*
Emilia hade bara känt Dante Devereaux i en vecka, men de hade genast blivit goda vänner.
Dante var ett år äldre än Emilia. Men han hade snabbt talat om för henne att han inte hade någonting emot att leka med henne bara för att hon var ett år yngre eller flicka.
”Om man är snäll och accepterar mig får man gärna vara grön med lila prickar och komma från planeten Exodus.” sa han.
”En del behandlar mig som jag är en alien.” hade Emilia svarat.
”Ja men då så! Mycket angenämt att träffa dig!” hade Dante sagt och strålat av lycka över att få en kompis.
Emilia hade känt sig lycklig hon med.
Dante kände sig hemmastadd här på herrgården visade det sig; hans mamma jobbade där under storhelger. Och han tyckte att det var jättehäftigt att Emilia skulle bo på herrgården nu.
”Tänk att dina päron har ärvt en hel herrgård!” hade han utropat när Emilia berättade varför de skulle bo där permanent. ”Jag har inte ens vunnit på en trisslott…!”
”Päron…?” hade Emilia frågat.
”Föräldrar alltså.” förklarade Dante.
”Aha. Päron - vad kul, det ska jag säga i fortsättningen.” sa Emilia.
Nu såg Dante på Emilia, som med andan i halsen skyndade in i matsalen.
”Var brinner det?” frågade han.
”Ingenstans.” flämtade Emilia. ”Men jag krockade med han den där skumma, långe mannen nyss. Han såg så konstigt på mig, log liksom så här falskt.”
”Vi får hålla ögonen på den snubben.” sa Dante. ”Jag tror han kan ha nåt djävulskap på gång.”
Emilia var glad över att Dante trodde på henne.
”Det finns fler skumma saker här.” viskade Dante.
”Vaddå?” Emilia såg sig oroligt om i matsalen.
”Risgrynsgröten.” viskade Dante. ”Riktigt läbbig… brrr…!”
Emilia skrattade.
”Jag menar allvar.” sa Dante. ”Den är ohyggligt äcklig.”
”Jag äter ändå bara mannagrynsgröt.” sa Emilia.
”Klokt.” tyckte Dante.
Tant Signe kom fram till dem.
”Nu ska det väl bli gott med lite Tomtegröt till lunch, eller vad säger ni barn?”
Emilia och Dante såg på varandra. Sedan brast de ut i ett gapskratt.
Fnissande gick de mot lussebullarna och kannorna med varm choklad.
Tant Signe såg undrade på barnen.
Vad i hela friden tog det åt dem...? tänkte hon.
*
torsdag, december 10, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 9 #2
*
10 December, 1970.
Torsdag.
(forts.)
”Idag var helt klart den bästa repdagen.” sa Sheila när de gick hemåt.
”Ja, det var det verkligen.” sa Maureen.
”Jag håller med.” sa Ryan. Hans röst lät väldigt kraxig.
Maureen såg på honom.
”Vad du låter! Har du ont i halsen?”
”Nej, det är inte så farligt.” sa Ryan lugnt. ”Känner mig lite hes bara.”
Maureen lade armen om hans axlar.
”Sjungit för mycket idag kanske?”
”Ja, jag tror det.” sa Ryan.
”Du håller väl inte på att bli sjuk?” frågade Sheila oroligt.
”Det är inget fel på mig.” sa Ryan. ”Oroa er inte. Jag mår bra!”
På kvällen var Ryan ännu hesare. Trots att han hävdade bestämt att han mådde bra var alla oroliga att han höll på att bli sjuk.
Det David och Kate oroade sig mest för var att en eventuell förkylning skulle försämra hans immunförsvar, så som infektioner gjort när han var liten.
Ryan, som märkte deras oro, försäkrade dem om att han inte kände sig förkyld, bara lite ansträngd i halsen.
”Jag är okej.” sa han och log mot dem. ”Mig knäcker man inte så lätt.”
*
☃
* 10 December, 1970.
Torsdag.
(forts.)
”Idag var helt klart den bästa repdagen.” sa Sheila när de gick hemåt.
”Ja, det var det verkligen.” sa Maureen.
”Jag håller med.” sa Ryan. Hans röst lät väldigt kraxig.
Maureen såg på honom.
”Vad du låter! Har du ont i halsen?”
”Nej, det är inte så farligt.” sa Ryan lugnt. ”Känner mig lite hes bara.”
Maureen lade armen om hans axlar.
”Sjungit för mycket idag kanske?”
”Ja, jag tror det.” sa Ryan.
”Du håller väl inte på att bli sjuk?” frågade Sheila oroligt.
”Det är inget fel på mig.” sa Ryan. ”Oroa er inte. Jag mår bra!”
På kvällen var Ryan ännu hesare. Trots att han hävdade bestämt att han mådde bra var alla oroliga att han höll på att bli sjuk.
Det David och Kate oroade sig mest för var att en eventuell förkylning skulle försämra hans immunförsvar, så som infektioner gjort när han var liten.
Ryan, som märkte deras oro, försäkrade dem om att han inte kände sig förkyld, bara lite ansträngd i halsen.
”Jag är okej.” sa han och log mot dem. ”Mig knäcker man inte så lätt.”
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 9 #1
*
10 December, 1970.
Torsdag.
”Idag måste vi bestämma hur ni ska stå på scenen.” sa Miss Wallace under torsdagseftermiddagens repetition.
”Varför då?” undrade Clark.
”Ni kan inte bestämma det under konserten.” förklarade Miss Wallace. ”Då blir det kaos.”
”Kaos kan vara kul.” sa Clark.
”Kan du skärpa dig!” fräste Macy. ”Vi försöker sätta upp en professionell show här!”
Macy suckade.
”Ibland är du bara så jobbig Clark!”
”Nu räcker det Macy.” sa Miss Wallace. ”Nu har Clark nog förstått att han ska lugna ner sig lite.”
Macy snörpte på munnen.
”Hur ska vi stå?” frågade Maureen.
”Jag vill ha Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila i mitten längst fram, eftersom ni ska sjunga duetter tillsammans och Ryan solo." sa Miss Wallace. "Resten av er kan stå i storleksordning.”
”De längsta längst bak alltså?” frågade Joe skämtsamt.
”Nej…” sa Sheila. ”De kortaste längst bak.”
Klassen fnissade.
Efter en liten stund hade alla intagit sina platser på scenen.
Ryan stod mellan Sunshine och Maureen. Sheila stod bredvid Maureen.
Macy stod på raden bakom. Hon kände sig fortfarande lite sur för att hon inte skulle få stå i centrum för allas uppmärksamhet.
Jill stod bredvid Sunshine, glad över att få stå vid en god vän. Fast innerst inne hade hon helst velat stå bredvid Ryan.
*
☃
* 10 December, 1970.
Torsdag.
”Idag måste vi bestämma hur ni ska stå på scenen.” sa Miss Wallace under torsdagseftermiddagens repetition.
”Varför då?” undrade Clark.
”Ni kan inte bestämma det under konserten.” förklarade Miss Wallace. ”Då blir det kaos.”
”Kaos kan vara kul.” sa Clark.
”Kan du skärpa dig!” fräste Macy. ”Vi försöker sätta upp en professionell show här!”
Macy suckade.
”Ibland är du bara så jobbig Clark!”
”Nu räcker det Macy.” sa Miss Wallace. ”Nu har Clark nog förstått att han ska lugna ner sig lite.”
Macy snörpte på munnen.
”Hur ska vi stå?” frågade Maureen.
”Jag vill ha Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila i mitten längst fram, eftersom ni ska sjunga duetter tillsammans och Ryan solo." sa Miss Wallace. "Resten av er kan stå i storleksordning.”
”De längsta längst bak alltså?” frågade Joe skämtsamt.
”Nej…” sa Sheila. ”De kortaste längst bak.”
Klassen fnissade.
Efter en liten stund hade alla intagit sina platser på scenen.
Ryan stod mellan Sunshine och Maureen. Sheila stod bredvid Maureen.
Macy stod på raden bakom. Hon kände sig fortfarande lite sur för att hon inte skulle få stå i centrum för allas uppmärksamhet.
Jill stod bredvid Sunshine, glad över att få stå vid en god vän. Fast innerst inne hade hon helst velat stå bredvid Ryan.
*
SkrivPuff: Utmaning 344 - 10 december
Skriv om en förfalskning.
Emilia och konstmysteriet
Del 1
Vanström granskade sina senaste verk och skrockade belåtet.
Han hade redan köpare som väntade därute i världen.
Tack vare sin talang och köparnas pengar skulle han bli rik som ett troll och ingen skulle ana någonting.
Nu var det dags att gå upp på rummet och fira. Champagnen som låg på kylning bara väntade på att bli uppkorkad.
Han låste dörren till källarrummet han använde som ateljé. Sedan gick han visslande upp i den stora herrgårdens lobby.
Han var nu så djupt inne i sina tankar att han inte tänkte på hur han gick.
Han krockade med någon.
Han såg ner på en liten flicka med ljusbrunt hår. Han hade sett henne förut; för några dagar sedan, när herrgårdens gäster anlände.
Det var en söt och allvarlig liten tjej.
”Ojsan. Ursäkta lilla vän. Gick det bra?”
”Ja då.” svarade flickan.
Vanström log brett mot henne.
”Jag får nog se mig för hur jag går i fortsättningen.”
Flickan nickade. Hon såg lite avvaktande på honom, sedan skyndade hon sig mot matsalen.
Skrämde jag henne? tänkte Vanström oförstående.
Han förstod inte varför. Han som såg så ofarlig ut.
Emilia slutade att springa när hon kom fram till matsalen. Här var det mycket folk, så här kände hon sig trygg.
Hon visste inte riktigt varför, men hon hade tyckt illa om den långe blonde mannen redan första dagen här på herrgården.
Det var något skumt med honom. Och hans falska leende därute i lobbyn hade gjort henne illa till mods.
Hon skulle prata om det med Dante meddetsamma vid lunchen. Han gillade skummisar och mysterier.
Kanske var det här början på ett stort, spännande äventyr?
*
Emilia och konstmysteriet
Del 1
Vanström granskade sina senaste verk och skrockade belåtet.
Han hade redan köpare som väntade därute i världen.
Tack vare sin talang och köparnas pengar skulle han bli rik som ett troll och ingen skulle ana någonting.
Nu var det dags att gå upp på rummet och fira. Champagnen som låg på kylning bara väntade på att bli uppkorkad.
Han låste dörren till källarrummet han använde som ateljé. Sedan gick han visslande upp i den stora herrgårdens lobby.
Han var nu så djupt inne i sina tankar att han inte tänkte på hur han gick.
Han krockade med någon.
Han såg ner på en liten flicka med ljusbrunt hår. Han hade sett henne förut; för några dagar sedan, när herrgårdens gäster anlände.
Det var en söt och allvarlig liten tjej.
”Ojsan. Ursäkta lilla vän. Gick det bra?”
”Ja då.” svarade flickan.
Vanström log brett mot henne.
”Jag får nog se mig för hur jag går i fortsättningen.”
Flickan nickade. Hon såg lite avvaktande på honom, sedan skyndade hon sig mot matsalen.
Skrämde jag henne? tänkte Vanström oförstående.
Han förstod inte varför. Han som såg så ofarlig ut.
Emilia slutade att springa när hon kom fram till matsalen. Här var det mycket folk, så här kände hon sig trygg.
Hon visste inte riktigt varför, men hon hade tyckt illa om den långe blonde mannen redan första dagen här på herrgården.
Det var något skumt med honom. Och hans falska leende därute i lobbyn hade gjort henne illa till mods.
Hon skulle prata om det med Dante meddetsamma vid lunchen. Han gillade skummisar och mysterier.
Kanske var det här början på ett stort, spännande äventyr?
*
onsdag, december 09, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 8 #2
*
9 December, 1970.
Onsdag.
(forts)
”Hej, nu är vi hemma!” ropade Ryan när han, Sunshine och Maureen kom hem.
Kate och Maggie satt vid köksbordet med färgglada papper och boxar framför sig.
”Hej älsklingar!” sa Maggie glatt. ”Har ni haft en bra dag i skolan?”
”Ja, det var lugnare än igår.” sa Sunshine.
”Och vi har skrattat mycket. Visst, Ryan?” sa Maureen.
Ryan nickade instämmande.
”Ja, det har varit en bra dag.” sa han. ”Vad gör ni då?”
”Vi slår in julklappar.” sa Kate.
”Vad kul!” sa Ryan.
Han kikade på paketet hans mamma höll på att slå in.
”Vad får jag?”
De andra skrattade.
”Vad nyfiken du är.” sa Kate. Hon la armen om sin son. ”Jag talar inte om vad du får.”
Ryan låtsades se besviken ut.
”Vad synd.”
”Du kan få en puss istället om du vill.” sa Maureen.
”Nej tack.” sa Ryan med ett litet flin.
”Du får en ändå.” sa Maureen.
”Då får du fånga mig först!”
Ryan sprang ner på stranden.
”Varför tycker han att pussar är så läskiga?” undrade Maggie skrattande.
”Vet inte,” sa Maureen. Hon fnissade. ”men han blir generad och det är kul att reta honom lite.”
Hon och Sunshine sprang efter Ryan ner till stranden.
*
☃
* 9 December, 1970.
Onsdag.
(forts)
”Hej, nu är vi hemma!” ropade Ryan när han, Sunshine och Maureen kom hem.
Kate och Maggie satt vid köksbordet med färgglada papper och boxar framför sig.
”Hej älsklingar!” sa Maggie glatt. ”Har ni haft en bra dag i skolan?”
”Ja, det var lugnare än igår.” sa Sunshine.
”Och vi har skrattat mycket. Visst, Ryan?” sa Maureen.
Ryan nickade instämmande.
”Ja, det har varit en bra dag.” sa han. ”Vad gör ni då?”
”Vi slår in julklappar.” sa Kate.
”Vad kul!” sa Ryan.
Han kikade på paketet hans mamma höll på att slå in.
”Vad får jag?”
De andra skrattade.
”Vad nyfiken du är.” sa Kate. Hon la armen om sin son. ”Jag talar inte om vad du får.”
Ryan låtsades se besviken ut.
”Vad synd.”
”Du kan få en puss istället om du vill.” sa Maureen.
”Nej tack.” sa Ryan med ett litet flin.
”Du får en ändå.” sa Maureen.
”Då får du fånga mig först!”
Ryan sprang ner på stranden.
”Varför tycker han att pussar är så läskiga?” undrade Maggie skrattande.
”Vet inte,” sa Maureen. Hon fnissade. ”men han blir generad och det är kul att reta honom lite.”
Hon och Sunshine sprang efter Ryan ner till stranden.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 8
*
9 December, 1970.
Onsdag.
Det var ett trött gäng som satt på golvet i musik- och drama-salen på onsdagsmorgonen. Gårdagen hade varit lång.
”Jag föredrar kindergarten...” gäspade Clark. ”där fick man sova middag.”
”Jag håller med.” sa Sheila. Även hon gäspade.
”Nu tycker jag att vi ska börja repetera.” sa Macy surmulet. ”Vi sitter ju bara här och slösar tid.”
”Vi kanske ska vänta på lärarna.” sa Arthur. ”Så vi får musik att sjunga till.”
Han blängde surt på Macy.
Macy blängde tillbaka.
”Vi kan ställa upp oss på scenen i alla fall,” föreslog Jill. ”så att vi ser redo ut när Miss Wallace kommer.”
”Bra idé!” sa Maureen, lättad över att någon lättade upp stämningen. ”Kom igen! Upp med er innan ni somnar.”
Klassen klev upp på scenen, nu ivriga att sätta igång med repetitionen.
Clark hittade en tomteluva och satte den på huvudet.
”Ho ho ho!” skrockade han med djup stämma.
Miss Wallace kom in i salen.
”God jul!” skrek Clark.
”Fåntratt.” mumlade Sheila.
”Komplimangerna haglar.” sa Clark och log brett mot Sheila.
”Ni är redo för lite julshow ser jag.” log Miss Wallace. ”Vad bra.”
”Vi kan väl börja med nåt rockigt, så att vi vaknar?” sa Clark.
”Ja, det kan behövas.” sa Sheila och gäspade igen.
De började med The Twelve Days Of Christmas.
Det var inte så lätt att hålla reda på texten i den sången, särskilt inte nu när de var trötta, så klassen kollapsade nästan av skratt.
Till och med Macy verkade vara på gott humör.
”Ni har ett vackert leende mylady.” sa Clark och log brett mot Macy. ”Ni borde visa tänderna oftare.”
Macy bara stirrade på Clark.
”Clark… kan du vara seriös i en sekund?” sa Maureen.
”Inte mycket.” sa Clark.
”Ska jag sparka honom på smalbenet åt dig?” frågade Sunshine.
Macy log - hon till och med skrattade lite.
”Nej tack, Sunny, det behövs inte.”
☃
* 9 December, 1970.
Onsdag.
Det var ett trött gäng som satt på golvet i musik- och drama-salen på onsdagsmorgonen. Gårdagen hade varit lång.
”Jag föredrar kindergarten...” gäspade Clark. ”där fick man sova middag.”
”Jag håller med.” sa Sheila. Även hon gäspade.
”Nu tycker jag att vi ska börja repetera.” sa Macy surmulet. ”Vi sitter ju bara här och slösar tid.”
”Vi kanske ska vänta på lärarna.” sa Arthur. ”Så vi får musik att sjunga till.”
Han blängde surt på Macy.
Macy blängde tillbaka.
”Vi kan ställa upp oss på scenen i alla fall,” föreslog Jill. ”så att vi ser redo ut när Miss Wallace kommer.”
”Bra idé!” sa Maureen, lättad över att någon lättade upp stämningen. ”Kom igen! Upp med er innan ni somnar.”
Klassen klev upp på scenen, nu ivriga att sätta igång med repetitionen.
Clark hittade en tomteluva och satte den på huvudet.
”Ho ho ho!” skrockade han med djup stämma.
Miss Wallace kom in i salen.
”God jul!” skrek Clark.
”Fåntratt.” mumlade Sheila.
”Komplimangerna haglar.” sa Clark och log brett mot Sheila.
”Ni är redo för lite julshow ser jag.” log Miss Wallace. ”Vad bra.”
”Vi kan väl börja med nåt rockigt, så att vi vaknar?” sa Clark.
”Ja, det kan behövas.” sa Sheila och gäspade igen.
De började med The Twelve Days Of Christmas.
Det var inte så lätt att hålla reda på texten i den sången, särskilt inte nu när de var trötta, så klassen kollapsade nästan av skratt.
Till och med Macy verkade vara på gott humör.
”Ni har ett vackert leende mylady.” sa Clark och log brett mot Macy. ”Ni borde visa tänderna oftare.”
Macy bara stirrade på Clark.
”Clark… kan du vara seriös i en sekund?” sa Maureen.
”Inte mycket.” sa Clark.
”Ska jag sparka honom på smalbenet åt dig?” frågade Sunshine.
Macy log - hon till och med skrattade lite.
”Nej tack, Sunny, det behövs inte.”
The Twelve Days Of Christmas (sista versen)*
On the twelfth day of Christmas
my true love sent to me:
Twelve drummers drumming,
Eleven pipers piping,
Ten lords a-leaping,
Nine ladies dancing,
Eight maids a-milking,
Seven swans a-swimming,
Six geese a-laying,
Five golden rings,
Four calling birds,
Three French hens,
Two turtle doves,
And a partridge in a pear tree!
tisdag, december 08, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 7
*
8 December, 1970.
Tisdag.
Skoldagen hade varit tuff; extrapass på simträningen och tre timmars repetition av julkonserten, utöver de vanliga lektionerna.
”Vilken dag!” stönade Maureen när hon, Ryan och Sunshine kom in i familjen McKenzies vardagsrum. ”Jag är helt slut…”
”Jag med!” sa Sunshine.
Flickorna sjönk ner i soffan.
”Mmm… det var en ganska jobbig dag.” sa Ryan.
”Ganska jobbig…?” sa Maureen. ”Du måste också vara helt slut?”
”Nej, jag är jättepigg.” sa Ryan.
”Ja säkert!” skrattade Maureen och drog ner honom intill sig i soffan. ”Var det därför du höll på att somna på matte-lektionen?”
”Det var ju bara för att matte-lektionen var så tråkig.”
Sunshine och Maureen skrattade.
”Det har du faktiskt rätt i.” sa Maureen. ”Den var supertråkig.”
Kate, David och Maggie kom in i vardagsrummet.
”Känner ni för att äta på restaurang i kväll?” frågade Kate.
”Ja, det låter trevligt!” sa Maureen.
”Mmm… men om jag somnar får ni bära hem mig.” sa Ryan.
De andra skrattade.
”Det är inga problem.” David log och rufsade om sin sons hår.
Ryan gjorde en liten grimas mot sin pappa.
Maureen skrattade till.
”Så du är trött i alla fall…?”
Ryan ryckte på axlarna.
”Lite kanske.”
”Vi får hoppas att morgondagen blir lugnare för er.” sa Kate.
”Ja, det vore skönt.” sa Maureen. ”Förresten, Ryan; såg du hur Jill tittade på dig idag?”
”Ja, men jag fattar inte varför…” sa Ryan.
Maureen log mot Ryan och rufsade om hans hår.
”Hon tycker ju att du är det sötaste som finns fattar du väl!”
”Äh lägg av…” sa Ryan generat.
*
*
☃
* 8 December, 1970.
Tisdag.
Skoldagen hade varit tuff; extrapass på simträningen och tre timmars repetition av julkonserten, utöver de vanliga lektionerna.
”Vilken dag!” stönade Maureen när hon, Ryan och Sunshine kom in i familjen McKenzies vardagsrum. ”Jag är helt slut…”
”Jag med!” sa Sunshine.
Flickorna sjönk ner i soffan.
”Mmm… det var en ganska jobbig dag.” sa Ryan.
”Ganska jobbig…?” sa Maureen. ”Du måste också vara helt slut?”
”Nej, jag är jättepigg.” sa Ryan.
”Ja säkert!” skrattade Maureen och drog ner honom intill sig i soffan. ”Var det därför du höll på att somna på matte-lektionen?”
”Det var ju bara för att matte-lektionen var så tråkig.”
Sunshine och Maureen skrattade.
”Det har du faktiskt rätt i.” sa Maureen. ”Den var supertråkig.”
Kate, David och Maggie kom in i vardagsrummet.
”Känner ni för att äta på restaurang i kväll?” frågade Kate.
”Ja, det låter trevligt!” sa Maureen.
”Mmm… men om jag somnar får ni bära hem mig.” sa Ryan.
De andra skrattade.
”Det är inga problem.” David log och rufsade om sin sons hår.
Ryan gjorde en liten grimas mot sin pappa.
Maureen skrattade till.
”Så du är trött i alla fall…?”
Ryan ryckte på axlarna.
”Lite kanske.”
”Vi får hoppas att morgondagen blir lugnare för er.” sa Kate.
”Ja, det vore skönt.” sa Maureen. ”Förresten, Ryan; såg du hur Jill tittade på dig idag?”
”Ja, men jag fattar inte varför…” sa Ryan.
Maureen log mot Ryan och rufsade om hans hår.
”Hon tycker ju att du är det sötaste som finns fattar du väl!”
”Äh lägg av…” sa Ryan generat.
*
*
måndag, december 07, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 6
*
Måndag.
(forts.)
”Ni får citera mig, kära klasskamrater.” sa Joe.
”Undrar om den där Sokrates-snubben har nåt att säga om äcklig köttfärslimpa.” sa Joe.
”Tur att det finns så många saker man klarar sig utan.” citerade Ryan.
Miss Coleman skrattade.
”Ni ungar är oförbätterliga...!”
”Vad säger Sokrates om oförbätterliga ungar?” frågade Arthur.
Ryan funderade en stund, sedan log han och citerade:
”Barn nu för tiden är tyranner. De trotsar sina föräldrar, hivar i sig maten och tyranniserar sina lärare.”
Mer skratt från klassen.
”Men ni är väldigt rara små tyranner.” skrattade Miss Coleman. ”Skriv ner citaten i er bok och sen kan ni gå på lunch.”
Eleverna skrev fort och skyndade sig sedan ut ur klassrummet.
”Vi ses i musik- och drama-salen efter lunchrasten, mina små tyranner!” ropade Miss Coleman efter dem.
”Kommer jag inte så har jag spolat ner mig i toaletten.” sa Clark menande.
”Du hatar verkligen köttfärslimpan, va?” frågade Jill.
Clark gjorde en dramatisk, plågad grimas som svar.
Sheila såg på sina klasskamrater.
”Vad har vi för lektion nu?”
Maureen stirrade på sin något virriga vän.
”Säg att du skämtar, Sheil. Vi har lunch!”
”Ja, det visste jag väl.” sa Sheila. ”Skulle bara se om du var vaken.”
*
☃
7 December, 1970. Måndag.
(forts.)
”Ni får citera mig, kära klasskamrater.” sa Joe.
”Undrar om den där Sokrates-snubben har nåt att säga om äcklig köttfärslimpa.” sa Joe.
”Tur att det finns så många saker man klarar sig utan.” citerade Ryan.
Miss Coleman skrattade.
”Ni ungar är oförbätterliga...!”
”Vad säger Sokrates om oförbätterliga ungar?” frågade Arthur.
Ryan funderade en stund, sedan log han och citerade:
”Barn nu för tiden är tyranner. De trotsar sina föräldrar, hivar i sig maten och tyranniserar sina lärare.”
Mer skratt från klassen.
”Men ni är väldigt rara små tyranner.” skrattade Miss Coleman. ”Skriv ner citaten i er bok och sen kan ni gå på lunch.”
Eleverna skrev fort och skyndade sig sedan ut ur klassrummet.
”Vi ses i musik- och drama-salen efter lunchrasten, mina små tyranner!” ropade Miss Coleman efter dem.
”Kommer jag inte så har jag spolat ner mig i toaletten.” sa Clark menande.
”Du hatar verkligen köttfärslimpan, va?” frågade Jill.
Clark gjorde en dramatisk, plågad grimas som svar.
Sheila såg på sina klasskamrater.
”Vad har vi för lektion nu?”
Maureen stirrade på sin något virriga vän.
”Säg att du skämtar, Sheil. Vi har lunch!”
”Ja, det visste jag väl.” sa Sheila. ”Skulle bara se om du var vaken.”
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 5
*
☃
7 December, 1970.☃
Måndag.
”Varför måste vi ha historia?” stönade Clark.
”Det är väl bra att ni få lära er lite om både gamla och nya händelser?” sa Miss Coleman. ”Utforska världen är väl underbart?”
”Ganska trist.” suckade Clark.
”Det outforskade livet är inte värt att levas.” sa Sunshine.
Miss Coleman såg imponerat på henne.
Clark rynkade ögonbrynen.
”Vad då…?”
”Sokrates.” sa Sunshine.
”Vem är det? Går han i den här skolan?” frågade Joe.
Sunshine log.
”Nej. Sokrates var en grekisk filosof.”
”Vad sa han sa du?” Clark lät en aning intresserad nu.
”Det outforskade livet är inte värt att levas.” upprepade Sunshine.
”Så den där snubben menar att man får det tråkigt om man inte utforskar saker i livet…?” sa Clark.
”Just precis, så är det, Clark.” log Miss Coleman. ”Det där är ett väldigt bra citat, Sunny. Tack för att att du påminde oss om det.”
Sunshine log blygt.
Miss Coleman skrev upp citatet på svarta tavlan.
”Skriv gärna av det.” uppmanade hon sina elever.
Sedan log hon. Det såg ut som hon fick en idé.
Hon gick och hämtade nya skrivhäften och delade ut dem.
”Döp det här häftet till Min citat-bok. Här ska ni samla citat som vi tar upp här i klassen.”
”Vad kul!” sa Jill. ”Kan vi inte få skriva ner fler citat genast?”
Miss Coleman såg stolt på sina ivriga, vetgiriga elever.
”Är det någon som har nåt mer citat?” frågade hon.
Clark räckte upp handen.
”Om vi får köttfärslimpa till lunch, spolar jag ner mig i toaletten.”
Klassen skrattade.
*
Gästblogg 7/12: Dylan #2
Dylan från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
del 2
Inte förrän det var mörkt och nattkylan kom krypande lämnade jag mitt gömställe nere vid floden och gick hemåt.
Pappa hade kommit hem från jobbet. Han satte mig på en köksstol, tog mitt ansikte i sina händer och såg mig djupt i ögonen.
”Svara mig ärligt Little One, stal du mammas saker?”
Jag skakade på huvudet.
”Vem var det då?”
Det kändes som sucken som kom ur mig fick hela min kropp att sjunka ihop. Punktering.
Sedan kom de förjordade tårarna.
”Det var inte jag!” snyftade jag i pappas famn. ”Och jag vet inte vem det var!”
Och även om jag visste skulle ingen tro mig.
Jag berättade aldrig om det jag såg längre. Det var ju därför de hade placerat mig på det den där jävla anstalten på kullen i Blue Creek!
Dårhuset. Gökboet. The loony bin…
”Ska du inte gå och be mamma om förlåtelse, Dylan?”
”Va…?”
Jag slet mig ur pappas grepp och stirrade på honom.
”Det kanske är bäst om du går och be mamma om förlåtelse.” sa han.
Jag knuffade bort honom.
”Aldrig!” skrek jag.
"Snälla Dylan..." suckade pappa trött.
Men jag avbröt honom, för nu var jag rasande.
”Jag har inte begått något brott! Ändå slog hon mig - igen! Och så är det, på något vridet sätt, min skyldighet att be om ursäkt...!”
Vita små salivkulor forsade ur min mun tillsammans med mina ord och hamnade i pappas ansikte.
Mina tankar blev skruvade, som de blev ibland och jag önskade att salivkulorna skulle vara gift som frätte sönder honom.
*
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
del 2
Inte förrän det var mörkt och nattkylan kom krypande lämnade jag mitt gömställe nere vid floden och gick hemåt.
Pappa hade kommit hem från jobbet. Han satte mig på en köksstol, tog mitt ansikte i sina händer och såg mig djupt i ögonen.
”Svara mig ärligt Little One, stal du mammas saker?”
Jag skakade på huvudet.
”Vem var det då?”
Det kändes som sucken som kom ur mig fick hela min kropp att sjunka ihop. Punktering.
Sedan kom de förjordade tårarna.
”Det var inte jag!” snyftade jag i pappas famn. ”Och jag vet inte vem det var!”
Och även om jag visste skulle ingen tro mig.
Jag berättade aldrig om det jag såg längre. Det var ju därför de hade placerat mig på det den där jävla anstalten på kullen i Blue Creek!
Dårhuset. Gökboet. The loony bin…
”Ska du inte gå och be mamma om förlåtelse, Dylan?”
”Va…?”
Jag slet mig ur pappas grepp och stirrade på honom.
”Det kanske är bäst om du går och be mamma om förlåtelse.” sa han.
Jag knuffade bort honom.
”Aldrig!” skrek jag.
"Snälla Dylan..." suckade pappa trött.
Men jag avbröt honom, för nu var jag rasande.
”Jag har inte begått något brott! Ändå slog hon mig - igen! Och så är det, på något vridet sätt, min skyldighet att be om ursäkt...!”
Vita små salivkulor forsade ur min mun tillsammans med mina ord och hamnade i pappas ansikte.
Mina tankar blev skruvade, som de blev ibland och jag önskade att salivkulorna skulle vara gift som frätte sönder honom.
*
Gästblogg 7/12: Dylan
Dylan från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
Saker försvann jämt hemma hos oss.
Glendas pärlhalsband, pengar, Glendas och Bills vigselringar.
Istället för kramar och välkomsthälsningar, när jag tillfälligt fick komma hem från The Hill, drunknade jag i frågor och beskyllningar.
Jag försökte förklara att det inte var jag. Jag hade inte tagit där sakerna. Varför skulle jag göra det?
En dag fann Glenda pengar och ett av pärlhalsbanden under madrassen i min säng.
Hon kom ut i köket och slängde upp sedlarna och pärlorna på köksbordet.
”Vad är det här, Dylan?”
Jag såg oförstående på henne.
”Dina saker.” svarade jag.
”Just det!” sa Glenda. ”Mina saker!”
Hennes röst dröp av ilska och jag kunde inte låta bli att tänka:
Om hon vore en drake skulle det komma rök ur hennes näsborrar.
Tanken fick mig att börja fnissa.
Dumt, dumt, dumt!
”Sitter du och flinar åt mig, din lilla tjuv!” fräste mamma-draken.
”Jag har inte tagit dina jäkla saker!” skrek jag, för det är inte kul att bli anklagad för något man inte har gjort.
I nästa sekund brände hennes handflata mot min kind.
Jag behövde inte se mig i spegeln för att se det röda märket flamma upp.
Det hade hamnat där så många gånger förut att jag visste precis hur det såg ut.
Jag plockade upp pärlhalsbandet, höll det mellan mina fingrar i några sekunder, sedan slet jag sönder snöret. Pärlorna flög över bordet och golvet.
Draken frustade rök igen.
Jag sprang ut ur huset.
Inte för att jag var rädd för vad hon skulle göra med mig, nej, jag ville bara komma bort.
*
Pärlor & tårar
av Dylan Cailyn Breslin
Saker försvann jämt hemma hos oss.
Glendas pärlhalsband, pengar, Glendas och Bills vigselringar.
Istället för kramar och välkomsthälsningar, när jag tillfälligt fick komma hem från The Hill, drunknade jag i frågor och beskyllningar.
Jag försökte förklara att det inte var jag. Jag hade inte tagit där sakerna. Varför skulle jag göra det?
En dag fann Glenda pengar och ett av pärlhalsbanden under madrassen i min säng.
Hon kom ut i köket och slängde upp sedlarna och pärlorna på köksbordet.
”Vad är det här, Dylan?”
Jag såg oförstående på henne.
”Dina saker.” svarade jag.
”Just det!” sa Glenda. ”Mina saker!”
Hennes röst dröp av ilska och jag kunde inte låta bli att tänka:
Om hon vore en drake skulle det komma rök ur hennes näsborrar.
Tanken fick mig att börja fnissa.
Dumt, dumt, dumt!
”Sitter du och flinar åt mig, din lilla tjuv!” fräste mamma-draken.
”Jag har inte tagit dina jäkla saker!” skrek jag, för det är inte kul att bli anklagad för något man inte har gjort.
I nästa sekund brände hennes handflata mot min kind.
Jag behövde inte se mig i spegeln för att se det röda märket flamma upp.
Det hade hamnat där så många gånger förut att jag visste precis hur det såg ut.
Jag plockade upp pärlhalsbandet, höll det mellan mina fingrar i några sekunder, sedan slet jag sönder snöret. Pärlorna flög över bordet och golvet.
Draken frustade rök igen.
Jag sprang ut ur huset.
Inte för att jag var rädd för vad hon skulle göra med mig, nej, jag ville bara komma bort.
*
Gästblogg 7/12: Eli #2
Eli från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Thanatos
av Eli Sawyer
Del 2
En bil kom från andra hållet, i alldeles för hög fart.
”Den kommer köra på oss, Dan…!” flämtade mamma.
”Nej då,” sa pappa lugnande. ”föraren ser oss nog och saktar ner.”
Men föraren såg oss inte.
Den stora bilen rammade vår bil med en krasch som skar i natt-tystnaden.
Vår bil for in i bergväggen och blev fastklämd av den mötande bilen.
Bilstereon spelade The Beatles; Strawberry Fields Forever när Thanatos, dödsängeln, vände ner sin fackla för min mor och far.
Jag vet inte hur länge jag låg där i den mosade bilens baksäte. Men plötsligt drogs jag ut av någon. Kanske var det någon från ambulansen - jag minns inte…
Jag skrek rätt ut i natten.
Sorgens smärta slogs och vann över smärtan i mitt högra ben, som var illa skadat och låg i en onaturlig vinkel.
Sedan minns jag ingenting av vad som hände där vid Morton’s Quarry.
Allting blev bara svart.
När jag vaknade upp igen var det ny dag och läkarna hade opererat mitt ben.
Min syster Annie satt vid min säng och grät.
*
Thanatos
av Eli Sawyer
Del 2
En bil kom från andra hållet, i alldeles för hög fart.
”Den kommer köra på oss, Dan…!” flämtade mamma.
”Nej då,” sa pappa lugnande. ”föraren ser oss nog och saktar ner.”
Men föraren såg oss inte.
Den stora bilen rammade vår bil med en krasch som skar i natt-tystnaden.
Vår bil for in i bergväggen och blev fastklämd av den mötande bilen.
Bilstereon spelade The Beatles; Strawberry Fields Forever när Thanatos, dödsängeln, vände ner sin fackla för min mor och far.
Jag vet inte hur länge jag låg där i den mosade bilens baksäte. Men plötsligt drogs jag ut av någon. Kanske var det någon från ambulansen - jag minns inte…
Jag skrek rätt ut i natten.
Sorgens smärta slogs och vann över smärtan i mitt högra ben, som var illa skadat och låg i en onaturlig vinkel.
Sedan minns jag ingenting av vad som hände där vid Morton’s Quarry.
Allting blev bara svart.
När jag vaknade upp igen var det ny dag och läkarna hade opererat mitt ben.
Min syster Annie satt vid min säng och grät.
*
Gästblogg 7/12: Eli
Eli från Blue Creek Hill: Rum 97 och Ghost World: NYC gästbloggar
Thanatos
Av Eli Sawyer
Jag var sju år när jag såg Dödens Ängel för första gången.
Vi körde på den smala vägen uppe i bergen ett par mil utanför Blue Creek.
Det var mörkt och den första snön hade börjat falla.
Mamma tyckte inte om att vi åkte bil i mörkret, särskilt inte nu när marken var isig.
Pappa satte på bilstereon och bad mamma och mig sjunga med i musiken.
Jag visste att han gjorde så för att vi skulle glömma att vi körde på en så otäck väg.
Mamma skrattade åt det, på ett glatt och roat sätt.
Stereon spelade I Want To Break Free, med Queen.
Vi sjöng med av fulla krafter - och skrattade för att det lät så illa.
Just som låten tog slut började bilen slira på en isfläck. Bilen snurrade ett helt varv, som om den utförde någon slags isbalett i vinternatten. Sedan åkte den mot kanten av stenbrottet.
Mamma och jag skrek. Pappa svor och svettades.
Han lyckades återvinna kontrollen över bilen och girade kraftigt åt höger, så att bilen inte skulle störta ner i stenbrottet.
Jag jublade.
”Bravo pappa! Du är en superhjälte!”
Pappa skrattade.
"Ja, kan jag bara få ordning på det här gamla skrället så..."
Bilen stod nu sidledes över vägen. Pappa kämpade och skulle just vända bilen rätt när vi bländades av billyktor.
*
Thanatos
Av Eli Sawyer
Jag var sju år när jag såg Dödens Ängel för första gången.
Vi körde på den smala vägen uppe i bergen ett par mil utanför Blue Creek.
Det var mörkt och den första snön hade börjat falla.
Mamma tyckte inte om att vi åkte bil i mörkret, särskilt inte nu när marken var isig.
Pappa satte på bilstereon och bad mamma och mig sjunga med i musiken.
Jag visste att han gjorde så för att vi skulle glömma att vi körde på en så otäck väg.
Mamma skrattade åt det, på ett glatt och roat sätt.
Stereon spelade I Want To Break Free, med Queen.
Vi sjöng med av fulla krafter - och skrattade för att det lät så illa.
Just som låten tog slut började bilen slira på en isfläck. Bilen snurrade ett helt varv, som om den utförde någon slags isbalett i vinternatten. Sedan åkte den mot kanten av stenbrottet.
Mamma och jag skrek. Pappa svor och svettades.
Han lyckades återvinna kontrollen över bilen och girade kraftigt åt höger, så att bilen inte skulle störta ner i stenbrottet.
Jag jublade.
”Bravo pappa! Du är en superhjälte!”
Pappa skrattade.
"Ja, kan jag bara få ordning på det här gamla skrället så..."
Bilen stod nu sidledes över vägen. Pappa kämpade och skulle just vända bilen rätt när vi bländades av billyktor.
*
söndag, december 06, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 4
*
6 December, 1970.
Söndag.
Macy
Macy satt framför sminkspegeln i sitt stora sovrum och sjöng med i musiken som strömmade ut från skivspelaren.
Hon knyckte på nacken, kastade håret bakåt, putade med läpparna och smetade på lite ljust läppstift.
Jag borde få sjunga solo, tänkte hon. Jag är ju en stjärna redan, bättre än de andra i skolan.
Hon bestämde sig för att hon i kväll skulle be sin far att övertala Miss Wallace och Mr. Griffin till att låta henne sjunga.
Macy kastade en sista blick på sin spegelbild, sedan tog sin handväska och gick ner till ytterdörren.
Hon tänkte gå och shoppa, det gjorde henne alltid på bättre humör.
Jill
Några hus därifrån satt Jill i sitt sovrum.
Hon tänkte också på julkonserten, dagdrömde om hur det skulle vara att få sjunga duett med Ryan.
Hennes mamma knackade på hennes dörr och steg in i rummet.
”Jillian, jag har ropat fyra gånger. Hör du inte på?”
”Förlåt mamma, jag satt i andra tankar.”
Hennes mamma log mjukt.
”Nu igen? Vad drömde du om nu då?”
Jill log lite generat.
”Ingenting mamma. Ska vi gå till köpcentret nu?”
”Ja, vilken affär ville du gå till först?”
”Vad sägs om godisaffären?” log Jill.
Hennes mamma skrattade.
”Slösa inte hela din veckopeng på godis bara.”
”Det ska jag inte.” log Jill.
Innan Jill lämnade sitt rum kastade hon en blick på fotografierna hon satt fast runt ramen. Foton av hennes vänner och klasskamrater.
Blicken stannade extra länge på ett av skolfotona; fotot av hennes favoritkille.
*
☃
* 6 December, 1970.
Söndag.
Macy
Macy satt framför sminkspegeln i sitt stora sovrum och sjöng med i musiken som strömmade ut från skivspelaren.
Hon knyckte på nacken, kastade håret bakåt, putade med läpparna och smetade på lite ljust läppstift.
Jag borde få sjunga solo, tänkte hon. Jag är ju en stjärna redan, bättre än de andra i skolan.
Hon bestämde sig för att hon i kväll skulle be sin far att övertala Miss Wallace och Mr. Griffin till att låta henne sjunga.
Macy kastade en sista blick på sin spegelbild, sedan tog sin handväska och gick ner till ytterdörren.
Hon tänkte gå och shoppa, det gjorde henne alltid på bättre humör.
Jill
Några hus därifrån satt Jill i sitt sovrum.
Hon tänkte också på julkonserten, dagdrömde om hur det skulle vara att få sjunga duett med Ryan.
Hennes mamma knackade på hennes dörr och steg in i rummet.
”Jillian, jag har ropat fyra gånger. Hör du inte på?”
”Förlåt mamma, jag satt i andra tankar.”
Hennes mamma log mjukt.
”Nu igen? Vad drömde du om nu då?”
Jill log lite generat.
”Ingenting mamma. Ska vi gå till köpcentret nu?”
”Ja, vilken affär ville du gå till först?”
”Vad sägs om godisaffären?” log Jill.
Hennes mamma skrattade.
”Slösa inte hela din veckopeng på godis bara.”
”Det ska jag inte.” log Jill.
Innan Jill lämnade sitt rum kastade hon en blick på fotografierna hon satt fast runt ramen. Foton av hennes vänner och klasskamrater.
Blicken stannade extra länge på ett av skolfotona; fotot av hennes favoritkille.
*
lördag, december 05, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 3
*
5 December, 1970.
Lördag.
”Nu går jag. Vi ses till middagen.”
Ryan reste sig och gick mot terassen.
”Ska du gå ut?” frågade David.
”Vad glömsk du är, pappa...” sa Ryan med låtsad förmanande ton i rösten. ”Maureen, Sunny och jag ska till skolan och repetera inför showen.”
”Ja visst ja.” log David.
”Kan du inte öva lite hemma sen också, så vi får höra hur fint du sjunger?” bad Kate.
Ryan skakade på huvudet.
”Nope, ni får inte höra mig sjunga förrän på julkonserten.”
”Men den är ju inte förrän den tjugoförsta…” sa Rebecca.
”Nä just det.” flinade Ryan.
Han klappade Rebecca på huvudet.
”Du får ha lite tålamod förstår du, syrran.”
”Var lagom kaxig du.” skrattade Rebecca.
Ryan bara skrattade.
”Hej då! Vi ses klockan sex!”
Han sprang ut för att möta Sunshine och Maureen.
”Hej då älskling!” ropade Kate efter honom. ”Ha så kul på repetitionen!”
”Det ska vi!” ropade Ryan glatt tillbaka.
*
☃
*5 December, 1970.
Lördag.
”Nu går jag. Vi ses till middagen.”
Ryan reste sig och gick mot terassen.
”Ska du gå ut?” frågade David.
”Vad glömsk du är, pappa...” sa Ryan med låtsad förmanande ton i rösten. ”Maureen, Sunny och jag ska till skolan och repetera inför showen.”
”Ja visst ja.” log David.
”Kan du inte öva lite hemma sen också, så vi får höra hur fint du sjunger?” bad Kate.
Ryan skakade på huvudet.
”Nope, ni får inte höra mig sjunga förrän på julkonserten.”
”Men den är ju inte förrän den tjugoförsta…” sa Rebecca.
”Nä just det.” flinade Ryan.
Han klappade Rebecca på huvudet.
”Du får ha lite tålamod förstår du, syrran.”
”Var lagom kaxig du.” skrattade Rebecca.
Ryan bara skrattade.
”Hej då! Vi ses klockan sex!”
Han sprang ut för att möta Sunshine och Maureen.
”Hej då älskling!” ropade Kate efter honom. ”Ha så kul på repetitionen!”
”Det ska vi!” ropade Ryan glatt tillbaka.
*
fredag, december 04, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 2
*
4 December, 1970
Efter triumferna i simtävlingen var klassen väldigt upprymd och på bra humör och dagen blev bara bättre av de skulle repetera inför julkonserten de tre sista timmarna denna fredagseftermiddag.
Först sjöng klassen Happy Birthday för Sunshine som fyllde 15 år. Sedan började de öva på julsångerna.
När Ryan sjöng solo såg Jill som förtrollad på honom.
”Åh, han är så talangfull och söt!” suckade hon.
Flera av tjejerna nickade instämmande.
”Är inte jag också talangfull och söt?” frågade Clark i flörtig ton och fladdrade överdrivet med ögonfransarna.
Klasskamraterna skrattade. Att Clark aldrig kunde låta bli att larva sig!
”Jo, du är full av charm, Clark.” sa Sheila.
”Åh ni är alltför vänlig mylady.” sa Clark. Han tog Sheilas hand och kysste den.
Sheila skrattade och puttade bort Clark.
”Clark, du är det knäppaste jag vet!”
”Åh här regnar det komplimanger.” sa Clark med ett brett leende. ”Varav denna vänlighet? Är det för att det snart är jul…?”
”Gräv ner dig.” svarade Sheila.
Men Clark gav sig inte.
”Åh ömhetsbetygelser…! Hon älskar mig!”
Miss Wallace sa åt Clark att om han inte lugnade ner sig fick han lämna salen.
Clark lyfte avvärjande händerna för att visa att han gav sig.
”Jag ska skärpa mig, mylady.”
”Det är bra det.” log Miss Wallace. ”Upp på scenen allihop, så fortsätter vi att repetera.”
Jill skyndade sig upp på scenen så att hon kunde stå bredvid Ryan.
Maureen, Sunshine och Sheila såg roade på Jill, sedan såg de på varandra och fnissade tyst.
*
☃
*4 December, 1970
Efter triumferna i simtävlingen var klassen väldigt upprymd och på bra humör och dagen blev bara bättre av de skulle repetera inför julkonserten de tre sista timmarna denna fredagseftermiddag.
Först sjöng klassen Happy Birthday för Sunshine som fyllde 15 år. Sedan började de öva på julsångerna.
När Ryan sjöng solo såg Jill som förtrollad på honom.
”Åh, han är så talangfull och söt!” suckade hon.
Flera av tjejerna nickade instämmande.
”Är inte jag också talangfull och söt?” frågade Clark i flörtig ton och fladdrade överdrivet med ögonfransarna.
Klasskamraterna skrattade. Att Clark aldrig kunde låta bli att larva sig!
”Jo, du är full av charm, Clark.” sa Sheila.
”Åh ni är alltför vänlig mylady.” sa Clark. Han tog Sheilas hand och kysste den.
Sheila skrattade och puttade bort Clark.
”Clark, du är det knäppaste jag vet!”
”Åh här regnar det komplimanger.” sa Clark med ett brett leende. ”Varav denna vänlighet? Är det för att det snart är jul…?”
”Gräv ner dig.” svarade Sheila.
Men Clark gav sig inte.
”Åh ömhetsbetygelser…! Hon älskar mig!”
Miss Wallace sa åt Clark att om han inte lugnade ner sig fick han lämna salen.
Clark lyfte avvärjande händerna för att visa att han gav sig.
”Jag ska skärpa mig, mylady.”
”Det är bra det.” log Miss Wallace. ”Upp på scenen allihop, så fortsätter vi att repetera.”
Jill skyndade sig upp på scenen så att hon kunde stå bredvid Ryan.
Maureen, Sunshine och Sheila såg roade på Jill, sedan såg de på varandra och fnissade tyst.
*
Gamla brev från förr (och lite kuddkrig)
*
☃ 4 December, 1970
”Jag hittade Ryans gamla brev till tomten.”
Rebecca höll upp en bit papper med några rader skrivna med röd penna.
”Åh det där gulliga brevet!” utbrast Kate.
Rebecca slog sin ner intill sin mamma i soffan. Hon såg på sin lillebror och log.
”Ry, ska vi bjuda in tomten och renarna i år också, tycker du?”
”Jättekul…” mumlade Ryan.
”De blir nog jätteglada över att få en inbjudan.” retades Rebecca.
”Ursäkta ett ögonblick, mamma.” sa Ryan.
Han tog en kudde, lutade sig över Kate som satt mellan sina barn, sedan slog han Rebecca i huvudet med kudden.
”Du ska vara snäll mot din syster.” sa Kate. Men hon log mot sina barn som smågnabbades.
”Jag är snäll.” sa Ryan.
”Snälla pojkar slår inte sina systrar i huvudet med kuddar.” sa Rebecca.
”Inte kuddar, kudde. En kudde bara.” rättade Ryan.
”Mamma, håll fast honom.”
Rebecca satte sig på huk på golvet framför Ryan.
”Nej!” sa Ryan, som visste vad Rebecca tänkte göra nu. ”Jag skojade bara! Jag ska inte bråka mer.”
”Jodå,” log Rebecca. ”du är ju vår lilla busunge.”
Hon rufsade om sin lillebrors hår.
Ryan räckte ut tungan åt henne och reste sig ur soffan.
”Det börjar ju bli farligt att vara här.” mumlade han.
”Ska du gå och skriva till tomten?” fnissade Rebecca.
Ryan satte sig nära Rebecca på golvet och började kittla henne.
Men Rebecca rörde inte en min.
”Lilla Ryan, jag är inte kittlig, det vet du väl.”
”Joho,” protesterade Ryan besviket. ”alla tjejer är kittliga!”
”Det är de inte alls!” skrattade Rebecca.
"Joho!" envisades Ryan.
”Nej du," sa Rebecca. "men jag vet en liten kille som är det.”
”Gör du? Vem då?” sa Ryan låtsades vara helt ovetande.
Rebecca skrattade ett häx-likt skratt och tog tag om Ryans midja.
”Man får inga julklappar om man kittlar sina småbrorsor!” pep Ryan.
*
☃ 4 December, 1970
”Jag hittade Ryans gamla brev till tomten.”
Rebecca höll upp en bit papper med några rader skrivna med röd penna.
Mr. Santa,
Vi är hos farmor Esther och farfar George.
Vet du var de bor? (Om du inte vet kan du titta på kartan.
Jag har ringat in deras gata.)
Om du kommer dit kan du få äta med oss.
Renarna får också komma in, det finns mycket plats!
Vänliga hälsningar & God Jul
Ryan McKenzie
6 år
”Åh det där gulliga brevet!” utbrast Kate.
Rebecca slog sin ner intill sin mamma i soffan. Hon såg på sin lillebror och log.
”Ry, ska vi bjuda in tomten och renarna i år också, tycker du?”
”Jättekul…” mumlade Ryan.
”De blir nog jätteglada över att få en inbjudan.” retades Rebecca.
”Ursäkta ett ögonblick, mamma.” sa Ryan.
Han tog en kudde, lutade sig över Kate som satt mellan sina barn, sedan slog han Rebecca i huvudet med kudden.
”Du ska vara snäll mot din syster.” sa Kate. Men hon log mot sina barn som smågnabbades.
”Jag är snäll.” sa Ryan.
”Snälla pojkar slår inte sina systrar i huvudet med kuddar.” sa Rebecca.
”Inte kuddar, kudde. En kudde bara.” rättade Ryan.
”Mamma, håll fast honom.”
Rebecca satte sig på huk på golvet framför Ryan.
”Nej!” sa Ryan, som visste vad Rebecca tänkte göra nu. ”Jag skojade bara! Jag ska inte bråka mer.”
”Jodå,” log Rebecca. ”du är ju vår lilla busunge.”
Hon rufsade om sin lillebrors hår.
Ryan räckte ut tungan åt henne och reste sig ur soffan.
”Det börjar ju bli farligt att vara här.” mumlade han.
”Ska du gå och skriva till tomten?” fnissade Rebecca.
Ryan satte sig nära Rebecca på golvet och började kittla henne.
Men Rebecca rörde inte en min.
”Lilla Ryan, jag är inte kittlig, det vet du väl.”
”Joho,” protesterade Ryan besviket. ”alla tjejer är kittliga!”
”Det är de inte alls!” skrattade Rebecca.
"Joho!" envisades Ryan.
”Nej du," sa Rebecca. "men jag vet en liten kille som är det.”
”Gör du? Vem då?” sa Ryan låtsades vara helt ovetande.
Rebecca skrattade ett häx-likt skratt och tog tag om Ryans midja.
”Man får inga julklappar om man kittlar sina småbrorsor!” pep Ryan.
*
Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 4
*
Sunshine och hennes motståndare tävlade först.
Sunshine kämpade hårt i vattnet. Men så begick Sunshines motståndare ett misstag, han stannade upp en sekund och gav Sunshine en ond blick.
Idiot, tänkte Sunshine.
Hon tog ledningen och snart nuddande hennes hand kaklet på poolens kortsida.
Maureen och Sheila ställde sig upp och hoppade av glädje.
”Hon vann!” skrek Sheila. ”Våran Sunny vann! Helt jävla fantastiskt!”
Abraham Lincoln High Schools elever jublade.
”Bravo Sunny!” skrek Clark.
Sunshine sprang bort till sina vänner och kramade dem.
Nu var det Ryan och hans motståndares tur.
Bakertown-killen simmade med enorm frenesi. Flåsande och frustande nådde han målet först.
”Du får nog växa till dig lite om du ska vinna.” hånlog han.
Ryan bara blängde på honom.
Han var inte bitter över att komma tvåa, men han var så trött på Bakertown-killarna.
Domaren sa någonting Coach Henderson.
”Är du säker?” svarade Coach Henderson.
”Till två hundra procent.” sa domaren.
Bakertown-killen och Ryan kom fram till publiken och mottog applåder och gratulationer.
Domaren tog upp en mikrofon.
”Jag vill först och främst gratulera Sunshine Robinson, vår första vinnare idag!”
Jubel från Abraham Lincoln High.
”Sedan måste jag meddela att Stuart Bookman från Bakertown High måste diskvalificeras!”
Mummel i publiken.
Domare fortsatte:
”Jag såg klart och tydligt att han fuskade. Tjuvstart.”
”Vad händer nu?” frågade Sheila. ”Jag fattar ingenting.”
”Det betyder att vår vinnare nu är: Ryan McKenzie från Abraham Lincoln High!” meddelade domaren.
Ryans klasskamrater skrek av glädje.
De tävlande Bakertown-killarna stormade därifrån.
*
Sunshine och hennes motståndare tävlade först.
Sunshine kämpade hårt i vattnet. Men så begick Sunshines motståndare ett misstag, han stannade upp en sekund och gav Sunshine en ond blick.
Idiot, tänkte Sunshine.
Hon tog ledningen och snart nuddande hennes hand kaklet på poolens kortsida.
Maureen och Sheila ställde sig upp och hoppade av glädje.
”Hon vann!” skrek Sheila. ”Våran Sunny vann! Helt jävla fantastiskt!”
Abraham Lincoln High Schools elever jublade.
”Bravo Sunny!” skrek Clark.
Sunshine sprang bort till sina vänner och kramade dem.
Nu var det Ryan och hans motståndares tur.
Bakertown-killen simmade med enorm frenesi. Flåsande och frustande nådde han målet först.
”Du får nog växa till dig lite om du ska vinna.” hånlog han.
Ryan bara blängde på honom.
Han var inte bitter över att komma tvåa, men han var så trött på Bakertown-killarna.
Domaren sa någonting Coach Henderson.
”Är du säker?” svarade Coach Henderson.
”Till två hundra procent.” sa domaren.
Bakertown-killen och Ryan kom fram till publiken och mottog applåder och gratulationer.
Domaren tog upp en mikrofon.
”Jag vill först och främst gratulera Sunshine Robinson, vår första vinnare idag!”
Jubel från Abraham Lincoln High.
”Sedan måste jag meddela att Stuart Bookman från Bakertown High måste diskvalificeras!”
Mummel i publiken.
Domare fortsatte:
”Jag såg klart och tydligt att han fuskade. Tjuvstart.”
”Vad händer nu?” frågade Sheila. ”Jag fattar ingenting.”
”Det betyder att vår vinnare nu är: Ryan McKenzie från Abraham Lincoln High!” meddelade domaren.
Ryans klasskamrater skrek av glädje.
De tävlande Bakertown-killarna stormade därifrån.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)