Kärlekens sång - akt II

Torsdag.

När kören sjungit Oh Happy Day vid slutet av gudstjänsten, ställde sig Pastor Michaels framför församlingen igen.

”Nu blir det mer skön sång. En sång om kärlek. Varsågod, Ryan McKenzie.”
Ryans familj såg stolt på honom.
Maggie satt vid pianot. Hon blinkade åt Ryan.
”Redo baby?”
Ryan nickade.
Maggie började spela och kören började inleda sången.
De första tonerna ur All You Need Is Love fyllde kyrkan.
När Ryan började sjunga drog hela församlingen efter andan och sedan blev det alldeles tyst. Man hörde inte ens minsta hostning.
Musiklärarinnan Mary Wallace lutade sig fram mot Kate och David och log stolt.
”Visst har han talang, pojken?”
”Helt otroligt…! Jag är mållös.” viskade David.

Kören applåderade som besatt när sången var slut.
Hela församlingen instämde med en stående ovation.
”Bravo baby!” ropade Maggie.
Hon, Kate och David gick fram och omfamnade Ryan.
”Fantastiskt pojk!” berömde Pastor Michaels.
Ryan var så omtumlad att han varken visste vad han skulle säga eller göra.
”Jag har aldrig hört en sån talang här i kyrkan förut!” utbrast en kvinna i kören.
”Jag vet!” sa Sunshine lillgammalt med ett stort leende.
Eftersom hon var så upprymd, blev hennes sydstatsaccent extra stark.
”Den pojken är magisk!”

The Beatles: All You Need Is Love

Kärlekens sång - akt I

Måndag.

Pastor Michaels kom fram till Kate och David i mataffären.

”Jo, jag tänkte fråga er om ni tror att Ryan vill sjunga för oss på gudstjänsten på torsdag? Jag skulle vilja höra en ung röst i kyrkan för omväxlings skull och Ryans musiklärarinna Mary Wallace rekommenderade honom, hon sa att han har en fin sångröst.”
”Vad roligt!” sa Kate. ”Vi kan fråga honom. Har ni tänkt er nån speciell sång?”
Pastor Michaels log lite förläget.
”Något som piggar upp lite vore bra. Jag har märkt att en del i församlingen verkar… hur ska jag säga... en aning uttråkade.”
Kate och David skrattade.
”Vi ska prata med Ryan, så ringer vi när han har bestämt sig.” lovade David.
”Tack.” sa Pastor Michaels. ”Jag hoppas att han vill sjunga.”


Vid middagen berättade Kate och David för Ryan vad Pastor Michaels pratat med dem om.
”Men jag kan inte sjunga.” sa Ryan.
”Jo, det kan du.” sa Sunshine bestämt.
Maureen slog armarna om Ryan.
”Snälla älskade Ryan, sjung på torsdag!” bad hon. ”Annars måste vi höra gamla Mrs. Thompson kraxa - och det blir ingen glad av...!”
Ryan fnissade.
”Ja, hon är hemsk, det kan ingen neka till. Men… ska jag verkligen sjunga…?”
”Ja, det ska du.” tyckte Sunshine.
”Ryan, kören står ju bakom dig, och jag sitter vid pianot,” sa Maggie. ”så du kommer ju inte stå ensam där framme.”
”Exakt! Och Sunny och jag ska ju vara med i kören på torsdag.” sa Maureen. ”Så om det är nån i församlingen som vågar somna - eller så mycket som hosta - kan Sunny sparka dom på smalbenen! Eller hur Sunny?”
Sunshine nickade och gjorde tummen upp.
Ryan skrattade.
”Okej, jag ska tänka på saken.”
”Vi kan hjälpa dig att välja sång!” sa Sunshine.
”Vågar vi verkligen ta med oss flickorna till kyrkan på torsdag förresten...?” frågade David.
”Oroa er inte,” sa Sunshine. ”jag ska inte sparka dom så hårt.”

Ett litet ögonkast

Fortsättningen på SkrivPuff-utmaningen Skriv om ett ögonkast.

Jag tittar nu på min snart 14-årige pojke som ligger på soffan och läser.
Det är en gammal utgåva; Les Misérables av Victor Hugo.
Till min förvåning ser jag att det är exakt samma bok som gjorde att jag förälskade mig i hans far den där vårdagen för tjugo år sedan.

Jag visste inte ens att vi hade kvar den.
Jag går fram till min son och sätter mig hos honom i soffan.
”Var hittade du boken?” frågar jag.
”På vinden.” svarar pojken. ”Den är bra. Har du läst den?”
”Ja, men det var länge sedan. Du, får jag visa en sak i boken?”
Pojken sätter sig upp, nyfiken nu.
”Vad då?” frågar han ivrigt.
Jag tar boken och slår upp försättsbladet.
Överst står det:

Tillhör David McKenzie

Sedan känner jag en behaglig rysning när jag ser texten på mitten av sidan, Davids ungdomliga handstil, som han verkligen ansträngt sig för att få vacker.

Kate & David
Evig kärlek!
30 april, 1950

Jag ser på vår fina pojke och tänker:

Om David aldrig hade tappat boken, kanske vi inte hade mötts.
Då hade vi inte förälskat oss, gift oss och fått våra två barn.
Jag blir alldeles tårögd.
Jag tar pojken i famn.
”Vad är det mamma…?” frågar han. ”Du gråter ju! Är du okej...?”
”Ingen fara, min älskling.” svarar jag och pussar honom på håret. ”Jag tänker bara på hur ett enda ögonkast kan förändra människors liv.”
Pojken ler okynnigt.
”Blir du alltid sentimental av gamla böcker, mamma?”
Jag stryker med handen över bokens gamla slitna pärmar.
”Nej, pyret, bara av den här.”


Efter middagen sitter vi kvar vid köksbordet lite längre än vanligt.
Jag tittar igenom några av mina fotografier och Ryan läser de sista sidorna i Les Misérables.
Plötsligt spelas Dream a Little Dream of Me på radion.
David står i dörröppningen och ler.
”Den här sången minns jag. Får man lov till en dans med sin vackra fru?”
Vi dansar tills sången är slut.
Ryan ser på oss och fnissar.
”Mmm… du skrattar du, pysen,” ler David och rufsar om i Ryans hår. ”men det här är romantik när den är som bäst. Eller hur, Kate?”
”Absolut.”
Jag kysser min älskade make.
”Förresten, David, har du sett vilken bok Ryan läser?”
David lägger armen om Ryan och tittar på bokens framsida.
”Nämen! Les Misérables - en sann klassiker. Vet du, Ryan, det är tack vare den där boken jag träffade din mor.”
Ryan ler mot oss och ögonen glittrar.
”Häftigt! Jag har ju alltid sagt att det är bra att läsa böcker!”

SkrivPuff: Utmaning 228 - 16 augusti

Skriv om ett ögonkast.


Leslie Bloombergs portabla radio spelade Dream a Little Dream of Me med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong.
Ett gäng killar gick förbi oss, de var inne i en hetsig diskussion om synagogan som brunnit ner en vecka tidigare.
En av killarna bar på en stor hög med böcker.
Jag hade sett honom flera gånger i skolan. Jag visste att han hette David och var 19 år, ett år äldre än jag. Men vi hade aldrig pratat med varandra.
Han verkade särskilt upprörd över det som hänt.
”Det var ett rent hatbrott!” utbrast han.
En av hans böcker gled ur högen och ner i gruset.
Jag sprang fram och räckte honom boken.
”Åh, tack så mycket.” sa han.
Han såg på mig och log. Jag höll på att drunkna i hans blå ögon.
”Vad oartig jag är.” sade han. Han sträckte fram sin högra hand. ”David McKenzie. Och du är Kate Goldman.”
”Ja.” svarade jag med darrig röst.
Jag trodde jag skulle svimma. Han visste vem jag var!
Hans blick föll på stjärnan som hängde på min halskedja, sedan såg han in i mina ögon.
Han såg lite sorgsen ut nu.
Utan att han behövde uttala orden visste jag att han beklagade det fruktansvärda som hänt med synagogan.
”Kate, skulle du vilja gå ut med mig i kväll?” frågade han efter några minuters tystnad.
Mitt hjärta slog volter.
”Ja, det vill hon!” sa Maggie snabbt, innan jag hann säga någonting.
Jag såg på David och vi skrattade lite.
”Ja, tack, det vill jag gärna.” sa jag.
Maggie och Leslie satt på bänken och såg på oss.

De log stort och började nynna bröllopsvalsen.

På kvällen gick David och jag på bio och sedan åt vi middag på en diner.
När vi ätit tog han upp boken ur sin ryggsäck.
”Vill du låna den?”
”Gärna.”
Han tog upp en penna och skrev något på en sida i boken.
”När vill du ha tillbaka den?” frågade jag när han ger mig boken.
Han log och de vackra blå ögonen glittrade.
”På vår nästa date?”

Efter middagen och bion följde han mig ända hem till dörren.
En stilla kyss, och en kärleksfull blick, innan vi säger god natt och han går hemåt.

Karaktärerna om sig själva 7: Elle

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

ELLE

Namn: Elle Tessa Lou Jenlin
Smeknamn: Little One
Ålder: 7 (i vinter)
Födelsedag: 31 december
Hårfärg: Ljusbrunt och lite rött
Ögonfärg: Bruna
Bor: Blue Creek

Favoriter:
Mat: Pizza, bagels med jordnötssmör
Dryck: Coca-Cola & Cherry Coke (Fast jag dricker mest vatten, det är lite nyttigare hi hi hi.)
Sport: Simma som en glad säl
Ämne i skolan: Bild, engelska, läsning

Går i kyrkan: ibland

Hatar/ogillar:
Alla som är dumma mot andra människor!

Älskar:
Några gosiga personer som jag låtsas är min familj

(alltså, personerna är verkliga, men de är inte min familj på riktigt :-( )
Jag gillar också böcker och några djur jag har träffat.

Hälsokontroll-nerver - del 2

”Vill du till skolan - eller vill du hjälpa mig i galleriet idag?” frågade Kate när de satt i bilen på parkeringen.
Ryan såg storögd på sin mor.
”Menar du att jag slipper skolan idag...?”
Kate log.
”Som belöning efter sjukhusbesöket tänkte jag.”
”Tack mamma.”
Ryan gav sin mamma en kram.
”Jag hjälper dig gärna i galleriet, mamma. Är din utställning redan den här veckan?”
”Ja,” sa Kate. ”den börjar på fredag.”
”Det ska bli roligt att se dina foton.” sa Ryan.
”Tack min älskling. Vet du, Ry, pappa och jag har en överraskning till dig.”
”Till mig...? Vad då för överraskning?”
”Vi tänkte ge dig en kamera som födelsedagspresent eller julklapp, men så bestämde vi att du ska få den nu i sommar istället.”
Ryan strålade av lycka.
”Wow! En egen kamera…! Tack mamma!”
Han kramade sin mamma igen.
Kate log.
”Vi tänkte att du nog skulle bli glad.”
”Glad…? Mamma, jag blir skitlycklig! Eh… sorry, jag menar… jättelycklig.”
Kate skrattade.
”Åh älskling, jag är så glad över att se dig så här skitlycklig!”
”Men mamma… du får inte säga skit.” sa Ryan med låtsas-sträng röst.
Sedan brast de båda i skratt.

Hälsokontroll-nerver - del 1

Fortsättningen på "Onda aningar"

Ryan höll så hårt om armstöden på stolen i väntrummet att knogarna nästan vitnade.
Kate klappade honom på armen.
”Slappna av, älskling.”
”Vi har väntat länge.” sa Ryan.
Kate nickade.
”Ja, de har säkert mycket att göra.”
”De har säkert glömt bort oss!” sa Ryan förhoppningsfullt.
Han reste sig ivrigt och drog i sin mammas hand.
”Kom, vi sticker.”
Kate bara skrattade.
”Nehej du, sätt dig ner. Det är nog din tur snart.”

Ryan stelnade till när han hörde sitt namn ropas upp.
För ett ögonblick tänkte han faktiskt springa därifrån.
Som om Kate läst hans tankar lade hon armen om hans midja och styrde honom åt rätt håll. Hon ledde in en mycket motvillig Ryan i undersökningsrummet.

Den kvinnliga läkaren som opererat bort hans blindtarm log varmt mot honom.
”Du behöver inte vara orolig, Ryan, jag ska bara titta på dig lite idag. Och ta bort stygnen.”
Ryan kände sig ökentorr i munnen när han låg på undersökningsbritsen och läkaren knäppte upp hans skjorta.
Han försökte andas normalt.
”Vill du ha lite vatten?” frågade läkaren.
Ryan nickade.
Hon fyllde en pappersmugg med vatten och räckte honom den.
Han drack upp alltihop.
”Tack.” sa han.
”Det var så lite så.” Läkaren log mot honom.
”Vad har du gjort här?”
Ryan kände att läkaren pekade på märket efter Randys cigarett.
”Eh… några i min klass använde mig som askkopp.” mumlade Ryan.
”Det var inga trevliga klasskamrater.” sa läkaren.
Ryan skakade på huvudet.

Till sin lättnad kände Ryan nästan ingenting när läkaren tog bort stygnen. Han blev överraskad över att det gick så fort.
”Nu ska jag känna lite på din mage för att se om du har ont, okej.”
”Okej.” sa Ryan.
”Gör det ont?” frågade läkaren när hon tryckte på magen.
”Nej.” svarade Ryan.
Kate och läkaren såg roade på varandra och log när Ryan ryckte till lite och de anade en antydan till leende i hans ansikte.
”Kittlig.” mimade Kate.
Läkaren log och nickade förstående.
”Allt ser jättebra ut.” sa läkaren. ”Nu får du gå hem, Ryan.”
Ryan knäppte snabbt skjortan och gick mot dörren.
”Du har bråttom du, vännen.” skrattade läkaren. ”Ta hand om dig nu.”
”Tack.” sa Ryan.
”Du springer väl inte ifrån mig nu, va?” skrattade Kate när Ryan skyndade ut i korridoren.

Onda aningar

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #32

Doktorn tar emot nu, sa sköterskan och jag klev in.

Han tittade upp från skrivbordet och när han såg mig smålog han.
Såååå, vi ses igen, skrattade han och jag ville bara vända på
klacken och springa därifrån.

Han tog fram ett otäckt instrument som jag inte vet (eller vill veta) namnet på.
”Det kommer nog göra lite ont.” flinade han. ”Men det är bara att bita ihop, grabben.”
Jag undrade försiktigt - och nervöst - om jag inte skulle sövas, eller åtminstone bedövas.
Nej, operationen skulle bara ta för lång tid då, svarade han.
Jag förstår inte vad han höll på med…
Jag skulle inte opereras!
Han bara skrattade när jag protesterade.
Hans sköterska klädde av mig och jag blev fastspänd på båren.
”Det hjälper inte att du skriker.” sa sköterskan. ”Det är ändå ingen som kommer att höra dig.”

Men jag skrek ändå.
Någon på sjukhuset måste väl höra mig!
Jag blundade, för ville inte se vad som skulle hända.
Och jag skrek ännu högre när någon plötsligt tog tag i mig.
Jag försökte slita bort händerna från min kropp.

”Ryan, titta på mig.”
”Nej! Jag vill inte! Släpp mig!”
”Ryan, titta på mig!”
Jag öppnade sakta ögonen.
Det var inte den otäcka doktorn och hans sköterska jag tittade upp på - det var mamma!
Och jag låg inte på en kall bår, utan hemma i min trygga, varma säng.
”Du hade en mardröm, älskling.” sa mamma och kramade om mig.
”Varför drömmer jag alltid så verkliga, konstiga drömmar…?” mumlade jag.
”Du har nog livlig fantasi.” sa mamma. ”Och ibland kan våra rädslor förvandlas till mardrömmar.”
Hon hade rätt som vanligt. Hon är klok, min mamma.
”Jag tar en dusch.” sa jag.
Den äckliga drömmen hade gjort mig alldeles svettig.
”Gör det du.” sa mamma. ”Jag gör frukost under tiden, så åker vi sen.”
”Åker? Vart ska vi åka?”
”Sjukhuset.” sa mamma.
Jag stirrade på på henne.
”Sjukhuset...?!”
”Ja, de ska ta bort stygnen och kolla ditt blindtarmsärr idag.”

Jag var tvungen att bita mig hårt i kinden för att hindra mig själv från att skrika högt igen.

Jag leker… #1

Jag leker

att jag flyger

Jag leker

att jag är nå’n annan

Jag leker

med mina kompisar

Jag leker själv

Jag leker

och leker

tills jag blir

alldeles trött.

Nu måste jag sova.

Men i morgon

ska jag leka igen.

Camp Topeka - del 8

David kom ut på verandan.
Han såg på Ryan i Maggies grepp och skrattade.
”Jag tyckte jag hörde någon pipa, jag trodde vi hade fått små möss.”
”Haha, kul... Pappa, hjälp mig!”
”Hur är det med dig grabben?”
”Bra, om jag slipper bli kittlad hela tiden.”

Ryan försökte låta bli att fnissa, men det gick inte så bra.
”Nä, nu ska jag inte bråka med dig mer.” Maggie slutade att kittla honom, men hon höll fortfarande fast honom i en kram.
”Berätta mer vad vi gjorde med dig, Ry.” retades Maureen.
Ryan rodnade.
”Sheila hade ett litet pusskalas.” förklarade Maureen.
”Men det var väl trevligt.” David log retsamt mot sin son.
Ryan låtsades se sur ut och räckte ut tungan.
”Blir du lite generad när tjejerna pussar på dig, raring?” frågade Maggie.
”Nej, det blir jag inte.” sa Ryan blygt.
Sunshine och Maureen fnissade.
Maureen gick fram till Ryan.
”Vill du ha en puss nu?” frågade hon.
”Verkligen inte.” fnissade Ryan. ”Inga fler tjejbaciller tack.”
”Du ska i alla fall få en puss av mig innan du somnar i kväll.” sa Maureen.

”Jag antar att ni är hungriga.” sa David en stund senare. ”Ska vi ringa och beställa pizza?”
De andra tyckte att det lät som en lysande idé.
Under middagen berättade ungdomarna mer om klassresan och allt roligt de gjort.
Ryan tyckte att det var skönt att slippa prata om Chuck och Randy och allt som hade med dem att göra.

Eftersom Ryan, Sunshine och Maureen var trötta efter den långa hemresan och de skulle till skolan tidigt nästa morgon, bröt de upp och sade god natt redan klockan nio.

”Ska du berätta om brännmärket?” viskade Maureen till Ryan när hon skulle gå hem.
Ryan skakade på huvudet.
”Inte i kväll i alla fall.”
”Okej.” sa Maureen.
”God natt.” Ryan vände sig om för att gå in.
”Hallå där!” sa Maureen och drog honom intill sig. ”Ge mig en kram innan du smiter iväg.”
Ryan lade blygt armarna om Maureen och kramade henne.
Sedan kramade han Sunshine också.
Sunshine och Maureen pussade honom på kinden.
Maggie gav honom också en godnatt-kram.
”Vi ses i morgon!” ropade Ryan efter flickorna när de gått en bit.
”Hej då sötnos!” ropade tjejerna och vinkade glatt.
Ryan gick upp på sitt rum för att lägga sig.

Kate och David kom in och sade god natt till sin son.
”Skönt att ha dig hemma igen.” sa Kate.
”Jag var ju bara borta i några dagar.” sa Ryan.
”Ja, men det är så tomt utan dig.” sa Kate.
”Äh, mamma… det är väl skönt för er att vara för er själva lite, så kan ni hålla på att pussas och sådär...” Ryan flinade.
”Du vet vad som händer om du är kaxig, va...?” sa David.
Ryan bara skrattade.

Camp Topeka - del 7

Under hemresan på torsdagseftermiddagen satt Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila längst bak i bussen.
Ryan tittade ut genom fönstret, försjunken i tankar.
”Vad tänker du på?” frågade Maureen.
”Vi berättar inte för mamma och pappa vad som har hänt.” sa Ryan. ”Vad Chuck och Randy gjorde med mig, menar jag.”
”De vet nog redan vad som har hänt.” sa Maureen.
”Hur då…?” frågade Ryan. ”Syns det nåt?”
Hans fingrar kände försiktigt på näsan.
”Näsan är inte svullen och jag har väl ingen blåtira...?”
”Ryan… Coach Henderson har säkert berättat det för dem.” sa Sunshine.
Ryan suckade.
”Vuxna… de gör så stor grej av allting…”
”Med all rätt.” tyckte Maureen. ”Det var en stor grej, Ryan. Chuck och Randy borde polisanmälas!”
”Men de vet inte om det där med cigaretten!” sa Ryan efter någon minuts funderande.
”Och det tror du att du kan hålla hemligt för Kate och David…?” sa Maureen och log. ”Sällan, pysen.”
”Vi får väl se.” sa Ryan.

Tre timmar senare klev Ryan, Maureen och Sunshine upp på familjen McKenzies veranda.
Kate och Maggie satt i träsoffan vid bordet.
Maureen och Sunshine kramade Maggie och Kate och slog sig sedan ner i varsin stol.
”Ryan, kom och sätt dig här, så får jag se på dig.” sa Kate.
Ryan såg på tjejerna och suckade.
”Nu börjas det.”
Han gick och satte sig mellan Kate och Maggie i soffan.
Kate studerade hans ansikte.
”Coach Henderson berättade vad som hänt. Hur är det med dig, älskling?”
”Jag mår bra mamma.”
”Är det säkert det?” frågade Kate.
”Ja…!” suckade Ryan.
”Vi blev oroliga, förstår du väl. Vad skönt att se att du mår bra.”
Ryan log.
”Men du, får man ingen kram någon gång då?” frågade Kate.
”Ryan, ge din mamma en kram.” sa Maureen.
Ryan log busigt och skakade på huvudet.
”Då får man väl stjäla en kram!”
Kate fångade in sin son i en stor kram.
”Är det pinsamt att krama sin mamma?” frågade Kate.
Ryan log och skakade på huvudet. Han gav sin mamma en snabb kram.
”Har ni haft det bra?” frågade Maggie.
Hon drog in Ryan i sin famn.
”Vi har haft jättekul!” sa tjejerna.
Ryan nickade instämmande.
”Låt mig gissa;” sa Maggie. ”ni har sovit för lite, skrämt upp varandra med spökhistorier, spökat för era klasskamrater?”
”Ungefär ja.” sa Sunshine.
”Du glömde ’torterat Ryan’.” mumlade Ryan.
Tjejerna skrattade.
”Ja, det gjorde vi också.” sa Maureen.
”Nämen, lilla gubben, vad gjorde de med dig?” frågade Maggie. ”De kan väl aldrig ha... kittlat dig…?”
”Jo…” sa Ryan truligt.
”Men Ryan, du är väl inte ett dugg kittlig...?” retades Maggie och började kittla honom.
Ryan fnissade och skruvade på sig.
”Nej Maggie, sluta!”
”Jag har ju sagt att det kan vara farligt att sitta nära mamma.” skrattade Maureen.

Camp Topeka - del 6

”Hur kan man sova så där…?!” utbrast Maureen nästa morgon.
De tittade på Ryan som sov djupt.
Han låg så nära kanten att det såg ut som att han var nära att ramla ur sängen och vänsterarmen hängde ner mot golvet.
”Det ser definitivt inte skönt ut.” fnissade Sheila.
Maureen såg på sin klocka.
”Trettiofem minuter till väckning. Vi går och gör oss i ordning, så väcker vi honom sen.” föreslog hon. ”Han behöver inte lika lång tid på sig.”
Tjejerna samlade ihop sina toalettsaker och gick mot dörren.
”Vänta lite.” sa Maureen.
Hon gick fram till Ryan, lyfte upp hans arm i sängen och flyttade honom lite längre inåt väggen.
Ryan rörde sig en aning, men han vaknade inte.
”Jag önskar att jag kunde sova så där djupt.” sa Sheila.


Klockan 8:50 hördes en hård bankning på dörren.
”Vem är det?” skrek Sheila.
”Det kan inte vara Coach Henderson - så brutal är han inte.” sa Maureen.
”Väckningspatrullen!” ropade någon utanför.
Sedan hördes bullrande skratt.
”Clark och Joe… alltid lika roliga.” suckade Maureen.
”Vakna!” brölade Clark och Joe.
”Vi är vakna, dumhuvuden!” ropade Sheila.
”Vakna!” brölade Clark och Joe ännu högre.
”Dra åt helvete!” sa Sunshine.
Maureen och Sheila skrattade och gjorde tummen upp.
”Nämen, Sunny…” skrattade Joe. ”Inte ska väl en fin tös som du vara så vulgär i munnen.”
”Öppna,” sa Clark. ”Vi vill hur ni bor.”
”Alla stugor ser likadana ut.” sa Sunshine.
”Men ni kanske har dekorerat eller vad det heter.” sa Clark. ”Är det inte sånt tjejer gör?”
”Clark.”
”Ja, Sunny, mylady?”
”Gå härifrån. Nu.”
”Får inte vi ädla riddare eskortera de sköna damerna till frukosten?” frågade Joe besviken.
”Nej tack.” sa Sunshine.
”Vi har Ryan.” påminde Maureen dem.
”Som vi borde väcka nu.” viskade Sheila. ”Fast han har väl redan vaknat. Ingen kan sova i det här oväsendet.”
Tjejerna tittade bort mot Ryan. Han sov lika tungt som förut.
”Jag säger ju det!” sa Maureen. ”Operasjungande elefanter!”
Sheila och Sunshine gapskrattade.
”Vad är så roligt?” ropade Clark. ”Vad skrattar ni åt?”
”Åt faktumet att ni två ska pallra er iväg till matsalen nu.” sa Sheila.
Maureen satte sig på Ryans säng och skakade honom mjukt.
”Vakna sömntuta.”
Ryan sträckte på sig och gäspade.
”Är det morgon?” frågade han sömnigt.
”Nej, det är därför jag väcker dig.” log Maureen. ”Dummer, det är klart att det är morgon. Upp med dig nu. Det är snart frukost.”
”Okej. Jag går och duschar.” sa Ryan. ”Väntar ni här?”
”Vi kan följa med dig in i duschen om du vill.” retades Sheila.
Ryan såg förskräckt på henne.
”Det är den friska luften.” sa Sunshine lugnande. ”Den gör henne lite…”
Hon visslade och ritade cirklar i luften vid tinningen.
”Det förklarar saken.” log Ryan.

När Ryan öppnade dörren reste sig Clark och Joe upp.
”God morgon, ädle riddar-kollega.” sa Clark.
”Hur mår de sköna damerna?” frågade Joe.
Ryan stirrade på Joe och Clark.
”Har ni rökt nåt eller...?”
”Vi är höga på livet och kärleken, min vän.” sa Clark.
Ryan gjorde tummen upp.
”Bra för er.”
Han tittade på tjejerna och skakade på huvudet.
”Frisk luft…” sa Sunshine menande.
Ryan nickade instämmande.

Camp Topeka - del 5

”Får Ryan sova i vår stuga?” frågade Maureen vid indelningen av sovplatser.
Ryan la armarna om Maureen.
”Hon är så rädd för spöken, jag måste vara hennes spökvakt.” flinade han.
Lärarna och klasskamraterna skrattade.
”Ja, det går väl bra.” sa Miss Coleman. ”Maureen, Sunshine, Sheila och Ryan i stuga sex alltså.”
”Du ska få för spöken.” varnade Maureen.
Ryan log bara strålande mot henne.
”I väg till era stugor nu.” sa Coach Henderson. ”Och stanna inte uppe för länge. Släckning senast klockan elva.”
Sheila räckte upp handen.
”När blir det väckning i morgon?”
”Väckning klockan nio.” svarade Coach Henderson.
Eleverna sa god natt till varandra, sedan tog de sitt bagage och gick mot sina stugor.
”Ryan, lycka till med spökvaktandet.” sa Miss Coleman.
”Äsch, han kommer somna innan han hinner säga spöke.” fnissade Maureen.
”Jag orkar nog vara vaken längre än du.” sa Ryan kaxigt.
Men i nästa sekund gäspade han.
”Känner jag dig väl eller vad?” skrattade Maureen och rufsade om i hans redan rufsiga hår.

”Ryan, ska du sova i min säng, med mig - i fall spökena kommer?” retades Sheila när de kommit i ordning i stugan.
Ryan låtsades kasta sin sko på henne.
Tjejerna skrattade, de visste att han gjorde så för att kamouflera att han blev generad.
”Vet du Ryan...” sa Sheila. ”du är så jäkla söt, så jag tänker överösa dig med pussar.”
”Nej!” fnissade Ryan.
Han dök ner i sin säng och borrade ner ansiktet i kudden.
Tjejerna satte sig på sängen.
”Är du säker på att du inte vill att jag ska pussa dig?” frågade Sheila.
”Mmmm...” mumlade Ryan nerifrån kudden.
Han lade sig på sidan, stödde sig på armbågen och tittade på tjejerna.
”Du är lite nervös nu va?” frågade Maureen och strök bort några hårslingor från hans ansikte.
”Nej, inte alls.” sa Ryan.
Sheila drog in honom i sin famn.
”Du vill ha en puss, va?” retades hon.
Ryan skakade på huvudet.
Han försökte ta sig ur Sheilas grepp, men då började hon pussa honom flera gånger på halsen.
”Nej, sluta!” fnissade Ryan.
”Kittlas det?” retades Maureen.
”Nej, det gör det inte.” sa Ryan.
”Din lilla lögnare.” sa Sunshine.

Efter släckningsdags satt de i Ryans säng och berättade spökhistorier.
De bröt lite mot regeln och lät en liten lampa vara tänd.

Men de släckte den snabbt när de hörde lärarnas röster där ute.
När de hörde dörrarna till lärarnas stugor stängas tände de igen.
Ryan gäspade.
”Lilla sötnos, skulle inte du vara spökvakt?” frågade Maureen.
”Jo.” sa Ryan.
Han kröp ihop i Maureens famn.

Maureen log och strök honom över ryggen.
”Jag bara lurar spökena att jag sover.” viskade Ryan konspiratoriskt.
”Ah, jag förstår.” fnissade Maureen.
”Du gör ett väldigt bra jobb, Ryan.” fnissade Sunshine och gjorde tummen upp.
Ryan log sömnigt.
”Vill du sova, eller ska vi berätta fler spökhistorier?” frågade Sheila.
”Berätta fler spökhistorier.” sa Ryan.

Tio minuter senare sov Ryan.
Maureen lade försiktigt ner honom på kudden och stoppade om honom.
Sedan tassade tjejerna över till sina sängar.
Sunshine, som hade sin säng närmast lampan, släckte.
Tjejerna låg sedan och pratade och fnissade i mörkret.
”Vi väcker väl inte sötnosen?” frågade Sheila.
”Nej då.” försäkrade Maureen. ”Vi skulle kunna släppa in en hel hop operasjungande elefanter här, han skulle ändå inte vakna.”
Tanken på en hel skock operasjungande elefanter i deras lilla stuga fick dem nästan att skratta högt.

Karaktärerna om sig själva 6: Emilia

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

EMILIA

Namn: Emilia Esmeralda Franksten
Smeknamn: Lilla E, Millis, Esse
(Smeknamn jag hatar: Frankenstein, Plutten)

Ålder: 11
Födelsedag: 30 september
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: Stockholm

Favoriter:
Mat: Mammas mat, allt som mormor & farmor bakar, pizza
Dryck: Fanta, O’Boy, Svartvinbärssaft
Sport: Ingen
Ämne i skolan: Bild, musik

Går i kyrkan: Bara om nån gifter sig, blir döpt eller konfirmerad

Hatar/ogillar:
Alla som mobbar mig, mitt efternamn (för jag blir retad för det)

Älskar/gillar:
Mor & far, mor- och farföräldrarna.
Pontus, Jesper, Lars + K - en kille på kollo (men bara som kompisar!!!)

Sunny's egen historia

Nu finns Sunny's egen historia En annorlunda sommar

som en "roman i bloggform".

Prolog och kapitel 1-6 finns redan uppe och jag lägger upp

nya kapitel så snart som möjligt! :-)

Trevlig läsning!

// Dakota (& Sunny)

Karaktärerna om sig själva 5: Ceci

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

CECILIE (Ceci)

Namn: Cecilie Josefin Olsen
Smeknamn: Ceci, C, Cille/Sille, Olsen

Mindre trevliga smeknamn: Danska Wienerbröd, Rödluvan (en del är så roliga… *suck*)
Ålder: 17 (snart)
Födelsedag: 29 november
Hårfärg: Kastanj/Rött
Ögonfärg: Blå
Bor: Sverige (& Danmark ibland)

Favoriter:
Mat: Tacos, pizza
Dryck: Pepsi, Coca-Cola, vatten
Sport: Lacrosse, simning, fotografering (ingen sport kanske… men men...)
Ämne i skolan: Bild, musik, engelska & historia

Går i kyrkan: på bröllop & dop + skolavslutningar

Hatar/ogillar:
Barnmisshandel, mardrömmar, våld, krig, rasism, sjukhus, astma

Älskar:
Familjen & vännerna

Karaktärerna om sig själva 4: Leni

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)


LENI

Namn: Leni Johanna Simonsson
Smeknamn: 


* Neni (Melwin har lite svårt att säga Leni)
* LeJo (från de första bokstäverna i mina förnamn.

Fast Noel säger Lejon istället - roligare tycker han)
* Sims (pga efternamnet, ej spelet ;-) )

Ålder: 17 (i december)
Födelsedag: 6 december
Hårfärg: Rött
Ögonfärg: Blå
Bor: Stockholm

Familj:

Mammas sida: Malena (mamma), Göran (mammas nye man),

3 yngre bröder: Linus, Noel & Melwin

Pappas sida: Johan (pappa), Camilla (pappas sambo), 1 lillasyster: Olivia

Favoriter:
Mat: Tacos
Dryck: Pepsi, vatten
Sport: Lacrosse, Fotografering (är väl egentligen en hobby, ingen sport, men ändå…)
Ämne i skolan: Svenska, bild, musik, engelska, religion & historia

Går i kyrkan:
Kyrkan: mest vid bröllop/dop/begravningar.
Synagogan: med morföräldrarna vid högtider.

Hatar/ogillar:
Våld, krig, rasism, barnmisshandel, grymhet mot djur,
pappas jobb - ibland (man blir lite orolig med en farsa som är polis…)

Älskar:
Min familj & mina vänner (och min vovve)

Karaktärerna om sig själva 3: Maureen

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)


MAUREEN

Namn: Maureen Crystal Watson
Smeknamn: Marie (Ryan kunde inte säga Maureen när han var liten)
Ålder: 15
Födelsedag: 27 april
Hårfärg: Mörkbrunt (nästan svart)
Ögonfärg: Ljusblå
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: (Nästan) allt mamma lagar, cheeseburger & fries, pizza
Dryck: Coca-Cola, Dr. Pepper, mjölk
Sport: Simning
Ämne i skolan: Drama & music, simning, historia, engelska (ibland)

Går i kyrkan: Söndagar

Hatar/ogillar:
Idiotiska människor, rasism, våld & krig, bensinlukt, översittare,

när någon sårar dem jag älskar

Älskar:
Mamma, Sunny & Ryan

Karaktärerna om sig själva 2: Ryan

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)

RYAN

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Smeknamn: Ry, Little Monkey Boy, sötnos (enligt Maureen iaf)
Ålder: 14 (nästan... fyller 14 i november)
Födelsedag: 29 november
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: Kyckling & potatismos, cheeseburger & fries, pizza, Mac & Cheese
Dryck: Coca-Cola, Root beer, vatten
Sport: Simning & baseball
Ämne i skolan: Rast (nej, jag skojade bara) simning, engelska & historia

Går i kyrkan: Vi går både i kyrkan och synagogan

Hatar/ogillar:
Folk som dömer, våld & krig, rasism, höjder, Uncle W, sjukhus,

när någon gör illa/sårar dem jag älskar, tomatsoppa,

när jag tvingas göra saker jag inte vill göra

Älskar: Min familj, Sunny & Maureen

Karaktärerna om sig själva 1: Sunny

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)


SUNSHINE

Namn: Sunshine Annabelle Robinson
Smeknamn: Sunny, Hippie Princess, Dixie girl
Ålder: 15 (nästan)
Födelsedag: 4 december
Hårfärg: Kastanjebrunt
Ögonfärg: Bruna
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: Kyckling, cheeseburger & fries, pizza
Dryck: Coca-Cola, Root beer, vatten
Sport: Simning & baseball
Ämne i skolan: Engelska, Drama & music, simning, historia

Går i kyrkan: Ibland

Hatar/ogillar:
Inskränkta & ignoranta människor, rasism, våld & krig, trånga & mörka utrymmen, när någon gör illa eller sårar dem jag älskar

Älskar:
Min familj, Ryan & Maureen

Camp Topeka - del 4

Fem minuter senare kom tjejerna tillbaka med kläder till Ryan.
”Tack! Gå ut medan jag klär på mig.” sa Ryan.
Tjejerna gick lydigt ut.
”Nu kan ni komma in.” sa Ryan när han klätt på sig.
Han satt i sängen med knäna uppdragna under hakan.
”Ska inte du ligga och vila?” frågade Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, det ska du.”
Maureen brottade milt ner Ryan i sängen och höll honom i sin famn, så att han inte skulle kunna sätta sig upp.
Sheila lade upp Ryans bara fötter i sitt knä.

Hon såg busigt på Sunshine och Maureen.
”Är hans fötter kittliga...?”
Sunshine och Maureen fnissade och nickade.
Ryan drog snabbt bort fötterna. Men han kom inte ur Maureens famn.
”Ni får inte kittlas.” mumlade Ryan.
”Jo, bara lite.” sa Sunshine.
Ryan skakade på huvudet.
”Ska vi pussa dig då?” fnissade Sheila.
”Nej!” sa Ryan.
”Du får välja.” sa Maureen. ”Antingen så pussar vi dig eller så kittlar vi dig.”
”Ni är inte snälla!” sa Ryan.
”Vi vet.” log Sunshine.

”Välj nu.” sa Maureen.
”Aldrig i livet!” sa Ryan.
”Okej, då gör vi båda.” sa Sheila.
”Inga pussar - jag vill inte ha tjejbaciller!” fnissade Ryan.
Sheila såg på Sunshine och Maureen och flinade lite elakt.
”Okej, ni hörde honom. Han valde bort pussar.”
”Då så, Ryan, då återstår bara en sak…” sa Maureen.
”Åh nej!” stönade Ryan. ”Vad har jag gjort…?”