Skrivpuff - 9 Maj 2015

*
Dagg

Clearwater Falls, Minnesota.
Sommaren 2011.

Jadie Coleman såg fascinerat på den lilla rara nyckelpigs-familjen som vandrade uppför ett grässtrå fullt med dagg-droppar.
"Kolla, vad vackert!" sa Jadie ivrigt och petade på sin yngre bror som låg i gräset och läste i en bok.
Jasper bara grymtade ointresserat.
Jadie himlade sig.
Hon drog loss ett grässtrå och kittlade sin lillebror under foten med det, för att vinna hans uppmärksamhet.
Det gjorde hon.
Jasper suckade, men gav henne en road blick.
"Vad är det nu då? Vad kittlas du för?"
Hans syster log brett.
"Jazzy, vidga dina vyer lite och kolla in naturens underverk."
Lillebror såg frågande ut.

”Nyckelpigor." förklarade Jadie. "Dom är söta - och dom betyder tur."
Jasper gjorde en liten grimas.
”Jaså…? Inte för mig i alla fall.”
Jadie flinade.
”Äsch… du är ju bara bitter för sommarskolan. Kom hit nu gnällspik och kolla på nyckelpigorna och dagg-dropprna.”
Jasper suckade.
Men han satte sig intill sin syster och studerade den vackra naturens underverk.
”Okej syrran, du har rätt." log han motvilligt. "Det är vackert.”
Jadie skrattade triumferande.
"Aha...! Jag visste väl det!" sa hon förnöjt. "Du har ett intresse för vackra saker! Det gäller bara att motivera dig."

Hon fick en djup, dramatisk suck till svar och Jasper lade sig ner i gräset igen.
"Jag har inte samma ro som du, syrran. Jag kan inte sitta och glo på dagg-droppar i en timme."
Jadie lade sig ner intill honom.
"Jag har inte suttit här i en timme..."
Jasper flinade.
"Okej då. Fyrtiofem minuter."
"Kul brorsan. Du är skojig du." sa Jadie syrligt.
Hon fick en lång kram av sin lillebror.
"Men ärligt talat beundrar jag din förmåga att koncentrera dig på sånt som vi andra bara ser som struntsaker." sa Jasper och lät uppriktigt beundrande och kärleksfull. "Du är helt awesome, Jadie!"

Syskonen tog upp Jaspers bok och läste lite tillsammans. De satt länge och diskuterade allt från handling till karaktärer.
Morgonsolen värmde dem lugnet i naturen skänkte harmoni.
En nyckelpiga landade på Jaspers hand.
Han studerade den tankfullt.
"Du kanske vill skänka oss lite tur?" log han.
Nyckelpigan sträckte ut vingarna och flög bort.
"Så mycket för den turen..." muttrade Jasper och sneglade på sin syster.
Jadie fnissade.
"Awww... stackars Jazzy..." sa hon medsökande och rufsade sin lillebror i håret. "Din lycka i livet kommer en vacker dag, det är jag säker på."
Jasper log och lade armen om hennes axlar.
"Äsch... jag känner mig inte särskilt olycklig."
Han var faktiskt tacksam för att han hade så mycket fint i sitt liv.
Även om han inte sa det till sina föräldrar och sina två äldre syskon så ofta höll han av dem mycket och han uppskattade allt de gjorde för honom.

"Jag vet, lillbrorsan." sa Jadie plötsligt.
Jasper stirrade frågande på henne.
Hade hon läst hans tankar...? Nej... det var väl ändå inte möjligt?
Visserligen var Jadie speciell, men kunde hon läsa tankar...?
"Vad vet du?"
Jadie log.
"Hur mycket tacksamhet du känner för mamma, pappa, Odin och mig. Och vi har tur som har dig i våra liv."
Jasper skakade på huvudet.
"Men... jag har inte sagt nåt..."
"Nej..." sa Jadie, lite hemlighetsfullt. "men det är inte alltid folk behöver uttrycka sig med ord."
Jasper kände sig omtumlad och förvirrad och Jadie bara log och fnissade åt det.
"Du är verkligen en speciell tjej, Jadie Coleman." var det enda han kom på att säga.
Jadie nickade.
"Mmmm..."

Skrivpuff - 8 Maj 2015

*
Flytta

Delphi, California. Augusti 1958.

Ryan, 21 månader, besökte marknaden inne i stan tillsammans med pappa David och storasyster Rebecca, 6 ½ år.
Solen sken och alla var på gott humör.
Ryan klättrade ur sin barnvagn.
"Stanna här hos oss nu." förmanade David och strök sin son över de ljusa lockarna.
"Mmmm..." sa Ryan lydigt.
Men i nästa sekund pinnande den lilla pojken snabbt iväg för att upptäcka den spännande platsen.
Små ben kunde förflytta sig mycket snabbt, det hade David fått uppleva många gånger med sin son.
"Då var det dags igen..." suckade David.
Han och Rebecca sprang efter det lilla busfröt.
Ryan skrattade glatt när han upptäckte att pappa och syster kom efter honom. För honom var det ju som en lek.
"Stanna, Ryan!" ropade Rebecca.

När David kom ifatt Ryan satte han sig på huk vid och tänkte lyfta upp sin son.
Men då protesterade Ryan.
”Flytta.” sa pojken för försökte putta bort sin far.
Han ville ju gå på upptäcktsfärd, inte skulle pappa komma här och hindra honom då.
"Nej Ry." förmanade storasyster Rebecca. "Var en snäll pojke."
Ryan lade huvudet på sned och såg på David.
"Ry är snäll pojke." försäkrade han.
David log.
"Ja, när du inte springer iväg från oss." svarade han och lyfte upp pojken.
Ryan nickade och lindade armarna runt pappas hals.
"Stygg pojke." sa han och flinade.
David log igen.
"Nej, älskling. Du är inte en stygg pojke."
"Du är en busunge!" skrattade Rebecca.
Ryan nickade glatt, som om det var något särskilt bra att vara.
"Busunge!" sa han stolt.

Ryan blev buren av pappa David ett tag och sedan fick han sitta i sin vagn.
Nu satt han stilla och tittade på alla saker på marknaden och han hälsade på alla människor de mötte.
Rebecca kände sig stolt när alla log vänligt mot hennes söta lillebror som var så charmig.
"Nu ska vi köpa blommor till mamma." berättade David.
"Mamma-blommor!" sa Ryan ivrigt. "Ry vill köpa mamma-blommor."
Rebecca böjde sig ner och smekte lillemans kind.
"Ja, lilla gubben, du får köpa blommor till mormor."

Nöjd med svaret såg Ryan på havet av färgglada blommor en bit bort.
Han tog nappen ur munnen och klättrade ur sin vagn igen.
"Blommor! Ryan ska köpa blommor."
Med bestämda steg gick han bort mot blomsterförsäljerskan.
Rebecca såg upp på David och slog ut med armarna.
"Pappa, vi får nog ha sele på den där ungen..." suckade hon.
David skrattade åt sin lilla dotters lillgamla, men söta, sätt.
"Ja, det är nog säkrast med den busungen." sa han.
Sedan skyndade de iväg mot blommorna, där en liten pojke med gula hängselbyxor nu stod och pratade med blomsterförsäljerskan.

Den äldre damen log varmt.
"Den här lilla herrn säger att han ska köpa blommor till sin mamma."
David log.
"Ja, vi ska köpa blommor till Kate och fira att hon har kommit in på en fotoutbildning."
Blomsterförsäljerskan såg helt förtjust ut.
"Åh vad underbart! Hälsa Kate och gratulera!"
David lovade att han skulle göra det.
Lilla Ryan ryckte bestämt sin pappa i handen
"Många blommor." påminde han. "Fina mamma-blommor."

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 4

*
De tre ungdomarna satt i soffan i Hollys vardagsrum och åt sitt mellanmål.
Cassie kände sig trött av alla känslor, men hon kände sig också lättad.
Hon hade vågat och orkat prata ut och hon visste att Marissa var okej.
"Ibland känner jag mig så svag när jag gråter..." erkände Cassie.
Alex lade beskyddande armen om henne igen.
"Det är bara för att dina mobbare använder dina känslor emot dig."
Han såg henne allvarligt i ögonen.
"Men du syrran, det är faktiskt starkt att du vågar visa att du har känslor. Det är ingen svaghet."
Cassie nickade.
"Tack brorsan."

Holly log ömt mot Alex och strök honom över ryggen.
"Du borde lyssna på dina egna råd, sötis."
Alex såg lite frågande på henne.
Holly förklarade.
"Du brukar ju själv tycka att du är svag för att du är känslig. Så när du blir retad kämpar du för att hålla inne med alla ledsna känslor och blir förbannad istället."
Alex funderade på detta en stund.
"Du har rätt, Holly. Jag gör faktiskt så..."
Holly log ömt och rufsade honom i håret.
"Mmmm... fast du är verkligen inte svag, Alex. Tvärtom, du är en av de starkaste personer jag känner. Och det är du också, Cassie."

Alex och Cassie kände sig rörda och stolta och båda syskonen log blygt.
"Tack." mumlade Alex lite generat.
Holly kysste honom på kinden.
"Du är fin du."
Cassie började fnissa när hennes bror rodnade lätt.
"Sluta fnissa och drick din smoothie..." muttrade Alex.
Nu brast båda tjejerna i skratt. Och till slut skrattade Alex också.
"Sötnos." sa Holly kärleksfullt och gav honom en kram.

Skönt man kan få en så här fin och mysig eftermiddag trots en jobbig skoldag... tänkte Cassie.
"Vad tänker du på?" frågade Alex.
"Att jag är tacksam för att ni kan vända en hemsk dag till en bra." svarade Cassie.
Hon såg att Alex blev väldigt rörd av hennes ord.
"Fint sagt, Cassiebear. Fast du är minst lika bra på att få folk att må bra, så det så!"
"Det håller jag verkligen med om." sa Holly.
Nu var det Cassies tur att rodna lite.
"Tack." sa hon blygt. "Ni är underbara."

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 3

*
När Cassies mobiltelefon ringde en stund senare spratt hon till. Hon såg på displayen och blev exalterad.
"Det är Marissa!" utbrast hon och skyndade sig att svara.
Holly och Alex lämnade rummet för att låta henne prata med sin vän ifred.
"Marissa! Hur är det med dig?" frågade Cassie.
Marissa suckade tyst. Det hördes att hon också hade gråtit.
"Jag är så ledsen att jag inte har svarat på dina meddelanden. Jag uppskattar dom verkligen, men allt har varit så tungt på sistone bara..."
Cassie sa att hon förstod henne och hon sa att Marissa inte behövde be om ursäkt.
"Jag var så orolig bara. Och nu är jag så glad att höra din röst."

Flickorna pratade länge om allt som hänt dem den senaste tiden.
Sedan berättade Marissa att hon skulle få hemundervisning ett tag.
Cassie berättade då att det var samma sak för henne.
"Jag saknar dig." sa Marissa. "Kan vi inte ses i morgon?"
"Jo, gärna!" svarade Cassie och log. "Jag saknar dig också."
Flickorna bestämde tid och plats och sedan pratade de lite till, om allt mellan himmel och jord.

När de avslutat samtalet kände sig Cassie mycket bättre till mods.
Nu visste hon att hennes kära vän mådde bra, efter omständigheterna.
Alex och Holly hade gått ner i köket, där de gjorde i ordning ett litet mellanmål bestående av hallon-smoothie och oatmeal cookies.
Alex såg länge på sin lillasyster.
"Är du okej?" frågade han.
Cassie slog armarna om sin brors midja.
"Ja, jag mår bättre nu. Det var skönt att prata med Marissa. Och det var skönt att prata med er."
"Bra." sa Alex och log.

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 2

*
Cassies storebror Alex såg bekymrat på henne.
"Vad är det, syrran?"
Alex bästa vän Holly lade armen om Cassie.
"Har det hänt nåt, hjärtat? Är det skolan igen?"
Cassie började gråta.
Hon ville inte, men hon kunde inte hålla inne med alla känslor längre.
"Pink Girls Club-tjejerna... Dom ger sig aldrig. Och nu har inte Marissa varit i skolan på en vecka..."
Cassie snyftade och kände sig hemskt osammanhängande.
Hon bad om ursäkt för det, men både Alex och Holly tycktes förstå henne.
"Be inte om ursäkt." sa Alex. "Kom hit, syrran."
Alex höll om Cassie. Det gjorde Holly också.
Och så satt alla tre länge på Hollys säng och lät Cassie gråta ut ordentligt.

När Cassie hade lugnat sig lite kunde hon berätta mer om vad som hänt i skolan och hon sa att hon inte ville gå dit mer.
"Då ska du inte göra det." sa Alex bestämt. "Du kan vara home schooled tills din skola fattar att det är bättre för dig att byta skola."
Holly nickade instämmande.
"Ja, prata med din mamma om det Cass." sa hon och strök bort en tår från Cassies kind. "Din mamma är ju klok och förstående."
Cassie log och nickade.
"Jag ska fråga henne om jag får bli home schooled."
Alex gav sin lillasyster en hård kram.
"Du vet att mamma är på din sida, Cassiebear."

Cassie började gråta igen.
Den här gången för att Alex och Holly alltid var så gulliga mot henne.
"Tack för att ni bryr er om mig." sa hon.
Alex log.
"Det är väl klart att vi gör. Vi älskar ju dig."
"Awww... finaste brorsan." sa Cassie ömt och höll om Alex.

Skrivpuff - 7 Maj 2015 - del 1

*

Trappa

Sun City, California. Våren 2011.

13-åriga Cassie Spencer hade haft en jobbig dag i skolan.
Hela dagen hade hon hållit inne med alla sina känslor, så att hennes mobbare inte skulle få ännu en anledning att retas. Det verkade glädja dem om hon började gråta.
Idag hade hon (bland annat) fått höra att hon var konstig och onormal för att hon hade två familjer (en biologisk och en fosterfamilj).
Detta var inte det värsta de gjort mot henne, men den senaste tiden hade mobbningen trappats upp och Cassie hade fått nog.

Dessutom var hon orolig för kompisen Marissa, som var mobbad av samma tjejgäng.
Marissa hade inte varit i skolan på flera dagar och Cassie var rädd att hon var benägen att göra något drastiskt...
Hon hade sänt flera textmeddelanden till Marissa, och hon hade ringt, men hade ännu inte fått något svar.
Cassie suckade tungt.

Skrivpuff - 6 Maj 2015

*
Charmig

Sun City, California. Våren 2011.

Holly

Alex stod på Green Hill och tittade ut över himlen och havet. Hans blick var fäst på något som endast han tycktes se.
Vinden rufsade om hans sandblonda, halvlånga hår och lite kylig luft svepte nu omkring oss.
Men Alex märkte det knappt. Han såg nästan lite drömsk ut, och rofylld.
Jag tänkte just gå fram och krama honom, och fråga vad han tänkte på, när jag fick en annan idé.
Jag ville föreviga den här stunden, för Alex såg så fin ut där han stod.
Tyvärr hade jag inte mitt skissblock eller pennor med mig...
Men jag hade något annat: min iPhone! Ja, några Hipstamatic-bilder fick duga.
Jag provade flera olika filter (Hipstamatics speciella linser, filmer och blixtar) och jag blev väldigt nöjd.

Alex vände sig om och såg på mig just när jag tog en bild.
"Plåtar du nåt fint?" frågade han och kom fram till mig.
Jag nickade och drog ner honom intill mig.
"Yep, världens finaste sötnos."
Jag höll om honom och visade bilderna.
Alex log.
"Du är en bra fotograf, Holly."
"Tack sötis. Men så hade jag ett väldigt fint motiv också." sa jag och petade honom menande i sidan.
Alex flinade brett och fladdrade överdrivet med sina långa ögonfransar.
"Charmtroll!" skrattade jag och kramade honom.
"Det är jag det." sa Alex med fejkad kaxighet.
Gud, vad jag älskar den här killen...! tänkte jag.

Det blev för kallt här uppe på Green Hill, så vi bestämde oss för att bege oss in till stan för äta lite pizza.
Men först tog jag en bild av oss båda.
"Den blev bra." sa Alex. "Den måste nästa ramas in."
Det höll jag med om.
Jag lade på minnet att jag skulle skriva ut en bild och rama in den åt Alex.
"Vad tittade du på förut, by the way?" frågade jag.
Alex ryckte på axlarna.
"Vet inte... havet kanske... och himlen. Jag skulle inte vilja bo på en plats där inte havet finns."
Sedan log han blygt och sneglade på mig.
"Jag skulle inte vilja bo på en plats där inte du finns heller..."
"Awww...! Älskade Alex!"
Min fina bästa vän. Han var så söt.
Jag omfamnade honom och kysste honom på kinden.
"Och jag skulle inte vilja bo nånstans där det inte finns nån Alex."
Alex såg glad och generad ut på samma gång.
"Holly, det bara är så att vi hör ihop." sa han, bestämt och kärleksfullt. "Det kan inget ändra på."

Grattis på födelsedagen, Melwin! 6/5 2015

*

Grattis Melwin!

Grattis på födelsedagen, Noel! 6/5 2015

*

Grattis Noel!

Mörkt vatten - 4

*
Phelps som hade fått stryk hade nu samlat sig. Han kravlade sig upp från marken och stegade fram mot Dani.
”Din lilla fitta…” väste han.
Och så gav han henne ett stenhårt slag med öppen handflata.
Han flinade förnöjt när Danis underläpp sprack och började blöda.
”Åh vad du är modig som ger dig på dom som är mindre än du.” sa Tessa giftigt.
Antagonist-Phelps blängde på henne.
”Fitta!” sa han.
”Är du…?” sa Tessa och log som om hon tyckte synd om Phelps. ”Ledsen hörru, men jag kan nog inte göra nåt åt det.”
När Phelps inte fann något dräpande svar vände han sig åter mot Dani.
”Danelli, din brorsa är ett sånt jävla freak. Vore det inte bättre för alla om han flyttade tillbaka till den där instutionen för dårar, där han hör hemma…?”

Dani tog tag om Phelps axlar, såg honom djupt i ögonen och log.
”Jag ska säga dig vad jag tycker.” sa hon.
Och innan antagonisten hann blinka hade Dani kört upp sitt knä mellan benen på honom.
Killen gnydde och rasade ihop på asfalten.
”Jävla fitt-unge…” morrade han och såg mordiskt på Dani.
”Du borde nog öva lite på ditt ordförråd.” sa Tessa. ”Det kan vara bra att kunna fler ord än ett.”
Tessa gav Blue hans ritgrejer och rufsade kärleksfullt om hans hår.
Sedan lade hon en arm om honom och en arm om Dani.
Tillsammans gick de tre tonåringarna in i skolbyggnaden.

Mörkt vatten - 3

*
Dani Danelli hörde skriken bortifrån grässlänten och hennes hjärta började panikbanka som besatt. Det brusade i öronen.
”Vad är det, D…?”
Tessa, en av Danis bästa vänner lade en hand på hennes axel.
”Är det Blue som skriker?”
Dani bara nickade.
”Jävla skitstövlar…!” morrade Tessa.
Flickorna rusade bort mot horden av killar och tjejer som bara stod där och såg på hur Blue trakasserades.
Dani knuffade och buffade sig ilsket fram tills hon var framme hos sin tvillingbror.
Hon såg med vild, brinnande blick på mobbarna.
”Phelps, släpp min bror - nu!” befallde hon.

När antagonisten Phelps bara flinade agerade Dani på ren instinkt.
Fnysande som en uppretad drake delade hon ut en rejäl knytnävssmäll som fick mobbaren att tumla åt sidan av smärta och ren förvåning.
”Jäklar Phelps!” skrattade någon. ”Fick du stryk av en liten tjej?”
”Håll käften!” fräste Phelps.
Det är fan inte sant, jag fick stryk av en jävla tjej…!
Nederlaget var närapå knäckande för tuffingen.
Vilken skön syn! tänkte Tessa.
Men sedan ägnade hon inte mobbaren någon mer tanke.
Hon såg istället på stackars Blue som låg på marken.
”Är du svårt skadad?” frågade hon oroligt.
Blue skakade på huvudet.

Dani tog ett stadigt tag om sin brors hand och handled och drog upp honom på fötter.
Hon kramade om Blue.
”Här brorsan, torka ansiktet.”
Hon drog av sig munkjackan hon hade på sig och räckte fram den.
”Tack D.” sa Blue och tog emot tröjan.
Tessa plockade upp Blues ritblock och pennfodral från marken och höll sakerna tryckta mot bröstet, som det var en dyrbar skatt hon till varje pris ville beskydda.
Blue gav tjejerna ett tacksamt leende.

Mörkt vatten - 2

*
”Finns det något intressant i vattnet?” flinade antagonisten illvilligt.
”Nej.” sa Blue snabbt, rösten ynklig och tunn.
Antagonisten var mäkta nöjd med att han lyckades göra den lille fjanten så här nervös och rädd.
”Jooo då, det finns det nog.” lockade han. ”Du får titta lite närmare.”
Han tog ett fast grepp om Blues nacke och tryckte ner hans ansikte mot vattnet.
Blue tappade ritblocket och hans små rädda andetag nuddade vattenytan.
Det susade i öronen och hjärtat pickade fortare innanför bröstkorgen.
När som helst skulle det som bodde där nere i vattnets mörker visa sitt ohyggliga ansikte och vidriga, långa armar…

Blue satte bestämt handflatorna i asfalten och försökte häva sig upp.
”Har jag sagt att du får gå…?” sa antagonisten.
”Släpp mig!” fräste Blue.
Antagonisten skakade på huvudet och hans uppsyn blev bara mer och mer elak.
”Jag kanske släpper dig om du erkänner att jag är skolans kung och att du är en feg liten loser.”
Blue stirrade på honom.
Han är ju helt dum i huvudet…
”Kyss dig i arslet.” svarade Blue kyligt.
Antagonisten släppte honom och reste sig.
”Okej… skyll dig själv ditt lilla freak.” morrade han.
Blue fick en hård spark. Han föll framåt, så att ansiktet hamnade i vattnet.

Plötsligt omringades han av flera killar som turades om att doppa hans ansikte i vattenpölen. Och de gav honom små hårda sparkar.
Blue kunde inte kämpa emot - fienderna var alldeles för många och de var större.
Dessutom gjorde hans skräck för det mörka vattnet honom handlingsförlamad.
Något morrade nerifrån vattnet.
Det är inte på riktigt, det är inte på riktigt… tänkte Blue.
Men hans mörka fantasier var nu starkare än hans verklighetsuppfattning.
Nu kunde han känna monstrens armar om sig.
Blue skrek av fasa så fort ansiktet lyftes ur vattnet.
”Ditt freak…” hånskrattade någon. ”Du borde åka in på psyket igen.”
Blue försökte kämpa mot gråten, även om tårarna förmodligen inte skulle synas nu när han redan var blöt i ansiktet.
”Släpp mig!” skrek han.
”Håll käft skitunge, annars dränker vi dig.”

Mörkt vatten - 1

*
Oak Park School.
Oak Park, New York. April 2001

Skolgården i den lilla förorten var dränkt i vårsol och hela atmosfären sjöd av glada rop och skratt från elever som roade sig på lunchrasten.
13-årige Blue Danelli tittade då och då upp på sina skolkamrater, men visade inget intresse.
Han hade inga tankar på att lämna sitt ritblock, som var en av hans dyrbaraste ägodelar, bara för att umgås med några störande ungar som han ändå inte gillade.
Och det var förresten ändå aldrig någon som frågade honom om han ville vara med.
Men det gjorde inte Blue något att han inte blev tillfrågad, han var en speciell pojke som föredrog att få vara i fred. Han gillade lugn och ro.
Ju mer osynlig, desto bättre.

Blue var nu så innesluten i den tecknade värld som han skapade i ritblocket att han inte såg basketbollen som landade vid hans fötter.
Plötsligt uppenbarade sig en skugga över honom där han satt vid kanten av den lilla grässlänten och någon slet ritblocket från honom.
Blue suckade. Han reste sig och sträckte sig efter sitt block.
”Ge tillbaka det.” sa han.
”Ge tillbaka det.” härmade hans klasskamrat, med överdrivet löjlig röst.
Han satte en hand mot Blues bröstkorg och föste omilt bort honom.
Blue förlorade balansen för en sekund och var nära att att falla ner i den stora vattenpölen som aprilsolen inte lyckats torka upp ännu.

Pojken flämtade förskräckt och tog ett steg tillbaka.
Blue hade fobi för mörka vatten där man inte kunde se botten.
I hans mardrömmar brukade monsterlika varelser sträcka upp sina armar för att dra ner honom i vattnet.
Blues antagonist kastade ifrån sig ritblocket. Det landade endast några centimeter från vattenpölens kant.
Blue satte sig på huk och plockade sammanbiten upp sitt block, borstade bort lite smuts från sin senaste teckning.
Hjärtat bultade hårt nu när han befann sig så här nära det mörka vattnet.
Han såg sitt skräckslagna ansikte reflekteras på vattenytan.

Skrivpuff - 5 Maj 2015 - del 3

*
Fredag.

Cassie hade först varit ganska nervös över att skippa skolan idag, men hennes mamma lovade att ringa rektorn för att förklara situationen, och det hade lugnat henne.
Nu satt Cassie bredvid Holly inne aulan. Tjejerna var upprymda, det skulle bli så kul att se Alex och Denny uppträda.
Holly kontrollerade att hennes lilla filmkamera fungerade som den skulle.
"Jag har lovat Maxine att filma killarna," förklarade hon. "eftersom hon inte kan vara här och se dom."
Cassie log och gjorde tummen upp.
Maxine var Alex och Cassies fostersyster och Hollys bästa tjejkompis.
Hon var sjuk i Leukemi och kunde inte gå i skolan längre.

Nu kom Sun City School's musiklärare ut på scenen. Hon presenterade skolkören och en musikalisk överraskning.
Cassie och Holly såg på varandra och log.
"Det är våra pojkar det." sa Holly stolt.
Alex och Denny framförde Where Everybody Knows Your Name med massor med charm och stor talang. Skolkören var med i bakgrunden.

[…]

Sometimes you want to go
where everybody knows your name

And they're always glad you came

You wanna be where you can see
our troubles are all the same

You wanna be where everybody knows your name

Roll out of bed, Mr. Coffee's dead,
the morning's looking bright

And your shrink ran off to Europe and didn't even write

And your husband wants to be a girl

Be glad, there's one place in the world

Where everybody knows your name
and they're always glad you came

You want to go where people know,
people are all the same

You want to go where everybody knows your name

[…]

utdrag ur Where Everybody Knows Your Name - Gary Portnoy

Uppträdandet gjorde stor succé, både bland bland skolkamraterna och skolpersonal.
"Killar, ni är ju helt awesome!" utbrast Holly. "Jag visste att ni kunde sjunga, men det här var... wow!"
"Vi vet." sa Alex och Denny unisont och log mot henne.
Holly log åt deras fejkade kaxighet. De skämtade ofta så där när de blev generade av komplimanger.
"Kom hit, charmtroll och ge mig en kram."
Killarna gjorde så.
Cassie kramade också om dem.
"Ni två är verkligen bäst! Har ni aldrig funderat på att starta ett band?"
Alex och Denny så fundersamt på varandra.
"Hmmm... det kanske vi skulle göra...?" sa Denny.
Alex nickade.
"Det kan vara kul."
Cassie nickade instämmande.
"Ni skulle bli ett fantastiskt band."

Spotify: Gary Portnoy, feat. Judy Hart Angelo –
Where Everybody Knows Your Name (Cheers Theme)

Skrivpuff - 5 Maj 2015 - del 2

*
Efter skolan åkte Alex till grannstaden Paradise för att umgås lite med bästa kompisen Denny och sin lillasyster Cassie.
Han berättade för dem vad han måste göra i skolan på fredagen.
"Bästa straffet ever!" skrattade Denny.
Alex höll med om det, att uppträda i aulan var ju helt klart bättre än kvarsittning.
Men fick hade ändå massor fladdrande fjärilar i magen så fort han tänkte på att hela skolan skulle få höra honom sjunga.
"Fast det vore lite bättre om jag slapp sjunga solo..." funderade han högt.
Denny såg också fundersam ut.
"Om jag sjunger med dig då, funkar det?"
"Ja... det skulle kännas lättare för mig." sa Alex. "Och det vore kul. Men du kan väl inte skippa skolan på fredag...?"
Denny flinade.
"Jo, det kan jag. Paradise High ska ju ha det där jäkla idrottsdagen på fredag och den kan ju inte jag vara med på..."

Dennys astma hindrade honom ofta från att vara med på de lite tuffare och mer ansträngande idrottslektionerna i skolan, så hans läkare och lärare hade givit honom respit från dem, plus idrottsdagarna.
Han brukade få sitta i ett klassrum eller skolbiblioteket och plugga under dessa stunder.
Denny var inte helt nöjd med detta arrangemang, men han försökte göra det bästa av situationen.
Så nu tänkte han att det kunde bli roligare att hjälpa sin kompis med en lite pinsam situation än att sitta och plugga.
Och eftersom han oftast var flitig med sina läxor och andra skolarbeten låg han före sina klasskamrater i mycket, så nog tyckte han att han kunde unna sig själv lyxen med en ledig fredag.

"Åh... jag vill se er uppträda!" utbrast Cassie.
Men så försvann hennes leende och axlarna sjönk.
"Fast jag kan ju inte skippa skolan bara så där..." suckade hon.
Alex lade armen om sin syster.
"Men pratade inte mamma om att hålla dig hemma tills din skola gör nåt åt dina mobbare och låter dig byta skola...?"
Cassie nickade.
"Jo... men jag är rädd att skolan inte tillåter det."
Denny himlade sig.
"Nähä, men att tillåta mobbning går tydligen bra..." muttrade han, argt och bittert.
Alex nickade instämmande.
"Precis!" sa han med emfas. "Så länge skolan skiter i dig och ditt välbefinnande kan dom ju inte förvänta sig att du vill vara kvar där. Mamma kan ringa och förklara det, så kan du vara med mig och Denny på fredag."
Cassie var varm i hjärtat av killarnas fina omtänksamhet och kärlek till henne.
Hon kramade om dem och sa att hon gärna hängde med dem på fredag.

Skrivpuff - 5 Maj 2015 - del 1

*
Musik

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.

”Just det... jag har glömt att fråga vad du fick som straff för att du stod på bordet i matsalen och sjöng My Girl för mig.” sa Holly.
Alex ryckte på axlarna.
”Berätta nu!” envisades Holly.
Alex log.
”Okej då. Man måste säga att vår rektor har humor i alla fall. Han blev inte arg på mig, utan sa bara: ’Ja du, Alex… eftersom du tycker så mycket om att uppträda ska du få göra det, inför hela skolan’. Så på fredag måste jag stå på scen i aulan…”

Holly brast ut i skratt.
”Jag är ledsen att jag skrattar…” började hon.
Alex skakade på huvudet.
”Det är du inte alls.” avbröt han och såg truligt på sin bästa vän.
”Awww… min fina lilla trouble maker…” sa Holly och smekte honom över håret. ”Jag ser fram emot att höra dig sjunga.”
”Se mig göra bort mig inför hela plugget, menar du väl…?” muttrade Alex.
Holly log.
”Du kommer inte att göra bort dig, Alex. Du kan ju sjunga och du är en riktig liten rock star! Alla kommer att älska dig!” sa hon peppande och kysste honom på kinden.”

♥

I Holly ♥ Alex - del 81 kan ni läsa om händelsen som Holly refererar till

Skrivpuff - 4 Maj 2015

*
Vag

Paradise, California. Våren 2011

Solen höll på att gå ner över stranden och vårvädret var skönt.
Darryl, Nora och hennes två tonårsbarn hade köpt pizza som de nu satt i sanden och åt.
Stämningen var lugn och allt var var vackert som en tavla.
Och en gyllene kväll på en liten strand med sin älskade, det var som upplagt för romantik.
Det tyckte i alla fall Darryl. Han såg ömt på sin sambo.
"Nora, vi har varit ihop i så många år nu... Är det inte på tiden att vi gifter oss?"

Nora vände sig sakta mot sin sambo och log ett tillkämpat leende - som hon hoppades såg äkta ut.
"Gifta oss...?"
Darryl log brett och nickade glatt och för ett ögonblick så Nora den varma mannen hon en gång blivit förälskad i.
"Men Darryl... vi har väl det bra som vi har det...?" var det enda hon fick fram nu.
Darryls panna rynkades.
"Det där var ett något vagt svar, Nora." sa han och skrockade. "Vi får väl det ännu bättre om vi gifter oss."
Nora såg inte helt övertygad ut.
Darryl vände sig mot Alex och Cassie.
"Vad säger ni? Tror inte ni att er mor och jag får det bra om vi gifter oss?"

Alex stoppade in en pizza-bit i munnen, för att slippa svara och Cassie skruvade lite obekvämt på sig.
"Jooo... kanske..." mumlade hon osäkert.
Men 13-åringen ville inte att hennes mamma skulle gifta sig med Darryl! Då skulle hon ju aldrig lämna honom.
17-åriga Alex tänkte samma sak som sin lillasyster, men han sa inget. 
Han ville inte göra Darryl irriterad och arg. Då skulle inte den här kvällen sluta bra.

Darryl skrattade och skakade på huvudet åt all osäkerhet.
"Nästa gång friar jag på riktigt, Nora - när jag har råd att köpa en fin ring åt dig."
Nora log.
"Men det behövs inte Darryl. Vi kan ju älska varann utan fina ringar och äktenskap. Huvudsaken är ju att vi finns där för varandra, eller hur?"
Darryl svarade inte. Han såg minst sagt missnöjd ut nu.
Alex noterade detta och log diskret.
Men inte diskret nog, hans stundtals våldsamma styvfader blängde varnande på honom.
Din obstinata lilla snorunge... tänkte Darryl.

Alex blängde tillbaka.
Du vill bara kontrollera min mamma... tänkte han. Men du ska inte få göra det...
Även om pojken tvivlade på att hans mamma någonsin skulle lämna Darryl tänkte han aldrig sluta tjata på henne om det.
Nora gav också Alex en blick. Men hennes var mjuk och öm, men ändå lite varnande.
Ta det lugnt med Darryl nu, älskling... tänkte hon.
Cassie var också orolig för att hennes bror och styvfadern skulle börja gräla. Flickan bet nervöst på en nagel.
Alex puffade till henne och log lugnande.
"Ska vi gå och köpa mjukglass?" frågade han.
Lättad över ett litet avbrott från den tryckta stämningen nickade Cassie.
Hon och Alex började gå mot piren där det fanns en liten glasskiosk.

"Tänk om mamma och Darryl gifter sig..." sa Cassie när de gått en bit.
"Det gör dom inte." sa Alex.
Men han lät inte så övertygad. Det fanns en liten klump av oro även i hans mage.
Hon måste lämna honom...! tänkte Alex och Cassie unisont.

Skrivpuff - 3 Maj 2015

*
Paradise, California. Våren 2011.

Anders kunde inte hjälpa det, men han kände sig faktiskt lite bitter. 
Här satt han nu ensam på ett hotellrum, medan hans exfru fick behålla huset.
Anders funderade på hur livet hade kunnat vara om han hade gjort andra val.
Visst hade han haft ett fint liv med fru och tre barn - mycket fint till och med. Men trots allt bra hade han, känslomässigt, inte kunnat släppa sin ungdomskärlek.
Nora... 
Hur hade de haft det om hon hade svarat ja på hans frieri? Skulle de fortfarande vara gifta? Skulle de ha fått barn?
Nora hade två barn, det visste han. Hon hade fått dem med den där rockstjärnan, han som dog när ungarna var små.
De var tonåringar nu, Alex och Cassie, nästan lika gamla som två av hans ungar.
Hans yngsta dotter Freya gick nog till och med i samma klass som Cassie, om han inte mindes helt fel.

Nora, varför valde du inte mig...? tänkte Anders och suckade.
Hans exfru Mona hade sagt att han var besatt av Nora.
"Släpp det förflutna och lev i nuet, Anders."
Så hade Mona sagt många gånger.
Hade han lyssnat på henne hade han inte suttit här nu.
Men nu var det försent att lappa ihop äktenskapet.

Anders mobil ringde och när han såg sin dotters namn på displayen log han.
Hon vill träffa sin gamle far trots allt...
Det ville Freya. Hon frågade om de inte kunde gå till gallerian och äta pizza.
Fjärilar av lycka i Anders hjärta.
"Jo visst kan vi det, min flicka. Ska vi ses utanför gallerian om en halvtimme?"
"Vad bra, pappa. Jag vill ju inte att du ska sitta och deppa ihop på ett gammalt hotell."
Anders log.
När de lagt på gick han in i badrummet och rakade sig och duschade. Han ville ju se fräsch ut när han skulle gå ut och äta middag med sin lilla flicka.

***

När Anders och Freya stod utanför pizza-restaurangen mötte de Nora och Cassie. De skulle också äta pizza till middag.
Flickorna kramades och de pratade glatt med varandra medan de väntade på att bli tilldelade sina bord.
Flickorna föreslog att de allihop kunde sitta vid samma bord och äta.
"Det blir trevligare så." insisterade Freya.
Nora och Anders gick med på det. De två pratade också med varandra.
Det gick lättare än Anders hade väntat sig. Nora hade fortfarande en glad, varm och öppen personlighet, precis så som han mindes henne.
Freya och Cassie pratade och fnissade så mycket att de fick påminnas om att äta också.
Vi är som vilken familj som helst, tänkte Anders.
Och för en stund låtsades han att de var det.
En vacker fru och två vackra döttrar på en lycklig familjemiddag.
*

Bild © http://www.flickr.com/photos/bdeviller/12557095993/

Skrivpuff - 2 Maj 2015 - del 2

*
Ungdomarna packade ihop sina bebisar och alla dockornas tillbehör.
Holly föreslog att Alex kunde sova hos henne under deras uppdrag.
"Så blir inte din familj störd ifall den skriker mycket." tillade hon. "Mina föräldrar ska ändå vara bortresta ett par dagar."
Alex log.
"Smart tänkt."
Mia log mot Alex när han tog upp sin baby och tittade på den.
"Awww... vilken söt baby!" sa hon ömt och lade armen om Alex.
"Åh tack," flinade Alex. "jag har gjort den själv."
Hans kompisar skrattade.
"Hallå där... jag var väl också med...?" skrattade Holly och gav honom en lätt dask i baken.
Först nu kom Alex på hur hans skämt hade låtit och Holly gjorde det inte precis lättare för honom...

Alex skrattade generat och hans kinder blev lite röda.
"Äh håll truten..." muttrade han.
Holly kramade om honom och Mia rufsade honom kärleksfullt i håret.
"Du är så söt, Alex." sa Mia.
Alex bara skakade på huvudet.
"Äh, det är jag inte..." sa han truligt.
Sedan lutade han sig coolt mot en av bänkarna, som om han ville se mer tuff än söt ut.
"Bara så du vet... du blir ännu sötare när du vill se cool ut." fnissade Holly.
Rodney stod och skrattade åt att hans kompis alltid blev så blyg inför tjejerna.
Alex gav honom en låtsas-sur blick och slängde en av babydock-blöjorna på honom.

Killarna skrattade åt påhittet och tjejerna låtsades sucka trött åt dem.
"Vi får nog uppfostra Alex lite bättre..." sa Libby.
Hon tog tag om Alex midja och skrattade glatt när han skruvade nervöst på sig.
"Ska jag pussa eller kittla dig?" frågade hon.
"Ingetdera, tack." skrattade Alex.
Libby nöjde sig med att pussa den nu mycket generade killen.
"Tack så jättemycket." flinade Alex och torkade bort bort pussen från sin kind.
"Sötnöt." log Libby och gav honom en puss till.
Alex såg med bedjande blick på sina andra vänner.
"Lite hjälp här tack..."
Holly skakade leende på huvudet.
"Gillar du inte pussar?" retades hon.
Alex suckade och slog uppgivet ut med armarna.
"Jag ger mig..."
Alex och Hollys baby gav passande nog ifrån sig ett förnöjt litet gurglande.
"Hör ni, babyn tycker också om Alex!" sa Libby glatt.
De andra skrattade.
"Ni behöver vård..." muttrade Alex.

Skrivpuff - 2 Maj 2015 - del 1

*
Rörd

Sun City High School. 
Sun City, California. Våren 2011.

"Ska vi leka med dockor...?!"
Philip Brower spottade ur sig orden och stirrade på Health class-läraren, som om han försökte utröna om hon blivit galen.
Lärarinnan log ett tålmodigt leende.
"Nej, ni ska inte leka. Ni ska ta hand om varsin realistisk baby-docka i två dagar. Dom fungerar som en riktig baby, gråter och vill ha mat och så."
Philip skakade klentroget på huvudet.
"Fy fan... så töntigt."
"Vårda ditt språk. " förmanade lärarinnan. "Detta är för att ni ska får se hur det är att ha en baby. Det är inte alltid så lätt."

Mia studerade baby-dockan som lagts på hennes bänk.
"Är det en sån här docka som registrerar om man verkligen matar och byter blöja?"
Lärarinnan log, imponerad över att Mia hade sådan koll.
"Precis, så ni kan inte fuska." sa hon och blinkade lurigt med ena ögat. "Nu ska jag dela in er i grupper, två och två."
Alex och Holly blev en grupp och Mia parades ihop med Rodney.
De fyra ungdomarna var mycket nöjda, eftersom de var bästa vänner.
Deras vän Libby hade inte lika stor tur - hon skulle få vara förälder ihop med Philip Brower, en av de jobbigaste killarna i skolan och Alex ärkefiende.

"Snälla, skjut mig...!" stönade Libby när lektionen var över och lärarinnan hade lämnat klassrummet.
Holly gav hennes en uppmuntrande liten kram.
"Vi känner med dig Libby."
Philip Brower gick förbi det lilla gänget och blängde på dem.
"Du får ta hand om den där, Libby." sa han och pekade på dockan i Libbys famn. "Jag har bättre saker att göra."
Libby himlade sig och log mot sina vänner.
"Jag blir så himla rörd över hans vilja att att hand om sin baby..." sa hon och låtsades snörvla till.
Alex log.
"Du får nog bättre betyg utan honom." sa han tröstande.
Libby nickade med eftertryck.
"Ja, det tror jag också."

Skrivpuff - 1 Maj 2015

*
Stad

Fortsättning på:
Skrivpuff - 17 April 2015 - del 1
Skrivpuff - 17 April 2015 - del 2

New York. 4 Juli 2000.

"Vilken var din bästa present idag då, Charli?" frågade Vinnie Danelli.
Födelsedagsbarnet, 9-åriga Charli, tvekade inte en sekund.
"Att Dani och Blue är hemma i stan igen, så klart!"
Flickan slog armarna om Dani, sin älskade kusin, vars sida hon inte lämnat på hela dagen.
Vinnie log varmt.
"Ja, det är verkligen en stor lycka att ha er hemma igen." sa han till sina brorsbarn.
Dani och hennes tvillingbror som var 12 ½ år hade bott i olika fosterhem i flera månader, men nu hade de äntligen fått komma hem.

Tvillingarna såg lyckliga och livliga ut idag, men de var sargade av sina upplevelser och otrygga tillvaro.
Marco Danelli hade dåligt samvete för att han varit tvungen att lämna ifrån sig sina ungar.
"Brorsan... det är inte ditt fel att soc tog Dani och Blue." sa Vinnie uppmuntrande och klappade honom i ryggen. "Men nu har du dom hos dig igen - och det är det viktiga. Ingen ska skada eller skrämma dom igen."
Vinnie strök sin brorsdotter över håret.
"Hör du det, D? Så länge din farbror Vinnie finns här kommer inga peddo-äckel våga andas på dig ens..."

Dani såg storögd på sin farbror.
"Var du i The Hamptons och hotade den där fosterfamiljen...?!" utbrast hon.
Det fanns både förtjusning och förfäran i flickans lite hesa röst.
"Hotade? Jag... eh... jag var där och pratade lite med honom bara." sa Vinnie undvikande.
Dani gav honom ett snett, lite klentroget leende.
Marco gav sin bror en menande blick.
"Pratade...? Ja, det där är ju en tolkningsfråga..." muttrade han.
Vinnie flinade.
"Visst, mina metoder kanske är lite... oortodoxa... men so what? Tyckte du att en polisanmälan räckte efter det dina ungar utsattes för?"
Marco log.
"Brorsan... den mannen får sitt straff, det ser polisen till. Och mina dagar med maffian är över."
"Ja ja ja." log Vinnie. "Du är federal agent nu och jag... är det inte. Vi skyddar ungarna på olika sätt vi."

Lilla Charli förstod inte riktigt innebörden i allt hennes pappa och farbror pratade om, men hon nickade glatt.
"Dani, om nån gör dig illa får dom med min pappa att göra!" sa hon bestämt och kramade sin kusin hårdare.
Dani log brett.
"Det tvivlar jag inte på."
Vinnie samlade ihop alla ungarna, sina två telningar och deras kusiner, och så omfamnade han dem.
"Nåde den som rör en Danelli-unge! Det gör ingen ostraffat."
"Tagga ner våldssnacket lite nu." uppmanade Marco och dunkade sin bror i ryggen.
Charli nickade instämmande igen.
"Just det, för man ska visa kärlek också - det är viktigt."
"Helt rätt, Charli." sa Dani ömt och höll sin yngsta tjejkusin intill sig.
Marco och Vinnie såg stolt på sina små flickor.