Max's backswing - del 2

*
Max sprang fram till Kyle.
"Kyle! Det var inte meningen! Förlåt!"
"Det är lugnt." sa Kyle. "Jag är okej."
Men han såg ganska vimmelkantig ut.
"Max, vad fan sysslar du med?!" skrek idrottsläraren.
Han sprang också fram till Kyle och hjälpte honom att sätta sig på en bänk som stod vid väggen.
Ashlee satte sig bredvid honom.
"Är det säkert att du är okej?" frågade hon. Det såg inte ut som om hon trodde på honom.
"Jadå." sa Kyle. Men det syntes att han hade ont.
Max stod vid väggen och såg oroligt på sin bäste vän.
"Fan, det var verkligen inte meningen Kyle."
"Du får nog skippa golfen, Max." sa Kyle och log ett litet leende. "Typ för alltid."
Klassen skrattade.
Läraren inspekterade jacket i Kyles panna.
"Det här behöver nog sys. Vi åker till sjukhuset meddetsamma."
"Nej, jag behöver inte sys!" sa Kyle snabbt. "Tejpa ihop mig bara."
"Du måste sys. Jag är ledsen Kyle." sa läraren.
Kyle suckade tungt.
Ashlee tog Kyles hand.
"Jag kan följa med om du vill."
Kyle log tacksamt mot henne.
"Jag kan också följa med!" sa Max.
"Tack Max." sa Kyle.
"Men du; lämna klubban här, okej?" sa Ashlee.
"Jag kommer få höra det här ganska länge nu, va?" sa Max skamset.
"Nja... bara i sådär åttio-nittio år." sa Kyle.
*

Max's backswing

*
"Tror ni jag kan bli golfproffs?" skämtade Max när klassen stod på golfklubbens inomhusbana.
"Det underlättar nog om du vänder på klubban." sa Ashlee torrt. "Proffs brukar veta vilken del av klubban man ska slå bollen med."
"Jag skulle bara se om ni var vakna." flinade Max. "Men håll i er nu, för nu kommer Max eminenta baksving."
Max höjde klubban men tappade den.
"Fin sving." sa Kyle.
"Jag skulle bara visa er hur man inte ska göra." sa Max och plockade upp sin golfklubba från golvet. "Men nu ska ni få se."
Max höjde klubban för att försöka sig på en ny sving.
Den här gången gick det bättre. Han gjorde en snygg baksving och bollen kom ganska långt.
Max bugade sig.
"Där ser ni! Jag är proffs! Autografer tar vi senare."
Han såg på klubban i sin hand.
"Man kan typ använda den som svärd också."
Han började svinga klubban.
"Lägg ner klubban innan du slår ihjäl nån." sa Ashlee.
"Ingen fara, jag vet vad jag gör." sa Max.
Han gjorde en märklig manöver med klubban och råkade slå till Kyle i huvudet.
Det gick ett skrämt sus genom hela klassen.
"Åh herregud!" skrek Ashlee.
Max blev alldeles förskräckt när han såg blodet som sipprade fram i Kyles panna.
"Åh fy fan! Kyle, är du okej...?!"
*

En väv av lögner - del 11

*
Fadern kom hem vid midnatt. Han hade druckit en hel del.
Coral och Kyle låg i sina sängar och lyssnade på hans fumliga steg och ljudet av rinnande vatten i badrummet när han borstade tänderna.
Sedan hörde de honom gå mot sovrummen. Han stannade till utanför sina barns rum.
Kyle och Coral släckte snabbt sina sänglampor och låtsades sova.
Kyle kände lukten av sprit och stark tandkräm när fadern lutade sig över hans säng.
Han kände faderns stora hand stryka honom över håret och ner över ryggen.
Kyle blundade hårt och höll andan. Och till hans lättnad gick fadern ut ur rummet.
När de hörde faderns sovrumsdörr stängas tände Kyle och Coral sina lampor igen.
"Han är på det 'slemmiga' humöret..." viskade Kyle.
Coral nickade.
"Lås dörren, Kyle."
Kyle tassade upp och låste deras sovrumsdörr.


På tisdagsmorgonen var Kyle orolig över att lämna Coral ensam med fadern, men Coral lugnade honom och sa att eftersom fadern vad bakfull nu skulle han inte vara någon fara att vara nära.
Fadern var en helt annan människa när han var bakfull, ibland var han till och med glad.
"Han är väl för seg i huvudet för att orka vara elak." hade Coral sagt en gång.

Fadern kom ut i köket när Kyle och Coral åt frukost. Han tog två Aspirin, slog sig ner vid bordet och bredde smör på en bit rostat bröd.
"Jag ska hjälpa en polare att flytta idag. Jag åker om en halvtimme och är hemma tidigast klockan fyra i eftermiddag." meddelade han. "Men ni klarar er väl själva utan att riva huset."
Kyle såg på Coral och gjorde diskret tummen upp.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 7

*
Måndag, 4 januari, 1971

Chefen på Museum of Natural History i Delphi trodde knappt sina ögon på måndagsmorgonen när fyra ungar kom in till honom och överlämnade alla de stulna diamanterna och juvelerna.
"Var hittade ni det här?!" utbrast han.
"I Cyclops Caverns." sa Maureen. "Vi var där igår."
"Cyclops Caverns... det är ju ett farligt ställe." sa museichefen.
"Yep, tjuvarna fick nästan tag på oss oss." sa Ryan.
Museichefen gjorde stora ögon.
"Kära nån... Det var en väldig tur att ni kom därifrån oskadda. Och att ni hittade diamanterna...! Jag kan inte säga hur tacksam jag är!"
"En liten diamant som hittelön kanske...?" skojade Sheila.
Maureen trampade henne på foten.
Men museichefen bara skrattade.
"Självklart ska ni få en belöning. Och vi måste ringa tidningen!"
Museichefen ropade på en kollega:
"Albert! Ring Delphi News! Hela stan måste få läsa om våra hjältar!"
"Ska bli chefen!"
Albert sprang iväg för att meddela tidningen.
"Jag hajar ingenting." sa Sheila. "Ska vi vara med i tidningen?"
"Det verkar så." skrattade Maureen.
"Åh wow! Jag har aldrig varit med i tidningen förut!"
Sheila började hoppa upp och ner av iver.
Maureen, Sunshine och Ryan skrattade.
"Du är helknasig!" fnissade Ryan.
"Ja! Men vi ska vara med i tidningen! Alla kommer att få läsa om mig!"
Maureen harklade sig.
"Eh... oss." rättade sig Sheila.
"Fantastiska Fyran!" sa Ryan.
Sedan jublade Maureen, Sheila, Sunshine och Ryan i kör:
"Hurra för Fantastiska Fyran!"
En vaktmästare blängde surt på ungdomarna.
"Vad är det?" sa Ryan. "Har ni aldrig sett nån som har räddat stulna diamanter förut, va?"
Vaktmästaren skakade trött på huvudet och gick vidare.
Ryan såg på sina vänner och ryckte på axlarna.
"Äh, han är bara avundsjuk."
Maureen, Sheila och Sunshine skrattade.
*

En väv av lögner - del 10

*
Coral satt i vardagsrums-soffan och läste när Kyle kom hem.
"Hej! Har du haft en bra dag?"
Kyle slog sig ner i soffan.
"Ja, den har varit helt okej. Och jag som inte trodde måndagar kunde vara bra."
Coral skrattade lite.
"Och hur var det hos Ashlee då?"
"Bra. Ash blev lite galen på Kevin bara, men annars var det trevligt. Haydens hälsade till dig förresten. Och så ska jag hälsa från Darla, jag stötte på henne i skolan."
"Tack." sa Coral.
"Vad har du gjort idag då?" frågade Kyle.
"Har mest läst och kollat på TV, bara tagit det lugnt."
"Skönt." sa Kyle.
Sedan försjönk han i tankar.
"Vad är det?" frågade Coral.
"När kommer han hem?" frågade Kyle.
"Inte före elva." sa Coral. "Han går nog till puben direkt efter jobbet."
"Okej."
Kyle försökte verka oberörd, men Coral såg att han blev lättad över att fadern inte skulle komma hem förrän om flera timmar.
Om fadern varit på puben sent på kvällen och tagit sig ett par glas, brukade han oftast stupa i säng och somna direkt när han kom hem.
Coral såg på Kyle.
Kyle kunde inte riktigt tolka hennes min först, men när hon log frågade han:
"Vad...?"
Coral flinade.
"Ska du sitta där hela kvällen, eller ska du ringa och beställa pizza åt oss nångång?"
Kyle flinade tillbaka.
"Jag ska sitta här hela kvällen."
Båda brast ut i gapskratt.
"Du är så jäkla kaxig, vet du det?" skrattade Coral.
"Mmm... jag vet. Det är mitt jobb som lillebror." fnissade Kyle.
Sedan fick han kämpa för att komma undan sin systers kittlingsattacker.

För första gången på länge log Kyle när de gick och la sig för att sova den kvällen.
Den här måndagen ville han komma ihåg länge. Den hade varit rolig och han hade känt sig trygg.
Han hoppades att Coral kände likadant, för de fick sällan uppleva sådana dagar.
"Tänker du också på att det har varit en ovanligt trevlig måndag?" frågade Coral.
Kyle såg storögd på henne.
"Kan du läsa mina tankar eller?"
Coral log och nickade.
"Mmm, visste du inte att jag är tankeläsare."
De brast ut i skratt igen.
*

En väv av lögner - del 9

*
Så fort Kevin hörde föräldrarna komma innanför dörren rusade han ner.
"Mamma, mamma!"
Ashlee och Kyle kom efter honom.
"Mamma, Ashlee knuffade mig!"
Selma Hayden suckade och såg förmanande på sin dotter.
"Ash..."
"Det var inte så farligt." suckade Ashlee. "Han ville vara i mitt rum, jag sa nej, men han lyssnade inte. Så enkelt är det."
Matthew Hayden böjde sig ner och såg Kevin i ögonen.
"Kevin, vi har ju pratat om det här. Om Ashlee vill vara i fred måste du respektera det, oavsett om hon har vänner hemma eller inte. Okej?"
"Okej." sa Kevin buttert.
Men sedan sken han upp och pekade på Kyle.
"Han är Ashlees pojkvän."
"Kevin, nu låter du Ashlee och hennes vän vara." sa Selma bestämt. "Gå och ta av dig Batman-kostymen och tvätta dig istället. Vi ska äta om tjugo minuter."
När Kevin var mitt i trappan, vände han sig om mot Ashlee och Kyle och sjöng retsamt:

Kyle and Ashlee sitting in a tree, K-I-S-S-I-N-G.
First comes love, then comes...

"Kevin! Nu räcker det!" sa hans mamma argt. "Ashlee håller väl inte på så när du har tjejkompisar här?"
"Nä, men jag har ingen flickvän." sa Kevin.
"Jag svär; jag ska sälja dig på eBay, din lilla snigel!" vrålade Ashlee.
Kevin rusade upp och gömde sig i badrummet.
Kyle kunde inte låta bli att skratta.
"Förlåt att jag skrattar." sa han till Ashlees föräldrar.
Matthew och Selma Hayden log.
"Ingen fara, Kyle, skratta du." sa Selma. "Det är faktiskt ganska komiskt."
"Ja." höll Matthew med. "Välkommen till familjen Hayden, här är det cirkus varje dag."
"Om du vågar får du gärna stanna på middag." sa Selma.
"Tack. Jag skulle jättegärna göra det, men Coral är sjuk, så jag måste hem och höra om hon behöver något."
"Vilken fin bror du är." sa Selma med mycket värme i rösten. "Hälsa Coral. Ni får komma hit och äta middag med oss båda två när hon blir frisk, okej?"
Kyle log.
"Okej. Tack så mycket."

Ashlee följde Kyle till ytterdörren när han skulle gå.
"Ursäkta min pest till lillebror. Nästa gång du kommer ska jag se till att han håller sig lugn."
Kyle skrattade.
"Det är lugnt, Ash, det var faktiskt ganska komiskt."
"Så du vågar komma hit igen då?" flinade Ashlee.
"Det kanske jag gör." flinade Kyle.
Ashlee log varmt.
"Vi ses i skolan imorgon."
"Det gör vi." sa Kyle.
En liten röst hördes från övervåningen:
"Pussas! Pussas! Puss..."
Ashlee gav Kyle en snabb kram sedan rusade hon mot trappan.
"Ursäkta, men jag har en pestig liten sak att ta hand om!"
Kevin gav ifrån sig ett gällt tjut och ropade på mamma.
Kyle gick skrattande hemåt.
Cirkus eller inte, han trivdes väldigt bra hemma hos Ashlee och hennes familj.
*

En väv av lögner - del 8

*
Kyle satt på Ashlees säng och såg upp på stjärnhimlen i Ashlees tak.
"Dom är självlysande." förklarade Ashlee.
"Coolt!" sa Kyle.
"Där är Scorpio," sa Ashlee och pekade på en av konstellationerna. "mitt stjärntecken. Jag är född tjugoåttonde oktober. Vad är du för stjärntecken?"
"Ingen aning." skrattade Kyle.
Ashlee funderade.
"Du är född den tjugoåttonde december."
Kyle nickade.
"Då är du Capricorn."
"Wow." sa Kyle imponerat. "Du verkar kunna mycket om stjärnbilderna."
Ashlee ryckte på axlarna.
"Nja... lite iallafall."
En liten figur i Batman-dräkt uppenbarade sig i dörröppningen.
Han pekade på Kyle.
"Vem är det?"
"Det är Kyle ser du väl, dummer." svarade Ashlee.
"Är det din pojkvän?"
"Han är pojke och han är min vän. Så, nu vet du det. Hej då Kevin."
Ashlee försökte försiktigt fösa ut Kevin, men han stretade emot.
"Mamma och pappa har åkt till affären och jag vill inte vara ensam. Jag får vara här."
"I mitt rum...?" sa Ashlee klentroget. "Vem har bestämt det?"
"Jag." sa Kevin.
Ashlee såg på Kyle och himlade sig.
"Småbröder... är dom inte underbara...?"
Kyle skrattade.
Kevin klev in i rummet och ställde sig nära Kyle.
"Är du Ashlees pojkvän?"
"Kevin... ut!"
Nu föste Ashlee hårdhänt ut sin lillebror ur rummet.
"Men jag har tråkigt!" gnällde Kevin.
"Hitta på något att göra då!" sa Ashlee otåligt.
Kevin gick motvilligt in i sitt rum som låg mittemot Ashlees.
"Ursäkta Kyle, men det är lite svårt att vara tålmodig med honom ibland." ursäkade sig Ashlee. "Han ska vara med överallt och frågar en massa dumma frågor."
"Jag är åtta år! Det är mitt jobb!" skrek Kevin. "Jag ska säga till mamma att du knuffade mig!"
"Ja, gör det du." svarade Ashlee oberört.
Hon lade sig på sin säng och pustade ut. Hon såg på Kyle.
"Hur var du när du var åtta?"
Kyle log.
"Som han ungefär tror jag."
"Du, det har jag väldigt svårt att tro." sa Ashlee.
Kyle funderade. Hur hade han varit som åttaåring?
Han mindes att han varit glad och livlig - tills fadern började få sina raseriutbrott och tryggheten hemma försvann. I skolan, som alltid varit en fristad för både honom och Coral, vågade de skratta och prata som de ville. När de kom hem blev de vaksamma och försiktiga.

Ashlee väckte honom ur sina tankar.
"Vad funderar du på?" frågade hon och log.
Kyle log och ryckte på axlarna.
"Meningen med livet kanske...?"
Ashlee skrattade.
"Du är verkligen speciell, Kyle."
"Är det bra eller dåligt?" undrade Kyle leende.
"Bra." sa Ashlee bestämt. "Definitivt bra."
*

En väv av lögner - del 7

*
På eftermiddagen fick Coral ett textmeddelande i sin mobil från Kyle.

Hey sis!
Ashlee frågade om jag vill följa med henne hem en stund efter skolan.
Men om du vill kommer jag hem, så slipper du vara ensam.
// K.

Coral besvarade meddelandet.

Klart att du ska följa med Ashlee hem!
Ha kul och oroa dig inte för mig!!
Hälsa Ash! :-)
C.


När Kyle och Ashlee gick mot Ashlees hem sprang två klasskamrater ifatt dem och stoppade dem.
"Vart ska ni?" frågade en av killarna.
"Vi ska till New York och bli dansare på Broadway." sa Ashlee.
"Haha! Ni ska hem och hångla!" skrek den andre killen.
De två killarna kollapsade i snön och skrattade.
"Kyss er där bak." sa Ashlee coolt.
Sedan gick hon och Kyle.
"Varför har ni så bråttom?" ropade klasskamraterna efter dem.
"Det finns för många knäppskallar här ute!" skrek Ashlee till svar.
Hon vände sig till Kyle.
"Det är en jäkla tur att du finns Kyle - annars skulle jag ha förlorat hoppet om det manliga släktet för länge sen..."
Kyle skrattade.
*

En väv av lögner - del 6

*
"Är allt bra med dig, hjärtat?" frågade Darla.
Hon strök honom mjukt över kinden igen.
"Va?"
Kyle rycktes ur sina tankar.
"Ja, jag är okej. Lite trött bara. Och vi har haft matte med Carlisle..."
Darla gjorde en grimas.
"Carlisle... fy! Ja, det kan ju knäcka vem som helst."
Kyle skrattade.
Han var glad att Darla inte såg igenom hans fasad av lögner och glad att hon bytt ämne.
"Ashlee fick honom nästan att förlora förståndet idag." fnissade Kyle.
"Oj då." skrattade Darla. "Vad gjorde han med henne? Låste in henne i källaren?"
"Nästan." skrattade Kyle. "Han slängde ut henne ur klassrummet och skickade henne till rektorn."
"Ashlee gillar verkligen att reta Carlisle..." sa Darla. "men hon kanske borde skärpa sig lite, så att han inte ger henne F i matte."
"Mmm..." sa Kyle. "Jag kanske kan prata med henne."
Darla log.
"Gör det. Dig lyssnar hon nog på."
"Och vad menar du med det?" frågade Kyle när han såg glimten i Darlas ögon.
"Ja, vad kan jag mena med det...?" skrattade Darla. "Fundera på det du sötnos."
"Ska du börja nu också...? Jag är faktiskt inte förälskad..." började Kyle, men Darla avbröt fnissande honom.
"Nej, inte alls."
Hon kysste Kyle på kinden.
"Nu måste jag gå. Vi ses cutie pie. Krama Coral från mig."
"Det ska jag göra. Vi ses."
Kyle vinkade åt Darla när hon sprang nedåt korridoren.
*

En väv av lögner - del 5

*
På lunchrasten kom Darla fram till Kyle och kramade honom.
"Hej snygging! Kul att se dig igen!"
"Kul att se dig med!" sa Kyle och besvarade kramen.
"Har ni haft ett bra jullov?" frågade Darla.
"Jodå, det var okej." sa Kyle.
"Hur är det med Coral då? Hon var inte på lektionen."
"Hon är förkyld." ljög Kyle.
"Stackar'n..." sa Darla. "Och hur mår hon efter det som hände på Nyårsafton? Jonah berättade. Det är så fruktansvärt!"
"Hon pratar inte så mycket om det." sa Kyle och tittade ner i golvet.
Darla lyfte upp Kyles haka och såg honom i ögonen.
"Säg till henne att hon vet var jag finns om hon vill prata. Okej?"
"Okej. Tack Darla."
"Och du vet också var jag finns om du behöver nån att prata med." sa Darla och strök Kyle över kinden. "Det vet du, va?"
Kyle bara nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle säga.
Ibland hade han lite svårt att hantera när folk var så här snälla och mjuka mot honom.
Han var nu rädd att om han och Darla pratade länge till skulle han kanske bryta ihop och berätta varför Coral egentligen var hemma från skolan.
*

En väv av lögner - del 4

*
"Är det verkligen ingen härinne som kan säga mig svaret på denna ekvation?!" suckade läraren. "Har alla era kunskaper ramlat bort under jullovet?"
"Mister Carlisle, jag kan lösa ekvationen."
"Varsågod Julie." sa läraren.
Julie Carver reste sig och gick mot tavlan.
Hon löste snabbt talet på tavlan och på väg tillbaka till sin bänk gav hon klassen en försmädlig blick som fullkomligt skrek "Titta vad duktig jag är".
"Roligt att se att någon härinne fortfarande minns vad jag har försökt lära er." sa Mr. Carlisle.
Han gav Julie en stolt blick och resten av klassen en mindre stolt blick.
"Två timmar till av det här..." muttrade Ashlee. "Jippie..."
Nu såg läraren ut som någon som höll på att explodera.
"ASHLEE HAYDEN! Ut ur mitt klassrum!"
"Tack." sa Ashlee. Hon reste sig och gick mot dörren.
"Till rektorn Miss Hayden!" röt Mr. Carlisle.
"Naturligtvis Sir." sa Ashlee lugnt.
Hon blinkade åt Kyle igen, vinkade åt klassen och lämnade klassrummet.
Kyle kunde inte låta bli att skratta. Ashlee kunde verkligen göra tillvaron ljusare för honom.
"Är hon underbar eller vad?" skrattade Max.
Kyle skrattade och nickade.
Mr. Carlisle morrade nästan. Han tyckte nog inte att Ashlee var så underbar.
"Hon är bara störig." sa Julie. "Ett riktigt rötägg. Max och Kyle, ni borde hålla er borta från henne."
Max och Kyle blängde på Julie.
"Äh, vad fan vet du, Julie?" sa Max.
"Inte mycket." sa Kyle.
*

En väv av lögner - del 3

*
Det tog matteläraren över tio minuter att få ordning på sin klass. Alla hade så mycket att prata om, eftersom flera av dem inte hade setts på ett par veckor.
"Kan någon av er säga mig svaret på det här?" frågade läraren.
Han knackade med pekpinnen på en knepig ekvation han skrivit på svarta tavlan.
"Ärligt talat?" sa Ashlee. "Nej."
Klassen skrattade.
"Miss Hayden," suckade läraren. "följde du inte med när vi gick igenom de här ekvationerna innan lovet?"
"Vill ni verkligen att jag ska svara på det?" sa Ashlee.
Mer skratt från klasskamraterna.
"Seriöst, det skulle vara lättare att lära oss Grekiska." sa Ashlee.
Några i klassen instämde.
Läraren stönade. Den här flickan hade han fått i klassen för sina synder.
"Miss Hayden!" röt han. "Leka pajas får du göra i dramaklubben! Det här är matte - ett seriöst ämne."
"Jaha, seriöst ämne. Uppfattat Sir." Ashlee gjorde en liten honnör mot läraren.
"MISS HAYDEN!" röt läraren. Han började bli tomatröd i ansiktet. "Nu vill jag inte höra ett enda ord från dig under resten av lektionen! Är det förstått?"
"Ja, Sir. Jag ska vara tyst." sa Ashlee. "Fast det kommer bli hemskt tråkigt för er..."
Läraren gav Ashlee en vildsint blick, men Ashlee igorerade den.
Istället vände hon sig mot Kyle, log och blinkade med ena ögat åt honom.
Kyle log och blinkade tillbaka.
*

En väv av lögner - del 2

*
"Jag vill inte gå till skolan." sa Kyle på måndagsmorgonen när de dukade av frukostbordet. "Jag vill inte lämna dig."
"Ingen fara." sa Coral lugnande. "Han ska jobba hela dagen."
"Är du säker på det?" frågade Kyle oroligt.
"Ja, jag är säker."
"Kyle, ska du ha skjuts till skolan får du komma nu!" ropade fadern från hallen.
"Jag kommer!" ropade Kyle tillbaka.
Han vände sig till Coral.
"Jag kan stanna hemma om du vill. Om du inte vill vara ensam?"
Coral log.
"Jag klarar mig. Gå till skolan nu och ha en kul dag."
"Jag ska försöka." mumlade Kyle.
Han längtade inte till dubbeltimmen i matte som de hade varje måndagsmorgon.
Som om hon läst hans tankar, log Coral och sa:
"Jag vet, måndagar är skittråkiga, men du får ju träffa Ashlee igen."
"Vet inte vad du pratar om..." sa Kyle oskyldigt.
De hörde fadern stampa otåligt med klumpiga boots i hallen.
"Kyle, jag startar bilen nu! Har du inte kommit om två sekunder får du gå till skolan!"
Coral mimade åt Kyle att han skulle gå.
Kyle sprang ut i hallen och drog på sig ytterkläder, sedan skyndade han ut till faderns bil.

"Herregud..." suckade fadern när Kyle satte sig i framsätet och tog på sig bilbältet. "är ni alltid så här sega på morgonen?"
"Bara på måndagar." mumlade Kyle.
"Bara på måndagar?" Fadern började skratta. "Ja, ja, så länge ni inte får anmärkning om sen ankomst är jag nöjd."
Han blev allvarlig och såg på Kyle med granskande blick.
"För ni sköter er väl i skolan? Jag vill inte höra att ni slarvar och kommer hem med dåliga betyg, är det uppfattat?"
"Ja, Sir." svarade Kyle. "Det är uppfattat."
"Duktig pojke."
Faderns hand kramade Kyles nacke.
Kyle vred sig försiktigt ur greppet och försökte tänka på annat för att bli av med den obehagliga känslan som kröp i honom.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 6

*
"Vilken tur att den här inte ramlade ur." sa Ryan när de stog på stranden utanför grottan.
Han drog upp den stora diamanten ur sin byxficka.
"Wow!" utbrast Sheila. "Jag har aldrig sett en så stor diamant förut!"
"Den är verkligen vacker!" sa Maureen.
Ryan flinade.
"Tänk vad förvånade de ska bli på museet när vi återlämnar allt."
"Ja," skrattade Maureen. "och våra föräldrar blir nog också ganska förvånade när dom får veta vad vi har varit med om!"
"Mmm..." Ryan lät tankfull. "Vi säger inget till mamma och pappa om att jag ramlade i den där avgrunden. Dom blir bara oroliga då."
"Hur ska du förklara att du är genomblöt då?" frågade Sheila.
"Klädsim kanske." flinade Ryan.
"Ja, det går de säkert på." fnissade Maureen. Hon lade armen om Ryans axlar. "Du är bra knasig du."
Hon gav Ryan en stor kram och pussade honom på kinden.
"Åh, jag är så glad att du klarade dig!"
Ryan sparkade lite generat i sanden med ena foten.
"Tjejer..." mumlade han. "ska bara kramas hela tiden."
"Vi tycker så mycket om dig förstår du väl." sa Maureen.
"Ja," sa Sheila. "och så är du ju så himla gullig."
"Det är jag inte alls..." mumlade Ryan.
"Jo, det är du!" fnissade Maureen och gav honom ännu en puss.
"Äh, lägg av." sa Ryan och rodnade. "Nu går vi hem."

Solen höll på att gå ner när Fantastiska Fyran gick hemåt.

Kvar inne i grottan satt fem bistra diamanttjuvar och funderade på hur de skulle kunna ta tillbaka sitt byte från ungarna.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 5

*
Ryan kom snabbt upp till vattenytan.
"Vattnet dras tillbaka!" flämtade han.
Tjejerna såg hur en virvel började bildas och ett gurglande ljud hördes.
Sunshine och Maureen satte sig så nära kanten de kunde.
"Ta tag här Ryan!" skrek Maureen.
Ryan lyckades få tag i Sunshines hand, men han släppte nästan genast.
"Nej!" skrek Sunshine. "Släpp inte! Ta tag i min hand igen!"
"Det går inte!" sa Ryan förtvivlat. "Jag vill inte dra ner dig också!"
"Ta tag i min hand!" skrek Sunshine bestämt.
Ryan gjorde som hon sa. Han lyckades ta sig närmare kanten.
Maureen fick tag i hans byxlinning och bälte och lyckades dra upp honom.
"Det där vara nära..." flämtade Ryan. Han lät ganska skakad.
Nu såg de en stor virvel i vattnet. Sedan var det som om någon drog ur proppen ur ett badkar och vattnet försvann med ett högt sugande ljud.
"Tänk om jag hade varit kvar där nu..." Ryan lät både rädd och lite gripen av den tanken.
Maureen drog bort honom från kanten, sedan höll hon om honom hårt och länge.
Sunshine och Sheila höll också om honom.
"Jag är okej." försäkrade Ryan.

De samlade sig en stund innan de tog sina ryggsäckar och skyndade ut ur grottan.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 4

*
Strax innan utgången i grottan gapade ett djupt vattenfyllt avgrundshål.
"Toppen..." stönade Sheila. "Vad gör vi nu?"
"Simmar?" föreslog Ryan.
"Tänk om tidvattet drar sig tillbaka då?" sa Maureen. "Då har vi inte en chans att klara oss."
"Kan man inte klättra här då?"
Sheila pekade på en smal kant som sköt ut vid ena grottväggen.
"Den är bred nog för att våra fötter ska få plats."
"Vi måste nog prova." sa Maureen. "För snart har vi skurkarna efter oss. Vi kastar över ryggsäckarna först."
De fyra slängde sina ryggsäckar över avgrundshålet.
Sedan började de sin klättring.
Sheila klättrade först, sedan Sunshine och efter henne Maureen.
Just som Ryan kommit till mitten av den smala kanten såg de diamanttjuvarna.
"Ge tillbaka glittret till oss, så kommer ni levande härifrån!" ropade en av männen.
"Glöm det!" sa Ryan.
En av diamattjuvarna knuffade på sin kumpan.
"Efter ungarna!"
Kumpanen skakade på huvudet.
"Över där? Aldrig i livet!"
"Gör som jag säger!" väste den skurken som verkade vara den som bestämde.
Ryan vände på huvudet för att se om de kom efter.
Precis då halkade han på den slippriga kanten.
Sunshine, Maureen och Sheila skrek när han föll i avgrundshålets mörka vatten.
*

En väv av lögner

*
Det var söndag kväll. Coral stod framför badrumsspegeln och inspekterade sitt ansikte.
Hon suckade. Det var ingen idé att ens försöka sminka över alla blåmärken hon hade i ansiktet och på halsen.
"Inte ens chans att jag kan gå till skolan imorgon." sa hon bittert.
Kyle stod lutad mot dörrkarmen och såg på sin syster.
"Jag kan säga att du är förkyld eller nåt. Det är vinter och förkylningstider, ingen kommer fråga nåt."
Coral nickade stumt.
Hon undrade om det någonsin skulle komma en tid då hon och Kyle skulle slippa den kletiga väv av lögner som de för länge sedan hade skapat.

Fadern ropade på dem från köket.
"Middag!"
Kyle och Coral skyndade sig ut i köket och satte sig på sina platser.
Ingen av dem hade speciellt stor aptit ikväll.
Coral skar sin fläskkotlett i små bitar, men hon åt inte och Kyle petade i sitt ris med gaffeln.
"Vad är det med er två?" frågade fadern. "Gillar ni inte fläskkotlett, eller?"
Han skrockade, som om han sagt något roligt.
Coral och Kyle bara blängde tomögda på honom.
"Ungar... ät lite nu, ni ser ju för fan ut som vandrande pinnar. Du måste få lite muskler, Kyle. Jag vill inte att min son ska se ut som en liten mes."
"Du ska vara glad att han inte är större..." mumlade Coral, knappt hörbart.
"Vad sa du?" undrade fadern.
Coral skakade på huvudet.
"Ingenting."
Hon petade i sig lite mat.
Fadern såg forskande på henne.
"Kan du inte sätta nåt puder eller nåt sånt på det där." Han pekade på Corals ansikte. "Du ser för jävlig ut."
Coral bara stirrade på sin far.
Han betedde sig som om Coral såg ut som hon gjorde nu för att jävlas, inte att han faktiskt hade orsakat skadorna.
Kyle kramade sin gaffel så hårt att knogarna vitnade. Utan att tänka på vad han gjorde drog han med gaffeln så att det bildades klösmärken i bordets träskiva.
Inte förrän Coral grep tag i hans handled insåg han vad han gjort.
Fadern stirrade på Kyle, sedan på märkena i bordet.
"D... d... det... var inte m... m... meningen." stammade Kyle. Han såg på fadern med stora, rädda ögon. "Förlåt Sir..."
Han tappade gaffeln i golvet.
"Plocka upp den där Kyle. Nu."
Kyle plockade snabbt upp gaffeln.
Fadern såg med mörk blick på sina barn. Sedan smällde han handflatan hårt i bordet.
"Ät nu!" röt han.
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 3

*
"Nyp mig, jag drömmer!" flämtade Sheila.
"Diamanttjuvarna!" utbrast Sunshine och Maureen unisont.
"Menar ni att detta är juvelerna från museet?" frågade Sheila.
"Det måste det vara." sa Sunshine.
"Men... är det inte lite riskabelt att gömma sitt byte så här öppet?" frågade Sheila.
Ryan skakade på huvudet.
"Tjuvarna måste ha vetat att det aldrig kommer någon hit."
"Förrän nu." sa Sunshine.
De fyra satte sig på huk på det fuktiga grottgolvet och såg hänfört på alla diamanter, ädelstenar och smycken.

"Vi borde lämna grejerna till polisen." sa Sheila efter en stund.
"Bra idé." sa Maureen.
De skyndade sig att samla ihop allt i Ryans ryggsäck.
"Vi kanske får hittelön och..." började Sheila.
"Sssshhh...!" avbröt Ryan. "Det kommer någon!"
"Tänk om det är dom, juvelskurkarna!" pep Sheila. "Varför träffar vi alltid på skurkar?!"
Mörka röster kom närmare och närmare.
"Vi måste ut!" sa Maureen. "Vi får ta den andra utgången, för vi vill inte springa i armarna på skurkarna."
"Kul..." mumlade Ryan. "då får vi klättra och simma lite."
"Klättra och simma?" väste Sheila. "Toppen. Nästa gång jag vill ut på äventyr får ni slå ner mig."
"Vi lovar." sa Maureen stressat. "Men nu måste vi sticka!"
"Vänta!" viskade Ryan. "Vi får inte glömma den här!"
Han tog upp den största diamanten. Den var stor som en knytnäve.
"Kom nu!" Maureen drog honom med sig.
De smet ut ur salen och skyndade mot den andra utgången.
Och det var i sista sekunden, för nu hördes skurkarnas röster tydligt och ljuset från deras ficklampor lyste in i salen där de gömt sitt juvelbyte.
"Grejerna är borta!" skrek en av dem. "Det är inte möjligt! Jag var ju här för en timme sedan och då låg allt här!"
"Någon har varit här!" sa hans kumpan. "Sök igenom grottan! Oss stjäl man inte ifrån ostraffat!"
*

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 2

*
"Ska vi verkligen gå in i den här grottan...?"
Sheila lät en aning misstrogen när de tittade in i Cyclops Cavern.
"Finns det fladdermöss där inne?"
"Ingen fara," sa Ryan. "de vaknar bara vart tionde år."
Han såg fundersamt på tjejerna.
"Det är nittonhundra sjuttioett nu, va...?"
Maureen och Sunshine började fnissa.
"Oroa dig inte Sheil, det finns inga fladdermöss här." försäkrade Maureen. "Ryan bara larvar sig."
"Akta dig du, så att jag inte pussar dig." sa Sheila varnande.
"Yeah, right." flinade Ryan.

"Wow, det här är ju super-coolt!" utbrast Ryan när de utforskade grottans stora salar.
"Vi har hamnat mitt i en sago-grotta!" flämtade Maureen.
"Exakt! Skulle inte förvåna mig om vi hittar en massa skatter här." sa Sheila. "Tänk om vi hittar en hel skattkista med guld och juveler!"
"Eller en hög med diamanter..." sa Ryan.
Han hade gått längre in i grottsalen.
"Diamanter, guld... bara det glimmar." sa Sheila.
"Nej, jag menar allvar." sa Ryan. "Kolla - diamanter!"
Tjejerna sprang fram till honom för att se vad han tittade på.
Vid grottväggen låg det mycket riktigt diamanter och ädelstenar i olika färger och en mängd juvelsmycken.

Fantastiska Fyran & diamanttjuvarna - del 1

Delphi News. 3 januari, 1971

Diamanttjuvar på museum

Natten till den 2 januari stals värdefulla diamanter
och diamantsmycken från Museum of Natural History i Delphi.
Polisen misstänker att de inblandade kan ha arbetat på museet.
Diamanttjuvarna är fortfarande på fri fot.

”Så om du ger mamma ett diamanthalsband bör vi bli misstänksamma?” sa Ryan.
David skrattade.
”Ja, man får vara lite försiktigt med presenter till frugan ett tag.”
Han kysste Kate.
Ryan harklade sig.
”Hallå, ska ni hålla på och vara romantiska nu igen…?”
David och Kate skrattade.
”Jaaa, det ska vi.” sa Kate. ”Vi älskar varandra, din far och jag, och då måste man pussas lite ibland.”
”Ja, ni är ju knäppa.” flinade Ryan. ”Jag går och ser om Maureen och Sunny har vaknat, så får ni pussas ifred.”

Maureen och Maggie satt på deras veranda och åt frukost när Ryan kom förbi.
”Hej! Kommer du och hälsar på.” hälsade Maggie glatt.
”Yep. Morsan och farsan håller bara på att pussas, så där kan man ju inte vara.”
Maggie och Maureen skrattade.
”De älskar ju varandra fattar du väl!” log Maureen.
”Jag vet.” sa Ryan och log. ”Har ni hört om diamanttjuvarna förresten?”
”Ja, vi läste det precis i tidningen.” sa Maggie.
”Verkar inte så smart att sno diamanter.” sa Maureen.
”Nej.” höll Ryan med. ”Men de kanske tror att dom kan sälja diamanterna och bli rika eller nåt…”
”Mmm.” nickade Maureen. ”Lite spännande är det i alla fall. Som i en bok.”
”Precis.” sa Ryan.
”Vad ska ni hitta på i dag då?” frågade Maggie.
Ryan log finurligt.
”Jaga diamanttjuvar kanske.”
*

Hem till Blue Creek

*
De åkte hem till Blue Creek två dagar efter Nyårsafton.
De sade inte mycket under bilfärden.
Kyle och Coral satt i baksätet och pratade lite med varandra, lågmält för att inte störa fadern.
Så fort de kom hem gick fadern till puben. Han drack väldigt lite och sällan, men ibland ville ha ta några kalla öl tillsammans med polarna.
"Ni kan väl köpa pizza eller nåt." sa han till Kyle och Coral innan han gick och slängde fram några sedlar på köksbordet. "Jag blir sen."

Kyle och Coral ringde och beställde pizza och läsk, sedan åt de framför TV:n.
"Ska du träffa Ashlee igen snart?" frågade Coral plötsligt.
Kyle förstod att hon behövde få tänka på andra saker än det som hänt på Nyårsafton.
"Ja, jag tror det." svarade han.
"Bra." sa Coral och log och klappade Kyles hand. "Hon gillar dig."
"Jag gillar henne också." slank det ur Kyle. Han rodnade. "Alltså... jag menar... jag gillar henne som kompis."
"Ja, säkert." Coral log och rufsade om hans hår.
Sedan blev Coral allvarlig igen. Hon såg fundersam ut.
"Vad är det?" frågade Kyle.
"Undrar vad mamma skulle tycka om vi sökte upp henne..."
"Vill du det? Söka upp mamma?"
Coral ryckte på axlarna.
"Jo... nej... jag vet inte, Kyle... Det var mest en fundering. Vi vet inte var hon finns. Dessutom kanske hon inte ens skulle fatta att det var vi..."
"Men du är ju nästan en kopia av mamma." sa Kyle. "Dig måste hon känna igen."
"Hon vill nog inte veta av oss." sa Coral.  "Hon har ju aldrig hört av sig till oss."
Hon återgick till sin pizza.
"Tänker du mycket på henne?" frågade Kyle.
"Ibland bara." sa Coral. "Du då?"
"Samma som du. Ibland."
"Vill du söka upp henne?"
"Jag tror det." sa Kyle. "Hon kanske skulle bli glad om hon fick se oss igen."
"Mmmm..." sa Coral. "men det kanske är bäst att låta bli - så att vi inte blir besvikna."
"Du kanske har rätt." sa Kyle.
*