Motellet (del 2)

*
Fem sega minuter senare sjönk jag ner på en knarrig säng.
Vid sängen satt en slags låda med myntinkast. Skumt...
Det tog ett tag innan jag fattade att myntinkastet faktiskt hörde till sängen.
Jaha... om man vill ha extra skak i sängen... tänkte jag.
Det var lite frestande att prova den vibrerande säng-funktionen, men jag lät bli.
Istället slog jag på TV:n och slötittade på Saturday Night Live, sktecherna var faktiskt underhållande.
Jag undrade om Flora, min 11-åriga dotter, fick vara uppe sent och titta på programmet för sin mamma och mammans nye man...
Det ville hon nog väldigt gärna göra - den unge killen som var gästvärd ikväll var nämligen hennes favoritskådespelare.

Senare på natten funderade jag på om jag skulle ta fram min laptop och skriva lite, eller om jag skulle försöka sova.
Då hörde jag skrik och gråt från rummet intill.
Först tänkte jag ignorera det, men så märkte jag att det som pågick inte var någons triviala petitesser, utan ett vilt och hett bråk. Familjegräl? Hårda ord och smällar ekade mellan väggarna.
Jag hörde barngråt.
Var det någon som slog sin unge där inne...?
Nu jävlar! Det tänkte jag inte acceptera!
Jag reste mig och bankade i väggen för att visa dem att de inte var ensamma på motellet.
När det inte tystnade bestämde jag mig för att stoppa dem.
Jag skulle just springa in till dem när jag hörde en hög, fruktansvärd smäll.
Ett pistolskott!
Sedan ett till.
*

Motellet (del 1)

*
Regnet forsade från himlen. Hade någon där uppe hade glömt stänga av en kran eller slang...?
Det var som att befinna sig inne i en biltvätt! Nattmörkret och den annalkande åskan förstärkte den underliga känslan.
Jag struntade i paraply och jacka när jag klev ur bilen, ut i ovädret – jag skulle ändå se ut som en dränkt jävla råtta inom två sekunder.
Genomvåt och frusen drog jag upp dörren till motellets huvudbyggnad och klev in i den lilla, trånga lobbyn.
Mannen som stod bakom disken verkade ha all världens bekymmer på sina axlar och han såg grå och trött ut.
Jag frågade om det fanns något ledigt rum.
Mannen såg glosögd på mig.
”Nummer tio.” sa han med släpig röst.
Det gick flera sekunder innan han hasade bort till tavlan med nycklar och hakade ner nummer 10 från en krok.
Med sega rörelser gav han mig sedan nyckeln och tog betalt.
Gudars skymning vad slö han var...!
Jag svär mina vänner; en zombie har mer energi!
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:133 - 13 maj

Skriv om att alla goda ting är tre.

”Vill du vara med?” frågade Colette. ”Vi ska leka Disney-prinsessor. Jag ska vara Belle.”
Colette älskade Skönheten & Odjuret.
Tony log mot sin lillasyster som satt på trappan utanför deras hus med två av sina tjejkompisar.
”Nej tack, Colette, jag ska hem till Emilia och Dante.”
”Okej, men om du ångrar dig kan du få vara med oss.” sa Colette. ”Du kan va' prins eller nåt.”
Tony skrattade rart åt sin söta lilla syster.
”Ja, vi får väl se.”
Han sprang ner för trappan och vinkade glatt till lillasyster, mamma Helena och storasyster Frida.
”Roligt att se att barnen kan leka tre och tre.” sa Helena.
”Ja, verkligen - och utan katastrofer och bråk.” sa Frida. ”Det är ganska ovanligt när man är tre.”
”Alla goda ting är tre!” utropade Tony.
”Var har du hört det uttrycket?” skrattade hans mamma.
Det var ett ganska vuxet uttryck och hon hade aldrig hört sin snart 12-årige son använda det.
”Emilia sa det en gång.” svarade Tony. ”Och det är väl ett bra uttryck? Emilia och Dante är mina bästa vänner och vi tre har alltid super-kul tillsammans.”
”Det är verkligen ett jättebra uttryck.” sa Helena. ”Vad kul att du har så fina vänner, gubben.”
Hon kramade om Tony.
Tony nickade lyckligt.
”Vi är tre kompisar och dom är tre kompisar.” Colette pekade på sig själv och sina vänner och sedan på Tony. ”Och mamma - du och pappa har tre barn.”
Colette log brett. Sedan sa hon, med mycket lycka i rösten:
”Tre är en jättebra siffra ju!”
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:130 - 10 maj

Skriv om att tygla humöret.

Änggårdens Skola. Måndag eftermiddag.

”Den här rasten får ni stanna inne!"
"Meh...!" började Tony, men Lasse avbröt honom.
"Ni ska jobba på att hålla sams! Ni kan ju inte slåss så fort ni blir lite oense om något!”
Lasse såg argt på Tony och Kristoffer, trött på att de här två grabbarna så ofta bråkade och hamnade i slagsmål med varandra.
”Men han kastade upp bollen på taket och så ville han inte gå upp och hämta den!” vrålade Kristoffer.
”Vi får inte vara på taket!” vrålade Tony tillbaka. ”Skolans regler!”
Pojkarna stod mitt i klassrummet med ursinne i blicken, två små kombatanter, redo att kasta sig över varandra igen.
”Nu lägger ni av, båda två!” sa Lasse. Läraren suckade. ”Varför måste ni bråka jämt?”

Emilia kom in i klassrummet för att hämta en bok från sin bänk.
Hon såg på sin lärare, sedan på de arga klasskamraterna.
”Oj då... här inne behöver vi visst tygla humöret.”
”Vad betyder det?” frågade Tony.
”Tygla humöret betyder att man ska behärska sig, lugna ner sig.”
Tony och Kristoffer begrundade detta.
”Jag får nog försöka ta tag i det där tyget eller vad det hette...” sa Kristoffer.
Tony nickade.
”Ja, jag med.”
Lasse log mot dem.
”Det låter bra grabbar! Ni får en chans till. Spring ut på skolgården ni.”
Pojkarna jublade.
”Men ni håller er i skinnet, hör ni det!” ropade Lasse efter dem.
Tony och Kristoffer gapskrattade.
”Tygla skinnet!” tjöt de i korus.
Pojkarna nöp tag i sina skinn och sprang skrattande ut på skolgården.

Lasse vände sig till Emilia.
”Tänk att du fick dem att lugna ner sig...! Tack snälla Emilia!”
”Det var så lite.” svarade Emilia med ett leende och hopsade glatt ut ur klassrummet.
*

Uh-Oh Accident... (Del 4)

*
”Vad har du gjort nu?!” utbrast Maureen när hon fick syn på Ryans bandagerade fot när de satt på familjen McKenzies veranda och åt lunch.
”På dig låter det som om jag gör mig illa ofta.” sa Ryan.
Maureen log menande.
”Okej, det gör jag kanske...” medgav Ryan.
”Kanske?” småskrattade Rebecca. ”Jag tror fortfarande att du försöker knäcka nåt slags rekord.”
”Blir svårt att slå förra årets rekord.” sa Ryan. ”Då skadade jag mig ju jättemycket.”
Han vände sig till Maureen igen.
”Jag trampade på en stor glasbit.” förklarade han och pekade på sin bandagerade fot.
”Lilla stackare...” sa Maggie. ”Gör det ont?”
Ryan skakade på huvudet.
”Inte nu längre. Men då gjorde det ont. Och det blödde jättemycket!”
”Tack, det räcker,” sa Maureen. ”jag behöver inte höra mer.”
”Vill du se glasbiten?” frågade Ryan.
”Nej du!” skrattade Maureen. ”Det vill jag verkligen inte!”
”Har du sparat glasbiten?!” utbrast Rebecca. Hon skakade på huvudet. ”Pojkar...”

Ryan funderade på något en stund, sedan småskrattade han.
"Vad skrattar du åt?" frågade Kate.
”Jag kommer nog se ganska rolig ut i skolan imorgon, när jag hoppar omkring på ett ben." fnissade Ryan. "Om jag inte kan stödja på foten menar jag.”
David log ett skämtsamt leende.
”Du ska inte till skolan imorgon. Vi tänker hålla dig hemma för alltid nu - och vi ska linda in dig i bubbelplast så att du inte kan skada dig mer.”
Ryan bara skrattade.
”Yeah right!”
*

Blue Creek Memories #2 (Del 4)

*
Matthew och Patrick rusade fram till Ashlee.
Ashlee kravlade sig ur busken.
”Oj, oj, oj... det där gick fort.” flämtade hon.
”Mmm... kanske lite för fort.” sa hennes pappa och lyfte upp henne. ”Hur gick det älskling?”
”Jag vet inte...” sa Ashlee.
Allting hade gått så fort att hon inte hunnit tänka efter än.
Matthew bar in sin lilla flicka i köket och satte henne på köksön.
Ashlee hade fått skrubbsår på knäna och en rosentagg satt fast i underarmen. Hon grät inte, hon bara studerade sina skråmor.
När hon såg rosentaggen sträckte hon lugnt fram armen mot sin far.
”Ta bort den, tack.” sa hon.
Matthew tog bort taggen, tvättade skrubbsåren och satte på plåster.
Sedan tog han fram en isglass ur frysen och gav den till Ashlee, som tröst.
”Vi ska nog ta det lugnt resten av dagen.”
”Ska vi inte gå till parken?” frågade Ashlee med besvikelse i rösten.
”Jodå,” sa hennes pappa. ”men vi lämnar cykeln hemma, va?”
Ashlee spärrade upp ögonen.
”Är du galen?” utbrast hon. ”Här har jag precis lärt mig cykla och så ska vi lämna cykeln hemma...! Det är inte logiskt pappa.”
För att visa hur ologiskt det var räckte Ashlee ut tungan. Den var nu rödfärgad av isglassen.
Matthew skrattade.
”Okej, du vinner pyret, cykeln får följa med till parken. Men den här gången ska du ha hjälm på dig.”
Ashlee höll med.
Sedan såg hon på sin far med allvarlig blick.
”Men du, pappa, jag cyklade själv, det gjorde jag faktiskt. Alldeles själv. Glöm inte det.”
”Jag vet min älskling, du är så duktig.”
Matthew kramade sin lilla duktiga unge.
Ashlee log stolt.
”Och du gråter inte ens fast du gjorde illa dig.” sa Patrick. ”Det skulle nog jag ha gjort.”
Ashlee log ännu mer. Sedan såg hon på sin far med en lurig glimt i ögonen.
”Om jag gråter... får jag en isglass till då...?”
*

Blue Creek Memories #2 (Del 3)

*
Genast efter frukosten nästa morgon sprang Ashlee ut till sin cykel.
”Pappa, skynda på! Du ska hålla i pakethållaren!”
”Kommer strax raring!” ropade Matthew tillbaka.
Strax var inte fort nog för Ashlee. Hon ville ju cykla nu!
Hon satte sig på sin gröna, glittriga cykel och satte prövande fötterna på pedalerna.
Om inte pappa kommer någon gång får hon väl prova själv...
Det vinglade en del i början, men sedan fick hon upp mer fart och då gick det bättre.
Ashlee trampade på ännu fortare och råttsvansarna som hennes hår var uppsatt i dansade i vinden.
Hon susade förbi grannens veranda.
Det var härligt att cykla! Och tänk att hon cyklade utan hjälp!
”Wohooo! Jag är duktig!” jublade hon.
Patrick kom ut på deras veranda. När han såg sin lillasyster cykla alldeles själv jublade han också.
”Pappa! Skynda dig! Du måste se det här!”
Matthew Hayden rusade ut.
”Vad är det?” Han lät lite orolig.
”Kolla!” Patrick pekade bort mot Ashlee.
”Bravo prinsessan!" ropade Matthew. "Du cyklar ju själv!”
”Vet jag väl!” fnissade Ashlee.
”Kom tillbaka hit, så kan vi gå till parken och cykla istället!”
”Okej pappa!”
Ashlee vände för att cykla tillbaka hem.
Men svängen blev för hastig.
Ashlee föll av cykeln och rasade in i en rosenbuske.
*

Blue Creek Memories #2 (Del 2)

*
Ashlee ville inte medge det högt, men hon tyckte faktiskt att det var skönt att en timme senare ligga i sin mjuka säng, nybadad, med favoritpyjamasen på och gosedjuret tätt intill sig.
”Läs en saga till, snälla mamma” bad hon.
Selma strök Ashlee över det korpsvarta håret.
”Vet du vad, älskling, jag tror faktiskt du kan somna ändå.”
”Nej, det kan jag inte. Ska vi slå vad?”
Selma skrattade lite.
”Ligg nu stilla och blunda så tror jag nog du kan sova.”
”Bara om om du stannar ända tills jag sover.”
”Ja, älskling, jag stannar tills du har somnat.” lovade Selma.
Ashlee lade sig bekvämt på mage och stoppade tummen i munnen.
”Mamma, killa mig på ryggen, annars kan jag inte sova.”

Just som Ashlee höll på att somna några minuter senare, slog hon upp sina stora smaragdgröna ögon och såg på sin mamma.
”Snälla, läs en saga till.”
Men Selma bara log och kysste sin lilla dotter på kinden.
”Sov nu, min skatt.”
Och två minuter senare sov Ashlee.
*

Blue Creek Memories #2 (Del 1)

Blue Creek. Juni 2000

“Släpp inte taget, pappa!”
“Nej då, älskling, jag ska inte släppa. Trampa på nu.”
Ashlee trampade på. Hennes pappa som höll i pakethållaren fick nästan svårt att hänga med.
“Inte så fort, Ashlee! Ta det lite lugnt.”
“Jag vill lära mig cykla innan jag fyller fem!” sa Ashlee med mycket iver i rösten.
“Det är flera månader kvar till din femårsdag, raring.” skrattade hennes pappa.
”Men jag vill lära mig cykla ändå!” envisades Ashlee.
”Jag vet, Ashlee," log Matthew. "men du behöver inte ha bråttom. Ta det lite lugnt nu, innan du ramlar av cykeln.”

De övade på att cykla tills det var dags att äta middag.
Matthew fick bända loss Ashlees fingrar från handtagen på styret.
”Jag vill inte gå in!” gnällde Ashlee. ”Jag vill cykla!”
”Du får cykla mer imorgon, nu ska vi äta mat och sedan ska du bada och sova.”
Ashlee följde mycket motvilligt med in.

”Får jag cykla lite efter middagen om jag hoppar över godnatt-saga...?” frågade Ashlee.
Hennes föräldrar skrattade.
”Bra försök, Ashie,” sa Selma. ”men nej, du får cykla mer imorgon. Nu börjar det bli sent.”
”Jag är inte trött.” hävdade Ashlee.
Hon spärrade upp ögonen för att visa hur pigg hon var.
”Du kan vara uppe hela natten du, va?” sa Patrick
Ashlee gav sin 14-årige storebror en vresig blick.
”Tänk för att jag kan det!”
”Visst... snacka går ju...” flinade Patrick.
”Du ska få se!” sa Ashlee.
*

Uh-Oh Accident... (Del 3)

*
David drog ut glasbiten så försiktigt han kunde.
Ryan gav inte ifrån sig ett endaste litet pip, men David såg på honom att det gjorde ont.
”Jag är ledsen om jag gör dig illa grabben.”
”Inte ditt fel, pappa. Är den ute nu?”
”Ja, här är den.”
David höll upp den blodiga glasbiten.
”Wow! Den var stor!” utbrast Ryan.
David log åt pojkens iver.
”Du får nog ha skor på dig i fortsättningen, grabben.”
”Äh,” sa Ryan. ”du tänker väl inte kasta fler tillbringare omkring dig, va?”
”Hörru du, din lilla rackarunge, du ska inte vara så kaxig.” skrattade David och petade sin son i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas!”
”Va, kittlas pappa?” Kate kom småskrattande in i tvättstugan. ”Jag trodde han skulle sköta om din fot.”
Ryan visade henne glasbiten.
”Kolla mamma! Den här hade jag i foten!”
”Nej tack, Ryan, jag vill helst inte se.”
”Är det läskigt?” frågade Ryan.
”Ja, när man tänker på att den där har suttit i din stackars fot.” sa Kate.
Hon vände sig till David.
”Hur ser det ut? Behöver det sys?”
David tvättade bort mer blod och undersökte såret.
”Nej, det här kan jag nog tejpa ihop själv och linda bandage om.”
”Är det säkert?” Ryan såg både tacksam och hoppfull ut.
”Vi gör ett försök.” sa David.
Han log och blinkade åt sin son.
*

Uh-Oh Accident... (Del 2)

*
”Jag hoppas att jag fick bort alla glasbitar.” sa David.
”Vad då för glasbitar?” frågade Ryan.
”Pappa tappade juice-tillbringaren.” förklarade Rebecca. Sedan såg hon på sin brors bara fötter. ”Du borde ta på dig skor, Ry, så att du inte får glas i fötterna.”
”Äsch, det är nog ingen fara.” sa Ryan lugnt.
Han tog ett steg närmare matbordet – och klev rakt på en glasbit som hade hamnat längre bort än de andra.
”Uh-oh... jag tror att jag hittade en glasbit till...” sa han.
David såg på sin son.
”Var då?”
”Här, i min fot.” sa Ryan.
”Nej... säg inte det...” suckade David.
”Tänker du försöka slå förra årets rekord?” frågade Rebecca, hon syftade på alla de gånger Ryan hade skadat sig året innan.
”Mmm... jag börjar faktiskt tro det...” mumlade Ryan.
”Sätt dig, så får jag se på foten.” sa David.
Han hjälpte Ryan till en köksstol. Sedan lyfte han upp Ryans fot och undersökte den.
Det hade redan börjat blöda ymnigt.
”Jag måste väl inte åka till sjukhuset...?” frågade Ryan oroligt.
”Jag kan nog ta ut glasbiten själv.” sa David. ”Men du kanske behöver sys.”
”NEJ!” sa Ryan. ”Det behövs inte!”
David lade en lugnande hand på sin sons axel.
”Vi går in till tvättstugan så ska jag skölja bort blodet, okej grabben?”
”Okej pappa.” suckade Ryan.

David sköljde bort allt blod från Ryans fot.
”Nu måste jag dra ut glasbiten, Ry.”
”Bra, för jag vill inte gå omkring med den i foten för alltid.”
Pojken log ett blekt leende.
David log och rufsade om Ryans hår.
”Beredd?”
Ryan drog ett djupt andetag och nickade.
”Jag är beredd.”
*

Uh-Oh Accident... (Del 1)

*
Det var söndagsmorgon i Ocean Beach. David, Kate och Rebecca dukade fram frukost. Om en stund skulle de åka till kyrkan tillsammans med Davids föräldrar.
Ryan kom ner från övervåningen, med rufsigt hår och fortfarande klädd i pyjamas.
”Godmorgon.” gäspade han.
Rebecca såg på sin sömnige lillebror.
”Ska du se ut så där i kyrkan?” frågade hon med ett litet skratt.
”Yep!” svarade Ryan. ”Jag kanske ska starta en bär-pyjamas-i-kyrkan-dag.”
”Det blir säkert populärt bland alla konservativa gamla damer i stan.” skrattade David.
Ryan flinade.
”Ska jag byta om innan vi går kanske?”
Kate log.
”Det vore bra, lilla gubben. Ta rena jeans och en skjorta.”
Ryan fick en busig glimt i blicken.
”Okej, jag tar smutsiga jeans och en skrynklig T-shirt.”
Han sprang upp till sitt rum för att klä på sig.

David svor till när juice-tillbringaren gled ur hans händer och krossades mot golvet.
”Jag hämtar sopskyffeln.” sa Rebecca och sprang iväg mot tvättstugan.
”Det var den tillbringaren det...” suckade David när han slängde de trasiga bitarna och torkade upp juicen.
”Inte gråta över spilld juice.” log Kate.
David log tillbaka.
”Nä, men det är så klantigt.”
”Jag gillar min klantige man.” sa Kate.
Hon kysste David.
Ryan kom ner i köket.
”Måste ni pussas på morgonen...?” sa han. Men han log.
”Ja, det måste vi.” skrattade Kate.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:128 - 8 maj

Skriv om att sticka ut.

Änggårdens Skola. Fredag eftermiddag.

”Emilia, varför har du en röd gummistövel och en blå...?” frågade Anna-Lisa.
Emilia såg ner på sina udda stövlar.
”Jo, för det är så grått väder ute nu, så jag tänkte vara lite extra färgglad.”
”Det är ursnyggt. Du har alltid så häftiga kläder, Emilia!”
”Åh, tackar!”
Emilia snurrade runt i det regnvåta gruset och Anna-Lisa beundrade klasskamratens klädsel:
En röd och en blå gummistövel, grå jeans, rosa tröja och gul regnjacka.
”Jag får bara ha kläder som matchar” sa Anna-Lisa.
”Färgglada kläder kan också matcha...” tyckte Emilia.
”Ja, fast mamma säger att jag inte ska se ut som en clown...”
Anna-Lisa avundades Emilia som alltid vågade sticka ut och ha så färgglada kläder.
”Det är kul att vara lite clown ibland!” sa Emilia.
Hon hjulade ett par gånger över skolgården.
Åh, vad Emilia gillade den här skolan!
Hon fick vara annorlunda och ingen retade henne för det! Hennes skolkamrater tyckte istället att hon var cool som ville sticka ut.
”Emilia!” ropade Anna-Lisa. ”Om jag är lite färgglad imorgon kanske vi kan starta en klubb! Färgglada klubben eller nåt?”
Emilia sprang tillbaka till Anna-Lisa.
”Ja, det gör vi!” Vad kul!”
Anna och Sofi kom fram till dem.
”Ska ni starta en klubb?” frågade Anna.
”Japp!” sa Emilia glatt. ”Färgglada klubben. Vi klär os i glada färger och är allmänt färgglada.”
”Åh! Får vi vara med?” frågade Sofi.
”Ja! Vad kul!” sa Emilia med ett stort leende på läpparna. ”Välkomna till Färgglada klubben – gänget som vågar sticka ut!”
*

"Vårans födelsedag" av Noel och Melwin

Melwin & jag berättar om vårans dag (storasyster Leni får skriva)

Vi skulle gå på Gröna Lund idag (lördag) och fira vårans födelsedag (vi fyllde 6 år i torsdags) men det bara regnar... :-(
Först blev vi besvikna och surade en stund men sedan sa Leni att vi kunde gå till Aquaria istället och då blev vi lite gladare.
Melwin och jag + Leni, Lilla O, Linus, mamma & pappa gick till Aquaria.
Aquaria har hajar – riktiga levande hajar!
Först trodde vi att Lilla O skulle bli rädd för hajen, för hon är så liten – inte ens 2 år, men Lilla O knackade på glaset och vinkade åt den och ropade ”Hej jajjen! Hej jajjen!”
Vi såg fiskar också. Melwin blev jätteglad när han såg ”Memo” (Det var Nemo).

Tack och hej leverpastej!
// Noel


Jag och Lilla O ropade ”Hej Memo!” och han tittar lite på oss. Kanske han tyckte om oss.
Hajen såg stor och lite farlig ut, men han var häftig!
Jag skulle vilja ha en haj hemma! Men då skulle jag bo vid havet så hajen kan simma fri och vara glad. Djur ska vara glada.
Det var jättekul på Aquaria! Jag ska gå dit igen nån dag :-)

Noel och jag fick varsin haj som är en gosedjur. Min haj ska sova i min säng.
En annan dag ska vi gå på Skansen där finns andra fina djur.
Det var en rolig lördag. Det gör inget att det regnar när man kan gå och se häftiga hajar!

Pussar och kram!
// Melwin
*

Födelsedags-special 6/5: Noel och Melwin

Grattis Noel & Melwin!

(Klicka på bilden för större version)

*

Blue Creek Memories #1 (Del 2)

*
”Kyle! Morfar är här!” ropade Coral.
Syskonen rusade in i sin morfars famn och Harry Connelly höll skrattande på att ramla omkull.
Han kramade och pussade sina barnbarn.
”Hur har ni haft det idag då?”
”Morfar, vi har fått en ny flicka!” berättade Kyle. ”Hon heter Ashlee.”
”Hon kommer från Georgia.” sa Coral. ”Mrs. Jones visade oss på kartan var det ligger.”
”Vet du var Georgia ligger, morfar?” frågade Kyle.
”Ja, det vet jag.” svarade morfar Harry.
”Visa oss.” Kyle drog bestämt iväg sin morfar mot den stora väggkartan.
Morfar Harry låtsades söka efter staten Georgia på kartan.
”Hmmm... var kan det ligga...? Kan det vara... här!”
”Jaaa!” jublade Coral och Kyle.
”Du är smart, morfar!” sa Kyle imponerat.
”Tackar.” skrattade morfar och svingade upp Kyle i sin famn och sedan Coral. ”Ska vi gå hem och laga lite mat nu?”
”Mac 'n' cheese!” sa Kyle. Han strök undan luggen som fallit ner i ögonen på honom.
”Jag hade nog tänkt mig spagetti och köttbullar.” sa morfar. ”Går det lika bra?”
Kyle och Coral nickade.
”Långa spagettisar, så man kan göra så här...”
Coral imiterade hur hon sög i sig en lång spagetti med ett slurpande ljud.
Kyle gjorde likadant.
”Och så får man basketti-sås på näsan!” fnissade Kyle.
”Basketti-sås på näsan?” skrattade morfar. ”Vill man ha det?”
”Jaaaa!” skrattade Coral och Kyle.
”Då så.” sa morfar. ”Då går vi hem och slurpar i oss 'basketti'. Säg hej då till kompisarna.”
”Hej då kompisarna!” ropade Coral och Kyle och vinkade till de andra barnen.
”Hej då Coral och Kyle!” ropade barnen och vinkade adjö. ”Vi ses imorgon!”
*

Blue Creek Memories #1 (Del 1)

Orchard Avenue Preschool, Blue Creek.
Hösten 1999.


”Kyle, lämna tillbaka kritorna. De tillhör den nya flickan.”
”Jag stjälde dom inte, Mrs. Jones, jag trodde dom var mina...”
Pojken stora blå ögon såg allvarligt upp på förskollärarinnan.
Mrs. Jones log mot den lille pojken.
”Jag vet att du inte stal dem, Kyle. Har du lust att lämna tillbaka dem till Ashlee?”
Kyle nickade.
Han gick fram till den nya flickan och lade kritasken på bordet framför henne.
”Detta här är din kritask.”
”Tack.” Den nya flickan log brett. ”Vill du rita med mig?”
Kyle nickade. Han satte sig bredvid nya flickan och drog till sig ett papper.
”Vad heter du?” frågade flickan.
”Kyle.”
”Jag heter Ashlee.”
Barnen log mot varandra.
”Hur gammal är du?” frågade Ashlee.
Kyle höll upp fyra fingrar.
”Fyra år i december.”
”Jag blir fyra i oktober.” sa Ashlee. ”Då ska vi ha kalas. Du är bjuden!”

Resten av dagen var Kyle, Ashlee, Kyles 5-åriga syster Coral och Corals bästis Darla oskiljaktiga.
De fyra barnen lekte ända tills Ashlees mamma kom och för att hämta Ashlee.
Ashlee sprang ivrigt fram till sin mamma och babblade på om allt som hänt idag.
”Mamma! Mamma! Det här är Kyle. Han är jättesöt och han är min bästa kompis!”
Selma Hayden hälsade på Kyle som blygt och artigt hälsade tillbaka.
”Kyle är också nästan fyra år.” fortsatte Ashlee. ”Och vet du mamma; Kyle och hans syster är bjudna till mitt födelsedagskalas i oktober!”
Ashlees mamma log.
”Låter som om du har haft en bra dag, älskling.”
Hon pussade sin lilla dotter. Sedan vände hon sig mot förskollärarinnan Mrs. Jones.
”Den här lilla damen har en tendens att prata en hel del.”
”Vi har märkt det.” skrattade Mrs. Jones. ”Men det är inga problem alls. Ashlee är också väldigt bra på att lyssna och är otroligt omtänksam. Hon är omtyckt här och har lätt för att få kompisar.”
Selma Hayden log stolt.
Pratsam, bra på att lyssna och omtänksam...
Det var lilla Ashlee i ett nötskal.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:125 - 5 maj

Skriv om syskonkärlek.
*
Min bror 
(av Noel Ekdahl)

Min bror är min bästa kompis. Han heter Melwin.
Han är nästan 6 år som jag och vi ser likadana ut - för vi är tvillingar. 
Vi fyller år samma dag, det är 6 maj.
I höst ska brorsan och jag börja skolan, sexårs.
Jag blev lite lessen när mamma sa att vi inte ska gå i samma klass. 
Melwin ska gå i en speciell klass, för han är lite speciell.

Melwin är speciell på ett bra sätt tycker jag, för han är inte som alla andra och han är en jättesnäll bror.
När folk skrattar åt Melwin och retas för att det är svårare för honom att prata som andra blir jag vrålarg! Ingen får vara dum mot min brorsa!

I skolan ska Melwin få lite mer hjälp med pratet och han får 
gå i samma klass som barn som också är speciella.
Det är väl bra? Då ska nog inte Melwin känna sig så ensam!

Jag önskar nästan att jag var speciell som Melwin, för då kunde jag 
gå i samma klass som han och det skulle vara skojigt! :)
Då kunde vi prata lite med varandra och skratta lite 
om fröken kanske har roliga strumpor på sig eller nåt! 

*
Hälsningar
NOEL
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:124 - 4 maj

Skriv om att utesluta.

”Till dig, till dig, till dig.”
De rosa inbjudningskorten delades ut när barnen satt sig i ring på den röda mattan strax innan morgonsamlingen.
Pedagogerna på förskolan hade inte kommit in i rummet än och Lotte ville så gärna ge sina kompisar inbjudningarna som hon och mamma hade jobbat länge med dagen innan.
”Vad är det här...?” frågade Noel.
Han vred och vände och granskade det rosa kuvertet med lila hästar på.
”Inbjudningskort.” svarade Lotte i självklar ton. ”Jag fyller sex år på torsdag, så jag ska ha födelsedagskalas på lördag.”
”Jaha.” sa Noel, måttligt intresserad.
”Vi också fyller sex år på tosdag!” sa Melwin ivrigt. "Jag och Noel!"
Lotte ignorerade honom. Hon fortsatte att dela ut inbjudningar.
När hon kom till Melwin sträckte hon fram händerna för att visa att de var tomma.
”Nu har jag inga fler inbjudningar. Jag kan inte bjuda alla barn.”
Flera av flickorna som inte blivit bjudna såg mycket besvikna ut.
”Lotte, varför får inte Melwin komma?” frågade Elvira.
Lotte satte sig ner bredvid Elvira och viskade någonting till henne. Flickorna började fnissa hysteriskt.
Melwin fick tårar i ögonen när han förstod att de viskade om honom.
Noel gick fram till Lotte.
”Du, Melwin vill ändå inte komma på ditt fula kalas. Han ska göra mycket roligare saker på lördag! Och jag med! Jag säger så här till ditt kalas...”
Noel räckte ut tungan och blåste så att han gav ifrån sig ett högt pruttande ljud.
Sedan rev han sönder inbjudningskortet i små bitar och slängde det på Lotte.
Pojkarna som Lotte bjudit gjorde likadant, sedan tre flickor.
En annan flicka gick fram till Melwin. Hon räckte fram sitt inbjudningskort.
”Vill du också göra riva sönder ett kort, Melwin?”
Melwin nickade. Han reste sig, tog kortet och rev det i bitar.
”Jag st'untar i din dumma kalas! Vi ska ha en egen kalas och gå på G'öna Lund!”
Han räckte också ut tungan och gjorde pruttljud mot Lotte.
”Bra Melwin!” ropade Noel stolt.

På golvet satt Lotte och Elvira och tre andra flickor.
Runt omkring dem fanns fullt med konfetti, resterna av det som varit Lottes inbjudningskort.
*

Hollywood Kidz – kapitel 4

*
Korvgubben Irving spärrade upp ögonen.
"Hälsovårds... nämnden...?"
”Just det, Irv.” Miss Danelli log triumferande. ”Jag har kontakter. Ett litet telefonsamtal och du ryker från korvbranschen fortare innan du hinner säga ketchup...”
Irving flinade upp sig, inställsamt.
”Nikki Danelli, du och jag har ju känt varandra länge.”
”Ja, ända se'n jag stal min första varmkorv från dig för tretton år sedan. Men nu är jag lite äldre och lite klokare, så nu skulle jag inte äta nåt från den här vagnen om jag så fick betalt för det. Ciao Irving!”
Nikki Danelli vinkade åt korvgubben och började gå gatan ner.

När Nikki Danelli gått en liten bit, vände hon sig om och ropade på flickan.
”Hungrig?”
Flickan sprang ikapp Nikki Danelli.
”Utsvulten!”
”Bra." sa Nikki Danelli. "Jag vet ett schysst matställe. Min pappas bäste polare äger det. Gillar du italienskt?”
”Jag gillar typ allt utan korvgubbens snorbusar på.” flinade flickan.
Hon och Nikki Danelli brast i skratt.
”Toppen.” sa Nikki. ”Mot Frankie's!”
*

Hollywood Kidz – kapitel 3

*
”Släpp henne Irving!”
Korvgubben och flickan vände sig om och fick syn på en mörkhårig tjej i 20-årsåldern.
Korvgubben flinade upp sig.
”Ah, Miss Danelli! Hur står det till idag?” sa han med lismande stämma.
”Bara fint.” svarade tjejen kort. ”Men släpp ungen nu, innan du krossar armarna på henne.”
”Hon stal en varmkorv.” sa korvgubben.
Tjejen tog upp en sedel och räckte över den till korvgubben.
”Här har du. Låt ungen gå nu.”
Korvgubben släppte taget om den lilla flickan.
Flickan såg på den äldre tjejen med ett tacksamt leende.
”Tack för att du betalade!”
”Det var så lite så.” svarade tjejen leende. ”Nu ska jag göra dig en ännu stor tjänst.”
”Vaddå?” frågade den lilla flickan.
Den äldre tjejen tog hennes varmkorv och slängde den i den intilliggande papperskorgen.
”Tro mig; du vill inte äta mat från en man som petar sig i näsan.”
Flickan gjorde en äcklad grimas.
”Bläää...!”
”Exakt.” flinade tjejen.

Korvgubben snodde runt flera varv för att försäkra sig om att ingen hört henne.
”Snälla, lilla Miss Danelli... jag petar mig inte i näsan... Jag är renlig av mig.”
Tjejen, som enligt Irving hette Miss Danelli, himlade sig.
”Yeah right... and Santa lives with the Toothfairy in Queens.”
Korvgubben öppnade munnen för att säga något, men Miss Danelli höjde en hand för att markera att han skulle vara tyst.
”Irving, vad tror du hälsovårdsnämnden säger om de besöker din lilla korv-vagn...?”
*