriva om i sin uppsats. 


Det gick trögt. 


Essäskrivning var annars inget problem för Sunshine, men nu var det något som blockerade kreativiteten. 


Hon bet förstrött på den gula blyertspennan. 


Ryan tittade upp från sin uppsats och såg länge på Sunshine. 


Sunshine, som kände att någon iakttog henne, tittade upp. 


Ryan log. 


”Vi får lunch sen, vet du. Du behöver inte äta pennan.”


Sunshine skrattade och kastade ett hopknycklat papper på honom.


”Du tänker på i morgon, va?” frågade Ryan.


Sunshine nickade.


Varje år hölls en stor ceremoni för soldaterna som skulle åka iväg och strida i krig. Och varje år valdes en elev från Abraham Lincoln High School ut för att hålla ett hyllningstal för rekryterna.

I år hade den lotten fallit på Sunshine. 


Sunshine suckade djupt. Hon var inte nervös inför morgondagens stora uppgift, men hon ville helst slippa vara med i en hyllningsfest för krig.


Nu tittade Maureen också upp.


”Jag fattar inte varför vi måste vara med på den där ceremonin!” suckade hon. ”Det känns fel med en stor fest när en massa unga människor skickas ut i krig! Ett helt land förstörs och de flesta skickas rakt i döden!”


Sunshine stirrade på Maureen.


”Nu har jag det!” skrek hon. ”Nu vet jag vad jag ska säga i morgon!”


”Men det visste du väl redan?” sa Ryan. ”Talet är ju färdigskrivet…”


Sunshine log och skakade på huvudet.


”De kan glömma sitt gamla tal.”


Sunshine återgick till sin uppsats.


Ryan såg storögd på henne.


”Men… ska du inte berätta för oss om din plan…?”


Sunshine bara log hemlighetsfullt och skakade på huvudet.


Maureen lade armen om Ryans axlar.


”Det är revolution på gång.”


Raseri - del 7

Ryan kände sig mycket bättre till mods nu än vad han hade gjort i förmiddags.
Officer Franklin hade varit jätteschysst. De hade ätit glass och pratat om piren och fästningen.
Det kändes som om den starka, men ändå sköna, vinden ute på piren hade sköljt bort alla skavande, onda känslor.
För ett tag fick han glömma allt det hemska.
Nu var det kväll och han satt mellan Sunshine och Maureen på muren vid den gamla fästningen och såg solen gå ner.
”Det här är så vackert!” suckade Maureen.
”Vilket då?” frågade Ryan frånvarande.
”Du, min sötnos.” svarade Maureen och kittlade honom i nacken.
”Äh… lägg av!” sa Ryan knuffade till Maureen.
Sunshine och Maureen fnissade.
Det var ganska mörkt ute nu, men de visste att han rodnade.

Raseri - del 6

Walter såg på de fyra internerna som kom in i rummet.
”Vi har hört att du gillar småpojkar.” sa den ene.
”Här inne har vi inga söta, oskyldiga små ungar. Men… du kanske kan hantera lite större grabbar – oss tillexempel?” sa en annan och ställde sig bakom Walter.
Walter såg panikslagen på vakten.
Men vakten vände ryggen åt Walter, gick ut och stängde dörren efter sig.
”Hur känns det att vara utsatt och försvarslös?” frågade den störste internen i rummet.
Den fjärde såg Walter rakt i ögonen.
”Jag har en grabb därhemma. Han är i samma ålder som grabben du var på. Om nån rörde min grabb skulle jag inte tveka att ha ihjäl kräket.”
”Förstår du vart vi vill komma med det här lilla samtalet?” frågade den förste internen.
Walter nickade.
”Bra.” sa den störste. ”Då kan vi ha lite kul nu.”
Han flätade samman fingrarna och pressande handflatorna utåt så att det knakade.

Raseri - del 5

En vecka hade gått sedan den vidriga dagen i Uncle Walters bil.
Ryan petade på ett litet hack i köksbordets träyta. Han gjorde allt för att slippa möta polisernas blickar.
Två kvinnliga poliser hade kommit hem till dem för att fråga honom om Uncle Walter.
”Gjorde din farbror någonting med dig i bilen, Ryan?” frågade Officer Franklin.
”Nej!” svarade Ryan snabbt.
För snabbt. Han märkte att de inte trodde honom.
Hans pappa klappade honom på ryggen. Ryan skakade av sig beröringen.
Kunde de inte låta honom vara ifred!
Ryan dolde ansiktet i sina armar som vilade mot bordet.
Han ville inte visa tårarna som var på väg att svämma över.
Officer Franklin reste sig.
”Ryan, har du lust att visa mig stranden och omgivningarna här? Så kan din pappa och min partner prata lite.”
”Okej.” Ryan torkade ansiktet med tröjärmarna. ”Piren är cool.”
Polisen log mot honom.
”Bra, då går vi till piren, så bjuder jag på glass.”
”Tack!” mimade David.
Officer Franklin log till svar.

David såg länge efter sin son när han tillsammans med Officer Franklin gick mot piren.
”Det är något han inte vill berätta.” sa David.
Officer Larsen nickade.
”Jag fick också det intrycket.”
”I går kväll ville han säga något till sin mamma och mig, men sedan ångrade han sig.”
David såg på den unga polisen.
”Officer Larsen, du tror också att Walter gjorde någon med honom, inte sant?”
”Ja, det tror jag.”
Hon suckade, märkbart modfälld.
”Det märks så tydligt att det finns något han inte vill - eller inte kan - säga. Och han skäms.”
David slöt ögonen, som om han tänkte att han kunde få bort alla onda tankar om han blundade.
Sedan tittade han ut mot piren, där Ryan nu stod och visade Officer Franklin den spektakulära utsikten.
Pojken i röd munktröja och blå jeans såg så liten och bräcklig där ute i den kraftiga vinden.
”Det är väl bäst att låta Ryan berätta själv, när han är redo?” frågade David.
”Mmm, det är det.” instämde Officer Larsen. ”Och vad Walter anbelangar så har vi tillräckligt mycket på honom för få honom inlåst en bra tid framöver.”
”Och om skulle det visa sig att han har förgripit sig på Ryan…?” frågade David.
Frågan gjorde honom illamående.
”Så sätter vi dit honom för det.” svarade Officer Larsen.
David såg att hon knöt händerna.
”Komma undan ska han inte få göra om jag får bestämma!”

Ode to Judith Barsi

Behind the smile
Hides a secret
A secret of pain and fear

You flew off to a safer place
A place with no pain or fear

You were an angel on Earth
Now you are an angel in Heaven

Sweet Judith,
You are missed and loved
And you will never be forgotten

Judith Eva Barsi
♥ 6/6 1978
† 25/7 1988

Raseri - del 4

Ryan blundade. Huvudet dunkade och det var svårt att andas.
Han ville bara sova och glömma bort den här dagen.
En sjuksköterska vakade över honom som en hök.
”Du får inte somna!”
”Skrika åt en pojke som har hjärnskakning… det är ju trevligt.” hördes en myndig stämma från dörröppningen.
Ryan vred på huvudet.
Det var Maureen.
Intill henne stod Sunshine och Maggie, Maureens mamma.
”Väldigt professionellt. Vrålar ni ofta åt era patienter här?” undrade Sunshine. ”Eller är det en tisdags-grej?”
Sköterskan blängde på Maureen och Sunshine, sedan på Maggie.
”Kan ni inte lära era flickor lite hyfs?” fräste hon.
”Det är inget fel på flickornas uppfostran.” svarade Maggie lugnt. ”Dessutom håller jag med dem.”
Sköterskan fnös och lämnade salen.
”Vi skrämde nog bort henne.” sa Maureen.
”Vad det nåt vi sa…?” flinade Sunshine.
”Tack,” sa Ryan med mycket trött, men tacksam röst. ”Hon är hemsk.”
”För dig skrämmer vi bort vem som helst. Säg bara till.” sa Maureen.
Sunshine och Maureen gick fram till Ryan och kysste honom på kinden.
”Tack för att ni kom.” sa Ryan. ”Ledsen att jag inte är nåt roligt sällskap just nu.”
”Säg inte så raring.” Maggie satte sig på sängkanten och höll hans hand.
”Nej, just det,” sa Maureen. ”Vi vill vara hos dig ändå.”
Ryan log. Sedan blundade han.
Kate McKenzie kom in i rummet.
”Nej, älskling, du får inte sova.”
Ryan stönade. Vad alla tjatade om att han inte fick sova!
”Jag vet att du mår uselt,” sa Kate mjukt. ”Men det är farligt för dig att sova nu.”
Då brast alla känslor för Sunshine, hon började gråta.
Maggie drog ner henne intill sig och höll om henne.
”Lilla gumman. Det är ingen fara, allt kommer bli okej.”
Maureen och Kate kramade också om Sunshine.
”Älskade vännen, Ryan är trygg här.” sa Kate. ”Om några dagar får han komma hem och då är allt bra igen. Okej?”
Kate log mot henne.
”Okej.” Sunshine lyckades le tillbaka och torkade tårarna.
Hon kände Ryans hand på sin. Hon såg på honom.
”Gråt inte, Sunny.” sa Ryan. ”Det är inte så farligt.”

SkrivPuff: Utmaning 205 - 24 juli

Skriv om något litet.


Hon mindes en gång på biblioteket. När ingen såg smet hon in på vuxenavdelningen och botaniserade bland hyllorna.
Hon fick syn på en gammal bok. På ryggen stod det IDIOTEN.
Intresserad som hon var av titeln drog hon ut boken och tittade på den.
Idioten… det lät väldigt spännande.
Hon undrade vad för sorts idiot den handlade om? Hon visste att det fanns flera sorters idioter, hon hade träffat många av den mest idiotiska sorten.

Hon tog med sig boken till utlåningsdisken, ställde sig på tå och sköt fram det gamla verket till bibliotekarien.
Damen tittade på henne och tog ifrån henne boken.
”Det här är en vuxenbok, lilla vän. Ingenting för dig. Du är alldeles för liten för en sån här bok. Gå ner till barnavdelningen och låna en fin bilderbok istället.”
Bilderbok… Hon ville inte ha nån stinkig bilderbok!
Varför skulle hon titta i en bilderbok? Hon kunde faktiskt läsa!
Här hade de minsann inte bara idioter i bokhyllan – de hade dem bakom utlåningsdisken också!
Och det var hon inte för liten för att förstå!

Raseri - del 3

David McKenzie rusade in i Walters sjukrum.
Han tog tag i sin äldre brors sjukhusskjorta och skakade honom.
”Jävla idiot! Du kunde ha dödat min son!”
”Det gör ont…” gnällde Walter ynkligt. ”Jag har hjärnskakning.”
”Du har ont…?”
Davids grepp om skjortkragen hårdnade.
”Min son ligger i en säng med skador på näsbenet och bröstkorgen! Och han har en blödning i hjärnan! Läkarna vågar inte låta Ryan komma hem på flera dygn och han får inte sova – för de är rädda att han kan hamna i koma!”
Davids mor tog tag i hans arm.
”David, lugna ner dig lite.”
”Lugna ner mig...?! Den här idioten dödar nästan min son, ditt yngsta barnbarn, och du tycker att jag ska lugna ner mig?!”
David kände sin fars lugnande hand på sin axel.
”David, kom så går vi till Ryan, han behöver dig nu.”
George McKenzie ledde ut David ur rummet.

Raseri - del 2

När Ryan vaknade tittade han upp i ett vänligt, främmande ansikte.
”Håll ut grabben, vi ska hjälpa dig.”
Försiktigt drog mannen ut pojken ut bilen och lade honom försiktigt på en filt på marken.
Han var livrädd att han kunde skada pojken mer.
Pojken blödde ur ett jack i pannan och det forsade blod ur hans näsa.
”Rör dig inte.” sa han till pojken. ”Din nacke kan ha skadats. Okej?”
”Okej.” svarade pojken.
”Bra, grabben. Allt kommer att bli bra, okej? Min bror är borta på bensinstationen och ringer efter en ambulans nu.”
”Vad heter du vännen?” frågade en kvinna.
”Ryan.”
Kvinnan satte sig ned och höll i Ryans huvud, så att han inte skulle råka röra på huvudet.
”Ryan, det kommer säkert att bli bra med din pappa också, var inte orolig.”
”Inte min pappa.” sa Ryan med avsmak i rösten.

En bil stannade vid olycksplatsen och en mörkhårig kvinna klev ur.
När Maggie Watson såg pojken på marken rusade hon fram till honom.
”Åh… Ryan! Herregud!”
”Känner du honom?” frågade mannen.
”Om jag gör!” sa Maggie. ”Jag har känt honom i hela hans liv. Vi är grannar. Jag kände igen hans farbrors bil – och sedan såg jag att Ryan låg här.”
Maggie sjönk ner bredvid pojken.
”Tant Maggie, är det du…?”
”Ja, älsklingen, det är jag.” Maggie tog hans hand och höll den i sin.
Ryan kände sig lättad över att höra Maggies mjuka, lugna röst.

”Ambulansen borde komma vilken sekund som helst nu.” sa mannen.
Han hade rätt: i nästa sekund hördes sirener från både amulans och polisbil.
Ambulansmännen lade Ryan på en bår.
”Var gör det ont?” frågade en av dem.
”Huvudet.” svarade Ryan. ”Och här.”
Han pekade på näsan och sedan på bröstkorgen.
”Jag följer med Ryan.” sa Maggie.
”Bra,” sade en av ambulansmännen och log varmt. ”Då får han lite trygghet.”
Maggie vände sig till poliserna.
”Men, kan jag lämna min bil här?”
En av poliserna log.
”Min kollega här kan köra den till sjukhuset, så behöver du inte tänka på den.”
”Åh, tack snälla!” sa Maggie, full av tacksamhet.
Hon fick nästan lust att krama poliserna.

Raseri - del 1

Ryan satt i framsätet på Uncle Walters nya bil.
Uncle Walter hade fått syn på Ryan utanför biblioteket och stannade till för att prata med sin brorson.
Walter hade bett Ryan om ursäkt för senast.
”Jag brusade upp lite väl mycket.” förklarade han. ”Men det är bara det att min bil är min ögonsten – ingen får röra den.”
Ryan nickade bara.
”Vad sägs om att ta en liten tur, grabben? Jag kör dig hem!”
Ryan tvekade.
”Jag vet inte… Tror inte det; pappa blir nog inte så glad om jag kommer hem med dig…”
Uncle Walter fick en irriterad, djup rynka mellan ögonen.
”Men för fan Ryan, ingen behöver veta nåt! Du berättar väl inte allt för farsgubben, va? Jag kan stanna en bit bort - så att brorsan inte ser mig.”
Ryan kunde inte stå emot sin farbrors starka övertalningsförmåga.
Därför satt han alltså nu i Walters bil.

”Ditt problem, Ryan, är att du är en liten mes.” sa Uncle Walter när de åkt en stund. ”Du umgås för mycket med dina små tjejkompisar. Snart kommer väl du också börja gå i klänning!”
”Vad pratar du om?” frågade Ryan.
”Du måste visa tjejerna att du är en man, att det är du som bestämmer! Visa lite kuk för helvete. Om du nu har någon…”
Till sin förfäran kände Ryan sin farbrors hand mellan sina ben.
”Sluta!” skrek Ryan. ”Låt bli mig!”
Ryan famlade efter dörrhandtaget.
”Men din korkade lilla snorunge!” skrattade Uncle Walter, fortfarande med handen vid pojkens intima delar. ”Du kan ju för fan inte hoppa ur bilen i farten!”
Han tvärbromsade.
Ryan rycktes framåt. Han tappade andan när bilbältet tryckte till bröstkorgen.
”För helvete Ryan, jag bara skämtar lite med dig. Har du ingen humor…?”
”Kör hem mig.” sa Ryan, knappt hörbart. Förödmjukelsens tårar brände.
Uncle Walter startade bilen och körde mot stranden där Ryan bodde.
Ryan tog bort Uncle Walters hand.
Walter skrattade retsamt och lade dit den igen.
”Rör mig inte!” skrek Ryan.
Walter höjde handen, för att smeka Ryan över kinden, eller rufsa honom i håret.
Ryan visste inte vilket och han brydde sig inte, han hade fått nog.
Han bet sin farbror så hårt han kunde i handen.
”Helvete! Jävla unge!” röt Walter och drog åt sig handen.
Då förlorade han kontrollen över bilen.
Den for fram i full fart tills den rammade ett träd.
Ryans huvud slog i instrumentbrädan.
Han kände smärta, näsblod och blod som rann från pannan och ner i ögonen.
Han famlade vid sin hals och fick tag i sol-amulletten som han fått av Sunshine.
Hans svettiga fingrar kramade amuletten.
Sedan blev allting svart.

SkrivPuff: Utmaning 203 - 22 juli

Skriv om en spegel.

Hon drog fram stolen och klättrade upp på den, sedan stod hon och såg med stadig blick in i spegeln.
Hon visste att de tittade på henne.
Hon hade sett en sådan här spegel på TV en gång, så hon visste hur det fungerade.
På andra sidan satt de och glodde på henne, antecknade och diskuterade.

En av dem kom in till henne.
Han tog den andra stolen, satte sig grensle över den och stödde armarna på det framåtvända ryggstödet.
Hon satte sig ner på sin stol och dinglade med benen.
Han log mot henne, såg snäll ut.
”Vill du ha glass?” frågade han.
Hon funderade.
”Idioten” hade en gång sagt att snutkaffe smakade skit, det kanske var likadant med glassen.
Hon skakade på huvudet.
”Va, ingen glass? Det som är så gott. En donut kanske?”
Flickan ställde sig på stolen igen och tittade in i spegeln.
”Gillar du spegeln?” frågade han.
Han tänkte leende på sin egen lilla flicka där hemma.
Han berättade för den lilla på stolen vid spegelväggen om sin flicka.
”Hon kan inte gå förbi en spegel utan att stanna till vid den för att beundra sig själv.”
Den lilla himlade med ögonen.
Nähä… Inte imponerad.
Han såg på sina kollegor, skakade på huvudet och ryckte uppgivet på axlarna.

På andra sidan tvåvägsspegeln tittade de på den lilla späda flickan med de smaragdgröna ögonen.
Den lilla stod nu med händerna pressade mot glaset och gjorde groteska grimaser.

Vem var det här gåtfulla lilla barnet som vägrade att prata?
Varifrån kom hon?
En av männen lyfte en telefonlur och slog ett telefonnummer han för längesedan lärt sig utantill.
Han suckade tungt inför uppgiften, men det fanns ingen annan utväg.
”Miss Manning? Ah, vad bra. Kommissarie Gordon här. Ni får bädda en säng till ikväll.”

Överraskningar - del 2

(fortsättningen på "Ärkefiender" & "Överraskningar")

”Vet du älskling, jag har bokat hotellrum åt oss tre i San Francisco.” berättade Kate när hon, Ryan och David satt i bilen på väg till San Francisco.

”Har du?” sa Ryan. ”Varför då?”
”Jo, vi tänkte stanna där över helgen och åka hem på måndag kväll.” sa David.
”Då kan vi hitta på nåt kul där - inte bara gå till tråkiga tandläkaren.” sa Kate och rufsade om Ryans hår.
Ryan lyckades le genom all sin oro.
”Vad ska vi göra där då?” undrade han.
”Det får du bestämma grabben.” sa David. ”Det är din resa.”

Hotellet i San Francisco var stort och lyxigt.
När de stod vid incheckingsdisken fick Ryan syn på en tjej med långt, lockigt mörkt hår.

Bredvid hennes stod en längre tjej med rakt nästan svart hår.
Nu har jag blivit knäpp! tänkte Ryan. De där tjejerna ser ju precis ut som…
”Hej Ryan! Här är vi!”
Det var Sunshine och Maureen!
”Är ni här?” utbrast Ryan. ”När kom ni hit?”
”För en tjugo minuter sedan.” log Sunshine.
”Vi ville önska dig lycka till hos tandläkaren.” sa Maureen.
”Ni kom väl inte ända hit för att önska mig lycka till?” sa Ryan.
”Jo.” sa Sunshine.
”Och nu har vi gjort det! Så, hej då!” retades Maureen.
”Din mamma frågade om vi ville följa med hit.” förklarade Sunshine. ”Och det ville vi!”
Sunshine och Maureen kramade Ryan och önskade honom lycka till.
”Ryan, jag har något till dig.”
Sunshine gav Ryan ett halsband.

På kedjan hängde en amulett i form av en sol.
Ryan log.
”En sol. För att den är från dig?”
”Kanske.” log Sunshine. ”Men mest för att att den ger dig postitiv energi och skyddar dig från negativa krafter.”
”Wow. Cool! Tack så mycket Sunny!”
Ryan tog på sig solamuletten och kramade Sunshine.
Kate kom fram till dem.
”Jag hatar att vara en glädjedödare, men Ryan, det är dags nu.”

Ryan svalde hårt.
”Vi ses sen - om jag överlever.”
”Det gör du.” sa Sunshine med orubblig övertygelse.
Hon kramade sin egen solamulett, som hon bar om halsen, hårt i handen.

Överraskningar - del 1

(fortsättningen på Ärkefiender)

Ryan väcktes redan klockan sju av sin mamma.

När han såg vad klockan var stönade han och kröp ihop i sängen igen.
”Mamma, det är lördag!”
”Jag vet älskling.” log Kate. ”Men du har fått en tandläkartid och det tar minst en timme att köra till San Francisco.”
”Tandläkartid?!”
Ryan satte sig upp, plötsligt klarvaken, och stirrade på sin mamma.
”Ja, Doktor Ford ska fixa din framtand. Han är specialist.”
”Jobbar han på lördagar?” frågade Ryan.
”Ja, det gör han. Han är en väldigt populär tandläkare, så han kunde bara ta emot dig den här tiden.”
Ryan suckade.

Han skulle helst av allt vilja dra sitt varma täcke över huvudet och somna om.
Kate pussade sin son på huvudet.
”Seså, gör dig i ordning nu, så gör jag lite frukost.”
”Jag är inte hungrig.” mumlade Ryan.
Tanken på att han skulle till tandläkaren fick honom att känna sig sjuk.
”Oroa dig inte, raring, det går säkert bra. Doktor Ford är jättebra.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, Ryan, jag lovar! Jag har varit hos honom två gånger och han är den bästa tandläkaren jag har haft.”
Ryan var nu alldeles blek.
Kate satte sig bredvid honom och kramade honom.
”Lilla älskling, alla tandläkare är inte som Doktor Moss.”

Ryan hade haft tandläkarskräck i hela sitt liv och en händelse tre år tidigare hade förvärrat skräcken.
Doktor Moss hade kommit åt en nerv med borren, så när Ryan gick därifrån såg det ut som han hade fått rejält med stryk.

Hela hans högra kind hade blivit alldeles blå.
Efter den dagen hade Ryan vägrat att ens gå i närheten av tandläkarmottagningen.
Kate och David krävde att Ryan skulle få en ny tandläkare och det fick han.
Men Kate och David fick nästan släpa Ryan till tandläkarhuset, likadant varje gång han skulle dit, och hans nya tandläkare var tvungen att söva honom inför varje behandling.

Nu satt Ryan på sin säng och våndades inför sitt möte med Doktor Ford.
Kate försökte lugna honom.
”Jag har pratat med Doktor Ford om hur illa du tycker om att gå till tandläkaren och han var väldigt förstående.”
”Förstår han om jag låter bli att komma.” muttrade Ryan.
Kate började skratta.
”Nej du, det gör han nog inte. Dessutom måste vi få din framtand lagad - annars kan den gå sönder ännu mer och du kan få jätteont.”
Ryan drog ett djupt skakigt andetag.
”Är det säkert att han är bra…? Inte som sadisten Moss?”
”Jag lovar och svär!” log Kate.

I ondskans skugga

Leni och Cecilie var hemma hos sin skolkamrat Albert.

De väntade på att några andra kompisar skulle komma dit. Tillsammans skulle de gå ut och äta och sedan gå på bio.

Medan de väntade tittade de lite i familjens bokhylla. Hade de några intressanta titlar?

Leni stelnade till när hon såg att varenda titel hade nazistisk anknytning.

I glasskåpet intill bokhyllan låg nazi-medaljer och en hakkorsarmbindel.

”Vad fan är det här för familj…?!” flämtade Cecilie.

De hörde att Albert kom tillbaka från köket.

”Kommer ni?” ropade han från sitt rum. ”Jag har hämtat Cola till oss! Mitt rum är det andra till vänster!”

Cecilie och Leni gick för att säga till honom att de tänkte gå hem.

När de kom in i hans rum fick de ännu en chock.

På en av väggarna satt en affisch i gigantiskt format - föreställande

Adolf Hitler!

Och på insidan av dörren satt klistermärken med hakkors och nazistiska slagord.

Fotografierna på väggarna föreställde några av de grymmaste;

Amon Goeth, Himmler, Göring, Mengele.

Leni kände hur världen snurrade, alldeles för fort.

Albert log brett.

”Min farfar kände dem. Han träffade dem flera gånger.” sa han stolt. Leendet blev ännu bredare. ”Coolt va?”

Då slog det Cecilie hur Albert hade fått sitt namn!

Hon hade inte tänkt på det förut. Men nu, när de stod i denna lägenhet, som utan svårigheter kunde konkurrera med ett nazi-museum, var det glasklart vem som var hans namne: Albert Speer!

Leni blev allt blekare för varje sekund.

Kallsvetten trängde fram och hon mådde illa.

Cecilie lade en arm om hennes axlar och ledde ut henne i hallen.

”Vart ska ni?” frågade Albert förvånat.
 "Ska ni gå?"

”Leni mår inte bra.” sa Cecilie. ”Det är… astma! Vi måste till en läkare!”

I själva verket var det Cecilie som hade astma, men hon tyckte att sjukdom var en bra ursäkt för att kunna komma därifrån fort.

Leni var tacksam för att hennes vän kom på en ursäkt så snabbt.

Flickorna sprang nedför alla trapporna från fjärde våningen.

Andfådda, chockade och äcklade kom de ut på gatan.

När de rundade gaveln på hyreshuset tvingades Lenis obehag upp.

Efteråt sjönk hon ner på trottoarkanten och började gråta.

Sommarlägret - del 1

1. Mot kollo!

Bussen åkte från Gärdet klockan åtta en morgon i juli.
Nu skulle vi åka på kollo och vara borta i tre veckor.
Danne och jag hade sett fram emot det länge.

Inga föräldrar, ingen skola, inga regler.

Bara frihet, bad, fotboll och spökhistorier vid lägerelden!
Och kanske tjejer…

Danne och jag skulle dela rum med två andra killar - Jonas och Andreas.

De var också tolv och var jätteschyssta och roliga.
Andreas hade smugglat med sig godis som han bjöd oss på.
Att vi inte fick ta med oss godis var förstås en regel, men det gjorde inte så mycket.

Alla föräldrar hade skickat med pengar som ledarna skulle köpa godis till oss för på lördagarna.

Vi åt lunch i stora matsalen.

Vi fick nån soppa som var rätt så god.
Soppan var kryddad med något som flöt på ytan.

Aaaa, jag vet, det låter inte så fräscht, men kryddan gav soppan en god smak.
En kille vid bordet intill oss räckte upp handen och ropade:
”Ursäkta, varför är det granbarr i soppan?”
Alla skrattade, men han var helt allvarlig.
Under resten av lunchen satt han och gnällde över ”granbarren”.
”Det är faktiskt timjan.” sa en liten tjej som satt mittemot mig.
Granbarrs-killen såg surt på henne.
”Har jag frågat dig eller?” fräste han.
”Ja, det gjorde du faktiskt.” sa den lilla tjejen bestämt.
”Snorunge.” mumlade han.
Jag suckade. Den här killen skulle det bli problem med...

Den blomstertid nu kommer - 6

En kvinna i fyrtioårsåldern kom fram till dem.
”Mamma…” sa Lova ansträngt.
Hennes bröstkorg hävde sig upp och ner.
Reneé satte snabbt ner sina kassar på marken och började rota i sin handväska.
Hon fick upp en inhalator och räckte den till sin lilla dotter.
”Två doser.” sa hon lugnt till flickan.
Lova gjorde som hon sa, sedan reste hon sig upp och kastade sig

i sin mammas famn.
”Jag trodde att du var borta, mamma.” Lova började gråta igen.
”Men det var jag inte.”
Reneé strök bort några hårslingor som fastnat i Lovas tårdränkta ansikte.
”Jag är här nu älskling.”
”Hon glömde sin medicin hemma igen, mamma.” sa Lars.
Deras mamma nickade bara.
Hon lyfte upp Lova i famnen och sträckte sig ner mot kassarna.
”Jag tar dem, mamma.” sa Lars snabbt och tog kassarna.
”Tack min skatt.” sa Reneé tacksamt.

Hon såg på sina barn och log.

”Vad säger ni, ska vi gå och äta glass innan vi åker hem?”
”Ja!” jublade Lars. ”Mjukglass!”
”Med strössel!” sa Lova. ”Sån där strössel med olika färger!”
”Du menar karamellströssel?” rättade Lars.
”Ja, karamell.” sa Lova.
”Känner du dig bättre nu då?” frågade mamma.
”Jadå,” svarade Lova. ”Bara jag får glass snart så.”

SkrivPuff: Utmaning 201 - 20 juli

Skriv om att vara rädd.

Okända röster

Det är vår.
Solen skiner över det gula huset

i den lummiga trädgården.
Buxbomshäcken kring trädgården är välansad.

Men bara för att allt ser perfekt ut på utsidan,

betyder det inte att det är det på insidan.

Okända röster viskar om

ond, bråd död.

Det finns bara två som känner till sanningen

om det ohyggliga som hänt i huset:
Flickan som gömmer sig i kojan i skogen

och mannen som letar efter henne.
Mannen som vill tysta flickan

som har sett allt han har gjort.

Den blomstertid nu kommer - 5

”Lova! Där är du ju!”
Lova, vände sig om mot rösten.
Åh, vilken lättnad! Där stod ju storebror.
”Lova, du skulle ju stanna vid leksakerna.” förmanade Lars och tog sin systers hand.
”Jag… glömde… bort det…” snyftade Lova hackigt fram med grötig röst.
Hennes lilla kropp skakade av gråt.
”Okej, men nu är jag här, Lovisen.” tröstade Lars mjukt.
Han kramade sin lilla syster.
”Kom så går vi till mamma, hon ska köpa jordgubbar.”

Lova torkade bort de klibbiga tårarna med tröjärmen.
Den gröna studsbollen föll ur hennes hand och studsade iväg på kullerstenarna.
”Min boll!” tjöt Lova.
Lars sprang snabbt efter bollen och just som den var på väg ut i gatan fick han tag i den.
”Lägg den i fickan.” sa han till Lova, som sprungit efter honom.
Lova tog bollen och stoppade den i en av sina byxfickor.
Sedan sjönk hon trött ner på marken, hon började andas tungt.

Lars såg oroligt på sin lillasyster.
Hon hade överansträngt sig igen.
Först oron över att mamma var borta och sedan springandet…
Nu höll hon på att få ett astmaanfall.
”Din medicin!” sa Lars.
Lova kände på fickorna. Ingen medicin där.
”Glömde… hemma…” hennes andning blev tyngre och en aning pipande.
Lars himlade sig.
Dumma glömska unge.
”Du får inte glömma den!” skrek han.

Den blomstertid nu kommer - 4

Juli

Elsie Franzén hade sålt godis på torget ända sedan hon pensionerats femton år tidigare.
Elsie hade för vana att titta på folk som handlade i de olika stånden.
Nu föll Elsies blick på den lilla flickan som stod ensam mitt på torget.
Flickan hade rufsig pagefrisyr, stora bruna ögon och små fräknar över

näsan och kinderna.
Hon var klädd i en rosa-vit-randig tröja, rosa snickarjeans och röda plastsandaler.
Den lilla kramade en grön studsboll i högerhanden.
Elsie hade precis sett flickan köpa bollen i leksaksståndet.
Nu såg sig barnet oroligt omkring i folkvimlet.
Mamma fanns inte någonstans. Inte hennes bror heller.
En oroande tanke for genom huvudet på flickan:
Tänk om mamma har glömt att jag är med?
Tänk om de redan har åkt hem?
Underläppen började darra av gråt.
”Mamma!” grät hon. ”Mamma var är du?”
”Vad är det lilla vän?” frågade Elsie Franzén.
”Jag har tappat bort min mamma och min bror!” grät flickan.
Stora tårar föll nerför hennes kinder.
”Kära nå’n.” sa godisdamen bekymrat.
Stackars liten, tänkte hon sorgset.

Den blomstertid nu kommer - 3

Lova och Lars fick vara uppe senare än vanligt på kvällen eftersom det var sommarlov nu.
Lars visade sina egenhändigt ritade serier och teckningar för Cecilies pappa Kristian.
”Du är verkligen en talangfull konstnär, Lars.” berömde Kristian.
”Tack, det säger alla.” sa Lars, utan att låta det minsta skrytsam.

Cecilie blev milt beordrad av Lova att läsa en saga.

Det blev två kapitel ur Ronja Rövardotter.
Sedan satt flickorna i Lovas säng och fnittrade och busade.
”Du, Lova,” sa Cecilie. ”Jag har en present till dig.”
Cecilie tog upp ett mjukt paket ur sin ryggsäck och gav det till Lova.
Lova klämde på paketet.
”Jag vet nog vad det är.”
Ett brett leende spred sig i Lovas fräkniga ansikte.
”Till min samling va?”
Cecilie bara log hemligt.
Lova slet ivrigt upp paketet.

Till sin stora glädje hade hon gissat rätt: det var en Care Bear!
Den rosa nallen hade en regnbåge på magen.
Lova jublade.
”Åh, Ceci, det är Gladnalle! Den enda som fattades i min samling.”

När Lova somnade en halvtimme senare kramade hon Gladnalle

tätt intill sig.

Mörk natt

En trädgren slår mot fönsterrutan.
Någon snarkar högt i rummet intill.
Garderobsdörren, som står på glänt, gnisslar.
Jag hör viskningar inifrån garderoben.
Dova morranden.
Ljudet av vassa huggtänder som slås mot varandra.
Ljud av klor mot golvet.
Monstret har lämnat garderoben.
Jag hör mitt eget skrik.

Alligator-dans

De började sjunga Fats Domino’s Jambalaya.

”Hoppas att vi skrämmer alligatorerna med sången.”
”Tänk om vi inte gör det då! De kanske diggar Fats Domino!”
Julie och Jenna började fnittra ohejdat.
De såg för sin inre syn hur alla alligatorer stod på bakbenen

och klappade takten.

De hörde plötsligt hur det plaskade ilsket i träsket.
Sedan…
Ett otäckt glufsande ljud.
Julie tjöt:
”Nu kommer de och äter oss!”
”Håll käft! De äter sina ungar. Alligatorer gör så.”
Han förde dem längre in i träskområdet.

"Soundtrack" till berättelsen: Fats Domino Jambalaya

Grattis bloggen!

GRATTIS

SKRIVAR-BLOGGEN!

1 månad idag!

SkrivPuff: Utmaning 200 - 19 juli

Skriv en text på 200 ord!

Ryan räknade trappstegen på väg upp i utkikstornet.
”Två hundra precis.”
”Kommer kännas som fler när ni får bära ner mig sen!” pustade Maureen.
Ryan och Sunshine skrattade.

”Om vi hör ’två hundra’ en gång till idag ska jag bära din lunchbricka
i en vecka, Ryan.” sa Maureen.
”Deal.” flinade Ryan.

”Ännu en bil att rusta upp, Mr. McKenzie?” frågade Maureen.
David log stolt.
”Visst är hon vacker?”
Ryan höjde på ögonbrynen.
”Hon… Heter den nåt...?”
”Du vet väl att farfar och jag alltid döper våra bilar. Det här är Sally.”
Ryan flinade.
”Du döpte gamla bilen också: ’jävla skrothög’.”
”Passa dig grabben!” skrattade David. ”Ungar, gissa vad den här
skönheten kostade?”
Det kunde de kunde inte gissa.
”Fick den för ett kanonpris: två hundra dollar!”
Ryan log triumferande.
”Hörde du Maureen? Två... hundra dollar.”

”Passa dig.” sa Maureen.
”Två hundra! Ett jättebra pris!”
Maureen jagade ut Ryan på stranden och brottade ner honom.
”Nåt du vill säga?” frågade Maureen.
”Ja.” flinade Ryan. ”Två hundra!”
”Nu ska du få! Jag ska kittla dig i två hundra sekunder - det är
mer än du står ut med.”
”Nej!” fnissade Ryan och försökte komma undan.
Maureen höll fast honom.
”Jo! Två hundra sekunder, baby!”

En vardagsscen: Det otänkbara

Han kom in när jag bäddade hans säng.
- Bra att du är hemma, mamma, för jag är så hungrig.
- Du kan ta en smörgås i köket.
- Det är inte smörgås jag vill ha.
Jag vände mig om och såg på honom, han lät så konstig.
Jag fick en chock när jag såg hur han såg ut.
Hans hy var så sjukligt vit.

Men det värsta var hans ögon; de var alldeles röda, som om han hade röda linser.
- Vad är det med dig? frågade jag.
Han log och jag såg hans huggtänder.
Jag tänkte att jag vaknar snart. Det här är bara en mardröm.
Då kom hans lillasyster in i rummet.

Hon så lika monsterlik ut som sin bror.
- Dela med dig, sa hon. jag är också hungrig.

Ode till Bröderna Lejonhjärta

Solen skiner över dalen

men skuggas av ondska.

Grönt friskt gräs

bränns av vidundrets eld.

En vit duva flyger mot blå himmel

med budskap till en annan dal.

I en mörk grotta

i ett mörkt, kargt land

sitter en fånge och väntar

på Stridens Dag

som skall ge de gröna dalarna

Frihet.

De två som kommer

med räddning är på väg.

En farofylld färd

över berg och flod.

Sagan om Enola. Prolog

En natt kom en äldre man och en ung pojke till den lilla byn Ontari.

Det syntes att de inte hörde hemma i den fattiga byn; deras kläder

var skickligt sydda och ordentligt fodrade och inte alls grova som

de fattiga bybornas kläder.

De stannade till framför värdshuset.
Ett pergamentstycke satt uppspikat på värdshusets dörr.
”Vad står det?” undrade pojken.
”Det är hög tid att du lär dig läsa, min son.” sa mannen.

Men sedan läste han högt för sin son:

Den långe mannen slet loss pergamentstycket från dörren, rullade ihop det och stoppade det innanför sin mantel.

SkrivPuff: Utmaning 199 - 18 juli

Skriv om något stort.

Jag minns så väl en händelse som utspelade sig på sommaren,

för cirka 1 år sedan.

Melwin och Noel hade väl precis fyllt fyra, för när det här hände

var Melwins talsvårigheter som svårast.

Melwin såg på något borta på havet. Han ville visa oss andra.

Han uppmärksammade oss; ivrigt hoppande och pekande.
”Titta - ‘ort!” ropade han. ”Den e ‘ort!”
Människorna runt omkring oss såg på den lille lintotten.

De nickade och log ansträngt.
”Jaha, säger du det lille vän.”

Stackars Melwin blev mer och mer frustrerad, han fick ju inte rätt sorts bekräftelse!
För honom måste de vuxnas svar ha låtit ”goddag yxskaft”.
Jag skulle just bryta in och säga korkskallarna ett par sanningens ord,

men någon hann före.
Noel!

Han hade klättrat på upp på lådan med flytvästar och nu stod han där,

stadig och bestämd, med de små knytnävarna i sidorna.
För att vara en så liten, späd kille på bara fyra år, kunde Noel få till

en riktigt stark röst om det behövdes.
”Meh, hallå! Fattar ni inget? Han säger stort! STOOOOORT!

Har ni öron eller!”

Minneslappen

*
Pumporna var det enda som fanns kvar.

De stod vid varsin ände av verandan och flinade.

Jag sparkade iväg dem. De skulle inte stå där och flina!

Kevin stod storögd och såg på de ivägsparkade pumporna.

Han var fortfarande klädd i sin maskeraddräkt.

Jag körde ner händerna i jackfickorna. I den vänstra kände jag en bit papper.

Jag drog upp den skrynkelmjuka lappen.

Det var vår inköpslista - minneslapp kallade mamma dem.

31/10 - Köp:

* 10 kilo godis

* 2 pumpor

* Hämta Kevins maskeraddräkt!

Köp ägg

stod det längst ned på listan. Det hade jag själv lagt till.

Först hämtade vi dräkten.

Kevin envisades med att ta på den redan i affären. Jag lät snorungen

få som han ville.

När dräkten var på tillät han mig inte att kalla honom Kevin längre.

”Jag är faktiskt Batman!”

Jag köpte två paket ägg och godiset som vi skulle dela ut till ungarna

som skulle komma till vårat hus i kväll och vråla: "Trick or treat!"

Efter tjugo minuter i kö betalade jag för varorna.

Efter mataffären skulle vi hämta pumpor. Batman valde - de två finaste.

Jag hade ingen lust att tigga godis med Batman på kvällen, så jag och några kompisar dekorerade några grannars hus med toapapper istället.

Sedan tiggde vi lite godis.

De som inte ville ge oss godis fick sina hus nerkletade med äggen. Det var tradition.

Någon timme senare satt jag i köket med lillbrorsan Batman, som glatt visade allt godis han fått. (Hej tandtroll och magont!)

Då bultade det på ytterdörren.

Kevin öppnade.

”Hälsa din jävla fitta till syster att hon har kastat ägg på fel hus!” hörde jag en djup röst säga.

Sedan slogs dörren igen.

I nästa sekund hördes ljudet av krossade fönsterrutor.

Jag sprang ut i hallen.

Någon hade kastat in flaskor fyllda med gasolin. Trasorna, som var nedkörda i flaskhalsarna, brann.

Nu krossades rutorna i vardagsrummet, sedan på övervåningen.

Nu gick allt fort.

Kevin och jag lyckades ta oss ut via köksdörren i sista sekunden.

Det enda vi fick med oss ut var våra skolväskor och Kevins gosekanin Fluffy.

Ryggsäckarna och Fluffy hade vi tagit ut i köket tidigare på dagen.

Jag rev nu med mig dem av bara farten.

I min ryggsäck fanns min plånbok, iPod, kalender, block, pennor.

Och nycklarna.
 Nycklarna till huset.

Huset som inte gick att rädda.

Nästan allt vi ägde var förstört. Borta.

På grund av några ägg.

På grund av mig!

Mamma och Kevin grät.

Pappa var förbannad och skrek åt mig, talade om för mig hur

KORKAD! och OANSVARIG!

jag var.

Kevin kom emot pappa och mig med en av pumporna i famnen.

Min 6-årige lillebror tryckte sig nära mig och såg med bestämd blick på pappa.

”Skrik inte åt Ash. Det var inte hon som kastade in dom där brinnande flaskorna!”
Pappa tappade talförmågan.

Jag vet inte…

Man kanske gör det om man får en åthutning av Batman.

Den blomstertid nu kommer - 2

När skolavslutningen var över skuttade Lova lyckligt fram till sin familj

utanför kyrkan.
”Vad vackert du sjöng, raring.” sade mormor.
Alla runt omkring henne instämde.
Berömmet fick Lova att skina av stolthet.

Men plötsligt slockande hennes soliga leende.
”Mamma, var är Ceci...? Kom hon inte?”
Besvikelsen över att hennes älsklingskusin Cecilie inte var där fick nästan Lova att börja gråta.
”Jodå, Ceci är här någonstans.” sa mamma lugnande. ”De kom ganska sent, så de satt inte med oss i kyrkan.”

Lova gick för att leta efter Cecilie.
Hon behövde inte leta länge.

Cecilie stod vid kyrktrappan och pratade med Lars.
”CECI!” Lova kastade sig i Cecilies famn.
”Hej Lova-tova.” Cecilie kramade sin lilla kusin hårt.
”Jag har saknat dig, Ceci. Jättejättemycket.”
”Och jag har saknat dig.” sade Cecilie.

Ärkefiender - del 3

Kate tog sig en ordentlig titt på sin son när de kom hem.
”Men vad du ser ut! Du får gå upp och duscha och byta kläder.”
Då såg hon att en bit ur hans ena framtand var borta. Hon suckade tungt.
”Jag ringer tandläkaren i morgon. Gå upp nu.”
”Jag är på väg!” suckade Ryan irriterat.
”Lägg dina smutsiga kläder i tvättkorgen!” ropade Kate efter honom.
”Ja, ja!” fräste Ryan.

När Rebecca kom hem gick hon direkt upp till Ryans rum och gick in.
Ryan höll på att byta om.
”Du kan väl knacka först!” fräste han argt.
”Förlåt, lille vän.” sa Rebecca och log retsamt. ”Jag visste inte att du var så blyg.”
”Vad vill du?” frågade Ryan och tog på sig en ren tröja.
”Jag ville bara tala om att Brad suspenderades nyss.” sa Rebecca.
Rebecca gick ut sin brors rum och stängde dörren om sig.
Hon hörde Ryan jubla inifrån sitt rum. Hon skrattade.
I samma ögonblick gick deras far förbi.
”Varför är Ryan så glad?” frågade David.
”Brad Foley har suspenderats från skolan.” svarade Rebecca.
”Jag förstår,” sa David och log.
Han stack in huvudet i Ryans rum.
”Gratulerar, min son.”

David skrattade åt att Ryan kunde bli så glad över en avstängning från skolan.
”Mormor och morfar har kommit!” meddelade Kate nerifrån hallen.
”Vi kommer!” ropade Ryan och Rebecca tillbaka.

När mormor fick se hur tilltygad Ryan var, såg hon förfärad ut.
”Men älskade lilla gubben, vad har du nu ställt till med?” utropade hon.
”Snälla mormor, mamma har redan skällt på mig, det räcker.”
”Jag skäller inte på dig, raring,” sa mormor och strök honom över kinden. ”Jag blir bara så orolig när du kommer hem alldeles blåslagen. Vad har hänt?”
”Han har använts som boxboll.” sa Rebecca lugnt. ”Av en huligan i vår skola.”
Mormor såg frågande på Rebecca.
”En huligan, i skolan?”
”Jag förklarar senare.” sa Kate och log.

Ärkefiender - del 2

Rebecca hade kommit till sin lillebrors skola för att lämna en bok han hade glömt hemma på morgonen.
Nu när hon såg att Ryan hamnat i slagsmål var hon arg som ett bi.
Ryan skulle hellre ta emot ett kok stryk till av Brad just nu, än att få en utskällning av Rebecca inför alla.
Rebecca gick fram till Ryan.
”Titta hur du ser ut!” sa hon argt. ”Mormor och morfar kommer ju hem till oss ikväll. Du kommer att skrämma slag på mormor!”
”Det skulle du ha sagt till Brad innan han spöade upp mig.” sa Ryan torrt.
Typiskt syrran, tänkte han och suckade. Hon ska alltid skälla på en, vad man än gör.
Rektor Benson såg strängt på pojkarna.
”McKenzie, du och Foley får följa med in på min expedition. Och jag kommer att ringa till era föräldrar. Var så säkra på det.”
Ryan suckade igen.
När Brad, Ryan och rektor Benson gick mot rektorsexpeditionen jublade alla - åt Ryan.

Kate McKenzie blev inte särskilt glad när hon fick ett telefonsamtal från rektor Benson som berättade att hennes son slagits på skolgården.
Hon suckade tungt.
”Jag kommer och hämtar honom genast. Tack för att ni ringde Mr. Benson.”

När Kate kom till rektorsexpeditionen såg Ryan skamset på sin mamma.
”Det var inte mitt fel.” var det första han sa.
Kate skakade på huvudet.
”Det spelar ingen roll vems fel det var, Ryan! Ni slogs ju båda två!” sa hon strängt.
”Men…” försökte Ryan.
”Vi pratar mer om det här när vi kommer hem, Ryan.” sa Kate. ”Adjö, Mr. Benson.”
”Adjö, Mrs McKenzie. Trevlig helg. Vi ses på måndag, Ryan.”
Ryan svarade inte.

”Vad slogs ni om egentligen?” frågade Kate Ryan när de satt i bilen.
”Brad snackade skit om Sunny.” sa Ryan. ”Dessutom har han velat klå upp mig länge.”
”Vi använder inte orden “snacka skit” i vår familj, min vän,” sa Kate. ”säg hellre förtalade.”
”Men han snackade ju skit!” hävdade Ryan.
”Ja, ja.” Kate kunde inte låta bli att skratta.

Det var svårt att bli riktigt arg på Ryan.

”Varför ville han klå upp dig då?”
Ryan ryckte på axlarna.
”Han är sur för att jag vann över honom. Och Brad gillar att slå alla som är mindre än han själv.”

Ärkefiender - del 1

Två veckor hade gått sedan Ryan vann över Brad Foley i Race For Life.
Brad kunde inte komma över det. Han blängde surt och bittert på Ryan så fort de sågs.
Skolkamraterna hade väldigt roligt åt att Brad hade förlorat.
De kom med små pikar och retsamma kommentarer.
”Brad, du har tappat något - din medalj! Nej vänta, den FÖRLORADE du ju!”
På det följde gapskratt från andra runt omkring.
Pikarna gjorde att Brad blev ännu argare på Ryan, fastän Ryan aldrig slöt sig till de retsammas skara.
Om de möttes i korridoren stötte eller knuffade Brad till Ryan.
Ryan försökte att ignorera Brad, men det var svårt när man blev så provocerad.
Dessutom var det inte någon bra idé att bråka med Brad.
Brad var bufflig och ganska kraftigt byggd, Ryans raka motsats.
”Han borde hålla på med boxning eller brottning istället för löpning!” utbrast Maureen en dag, när Brad hade knuffat Ryan så att han nästan tappade sin matbricka.

När Brad kom in i matsalen flyttade alla på sig så att han inte skulle lägga krokben för någon, eller slänga någons matbricka i golvet.
Brad var ofta otrevlig mot lärare och elever – speciellt de yngre eleverna.
Ryan var en av de som råkade vara yngre än Brad. Dessutom var han tanigare och vägde mycket mindre än sin äldre fiende.
En som råkade ut för Brad den här dagen var Sunshine.
Brad ställde sig framför henne när hon kom med sin matbricka och skulle sätta sig vid ett bord.
”Flytta på dig.” sa Sunshine bestämt.
Men Brad stod kvar och flinade som en idiot.
”Hörde du inte vad hon sa, pucko?” sa Ryan argt.
Han hade helt glömt sina principer, de som sade att han inte skulle bråka med Brad.
Ryan tyckte om Sunshine väldigt mycket och accepterade inte att någon var taskig mot henne.
Brad spände blicken i Ryan.
”Tigger du stryk, snorunge?”
”Låt Sunshine vara.” sa Ryan och spände blicken i Brad.
Ryan visste att Sunshine mycket väl kunde försvara sig själv, men nu var han så arg på Brad.
Han tyckte inte att Brad skulle få bete sig hur som helst.
”Är hon din flickvän, eller?” flinade Brad.
Sunshine log medlidande mot Ryan.
Ryan tyckte att Sunshine var väldigt söt med sitt mörklockiga, långa hår och glittrande bruna ögon.
Men det ville han ju inte säga så att Brad, eller någon annan, hörde det.
”För om hon inte är din flickvän kan ju jag ta henne.” sa Brad.
Det var droppen för Ryan.
Han reste sig så häftigt att hans stol välte.
Flera av eleverna stirrade på honom och Brad.
”Nu blir det slagsmål.” viskade en skolkamrat.
”Ta det lugnt här inne!” ropade en arg mattant.
Men pojkarna brydde sig inte om hennes arga tonfall.

Innan någon hann blinka var Ryan och Brad ute på skolgården och slogs.
Att se Brad och Ryan bråka var som att bevittna en strid mellan

en tjur på anabola och en smidig liten apa.
Flera av pojkarna på skolgården stod i en ring runt slagskämparna i mitten.
Ryans killkompisar skrek och hejade vilt på Ryan.
Rektor Benson rusade dit och lyckades sära på slagskämparna.
Ryan blödde näsblod och en präktig blåtira började synas runt hans vänstra öga. Och Brad hade slagit ut en halva av hans ena framtand.
Brad blödde också näsblod och han hade fått en rejäl fläskläpp.
”Kom hit, så ska jag spöa upp dig igen, din lille skit!” vrålade Brad.
Men Ryan ignorerade honom.
Han hade fått syn på sin storasyster i folkmängden.

Den blomstertid nu kommer - 1

1.
JUNI

Psalmens vackra ord, som sjöngs av ljusa barnröster, flöt ut ur kyrkan:

Den blomstertid nu kommer 


med lust och fägring stor

Sjuåriga Lova Engström såg ut över församlingen, sökte intensivt

efter sin familj.

Där! På första raden satt mamma Reneé, mormor och morfar.
Storebror Lars satt hos sin klass i en bänk längre bak.
Lova log och vinkade till sin mamma, mormor och morfar.
Lovas bästis Linnea petade försiktigt på Lova och lutade sig mot henne:
”Lova, ditt solo.” viskade hon.
Lova slätade till sin rosa klänning och gick, nej, hon skred fram mot mikrofonen.
Hon var så glad och stolt över att hon skulle få sjunga andra versen av

Den blomstertid nu kommer alldeles själv.

Klasskamraten Nelly såg avundsjukt på Lova.
Hela veckan hade Nelly sagt elaka saker till Lova, och hon tjurade för att

hon inte var den som fick sjunga solo.
Nu väste Nelly med försmädligt tonfall:
”Lova, du kommer att sjunga fel och alla kommer att skratta åt dig.”
Lova höjde ena handflatan mot Nelly; en gest som kaxigt sade:
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte.”
Lova sjöng andra versen klart och rent.
Sedan neg hon djupt innan hon ställde sig bredvid Linnea igen.
Linnea gav Lova en kram och log triumferande mot Nelly.
”Lova är bäst, visst Nelly?” viskade hon.
Nelly fnös bara.

SkrivPuff: Utmaning 198 - 17 juli

Skriv om habegär.

Avataria 1

2003

”Jag vill att du slutar, Vinnie.”
”Vad...?” pappa stirrade misstroget på mamma.
”Jag menar allvar. Sluta med allt, innan det går riktigt dåligt.”
”Vi har stora grejer på gång, baby.”
Mamma fnös.
”Stora grejer…”
”En vecka kvar bara, sen kan vi bo i det där huset du har dreglat över i två år.”
”Tänker du inte på din familjs säkerhet, Vinnie? Nu menar jag din riktiga familj - inte dina vapenglada polare med sina små ljusskygga hobbies!”
Pappa gav ifrån sig ett frustade.
”Vinnie Danelli! Jag pratar om dina barns säkerhet här!”
Men pappa lyssnade inte på mamma längre.

Han vinkade mig och Ray till sig.
”Charli, Ray, ni vill väl bo i ett stort hus? Och simma i den största pool ni nånsin sett?”
Han hade fångat min fulla uppmärksamhet.
”En pool?”
”En pool. Större än hela jävla Atlanten, Stilla havet eller vilket jävla hav det där nu är!”
Han pekade bort mot vattnet.
”Wow!” sa Ray, alldeles storögd.
”Charli och Ray behöver ett tryggt, normalt liv!”
”De lever väl ett bra liv?” tyckte pappa.
Men mamma lyssnade inte, hon bara fortsatte att skälla ut pappa.
”De vill inte ha en far som sitter inne eller ligger lemlästad i nån blodpöl nånstans!”
”Vad snackar du om? Inget sånt ska hända. Vi har kontroll. Ingen kommer åt oss.”
”Min mamma säger…”
”Din mamma?! Din mamma kan kyssa mig i…”
”Vinnie! Inte inför barnen!”
”Ooops.” pappa la handen för munnen i låtsad förskräckelse.
Jag fnissade.
”Ursäkta mig stumpan, pappa ska inte svära så jävla mycket. Okej?”
”Om du inte lägger av nu tar jag barnen och lämnar dig! Hör du det Vinnie!”

Mamma gick upp på övervåningen.
När hon kom ner igen hade hon sina, mina och Rays resväskor med sig.
Mamma rusade ut ur huset med Ray i släptåg.
Pappa hann ifatt henne vid grinden och tog tag i henne.
”Du har alltid tjatat om att få bo i det där stora huset och nu har du plötsligt ångrat dig…?”
”Barnens trygghet är viktigare än ett stort hus, Vinnie.”
”Fan! Här köper man ett hus till sin fru och hon bara gnäller!”
”Du har köpt huset redan…?”
”Ja, för fan!”
Mamma gav honom en mördande blick och vände sig till mig.
”Charli, kom nu åker vi.”
Jag skakade på huvudet.
”Charli Danelli, nu kommer du hit!”
Jag såg upp på min far.
”När flyttar vi in i nya huset, pappa?”
Mamma spärrade upp ögonen.
”Charli!”
”Mamma… jag har alltid velat ha ett hus med en stor pool.”

1 Avataria är Latin för Girighet - en av de sju Dödsynderna

Ljusets Barn - del 3

Mormor

”Vi smiter hem till mormor.” sa Eden.
Flyktvägen till mormor ledde genom skogen och tog en halvtimme att gå.
Det var en skön väg att gå om man ville glömma bekymmer för en stund.
Flickorna tog lång tid på sig och stannade vid den lilla bäcken för att

dricka vatten.

Mormor strålade av lycka när flickorna kom.

Hon omfamnade alla tre på en gång.

Sedan gick de in och åt en god hemlagad frukost i köket.

Flickorna berättade för mormor att kyrkan fått nya medlemmar.
Mormor suckade djupt, hon visste vilken ritual nya medlemmar innebar.
Hon önskade hett att hennes dotter Eve och hennes älskade barnbarn skulle gå ur Renhetens Kyrka och starta ett nytt, lyckligt och fritt liv.

Förgäves hade hon försökt övertala barnens mor om att lämna församlingen och bryta kontakten med medlemmarna.
Hon hade till och med erbjudit sig att köpa ett hus åt sin dotter och flickorna, men ingenting fick Eve att lämna kyrkan och dess samhälle.

Eve verkade inte ens märka att flickorna var djupt olyckliga på grund av

allt de fick uppleva i kyrkan.

Ljusets Barn - del 2

Det vackraste Änglabarnet

Chloe ryckte till när en av prästerna lyfte upp henne och höll upp henne framför sig i luften.
”Här ser ni jordens vackraste änglabarn!” ropade han. ”Ett perfekt flickebarn!”
Församlingen instämde högmält i prästens lovord.
Sedan lade prästen ned henne på det dukbeklädda bordet, så att de som ville kunde få komma fram till altaret och röra vid änglabarnet.
De trodde helt och fullt på att den lilla flickan i vit klänning skulle

bringa dem lycka och god hälsa i framtiden.

Men änglabarnet hade fått nog.
Tårar av förödmjukelse strömmade nedför hennes kinder.
Eden och Jordan hade själva utsatts för den här ritualen när de var i Chloes ålder och de avskydde den lika mycket som sin lillasyster.
De försökte ingripa, men de blev snabbt nedtryckta på sina stolar framme vid altaret igen.

Efter Ljusets Predikan var det dags för Nattvarden och sedan sjöng församlingen psalmer.

När ceremonin äntligen var över skyndade sig Eden, Jordan och Chloe

ut ur kyrkan.

Eden och Jordan pratade med varandra om dagens Högtidsstund.

De hoppades att det inte skulle komma nya församlingsmedlemmar på länge nu.

Lillasyster mådde så dåligt av den obehagliga och förnedrande behandlingen.

Alla log mot de blonda flickorna när de gick förbi.
Flickorna log inte tillbaka.

Ljusets Barn - del 1

Änglabarn

Flickan var liten och späd för sina snart elva år.

Hon såg ut som en docka med sin porslinshy och rosiga kinder.
Chloes stora mandelformade blå ögon flackade oroligt när hon

såg ut över församlingen.

Hon huttrade litet i sin tunna, vita klänning.
Chloe tyckte inte alls om att stå uppe på bordet till allmän beskådan.
Fader pratade om renhet, ljuset och om änglabarn.

Änglabarnen var Chloe och hennes två äldre systrar; Eden och Jordan,

de enda barnen i församlingen som var blonda och blåögda.
Folk tyckte att de var små änglar sända åt församlingen från himmelriket.
Fånigt, tyckte Chloe. Folk borde förstå att de inte var änglar på riktigt.

Men trots att alla i församlingen hade hört Faders predikan om Renhet,

Ljuset och Änglabarnen flera gånger förut, satt de som hänförda och sög i sig varje ord.
Församlingen hade fått nya medlemmar den här morgonen.
Varje gång det tillkom nya medlemmar till församlingen fick alla höra Ljuspredikan och se Änglabarnen.

Innanför dörren - del 3

Djungelluften började kännas kvävande.
Boman knäppte upp de två översta skjortknapparna för att kunna andas litet bättre.
En klängväxt slingrade sig plötsligt runt Bomans handled.
Boman skrek och försökte slita bort den klibbiga växten.
Alice slet också, men klängväxten var envis.
Alice trevade i byxfickan efter sin fickkniv, men den var inte där.
”Fy Farao vad jag var dum som lånade ut kniven till Anders!” skrek hon.
”Här är man hygglig mot sin bror och vad får man för det?”
Svaret fick hon i nästa sekund.
Det rovdjursliknande monster som gömt sig i skuggorna närmade sig.
Det morrade och utstötte ett gutturalt läte.
”Ja, gaaaaah på dig själv du!” fräste Alice.
”Du Alice... du ska nog inte reta den.” påpekade Boman nervöst.
”Nu ska jag bara be att få påpeka att det var han som började.” genmälde Alice.
”Jo, men man vet aldrig hur arg en så’n där kan bli.” sa Boman tyst.

Boman kände hur klängerväxten letade sig upp mot hans hals.
”Alice, spring!”
”Men du då?!” skrek Alice.

Nu hade hon tappat sin lugna fasad.
Att se sin bästa vän med en tjock ormliknande växt om halsen var ingen trevlig syn.
”Rädda dig själv” uppmanade Boman.
”Är du galen! Jag lämnar inte dig!” tjöt Alice.
Det rovdjursliknande monstret morrade igen, högre den här gången.
Klängerväxten släppte kvickt sitt grepp om Boman och slank in i djungelns mörker.
Boman andades ut.
Sedan grep han Alice om handen och tillsammans rusade de bort från platsen de kommit in ifrån.

Var de befann sig och vad som skulle ske härnäst visste ingen av dem.
Skulle de någonsin komma hem igen…?

Innanför dörren - del 2

Boman dunkade med knutna nävar på platsen där dörren suttit.
Han vände sig mot Alice.
”Det är inte möjligt. Hur kan en dörr bara försvinna?”
Alice ryckte på axlarna.
”Tja… inte vet jag. Men mystiskt är det.”
Boman bankade nu febrilt på väggen.
Alice klappade honom på axeln.
”Jag är rädd att det där inte hjälper, hörru.”
”Hur ska vi komma ut?” Boman lät förtvivlad nu.
”Vi får väl leta efter en utgång annorstädes.” sa Alice i en drömmande ton.
Hon hade en tendens att sväva ut i litet annorlunda formuleringar.
”Annorstädes…” fnös Boman.
Han gillade språk och svåra ord, men nu när de hade viktigare saker att

tänka på, tyckte han faktiskt att Alice kunde bete sig lite mer normalt.
”Alice, hur kan du vara så lugn? Vi kommer inte ut!”

Innanför dörren

Vad händer innanför dörren?

A - Öppna dörren.
B - Nej.
A - Törs du inte? Fegis.
B - (avbryter) Tyst! Jag hör något där innanför. Något som morrar.
A - (lyssnar) Jag hör inget. Äh, nu öppnar vi.

[De öppnar dörren och kliver ut på andra sidan.
De befinner sig nu i ett slags djungel, med klibbiga klängväxter.
Ur skuggorna kommer ett enormt rovdjursliknande monster.]

B - Fort, öppna dörren!
A - Det går inte!
B - Klart att det går!
A - Nej! Se själv! Det finns ingen dörr längre!

Det som gör ont

(i den lilla människan)

De satte en lapp på hans rygg.
SLÅ TJOCKISEN!
Och barnen slog tjockisen.
De skrattade åt honom när han grät. De kallade honom lipsill.
När fröken gick förbi slutade de.

Men när hon var borta satte de igång igen.
Fröken skrattade de också åt, för hon var ganska stor.

Hon kallades för Semlan.
Det fanns spinkisar i skolan också.

De kallades ”vandrande pinnar” och ”benrangel”.
Pojken med hjärtfel och blåaktigt ansikte fick heta ”blåbärspajen”.
Två tjejer i klassen fnissade och viskade om honom.

En dag kom fröken till klassrummet och såg ledsen ut.
Pojken med hjärtfel var död.
De som retat honom fick dåligt samvete.

En alldeles osann luftballong-resa

(På slang)

Fem fula bröder
från Söder
åkte på en tur
En bror va’ sur
En annan trilla’ ur

Juldikt

Tomten är sur

hans renar strejkar

och det finns ingen snö, bara slask

Nä, säjer Tomten,

Jag går i ide till nästa jul

SkrivPuff: Utmaning 197 - 16 juli

Skriv om att tjata.

Thea tittade storögd på alla leksaker i favoritaffären.

Det var en stor leksaksaffär - här skulle hon kunna gå i timmar!
Spel, pussel, ritblock, kritor och pennor och gosedjur.
Hon gick till favoritavdelningen: dockor.
Thea strök med händerna över en av de stora kartongerna.
”Åh, denna är så fin. Vad söt!”
Hon såg längtande på innehållet. Tänk om den finge följa med hem!
Men det var för långt kvar till födelsedagen och dockan var för dyr för att kunna bli en vanlig sommarpresent.
Ögonen blev blanka av tårar vid tanken på att behöva lämna den bedårande babyn i affären.
Babydockan tittade tillbaka på Thea med porslinsblå ögon.
”Men morfar... jag säger inte att den är fin och så för att tjata, eller för att jag vill ha.”
Morfar bara log.
”Morfar… jag säger bara så för att jag kanske skulle vilja, kunna önska mig.”
Morfar kramade om henne.
”Jag vet den, tösen min. Nu går vi ner till mamma och mormor.”

Thea gick inte lottlös från leksaksaffären.
Till hennes stora lycka köpte morfar den söta rosa plast-termosen hon önskat sig till semestern.
Termosen var så fin. Den hade ett klistermärke på själva termosdelen, en avtagbar mugg med ”öron” att hålla i och det vita plastbandet gjorde att man kunde bära den lättare, eller till och med hänga den runt halsen.

Senare på eftermiddagen gick morfar ut igen. Han skulle till tobaksaffären och köpa dagens tidning.
När han kom hem igen ropade han ut Thea i hallen.
Thea skyndade sig ut.
På den långa blå hallmattan tvärstannade hon.

Ögonen blev stora som frisbees.
I famnen höll morfar ett inslaget paket.
Morfar lade ner paketet på mattan. Thea slog sig ner intill det.
Försiktigt avlägsnade hon omslagspappret som var blått med tecknade leksaker på.
När hon såg babydockan skrek hon till av glädje.
Hon dansade en glädjedans i vardagsrummet och visade mormor och mamma sin nyvunna älskling.
”Till min lilla tös som är så fin.” sa morfar.
”Det var den du vill ha, va?” frågade mormor.
”Åh, jaaa!” sa Thea lyckligt.
Sedan såg hon på morfar.
”Men jag fyller inte ens år!”
Morfar log kärleksfullt.
”Du förtjänar den här, du som alltid är så snäll och rar och aldrig tjatar.”