Silverstjärnan - 10

*
Ryan såg fundersam ut en stund. Sedan sa han:
”Pappa, vi säger inget om det här till mamma…”
David hann inte säga vad han tyckte om det, för i nästa sekund dök Kate och Maggie upp på verandan.
”Vad ska ni inte säga till mig…?” undrade Kate.
Sedan fick hon syn på Ryan och Sunshines rödgråtna ansikten.
”Men älsklingar, vad är det som har hänt…?!” utbrast hon oroligt.
”Vi går in och pratar om det.” sa David lågmält.

De gick in och satte sig i soffan.
”Ryan och Sunny stötte på Kane.” förklarade David.
”Herregud…!” sa Kate.
Det var just det hon varit så orolig för.
”Jag vill inte prata om det!” sa Ryan. ”Han var så vidrig! Han sa en massa hemska saker…!”
Ryan begravde ansiktet i Davids skjorta och började snyfta igen.
”Hur kan en människa vara så ond…?” snyftade Sunshine.
Kate höll om flickan.
”Jag vet inte min flicka…” sa Kate stilla.
”Det är ofattbart…” sa Maggie.
”Jag får ont i magen bara jag tänker på såna människor.” sa Sunshine.
*

Silverstjärnan - 9

*
När Sunshine och Ryan kom hem gick de direkt upp till Ryans rum.
Ryan sjönk ner på sängen och drog en djup suck. Hans blå ögon var blanka och Sunshine såg att han kämpade mot gråten.
Gråten vann kampen och stora tårar rann nedför Ryans kinder.
David stack in huvudet genom dörröppningen.
”Hej, jag tyckte väl att jag hörde någon.”
Hans leende slocknade när han såg att hans son grät.
”Men lilla gubben… vad har hänt?”
David rusade in i rummet och drog in Ryan i sin famn.
Sunshine såg också gråtfärdig ut.
David drog in även henne i famnen.
”Men älskade barn, nu måste ni berätta vad som har hänt!” sa David oroligt.
”Vi träffade Kane!” fick Sunshine fram.
”Åh herregud…” mumlade David.

David satt länge på sängen och höll om Ryan och Sunshine som var helt förstörda, de bara snyftade.
Ryan skakade och snyftade så mycket att David var rädd att pojken snart skulle börja hyperventilera. Det hade hänt förut när Ryan var väldigt uppskakad.
”Ryan, du måste lugna ner dig lite och andas. Ska vi gå ut och ta lite luft?”
Både Ryan och Sunshine nickade.
De gick på skakiga ben med David ner till terassen.
Havsluften var skön att andas in.
Ryan kände snart sig bättre till mods och det var skönt att vara hemma i tryggheten igen.
*

Silverstjärnan - 8

*
Miss Coleman, Ryan och Sunshines klassföreståndare, gick fram till Ryan och Sunshine.
Hon gav Sunshine en liten kram, sedan lade hon armen om Ryans magra axlar.
”Vill ni ha skjuts hem?” frågade hon.
”Nej tack Miss Coleman.” sa Ryan. ”Vi går hem.”
”Är det säkert?”
Ryan nickade.
”Ja, jag behöver lite luft.”


När de var nästan hemma stannade Ryan plötsligt till. Han var alldeles blek och han flämtade efter luft.
”Är du okej, Ry…?” frågade Sunshine oroligt.
Ryan nickade.
Men i nästa sekund kräktes han i en papperskorg. En sen reaktion på mötet med Kane.

Efteråt satte han sig ner på trottoarkanten.
Sunshine visste inte riktigt vad hon skulle göra. Skulle hon krama honom eller låta honom vara ifred?
Hon bestämde sig för att krama honom.
Hon satte sig intill honom och lade armen om hans midja.
Ryan lade sin arm om Sunshine.
”Följer du med hem?” frågade Ryan efter stund, blygt och tyst. ”Om mamma och pappa inte har kommit hem vill jag inte vara ensam...”
”Självklart följer jag med dig hem, Ry!” sa Sunshine. "Det behöver du inte ens fråga! Jag hade följt med dig vare sig du vill eller inte."
Hon gav Ryan en lång kram.
*

Silverstjärnan - 7

*
Ryan och Sunshine stod tätt intill sin lärare. Det kändes tryggt att ha store Coach Henderson här. Nu vågade inte Kane göra någonting med dem.
Sunshine höll om Ryan, kärleksfullt och beskyddande.
Ryans hand hade omedvetet farit upp till Davidsstjärnan och nu slöt han fingrarna runt den.
Coach Henderson lade armen om grabben och kände att han skakade.
”Såja Ryan, det är över nu.” lugnade han.
Kane började le igen. Det såg ut som om han fått en briljant idé.
”Jag och min församling kan göra nytta i den här stan...”
Han såg från Ryan till de två poliserna och fick ett drömskt uttryck i ansiktet.
”Jag varnar dig Kane…” morrade Coach Henderson. ”Dina brott mot mänskligheten är förbi nu! Jag begriper inte hur du har klarat dig så länge…”
”Vi var fler som klarade oss undan straff efter kriget.” flinade Kane.
Coach Henderson visste att fler nazister än Kane hade klarat sig undan rättegångarna i Nürnberg 1945, eftersom de flytt utomlands.
”Det aldrig för sent för att straffas.” sa en man i folkmassan.

Folkmassan skrek nu åt Kane att ge sig av. En del tyckte att han skulle få sitta och ruttna i fängelset resten livet.
”Din tid i frihet är slut nu Kane.” sa Officer Perlman.
Poliserna anhöll Kane, eftersom de ansåg att han hotat Ryan och skrämt den stackars pojken. Och för att Kane spred nazistiska åsikter, vilket var strängt förbjudet i Delphi.
Folkmassan jublade när Kane fördes till polisbilen.
Någon spottade föraktfullt efter nazisten.
Äntligen kunde Ryan slappna av.
*

Silverstjärnan - 6

*
Flera vuxna kom springande när de hörde Sunshines skrik.
Bland annat Ryan och Sunshines idrottslärare Coach Henderson.
Coach Henderson spände blicken i Kane och röt:
”Låt bli barnen ditt vidriga kräk!”
”Och ge dig av med ditt nazi-gäng! Vi vill inte ha er här!” röt en annan man.

En polisbil kom körande och två poliser skyndade fram.
”Vi fick precis veta att Kane slagit upp sitt tält och skyndade oss hit.” sa en av poliserna.
Kane såg föraktfullt på poliserna.
”Släpper de in niggrer i kåren nu?”
Han blickade på den andre polisen.
”Och jag antar att du är en sån där äcklig jude?”
"Jag har judiskt påbra, ja, om det är det ni undrar." sa Officer Perlman med stadig röst. "Var det nåt mer ni undrade?"
Kane vrålade:
”Vet ni vad man borde göra med smutsigt avskum som ni! Man skulle…”
”Håll tyst din vidriga gamla gubbe!” vrålade Sunshine.
Kane kom av sig lite när den lilla flickungen skrek åt honom.
”Man ska inte vara oartig mot äldre människor lilla vän.” var det enda han fick fram. Han log ett elakt grin.
”Jag sa åt dig att lämna barnen ifred!” skrek Coach Henderson.
Han drog in Sunshine bakom sig som för att skydda henne mot Kanes ondska.
"Är du okej, raring?" frågade Officer Perlman. Han lade en hand på flickans axel.
Sunshine nickade. Men sedan skakade hon på huvudet.
Hon knöt nävarna hårt, så arg var hon.
*

Silverstjärnan - 5

*
Kane blängde irriterat på flickan. Sedan såg han på Ryan igen och det ondskefulla flinet blev bredare.
”Jag var lägervakt på den tiden, under kriget alltså. En bra tid. I lägren fanns flera små judeungar som du. Vet du vad vi gjorde med dom?”
Ryan svalde ner illamående-klumpen som tryckte i halsen.
Han kände mycket väl till Förintelsens mörka fasor och den rena ondskans handlingar och ville inte höra ett ord av Kanes berättelser.

Men han och Sunshine stod som förstenade av chock och skräck och kunde inte förmå sig att röra sig när den gamle nazisten började prata om hans tid som lägervakt i koncentrationsläger.
Hans berättelser om hemskheterna och folkmorden var fruktansvärt detaljerade och skrämmande.
När Kane stolt började prata om hur en släkting till honom njöt av att tatuera in siffror på fångarnas arm, grep han tag i Ryans underarm för att, med fingertopparna, illustrera hur en tatuering brändes in.

Då blev det liv i Sunshine. Hon gav den vidrige gamle nazisten en mycket pricksäker, stenhård spark på smalbenet och drog bort Ryan.
Sedan skrek hon på hjälp.
*

Silverstjärnan - 4

*
Ryan hade fått Davidsstjärnan av sin mormor och var mycket stolt över den
och den betydde särsklit mycket eftersom mormor Adinas bror, som varit silversmed, hade gjort stjärnan för längesedan.
Ryan och Sunshine hörde hur den gamle mannen drog efter andan.
Kanes ögon smalnade och han granskade Ryan.
”Du är… judisk…” väste han, avsmak och besvikelse i hans röst. ”En judeunge…”
Ryan svalde hårt och nickade.
Ett ondskefullt flin lekte i Kanes gamla ansikte.
”Vi hade kul med din sort i lägren. Men sedan kom den där jävla idioten Schindler och satte käppar i hjulen för oss…!”
”Schindler var ingen idiot.” morrade Sunshine.
”Vad vet du?” fnös Kane föraktfullt.
”Jag känner igen en total idiot när jag ser en.” sa Sunshine mellan sammanbitna tänder.
*

Silverstjärnan - 3

*
Nästa dag kom Kane och hans anhängare till Delphi.
Ryan och Sunshine var på väg hem från skolan när Kanes församling precis hade slagit upp sitt tält vid torget.
Någon inne i tältet spelade Fur Elise på piano.
Kane fick syn på Ryan och Sunshine och log brett mot dem.
Han tror förmodligen att vi intresserade av hans korkade församling. tänkte Sunshine.
Hon visste inte hur rätt hon hade.
En pojke med så karismatiskt utseende är precis vad vi behöver. tänkte Kane belåtet. Han kan följa med på våra turnéer och hjälpa oss att värva folk.

”Vad säger du pojk, skulle du vilja vara med i vår lilla församling?”
Ryan ryckte till när Kane tilltalade honom.
Han såg på gamle mannen och ryste av obehag.
Han hade alltid tyckt att Uncle Walter var den mest skrämmande mannen han kände. Men nu när han tittade upp i Kanes ondskefulla grå ögon ändrades hans uppfattning. Det knöt sig i magen.
Ryan skakade förfärad på huvudet.
”Nej, jag vill inte vara med.”
”Är du säker? Vi skulle behöva fler unga.” sa Kane.
”Ja, jag är säker.” sa Ryan stelt.
”Så synd….” sa Kane.
Då såg den gamle hur ett litet föremål på en tunn silverkedja runt pojkens hals glimmade till i solskenet.
Han stirrade när han såg berlocken som hängde i kedjan.
En Davidsstjärna i silver.

*

Silverstjärnan - 2

*
David log och gav Ryan en liten kram.
”Nej, jag tror inte att ni skulle vilja gå i närheten av Kane. Men ni får vara väldigt försiktiga, Kane kan vara ganska påstridig när han försöker värva folk till församlingen. Det vet jag av egen erfarenhet.”
”Har du träffat honom?” frågade Ryan förvånat.
David nickade.
”Tyvärr. När jag var nitton år. Det var i New York. Han ville att jag skulle gå med i hans ‘församling’. Jag sa aldrig i livet och skyndande mig så långt bort från honom som möjligt.”

Kate skruvade olustigt på sig.
”Kan vi inte prata om något annat nu? Att prata om Kane är så… obehagligt.”
Halvt omedvetet drog Kate ner sina tröjärmar längre ner över armarna. Och sedan lade hon handen över sin vänstra underarm.
”Förlåt älskling.” sa David. Han reste sig och höll om Kate. ”Vi ska inte prata om honom mer.”
Ryan såg ut sitta i djupa tankar. Maggie strök honom över håret.
”Tänk inte på den där otäcka gubben mer nu älskling.”
”Maggie har rätt,” instämde Kate. ”han ska inte få förgifta våra tankar.”
”Ska bli skönt att inte tänka på honom.” sa Ryan.
Han såg på den svartvita bilden av Kane i tidningen. Två kalla ögon såg in i kameran.
Ryan ryste.
”Jag har bara sett hans bild, men han skrämmer mig.”
Kate gick fram till sin son och kramade honom.
”Tänk på nåt annat nu älskling.”
*

Silverstjärnan - 1

Delphi, California. Maj 1971

Delphi var en lugn liten småstad, helt skonad från grovt våld och annan kriminalitet. Därför blev alla i staden alldeles bestörta när en äldre man vid namn Kane oväntat gjorde en genomresa till deras idylliska värld.
Kane var en ökänd gammal nazistisk man som brukade predika, lära ut och glorifiera sin antisemitism till sin församling.

”Usch, han är så otäck den där Kane.” sa Maggie när de fick veta att Kane var på väg till staden.
Maggie, Kate, David och Ryan satt vid köksbordet hemma hos familjen McKenzie.
”Jag tänker inte gå till torget så länge han är kvar i stan.” sa Kate.
David såg på Ryan.
”Jag vill inte att du, Sunny, Maureen, eller någon annan av era kompisar går i närheten av Kane och hans gäng.”
”Trodde du verkligen att vi skulle det?” sa Ryan. Han gjorde en grimas.
Bara tanken på Kane fick Ryan att vilja springa långt bort.
*

Ocean Beach Memories #10

Ocean Beach, November 1958


"Ryan, vart är du på väg?" frågade Kate.
2-åringen stannade upp och pekade mot terass-dörren.
"Ut."
"Ja, vi ska gå ut. Men du måste ha kläder på dig." Kate log. "Gummistövlar och blöja räcker inte."
"Joooo."
Ryan tyckte det räckte alldeles utmärkt. Han tultade fram till dörren och bankade på den.
"Uuuuut!"
"Ryan, kom här, så får pappa klä på dig."
David som satt i soffan höll fram hängselbyxor,  en randig långärmad T-shirt och sockar.
Ryan sprang fram till sin pappa och kastade sig i hans famn.
"Vi ska ju ta en lång promenad, då måste man ha varma kläder."
David drog av Ryan de blå gummistövlarna.
"Måste ha stövlar!" protesterade Ryan med rynkade ögonbryn.
David skrattade.
"Sockarna måste på först, och byxorna."
"Mmmm. Sen gå ut!" sa Ryan glatt.
"Ska jag ta regnjacka?" frågade Rebecca.
Kate funderade.
"Det kanske är bra, ifall det blir regn."
Ryan tittade bort mot krokarna där jackor och regnkläder hängde.
"Var min rain-goat...?"
Rebecca fnissade.
"Ryan, det heter raincoat, inte goat*."
Ryan som nu fått på sig alla sina kläder gled ur soffan och gick fram till klädkrokarna. Han pekade på en grön regnjacka.
"Den!"
Rebecca fnissade igen.
"Det är ju pappas! Den är för stor för dig Ry!"
Ryan nickade instämmande. Han pekade på David och sedan på jackan.
"Pappas!" sa han i uppmanande ton.
David fattade direkt vad hans lille son menade. Han reste sig ur soffan och gick fram till Ryan och Rebecca.
"Okej, jag tar också med mig min regnjacka."
Ryan tittade längtansfullt ut genom fönstret, sedan såg han otåligt på sin pappa, mamma och storasyster.
"Kom!" uppmanade han. "Gå ut!"
"Aj aj kapten!" sa Rebecca. "Mot stan!"
"Mot stan!" ekade Ryan lyckligt.
Kate tog ner Ryans lilla blå regnjacka från en krok och gav den till Ryan.
2-åringen kramade belåtet regnjackan och höll den tryckt mot bröstet.
"Ryans raingoat."


____________________
*Goat = Get
*

Huset som Gud glömde - 33

Coral

Kyle verkade oroa sig för de stackars grodorna ett bra tag under dagen.
Min bror kan verkligen grubbla länge på saker…
Ashlee tröstade honom med att säga att grodorna kanske har rymt till Disneyland - och då blev Kyle genast på bra humör igen.
Det är så bra att ha en Ashlee - hon har så knasig och härlig humor!
Vi kunde nästan se grodorna framför oss, där de hoppar in på Disneyland och åker attraktioner. Det skrattade vi alla fyra åt ett bra tag.

Vi tog massor med foton, på de vackra omgivningarna här och på varandra.
Det är oftast ganska svårt att fånga Kyle på bild… han blir ganska blyg
och påstår att han inte blir bra på bild.
”Bara ljug,” säger Ashlee. ”du blir visst bra på bild!”
Det har hon verkligen rätt i!
Och Ashlee lyckas alltid lura eller övertala Kyle så att han kommer med på bild i alla fall. Haha!


När Lizzie kommer hem till Blue Creek igen ska Kyle och jag fotografera massor tillsammans med henne - portätt, natur, byggnader och allt möjligt - och i höst ska vi tre ha en fotoutställning.
Det ska bli såååå kul!
Jag längtar så mycket efter Lizzie!
*

Mina karaktärer är med mig...

hela tiden...
... överallt...
Till och med när jag spelar:
*

*

Klicka på bilden för att se den större :-)

*

Födelsedags-special 19/8: Angel

Grattis Angel!

(Klicka på bilden för större version)
*

Uh-Oh Accident - again...! 5

*
Maggie, Maureen och Sunshine kom hem till familjen McKenzie senare på dagen.
Maureen och Sunshine såg sig om efter Ryan.
"Är inte Ryan hemma?" frågade Sunshine.
"Ryan skadade sig när han ramlade av cykeln, så han och David fick åka till akuten." sa Kate.
"Herregud..." sa Maggie. "Pojken har verkligen ingen tur med cyklar...!"
"Nej..." suckade Kate.


En stund senare kom Ryan och David hem.
"Här kommer en modig liten kille med krigsskada!" skojade David när de kom upp på terassen.
Ryan såg lite trött och medtagen ut och han haltade lite, men han var glad över att vara hemma igen.
Maureen och Sunshine sprang fram och kramade honom.
"Lilla olycksfågel... vad har du nu gjort?" frågade Maureen.
"Ramlade lite i grus bara." sa Ryan nonchalant. "Cykeln och jag kom inte överens..."
"Men benet är kvar...?" skojade Maggie.
Ryan skrattade.
"Yep, lite sårat, men det sitter nog kvar ett tag till."
"Det är bra det lilla gubben." log Maggie och kramade honom.
Ryan log blygt, överväldigad av alla kramar.
"Äh nu räcker det med kramar..." sa han.
De andra skrattade.
"En puss då?" log Maureen.
"Verkligen inte." sa Ryan.
"Är pussar så läskiga?" skrattade Maureen retsamt.
Ryan nickade.
"Super-läskiga!"
Maureen lade armen om honom.
"Du får en super-läskig puss iallafall!"
Hon gav honom en puss på kinden.
Ryan försökte verka oberörd, men han kände att hans kinder blev varma.
*

Uh-Oh Accident - again...! 4

*
David stoppade honom.
"Ryan, det här kommer att gå bra. Sätt dig igen."
Ryan skakade på huvudet.
David kramade om sin son och kände att han darrade.
"Såja gubben, låt doktorn fixa ditt ben nu. Du klarar det här."

Ryan gick mycket motvilligt tillbaka till britsen och satte sig.
"Du kan lägga dig ner om du tycker det känns bättre, Ryan." sa läkaren mjukt.
Hon visste att Ryan lätt blev svimfärdig av att se sprutor.
"Okej." sa Ryan svagt.
Han lade sig ner och följde vaksamt läkarens varenda rörelse med blicken.
Men när läkaren gjorde iordning två sprutor blundade han.
"Slappna av och andas lugnt nu Ryan. Jag kommer att ge dig två små sprutor."
"Sprutor är inte bättre bara för att dom är små..." mumlade Ryan.
Läkaren och David log.
"Nej, det har du nog rätt i." sa läkaren. "Men du klarar det här Ryan, du har alltid varit en modig patient."
David strök Ryan över håret.
"Slappna av nu, pyret och tänk på något annat."

Ryan bet ihop och kämpade hårt för att inte visa hur ont det gjorde när han fick sprutorna och när doktorn plockade ut stenarna ur såret.
"Jag sa ju att du var modig!" berömde läkaren när hon fått bort alla stenar.
Ryan öppnade ögonen och satte sig upp.
"Är det över snart?" frågade han.
Läkare log mot pojken.
"Nu ska jag bara göra rent såret och sätta på bandage. Och du Ryan, var försiktig när du cyklar nästa gång."
"Jag ska vara försiktig." sa Ryan. "Jag lovar."
"Bra!" sa läkaren. Hon log och rufsade om Ryans hår. "Nu gör vi rent det här och sen ska du få åka hem."
"Låter bra." sa Ryan.
Han log.
*

Uh-Oh Accident - again...! 3

*
Det var lugnt på akuten, så David och Ryan behövde inte vänta länge.
Ryan tappade det sista av det lilla mod han haft när de åkte hemifrån.
"Vi åker hem nu, pappa. Skadan är inte så hemsk och det gör inte ont..."
David bara log.
"Bra försök lilla gubben."
Han föste mjukt in sin son i undersökningsrummet.

Den kvinnliga läkaren, som Ryan hade känt i hela sitt liv, log vänligt mot Ryan.
"Ryan, vad har du gjort den här gången då?"
"Ramlade av cykeln..."  mumlade Ryan.
David log.
"Han försöker knäcka rekord i att skada sig."
Läkaren skrattade.
"Jag märker det. Får jag ta en titt på såret, Ryan?"
Ryan krånglade sig motvilligt upp på undersökningsbritsen.
Läkaren tittade på såret med alla småstenar.
"Usch..." sa hon. "Hur gick det här till då?"
"Jag cyklade." sa Ryan. "I grus."
"Ryan, du lovade ju mig att du skulle vara försiktig." sa läkaren och log mot pojken.
Ryan log blekt.
"Det var cykeln som var oförsiktig."
"Du har otur med cyklar du." sa läkaren.
Ryan nickade.
Läkaren gick fram till en låda och tog fram något.
"Vad ska du göra nu...?" frågade Ryan oroligt.
"Jag måste bedöva ditt ben innan jag tar bort stenarna och gör rent såret." förklarade läkaren.
Ryan ögon blev stora av skräck när han förstod innebörden av läkarens ord.
"Inga sprutor!"
Han gled ner från undersökningsbritsen och skyndade mot dörren.
*

Uh-Oh Accident - again...! 2

*
Ryan funderade på hur han skulle kunna slippa undan ett sjukhusbesök.
Han kanske kunde övertala sina föräldrar om att skakdan inte var så allvarlig?
Visst, det gjorde ont i benet, men det behövde ju inte mamma och pappa få veta...

David och Kate såg leende på sin son som satt i djupa tankar.
"Jag vet vad du tänker nu grabben." sa David. "Men den där skadan måste tas om hand av en läkare. Kom nu så åker vi."
Ryan suckade. Han visste att det inte var någon idé att säga emot - det skulle ändå inte hjälpa.
Han kunde inte göra annat än att ge upp och åka till sjukhuset.
Kate gav Ryan en kram.
"Lycka till, lilla gubben. Det kommer att gå bra - och pappa är med dig hela tiden."
David lade armen om Ryans magra axlar och så gick de ner mot garaget.
*

Ocean Beach Memories #9

*
Rebecca berättar:

Jag har världens sötaste, finaste, snällaste och roligaste lillebror! Han är glad jämt och får mig alltid att skratta.
Och han är världens mest envisa unge! Haha.
Ryan är nog den mest envisa personen på jorden, och han har mer energi än någon annan jag känner.
Men envisheten och energin blir aldrig jobbigt, mest komiskt.

Jag minns en morgon när vi var på väg till synagogan. Det var nog i början av december 1958, för Ryan hade precis fyllt 2 år. Han tittade och pekade på allt vi gick förbi och var väldigt nyfiken.
Nära synagogan finns en fontän, och ja, naturligtvis skulle ungen bada i den (Ryan har alltid älskat vatten). Han satte sig på marken och försökte ta av sig skorna.
”Ryan bada.” sa han.
Mamma och pappa försökte förklara att man inte kan bada i en fontän.
”Ryan kan.” svarade min knasiga lilla bror.
Sedan försökte han klättra upp på kanten av fontänen... inte så lätt när man bara är en liten 2-årig plutt. Han kämpade och kämpade, men förgäves.
Vi har en bild från den där morgonen, Ryan tittar liksom anklagande på oss för att vi inte hjälper honom upp.

Hmmm... jag ska nog rama in fotografiet och ge det till Ryan! Haha! (Tror ni han blir glad?)
*

Uh-Oh Accident - again...!

*
"Pappa, du sa ju en gång att du tänkte adoptera bort mig om jag skadade mig mer..."
Ryan såg på David med ett litet flin.
David skrattade.
"Ja, jag sa visst det."
"Jo du gjorde ju det," sa Ryan. "så jag går upp och packar nu."
"Nej... Ryan..." suckade Kate. "Säg inte att...?"
"Jo..." mumlade Ryan bedrövat.
"Vad har du gjort nu då...?" suckade David.
Ryan ryckte på axlarna.
"Cyklade omkull lite bara..."
Efer en stund tillade han:
"I grus."
Ryan höll fram sitt högra ben.
Gruset hade skrapat upp ett rejält sår på nedre delen av benet och massor med småsten hade fastnat i såret.
"Herregud Ryan!" utbrast Kate förfärat.
Hon såg svimfärdig ut. Hon hade alltid haft svårt för att se sår och blod, särskilt på Ryan.
"Jag vet..." sa Ryan. "Det fastnade lite sten i såret."
"Lite...?!" utbrast David. "Ser ut som ett helt grustag. Det där måste vi åka till doktorn med."
Ryan skakade på huvudet.
"Aldrig i livet!"
"Jo," sa David. "det där kan vi inte ta bort själva. Kom nu, så åker vi."
"Nej." sa Ryan.
Han stod alldeles stel och rörde sig inte.

David gick fram till sin son och kramade om honom.
"Jag vet att du hatar sjukhus gubben, men om de inte gör rent det där såret snart kan det bli infekterat och då gör det ännu ondare."
Ryan suckade.
"Pappa, kan du inte göra rent såret själv?"
David skakade på huvudet.
"Jag är ledsen pyret, men jag kan ju inte det."
"Du brukar kunna laga mig." mumlade Ryan.
David och Kate såg på varandra och log. Precis så brukade Ryan låta när han var liten och hade skadat sig. 'Laga mig pappa.'
"Jag kan ganska mycket," sa David och log mot sin son. "men den här gången kan jag inte laga dig - detta måste en doktor fixa. Sorry, Ry."
Ryan suckade ännu tyngre.
David kramade Ryan hårdare.
*

Ocean Beach Memories #8 - del 8

Ocean Beach, Maj 1971

”Inte pinsamt alls…” muttrade Ryan. ”Jag var ju verkligen helknasig…!”
De andra skrattade.
”Hade jag verkligen mina water wings på mig när vi åt lunch…?” sa Ryan klentroget.
”Ja, det hade du faktiskt.” skrattade Kate. ”Vi har foton på det.”
”Fotobevis också…” mumlade Ryan. ”Varför blir jag inte förvånad…”
”Kul att ha en mor som är fotograf va?” skrattade Maggie och rufsade om Ryans hår.
Ryan nickade.
”Mmmm… verkligen kul.”
Sedan såg han på Kate och log.
”Det är faktiskt kul att vi har så många minnen på bild och film.”
Kate log.
”Tycker du det?”
Ryan nickade.
Kate kramade honom.

Maureen började fnissa.
”Vad är det?” undrade Ryan.
”Jag bara undrar när du ska bli haj?”
”Ha ha ha, jättekul Maureen. Pappa, har vi nån pinsam film på Maureen?”
David log.
”Pinsam vet jag inte… men vi har flera filmer där Maureen är med. Jag ska nog hitta nån.”
Ryan rotade runt bland filmerna.
”Lycka till, lilla gubben.” fnissade Maureen.
*