Skrivpuff - 13 Maj 2015

*
Fjär

Fortsättning från 12 Maj 2015

Rainbow House Orphan Shelter
New York. December 1989.

Dr. Friedman

Dagen före Nyårsafton gick jag till Rainbow House, barnhemmet där mina yngsta patienter någonsin; Blue Danelli, hans tvillingsyster Dani och deras kusin Nikki, nu bodde.
Blue var inte alls lika tillmötesgående som vid vår första session. Pojken satt på golvet i lekrummet och ritade och han tittade bara upp på mig en gång.
Dani var också avståndstagande och fjär. Hon ville inte låta mig komma nära hennes bror till en början. Hon var vaksam och mycket bestämd.
Nikki tog skydd hos barnhemsförståndaren och verkade alldeles förskräckt.
Stackars små ungar... alla främlingar måste te sig hotfulla efter allt de varit med om...

Jag slog mig ner på golvet, en liten bit ifrån Blue. Jag tittade intresserat på hans teckning.
"Blue älskar att rita." berättade en ung tjej, en av barhemmets pedagoger. "Jag slår vad om att han blir konstnär en vacker dag. Och för att bara vara två år är hans teckningar väldigt bra och sofistikerade."
Hon strök Blue över håret.
"Vad ritar du idag, Blue?"
Pojken såg ner på sin teckning, något som påminde om en drake, eller kanske ett monster. De långa spetsiga på varelsen detaljerna tolkade jag som huggtänder.
Hans bild var verkligen sofistikerad.
Jag ryste...

Då kom Dani fram till mig. Hon lade en tygdocka i min famn och såg allvarligt på mig.
Sedan satte hon fingret till läpparna och gav ifrån sig ett Ssssh-ljud, sådär som man gör när man vill att någon ska vara tyst - eller hålla en hemlighet...
Det knöt sig i magen på mig och jag undrade om mördaren hade gjort så åt henne.
Blue tittade upp, såg på oss länge, och fortsatte sedan med sin teckning.
"Vad fint du ritar." berömde jag.
Då såg pojken på mig med rädda ögon. Han blottade tänderna och krökte sina små fingrar till klor. Sedan morrade han.
Jag ryckte till.
Han ville uppenbarligen säga något med sin teckning och det monsterliknande lätet. Men vad?

"Mammas monster." sa Dani plötsligt.
Jag ryste igen. Var det mördaren som Blue höll på att rita?
Blue stoppade tummen i munnen och började gunga fram och tillbaka.
Deras unga pedagog höll om barnen och tröstade dem.
"Älsklingar..." sa hon med gråten i halsen. "Ni har sett alldeles för mycket."
Dani slog händerna för ögonen och gnydde.
"Pappa...!" snyftade hon bedjande.
Pedagogen såg på mig.
"Deras pappa kommer och hälsar på i morgon."
Jag nickade.
"Det är bra. Kommer deras far kunna ta hand om dom snart?"
Pedagogen skakade på huvudet.
"Jag vet inte. Det kommer nog dröja ett tag... och vi får se vad sociala myndigheterna beslutar."

Dani tog bort händerna från sitt ansikte och såg sig omkring.
"Gå pappa nu."
Lilltösen reste sig och började gå mot dörröppningen.
När hon blev upplockad av en annan pedagog skrek och grät hon.
"Dani ha pappa!" vrålade hon.
Blue började också gråta.
Jag satte honom i mitt knä och försökte trösta den ledsna och rädda pojken.
Men förgäves... under resten av mitt besök på barnhemmet storgrät tvillingarna.
Aldrig under mina sju år som psykolog hade jag blivit så skakad av några patienters öden som jag var nu.
Skulle jag någonsin kunna hjälpa barnen Danelli?

Skrivpuff - 12 Maj 2015

*
Öppen

Oak Park, New York. December 1989.
Dr. Friedmans mottagning

Mina kollegor tyckte nog att jag var lätt galen när de fick reda på att min nästa patient endast var 2 år gammal.
Men jag var öppen för det mesta och egentligen skulle jag inte ha en vanlig terapi-session med Blue Danelli, utan bara övervaka och studera honom.
Den lilla pojken stora blå ögon såg vaksamt på mig när jag slog mig ner intill honom där han satt på golvet.
"Hej, Blue." hälsade jag. "Får jag sitta här hos dig?"
Jag fick en nickning som svar.
"Leker du med bilar?" fortsatte jag.
Blue tittade ner på golvet och tog upp en brandbil. Han gav leksaken till mig.
"Ska du inte leka med brandbilen mer?"
Blue svarade inte. Han tittade på bilarna som han prydligt hade parkerat på mattan och valde ut en polisbil istället.
"Polis." sa pojken och såg storögd på mig igen. "Polis hemma huset."
Han lade leksaksbilen i mitt knä.

"Mamma." sa han längtansfullt och såg ledsen ut.
Han slog ut med händerna.
"Mamma borta."
Jag kände mig skakad av det här stackars barnets öde.
Ett par veckor tidigare hade hans mamma och moster mördats i deras hem - mitt framför ögonen på Blue och hans tvillingsyster.
Sanningen var så fruktansvärd att den var svår att ta in.
Jag ville krama den här lilla ungen och trösta honom, men visste inte om jag borde det...
Blue ställde sig upp, nära mig. Han såg länge på mig, forskande.
"Du polis?" undrade han.
"Nej, jag är doktor." svarade jag.
Den lilla pojken såg ut att fundera.
"Doktor." upprepade han.
Jag nickade.
"Jag pratar med barn som är ledsna." sa jag, utan veta hur mycket han förstod.
Blue uppfattade allt jag sa tydligen, för han nickade och klappade sig med handflatan på bröstkorgen, hans sätt att peka på sig själv.
"Blue lessen." sa han och tryckte sig ännu närmre mig. "Vill ha mamma..."

Han lade en liten hand på min kind.
"Doktor laga mamma?" sa han hoppfullt.
Åh Herregud...
Pojkens antydan om att hans mamma varit "trasig", det vill säga svårt skadad, påverkade mig starkt.
Trots alla hemskheter mina patienter berättade för mig grät jag aldrig. Men nu gjorde jag nästan det.
"Mamma sover..." sa Blue. "Moster sover."
Kanske förstod han att hans mamma och moster inte skulle komma tillbaka mer...? 
Jag fick en stark känsla av att det var "död" han egentligen menade.
Försiktigt kramade jag om Blue.
"Krama Blue." sa pojken godkännande.
Han klappade mig ömsint på kinden.
"Kompis."
Jag log, rörd över att jag vunnit den här lilla pojkens förtroende.
Det var inte alla vuxna som gjorde det så här lätt, hade jag fått veta.
Blue var ett vaksamt barn med stark integritet.
Det skulle bli intressant att följa hans utveckling.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 3

*
Det var en glad liten Alex som kom till skolan på måndagen. Han var ivrig över att återse sina vänner och sin jämnåriga fostersyster Maxine.
Han visade stolt upp de nya skosnörena och berättade om helgen och pizza-kalaset.
"Och vet ni... jag har godis kvar." viskade han till Maxine och bästisen Holly. "Ni får smaka efter skolan om ni vill."
Flickorna log och sa att han var gullig som var så generös.
Alex, Maxine och Holly längtade efter godiset och fnissade åt att de hade en hemlighet.

Ett par klasskamrater kom nu fram till Alex och hans vänner och ställde sig i en klunga runt dem.
"Har du slutat gråta nu?" sa en pojke och flinade försmädligt.
Alex bara blängde på honom.
"Vi såg ju hur du satt och lipade igår... Buhuhu...!"
På överdriver manér imiterade retstickorna någon som gråter.
"Alex är en lipsill! Alex är en lipsill!" sjöng de och skrattade hånfullt.
"Är jag inte alls!" fräste Alex. "Håll truten!"
Men de höll inte truten, det var ju super-kul att reta Alex som alltid blev så ledsen och arg..

När de pojkarna fortsatte med sin retsamma sång blev Alex vrålarg.
Han brydde sig inte om att han var mindre och lättare, utan kastade sig emot dem.
Självklart slog och knuffades de större pojkarna tillbaka och snart hade ett vilt slagsmål utbrutit bland 9- och 10-åringarna.
Maxine var lika liten och tanig som Alex, men det avskräckte inte henne från att hjälpa till.
Hon stod nämligen alltid på sin brors sida och hon var inte rädd för att slåss lite, om nöden krävde det.
Inte förrän en lärare kom springande och stoppade dem lugnade barnen ner sig.

"Ingen har rätt att kalla mig lipsill!" sa Alex när läraren frågade hur allt hade startat.
"Näää, det får man inte göra!" instämde Maxine.
Hon lade armen om sin Alex.
"Jag förstår så väl att ni blir arga när nån retas. Men det är aldrig rätt att slåss, det vet ni." förmanade läraren.
"Meh...! Om man är dum mot min brorsa får man på plytet, så det så." sa Maxine med emfas.
Den lilla tuffingen knöt nävarna.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 2

*
Dede tog med sig den snyftade pojken till en parkbänk, där satte hon honom i sitt knä och kramade honom.
”Jävla skosnören...!" sa Alex ilsket. "Dom går upp hela tiden."
Dede strök honom över håret.
” Ska vi inte klippa av dom en bit då?" föreslog hon.
Alex ruskade på huvudet.
"Nä... dom blir rufsiga då."
"Du menar att dom fransar sig i ändarna...?" log Dede.
Alex nickade. Han torkade tårarna och såg länge på sin älskade barnvakt.
"Mamma ska köpa nya skosnören, men vi har inte hunnit med det än."
Dede föreslog att de kunde gå och köpa ett par nya, coola skosnören åt honom nu. Det ville Alex gärna göra.

"Men först ska vi gå hem och tvätta dina stackars knän och sätta på plåster." sa Dede. "Och du kanske ska byta om till långbyxor, för det börjar bli lite kyligt ute nu."
Alex rynkade bekymrat pannan.
"Men pizzan då...?"
Dede log och kramade honom.
"Vi hinner med pizza också, så klart. Först plåstrar vi om dig och tar på långbyxor, och sen ska vi fixa skosnören."
Alex nickade.
"Glöm inte pizza!" påminde han, för säkerhets skull.
"Nej då, sötnöt, det glömmer jag inte." log Dede. "Vi ska äta en riktig festmåltid. Med pizza, läsk och glass."
Samtidigt som hon räknade upp allt de skulle festa på kittlade hon Alex.
Och hon lyckades locka fram ett leende hos honom - och till slut lyckliga små fnissningar.

Skrivpuff - 11 Maj 2015 - del 1

*
Trilla

Paradise, California. Hösten 2002.

En varm och solig söndag var 9-åriga Alex på stadens höstmarknad med sin barnvakt, 16-åriga Dede.
Alla färgglada frukter och grönsaker fascinerade pojken, men det han tyckte var mest kul var att han fick godis - något han annars bara fick på fredagar eller lördagar.
"Det är bra när barnvakter skämmer bort en." tyckte Alex.
Dede skrattade och rufsade om i hans hår.

När Alex tröttnade på att gå runt bland alla marknadsstånd bestämde de att de skulle gå till en pizza-restaurang som låg i köpcentret.
På vägen dit fick Alex för sig att han skulle stila lite för Dede och visa hur fort han kunde springa.
Det kunde gått bra - om det inte hade varit för skosnörena...
Alex märkte inte att de hade gått upp och när han sprang som fortast snubblade han på dem. Han föll till marken med en duns.

När Dede kom framrusande till Alex satt han och tittade på sina nakna knän, som nu var alldeles uppskrapade av asfalten.
"Men Alex, lilla gubben...! Hur gick det?"
Dede böjde sig bekymrad över honom.
Pojkens tunna lilla kropp skakade och snyftande ljud hördes från honom.
"Gör det mycket ont?" frågade Dede.
Alex nickade.
Nu syntes tårar i hans långa ögonfransar, trots att pojken kämpade hårt för att inte börja gråta.

Skrivpuff - 10 Maj 2015

*
Mastodontisk

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.

Det uppstod ofta intressanta, och stundtals hetlevrade, diskussioner bland eleverna i Miss Barclays klass.
Den här dagen pratade tonåringarna om självskadebeteende.
Några uttryckte tydlig att de tyckte att detta var "en ganska överdramatisk sak att syssla med". Och de ansåg att ungar som skar sig bara krävde uppmärksamhet.
"Ja precis, en larvig tjejgrej helt enkelt." fnyste en av killarna.
"Det finns faktiskt killar som skär sig också." påpekade en tjej.
Alex brukade delta i klasskamraternas diskussioner och komma med åsikter, men nu var han tyst och verkade nästan frånvarande.
Hans kompis Libby klappade honom på knät.
"Är du okej, sötis?"
Alex nickade och gav henne ett litet leende för att försäkra att han verkligen var okej. Men han kände sig illa till mods och en aning skamsen...
Plötsligt tedde sig hans skada, ett långt skärsår på underarmen, alldeles mastodontisk.
Och trots att Alex visste att det var den mörka delen av hans psyke som spelade honom ett elakt spratt, blev han nästan övertygad om att såret lyste eldrött och talade om för alla att det existerade.
Åh... vad han ville slita loss de där dumma stygnen...!

Holly lade märke till att Alex sneglade ner på sin arm. Han svalde och täckte den skadade delen med sin friska hand, trots att vit gasväv dolde det fula såret och stygnen.
Holly satte sig intill sin älskade vän och lade armen om honom.
"Vill du gå ut en stund?" viskade hon.
Alex nickade och gav henne ett tacksamt leende.
De två bästa vännerna slank ut ur klassrummet och fortsatte ut på skolgården, så att Alex kunde få ta lite frisk luft.
"Jag är okej." sa Alex när Holly såg oroligt på honom. "Minnena slår till ibland bara... och så blir jag liksom lite rädd att alla ska få reda på att jag själv har orsakat skadan på min arm."
Pojken suckade.
"Jag menar, du hör ju hur dom snackar där inne... överdramatiskt och uppmärksamhetskrävande och allt det där..."

Holly lindade armarna om hans magra kropp.
"Jag förstår att du blir orolig att alla ska få veta, älskling." sa hon ömt. "Men vi som vet säger inget."
Det var bara Alex allra närmaste vänner och hans familj som visste att han för ett tag sedan skurit sin underarm med ett rakblad.
Alex nickade.
"Jag vet Holly. Mina hemligheter är alltid säkra med er."
Holly nickade.
"Det vet du, Alex. Och du, alla som snackar så där dumt har ingen aning om vad ångest och oro innebär..."
"Nej..." instämde Alex. "Tack för att du alltid stöttar mig i allt, Holly."
Holly började nästan gråta, så rörd blev hon.
"I'm there for you, babe." log hon och strök Alex mjukt över kinden.
Alex log. Han lindade blygt armarna om Holly och gav henne en lång kram.

Sedan såg han fundersam ut.
"Hmmm... vi kanske ska gå in igen, innan alla börjar undra vart vi har tagit vägen?"
Holly höll med honom.
Men när de skulle gå in i skolbyggnaden igen tvekade Alex en aning, så hon lade armen om hans midja och drog med sig honom.
"Kom med nu, innan Miss Barclay skickar ut en räddningspatrull efter oss."
Det lilla skämtet fick Alex att dra på smilbanden och snart skrattade han lite.

Klicka på cutting-bilderna, så syns texten bättre

*

Skrivpuff - 9 Maj 2015

*
Dagg

Clearwater Falls, Minnesota.
Sommaren 2011.

Jadie Coleman såg fascinerat på den lilla rara nyckelpigs-familjen som vandrade uppför ett grässtrå fullt med dagg-droppar.
"Kolla, vad vackert!" sa Jadie ivrigt och petade på sin yngre bror som låg i gräset och läste i en bok.
Jasper bara grymtade ointresserat.
Jadie himlade sig.
Hon drog loss ett grässtrå och kittlade sin lillebror under foten med det, för att vinna hans uppmärksamhet.
Det gjorde hon.
Jasper suckade, men gav henne en road blick.
"Vad är det nu då? Vad kittlas du för?"
Hans syster log brett.
"Jazzy, vidga dina vyer lite och kolla in naturens underverk."
Lillebror såg frågande ut.

”Nyckelpigor." förklarade Jadie. "Dom är söta - och dom betyder tur."
Jasper gjorde en liten grimas.
”Jaså…? Inte för mig i alla fall.”
Jadie flinade.
”Äsch… du är ju bara bitter för sommarskolan. Kom hit nu gnällspik och kolla på nyckelpigorna och dagg-dropprna.”
Jasper suckade.
Men han satte sig intill sin syster och studerade den vackra naturens underverk.
”Okej syrran, du har rätt." log han motvilligt. "Det är vackert.”
Jadie skrattade triumferande.
"Aha...! Jag visste väl det!" sa hon förnöjt. "Du har ett intresse för vackra saker! Det gäller bara att motivera dig."

Hon fick en djup, dramatisk suck till svar och Jasper lade sig ner i gräset igen.
"Jag har inte samma ro som du, syrran. Jag kan inte sitta och glo på dagg-droppar i en timme."
Jadie lade sig ner intill honom.
"Jag har inte suttit här i en timme..."
Jasper flinade.
"Okej då. Fyrtiofem minuter."
"Kul brorsan. Du är skojig du." sa Jadie syrligt.
Hon fick en lång kram av sin lillebror.
"Men ärligt talat beundrar jag din förmåga att koncentrera dig på sånt som vi andra bara ser som struntsaker." sa Jasper och lät uppriktigt beundrande och kärleksfull. "Du är helt awesome, Jadie!"

Syskonen tog upp Jaspers bok och läste lite tillsammans. De satt länge och diskuterade allt från handling till karaktärer.
Morgonsolen värmde dem lugnet i naturen skänkte harmoni.
En nyckelpiga landade på Jaspers hand.
Han studerade den tankfullt.
"Du kanske vill skänka oss lite tur?" log han.
Nyckelpigan sträckte ut vingarna och flög bort.
"Så mycket för den turen..." muttrade Jasper och sneglade på sin syster.
Jadie fnissade.
"Awww... stackars Jazzy..." sa hon medsökande och rufsade sin lillebror i håret. "Din lycka i livet kommer en vacker dag, det är jag säker på."
Jasper log och lade armen om hennes axlar.
"Äsch... jag känner mig inte särskilt olycklig."
Han var faktiskt tacksam för att han hade så mycket fint i sitt liv.
Även om han inte sa det till sina föräldrar och sina två äldre syskon så ofta höll han av dem mycket och han uppskattade allt de gjorde för honom.

"Jag vet, lillbrorsan." sa Jadie plötsligt.
Jasper stirrade frågande på henne.
Hade hon läst hans tankar...? Nej... det var väl ändå inte möjligt?
Visserligen var Jadie speciell, men kunde hon läsa tankar...?
"Vad vet du?"
Jadie log.
"Hur mycket tacksamhet du känner för mamma, pappa, Odin och mig. Och vi har tur som har dig i våra liv."
Jasper skakade på huvudet.
"Men... jag har inte sagt nåt..."
"Nej..." sa Jadie, lite hemlighetsfullt. "men det är inte alltid folk behöver uttrycka sig med ord."
Jasper kände sig omtumlad och förvirrad och Jadie bara log och fnissade åt det.
"Du är verkligen en speciell tjej, Jadie Coleman." var det enda han kom på att säga.
Jadie nickade.
"Mmmm..."

Skrivpuff - 8 Maj 2015

*
Flytta

Delphi, California. Augusti 1958.

Ryan, 21 månader, besökte marknaden inne i stan tillsammans med pappa David och storasyster Rebecca, 6 ½ år.
Solen sken och alla var på gott humör.
Ryan klättrade ur sin barnvagn.
"Stanna här hos oss nu." förmanade David och strök sin son över de ljusa lockarna.
"Mmmm..." sa Ryan lydigt.
Men i nästa sekund pinnande den lilla pojken snabbt iväg för att upptäcka den spännande platsen.
Små ben kunde förflytta sig mycket snabbt, det hade David fått uppleva många gånger med sin son.
"Då var det dags igen..." suckade David.
Han och Rebecca sprang efter det lilla busfröt.
Ryan skrattade glatt när han upptäckte att pappa och syster kom efter honom. För honom var det ju som en lek.
"Stanna, Ryan!" ropade Rebecca.

När David kom ifatt Ryan satte han sig på huk vid och tänkte lyfta upp sin son.
Men då protesterade Ryan.
”Flytta.” sa pojken för försökte putta bort sin far.
Han ville ju gå på upptäcktsfärd, inte skulle pappa komma här och hindra honom då.
"Nej Ry." förmanade storasyster Rebecca. "Var en snäll pojke."
Ryan lade huvudet på sned och såg på David.
"Ry är snäll pojke." försäkrade han.
David log.
"Ja, när du inte springer iväg från oss." svarade han och lyfte upp pojken.
Ryan nickade och lindade armarna runt pappas hals.
"Stygg pojke." sa han och flinade.
David log igen.
"Nej, älskling. Du är inte en stygg pojke."
"Du är en busunge!" skrattade Rebecca.
Ryan nickade glatt, som om det var något särskilt bra att vara.
"Busunge!" sa han stolt.

Ryan blev buren av pappa David ett tag och sedan fick han sitta i sin vagn.
Nu satt han stilla och tittade på alla saker på marknaden och han hälsade på alla människor de mötte.
Rebecca kände sig stolt när alla log vänligt mot hennes söta lillebror som var så charmig.
"Nu ska vi köpa blommor till mamma." berättade David.
"Mamma-blommor!" sa Ryan ivrigt. "Ry vill köpa mamma-blommor."
Rebecca böjde sig ner och smekte lillemans kind.
"Ja, lilla gubben, du får köpa blommor till mormor."

Nöjd med svaret såg Ryan på havet av färgglada blommor en bit bort.
Han tog nappen ur munnen och klättrade ur sin vagn igen.
"Blommor! Ryan ska köpa blommor."
Med bestämda steg gick han bort mot blomsterförsäljerskan.
Rebecca såg upp på David och slog ut med armarna.
"Pappa, vi får nog ha sele på den där ungen..." suckade hon.
David skrattade åt sin lilla dotters lillgamla, men söta, sätt.
"Ja, det är nog säkrast med den busungen." sa han.
Sedan skyndade de iväg mot blommorna, där en liten pojke med gula hängselbyxor nu stod och pratade med blomsterförsäljerskan.

Den äldre damen log varmt.
"Den här lilla herrn säger att han ska köpa blommor till sin mamma."
David log.
"Ja, vi ska köpa blommor till Kate och fira att hon har kommit in på en fotoutbildning."
Blomsterförsäljerskan såg helt förtjust ut.
"Åh vad underbart! Hälsa Kate och gratulera!"
David lovade att han skulle göra det.
Lilla Ryan ryckte bestämt sin pappa i handen
"Många blommor." påminde han. "Fina mamma-blommor."

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 4

*
De tre ungdomarna satt i soffan i Hollys vardagsrum och åt sitt mellanmål.
Cassie kände sig trött av alla känslor, men hon kände sig också lättad.
Hon hade vågat och orkat prata ut och hon visste att Marissa var okej.
"Ibland känner jag mig så svag när jag gråter..." erkände Cassie.
Alex lade beskyddande armen om henne igen.
"Det är bara för att dina mobbare använder dina känslor emot dig."
Han såg henne allvarligt i ögonen.
"Men du syrran, det är faktiskt starkt att du vågar visa att du har känslor. Det är ingen svaghet."
Cassie nickade.
"Tack brorsan."

Holly log ömt mot Alex och strök honom över ryggen.
"Du borde lyssna på dina egna råd, sötis."
Alex såg lite frågande på henne.
Holly förklarade.
"Du brukar ju själv tycka att du är svag för att du är känslig. Så när du blir retad kämpar du för att hålla inne med alla ledsna känslor och blir förbannad istället."
Alex funderade på detta en stund.
"Du har rätt, Holly. Jag gör faktiskt så..."
Holly log ömt och rufsade honom i håret.
"Mmmm... fast du är verkligen inte svag, Alex. Tvärtom, du är en av de starkaste personer jag känner. Och det är du också, Cassie."

Alex och Cassie kände sig rörda och stolta och båda syskonen log blygt.
"Tack." mumlade Alex lite generat.
Holly kysste honom på kinden.
"Du är fin du."
Cassie började fnissa när hennes bror rodnade lätt.
"Sluta fnissa och drick din smoothie..." muttrade Alex.
Nu brast båda tjejerna i skratt. Och till slut skrattade Alex också.
"Sötnos." sa Holly kärleksfullt och gav honom en kram.

Skönt man kan få en så här fin och mysig eftermiddag trots en jobbig skoldag... tänkte Cassie.
"Vad tänker du på?" frågade Alex.
"Att jag är tacksam för att ni kan vända en hemsk dag till en bra." svarade Cassie.
Hon såg att Alex blev väldigt rörd av hennes ord.
"Fint sagt, Cassiebear. Fast du är minst lika bra på att få folk att må bra, så det så!"
"Det håller jag verkligen med om." sa Holly.
Nu var det Cassies tur att rodna lite.
"Tack." sa hon blygt. "Ni är underbara."

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 3

*
När Cassies mobiltelefon ringde en stund senare spratt hon till. Hon såg på displayen och blev exalterad.
"Det är Marissa!" utbrast hon och skyndade sig att svara.
Holly och Alex lämnade rummet för att låta henne prata med sin vän ifred.
"Marissa! Hur är det med dig?" frågade Cassie.
Marissa suckade tyst. Det hördes att hon också hade gråtit.
"Jag är så ledsen att jag inte har svarat på dina meddelanden. Jag uppskattar dom verkligen, men allt har varit så tungt på sistone bara..."
Cassie sa att hon förstod henne och hon sa att Marissa inte behövde be om ursäkt.
"Jag var så orolig bara. Och nu är jag så glad att höra din röst."

Flickorna pratade länge om allt som hänt dem den senaste tiden.
Sedan berättade Marissa att hon skulle få hemundervisning ett tag.
Cassie berättade då att det var samma sak för henne.
"Jag saknar dig." sa Marissa. "Kan vi inte ses i morgon?"
"Jo, gärna!" svarade Cassie och log. "Jag saknar dig också."
Flickorna bestämde tid och plats och sedan pratade de lite till, om allt mellan himmel och jord.

När de avslutat samtalet kände sig Cassie mycket bättre till mods.
Nu visste hon att hennes kära vän mådde bra, efter omständigheterna.
Alex och Holly hade gått ner i köket, där de gjorde i ordning ett litet mellanmål bestående av hallon-smoothie och oatmeal cookies.
Alex såg länge på sin lillasyster.
"Är du okej?" frågade han.
Cassie slog armarna om sin brors midja.
"Ja, jag mår bättre nu. Det var skönt att prata med Marissa. Och det var skönt att prata med er."
"Bra." sa Alex och log.

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 2

*
Cassies storebror Alex såg bekymrat på henne.
"Vad är det, syrran?"
Alex bästa vän Holly lade armen om Cassie.
"Har det hänt nåt, hjärtat? Är det skolan igen?"
Cassie började gråta.
Hon ville inte, men hon kunde inte hålla inne med alla känslor längre.
"Pink Girls Club-tjejerna... Dom ger sig aldrig. Och nu har inte Marissa varit i skolan på en vecka..."
Cassie snyftade och kände sig hemskt osammanhängande.
Hon bad om ursäkt för det, men både Alex och Holly tycktes förstå henne.
"Be inte om ursäkt." sa Alex. "Kom hit, syrran."
Alex höll om Cassie. Det gjorde Holly också.
Och så satt alla tre länge på Hollys säng och lät Cassie gråta ut ordentligt.

När Cassie hade lugnat sig lite kunde hon berätta mer om vad som hänt i skolan och hon sa att hon inte ville gå dit mer.
"Då ska du inte göra det." sa Alex bestämt. "Du kan vara home schooled tills din skola fattar att det är bättre för dig att byta skola."
Holly nickade instämmande.
"Ja, prata med din mamma om det Cass." sa hon och strök bort en tår från Cassies kind. "Din mamma är ju klok och förstående."
Cassie log och nickade.
"Jag ska fråga henne om jag får bli home schooled."
Alex gav sin lillasyster en hård kram.
"Du vet att mamma är på din sida, Cassiebear."

Cassie började gråta igen.
Den här gången för att Alex och Holly alltid var så gulliga mot henne.
"Tack för att ni bryr er om mig." sa hon.
Alex log.
"Det är väl klart att vi gör. Vi älskar ju dig."
"Awww... finaste brorsan." sa Cassie ömt och höll om Alex.

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 1

*

Trappa

Sun City, California. Våren 2011.

13-åriga Cassie Spencer hade haft en jobbig dag i skolan.
Hela dagen hade hon hållit inne med alla sina känslor, så att hennes mobbare inte skulle få ännu en anledning att retas. Det verkade glädja dem om hon började gråta.
Idag hade hon (bland annat) fått höra att hon var konstig och onormal för att hon hade två familjer (en biologisk och en fosterfamilj).
Detta var inte det värsta de gjort mot henne, men den senaste tiden hade mobbningen trappats upp och Cassie hade fått nog.

Dessutom var hon orolig för kompisen Marissa, som var mobbad av samma tjejgäng.
Marissa hade inte varit i skolan på flera dagar och Cassie var rädd att hon var benägen att göra något drastiskt...
Hon hade sänt flera textmeddelanden till Marissa, och hon hade ringt, men hade ännu inte fått något svar.
Cassie suckade tungt.

Skrivpuff - 6 Maj 2015

*
Charmig

Sun City, California. Våren 2011.

Holly

Alex stod på Green Hill och tittade ut över himlen och havet. Hans blick var fäst på något som endast han tycktes se.
Vinden rufsade om hans sandblonda, halvlånga hår och lite kylig luft svepte nu omkring oss.
Men Alex märkte det knappt. Han såg nästan lite drömsk ut, och rofylld.
Jag tänkte just gå fram och krama honom, och fråga vad han tänkte på, när jag fick en annan idé.
Jag ville föreviga den här stunden, för Alex såg så fin ut där han stod.
Tyvärr hade jag inte mitt skissblock eller pennor med mig...
Men jag hade något annat: min iPhone! Ja, några Hipstamatic-bilder fick duga.
Jag provade flera olika filter (Hipstamatics speciella linser, filmer och blixtar) och jag blev väldigt nöjd.

Alex vände sig om och såg på mig just när jag tog en bild.
"Plåtar du nåt fint?" frågade han och kom fram till mig.
Jag nickade och drog ner honom intill mig.
"Yep, världens finaste sötnos."
Jag höll om honom och visade bilderna.
Alex log.
"Du är en bra fotograf, Holly."
"Tack sötis. Men så hade jag ett väldigt fint motiv också." sa jag och petade honom menande i sidan.
Alex flinade brett och fladdrade överdrivet med sina långa ögonfransar.
"Charmtroll!" skrattade jag och kramade honom.
"Det är jag det." sa Alex med fejkad kaxighet.
Gud, vad jag älskar den här killen...! tänkte jag.

Det blev för kallt här uppe på Green Hill, så vi bestämde oss för att bege oss in till stan för äta lite pizza.
Men först tog jag en bild av oss båda.
"Den blev bra." sa Alex. "Den måste nästa ramas in."
Det höll jag med om.
Jag lade på minnet att jag skulle skriva ut en bild och rama in den åt Alex.
"Vad tittade du på förut, by the way?" frågade jag.
Alex ryckte på axlarna.
"Vet inte... havet kanske... och himlen. Jag skulle inte vilja bo på en plats där inte havet finns."
Sedan log han blygt och sneglade på mig.
"Jag skulle inte vilja bo på en plats där inte du finns heller..."
"Awww...! Älskade Alex!"
Min fina bästa vän. Han var så söt.
Jag omfamnade honom och kysste honom på kinden.
"Och jag skulle inte vilja bo nånstans där det inte finns nån Alex."
Alex såg glad och generad ut på samma gång.
"Holly, det bara är så att vi hör ihop." sa han, bestämt och kärleksfullt. "Det kan inget ändra på."

Grattis på födelsedagen, Melwin! 6/5 2015

*

Grattis Melwin!

Grattis på födelsedagen, Noel! 6/5 2015

*

Grattis Noel!

Mörkt vatten - 4

*
Phelps som hade fått stryk hade nu samlat sig. Han kravlade sig upp från marken och stegade fram mot Dani.
”Din lilla fitta…” väste han.
Och så gav han henne ett stenhårt slag med öppen handflata.
Han flinade förnöjt när Danis underläpp sprack och började blöda.
”Åh vad du är modig som ger dig på dom som är mindre än du.” sa Tessa giftigt.
Antagonist-Phelps blängde på henne.
”Fitta!” sa han.
”Är du…?” sa Tessa och log som om hon tyckte synd om Phelps. ”Ledsen hörru, men jag kan nog inte göra nåt åt det.”
När Phelps inte fann något dräpande svar vände han sig åter mot Dani.
”Danelli, din brorsa är ett sånt jävla freak. Vore det inte bättre för alla om han flyttade tillbaka till den där instutionen för dårar, där han hör hemma…?”

Dani tog tag om Phelps axlar, såg honom djupt i ögonen och log.
”Jag ska säga dig vad jag tycker.” sa hon.
Och innan antagonisten hann blinka hade Dani kört upp sitt knä mellan benen på honom.
Killen gnydde och rasade ihop på asfalten.
”Jävla fitt-unge…” morrade han och såg mordiskt på Dani.
”Du borde nog öva lite på ditt ordförråd.” sa Tessa. ”Det kan vara bra att kunna fler ord än ett.”
Tessa gav Blue hans ritgrejer och rufsade kärleksfullt om hans hår.
Sedan lade hon en arm om honom och en arm om Dani.
Tillsammans gick de tre tonåringarna in i skolbyggnaden.

Mörkt vatten - 3

*
Dani Danelli hörde skriken bortifrån grässlänten och hennes hjärta började panikbanka som besatt. Det brusade i öronen.
”Vad är det, D…?”
Tessa, en av Danis bästa vänner lade en hand på hennes axel.
”Är det Blue som skriker?”
Dani bara nickade.
”Jävla skitstövlar…!” morrade Tessa.
Flickorna rusade bort mot horden av killar och tjejer som bara stod där och såg på hur Blue trakasserades.
Dani knuffade och buffade sig ilsket fram tills hon var framme hos sin tvillingbror.
Hon såg med vild, brinnande blick på mobbarna.
”Phelps, släpp min bror - nu!” befallde hon.

När antagonisten Phelps bara flinade agerade Dani på ren instinkt.
Fnysande som en uppretad drake delade hon ut en rejäl knytnävssmäll som fick mobbaren att tumla åt sidan av smärta och ren förvåning.
”Jäklar Phelps!” skrattade någon. ”Fick du stryk av en liten tjej?”
”Håll käften!” fräste Phelps.
Det är fan inte sant, jag fick stryk av en jävla tjej…!
Nederlaget var närapå knäckande för tuffingen.
Vilken skön syn! tänkte Tessa.
Men sedan ägnade hon inte mobbaren någon mer tanke.
Hon såg istället på stackars Blue som låg på marken.
”Är du svårt skadad?” frågade hon oroligt.
Blue skakade på huvudet.

Dani tog ett stadigt tag om sin brors hand och handled och drog upp honom på fötter.
Hon kramade om Blue.
”Här brorsan, torka ansiktet.”
Hon drog av sig munkjackan hon hade på sig och räckte fram den.
”Tack D.” sa Blue och tog emot tröjan.
Tessa plockade upp Blues ritblock och pennfodral från marken och höll sakerna tryckta mot bröstet, som det var en dyrbar skatt hon till varje pris ville beskydda.
Blue gav tjejerna ett tacksamt leende.

Mörkt vatten - 2

*
”Finns det något intressant i vattnet?” flinade antagonisten illvilligt.
”Nej.” sa Blue snabbt, rösten ynklig och tunn.
Antagonisten var mäkta nöjd med att han lyckades göra den lille fjanten så här nervös och rädd.
”Jooo då, det finns det nog.” lockade han. ”Du får titta lite närmare.”
Han tog ett fast grepp om Blues nacke och tryckte ner hans ansikte mot vattnet.
Blue tappade ritblocket och hans små rädda andetag nuddade vattenytan.
Det susade i öronen och hjärtat pickade fortare innanför bröstkorgen.
När som helst skulle det som bodde där nere i vattnets mörker visa sitt ohyggliga ansikte och vidriga, långa armar…

Blue satte bestämt handflatorna i asfalten och försökte häva sig upp.
”Har jag sagt att du får gå…?” sa antagonisten.
”Släpp mig!” fräste Blue.
Antagonisten skakade på huvudet och hans uppsyn blev bara mer och mer elak.
”Jag kanske släpper dig om du erkänner att jag är skolans kung och att du är en feg liten loser.”
Blue stirrade på honom.
Han är ju helt dum i huvudet…
”Kyss dig i arslet.” svarade Blue kyligt.
Antagonisten släppte honom och reste sig.
”Okej… skyll dig själv ditt lilla freak.” morrade han.
Blue fick en hård spark. Han föll framåt, så att ansiktet hamnade i vattnet.

Plötsligt omringades han av flera killar som turades om att doppa hans ansikte i vattenpölen. Och de gav honom små hårda sparkar.
Blue kunde inte kämpa emot - fienderna var alldeles för många och de var större.
Dessutom gjorde hans skräck för det mörka vattnet honom handlingsförlamad.
Något morrade nerifrån vattnet.
Det är inte på riktigt, det är inte på riktigt… tänkte Blue.
Men hans mörka fantasier var nu starkare än hans verklighetsuppfattning.
Nu kunde han känna monstrens armar om sig.
Blue skrek av fasa så fort ansiktet lyftes ur vattnet.
”Ditt freak…” hånskrattade någon. ”Du borde åka in på psyket igen.”
Blue försökte kämpa mot gråten, även om tårarna förmodligen inte skulle synas nu när han redan var blöt i ansiktet.
”Släpp mig!” skrek han.
”Håll käft skitunge, annars dränker vi dig.”

Mörkt vatten - 1

*
Oak Park School.
Oak Park, New York. April 2001

Skolgården i den lilla förorten var dränkt i vårsol och hela atmosfären sjöd av glada rop och skratt från elever som roade sig på lunchrasten.
13-årige Blue Danelli tittade då och då upp på sina skolkamrater, men visade inget intresse.
Han hade inga tankar på att lämna sitt ritblock, som var en av hans dyrbaraste ägodelar, bara för att umgås med några störande ungar som han ändå inte gillade.
Och det var förresten ändå aldrig någon som frågade honom om han ville vara med.
Men det gjorde inte Blue något att han inte blev tillfrågad, han var en speciell pojke som föredrog att få vara i fred. Han gillade lugn och ro.
Ju mer osynlig, desto bättre.

Blue var nu så innesluten i den tecknade värld som han skapade i ritblocket att han inte såg basketbollen som landade vid hans fötter.
Plötsligt uppenbarade sig en skugga över honom där han satt vid kanten av den lilla grässlänten och någon slet ritblocket från honom.
Blue suckade. Han reste sig och sträckte sig efter sitt block.
”Ge tillbaka det.” sa han.
”Ge tillbaka det.” härmade hans klasskamrat, med överdrivet löjlig röst.
Han satte en hand mot Blues bröstkorg och föste omilt bort honom.
Blue förlorade balansen för en sekund och var nära att att falla ner i den stora vattenpölen som aprilsolen inte lyckats torka upp ännu.

Pojken flämtade förskräckt och tog ett steg tillbaka.
Blue hade fobi för mörka vatten där man inte kunde se botten.
I hans mardrömmar brukade monsterlika varelser sträcka upp sina armar för att dra ner honom i vattnet.
Blues antagonist kastade ifrån sig ritblocket. Det landade endast några centimeter från vattenpölens kant.
Blue satte sig på huk och plockade sammanbiten upp sitt block, borstade bort lite smuts från sin senaste teckning.
Hjärtat bultade hårt nu när han befann sig så här nära det mörka vattnet.
Han såg sitt skräckslagna ansikte reflekteras på vattenytan.

Skrivpuff - 5 Maj 2015 - del 3

*
Fredag.

Cassie hade först varit ganska nervös över att skippa skolan idag, men hennes mamma lovade att ringa rektorn för att förklara situationen, och det hade lugnat henne.
Nu satt Cassie bredvid Holly inne aulan. Tjejerna var upprymda, det skulle bli så kul att se Alex och Denny uppträda.
Holly kontrollerade att hennes lilla filmkamera fungerade som den skulle.
"Jag har lovat Maxine att filma killarna," förklarade hon. "eftersom hon inte kan vara här och se dom."
Cassie log och gjorde tummen upp.
Maxine var Alex och Cassies fostersyster och Hollys bästa tjejkompis.
Hon var sjuk i Leukemi och kunde inte gå i skolan längre.

Nu kom Sun City School's musiklärare ut på scenen. Hon presenterade skolkören och en musikalisk överraskning.
Cassie och Holly såg på varandra och log.
"Det är våra pojkar det." sa Holly stolt.
Alex och Denny framförde Where Everybody Knows Your Name med massor med charm och stor talang. Skolkören var med i bakgrunden.

[…]

Sometimes you want to go
where everybody knows your name

And they're always glad you came

You wanna be where you can see
our troubles are all the same

You wanna be where everybody knows your name

Roll out of bed, Mr. Coffee's dead,
the morning's looking bright

And your shrink ran off to Europe and didn't even write

And your husband wants to be a girl

Be glad, there's one place in the world

Where everybody knows your name
and they're always glad you came

You want to go where people know,
people are all the same

You want to go where everybody knows your name

[…]

utdrag ur Where Everybody Knows Your Name - Gary Portnoy

Uppträdandet gjorde stor succé, både bland bland skolkamraterna och skolpersonal.
"Killar, ni är ju helt awesome!" utbrast Holly. "Jag visste att ni kunde sjunga, men det här var... wow!"
"Vi vet." sa Alex och Denny unisont och log mot henne.
Holly log åt deras fejkade kaxighet. De skämtade ofta så där när de blev generade av komplimanger.
"Kom hit, charmtroll och ge mig en kram."
Killarna gjorde så.
Cassie kramade också om dem.
"Ni två är verkligen bäst! Har ni aldrig funderat på att starta ett band?"
Alex och Denny så fundersamt på varandra.
"Hmmm... det kanske vi skulle göra...?" sa Denny.
Alex nickade.
"Det kan vara kul."
Cassie nickade instämmande.
"Ni skulle bli ett fantastiskt band."

Spotify: Gary Portnoy, feat. Judy Hart Angelo –
Where Everybody Knows Your Name (Cheers Theme)

Skrivpuff - 5 Maj 2015 - del 2

*
Efter skolan åkte Alex till grannstaden Paradise för att umgås lite med bästa kompisen Denny och sin lillasyster Cassie.
Han berättade för dem vad han måste göra i skolan på fredagen.
"Bästa straffet ever!" skrattade Denny.
Alex höll med om det, att uppträda i aulan var ju helt klart bättre än kvarsittning.
Men fick hade ändå massor fladdrande fjärilar i magen så fort han tänkte på att hela skolan skulle få höra honom sjunga.
"Fast det vore lite bättre om jag slapp sjunga solo..." funderade han högt.
Denny såg också fundersam ut.
"Om jag sjunger med dig då, funkar det?"
"Ja... det skulle kännas lättare för mig." sa Alex. "Och det vore kul. Men du kan väl inte skippa skolan på fredag...?"
Denny flinade.
"Jo, det kan jag. Paradise High ska ju ha det där jäkla idrottsdagen på fredag och den kan ju inte jag vara med på..."

Dennys astma hindrade honom ofta från att vara med på de lite tuffare och mer ansträngande idrottslektionerna i skolan, så hans läkare och lärare hade givit honom respit från dem, plus idrottsdagarna.
Han brukade få sitta i ett klassrum eller skolbiblioteket och plugga under dessa stunder.
Denny var inte helt nöjd med detta arrangemang, men han försökte göra det bästa av situationen.
Så nu tänkte han att det kunde bli roligare att hjälpa sin kompis med en lite pinsam situation än att sitta och plugga.
Och eftersom han oftast var flitig med sina läxor och andra skolarbeten låg han före sina klasskamrater i mycket, så nog tyckte han att han kunde unna sig själv lyxen med en ledig fredag.

"Åh... jag vill se er uppträda!" utbrast Cassie.
Men så försvann hennes leende och axlarna sjönk.
"Fast jag kan ju inte skippa skolan bara så där..." suckade hon.
Alex lade armen om sin syster.
"Men pratade inte mamma om att hålla dig hemma tills din skola gör nåt åt dina mobbare och låter dig byta skola...?"
Cassie nickade.
"Jo... men jag är rädd att skolan inte tillåter det."
Denny himlade sig.
"Nähä, men att tillåta mobbning går tydligen bra..." muttrade han, argt och bittert.
Alex nickade instämmande.
"Precis!" sa han med emfas. "Så länge skolan skiter i dig och ditt välbefinnande kan dom ju inte förvänta sig att du vill vara kvar där. Mamma kan ringa och förklara det, så kan du vara med mig och Denny på fredag."
Cassie var varm i hjärtat av killarnas fina omtänksamhet och kärlek till henne.
Hon kramade om dem och sa att hon gärna hängde med dem på fredag.