Skrivpuff - 30 April 2015

*
Utifrån

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.

Alex hade fått kvarsittning - igen. Han satt nu i det lilla grupprummet och jobbade med läxor, för att få tiden att gå.
Fast helt fokuserad på skolarbetet var Alex inte, han lyssnade samtidigt till varenda ord hans lärare och skolans vice rektor sa inne i det angränsade hemklassrummet.
Pojken log förnöjt när han hörde vad en av hans favoritlärare, Miss Barclay, hade att säga om honom.
"Men det är ju helt absurt att Alex alltid får skulden så fort det händer nåt på den här skolan...!"
"Miss Barclay... pojken..." började vice rektorn.
Men den unga läraren fortsatte.
"Jag vet vad ni tänker säga. Ja, Alex hamnar i trubbel, ganska ofta. Men det ska ni veta, att han är aldrig den som startar bråk eller slagsmål - han reagerar och försvarar sig när han blir provocerad!"
En manlig lärare höll med Miss Barclay.
"Det är faktiskt sant. Alex får utstå mycket - och det är väl klart att han exploderar till slut...! Det kanske är dags att göra nåt åt Philip Brower och de andra översittarna istället!"

Alex lutade sig tillbaka på sin stol och njöt av det lilla "skådespelet" i rummet intill.
Vad härligt det var att ha lärare på sin sida!
Det kändes så skönt att veta att inte alla tyckte att han var ett problembarn på grund av att han var fosterbarn.
"Det är så lätt för vissa att bara se honom utifrån, utan att tänka sig in i hur han mår inuti..." sa Miss Barclay med frustration i rösten. "Ni kanske skulle sluta döma Alex på förhand och istället se vilken fin och ambitiös unge han är!"
Heja, Miss B! tänkte Alex.
Han kände sig glad, men också lite generad av alla hennes lovord.

Någon minut senare öppnades dörren till grupprummet och Miss Barclay klev in. Hon slog sig ner på en stol bredvid Alex.
"Hej," sa hon och log mot honom. "Jag antar att du hörde vår lilla diskussion."
Alex flinade och nickade.
"Mmmm... Tack för att du är på min sida, Miss B. Det uppskattar jag."
Pojken skrattade till.
"Det är inte ofta du blir så där arg..."
Miss Barclay skrattade också.
"Nej, det har du rätt i Alex. Det är sällan jag blir riktigt arg, bara om det är väldigt befogat."
Alex såg fundersamt på sin lärare en stund.
"Är jag verkligen fin och ambitiös unge?" frågade han till slut och skruvade lite generat på sig.
Han funderade på om det hade varit töntigt att fråga...
Men Miss Barclay tyckte nog inte att frågan var töntigt, för hon log.
"Ja, det är du." sa hon och rufsade om hans hår.
Sedan såg hon allvarligt på honom.
"Alex, allt det där som en del vassa tungor säger bakom din rygg ska du absolut inte lyssna på - för det är inte sant. Låt inte dumma kommentarer förstöra din fina självkänsla."
Alex log. Han kände sig fortfarande lite generad, fast mest glad och stolt.

Sedan sa Miss Barclay något mer som gjorde honom glad:
"Du kan åka hem nu om du vill, din kvarsittning är upphävd."
"Är det säkert?" sa Alex.
Miss Barclay log.
"Ja. Om du inte vill stanna kvar till klockan halv sex förstås...?"
"No way!" skrattade Alex.
Pojken skyndade sig att packa ihop sina skolgrejer och lämnade grupprummet.
Men i dörröppningen stannade han till.
"Tack igen, Miss B."
"Det var så lite så. Ha en bra kväll nu, Alex. Och hälsa familjen."
Alex lovade att göra det och så skyndade han ut från skolbyggnaden.

Ute på den soldränkta skolgården väntade vännerna Holly och Mia på honom.
"Jag är är friiii...!" jublade Alex och sträckte ut armarna i en segergest.
Tjejerna skrattade och rusade fram och kramade honom.
"Redan? Har du rymt?" skojade Holly.
Alex gav henne ett snett litet leende och nickade.
"Mmmm..." sa han sarkastiskt. "det är nog bäst att vi sticker hem nu - innan FBI kommer efter mig."
På väg till busshållplatsen berättade Alex om lärarnas och vice rektorns upphettade diskussion.
"Miss Barclay har verkligen rätt." sa Mia. "Du är en fin unge."
"Super-fin!" instämde Holly.
Hon lade armen om Alex midja och kysste honom på kinden.
Alex öron blev röda, som så ofta när han blev generad.
"Tack." mumlade han blygt.
Holly gav honom en puss till.
"Bara för att du är så söt." förklarade hon.

Skrivpuff - 29 April 2015

*
Brista

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011

Alex orkade inte med den här dagen längre.
Hans tålamod hade varit på bristningsgränsen alldeles för länge nu och om han inte fick vara i fred en stund skulle allt bara sluta i slagsmål, det visste han. Därför gick han ut och satte sig på stenplattorna nära high school-elevernas entré.
I tonårspojkens inre fanns för många jobbiga tankar och irritation för han skulle kunna tänka klara, rediga tankar.
Alla (familjen och vännerna) sa jämt att han var så stark och att han hanterade sina mobbare, sitt svåra förflutna och alla jobbiga känslostormar så bra.
Alex höll inte med dem, inte just nu i alla fall. 
Nu kändes det som han hade väldigt få alternativ: få ett utbrott på alla som behandlade honom illa, eller helt enkelt försvinna från den här världen...
Som vanligt när tankarna gick i dessa banor började det brusa ilsket i Alex huvud.
Och trots att han visste att det inte var bra, dunkade han nu bakhuvudet i husväggen för att få bruset att sluta.

*

***

*

Holly som kommit ut för att leta efter Alex rusade nu mot honom.
"Alex! Sluta med det där!" skrek hon, med förfäran och gråt i rösten.
Hon slängde sig nästan ner intill sin älskade vän och drog in honom i sin famn.
"Du får inte skada dig själv..." sa hon och strök honom över håret.
Holly höll om Alex och kände hur hans magra kropp skakade av återhållna känslor.
Till slut slappnade han av, tack vare hennes beröring, och suckade trött.
"Så mycket frustration bara..." mumlade han. "Och då bara brister allt."
Holly höll honom en bit ifrån sig så att hon kunde se honom i ögonen.
"Jag vet." sa hon mjukt. "Men du får inte skada dig."
Hon höll om honom igen.
"Min älskade, fina Alex... Lova mig att du inte gör så här mer."
Alex suckade.
"Jag... jag ska försöka."
Han njöt av Hollys närhet och värme och han ville aldrig släppa henne.

"Förlåt att jag gör dig så orolig." sa han.
Holly svalde gråten.
"Jag vet ju att du inte gör det med vilje, men du måste vara mer rädd om dig själv."
Alex vilade kinden mot Hollys axel och lät henne smeka honom över håret och ryggen.
"Tack för att du står ut med mig." mumlade Alex.
Holly log lite och kysste honom på kinden.
"Klart jag gör, du är ju min favoritkille. Du är det finaste som finns."
De arga känslorna inom Alex började nu smälta bort och han kände sig lugnare nu än vad han hade gjort på hela dagen.
Hollys värme och kärlek var bra medicin.
Vem sjutton behöver terapi och anger management när man har Holly...? tänkte Alex. Inte jag i alla fall.
Han såg på Holly och log. Hans blå ögon glittrade.
"Tack för att du finns, Holly."
Holly torkade bort en liten tår ur ögonvrån.
"Awww... sötaste lilla Alex, vad rörd jag blir." sa hon ömt och gav honom en lång kram. "Tack för du finns."

*

***

*

Alex och Holly favoritlärare Miss Barclay stod i entrén och såg på dem.
Den unga kvinnan var alldeles tagen av stundens allvar och värme. 
Hon gick fram till ungdomarna och lade försiktigt en hand på pojkens axel.
"Hej, Alex, jag ville bara se hur det är med dig."
Alex såg på sin lärare och log.
"Det är mycket bättre nu, tack."
"Vad bra." sa Miss Barclay och log tillbaka. "Ni kan väl komma in i klassrummet i gen så fort ni känner er redo, så ska vi avsluta dagen."
Alex nickade.
"Okej."
Miss Barclay gav hans axel en liten klapp och återvände in i skolbyggnaden.
Alex såg på Holly.
"Det är väl lika bra att gå in, så vi får gå hem fortare."
Holly log.
"Det har du rätt i, grabben."
Hon reste sig och hjälpte Alex på fötter. Sedan gav hon honom en peppande liten kram innan de gick in för att möta klasskamraterna igen.
"Hey ho, let's go..." suckade Alex.
Holly fnissade åt att han citerade en Ramones-låt och gav honom en lätt dask i baken.
"Du klarar det här, Tiger." sa hon uppmuntrande.
Alex nickade.
"Ja, jag gör väl det..."
Holly lade armen om hans midja och så gick de in.

Skrivpuff - 28 April 2015

*
Förra

Oak Park School.
Oak Park, New York. Hösten 2001.


Nikki Danelli kämpade för att hålla sig vaken. 
Inte för att hon var särskilt sömnig, utan på grund av läraren som stod framme vid sin kateder och pratade.
"Mr. Tweed svamlade ju om samma saker under hans förra lektion..!" stönade Nikkis klasskamrat och vän Felice Ellis.
Läraren kallades "Mr. Tweed" för att han alltid bar tweedkavaj.
"Jag vet..." suckade Nikki. "Och det var inte särskilt underhållande den gången heller. Se färg torka skulle faktiskt vara roligare."
Felice skrattade. Lite högre än vad som var accepterat under en lektion tydligen, för läraren stannade upp i sitt anförande och blängde på 14-åringarna.
"Har Miss Ellis och Miss Danelli lust att tala om för hela klassen vad som är så lustigt?" sa han med sin torra röst.

När ingen av flickorna svarade inom tre sekunder gav Mr. Tweed dem en sträng blick som tydligt talade om att det var bäst att hitta på en anledning nu.
"Nå...?"
"Det är privat." svarade Nikki snabbt.
Mr. Tweed var inte nöjd med svaret, men han lät flickorna komma undan med en varning.
"Och kom ihåg att ni får ha era privatliv utanför klassrummet."
Hela jag skulle vilja vara utanför klassrummet just nu... tänkte Nikki.

Mr. Tweed återgick till att prata om saker han tyckte var viktiga att lära sig.
Felice petade på Nikki.
"Är Cole kvar i Los Angeles?" frågade hon.
Cole var Nikkis bästa killkompis. Han var filmstjärna och pendlade ofta mellan New York och California.
"Ja." sa Nikki. "Och jag önskar att jag också var där nu."
Felice fnissade och formade läpparna till en pussmun.
Nikki rodnade lite och skakade på huvudet.
"Oh shut up...!" skrattade hon.

Mr. Tweeds hökblick vändes mot flickorna igen.
"Eh... vi diskuterar pilgrimernas första Thanksgiving!" ljög Nikki.
Mr. Tweed log lite. Han såg nöjd ut.
Felice fortsatte att fnissa.
"Hamnar inte små katolska flickor i helvetet om dom ljuger för sina lärare...?" väste hon roat.
Nikki himlade sig.
"Jag är inte särskilt religiös, det vet du, pucko."
"Okej då." log Felice. "Fortsätt att drömma om Cole du, lilla vän."
Nikki räckte ut tungan åt henne.

Skrivpuff - 27 April 2015

*
Avundas

San Francisco, California. Våren 2011.

Alex och Cassie var på besök hos mormor och morfar i San Francisco. Vid middagen pratade de lite om mobbningen som i flera år hade pågått i Alex och Cassies skolor.
Mormors syster föreslog att barnens mobbare kanske var avundsjuka på dem.
”Men det är inte rimligt…” sa Cassie. ”Ta tjejerna i Pink Girls’ Club som exempel, dom skulle ju absolut inte vilja vara som jag. Dom tycker ju att jag är töntig och så...”
”Jag håller med Cassie.” sa Alex. ”Alltså, inte att du är töntig, syrran - för det är du inte.”
Cassie fnissade och sa att hon förstod att han inte menade så.
”Men det där med avundsjukan…” fortsatte Alex. ”It makes no sense… Philip Brower och dom andra som retas och trakasserar mig jämt gör ju knappast det för att dom vill vara som jag… ”
Han skakade på huvudet.
”Nej, dom gillar bara att vara taskiga helt enkelt.”
”Ja, precis så måste det vara.” instämde Cassie.
”Hur det än ligger till är det hög tid att era lärare gör nåt åt saken.” tyckte mormor.

Alex nickade instämmande.
"Jo, men det är större chans att grisar lär sig flyga innan det händer."
Nu kunde inte Cassie låta bli att skratta. Hur jobbig situationen med hennes mobbare var kunde storebror alltid lätta upp stämningen.
Och det som gjorde saken ännu skojigare var att Alex nästan aldrig tycktes fatta hur rolig han var.
Nu log han och slog frågande ut med händerna.
"Vad...? Det är ju sant."
"Att grisar kommer lära sig flyga?" fnissade Cassie.
Alex svarade med en liten grimas.
"Jaaaa... dom är smarta djur faktiskt." sa han sedan med ett litet flin.

De fortsatte sin middag och pratade om mycket trevligare saker än översittare och mobbare.
Senare på kvällen skjutsade morfar hem Alex och Cassie till Paradise.
När de stod utanför mamma Noras hus gav han ungdomarna varsin 50-dollars-sedel.
"Du behöver inte ge oss pengar varje gång vi ses, morfar..." sa Alex.
Cassie höll med.
Morfar bara log.
"Som morfar är det min rättighet att skämma bort mina älskade barnbarn." svarade han och kramade om dem. "Köp nåt ni vill ha, böcker eller nåt annat trevligt."
"Tack så mycket!" sa Cassie och Alex unisont och omfamnade morfar.
"Och tack för skjutsen." inflikade Alex.
Morfar rufsade om pojkens hår.
"Det var så lite. Jag tycker inte att ni ska åka buss från San Francisco så här sent. Ta hand om er nu ungar, och låt inte dom där förbannade översittar-ungarna trycka ner er."
Alex och Cassie sa att de skulle försöka lyda hans råd.
"Bra." sa morfar. "Hälsa er mor och ge henne en kram från mig och mormor."
Morfar kramade om Alex och Cassie igen innan han satte sig i bilen och åkte tillbaka hem.

Cassie såg på sedeln i sin hand.
"Morfar är bra snäll som skämmer bort oss såhär..." suckade hon ömt.
Alex höll med om det. Han tyckte att de hade världens bästa mormor och morfar, som förutom pengar och gåvor överöste dem med sin tid, kärlek och trygghet.
"Vad ska du köpa för dina pengar?" frågade Cassie när Alex låste upp ytterdörren.
"Godis." svarade Alex.
Han såg helt allvarlig ut, men Cassie brast ut i skratt igen.
"Du är sååå knasig, brorsan...!"
"Godis är väl bra grejer?" log Alex.
Cassie nickade.
"Ja, men du lär ju bli rätt så hyper om du ska köpa godis för 50 dollar."
Alex låtsades bli trulig.
"Okej då, jag köper väl några böcker också då..."
"Duktigt pojke." sa Cassie.
Syskonen såg på varandra och skrattade.

27/4 - Happy Birthday, Maureen!

Skrivpuff - 26 April 2015

*
Intim

Paradise, California. Våren 2011.

Denny

Alla sa att jag var så modig när jag berättade för mina föräldrar och poliserna vad jag varit med om. Och alla sa att det var så bra gjort att anmäla förövarna.
Nja, inte riktigt alla... Inte de som var anklagade.
Att anklaga folk för övergrepp var riskfyllt. Och dessutom råkade den senaste personen jag anklagat vara polis i vår lilla stad.
Varje gång jag gick ensam någonstans var jag noga med att se mig omkring, ifall jag var förföljd.
Men trots att jag var vaksam måste jag ha missat honom, för en sen eftermiddag kände jag plötsligt hans starka armar om mig.
"Så du bestämde dig för att skvallra trots allt...?" sa han.
Jag såg ett leende leka i hans ansikte, men han var inte så värst glad.
"Sa jag inte åt dig att hålla tyst?"
Jag svalde hårt. Jo, han hade sagt det. Men jag hade "skvallrat" ändå.
Min vän Cheryl hade rätt; jag lever farligt.

Den starka polismannen höll om mig, som en kram. Men även om det kändes intimt var det sannerligen ingen ömhetsbetygelse. 
Han ville se till att jag inte kunde springa iväg.
"Ta tillbaka dina anklagelser, Denny." nästan väste han. "För du vill väl inte att det ska hända Cathy något..."
Jag svalde hårt igen. Cathy var en av hans kollegor och en god vän till min familj.
"Du rör inte Cathy!" morrade jag.
Han skrockade ondskefullt.
"Det är upp till dig." sa han.
Sedan började han muddra min kropp, utanpå kläderna visserligen - men ändå, hans händer var överallt.
Jag kved av obehag och försökte skruva mig ur hans grepp.
"Lugn, jag ska bara se om du har nåt på dig."
Jag visste att han inte bara kollade efter narkotika, det var även hans drifter som styrde. Han flämtade tyngre och tyngre när hans händer rörde sig över hela mig och jag hade känt hans reaktion när han kramade mig förut.

"Har du nåt på dig?" frågade han.
"Nej!" fräste jag och var djupt tacksam för att jag inte hade en joint i byxfickan den här dagen.
Jag rökte väldigt sällan gräs, det var bara ibland, när jag måste bedöva mina mörka tankar som jag gjorde det.
Han visste inte om att jag rökte på ibland, han bara chansade. 
Kanske ville han försöka sätta dit mig för något, förstöra min trovärdighet?
När han var klar med muddrandet såg han mig rakt i ögonen och flinade och så gjorde han en ansats att knäppa upp mina byxor.
Då slet jag mig lös och sprang det fortaste jag kunde.
Jag stannade inte förrän jag var framme vid den vackra innergården vid det lilla lägenhetshetskomplexet där min storasyster bodde.
Flämtande tog jag två doser av min astmamedicin och gick fram till hennes ytterdörr.

"Nämen hej, Denny! Cordelia är inte hemma än."
Jag såg upp mot den äldre mannen, syrrans granne, som stod utanför sin lägenhet en trappa upp.
"En chansning bara." sa jag och suckade bedrövat.
Den snälla mannens (lika snälla) fru såg bekymrat på mig.
"Lilla raring... vad har hänt? Du ser ut som du har djävulen efter dig..."
Ja du, bra jäkla nära... tänkte jag.
Den gamla damen sträckte ut en hand mot mig.
"Kom upp till oss en stund, lilla gubben."
Jag gick uppför trappan som ledde till deras lilla loftgång och hälsades av en varm kram från damen.
"Söta lilla Denny, du ser helt slut ut... kom in och drick lite läsk och vila lite."
Jag tackade för det fantastiska gamla parets vänlighet och följde med dem in.
Först nu vågade jag andas ut.
"Här hos oss är du trygg." sa damen och strök mig över håret.
Jag log och nickade mot henne.
Jag kände mig verkligen trygg här.

Skrivpuff - 25 April 2015

*
Ta en bok. 
Slå upp sidan 17.
Skriv en text baserad på tredje meningen på sidan.

"Klockan är över ett på eftermiddagen när polisen skrivit färdigt."

Paradise, California. Våren 2011.

Jag skruvar på mig, för säkert fjärde gången. 
Det finns typ hundra platser man hellre vill vara på än en polisstation.
Polismannen ler snällt mot mig.
"Vi är klara nu, Denny. Du kan gå."
Lättad andas jag ut och reser mig på darriga ben.
Polisen följer mig ändå ut. Och innan han går in på stationen igen lägger han en hand på min axel, den känns stark och trygg.
"Bra jobbat, Denny." säger han och ser nästan stolt ut. "Du är en modig grabb."
Jag tackar honom, men säger också att jag inte känner mig särskilt modig.
"Men det är du, grabben. Jag vet att det här är svårt för dig."
Månadens underdrift.

Innan jag går ser jag mig omkring.
"Han är inte här, Denny." säger polismannen lugnt. "Han är på konferens i San Francisco idag."
Jag drar ännu en lättnadens suck och går vidare.
Nere vid stranden stannar jag till. Klär av mig skor, hoodie och T-shirt och funderar på att ta en simtur i havet.
Men det är lite kallt och blåsigt, så jag går inte i vattnet.
Istället klättrar jag upp i gungan, håller hårt i dess kedjor och ser ut över havet. 
Jag svänger fram och tillbaka, högt över marken. Fortare och fortare går det. 
Det är en hisnande färd som får mig att glömma allt annat. Mitt fokus ligger på att hålla mig kvar i gungan.
Vinden smeker mig hud och det känns kallt, men också renande på något sätt.

Någon ropar mitt namn. Det är Cheryl, en äldre tjej som jag strular med ibland.
Jag väntar tills gungans fart har minskat, sedan hoppar jag ner i sanden och går fram till henne.
Hon står där och ler mot mig och drar in mig i sin famn.
"Hur gick det idag?" frågar hon.
"Bra... tror jag." mumlar jag.
Cheryl stryker mig över håret och ryggen. Sedan ser hon upp mot den gamla gungar och ryser till.
"Du lever farligt, Denny Jackson..."
Jag nickar och ler lite.
"Förresten är du iskall, raring." säger Cheryl, lite bekymrat.
Hon har plockat upp mina tröjor och håller nu fram dem mot mig.
Jag tar min hoodie och min T-shirt från henne och klär på mig.
Sedan sätter vi oss ner i sanden och hon fortsätter att hålla om mig.

Vi säger inte mycket först, men det är det som är så skönt med Cheryl: man behöver inte bara babbla på hela tiden, utan vi kan ha det bra ändå.
Dessutom förstår hon ju att jag har haft en ganska jobbig förmiddag, som jag inte vill prata om.
"Gör inga mer farliga grejer, Denny." säger Cheryl efter en stund.
Vi ser upp mot gungan.
"Menar du den?" säger jag och pekar.
Cheryl nickar.
"Ja, bland annat. Den där gungan är livsfarlig. Den ska monteras ner."
Jag ler och säger att jag klarar mig alltid.
Hon drar ner mig så att jag ligger med överkroppen i hennes knä.
"Du måste ta hand om dig." tillägger hon, hon mjukt och omtänksamt.
"Jag ska försöka." svarar jag.
Cheryl ler, böjer sig fram och kysser mig på kinden.

---

Skrivpuff - 24 April 2015

*
Gradvis

Varje kväll stod lilla Pyret nere på gården och väntade på sin far som var på väg hem från sitt arbete.
Tant Gunnarsson, som hjälpte till hemma hos dem, hade redan ropat tre gånger från fönstret att det var dags att komma upp och äta middag. 
Och tre gånger hade Pyret ropat tillbaka att hon inte skulle äta en bit förrän far kommit hem.
Lika många gånger hostade tösen i sin vita näsduk som tant Gunnarsson givit henne och hon vek ihop den så att ingen skulle kunna se blodfläckarna mot det rena, vita tyget.

Pyret led av något som de vuxna kallade "Lungsot" och hon blev gradvis sämre. Hostan skrällde och var och varannan natt fläckades hennes kudde röd.
Tant Gunnarsson hade sagt till far att Pyret inom en snar framtid borde läggas in på sanatorium. 
Sanatorium... Usch... det där långa konstiga ordet lät så otäckt att Pyret inte ville tänka på det.
Hon stoppade ner näsduken i sin ficka och fortsatte att spana efter sin älskade pappa.

Åh, där kom han ju!
"Pappa!" ropade Pyret glädjerusigt och rusade mot honom.
Hon skrattade så att hon kiknade när far lyfte upp henne i sin famn och snurrade runt.
"Mitt lilla Pyre!" skrattade pappa. "Har du stått här nere hela dagen och väntat på mig?"
"Det slå dig i backen på!" svarade Pyret och slog armarna om hans hals.
Far bar upp sin lilla tös till lägenheten och tackade tant Gunnarsson för att hon tagit hand om både barn och hem idag också.
"Det gör jag så gärna." sa tant Gunnarsson. "Men hädanefter måste lilla Pyret komma upp och äta när jag ropar."
Pyret suckade.
"Jag sa ju att att jag väntade på pappa..."

Tant Gunnarsson såg en aning sträng ut först, men sedan, när Pyret började hosta igen satte hon sig i soffan och tog upp tösen i sitt knä.
"Arma lilla barn..." sa damen ömt. "Så fort du har ätit din kvällsmat ska jag ge dig ett varmt bad och stoppa dig i säng."
Pyret hade först tänkt säga att det där kunde far göra, men hon ville inte såra damen nu när hon var så vänlig. 
Hon gav bara tant Gunnarsson en liten kram, log och frågade vad de fick till kvällsmat idag.

Skrivpuff - 23 April 2015

*
Uppleva

"Va?! Har du aldrig varit på Gröna Lund...?!"
Tonys klasskamrater såg chockade på honom. De trodde nästan att de hörde fel.
"Du skämtar...." sa en av killarna och log, lite osäkert.
Tony skakade på huvudet.
"Men hur kan man bo i Stockholm utan att uppleva 'Grönan'...?"
Tony ryckte på axlarna.
”Tja... min lillasyster och jag hade fullt upp med att överleva när vi bodde i vårt första fosterhem.” svarade han lugnt.
Emilia kramade sin bästa väns hand. Hon var en känslig ung flicka och hon blev alltid lika bedrövad och upprörd när Tony pratade om sitt mörka förflutna.

De andra klasskamraterna tycktes begrunda Tonys ord.
"Så ni fick aldrig göra nåt roligt?" frågade en av killarna.
Tony skakade på huvudet.
"Bara om vi hade besök från släktingar eller vänner till familjen. Då hade vi det ganska bra. Men vi var i och för sig tvungna att låtsas om att allt var okej med oss."
En annan kille i gänget knöt nävarna.
"Fan Tony... den där familjen var helt sjuk ju...! Tur att du och din syrra fick komma till en ny familj. För Helena och Krister är ju typ världens schystaste föräldrar!"
Tony nickade instämmande.
"Ja..." sa han och svalde en klump i halsen. "Colette och jag hade nog inte överlevt om inte vi hade räddats och fått komma till Helena och Krister."

Tonårspojken suckade och skakade på huvudet.
"Nej, nu pratar vi om nåt annat." sa han snabbt.
Sedan log han tappert mot sina kompisar.
"Fast... med Helena och Krister har vi besökt andra nöjesparker i Sverige och i Danmark. Så lite bortskämda har vi ändå fått bli."
Killen som knutit nävarna log nu och klappade Tony på axeln.
"Du är verkligen inte bortskämd, Tony. Men Helena och Krister har visat att ungar som du är värda att uppleva massor med kul saker."
Emilia lade armen om Tony.
"Det är ju det jag alltid säger också, Tony!" utbrast hon. "Du är värd allt fint och bra!"
Tony visste inte vad han skulle säga... Han blev alltid lika rörd över att ha så fina och omtänksamma vänner.
Och han hade nog gett killarna i klassen en liten tankeställare om upplevelser i livet.
Visst, nöjesfält är kul och så, men det är ju inte det viktigaste. Åtminstone inte för mig... tänkte Tony.
Han såg blygt på Emilia, log och kramade hennes hand.
Att ha en Emilia i sitt liv är viktigare än det mesta.

Skrivpuff - 22 April 2015

*
Sätta

Sun City, California. Våren 2011.

Holly fick syn på en brun och vit gosehund som vilade på Alex skrivbord.
"Vilken söt." sa hon. "Den här lilla krabaten har jag nog aldrig sett förut."
Alex log och plockade upp gosedjuret.
"Mamma hittade honom i en kartong med mina gamla leksaker igår."
Alex skrattade till, sådär som man gör när man minns en liten lustighet.
"Och hon sa att han såg att längta efter mig."
Holly och Mia log.
"Det gjorde han säkert." sa Holly. "Bra att du inte lät honom ligga kvar i kartongen."
Alex nickade.
"Den här vovven har hängt med mig mycket. Jag fick honom av mormor och morfar när jag var baby."
Mia och Holly frågade om den söta gosehunden hade något namn och Alex funderade en stund.
"Jag tror att jag kallade honom Bobo. Vi var med om många äventyr tillsammans."
Tjejerna bad honom berätta om något av äventyren.
"Okej."
Alex satte sig ner mellan Holly och Mia, som redan satt på hans säng.
Han studerade fundersamt Bobo en stund. Sedan började han berätta.

"En dag när jag var åtta år åkte morfar och jag färja i San Francisco. Jag tyckte det var väldigt spännande att åka båt, även om jag hade gjort det massor med gånger förut. Bobo satt i min ryggsäck, men på färjan tog jag upp honom, så att han också skulle kunna se ut genom fönstret."
Alex skrattade till och såg lite generat på tjejerna.
"Ja, jag var lite knäsig när jag var liten."
Holly log och strök honom över ryggen.
"Nej, det var ju sött att du ville att din vovve också skulle se San Francisco."
Mia höll med.
"Super-sött."
Alex log mot dem.
"I alla fall så satte jag Bobo på bänken bredvid mig efter en stund. Minns inte varför. Men på grund av det glömde jag honom på färjan."
Han flinade lite och förtydligade:
"Vovven alltså, inte morfar."
Mia och Holly skrattade.
"Vi förstod det, gullunge." sa Mia. "Blev du ledsen när du kom på att du tappat bort Bobo?"
Alex nickade.
"Mmmm... fast det ville jag inte erkänna. Jag tyckte nog att det var lite pinsamt att sakna ett gosedjur när jag var åtta år, så jag försökte vara tapper och cool."

Holly petade honom lite retsamt i revbenen.
"Sån är du ju fortfarande - försöker vara tapper även när du har det jobbigt."
Alex skruvade lite på sig.
"Ja, jag är väl det..." sa han tankfullt.
Holly drog in honom i sin famn.
"Men det är fint att du vågar visa dina känslor." sa hon och gav Alex en kram. "Men du, hur gick det med stackars Bobo? Hur kom han hem igen?"
Alex höll Bobo med båda händerna och såg in i hans bruna ögon, som om gosedjuret hade svaret.
"Morfar ringde färjebolaget när vi kom hem, tror jag. Han fick i alla fall veta att vovven hade 'räddats'. Den fanns att hämta hos lost & found på Pier 39."
Alex log åt minnet.
"Jag var så ivrig - och jag ville hämta honom med detsamma, men det var rätt så sent då, så jag fick tåla mig till nästa dag. Morfar, jag och Cassie åkte och hämtade Bobo nästa morgon. Och Cassie var minst lika lycklig som jag var."
Alex skrattade åt sin gulliga lillasyster som bara hade varit 4 år den där höstdagen.
"Cassie pratade med Bobo och sa att inte fick komma bort mera."

Holly gav Alex en kram till.
"Det var en söt story. Och vilken tur att du fick tillbaka din fina vovve. Lydde han Cassie förresten?"
Alex skrattade.
"Jodå, det gjorde han nog, för jag tror inte att jag tappade bort honom igen."
Pojken satte tillbaka hunden Bobo på skrivbordet.
"Fast nästa gång morfar och jag var på utflykt var det jag som kom bort..." sa han tankfullt.
17-åringen såg nu på sina tjejkompisar att de jätte-gärna ville höra den berättelsen också.
Men Alex bara log.
"En annan gång ska berätta om det." lovade han.

21/4 - Happy Birthday, Maggie!

Skrivpuff - 20 & 21 April 2015

*

Dumma & lyssna

Sun City, California. Hösten 2000.

Maxine Logan Clarke vägrade att gå till skolan. Ja, inte alltid förstås, men just den här september-morgonen gjorde hon det.
Joanne gick in på flickans rum för att se om hennes lilla fosterdotter hade klätt på sig än.
Det hade hon inte gjort. 7-åringen låg på sin säng, endast iklädd trosorna hon sovit i (pyjamas hade varit för varmt, tyckte den bestämda lilla ungen).
Joanne suckade lite nu när hon såg på det halvnakna lilla barnet.
"Men lilla hjärtat... du måste klä på dig nu, annars kommer vi att få jättebråttom till skolan."
Maxine lade dramatiskt armarna över ögonen.
"Jag vill inte. Jag kommer att svimma och dö om jag måste sitta stilla hela dagen och bara lyssna på 'skolsaker'."
Joanne undertryckte ett leende. Maxine hade ett stort sinne för dramatik.
"Ungen min, inte svimmar eller dör du för att du måste sitta still."
Barnet satte sig upp och såg med söt trulig uppsyn på Mamma Jo.
”Meh! Mina ben blir dumma... dom vill inte sitta stilla. Inte kroppen också. Hela jag blir alldeles hyper och knasig...”
Maxine viftade på armarna och benen för att visa hur knasigt hyper hennes kropp blev.
"Jag är ju en hyper-tiger-unge, det minns du väl?"
Joanne strök flickan över håret.
"Ja, du är min sötaste lilla hyper-tiger-unge. Och jag vet att det blir jobbigt att sitta stilla länge... Men det vet din lärare också. Hon brukar ju låta dig röra på dig lite under lektionerna."

Maxines buttra ansiktsuttryck blev istället fundersamt.
"Men idag måste jag faktiskt leka på stranden istället."
Joanne skrattade mjukt och tålmodigt. Det är klart att det kändes mer lockande att vara på stranden, som låg bara några meter från familjens hus, än att vara i skolan en solig höstdag.
"Du hinner nog leka på stranden efter skolan, Maxie."
Truligheten i Maxines ansikte återvände.
"Så säger du bara för att jag ska gå till skolan."
Joanne skrattade.
"Nej, baby, det är ingen som lurar dig. Om jag säger att vi ska gå till stranden i eftermiddag så gör vi så klart det."
Hon pussade flickan på kinden.

Med stort tålamod tog Joanne sedan på Maxine kläderna, en ny outfit, som de tillsammans placerat på flickans skrivbord kvällen innan: ett par rosa-vit-randiga snickarshorts, en rosa T-shirt och matchande sneakers.
"Så, nu går vi ner och äter frukost." sa Joanne och ställde ner barnet på golvet.
"Om jag får kakor till frukost kanske jag blir lite gladare." försökte Maxine.
Ögonen glittrade och ett litet busleende lekte nu i det söta ansiktet.
Joanne skrattade och lyfte upp flickan i famnen.
"Bra försök, little one... Men det blir inga kakor till frukost."
Maxine ryckte lätt på axlarna.
"Okej då. Men man måste i alla fall försöka..." sa hon snusförnuftigt. "Visst, mamma Jo?"
Tösungen fnissade glatt åt sin egen påhittighet.

Skrivpuff - 19 April 2015

*
Obefintlig

Sun City, California. Våren 2011.

Martin Clarke blev ganska förvånad när telefonen ringde och han såg att numret tillhörde hans fosterbarns ena socialsekreterare.
Kvinnan frågade om han och hans fru Joanne kunde tänka sig att ta sig an ett fosterbarn till, en strulig tonårskille, för en kort tid.
Martin sa att de tyvärr måste avböja.
"Maxine är ju nyopererad och ligger fortfarande på sjukhus. Och Alex mår inte helt bra efter allt han varit med om den senaste tiden." skyndade han sig att förklara, för han ville inte att socialsekreteraren skulle tro att han var helt ointresserad av att hjälpa till.
”Så chansen är obefintlig?” frågade socialsekreteraren efter några sekunders tystnad.
Martin svarade att det tyvärr måste bli så.
Men han rekommenderade paret Greenwood, som var nyblivna fosterföräldrar i grannstaden Delphi.
Socialsekreteraren sa att hon förstod och respekterade Martins beslut och tackade så mycket för rekommendationen.
Sedan berättade hon att Sun City, plus grannstäderna Paradise och Delphi, hade ändrat tillbaka till deras tidigare myndighetsålder - 21.
Martin tänkte leende att denna nyhet med all säkerhet skulle ogillas av många tonåringar. Men själv tyckte han att denna höjning var rätt så bra, det var definitivt en fördel för fosterfamiljer, eftersom fosterbarn annars ”växte ur” sin familj så fort de fyllde 18.
Hans egna fosterbarn Alex och Maxine brukade oroa sig en aning för just detta ibland.

Så fort Martin hade avslutat telefonsamtalet gick han och Alex på en promenad längs stranden.
Medan de gick i den mjuka sanden berättade Martin vad socialsekreteraren och han hade pratat om.
Pojken var lättad över att socialsekreterarens ärende inte hade gällt honom den här gången.
”Jag blev faktiskt lite nervös när jag förstod vem du pratade med...” erkände han.
Alex tog ganska lätt på nyheten om han inte skulle bli myndig förrän om 3 ½ år. Och han höll med om att höjningen till 21 faktiskt var en fördel för honom och hans fostersyskon.
Han finurligt mot sin fosterfar och sa:
”Jaha, farsan, det ser ut som du och Jo får dras med mig ett tag till då.”

Martin skrattade och kramade om sin älskade fosterson.
”Du kommer alltid att vara vår son, grabben. Det spelar ingen roll att du inte är vår biologiska unge, vi har älskat dig ända sedan du kom till oss.”
”Bli inte sentimental nu, farsan…” suckade Alex.
Men han sa det med glimten i ögat och log brett.
”Men ärligt talat, Martin,” tillade han. ”jag älskar er också. Och utan dig och Joanne och mina syskon skulle jag inte vara den jag är idag."
Alex tittade ner i sanden ett ögonblick, som om hans egna känslor och ömhetsbetygelser gjorde honom generad.
Martin rufsade honom i håret och då tittade Alex upp och log.
"Dessutom är det helt awesome att ha en biologisk familj och en extrafamilj.” tillade han.
Martin log varmt. Han kramade om pojken igen och gav honom en liten puss på den sandblonda håret.
”Du är en underbar - helt awesome - unge, Alex Spencer-Clarke.”

Skrivpuff - 18 April 2015

*
Dagligen

Sun City, California. Våren 2011.

Maxine satt i sin sjukhussäng och såg bort mot fönstret där solen sken in.
Hon log åt det vackra vädret, men suckade samtidigt åt att hon inte kunde gå ut. Viljan fanns där, men inte orken.
"Oj, vad du suckar tungt, vackra flicka."
Maxine vände sig om och log när hon hörde en av sina favoritsköterskor.
"Ingen fara, jag är lite trött på att sitta här inne bara."
Sköterskan gick fram till den späda lilla tonårsflickan och strök henne över det mjuka lockiga håret.
"Ska vi ta en promenad då?"
Maxine sken upp, men så suckade hon igen.
"Jag måste ju vila."
Sköterskan log och blinkade på ena ögat.
"Ja, det måste man ju efter operationer. Men vi tar en rullstol. Vad säger du om det, stumpan?"
Maxine funderade.

"Det är ju så fint väder ute och vi kan köpa glass." fortsatte sköterskan.
Maxine sken upp som ett litet solsken.
"Ja, vi lämnar det här rummet en stund!" sa hon lyckligt.
Sköterskan log.
"Lite frisk luft och solsken gör dig gott, flicka lilla. Och i eftermiddag kommer väl din familj och hälsar på?"
Maxine nickade.
"Ja, så det här blir en rätt så fin dag i alla fall."
Sköterskan kramade henne.
"Du är en så stark och livsglad unge, Maxie. Du är fantastisk."

Maxine log, lite blygt.
"Tack. Jag gör mitt bästa. Och förresten blir det lite lättare att vara stark och livsglad när man har världens bästa sköterskor och läkare omkring sig."
Sköterskans ögon glänste till av tårar.
"Åh lilla flickebarn... du är fin du."
Maxine log brett och ryckte på axlarna.
"Jag är bara ärlig."

Skrivpuff - 17 April 2015 - del 2

*
Senare på kvällen, när alla gästerna hade gått hem, stod Dani och hennes tvillingbror Blue utanför köket och hörde fosterföräldrarna prata om dem.
”De störda ungarna måste flyttas till ett annat fosterhem, snarast.” sa fostermodern. "Vi kan inte ha en unge som ljuger och skär sin hud i slamsor och en unge som drömmer sjuka mardrömmar var och varannan natt..."
"Jag håller med." sa fosterfadern. "Visserligen får vi pengar för dom, men det funkar inte att ha dom här längre. Den där lilla snärtan kan ställa till det för oss med sina lögner. Och pojken borde verkligen inte fått komma ut från den där institutionen..."
Blue svalde. Han skämdes så för sina mardrömmar och vanföreställningar.
Dani mumlade osande svordomsramsor på italienska och stormade upp på övervåningen.
Blue följde med sin syster.
"Det är nog bra om vi förflyttas..." sa Blue tyst.
Fast mest av allt ville han ju komma hem. Hem till New York City och pappa. Han visste att Dani ville detsamma.
I juli, om två månader, skulle de få komma hem igen. Men syskonen ville hem nu!
"Om vi bränner ner det här skithuset kommer vi härifrån." sa Dani tankfullt.
Blue stirrade på henne.
"Då spärrar dom in oss..."
Nu flinade Dani.
"Jag skämtar bara, fattar du väl!"
Sedan blev hon allvarlig igen.
"Men vi måste få komma härifrån. Jag tänker inte bo med en pedofil!"

Fosterfamiljens äldsta fosterbarn, Martha, som skulle fylla 18 år senare i sommar, uppenbarade sig i dörröppningen till Danis rum.
"Har han varit på dig...?" sa hon.
I rösten fanns en blandning av äckel (för fosterfadern) och sympati (för Dani).
Dani nickade.
"Åh... 'little sis', älskling..." utbrast Martha med gråt i rösten.
Hon satte sig bakom Dani på sängen om kramade om henne.
"Jag är så ledsen att han ger sig på dig med. Jag borde ha varnat dig, jag borde ha sett efter dig bättre..."
Dani och Blue stirrade på Martha, den jättegulliga tjejen som de höll av som en storasyster.
"Har han..." började Dani.
Martha nickade.
"Sedan jag var fjorton. Han hotade mig och sa att jag skulle få komma tillbaka till ungdomsvårdsskolan igen om jag skvallrade på honom. Det är så han jobbar, han har en hållhake på sina offer."
Dani svor på italienska igen.
"Vänta bara tills pappa får tag på honom..." morrade hon sedan.
"Pappa är federal agent." förklarade Blue för storasyster.
Martha log lite och kramade dem båda.

*•*•*

Martha hade varit jättegullig mot Dani och Blue ända sedan de blev en liten familj.
Den här kvällen hjälpte Martha sin "lillasyster" att bada och plåstrade om såret på hennes lår.
Och hon tog hand om Dani hela natten. Båda flickorna sov i lillasysters säng - så att fosterfadern inte skulle kunna komma åt henne.
Blue sov på en madrass på golvet i samma rum som flickorna.
Som ett sammansvetsat litet gäng kände sig alla tre trygga och de bestämde att de alltid skulle vara tillsammans så länge de bodde här.

Skrivpuff - 17 April 2015 - del 1

*
Modlös

New York. Maj 2000.

Det var sommarfest hos överklassen. Trädgården var full av finklädda människor som smuttade på dyra drycker ur dyra glas.
Luften var fylld av sorl av prat och skratt. Men plötsligt stannade allt upp och tystnade.
Alla såg på varandra. Var det någon som skrek...?
Sekunden efter fick de svaret. En mörkhårig flicka i 12-13-årsåldern kom utrusande ur huset. Röda fläckar syntes som små rosor mot hennes nu bleka ansikte. Hennes tunna vita sommarklänning var sönderriven och tösen var vild av känslor; ilska och gråt.
Herrn i huset, en man i 45-årsåldern, kom också ut i trädgården. Han log mot sina gäster.
"Ungar... tjurar så fort dom inte får som dom vill..."
Några av gästerna log och nickade instämmande.
Deras värd fortsatte:
"Hon är 12 ½ år, nästan 13, år det lilla livet, och flickor är så känsliga i den åldern. Och så vet ni ju hur fosterbarn kan vara... problembarn, ni vet..."
Han himlade sig och skrattade.
"Det är så hedervärt att ni tar er an fosterbarn," kuttrade en kvinna. "det kan inte vara lätt att ta hand om tonåringar."
Värden log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska gudarna veta, att det inte är lätt alla gånger. Men någon måste ju ta hand om dom stackars barnen."

En av gästerna, Marguerite Logan, kände ett plötsligt och starkt ogillande för sin värd. Hon föraktade hans självgodhet och hur han stod här och skröt för att och hans fru tog sig an fosterbarn.
Marguerites lilla dotterdotter Maxine bodde i fosterhem hemma i California, men den underbara familjen skulle aldrig ens tänka tanken att skrävla så här.
Marguerite såg mot den upprörda flickan som nu sprang ner mot stranden och funderade på om hon skulle gå ner till henne.
Men då kom festens värdinna fram till henne.
"Jag går till henne, Marguerite. Våra gäster ska inte behöva trösta våra ungar."
Marguerite log tveksamt, men återgick sedan till att mingla med sina väninnor.

*•*•*

Dani Danelli satt ensam på stranden. Hon var naken under den tunna, sönderrivna klänningen och darrade som en sparvunge.
Medan hon snyftade skar hon sig på låret, med något vasst föremål som hon hittat på stranden.
"Dani! Vad tar du dig till...?!" fostermoderns röst lät förfärad. "Ska du skära sönder dig själv?"
Flickan svarade inte.
Fostermodern var nu framme vid henne.
"Sluta genast med det där, flicka!"
Hon slet det vassa föremålet ur Danis hand och slängde iväg det.
"Din man försökte våldta mig." sa Dani och såg sin fostermor rakt i ögonen.
Fostermodern flämtade till. Men i nästa sekund ändrades hennes ansiktsuttryck och hon såg iskallt på Dani.
"Du ljuger." sa hon.
Sedan blev hon arg.
"Hur understår du dig att komma med sådana anklagelser...?!" skrek hon.
"Jag ljuger inte!" skrek Dani, rösten het av ilska. "Ditt äckel till man drog av mig trosorna och försökte lägga ner mig på sängen...! Men jag slet mig lös och sprang ut innan han hann gå längre..."
Fostermodern gav Dani en örfil.
"Din hemska lilla lögnerska! Efter allt vi gjort för dig...!"
Dani sjönk ihop. Det var inte likt henne att känna sig så här modlös och svag, men det gjorde hon nu.
Hon väljer att inte se sanningen... tänkte den stackars sargade flickan.

Fosterfadern hade också kommit ner till stranden nu. Han fick veta vad Dani sagt om honom.
Han böjde sig ner över flickan.
"Jaså, du sprider lögner om folk, din lilla horunge?"
Dani försökte riva honom i ansiktet, men hans starka armar lyfte upp henne och bar henne mot huset.
Dani skrek och försökte komma ur hans famn.
"Släpp mig ditt äckel!"
Fosterfadern bara skrockade. Det var ett sinistert ljud.
"Du skriker ju som om du håller på att bli mördad...!" utbrast fostermodern. "Tyst nu, flicka."

*•*•*

Uppe vid huset såg det festande folket förskräckt på deras värdars gråtande fosterdotter som sprattlande i mannens famn.
Blod trängde fram på det vita klänningstyget.
Marguerite Logan rusade fram till dem. Hon strök moderligt Dani över pannan och håret.
"Lilla raring, vad är det som har hänt...?"
Dani svarade inte, men det gjorde hennes fostermor.
"Danielle har lite problem... Självskadebeteende. Vi tar hand om henne nu."
"Stackars liten..." sa Marguerite bekymrat.
Och hon kunde inte glömma den lilla tösens bedjande blick. De vackra blå ögonen var fulla av rädsla.
Något står inte rätt till här... tänkte Marguerite. Jag måste kontakta polisen, eller de sociala myndigheterna.
Hon kramade Danis hand, och viskade tyst i flickans öra:
"Oroa dig inte, hjärtat, jag ska försöka hjälpa dig."
Nu grät Dani tyst, för att den här vänliga kvinnan så gärna ville rädda henne.
Men kan hon det...?

Skrivpuff - 16 April 2015

*
Ofullständig

Någonstans utanför London, England.
December 2010.

Imogine Rourke såg sig om i den enorma tamburen. Hon hade inte varit i det här residenset sedan hon var barn (nåväl tonåring i alla fall). Det var tio år sedan, men ändå kände hon igen varenda sak och varenda doft.
"Vad gör jag här, Clive?" frågade hon, aningens otåligt. "Din inbjudan hit var rätt så ofullständig."
"Kära barn, som du vet avled din far..."
"Fosterfar." förtydligade Imogine.
Lite väl hårt att avbryta honom så där, insåg hon sedan. Det var ju inte den vänlige gamle mannens fel att gubbstrutten hade "tagit ner skylten".
"Jo, men det kunde vi lika gärna ha tagit per telefon." sa hon.
Clive skakade medlidsamt på huvudet.
"Imogine, love..." sa han milt och höll hennes händer i sina. "jag vet att du inte stod honom nära, men vi ville inte ge ett sådant besked per telefon."
Imogine ryckte på axlarna.
"Jag uppskattar din omtänksamhet, Clive, det gör jag verkligen." sa hon och lyckades få fram ett leende, trots alla omtumlade känslor hon haft sedan dödsbeskedet. "Men varför skulle jag komma hit?"

Clive tog upp en blå mapp som låg på ett vackert och antikt bord.
"Du måste skriva under ett papper."
Imogine skakade på huvudet och blåste irriterat bort en hårslinga som letat sig ner framför ena ögat.
Den gamle mannens ögonbryn drogs nu samman, som om någon höll på att sy ihop dem med nål och tråd. Det var det dock ingen som gjorde, Clives ansikte visade att han var förbryllad.
"Imogine, din far har testamenterat ett par saker till dig. Men han krävde att du skriver på ett kontrakt."
Ljudet som nu kom över den unga kvinnans läppar lät som en blandning mellan ett skratt och en fnysning.
"Så till och med när han är död kräver han saker av mig...?!" utbrast hon.

Imogine drog på sig ytterkläder, tog tag i sitt bagage (som burits in i huset mot hennes vilja, och öppnade den massiva ytterdörren.
"Säg mig; dog han av hjärtinfarkt, eller av sin elakhet....?" sa hon med hetta i rösten.
Clive tog milt tag i hennes axel och såg henne allvarligt i ögonen.
"Kära barn, du ärver Hartwick Manor."
Imogine stirrade på sin fosterfars äldsta vän och kollega. Hade han just sagt att hon ärvt den här gamla herrgården...?
Hon skakade på huvudet igen och gjorde ett nytt försök att komma ut ur huset.
"Jag vill inte ha det här stället." sa hon bestämt. "Sälj det, bränn ner det, eller gör vad du vill, men jag sätter inte min fot här mer."
Hon klev ut i vinterkylan och bad chauffören i den svarta lyxbilen, samma som fört henne hit till Hartwick Manor, köra henne till Bayswater.
Chauffören höjde på ögonbrynen och gjorde en liten grimas. Det såg ut som han tänkte att hennes smak hade förvanskats där borta i USA.
"Bayswater, Miss...?"
"Ja tack, Bayswater." svarade Imogine och låtsades inte om mannens ogillade ton.
Det dög tydligen inte åt rika snobbar, men det var en av hennes favoritområden i London.
Nu ville hon komma till hotellet så att hon kunde ta en dusch.
Sedan skulle hon ta en liten promenad i stan.
Alla hennes minnen av London var inte dåliga. Staden hade fortfarande en stor plats i hennes hjärta.

Bayswater