Huset som Gud glömde - 77

Coral

Min huvudvärk försvann nästan när jag såg Uncle Don och våra kusiner. Nja... inte riktigt... men jag glömde nästan bort den för att jag blev så glad över att se dem! :)

Elaine reste sig snabbt och kramade Kyle och mig. Steven satt kvar på sin stol, han höjde bara handen och vinkade lite lojt.
Kyle och jag kramade Uncle Don samtidigt.
”Oj,” sa han Don förvånat och skrockade. ”Kramar ni mig före er pappa…? Jag måste vara populär.”
”Vi har inte sett dig på evigheter.” sa Kyle.
Uncle Don skrattade och höll om Kyle.
”Ja, det här gamla fulot ser ni ju jämt.” skrockade Don och pekade på pappa. ”Klart ni tröttnar på honom.”
Kyle harklade sig för att dölja ett fniss.
”Men pappa… säger man så om sin bror?” fnissade Elaine.
”Vi håller alltid på så här.” log Don. ”Eller hur Rob?”
Han boxade pappa på armen.
Pappa log faktiskt.
”Don, du är bara kaxig för jag är äldre och snyggare.”
”Ha!” sa Don. ”Äldre och tjockare menar du väl?”
Elaine himlade sig.
”Män… mognar aldrig.”
Jag skrattade.
*

Huset som Gud glömde - 76

Kyle

Uncle Don är super-cool, äventyrlig, snäll, rolig - världens bästa farbror!
Och han gillar foto och historia, precis som Coral och jag - jättekul.
Don reser runt väldigt mycket, både i USA och utomlands, skriver reseskildringar plus lite om länders historia och han fotograferar.
Steven och Elaine får ofta följa med honom. Lyckliga dom.
Uncle Don har lovat att Coral och jag också ska få följa med på någon resa - det ser vi verkligen fram emot!

Steven är vår äldste kusin. Han fyllde 17 år i februari, och han ser mig som en liten småunge.
Han och jag kommer aldrig överens och bråkar rätt mycket. Eh, jag menar hela tiden. Vi hittar alltid något att bli oense om. (Ibland slåss vi till och med.)
Men jag gillar Elaine väldigt mycket. Hon fyllde 16 år i januari, så hon är nästan ett helt år äldre än Coral, fast dom är födda samma år.
Elaine är alltid snäll och glad. Coral och jag kommer jättebra överens med henne. Och Elaine blir jättearg på Steven om han bråkar med mig.

Jag hoppas att Uncle Don och kusinerna stannar länge!
Förutom Stevens och mina dumma bråk, är det alltid lika kul när de är hos oss.
Och det är så skönt när vi har dem på besök, för då behöver Coral och jag inte vara rädda för pappa - och Nancy är normal.
*

Huset som Gud glömde - 75

Kyle

Vi lämnade av Darla hemma hos henne först, sedan Ashlee.
När vi kom fram till vårt hus såg vi en bil på uppfarten som Coral och jag aldrig sett förr. Hmm... hade pappa (eller Nancy) köpt ny bil, eller hade vi besök?
Det troligaste var att vi hade besök. Men vem…?
Vi hoppades att det inte var Lenny, pappas super-jobbiga kompis (som pratar jämt och skrattar åt sina egna skämt).
Visserligen var det inte Lennys bil, men man vet ju aldrig - han kunde ha köpt en ny och han dyker upp hemma hos oss lite som gubben i lådan när han tycker att han vill. (Det vill han ganska ofta.)

När vi kom in hörde vi inte Lenny. Konstigt tyckte vi... för tro mig, den mannen hörs…!
Men det var inte Lenny. När Coral och jag kom in i köket fick vi en stor överraskning:
Vår farbror Don (pappas bror) och våra kusiner, Steven och Elaine, hade kommit på besök!
En av de bästa överraskningarna på länge!
Coral och jag kände oss alldeles överlyckliga!
*

Huset som Gud glömde - 74

Kyle

Mina tankar avbröts när chauffören kom in och meddelade att bilen var framkörd.
Vi gick ut.
Jag kände mig allt annat än glad. Nu var frihets-tiden över, nu skulle vi hem…
Hem till Honom (och Nancy) igen. :-(
Jag kände mig orolig när jag tänkte på vilken humör vår pappa kan vara på. Vi vet aldrig.
Vissa perioder är han arg hela tiden, ibland på helt okej humör och ibland
är han på sitt vidriga, ”kladdiga” humör.
Jekyll & Hyde...
Jag började må lite illa.

Coral lade armen om mig och Darla strök mig över håret.
”Du ser också blek ut, sötis. Mår du dåligt?”
Jag skakade på huvudet och lyckades le.
”Jag är bara lite trött.” sa jag.
”Du sov lite oroligt i natt, Kyle...” sa Ashlee. ”Drömde du otäckt?”
”Jooo, jag tror det…” sa jag lite osäkert. ”Men jag minns inte vad.”
Ashlee tog min hand i sin och kramade den.
”Jag ska ge alla dina monster på plytet.” sa hon med en blandning av skoj och bestämdhet i rösten.
”Ja, gör det.” sa jag.
Jag kramade hennes hand tillbaka.
*

Huset som Gud glömde - 73

Kyle

Usch… vad det var svårt att säga hej då till alla. Jag hatar avsked!
Muriel (farmors syster) torkade ögonen med en liten spetsnäsduk.
Farmor såg också sorgsen ut.
”Det kommer bli tomt här i huset utan er.” sa farfar.
Muriel snöt sig.
Farfar kramade om sin svägerska.
”Muriel lilla… du beter dig som om det här avskedet är för alltid…” Farfar log. ”Barnen kommer nog komma tillbaka någon dag ska du se.”
Muriel log genom tårarna.
”Ja, du har rätt Donovan. Nu ska jag sluta bete mig.”
Muriel gav oss alla varsin kram.
Nu hade vi nog kramat alla typ 100 gånger! Men det är kul att våra släktingar tycker så mycket om oss.
Det finns mycket kärlek i det här huset.
Det är ett jättebra och roligt ställe att vara på! Det trodde jag inte innan vi kom hit.
När jag var liten, typ 10, var jag ju rädd för det här stället... Coral också.
Konstigt. Varför…?
Hände det något vid vårt senaste besök som Coral och jag inte minns…?
*

Huset som Gud glömde - 72

Coral

Darla och jag skrattade.
”Vad ni två är roliga.” sa Darla. ”Super-söta!”
”Jag är inte söt.” protesterade Kyle.
Han lutade kinden mot Darlas axel.
”Läs nu.”
Darla log mot honom och fortsatte att läsa.
Ashlee fortsatte att hålla på med Kyles hår.
”Du börjar få lite lockigt hår igen nu.” sa Ashlee.
Kyle log och suckade.
Men det var inte Ashlees kommentar han suckade åt - nej, han suckade för att han kände sig trygg och lugn i den här situationen.
Darla strök honom mjukt över kinden utan att ta blicken från boken.
”Har du det bra nu, Kyle?” log hon.
”Mmmm…” sa Kyle.

Jag hoppades att den här mysiga stunden, vår härliga sleepy Sunday, aldrig skulle ta slut.




Sleepy Sunday http://open.spotify.com/track/2WKXQeEE9fBI9ELmTWiwx5


Hela spellistan för ”Huset som Gud glömde”:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/41hjwAhmFspVOUuG20zWty

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:289 - 24 oktober

Skriv om att bära.

”Bäääla!” 2-årige Troy sträckte sig mot storasyster Isolde.
7-åriga Isolde skakade sorgset på huvudet.
Troy gnydde och stampade bestämt med sina små fötter i marken.
”Joooo! Issa bäla!”
”Jag kan inte bära dig Troy. Jag är för liten, jag kommer få ont i ryggen och börjar gå dåligt som en gammal tant när jag är tio.”
”Inte tant!” sa Troy buttert. ”Bäla mej!”
Han tjöt ilsket när storasyster inte lydigt plockade upp honom.
Mamma Alice kom springade.
”Nämen är det du som tjuter Troy? Jag trodde det var brandlarmet?”
Isolde fnissade.
”Han är arg för att jag inte bär honom.”
”Mamma bäla?” sa Troy förhoppningsfullt och sträckte sig mot Alice istället.
Alice lyfte upp sin yngste son i famnen.
Isoldes tvillingbror Dorian kom springande. Han bar en skateboard, knäskydd, armbågsskydd och hjälm i famnen.
”Mamma, kan du bära hem detta åt mig?” flämtade han.
Alice skakade på huvudet.
”Tyvärr Dorian, men du får bära hem dina saker själv, det klarar du.”
”Neeej… jag är trött och allt väger tusen ton!” gnällde Dorian.
”Isolde kanske vill hjälpa dig?” föreslog Alice.
Isolde tog skateboarden från sin bror.
”Var rädd om den!” skyndade Dorian att säga.
Alice log och skakade på huvudet.
”Borde det inte istället låta: ’Tack söta lilla syster för att du hjälper mig att bära’?”
Dorian gav sin mamma ett fåraktigt leende.
”Aaaa, det var det jag menade.”
Pojken vände sig till sin tvilling och sa helt uppriktigt och med massor av kärlek i rösten:
”Tack Issa för att du bär min bräda, du är verkligen snäll!”
Troy såg på sina äldre syskon och sedan på sin mamma.
”Titta! Alla bäla!”
”Ja, du har rätt Troy.” skrattade Isolde. ”Alla vi bär något.”
”Neeej, inte Troy.” sa Dorian. ”Här Troy, bär min hjälm!”
Dorian gav Troy sin hjälm. Den lille parveln tog den glatt och satte den på Alice huvud.
”Se! Mamma hatt!”
Sedan skrockade 2-åringen glatt och högt så det hördes på hela Solstigen.
*

Huset som Gud glömde - 71

Coral

Darla, Kyle, Ashlee och jag gick in i salongen och sjönk ner i en mjuk soffa. Darla hade första boken i Twilight-serien med sig, och hon läste högt ur den.
Det var skönt att bara ta det lugnt. Och att lyssna på Darla när hon läser är helt underbart, hon är så bra på det.
Ashlees fingrar lekte i Kyles hår och i hans nacke medan vi lyssnade på Darla.
Darla och jag fnissade till ett ögonblick när Kyle fnissade och ryste till för att Ashlees fingar kittlade hans nacke.
Jag tror inte det var medvetet av Ash att kittla honom just då, för hon var helt inne i berättelsen. Hon märkte det först när Kyle ryste.
”Kittlas det?” viskade hon fnissande.
”Nej…” ljög Kyle.
”Vad du ljuger!” fnissade Ashlee.
Hon böjde sig fram och pussade Kyle på halsen.
”Sluta nu, din lilla vampyr…” fnissade Kyle.
Ashlee morrade:
”Nej… du är så söt!”



Bella’s Lullaby (från Twilight) http://open.spotify.com/track/6wY3QPeUpvtE1CI72v7qcE

*

Huset som Gud glömde - 70

Coral

Jag sa till farmor och farfar hur mycket jag älskar dem.
Då tog farmor mig i famn och höll om mig länge.
”Och vi älskar dig, mitt lilla hjärta.”
Hon kysste mig på kinden. Sedan höll hon om både Kyle och mig.
Då började jag plötsligt att gråta.
Tårarna bara rann och jag kunde inte hejda gråten.
(Ååååhhh...! Varför måste jag vara så känslosam...!)

”Men lilla älskling!” utbrast farmor. ”Hur är det fatt?”
”Jag blev bara så rörd!” var det enda jag fick fram.
”Hon är väldigt känslig och lättrörd.” sa Kyle försiktigt. Han kramade mig hårt.
”Det är bra.” sa farfar. ”Känslor är bra. Du har ett stort hjärta, min älskling.”

”Förlåt.” sa jag när jag lugnat ner mig. ”Jag vet inte varför jag blir så här…”
”Jag blev också väldigt rörd.” sa farmor. ”Det blir så när man har en sån här fin stund.”


Jag kände mig helt slut efter gråtattacken. Och det var så svårt att förklara varför jag gråtit…
Den känslosamma stunden när vi kom farmor och farfar så nära... och ångesten över hemresan... Det blev nog för mycket helt enkelt.
Kyle kramade mig hårt igen.
”Hur känner du dig…?” frågade han mjukt.
Darla och Ashlee kramade mig också.
”Det är okej.” sa jag. ”Men jag känner mig lite trött.”
Jag ville bara gå och lägga mig och sova.
*

Huset som Gud glömde - 69

Coral

När vi kom tillbaka till huset var farmor lite orolig.
”Var har ni varit? Ni har varit borta i över fem timmar! Ni har ju missat lunchen och allting!”
Jag svalde hårt. Inte för att farmor var upprörd, utan för att jag nu insåg att klockan var fem.
Om bara två timmar skulle vi åka hem!

”Vi glömde bort tiden.” sa farfar lugnt. ”Mitt fel. Jag ville visa ungarna runt lite.”
Farmor log.
”Det är bra. Vi äter middag om en timme.”
Farfar såg lite fåraktigt på farmor.
”Vi… eh.. vi åt ute.”
Farmor skakade på huvudet.
”Skräpmat då förstås?”
Farfar flinade upp sig.
”Mmmm, man får ju passa på när ens älskade barnbarn kommer på besök.”
Farmor log och muttrade något om att farfar var oförbätterlig.
Sedan kramade hon honom.
”Farmor och farfar!” sa jag ivrigt. ”Jag måste ta en bild av er!”
”Vill du ha en bild av två gamla skruttar?” sa farfar.
”Jag det vill jag!” log jag.
Jag tog några bilder av dem. De såg så fina ut tillsammans.
Sedan tog Darla bilder av mig och Kyle tillsammans med farmor och farfar och sedan satte hon igång självutlösaren och tog några bilder med oss allihop.
”Oj oj oj, nu är man en så’n där fotomodell.” skojade farfar.
”Ja,” log farmor. ”du är så stilig så.”

Gud, vad jag älskar mina gulliga farföräldrar!
*

Huset som Gud glömde - 68

Coral

”Jag bara skojar farfar,” log Kyle. ”det är verkligen fint här.”
Farfar bara skrockade.
Det är verkligen vackert här - och utsikten är fantastisk! Man ser hela staden på ena sidan kullen och sjön på den andra.

Vi fotograferade otroligt mycket - alla och allting skulle vara med på bild!
”Sliter ni inte ut era kameror snart?” skojade farfar.
”Dom håller bättre än din gamla skruttlåda till kamera från 1700-talet.” fnissade Kyle.
Ashlee, Darla och jag började gapskratta.
Det gjorde farfar också! Han såg på oss andra och frågade:
”Är grabben alltid så här? Vad gör ni med honom när han är sån?”
Ashlee sken upp.
”Så här!”
Hon slog armarna om Kyle och började kittla honom.
”Mycket bra uppfostringsmetod.” skrattade farfar.
”Tycker inte jag…” muttrade Kyle truligt.
Men han kunde inte låta bli att skratta.
”Sluta kittlas!” fnissade han.
”Nope!” sa Ashlee med trotsig glädje i rösten. "Jag gillar att kittlas!"
"Jag märker det!" sa Kyle.
Darla riktade kameran mot Kyle och Ashlee.
”Darl, tar du ett enda kort knuffar jag ner dig…” muttrade Kyle.
Darla bara skrattade och plåtade massor.
Haha! :-)
*

Huset som Gud glömde - 67

Coral

Söndag

Så kom den - dagen jag och Kyle inte har sett fram emot…
Vi gick upp extra tidigt för att hinna med så mycket som möjligt sista dagen här.
Efter frukost tog farfar med oss på promenad genom staden, Silver Lake.
En sådan söt liten stad det är! Gammaldags och charmig.

Men jag gillade nog den höga kullen (där farmor och farfars hus finns) allra bäst. Violet Hill är så vacker med all ljung.
Farfar berättade att det är ljungen som har givit Violet Hill dess namn.
”Så om det hade växt blå blommor här, hade det fått heta Blue Hill…?” flinade Kyle.
”Förstör inte min historiska berättelse, pojk!” sa farfar.
Men han var inte arg. Han bara log och kramade om Kyle.

Det var så skönt att se att Kyle vågade vara lite kaxig utan att få skit för det.
Farfar är sååå underbar mot oss!
Lite av ångesten Kyle och jag kände inför vår hemfärd försvann när vi var ute med honom.
Farmor är också väldigt snäll förstås, men farfar är ju så… cool! :-)
*

Huset som Gud glömde - 66

Kyle

Lördag.

”Ska det bli skönt att åka hem i morgon?” frågade farfar när vi åt frukost.
”Nej…” for det ur mig.
(Smart Kyle...)
”Tycker inte jag heller - det är ju jätteroligt att vara här!” sa Ashlee.
Farfar log.
”Vad kul att ni tycker det.”
”Det är väldigt trevlig att ha er här.” sa farmor.
”Jaaa verkligen!” sa farmors syster Muriel glatt. ”Ni får komma hit oftare.”
Farfars syster Gertude gav ifrån sig en misslynt liten grymtning.
”Eller hur, Gertie?” sa farfar överdrivet glatt och puffade på sin syster. ”Visst är det underbart att ha ungarna här?”
Ny missnöjd grymtning från Gertrude. Sedan såg hon surt på farfar.
”Kalla mig inte Gertie.”
”Men det är väl sött - ‘syrran’?” skrockade farfar.
Han blinkade åt oss andra.
Gammelfaster Gertude blev ännu surare.
”Donovan, kan du aldrig vara allvarlig?”
Farfar skakade på huvudet.
”Nej, man lever ju bara en gång. Varför slösa bort det livet på att sura?”
”Klokt sagt.” tyckte Ashlee.
Farfar log brett mot henne.
”Se där, tösungen vet hur man lever livet!”
Farfar lade armen om mig.
”Kyle, min pojke, den här tösen ska du aldrig släppa. Håll hårt i henne.”
Ashlee fnissade förtjust.
Jag nickade.
”Det ska jag göra, farfar.”
Farfar skrockade förnöjt och rufsade om mitt hår.
(Undrar varför alla gillar att rufsa om i mitt hår förresten…?)
”Klok pojke.” sa farfar.
Ashlee reste sig från sin stol och lade armarna om min hals.
”Mmmm, Kyle är mycket klok pojke.”
Hon pussade mig på kinden.
(jag hoppas att jag inte rodnade…!)
*

Huset som Gud glömde - 65

Coral

Lördag.


Vad det här lovet har gått fort…! 
Det är redan lördag morgon och i morgon eftermiddag åker vi hem…
Jag vill inte tänka på morgondagen, men det är svårt att låta bli 
och jag får en tung känsla i bröstet - som om det sitter en stor, 
elak sten eller något där och trycker på.
Den naiva sidan av mig vill tro att allt ska vara bättre när vi kommer hem, 
att vi ska få ha det bra, som när vi var små. Innan allt… onda… började.
Men den realistiska sidan av mig vet att det inte kommer att bli så. 
Tänka så är bara dumt. Naivt. 
Det är bara en dröm som aldrig kommer att slå in.


Nu är det bara jag som är vaken. Klockan är bara 8.
Kyle, Darla och Ashlee sover djupt.
Det är skönt att se Kyle sova så lugnt.
Han är verkligen trygg nu. Det är för att Ashlee ligger alldeles nära honom och hennes ena arm håller om honom.
Jag blir lugnare av att titta på dem; det är som att Kyles trygghets-känsla liksom "smittar av sig" på mig. 
Låter flummigt kanske? Men det är en bra känsla.


Nej, nu ska jag försöka somna om. Det vore nog bra att 
sova någon timme till eller två.


Jag skriver snart igen!
// Coral


*

Huset som Gud glömde - 64

Kyle

Fredag kväll.

”Shit! Vad kul det här var!” utbrast Mandy en stund senare. ”Tack för att jag fick vara med!”
Hon kramade oss.
”Det var jättekul att du ville vara med.” sa Coral.
”Ja, det var det verkligen.” sa jag.
Darla och Ashlee höll med.
”Ni är så jäkla schysta och coola!” sa Mandy. ”Inte så där trista som ungarna hemma i Lyndon.”
”Du är schyst och cool själv.” sa Ashlee.
”Tycker du…?” frågade Mandy.
"Så klart jag tycker, silly.” log Ashlee. ”Annars hade jag ju inte sagt det.”
Mandy såg glad ut när vi sa att vi gillade henne.
Jag fick en känsla av att hon kanske inte har så många kompisar, inga nära vänner iallafall... kanske mest ett flertal ytliga...?

Vilken tur jag har som har så fina vänner som står mig så nära: Ashlee, Max, Chris, Darla - och Coral förstås! :-)
Hoppas de förstår hur värdefulla de är för mig.

Huset som Gud glömde - 63

Kyle

Fredag kväll.

Gästerna såg väldigt förväntansfulla ut när farmor berättade att vi skulle sjunga.
Farmor och farfar såg oerhört stolta ut.
Vi sjöng flera låtar, först sjöng Ashlee och Coral en låt som heter Hello,
sedan sjöng vi allihop (Coral, Ashlee, Darla, Mandy och jag)
Here I Am (ledmotivet till TV-serien The Suite Life of Zack & Cody) 
och I Found A Way (ledmotivet till TV-serien Drake and Josh)
och sedan We Rock från filmen Camp Rock.
Vad kul vi hade!
Jag var lite nervös när farmor bad mig spela Clair de Lune på piano, men de andra peppade mig och det gick faktiskt bra att spela, fast jag inte alls är van vid att spela piano.
Vilka applåder vi fick efter vår lilla ”konsert” - det var jättehäftigt!
Och vi fick massor med beröm av gästerna.
Jag trodde nästan att våra släktingar skulle spricka av stolthet.


Soundtrack:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/41hjwAhmFspVOUuG20zWty

*

Huset som Gud glömde - 62

Coral

Tonerna av Clair de Lune rann ut från musikrummet.
Farmor stannade upp och lyssnade.
”Vem är det som spelar? Är det Kyle…?”
Darla och jag nickade och log stolt.

Farmor vände och gick tillbaka in i musikrummet. Darla och jag följde efter.
”Men Kyle, inte visste jag att du kunde spela Debussy!” utbrast farmor. ”Och utan noter! Vad duktig du är!”
Ashlee nickade instämmande och stolt.
”Åh... tack så mycket farmor.” sa Kyle blygt.
”Tänk att jag har så talangfulla barnbarn! Musikaliska och duktiga fotografer! Det blir något att skryta om på festen!”
”Äsch farmor… så duktig är jag inte…” mumlade Kyle generat.
”Joho lilla gubben, det är du!”
Farmor gick fram till Kyle och gav honom en kram.
Och den här gången var det en riktigt varm och kärleksfull kram.
*

Huset som Gud glömde - 61

Kyle

Darla och Coral bestämde sig för att gå upp på rummet och hämta sina kameror.
De hade sagt tidigare att de ville passa på att fotografera lite mer i huset och så ville de ha några fler photoshoots med Ashlee och mig och kanske våra släktingar.
Mandy följde med tjejerna.
Ashlee och jag stannade kvar i musikrummet.

Ashlee viskade något till mig.
Jag satte mig vid pianot, funderade en stund på hur låten gick, sedan började jag klinka lite.
Efter ha sett Twilight med Ashlee tre gånger har jag (på något sätt) lyckats lära mig det klassiska stycket utantill.
(Hoppas ni inte tror att skryter nu… *ooops*)
*

Huset som Gud glömde - 60

Kyle

”Så ni låser inte in oss i källaren nu?” flinade Ashlee.
Farmor log. Hon såg faktiskt väldigt road ut.
(Ashlee kan charma nästan vem som helst!)
”Nej, här låser vi inte in barn i källaren.” skrockade farmor.
Hon strök Coral över kinden igen och sedan gjorde hon likadant med mig och sedan med Ashlee.
”Nej, nu måste jag gå och ordna med några saker inför festen. Vi ses vid middagen.”
Farmor småskrattade och lämnade rummet.

Jag blev förvånad när jag hörde henne skratta - det är inte likt henne!
Men det var roligt att se en ny sida av henne.
Jag märkte att jag tycker väldigt mycket om farmor.
*

Huset som Gud glömde - 59

Kyle

Mitt i Bring the House Down kom farmor in i musikrummet.
”Oj här var det livat.” sa hon.
”Oooops…” mumlade Ashlee.
Jag skyndade mig att stänga av musiken.
”Förlåt farmor.” sa Coral. ”Vi ska dämpa oss.”
Jag lade armen om min syster.
”Åh jag är inte ond på er lilla hjärtat.” sa farmor och strök Coral över kinden. ”Jag blev lite överraskad bara.
”Vi ville inte störa…” mumlade jag.
Farmor såg på oss.
”Men älskade barn, inte stör ni. Det klart att ni ska få ha roligt.”
”Tack farmor.” sa Coral och jag samtidigt.
Mandy gav oss en lite underlig blick. Hon kanske tyckte vi var konstiga som blev så nervösa över att ha spelat musik…
”Är det säkert att vi inte är störiga?” frågade Ashlee.
Vad lustigt hon kan uttrycka sig ibland, ganska gulligt faktiskt!
”Nej då, lilla raring,” sa farmor. ”ni stör inte alls.”
*

Huset som Gud glömde - 58

Coral

Efter lunchen gick vi in i musikrummet för att öva lite inför festen i morgon.
Mandy O’Connor stod vid en av hyllorna med CD-skivor. Hon vände sig om när hon hörde att vi kom in. Hon log.
”Eh… är det okej om jag är med er och spelar…? Iallafall idag?”
”Jättegärna.” sa jag. ”Du kan väl vara med i morgon också?”
”Vill ni det…?” Mandy lät nästan förvånad.
”Ja, the more the merrier.” log Ashlee.
Mandy sken upp.
”Vad kul! Tack! Jag har så tråkigt här… har inte ni det?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej, vi trivs här.”
Mandy kunde inte riktigt förstå hur vi kunde tycka att det var kul här. Själv tyckte hon att det var alldeles för lugnt och tråkigt.
”Vi får väl lätta upp tristessen med lite musik då.” föreslog Darla.
Mandy log. Hon öppnade sin svarta väska och plockade upp sin iPod och tillhörande små högtalare.
Hon valde en låtlista och tryckte på play. The Time Warp ur The Rocky Horror Show började spelas på ganska hög volym.
Snart sjöng vi med allihop.
När The Time Warp var slut började vi sjunga Bring the House Down.
Kyle och Ashlee är riktigt bra på att sjunga, så vi andra tystnade och lät dem ta över.
”Hallå där, sluta inte nu fegisar! Sjung ni också!” sa Kyle.
Vi lydde. Haha!
Vi kanske var lite högljudda så som vi sjöng och skrattade, men vi hade hur kul som helst!
*