Julkalendern 2017 - Del 28

*
Lake Hydra, Minnesota
Måndag, 28 December 2009.

Kyle satt länge på sängen och beundrade sin födelsedagspresent: morfars gamla baseball-grejer.
"Jag slår vad om att du längtar till våren, så att du kan prova grejerna." log Coral.
Kyle log tillbaka mot sin syster och nickade ivrigt.
"Fast en del av mig vill låta sakerna vara som dom är... du vet, eftersom morfar var den som använde dom sist..."
Pojken såg sorgsen ut när han tänkte på sin älskade morfar som han saknade så mycket.
Morfar Harry, hade dött 2 ½ år tidigare och saknaden var fortfarande lika stor för hans barnbarn. Kyle trodde att sorgen aldrig skulle försvinna.
Coral satte sig intill Kyle och lade armen om honom.
"Jag förstår att du känner så. Men jag vet att morfar skulle vilja att du spelar baseball med utrustningen som han brukade använda - han skulle bli så glad då."
Flickan log.
"Han skulle nog säga: 'Detta är inte prylar som hör hemma på nåt museum, det är sport-prylar som ska användas och föra med sig glädje'."
Kyle nickade och svalde gråten.
"Ja, du har rätt syrran. Jag kan verkligen höra morfar säga så."
Coral kramade sin bror.

Lizzie knackade på dörren och kikade in i rummet.
"God morgon, älsklingar."
Hon gick fram till sängen och gav Kyle en stor kram.
"Grattis på födelsedagen, lilla gubben!"
"Tack Lizzie!" log Kyle och kramade sin styvmamma.
Sedan kramade Lizzie om Coral också.
"Är det nån som vill ha lite våfflor och varm choklad till frukost?"
Det vill både Kyle och Coral ha. Syskonen följde med Lizzie till köket, där en mumsig födelsedagsfrukost väntade.

På köksbordet stod inte bara frukosten framdukad, där fanns också flera paket.
Kyle stod länge och såg beundrande och överraskad på allt.
Till slut skrattade hans pappa
"Ska du bara stå där hela morgonen...?" sa han och och puffade mjukt fram sin son till bordet. "Ät och öppna dina presenter."
Kyle skrattade lite.
"Jag... jag blev bara lite..."
"Överväldigad?" föreslog Lizzie och strök honom över håret.
Kyle nickade.
"Mmmm..."
Coral tog ett av paketen från bordet och gav det till sin bror.
"Från mig."
Kyle såg förvånat på henne.
"Men jag har ju redan fått present av dig...?"
Coral log.
"Men baseball-grejerna var ju egentligen från morfar. Detta är bara från mig."
Kyle öppnade paketet och stirrade på den lilla asken.
"En digitalklocka! En vattentät!"
Coral nickade glatt.
"Ja... du har ju lättare för digitala siffror och så simmar du mycket, så jag tyckte det var en passande grej att ge dig. Och nu behöver du inte förstöra fler klockor." sa hon och puffade sin bror i sidan.
Kyle fnissade. En gång hade han glömt att han hade klocka på sig när han skulle simma och så hade den klockan blivit förstörd. Nu skulle han inte behöva tänka på sådant mer.
"Tack syrran! Den är jättefin!"
Han studerade klockan, strök med fingrarna över urtavlans glas och kände på det lena silikonarmbandet.
"Den har alarm och stoppur också! Cool! Och jag älskar färgen!"
Turkosblå, som vattnet i simbassänger. En av Kyles favoritfärger.
Coral skrattade ömt åt sin yngre brors glädje och kramade honom.
"Jag visste väl att du skulle tycka om den."

De åt frukost och sedan öppnade Kyle resten av sina presenter.
"Jag har en liten överraskning till dig, grabben." meddelade fadern. "När du har gjort dig i ordning tänkte jag att vi skulle gå ut och åka lite snöskoter."
Kyle sken upp igen.
"Cool!"
Robert Collins skrattade och rufsade om pojkens hår.
"Jag tänkte väl att skoter var nåt för dig. Du och jag åker på en och tjejerna på den andra." sa han och nickade mot sin dotter och sin sambo.
"Det blir en super-bra dag!" sa Kyle.

(Fristående) fortsättning på Födelsedag vid Lake Hydra

Julkalendern 2017 - Del 27

*
Christmasland, New York
27 December 2006.

Mae Winters satt i ett bås på Murphy's Café, ett hemtrevligt och gammaldags familjeägt fik, och njöt av en mugg med choklad med vispgrädde.
Hon satt här ensam, men hon hade ingenting emot det - inte ens idag, på sin födelsedag.
Mae tyckte om lugn och ro som man kunde få med denna frivilliga ensamhet. Då kunde man få sitta med näsan i en bok, eller bara med sina funderingar utan att någon tyckte att hon var tråkig.
Den här julen hade Mae återvänt till New York, sin gamla hemstad, för första gången på flera år, och det hade inte varit helt lätt. Många jobbiga känslor hade kommit upp till ytan.
En positiv sak med att komma tillbaka till östkusten var att hon och mamma hade kommit närmare varandra och det var Mae väldigt glad för. I kväll skulle mor och dotter ut och äta tillsammans och fira Maes stora dag.
Men förmiddagen ville Mae ha för sig själv.
Såvida det inte dyker upp någon rolig vän, förstås... tänkte Mae.
Hon log mot sig själv. Det skulle det inte göra. Alla hennes vänner fanns hemma i California.
Plötsligt började hon känna en saknad efter Desi och de andra kompisarna. Tur att de skulle ses till Nyår.

Den klassiska ringklockan av mässing som berätta att någon öppnade dörren till caféet plingade och två personer klev in. En tjej i 15-årsåldern och en kille som såg lite yngre ut.
När pojken drog av sig mössan hajade Mae till.
"Denny...?!" sa hon häpet.
Pojken vände sig mot henne och så minst lika häpen ut.
"Mae!" utbrast han och sprang nästan fram till hennes bord. "Hej! Vad gör du här?"
Han himlade på ögonen åt sig själv och skakade på huvudet.
"Ja, jag fattar ju vad du gör här... det är ju ett fik... Jag menar..."
Mae skrattade.
"Att det var en överraskning att se mig här?" föreslog hon.
Denny nickade.
"Det var verkligen en överraskning att få se dig här med." sa Mae och gav honom en lång kram. "Har du firat jul här i New York?"
Denny nickade igen.
"Ja, min familj firade med Indie och hennes familj."
Han pekade på tjejen som han kommit in på caféet med och vinkade åt henne att komma bort till dem.
Tjejen kom fram till dem och Denny presenterade dem för varandra.
"Så det här är Mae, från sommarlägret." sa Indie glatt. "Vad kul att äntligen träffas! Denny har pratat jättemycket om dig!"
Mae log.
"Har han? Vad gulligt! Han pratade jättemycket om dig på sommarlägret också."
Indie lade armen om Denny.
"Awww...! Vad fint! Vilken gullunge du är, Denny!" sa hon och gav honom en kram och en puss på kinden.
Denny rodnade lite och vred sig ur kramen.
"Jag går nog och beställer..." mumlade han.
Tjejerna såg menande på varandra och fnissade.

Mae, Denny och Indie satt länge på Murphy's Café och pratade och fikade. De hade det hur trevligt som helst.
Jag hade inte räknat med sällskap idag... tänkte Mae. Men det gjorde verkligen min födelsedag ännu bättre än jag kunnat tänka mig.
Denny såg fundersamt på henne.
"Mae, fyller inte du 16 idag...?"
"Jo, det gör jag." sa Mae och log mot den söta lilla killen. "Hur sjutton kommer du ihåg det...?!"
Denny ryckte på axlarna.
"Tja... vi pratade ju om födelsedagar i somras och så råkade jag minnas det bara."
"Han har väldigt bra minne." skrattade Indie och rufsade om Dennys mörkbruna hår.
Denny log med tillgjord kaxighet.
"Ja, man är väl begåvad."
Sedan såg han en stund på Mae, lite blygt.
"Grattis förresten." sa han och gav henne en kram. "Om jag vetat att vi skulle träffa dig här idag hade jag fixat en present."
"Tack, sötnos." sa Mae och höll om honom. "Men inte behöver du ge mig en present. Det räcker ju med att få se ditt söta lilla ansikte."
Denny grimaserade lite och tjejerna fnissade glatt åt det, för båda visste så väl att han inte gjorde det för att han tyckte att Maes kommentar var töntig - utan för att han inte ville visa hur generad han blev. Typiskt Denny-manér.

Vännerna tillbringade ännu en stund i det mysiga café-båset.
Indie såg på sin klocka och for upp.
"Oj, om vi ska hinna hem till middagen klockan sex måste vi sticka nu...!"
Denny och Indie tog raskt på sig sina ytterkläder; tjock jacka, halsduk och vantar.
Denny försökte smyga ner sin mössa i jackfickan, men Indie tog småskrattande mössan ifrån honom och tryckte ner den på hans huvud.
"Det är kallt ute, lilla dumsnut. Du kommer att frysa öronen av dig om du inte har på dig den här."
Mae log åt att Denny suckade och såg lite envist trulig ut.
Men han insåg nog att Indie hade rätt om att det var bäst att ha mössa, för han lät den sitta kvar. Han rättade bara till mössan en aning, för den satt nu lite väl långt ner över ögonen.

Denny och Indie kramade Mae och önskade henne en fortsatte trevlig födelsedag och sedan rusade de ut i decembermörkret och kylan.
En liten stund senare lämnade Mae också caféet. Hon tog en taxi hem till sin mamma.
Hon log under hela bilfärden in till stan. Hennes dag hade varit underbar.

Julkalendern 2017 - Del 26

*
Blue Creek Hill Orphan Asylum.
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 26 December 2007.

Det var sen kväll. läggdags för alla barn på barnhemmet.
14-årige Eli var på väg till sitt rum när han fick syn på henne, Caley. Den lilla mörkhåriga, 10-åriga flickan som aldrig pratade.
Eller, jo, med honom pratade hon ibland, men med väldigt tyst röst. Som om hon berättade en hemlighet.
En del barn på Blue Creek Hill kallade henne "den stumma flickan", men Eli visste ju att hon inte var helt stum. Hon hade något som kallades Selektiv mutism, hade han hört personalen säga. Så hon kunde prata, men valde av någon anledning att inte göra det.

Nu stod Caley vid ett av fönstren i allrummet och tittade ut på snön och vintermörkret.
"Hej, Caley!" sa Eli.
Flickan log när hon såg att det var han och vinkade lite.
Eli gick fram till fönstret och satte sig på den breda fönsterbrädan. Caley log igen och klättrade upp hon med.
"Har du haft en bra jul?" frågade Eli.
Caley nickade och såg så glad ut att Eli förstod att hon varit hemma med sin familj över jul. Den här lilla tjejen blev bara så lycklig när hon fick vara med sina äldre syskon.
"Vad bra, Caley!" sa Eli. "Jag är glad för din skull."
Flickan sken upp och kramade honom.
"Du då?" sa Caley, med tunn röst, eftersom hon var så ovan vid att prata.
"Min storasyster var här. Hon åkte hem igår." berättade Eli.
Caley log ömt. Hon var glad för Elis skull, men hon önskade att han också kunde fått åka hem på julen.

"Där är du ju...!"
Både Eli och Caley ryckte till när de hörde den stränga rösten.
"Caley, du skulle ha gått till sängs för länge sen! Kom, nu går vi till ditt rum."
Syster Otis, barnhemmets strängaste sköterska, lyfte ner Caley från fönsterbrädan och höll om hennes handled när de gick mot sjukhusflygeln.
Caley vände sig om och vinkade till Eli.
"God natt, Caley!" ropade Eli.
Han suckade.
Den där kärringen är alldeles för hårdhänt och sträng mot lilla Caley...

En stund senare hämtades Eli av Syster Grey, den snällaste sköterskan. De gick tillsammans till rum 97, där Eli bodde.
"Såg du att det nästan är fullmåne fortfarande?" frågade Syster Grey vänligt när hon drog ner rullgardinen.
Eli nickade och gav sköterskan ett litet leende.
"Mmmm... Syster Grey, kan du titta till Caley sen. Jag vill inte att Syster Otis ska vara den sista hon ser när hon somnar ikväll, om hon är rädd och lite ledsen..."
Syster Grey kramade om pojken.
"Du är en sån fin och omtänksam pojke, Eli. Jag ska titta till Caley."
"Tack." sa Eli och kröp ner i sin säng.
Syster Grey stoppade om honom.
"Jag hoppas du kan sova i natt."
Det hoppades Eli också. En natt utan mardrömmar skulle vara skönt för en gångs skull.
"Jag läser nog en stund." sa han och tog fram en av sina julklappsböcker som han lagt under huvudkudden.
Syster Grey nickade tillåtande.
"Inte för länge bara. Om Syster Otis ser att du har lampan tänd efter klockan elva..."
"... då förvandlas hon till en elak häxa..." flinade Eli.
Syster Grey kunde inte låta bli att skratta, fastän hon borde förmana pojken.
"Eli...!" utbrast hon låtsasträngt och kittlade honom.
Pojken skrattade och skruvade på sig.

"Förlåt..." mumlade Eli, en aning besvärad, efter en stund. "jag vet att Syster Otis är din kollega, men hon är inte alltid så snäll - och en del barn är rädda för henne."
Syster Grey blev inte sur, hon bara stök pojken över kinden.
"Jag vet det, gubben." sa hon mjukt. "Det är svårt att ändra på Syster Otis."
Eli nickade.
"Men du är snäll iallafall."
En väldigt rörd Syster Grey gav pojken en lätt puss på kinden innan hon gick ut ur rummet.
"Sov gott, lilla gubben."

Julkalendern 2017 - Del 25

*
Silver Falls, Montana
25 December 1845.

Sent på juldagen gick Anna Cooper ut till stallet tittade till hästarna och gårdens nytillskott, de små kattungarna, som endast var ett par dagar gamla. Alla djuren mådde fint och det gjorde Anna lugn och nöjd.
Hon skulle just gå ut ur stallet när hon kände hur det högg till i magen.
Hon flämtade till och blev först lite orolig när smärtan blev värre. Men så sansade hon sig och förstod att det nog var barnet som tyckte att det var dags att få komma ut nu.
"Det går inte att åka till doktorn nu, inte i det här snöiga vädret," sa hon till barnet i magen. "så du får allt födas här min vän."
Anna satte sig i höet i en av de tomma spiltorna, där också kattmamma och hennes små låg och vilade sig.
"Käre gode Gud," bad Anna. "gör så att allt går bra."

Inne i boningshuset började Charles Cooper fundera på var hans hustru hade tagit vägen. Så här lång tid brukade det inte ta att titta till djuren.
En molande känsla i magen sa honom att något kunde vara fel...
Han slängde på sig ytterkläder och rusade ut till stallet.
"Anna!" ropade han och blev ännu mer orolig när han inte hittade henne.
Mjau! hördes kattmamma från en av spiltorna.
Och sedan hörde den ljuvaste stämman på jorden. Annas röst.
"Charles! Jag är här! Barnet är på väg."
Kattmamma kom fram till honom och började uppfordrande att buffa på hans ben.
"Jadå, jag ska hjälpa Anna." log Charles.
Mjau! sa kattmamma igen, som hon ville säga att det var allt bäst det.

Knappt en halvtimme minuter senare satt Anna i sängen hemma i stugan och i famnen höll hon en sovande liten pojke.
Charles satt på sängkanten och såg på sin fru och deras lilla unge. Han kunde inte ta ögonen från dem.
"Tänk att vi fick ett litet julmirakel." sa han. "Vi är verkligen välsignade."
Anna log.
"Ja, det finaste julmiraklet man kan önska sig. Jag är så lycklig!"
"Det är jag med!" sa Charles och höll om henne. "Lyckligare än någonsin."

Charles Cooper gjorde en tyst överenskommelse med sig själv:
Deras lilla julmirakel, som nu bara sov lugnt i sin mors famn, skulle skämmas bort med kärlek och trygghet och allt annat som skulle göra att en liten pojke fick känna sig lycklig och beskyddad.
Ja, allt det där Charles själv saknat som barn skulle hans son få i överflöd.

"Vad ska han heta, tycker du?" frågade Charles. "För jag antar att vi inte kan kalla honom 'Julmiraklet' hela hans liv..."
Anna skrattade.
"Nej, det går ju inte - även om han är det. Jag tycker Sebastian är en bra namn för den här lilla raringen."
Charles nickade gillande. Det var en fint namn.
Och så fick Julmiraklet namnet Sebastian Andrew Cooper.

God Jul 2017

Julkalendern 2017 - Del 24

*
Lake Hydra, Minnesota
Torsdag, 24 December 2009.

Sent på julaftonskvällen satt 15-åriga födelsedagsbarnet Coral och hennes (snart) 14-årige bror Kyle på en varm filt vid brasan och mumsade på popcorn medan de lyssnade på Lizzie som läste en spännande julberättelse.
Bättre avslut på sin födelsedag kan man inte få, tänkte Coral och myste.

När Lizzie läst klart såg hon på Coral och Kyles pappa och log finurligt.
"Vi har ju en överraskning till en viss person här..." sa hon hemligt.
Robert Collins log och nickade.
"Ja, det har vi ja. Klä på er varmt så går vi ut."
Coral och Kyle såg förvånade på sin far och sedan på deras styvmamma.
"Men det är ju nästan midnatt..." sa Coral.
Pappa lade armen om henne.
"Jaha, får du inte stanna uppe sent eller?" skrattade han. "Hoppa i varma kläder nu, så ni inte fryser rumporna av er."
Alla klädde sig varmt och gick ut ur stugan.
Just som Robert låste dörren hördes bjällerklang och en släde stannade till utanför stugan.
Förvånad klättrade Coral upp i släden. Hennes bror satte sig intill henne, medan fadern och Lizzie slog sig ner mittemot.
"Vad ska hända nu?" frågade Coral.
"Du får se, prinsessan." log hennes pappa.

De åkte en stund, tills de kom till en hög klippa som låg ovanför en bottenfryst sjö.
Detta var en av Corals favoritplatser. Utsikten var vidunderligt vacker och här uppe kunde man alltid få se en sagolik stjärnhimmel.
Den lilla familjen klev ur släden och Robert sa att nu skulle de hålla ögon en på himlen.
Alla spanade uppåt.
Snart pekade Robert.
"Ser ni den stjärnan där?"
Alla nickade.
Robert höll om Coral.
"Det är din stjärna."
"Va?"
Coral stirrade på honom och sedan på stjärnan.
"Du menar... du har köpt den?"
Pappa nickade.
"Ja... du har ju alltid tjatat om att få en sån så jag tyckte det var dags nu. Grattis på födelsedagen, min lilla flicka."

Coral kunde knappt förstå att hennes pappa hade gjort en sån här fin sak för henne.
Det här var ju mannen som brukade skrika åt henne och Kyle och hota och slå dem... Och nu hade han han köpt en stjärna till henne - något hon önskat sig sedan hon var liten...!
Lizzie är helt fantastisk...! tänkte hon. Hon har gjort pappa till en helt annan människa sedan hon kom till oss. Jag kommer alltid att älska henne för det!
Alla känslor rann över och Coral började gråta.
"Tack pappa." fick hon fram. "Det är en jättefin stjärna."
"Du är också jättefin, Coral Joy." sa Robert ömt.
De blickade upp mot stjärnhimlen igen, såg på den länge i tystnad och ren beundran.
Kyle kramade sin syster.
"Grattis, stjärnflickan." sa han och log ömt.
"Tack lillebror." svarade Coral och besvarade kramen.
Den här födelsedagen hade blivit fin och minnesvärd. Och Coral skulle aldrig glömma tacksamheten hon kände för det.

Fristående fortsättning på Jul hos Coral & Kyle – del 1-6
*

Julkalendern 2017 - Del 23

*
Oak Park, New York
Onsdag, 23 December 1964

14-åriga Alessia "Allie" Salerno tog på sig en röd/vit-prickig västklänning med vit blus och vita strumpbyxor under.
"Skor. Vad ska jag ta för skor...?"
Hon rotade runt i hallgarderoben där hennes skor stod. De enda röda stövlarna hon ägde var gummistövlar. Inte så tjusigt kanske, men de fick duga. Och med tjocka sockar i skulle hon i alla fall inte frysa om tårna.
Till slut knöt hon ett rött sidenband över sitt mörkbruna hår, med rosett på huvudet. Hon log åt sin spegelbild. Nu var hon julfin.
Hennes mamma strök henne över håret.
"Vad fin du är, älskling."
Allie log.
"Tack, mamma." sa hon och började dra på sig sin varmaste kappa.
"Du får inte glömma mössa, vantar och halsduk." påminde mamma. "Det är väldigt kallt ute idag."
Carmela Salerno tog fram de varma plaggen åt dottern och hängde med ett ömt handlag på henne halsduken.
"Vad håller ni på med då?"
Allies pappa hade kommit ut i hallen. Han lutade sig mot garderobsdörren. I ena handen höll han en ölburk.
"Varför är du så uppklädd?"
"Jag ska gå ut." sa Allie upprymt.
Men så såg hon sin pappas ogillande uppsyn och en stor del av upprymdhet försvann.
"Vad?" frågade hon.
"Du ska ingenstans. Du ska ju hjälpa din mor i köket, förbereda inför i morgon." sa pappa.
Allie skakade på huvudet.
"Men jag ska bara på middag hos familjen Blake. Du sa att jag fick gå, det minns du väl?"
Carmela höll om flickan.
"Sergio, vi har faktiskt lovat flickan. Det är bestämt sedan förra veckan. Jag klarar mig själv i köket, det har jag alltid gjort."
Allie log. Det var skönt att ha någon på sin sida i det här huset.

Sergio Salerno kom fram till henne.
"Ja, du får väl gå på den där middagen då. Men torka bort läppstiftet."
Allie suckade. Hon hade bara tagit på ett tunt lager rött läppstift, hon ville ju vara extra fin. Och mamma hade givit henne tillåtelse till lite makeup.
"Det är bara lite läppstift, pappa..." började Allie.
Men Sergios blick var mörk och sträng.
"Torka bort det, sa jag. Min 14-åriga dotter ska inte gå genom stan och se ut som en billig hora."
Allie flämtade till av förfäran. Men sedan blev hon arg. Hon fick aldrig yttra minsta lilla svordom, då kunde hennes bakdel få smaka på bältet, men här stod pappa och kallade henne för hora...!
"Det gör jag inte alls!" fräste hon. "Jag har bara lite läppstift som matchar mina julkläder - och mamma sa att jag var fin, så det så!"

Carmela försökte medla mellan far och dotter, men Sergio bara viftade bort henne.
"Detta är mellan mig och Alessia. Och hon ska lyda mig, annars..."
Allie ögon sköt nästan blixtar av ilska.
"Annars vad då...? Spöar du mig?"
Sergio tog tag om hennes arm.
"Är du uppkäftig?" röt han. "Då kanske du behöver lite smisk, så du lär dig hur man uppför sig!"
"Uppför dig själv!" skrek Allie.
I nästa sekund brände hennes kind av smärta och tårar steg i hennes ögon.
Utan att säga ett endaste ord tog flickan på sig mössa och vantar och så tog hon upp presentpåsen som hon ställt vid ytterdörren. Därefter stormade hon ut ur lägenheten.
Ute i decemberkylan började hon gråta, både av ilska och av sorg, över att hennes pappa kunde behandla henne så här.
Hon ville skrika högt och sparka på saker. Men hon sansade sig och började gå genom den vintervita förorten.
Ute på stan var det lugnt och stilla. Stora snöflingor föll från en mörkblå, stjärnbeströdd himmel och det lugnade henne.
Snart kände hon ro och glädje över att hon nu skulle på middag hemma hos skolkamraten Brandon och hans föräldrar.
Hon till och med längtade efter familjen Blake. De var alltid så snälla mot henne.
Ibland önskar jag att det var min familj...

Julkalendern 2017 - Del 22

*
Paradise, California
Fredag, 22 December 2006

Det var fredag och äntligen jullov.
Men första dagen på lovet blev inte riktigt som 13-årige Alex hade hoppats på. Han vaknade med ganska hög feber och låg energi, som en trist följeslagare till febern.
Han milt beordrad av sin mamma att stanna hemma och vila. Alex lydde motvilligt, och lite tjurigt, medan mamma och hans 9-åriga lillasyster Cassie gick ut på stan och ordnade med de sista julklapparna som behövde köpas.

Sent på eftermiddagen kände Alex sig lite piggare, som tur var, men han började bli rejält uttråkad av att bara sitta inomhus och inte göra någonting.
Han hade redan läst ut den sista boken som stod med på listan över litteratur som hans klass fått av deras lärare den här höstterminen, så nu fanns det inget kul att hitta på.
Ute hade det börjat regna och det muntrade inte heller upp precis.
Alex stod nu vid fönstret intill ytterdörren och tittade på vattnet som strilade på rutan.
Hans styvpappa såg länge på honom och nu skrattade han lite roat åt pojkens uttråkade suckar och trumpna min.
"Hörru grabben, vad är det med dig? Har du inget att göra?"
Alex skakade på huvudet.
"Nej, alla mina böcker är utlästa och det regnar, så jag kan inte gå ut..."
Darryl kom fram till Alex och lade en hand på den magra lilla pojkens axel.
"Men så hitta på nåt att göra då. Stå inte här som en ledsen hundvalp." sa han och rufsade Alex i håret.
"Hmmm..." suckade Alex fundersamt. "Tänk om det snöade istället..."
Darryl log.
"I California? Ja, här brukar det ju snöa så ofta."
Alex vände sig om och flinade.
"Nej, men... det var så längesen jag såg snö."
Darryl funderade på något. Sedan verkade han komma på något och log brett.
"Om du vill ha snö ska du få snö!"

Pojken såg förundrad ut.
"Eh... kan du trolla."
"Typ." log Darryl. "Kom ska du få se."
Alex gick efter Darryl mot badrummet. Där tog styvfadern fram raklödder. Sedan gick de ut till köket.
"Har din mamma bakpulver?"
Alex nickade. Han klättrade upp på diskbänken och öppnade ett av skåpen, letade en stund och plockade sedan fram bakpulvret, som han räckte till Darryl.
"Bra." sa Darryl. "Ta nu fram en ganska stor skål. Plastskålen vi brukar ha bål i funkar bra."
Alex hoppade ner på golvet, öppnade ännu ett skåp och tog fram bålskålen.
Allt detta ställdes sedan fram på köksbordet.
"Nu blandar du bakpulver och raklödder, plus lite vatten, i skålen." instruerade Darryl.
Han gav pojken en gaffel att röra om med och en matsked att hälla i vatten med.
Alex hällde i alla ingredienser i skålen och rörde om.

"Cool, det ser lite ut som snö faktiskt." sa Alex förnöjt när han var klar.
Darryl nickade.
"Gör en snöboll så får du känna hur din fejksnö känns."
Alex kramade en snöboll.
"Den är till och med lite kall!" utbrast han häpet och fascinerat.
"Och lite pudrig, va?" log Darryl. "Som snö är när det är riktigt kallt ute."
Alex nickade ivrigt och så gjorde han fler snöbollar. "Snön" var lätt att forma och kul att pyssla med.
"Gör en snögubbe vetja." föreslog Darryl.
"Jo, för det är precis vad mamma vill ha..." skrattade Alex. "en snögubbe som står och smälter på hennes golv."
Darryl skakade på huvudet.
"Den kommer inte att smälta - såvida du inte häller vinäger på den. Men det kanske du också skulle gilla att prova, få snön att brusa och fräsa."
Alex ögon blev stora av iver och fascination.
"Typ som när man gör en vulkan?"
Darryl nickade.
"Oh wow! Det måste vi prova sen!" utbrast pojken ivrigt.
Men nu ville han göra fler snöbollar och en snögubbe.

Snögubben blev nästan 30 centimeter hög. Alex hade placerat den på golvet, så att Cassie och mamma skulle se den så fort de kom hem.
Darryl tog en flaska öl ur kylskåpet, slog sig sedan ner i soffan och såg på när hans styvson hade kul med sin snö.
"Tänk att lite kall och pudrig sörja kan vara så skojigt..." sa han.
Alex såg på honom och log brett.
"Det är skitkul ju! Tack för att lärde mig det här, Darryl."
"Det var så lite så." svarade Darryl.
Han sträckte sig över soffans ryggstöd och rufsade Alex i håret och kittlade honom, men bara lite och inte alls på det där jobbiga intensiva sättet som Alex hatade.
Alex pep av skratt och skruvade sig undan kittlingen.
"Har du haft det bra idag då, trots allt?" undrade Darryl.
Alex nickade glatt.
Han blev förvånad över att hans styvfar var så snäll idag. Men det gjorde honom även glad.
Det var nämligen inte ofta han och styvfadern två kom så här bra överens. De råkade ofta i gräl med varandra och i somras hade Alex till och med fått stryk av Darryl.
Men idag var styvfadern hur trevlig som helst.
Den här dagen kommer jag nog att minnas i hela mitt liv, tänkte Alex. för den blev ju bra - fast jag har feber och vädret är trist

När mamma Nora och Cassie öppnade ytterdörren en stund senare var det första de fick syn på Alex, som satt mitt på golvet - intill en snögubbe!
"Wooow...!" utbrast Cassie.
"Jag vet!" sa Alex stolt. "Säg hej till Frosty."
Cassie slog sig ner på golvet, mittemot snögubben.
"Hej Frosty!"
Hon såg på Alex.
"Hur har du gjort honom?"
"Med snö." sa Alex i självklar ton.
Lillasyster lade huvudet på sned och gav sin storebror en misstrogen "ja-visst-hörrudu"-blick.
Det där minspelet har hon ärvt av Alex, tänkte Nora och log mot sina barn. han gör ofta så också.
"Jo, det är sant." sa Alex. "Darryl lärde mig att göra snö. Kom får du se."
Syskonen gick till köksbordet och Alex berättade hur man gjorde låtsas-snö.
Cassie ville också göra lite, så Alex visade henne hur man blandade raklöddret med bakpulver och vatten.

"Ta hårbalsam om ni vill ha blötsnö." sa Darryl och tog en klunk öl.
Barnen rusade in i badrummet och hämtade balsam.
Sedan ägnade de resten av eftermiddagen åt att göra olika sorters snö.
"Vi ni ha pizza till middag?" frågade mamma.
"Mmmm..." svarade barnen unisont, men utan att ta ögonen från sina snö-skapelser.
"Jag tar det som ett ja." skrattade Darryl.
Han gick ut för att köpa pizza.
Nora lade armen om Alex.
"Städar ni undan på köksbordet så länge?"
Alex stönade av besvikelse. Men han gjorde som mamma bad honom.
"Vi tar in allt till mitt rum." sa han till Cassie och började samla ihop skål, ingredienser och allt annat de behövde till att fortsätta pyssla.
"Frosty med?" undrade Cassie och pekade på snögubben på golvet.
Alex nickade.
"Ja, Frosty med."
Cassie lyfte försiktigt upp Frosty och bar honom till sin brors rum.
"Han är söt." sa Cassie ömt. "Hur länge kan vi ha kvar honom?"
Alex log lite.
"Till vi smälter honom med vinäger och blir alldeles fizzy."
"Stackars Frosty...!" sa Cassie.
Men hon tyckte det lät lite spännande med det där vinäger-experimentet och ville nog prova det någon dag.
"Fast det kan vi göra efter jul, om du vill ha kvar Frosty några dagar till." sa Alex, som om han kunnat läsa lillasysters tankar.
Cassie nickade glatt och kramade Alex.

Julkalendern 2017 - Del 21

*
New York
Söndag, 21 December 2003

Aidan Brewster hade varit fosterbarn hos familjen Reyes en vecka nu. Han försökte vänja sig vid den nya miljön så gott det gick och han svarade att han hade det bra om någon frågade honom.
Men Karen och Paul hade hört hur pojken grät ibland på nätterna och längtade efter sin mamma.
De förstod att han älskade sin mor, även om deras hemförhållanden inte varit de tryggaste för ett barn - eller för Hope.
"Hur länge måste man bo i fosterhem innan man får åka hem?" frågade Aidan på lördagskvällen när de ätit middag.
Karen svarade att det var upp till socialarbetarna att bestämma.
Aidan godtog svaret och nickade bara förstående. Sedan meddelade pojken att han skulle gå upp på sitt rum och leka lite.
Senare hörde Paul hur pojken pratade med sitt gosedjur och tröstade det.
"Vi måste vänta tills social-tanterna bestämmer att vi får åka hem. Mamma måste sluta med sina dumma mediciner först - och poliserna kanske måste säga åt dom där farbröderna att dom inte får komma hem till oss mer."

På söndagsförmiddagen frågade Karen om Aidan ville följa med till Manhattan för lite spontan sista-minuten-julshopping och brunch och det ville han gärna sa han.
Pojken var ganska tyst under bilresan in till stan, han tittade mest ut genom bilfönstret, på omgivningarna och vägskyltar.
Men väl inne på Manhattan levde han upp. Det var rörande att se hur mycket pojken fascinerades av alla juleljus, julskyltningar och dekorationer ute på stan. Hans ögon var stora och glittrande när han såg på allt och han log nästan hela tiden.
Då var det en tanke som slog Karen: trots att Aidan bott i New York City i hela sitt 9-åriga liv, hade han inte varit ute mycket. Nu var det som om pojken såg allt för första gången.

De gick till Le Pain Quotidien, ett mysigt bageri/restaurang med sina rötter i Belgien, och åt brunch. Aidan var helt överförtjust över att få våfflor med bär och vispad grädde och varm choklad att dricka.
"Detta var min bästa frukost i hela mitt liv tror jag!" utbrast han och lyste som en sol med hela ansiktet.
Karen blev så rörd att hon bara ville krama honom.
Innan hon hann fundera klart på om en kram så här offentligt skulle genera pojken, kom Aidan fram till henne och slog armarna om henne.
"Jag tycker om dig." sa han ömt. "Du är den bästa inte-riktiga-mamma som finns!"
"Åh lilla hjärtat..." sa Karen med gråt i rösten. "Jag tycker om dig också, jättemycket."
Aidan log. Men han blev snart allvarlig och såg tankfullt på sin fostermor.
"Och du, jag måste säga dig en viktig grej: om jag inte får komma hem till mamma Hope vill jag inte bo nån annanstans än hos dig och Paul. Kan du säga det till social-tanterna?"
Karen kunde bara nicka, så rörd var hon. Men till slut fick hon fram att hon lovade att framföra Aidans önskan till socialtjänsten. Och sedan kramade hon om pojken.
"Jag tycker om mamma-kramar." sa Aidan. "Då känner jag mig trygg."

Senare den dagen råkade Aidan gå in i någon när han kämpade sig fram i en folkmassa.
"Ursäkta..." flämtade han.
När han tittade upp på personen han krockat med stod han bara och gapade.
Det var jultomten!
"Jultomten, hej!" sa pojken glatt och slog armarna om Tomten stora mage.
"Hej lilla gubben." sa jultomten vänligt. "Vad kul att få träffa på dig här. Vill du önska dig något?"
Karen nickade uppmuntrande åt Aidan, som fortfarande var lite överväldigad.
"Jag önskar mig att jag får träffa mamma igen till jul." sa pojken. "Kan du ordna det, Tomten?"
Jultomten blev helt ställd och Karen visste inte heller vad hon skulle säga.
"Om det inte går att ordna skulle jag vilja ha några Teenage Mutant Ninja Turtles." tillade Aidan och log rart.
"Tomten ska göra allt han kan." sa Tomten och klappade pojken på håret.
Aidan sken upp.
"Det visste jag väl!"
Pojken korsade sina pek- och lång-fingrar för att få tur, och studsade ivrigt på stället.
"Jag kanske får vara med mamma igen till jul...!"
Jultomten hoppades av hela sitt hjärta att den här lilla rara ungen skulle få sina önskningar uppfyllda.
"Här får du en tidig liten julklapp." Tomten gav pojken ett litet paket. "Att öppna före julafton."
"Wow!" sa Aidan. "Tack så mycket! God jul!"
"God jul, lille vän." sa Tomten och gav pojken en kram.

I bilen på väg hem öppnade Aidan sin tidiga julkapp.
"Åh kolla! En julgransprydnads-tomte! Awesome!"
De hade stannat vid ett rödljus, så Karen fick en chans att kasta en snabb blick på julgransprydnaden.
"Vilken jättefin! Vill du hänga den i julgranen när vi kommer hem?"
"Yep!" sa Aidan glatt. "Vet du Karen, idag har varit en jättebra dag!"

*

Julkalendern 2017 - Del 20

*
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 20 December 2006

16-åriga Jenny Malone skakade av sig snö från sina ytterkläder och stampade med stövlarna på trappan innan hon gick in i huset. Det var skönt att komma in, ute var det kallt och snön yrde.
Hemma kändes det varmt och inbjudande, som alltid.
Pappa stod vid spisen och lagade middag, något som doftade gott. Mamma höll på att lägga undan rullar med presentpapper och presentsnören. Vid köksbordet stod två papperskassar fyllda med paket.
Vid köksbordet satt hennes storebror Nick och hjälpte deras 10-årige fosterbror Bailey med skoluppgifter.
Astrid Malone log när hon fick syn på sin dotter.
"Hej, älskling! Hur har dagen varit?"
"Bra." sa Jenny snabbt, kanske lite för snabbt. "Den har varit bra. Men jag ser att ni är väldigt upptagna nu, så vi ses sen..."
Jenny började gå mot sitt rum, med skyndsamma steg.
Bailey tittade upp.
"Hon var nervös." sa han, observant som han var.
Nick hade också märkt det. Han vinkade till sig sin lillasyster.
"Jenny, kom hit och berätta hur dagen har varit." sa han och log.

Jenny vände sig om mitt i ett steg. Hon skrattade lite nervöst.
"Bara en helt vanlig dag i skolan. Sista dagen innan jullov. Hur har ni haft det?"
Nick såg med undrande blick på henne.
"Vad är det, hjärtat? Har det hänt något?"
"Har du träffat Jamie idag?" frågade mamma.
Jamie var en snäll och blyg pojke som varit vän med Jenny i många år. Och sedan ett år tillbaka hade han varit Jennys pojkvän.
Jenny nickade. Sedan började hon gråta.
"Men lilla gumman... vad är det...?" sa Nick oroligt.
Han gick fram till sin lillasyster och höll om henne.
"Är det nåt med Jamie? Har ni gjort slut?"
Jenny nickade, men sedan skakade hon på huvudet.
"Inte direkt." snyftade hon. "Men jag måste berätta en sak."
Flickan andades ut dramatiskt.
"Åh Gud... hur ska jag säga det här...? Ni kommer att freaka ut..."
"Älskling, inget är så illa att du inte kan berätta för oss." sa hennes pappa.
Han lämnade matgrytorna på spisen och gick också fram och kramade henne.
Jenny samlade sig.
"Okej, här kommer det. Jag säger det nu innan jag fegar ur."
Familjen såg andlöst och oroligt på henne.
Jenny log samtidigt som hon snyftade till.
"Jag är gravid."

Det blev alldeles tyst i huset. Jenny såg länge på sina föräldrar, sedan på sin storebror och sist på fosterbrodern och bet sig oroligt i underläppen.
"Säg nåt..." bad hon.
Och så började hon gråta igen.
"Jag vet att jag är för ung och att jag verkar oansvarig och dum i huvudet nu. Men nu är jag gravid... Kom igen - skäll ut mig nu!"
Flickan skakade av gråt.
Astrid Malone ledde sin dotter till soffan och slog sig ner och höll om henne.
"Det är ingen här som blir arg. Vi blev lite chockade bara, Jenny. Men nu får vi göra det bästa av situationen."
Jennys pappa slog sig också ner i soffan.
"Mamma har rätt, älskling. Nu ska vi hjälpas åt så mycket vi kan med barnet. Det blir mycket ansvar för dig, Jenny. Att vara tonårsförälder är inte lätt. Men vi fixar detta tillsammans."
Bailey såg på Nick.
"Så vi ska bli morbröder till Jennys bebis nu alltså?"
"Ja..." svarade Nick, fortfarande lite chockad. "det ska vi bli."
Bailey lyste upp.
"Yessss! Jag ska bli morbror!"

"Hur tog Jamie allt det här?" frågade mamma.
Jenny ryckte på axlarna.
"Ganska bra, tror jag. Han skämdes lite, för att vi är så unga. Men han ville hjälpa till. Fast..."
Flickan började storgråta.
"Men hans föräldrar vill inte ha med bebisen att göra. Och dom har förbjudit Jamie att träffa mig mer...!"
Nu såg Jennys familj chockad ut igen.
"Va...?!" utbrast Nick.
"Dom tycker att jag är en dålig flicka som har dåligt inflytande på Jamie. Och nu ska vi aldrig få ses mer..."
Astrid Malone suckade.
"Men Herregud... Och jag som trodde att paret Doyle var resonabla människor."
Jenny himlade med ögonen.
"Mmmm... det var dom - tills deras sons flickvän blev på smällen...!"
Astrid strök flickan tröstande över ryggen.
"Jag åker dit och pratar med dom i morgon. Det låter som de skuldbelägger dig - och Jamie - och det gillar jag inte."

Bailey gick fram till Jenny.
"Varför är dom arga för att ni ska få en bebis...?! Bebisar är ju gulliga."
Jenny log.
"Jamies föräldrar tycker nog att vi är för unga för att ha en bebis."
Bailey funderade på detta.
"Jo, ni är ju bara 16... men både du och Jamie är jättesnälla ungar och ni är hur kärleksfulla som helst! Jag tror eran bebis blir jätteglad över att få er två som mamma och pappa."
Pojken kramade sin fostersyster.
"Awww... tack Bailey, vad gullig du är." sa Jenny ömt. "Och tack för att ni inte blir arga."
Pappa William log.
"Att bli arg hade ju inte hjälpt alls. Det som har hänt har hänt, nu får vi bara göra allt vi kan för att den här babyn ska få det bra!"
Jenny slog armarna om sin far.
"Åh, jag älskar er alla så mycket!"

Julkalendern 2017 - Del 19

*
New York City
Torsdag, 19 December 2002

"Vi kanske ska att ta in julgranen från balkongen idag." sa Jack.
Hans sambo Jeffrey skrattade.
"Ja, det kanske är dags nu."
3-årige Zack började studsa av lycka när han hörde ordet "julgran". Han gillade alla färglada och glittrande saker i granen. När han några veckor tidigare hade fått se den stora julgranen vid Rockefeller Center hade han sett alldeles hänförd ut.
"Inte en dag för tidigt, om ni frågar Zack." sa 15-åriga Angel och skrattade åt sin lillebrors iver.
"Julgran!" jublade Zack och pekade mot balkongen. "Juuul!"
Lillkillens glädje gjorde Angel lycklig.
För några månader sedan hade Zack knappt pratat alls och han hade varje ganska ängslig. Om det berodde på autistiska drag eller traumatiska upplevelser var läkarna lite osäkra på. Förmodligen på grund av båda dessa faktorer.
Men för var dag i Jack och Jeffreys beskydd utvecklades Zack mer och mer och under den senaste månaden hade han börjat leva upp och var oftast en väldig sprallig liten unge.
Under det senaste läkarbesöket hade läkaren sagt att pojken hade kunnat utvecklas så här bra tack vare Jack och Jeffrey som tog hand om honom så bra. Och storasyster Angel förstås.

Angel lyfte upp nu upp lillebror i famnen.
"Tur att du är så liten och oskyldig och älskar allt med julen fortfarande." sa hon, nästan sorgset, och kramade lillebror.
Tårar glittrade i Angels ögon.
Jack gick fram och höll om henne.
"Älskling..." sa han ömt och kysste sin guddotter på kinden. "Du får säga till om det blir för mycket för dig."
Angel skakade på huvudet och försökte le.
"Nej. Jag vill fira jul i år. Jag vill inte förstöra julen för er andra i år igen. Se hur upprymd Zackie är...!"
"Angel, lilla hjärtat..." sa Jeffrey, mycket berörd av flickans ord. "Du förstör ingenting för nån. Vi förstår att julen är en jobbig högtid för dig - och vi vill inte att du ska bli ledsen."
De senaste åren hade varit svåra för Angel.
Förra sommaren, när hon fyllde 14 år, blev hennes pappa dödad av en rånare och den här sommaren hade hon blivit utsatt för övergrepp och väldigt svår misshandel av sin mammas pojkvän, hon hade närapå dött.
Nu höll flickan som bäst på att läka sina fysiska och själsliga sår.

Zack klappade sin storasyster på kinden. Han förstod inte riktigt vad som hänt med henne, men han uppfattade hennes sorgsna känslor.
"Angel lessen..." sa han.
Och så pussade han henne på munnen.
Angel tryckte lillebror intill sig.
"Tack, baby." sa hon och och började snyfta.
Zack såg storögd på henne och strök henne över kinderna.
"Baby." ekade han, det var så han lärde sig ord, genom att härma dem. "Min baby."
Angel log.
"Är jag din baby?"
Zack nickade.
"Min baby!" sa han glatt.
Och så pekade han ivrigt mot balkongen igen.
"Där! Julgran!"
Angel gav honom en puss.
"Vet ni vad, jag vill nog fira jul i år."
Jack och Jeffrey omfamnade henne.
"Vi firar på vårt sätt och tar det bara lugnt." tyckte Jeffrey. "Inte en massa stress och tonvis med mat, utan bara sånt vi verkligen vill äta. Och så ska vi bra umgås och han det trevligt."
Det lät bra, tyckte Angel. Nu kändes julen plötsligt bra igen.
Det skulle aldrig bli som förr, nu när inte pappa var med dem längre... Men hon skulle i alla fall få fira jul med människorna hon älskade mest; sin lillebror och sina underbara gudfäder. Och det betydde mycket för henne.
"God jul!" sa Zack.
"Inte än...!" skrattade Angel. "Det är några dagar kvar."
"God jul!" sa Zack och gav henne en blöt puss.

Julkalendern 2017 - Del 18

*
Paradise, California
Fredag, 18 December 2009

16-årige Alex Spencer-Clarke blängde på den halvdruckna vodkaflaskan som stod på köksbordet.
Pojken visste att hans styvpappa drack mer än normalt och Alex önskade han kunde sluta med det. Darryl blev ingen bra person när han drack.
Mamma rufsade om hans hår och log åt att han bara stod där och såg tankfull ut.
"Skönt att du har jullov nu, gubben."
Alex nickade.
"Ja, äntligen. Jag ska inte tänka på, eller prata om skolan en enda sekund det här lovet."
Alex 12-åriga lillasyster Cassie, som satt vid köksbordet och målade med vattenfärger, flinade.
"Du gjorde ju precis det." retades hon och fnissade åt grimasen Alex gav henne som svar.

Nora log mot sina barn.
"Vad härligt att få ha er båda här hemma ett par dagar." sa hon och kramade om Alex.
Pojken bodde mest hos sin fosterfamilj i grannstaden och kom bara hem till Nora och Cassie ibland.
"Och härligt att vi ska fira jul tillsammans allihop!" sa Cassie lyckligt.
Alex såg också lycklig ut.
"Verkligen! Jag tror vi blir tolv personer på julafton...!"
"Jösses..." skrattade Nora. "Tur att Jo och Martin har mycket plats i deras hus."
Alex skrattade också.
"Mmmm... vi skulle aldrig få plats här..." sa han sedan fundersamt och svepte med handen över det lilla enplanshuset. "Då skulle vi få trängas som i en sardinburk."
Nora log och kittlade pojken.
"Hörru du,,, dissa inte ditt barndomshem." sa och låtsades låta sträng.
Alex skrattade och skruvade på sig.
"Nej då, det skulle jag aldrig göra. Jag älskar det här hemmet."
Nora kysste sin son på kinden, sedan tog hon upp glaset som stod intill vodkaflaskan och tog en klunk.

Alex flämtade till och han stirrade på glaset och på den genomskinliga vätskan.
"Du lovade..." sa han med tunn röst.
Nora såg frågande på honom.
"Vad sa du, älskling?"
"Du lovade!" röt Alex. "Du skulle aldrig dricka mer!"
Han pekade ilsket på glaset.
Nora såg häpet på glaset.
"Det här... Men Alex det är..."
Alex lyssnade inte. Han slet glaset ur sin mammas hand, gick fram till diskhon och tömde glaset. När han sedan dängde ner det på diskbänken gick det nästan sönder.
"Försiktigt...!" utropade Nora förskräckt.
"Du lovade..." mumlade Alex, nu med sårat tonfall i rösten.
Nora försökte krama honom, men han slet sig loss och gick in på sitt rum.
"Åh lilla älsklingen..." suckade Nora och lät gråtfärdig.

Cassie lämnade sina vattenfärger och gick in till sin bror.
Han satt på golvet, nedanför sin säng. Han såg ledsen och övergiven ut.
Cassie satte sig intill Alex och lade armen om sin storebror.
"Mamma har inte börjat dricka igen." sa den lilla flickan. "Trodde du det...?"
Alex nickade och tårar glittrade nu i hans ögonfransar.
"Lilla gubben..."
Nora kom in i rummet. Hon satte sig också ner på golvet och så drog hon Alex intill sig.
"Jag kan förstå varför du trodde att det var alkohol i glaset, det stod ju bredvid vodkaflaskan. Men det är Darryls vodka. Jag dricker inte sånt längre, ingen alkohol alls. Det vet du väl att jag aldrig skulle göra...?"
Då insåg Alex sin misstag. Mamma hade ju inte druckit på över tre år - och ändå hade han misstänkt henne för att stå framför sina barn och hälla i sig vodka...
Ångesten grep om hans hjärta och han började gråta.
"Hur kunde jag tror det om dig...?" sa han med kvävd röst. "Jag hatar mig själv!"

Nora kramade honom hårdare.
"Alex, du ska inte hata dig själv."
Alex såg länge på sin mamma.
"Hur kan du inte vara arg eller besviken på mig...? Jag anklagade ju dig för att ha fallit tillbaka i alkoholism...! Du borde vara skitsur..."
Nora skrattade mjukt och kramade om pojken igen.
"Men jag är inte skitsur. Inte arg eller besviken heller. Jag klandrar dig inte, Alex, vatten kan ju se ut som vodka."
Hon strök pojken över håret.
"Och jag vet att du är rädd att jag ska falla tillbaka. Men jag tänker inte göra det."
Alex torkade snabbt bort sina tårar, som om de var något att skämmas vet, och såg med storögd blick på sin mamma.
"Förlåt." sa han plågat.
Nora nickade.
"Så klart förlåter jag dig." log hon.
Alex suckade, som om alla hans känslor hade tröttat ut honom.
"Trots att jag är ett pucko?"
"Det är du inte." sa Cassie och kramade sin älskade bror.
Sedan reste hon sig och drog i sin brors hand för att han också skulle ställa sig upp.
"Kom brorsan, så ställer vi undan den dumma vodkaflaskan."
Alex tvekade.
"Låter bra. Men Darryl lär bli skitförbannad om vi rör hans älskade flaska...."
Cassie skakade leende på huvudet.
"Nope, för Darryl är bortrest i helgen."
Alex log brett. Han studsade nästan upp från golvet.
"Då så! Då ställer vi undan hans jävla flaska!" sa han ivrigt.
Sekunden efter vände han sig mot sin mamma och flinade lite.
"Ursäkta språket..."
Nora bara skrattade.

 

Julkalendern 2017 - Del 17

*
New York
Fredag, 17 December 2010

23-åriga Tessa Frye mötte sin bästa vän Dani Danelli vid Strawberry Fields, John Lennons minnesmärke, i Central Park.
"Förlåt att jag är lite sen..." sa Dani och andades ut.
Tessa log.
"Ingen fara. Svårt att komma ifrån idag?"
Dani nickade.
"Mmmm... svårt på grund av dom stackars ungarna, de klamrade sig fast vid mig som om jag var det sista dom har kvar."
"Och det är du ju, på sätt och vis." påpekade Tessa. "Du är som deras livboj på deras stormande hav."
Dani log. Tessas beskrivning av hennes jobb och betydelse för barnen i SCA:s senaste fall var så fin.
SCA var en förkortning för Special Crime Agency. Dani var den yngsta agenten där och de senaste dagarna hade hon och hennes kollegor jobbat med ett otäckt fall där flera barn i en familj var offer.
"Det var svårt att släppa Noah och hans syskon och bara gå, trots att dom är trygga på barnhemmet nu." suckade Dani. "Jag fick nästan lust att ta med dom hit...!"
"Ja, det skulle du ha gjort!" skrattade Tessa.
Hon tillade:
"Men allvarligt talat, dom små stackarna kunde väl gott få fira min födelsedag och äta en stor middag med oss."
Nu var det Dani som skrattade till.
"Fem ungar som är ovana vid att vistas bland folk... inte den mest ultimata tillställningen."
Nej, det förstod ju Tessa också. Men precis som Dani ömmade hennes hjärta för folk som hade det svårt.

Dani suckade tungt.
"Men nu ska vi inte prata jobb och otäckheter mer i kväll. Grattis på födelsedagen!"
Hon kramade om sin vän.
"Tack, sissy!" sa Tessa lyckligt. "Det ska bli härligt att fira lite med våra familjer och några vänner!"
Det höll Dani med om. En lugn och trevlig familjefest var en skön avslutning på en tuff vecka.
"Blue kommer också förresten." sa Dani. "Pappa åkte och hämtade honom för en stund sedan."
Blue var Danis tvillingbror. Han bodde på en psykiatrisk institution utanför stan, på grund av svåra mardrömmar som han traumatiserats av sedan barndomen.
Tessa strålade av glädje när hon fick höra att han också skulle vara med i kväll.
Blue hade alltid haft svårt för stora sociala tillställningar, det visste hon, så hon blev väldigt rörd och hedrad över att han ville komma på hennes fest.
"Vilken fin överraskning! Bästa presenten jag kunde få faktiskt."

Dani kramade henne igen.
"Han ser verkligen fram emot att träffa dig igen och har peppat sig själv hela veckan för att klara av att träffa folk."
Tessa fick tårar i ögonen.
"Åh Blue... min älskade fina Blue. Jag måste betyda en hel del för honom?"
Dani nickade ivrigt.
"Det vet du att du gör, Tessa!" sa hon med emfas. "Du har alltid haft en speciell plats i Blues hjärta."
"Åh Gud... nu börjar jag nästan att gråta när du säger så..." sa Tessa och kramade Dani hårt.
Dani log.
"Awww... men det är ju sant och ingen överdrift heller. Men jag blir också rörd av det."
Tessa såg länge på sin bästa vän.
"Vet du vad, Dani? Jag har världens bästa vänner!"
"Ja, det har du!" skrattade hon.
Sedan lade hon armen om Tessa.
"Nej, nu står vi inte här och hänger längre... det är kallt. Nu åker vi hem till dig och har en riktigt awesome födelsedagsfest!"
"Wohooo!" ylade Tessa.

Julkalendern 2017 - Del 16

*
New York City
Tisdag, 16 December 2003

I lekparken funderade Selena på om hon skulle välja gungorna först, eller den stora granit-rutschkanan.
Det sistnämnda var helt klart roligast, men det var det tydligen fler barn som tyckte, för det var lång kö till rutschkanan. Hon skulle få vänta länge på sin tur, särskilt då de flesta ungarna ville åka flera gånger.
Selena vände sig mot gungorna och då fick hon syn på en liten pojke, i hennes egen ålder gissade hon, som satt på en av gungorna. Han satt helt stilla och såg ensam ut.
Nu blev valet lätt. Gungorna fick det bli.
"Hej." hälsade Selena glatt.
Pojken tittade upp när han hörde hennes röst.
"Hej." sa han, ganska tyst.
"Är den gungan ledig?" frågade Selena och pekade på den bredvid pojkens.
Pojken tittade på den tomma gungan en stund. Och hade han varit sarkastiskt lagd hade han kanske svarat något i still med "Näää, min osynliga kompis sitter där".
Men något sådant svar vräkte han inte ur sig. Han nickade.
"Ja, det är den."
Selena slog sig ner på gungan och gav den lite fart. Hon tittade hela tiden på pojken. Han var gullig.
"Vad heter du?" frågade hon.
"Aidan."
"Fint namn. Jag heter Selena. Hur gammal är du?"
"Nio." svarade Aidan.
Selena log. De var lika gamla, hon hade gissat rätt!

"Bor du här?" frågade Selena.
"I parken?" sa Aidan.
Selena fnissade till, men slutade snabbt med det. Tänk om pojken var helt allvarlig? Han kanske trodde att hon bokstavligt talat undrade om han bodde i parken.
Men då såg hon en liten antydan till leende i Aidans mungipa.
"Egentligen bor jag här, i New York alltså. Men för tillfället bor jag nån annanstans."
Han tystnade och började se sorgsen ut igen.
Selena såg ömsint och lite fundersamt på honom. Och plötsligt förstod hon! Aidan var fosterbarn!
Den sorgsna blicken och hur han pratade om sitt boende kände hon mycket väl igen, både från hennes kompisar från barnhemmet och andra fosterbarn.
"Vill du veta en hemlighet?" sa hon.
Aidan nickade.
"Jag är också fosterbarn." sa Selena och log varmt.
Aidan öppnade munnen för att protestera, men så stängde han den igen.

En man med vänligt utseende kom fram till dem.
"Hej, gubben. Har du fått en kompis?"
Aidan hoppade av gungan och tryckte sig nära mannen, som Selena antog var pojkens fosterpappa.
"Ja. Det är Selena." berättade Aidan. "Hon gillar gungor och är också fosterbarn."
Paul Reyes log och strök pojken över håret. Sedan hälsade han på Selena.
"Du har varit med på nån fosterfamiljs-picnic va? Jag tycker jag känner igen dig."
Selena nickade och log glatt.
"Ja! I somras. Jag kände igen dig med. Du och din fru har flera ungar, va?"
Paul nickade.
"Det stämmer. I somras hade vi tre stycken. Vilket minne du har."
"Men Aidan är ny?" sa Selena.
Paul såg ömt på Aidan.
"Ja, Aidan är ny."
Pojken borrade in ansiktet i sin fosterfars varma överrock.
"Vi ska nog gå nu." sa Paul. "Men det var kul att träffa dig igen, Selena."
"Dig med!" sa Selena.

Paul lade armen om Aidans axlar.
"Vill du gå och dricka varm choklad. I koppar stora som guldfiskskålar?"
Aidan började le ett snett litet leende och höjde en aning på ögonbrynen, skeptisk.
"Okej, dom är inte stora som guldfiskskålar..." erkände Paul. "Men som våra flingskålar i alla fall. Låter det bra? Varm choklad med massor med vispgrädde?"
Aidan skrattade och nickade.
"Awesome!" sa han och gjorde tummen upp.
Paul rufsade om den lille pojkens mörkblonda hår, som det nu hade landat snöflingor i.
"Du, grabben... var är din mössa...?"
Aidan såg sig om.
"Nånstans..." sa han osäkert.
Paul skakade på huvudet, men han var inte arg, mest road.
"Jaha du. Men då får vi gå runt och leta efter mössan. Det är för kallt att gå utan."
Selena tog skutt av sin gunga.
"Jag hjälper till att leta!"
De två barnen sprang iväg.
Kvar stod Paul och såg efter dem.
"Vad ska jag göra då?" skojade han.
"Du kan leta efter mina vantar!" ropade Aidan som svar, helt allvarligt.

Paul skakade på huvudet igen och började skratta.
Då såg han en ganska stor ekorre som nyfiket tittade på honom.
"Den här ungen får vi hålla koll på, eller vad tror du...?" sa han till ekorren.
Och hur otroligt det än verkade, såg det ut som att ekorren verkligen lyssnade intresserat på honom.
Efter en stund kom Aidan och Selena tillbaka. Pojken viftade med sin mössa och vantarna.
"Upphittade!" flämtade han.
Sedan fick pojken syn på ekorren och beundrade den ett tag.
"Lilla gubben, varm choklad...?" påminde Paul.
Han ville inte stressa pojken, men det började bli kallt nu. Han tog på Aidan mössan, lade armen om honom igen och så började de att gå.
De vände sig om och vinkade till Selena.
"Vi ses en annan gång!" ropade Aidan.
Han hoppades verkligen det. Selena var snäll och kul att hänga med. Och det kändes bra att ha en kompis.

Julkalendern 2017 - Del 15

*
Stockholm
Måndag, 15 December 2008

"Tipp tapp. Tipp tapp."
"Tippe tippe tipp tapp!"

16-åriga Leni vaknade av att hennes små bröder, 4-åriga tvillingarna Melwin och Noel, studsade i hennes säng och sjöng en glad liten julsång.
"Nämen god morgon små tomtenissar." sa hon och log åt att de hade sina tomte-pyjamasar på sig.
De hade fått tomtedräkterna för två dagar sedan, på Lucia, och hade vägrat ta av dem sedan dess.
På förskolan hade de på sig vanliga kläder, men så fort de kom hem åkte tomte-pyjamasarna på.
"Snart jultomten kommer åsså." sa Melwin.
Leni kramade honom.
"Ja, om några dagar."
Melwin nickade.
"Mmmm... sen." sa han, som om han väntade sig att jultomten skulle dyka upp idag.
"En annan dag." sa Noel, som hade lite bättre koll på dagarna än sin tvilling.

Melwin nickade och såg riktigt glad ut.
"Ja! Och då äter vi fiskbullar."
Fiskbullar...?! Var får ungen allt ifrån...? tänkte Leni och kunde inte låta bli att skratta.
"Äter man fiskbullar på julen verkligen?" frågade hon.
Noel skakade på huvudet.
"Näää... inte fiskbullar på julen, Melwin. Bara på dagis när det är onsdag. På julen har man lutande fisk. Gillar du lutande fisk?"
Leni skakade på huvudet.
"Nej, jag gillar inte lutfisk. Köttbullar och prinskorv är nog mer min grej."
"Min med!" sa Noel förnöjt och kröp upp i storasysters knä.

Melwin satte sig intill sin bror.
"Vad vill du äta på på julen då?" frågade Leni.
Melwin funderade.
"Lussebullarna!" sa han glatt.
Leni förstod honom. Lussebullar var ju en av de bästa sakerna med julen.
Och i helgen skulle hon baka just lussebullar med tvillingarna. Det skulle bli kul.

Julkalendern 2017 - Del 14

*
New York
Söndag, 14 December 2003

9-årige Aidan Brewster satt på den slitna mattan och lekte med några små leksaker som han hade fått av en snäll granne för ett tag sedan.
Mattan var inte ny, men rätt så mjuk och ren. Mamma hade lagt den under soffbordet för att han skulle slippa sätta fötterna på ett kallt golv när han klev ur soffan. Det kom in ganska mycket kall luft från fönstren nu när det var vinter och mamma ville inte att han skulle bli sjuk.
Själv snörvlade mamma ibland och så brukade hon säga att hon bara var lite förkyld och att hon måste ta medicin.
Fast det var konstig medicin, tyckte Aidan. Ibland kunde mamma bli knasig i humöret, men andra gånger ville hon gå på fest och då kunde Aidan få vara ensam hemma. Det hände att hon sov mycket också.
Nej, det var inte förkylnings-medicin, det kunde inte mamma lura i honom.
Han kanske bara var nio år (och lite omogen och naiv, som skolfröken brukade säga om honom på kvartsamtalen)  - men inte dum...!

Idag var mamma glad. Och hon ville krama och gosa med Aidan, sa hon.
Aidan log, lite generad, och skakade på huvudet.
"Jo, kom och gosa lite..." bad mamma.
Och så drog hon upp honom i sin famn och kröp upp i soffan. Sedan pussade och kramade hon honom.
"Mamma...!" fnissade Aidan och skruvade på sig. "Jag är ingen bebis, sluta pussas så där!"
Men mamma bara fnissade och fortsatte att busa med honom.
Just som Hope höll på att kittla sin son som mest hördes en knackning på dörren.
Aidan krånglade sig ur mammas famn och stirrade på den gröna ytterdörren och sedan på Hope.
"Vem är det...?"
Han hoppades att det inte var nån av farbröderna som brukade följa med mamma in i sovrummet... Hon var inte som vanligt när de varit här.
"Mamma, vem är det...?!" upprepade Aidan.
Hope ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, älskling."
Hon pussade Aidan i nacken och reste sig och gick mot dörren.
Aidan gömde sig under en filt som låg i soffan. Ja, det var lite barnsligt, det fick han medge, men han kände sig rädd helt plötsligt. Han kikade ut, lagom mycket, så att han kunde se vem som knackat.

Mamma öppnade dörren.
Ute i korridoren stod en kostymklädd kvinna. Aidan kände igen tanten, hon hade varit hemma hos dem förut. Hon jobbade på något som kallades Child Protective Services.
Bakom henne stod två män i uniform. Poliser. NYPD.
CPS-kvinnan och poliserna pratade ganska länge med mamma och sedan kom de fram till soffan.
"Hej, Aidan." sa kvinnan och drog försiktigt bort filten från honom. "Vill du följa med oss?"
Aidan stirrade på kvinnan och sedan på poliserna.
"Nej." sa han med grötig och rädd röst och skakade på huvudet.
Men dessa vuxna var tydligen dåliga på att lyssna, för de tog honom ändå. En av poliserna lyfte upp honom i famnen när han stretade emot.

Till mamma sa de att hon vanvårdade och försummade honom - och de sa att hon försatte honom i fara.
"Neeeej!" skrek Aidan. "Mamma är inte farlig! Släpp ner mig!"
Både han och mamma grät, men det hjälpte inte.
"Jag kan väl få ha kvar honom till efter jul åtminstone...?" bad Hope.
Den ena polisen skakade på huvudet.
"Du har fått flera chanser, Mrs. Brewster." sa kvinnan. "Aidan far illa här. Grannar har berättat om droger och främmande män."

CPS-tanten och poliserna tog alltså Aidan ifrån mamma. De satte honom i en bil och körde en bit, bort från stan. De stannade utanför ett radhus och ringde på dörren där.
En kvinna som såg snäll ut öppnade dörren.
"Hej, Karen." sa CPS-tanten. "Det här är Aidan, ert nya fosterbarn."
Aidan sjönk ner på trappan och snyftade.
"Det här är inte rättvist...!"
Karen Reyes satte sig på huk och lade försiktigt armen om den lille pojken. Hon var beredd på att han kunde slita sig loss.
Men det gjorde han inte. Istället slängde sig Aidan i hennes famn och grät.
"Varför tog dom mig från min mamma...?!"
Pojken skakade av snyftningar en stund. Sedan såg han länge och med allvarlig blick på Karen.
"Dom säger att jag far illa hemma, men jag blir bara lite rädd dom gånger jag är ensam hemma - och när farbröderna är i mammas sovrum och låter konstigt. Och ibland vill några av farbröderna krama mig - och det är lite äckligt..."
Han snyftade till igen.
"Men mamma är snäll mot mig."

Karen blev både illa berörd och gripen av den oskyldiga lille pojkens ord.
"Raring," sa hon lugnt. "även om din mamma är snäll mot dig, så utsätts du för saker som barn inte ska vara med om. Förstår du?"
Aidan funderade. Sedan nickade han sakta.
"Du menar mammas konstiga 'förkylnings-mediciner'...?" sa pojken och gjorde citattecken i luften. "Och farbröderna som vill krama mig och röra mig under min pyjamas...?"
Karen hade varit fostermamma i många år och hade haft hand om många barn som utsatts för vidriga saker. Hon vande sig aldrig vid deras berättelser.
"Ja, lilla gubben." sa Karen. "Det är sånt du måste skyddas ifrån."
Aidan såg länge på henne igen.
"Och det är du som skyddar mig?" undrade han.
Karen log och nickade.
"Jag kan prova att vara ditt barn ett litet tag i så fall." sa pojken.
Och så kröp han in i Karens varma famn.

Julkalendern 2017 - Del 13

*
New York
Onsdag, 13 December 2000

Egentligen skulle tvillingarna Danelli gå till skolan den här onsdagsmorgonen, precis som alla andra tråkiga vardagar. Men när de närmade sig skolbyggnaden vände Dani och gick i riktning mot busshållplatsen istället.
Blue följde efter sin syster.
"D, vart ska vi?"
"Manhattan, baby!" sa Dani och log brett.
Blue tycktes fundera.
"Men skolan då...?"
Dani himlade sig.
"Vill du gå till skolan?"
Blue skakade på huvudet.
"Helst inte..."
Nu log Dani brett igen.
"Näää, då så. Då åker vi in till stan istället."

Efter Nyår skulle Blue läggas in på en psykiatrisk institution, där han skulle få hjälp med sina svåra mardrömmar och demoner som så ofta hemsökte honom, och Dani ville därför få så mycket tid som möjligt med sin bror innan dess.
Så att skolka lite och dra in till stan med sin tvillingbor - på deras 13-årsdag - var inte för mycket begärt, tyckte Dani.
Detta sa hon också till Blue när han började fundera på vad pappa skulle säga när skolan ringde och meddelade att de inte varit i skolan idag.
"Men Blue, kom igen... du tror väl inte på allvar att pappa blir arg?" tillade Dani och log lugnande. "Han förstår. Han vet ju hur vi har det i skolan."
"Ja, du har rätt. Pappa förstår." sa Blue och kände sig genast lite lugnare.
Dani nickade.
"Så klart jag har."

Blue skrattade åt sin systers kaxighet och lade armen om hennes axlar.
Dani var hans trygghet och styrka. Hon var den som gjorde hans liv bra och roligt.
Utan henne skulle han varken våga eller vilja skolka. Då skulle han nog bara stannat kvar i skolan och känt sig miserabel.
"Jag klarar mig inte utan dig heller, brorsan." sa Dani ömt.
Blue ryckte till. Men egentligen borde han inte bli förvånad, det var inte första gången Dani läste hans tankar.
Det var en av deras tvilling-krafter, som Dani brukade säga.
Blue och Dani hade alltid stått varandra nära och ibland behövde de bara titta på varandra för att veta vad den ena tänkte eller tyckte.
Och om Blue mådde dåligt kunde Dani känna det på sig och vice versa - även om de befann sig flera mil från varandra.
"Vi har väl blivit bitna av nån radioaktiv spindel och fått superkrafter..." skojade Blue en gång när de pratade om hur det var möjligt att de besatt dessa krafter.
Och så satte han sig vid sitt skrivbord och gjorde sin egen serietidning om tvillingar med superkrafter.

När bussen stannade i New York började det snöa, stora snöflingor som landade mjukt på den redan vintervita marken.
Dani sträckte upp armarna i skyn, som om hon ville omfamna vintern. Blue gjorde samma sak.
De tyckte om att det snöade så här mycket. Det blev fint ute och snön dämpade ljuden på något speciellt, nästan magiskt sätt.
"Grattis på födelsedagen, syrran." sa Blue.
"Tack detsamma, brorsan!" sa Dani.

Julkalendern 2017 - Del 12

*
New York City
Fredag, 12 December 2008

Det var en väldigt sömnig Eli som vaknade av sin väckarklocka denna kyliga vintermorgon. Han gäspade stort och försökte gnugga sömnen ur ögonen.
Han såg bort mot sitt fönster. Det vackra iskristall-mönstret var kvar.
Eli tyckte om mönstret. Men det gjorde att han inte kunde titta ut, och det gick inte att torka bort iskristallerna, ens med varmt vatten på en trasa, eller fönsterputs (hans syster hade provat det igår), så han var tvungen att öppna fönstret.
Brrr...! Vad kallt det var när decemberköld strömmade in i rummet. Det kändes nästan som fötterna skulle frysa fast i golvet.

"Men jösses, Eli... det känns ju som vinter inomhus...!"
Annie skyndade fram och stängde fönstret.
"Jag vet," log Eli. "men det där gör ju att man inte ser nåt."
Han pekade på iskristall-mönstret.
"Jag fattar inte varför det inte går att torka bort..." funderade Annie och höll om sin lillebror för att värma honom lite. "Det är ju som om det är nåt magiskt med det..."
Eli spratt till. Han stirrade på fönstret och sedan på sin storasyster.
"Det är för att det är magiskt!" utropade han. "Jag har sett nåt liknande förut - på Blue Creek Hill. Det är Dylan som har gjort detta! Dylan har varit här!"

Eli började nästan dansa av glädje.
"Dylan har varit vid mitt fönster!"
Annie skrattade.
"Älskling, du skriker..."
"Ja, ja... men fattar du inte? Min Dylan har jag varit här - vid mitt fönster - vid mitt rum!" jublade Eli.
Annie kramade honom.
"Åh, jag är så glad för din skull, brorsan!"

Elis ansikte strålade av glädje.
"Jag måste hålla mig vaken i natt, ifall hon kommer tillbaka!" sa Eli.
Annie bara log.
"Vi får väl se."
Eli rynkade på näsan.
"Vad menar du? Får jag inte stanna uppe eller? Det är faktiskt fredag!"
"Lugn." sa Annie, vänligt men bestämt. "Jag menar bara att du brukar vara väldigt trött på fredagskvällar, efter långa skoldagar."
Eli ryckte på axlarna.
"Jo, det förstås... Men nu gäller det Dylan. För hennes skull ska jag nog lyckas hålla mig vaken."
Åh, vad han längtade efter Dylan! Hans allra bästa vän och favorit-spökflicka.

Julkalendern 2017 - Del 11

*
Stockholm
Torsdag, 11 December 2008

Det var torsdag morgon. 6-åriga Colette och hennes klasskamrater satt i skolbiblioteket med sin fröken och lyssnade när bibliotekarien läste en saga för dem.
Sagan var bra och hade en mysig julstämning som Colette älskade. Men den tunna lilla flickan mådde inte helt bra idag, det kändes konstigt snurrigt i huvudet och magen hade börjat kurra.
En hungrig mage var hon van vid, men snurret i huvudet var otäckt.
Colette blev lite rädd och plötsligt började hon att gråta hjärtskärande.
Klasskamraterna spärrade oroligt upp ögonen och ville trösta henne.
Fröken kramade om Colette.
"Men älskade lilla barn... hur är det med dig...?"
"Förlåt..." snyftade Colette. "men jag är så hungrig. Vi hinner inte äta frukost idag."

Bibliotekarien lade ner boken och lyfte upp den lilla flickan i famnen.
"Lilla hjärtat... du måste ju få frukost. Ska vi gå bort till matsalen och se om dom kan ordna nåt till dig?"
Colette såg storögd på den snälla bibliotekarien.
"Får man det? Det är inte lunch än..." sa flickan oroligt.
"Jadå, det får man." sa bibliotekarien bestämt.
Hon bar Colette till matsalen och pratade en stund med bespisningspersonalen. De blev också oroliga för det bleka och svimfärdiga barnet och tog med sig henne in i köket.
"Nu ska vi laga nåt till dig, lilla gumman. Tycker du om mannagrynsgröt, med kanel och mjölk?"
Colette nickade sakta.
"Det är min bästa gröt." sa hon och kände hur magen knorrade ännu mer.

En av mattanterna kokade mannagrynsgröt och de andra dukade fram tallrik, sked och så kanel och ett paket mjölk.
Sedan fick Colette sitta i lugn och ro och äta frukost i matsalen, som så här dags var tom på andra barn.
"Tack." sa flickan de alla de snälla tanterna som brydde sig så mycket om henne. "Det här var min godaste frukost."
Det fanns oro i de vuxnas blickar när de nu såg på varandra.
Hur hade hon det hemma egentligen, den här lilla tösen...?
I tyst samförstånd bestämde mattanterna och bibliotekarien att de skulle göra allt som stod i deras makt för att hjälpa lilla Colette.
Inget barn skulle behöva må dåligt på den här skolan!
Bibliotekarien kramade om flickan.
"Allt kommer att bli bra, lilla hjärtat."
Colettes ögon fylldes med tårar.

Julkalendern 2017 - Del 10

*
New York City
Onsdag, 10 December 2008


Högt uppe på ett hustak satt en tonårsflicka och såg ut över den stora staden som nu var glittrande upplyst av gatlyktor och juleljus.
Dylan älskade detta mysiga diamant-skimmer. Men hon önskade att hon kunde dela denna magiska upplevelse med någon. Speciellt med hennes bästa (och enda) vän Eli, pojken som hon träffat på barnhemmet i Blue Creek, Minnesota för ett par månader sedan.
Men Eli tillhörde en annan värld än Dylan, de levandes värld, så det var inte helt lätt för de unga vännerna att ses så ofta som de önskade. Dylan och Eli hade inte setts sedan den där ödesdigra natten på Blue Creek Hill i höstas.

"Dylan, är det här du sitter...?"
En vänlig arm lades om hennes axlar och Dylan såg in i Fathers isblå ögon.
"Hej, Father." sa Dylan och log lite mot mannen.
Han var inte flickans far, men han kallades "Father" eftersom han var Spökvärldens patriark och beskyddare.
"Vad gör du här uppe, liten?" frågade Father.
Dylan suckade.
"Drömmer mig bort. Längtar..." sa hon sorgset.
Father nickade förstående.
"Ja, älskade barn, jag vet att du vill besöka din vän, Eli. Men du är inte helt frisk än Dylan. Ditt system försvagades avsevärt när du slogs mot Demonerna i höstas och du får inte anstränga dig."
Dylan suckade igen och skakade ogillande på huvudet.
"Men jag vill ju bara se att Eli har det bra! Det är inte så ansträngande!"
Father strök flickan över det mörkbruna, nästan svarta, håret.
"Ett par veckor till får du hålla ut, Dyl. Men nu vill jag att du kommer ner till oss andra."
Father log uppmuntrande.
"Vi ska ju fira din födelsedag, har du glömt det?"
Dylan såg ut över Manhattan igen.
"Några minuter till bara...?" bad hon.
Father tillät detta. Han gav den lilla spökflickan en faderlig puss på kinden och gick sedan ner från taket.

Jag måste få träffa Eli...! tänkte Dylan.
Hon reste sig upp på huskanten, tog ett djupt andetag och kastade sig ut.
Först killade de till lite i magen, men sedan gick det bra. Hon var ganska van vid att flyga nu och behärskade konsten bra, efter ett par år som spökflicka.
Hon svävade lätt över staden och stannade inte till förrän hon var framme vid byggnaden där Eli och hans storasyster bodde.
Vilken tur att jag vet vilken lägenhet Eli bor i... tänkte hon leende. Det hade varit tråkigt att flyga runt hela byggnaden och kika in i över 65 lägenheter.
Dylan visste dock inte vilket rum som var Elis, men det skulle inte vara så svårt att hitta. Hon visste ju åtminstone vilken våning hon skulle till.
Hon flög en bit till och landade på en av de franska balkongerna.
Dylan var väldigt försiktig när hon kikade in genom fönstren, för nu hade hon använt en av sina krafter - den som gjorde henne synlig för levande människor. Eli kunde visserligen se henne som spöke, men hon ville för en gångs skull känna sig lite mer mänsklig den här kvällen.

Åh, där var han ju! Hennes älskade Eli!
Dylan skrek nästan till av lycka, men behärskade sig.
Eli låg i sin säng och verkade sova djupt. Det var lite synd att han inte var vaken... men nu hade Dylan ändå fått se honom.
Hon skickade en slängkyss till honom och sedan satte hon händerna mot fönsterrutan och använde ännu en av sina specialkrafter.
Ett vackert iskristall-mönster spred sig över fönstret och Dylan log, nöjd med sitt lilla spök-trolleri.
Nu vet han att jag har varit här, sa hon för sig själv.
En liten stund till stod spökflickan på balkongen och såg på Eli.
En tår rann nedför hennes kind och blev till is i decemberkylan.
"Vi ses snart igen Eli, jag lovar..." viskade Dylan.
Och så klev hon upp på järnbalkong-räcket och flög ut över staden igen.