Ryan har en olycksdag - Del 4

Ryan såg hoppfullt på Maggie när hon kom tillbaka, men Maggie skakade på huvudet.
”Ledsen min älskling, men läkaren säger att du måste stanna en dag till.”
Ryan sjönk ner mot kuddarna igen.
”Men jag mår ju bra!”
Ryan drog filten över huvudet.
Maggie satte sig på sängen, drog bort filten och höll om Ryan.
”Ryan, det är okej att vara ledsen! Jag vet hur mycket du avskyr sjukhus.”
Maggie kändes alltid så trygg. Hennes vänliga och mjuka röst fick Ryans känslor att svämma över.

Läkaren tittade in till dem.
”Hur är det här då?” frågade hon.
”Han vill åka hem.” sa Maureen. ”Måste han verkligen stanna en dag till?”
Läkaren såg på Ryan.
”Ryan har du ont?”
”Nej. Det är lite ömt bara.” snyftade Ryan, utan att titta upp från Maggies famn.
”Får jag titta lite på såret?” frågade läkaren.
Ryan skakade på huvudet.
”Om det ser okej ut kanske jag låter dig åka hem.” sa läkaren.
Ryan tittade upp.
”Säkert?”
Läkaren log.
”Säkert. Jag ljuger aldrig. Lägg dig ner så ska vi titta.”
Ryan lade sig lite motvilligt ner. Han gillade inte att läkare skulle peta på honom hela tiden.
Läkaren undersökte operations-såret.
”Det ser mycket fint ut. Om du lovar att vila mycket så kan du få åka hem.”
Ryan såg storögd på läkaren.
”Nu?”
”Ja, nu. Men du måste vila. Du får vara hemma från skolan ett par dagar och du ska komma tillbaka till mig om sju till tio dagar för uppföljning.”
”Ja, ja, nu åker vi hem.” sa Ryan otåligt.
”Jag skickar med papper med all information till hans föräldrar.” sa läkaren till Maggie.
Sedan klappade hon Ryan på kinden.
”Ta hand om dig nu vännen.” sa hon.
”Mmm... det ska jag. Men nu ska jag åka hem!” sa Ryan glatt.
Sunshine och Maureen kramade honom.
”Ska jag hjälpa dig av med sjukhusskjortan?” erbjöd sig Maureen.
”Nej! Pinsamt…” utbrast Ryan. ”Jag gör det själv.”
Hans kinder blev en aning rosiga.
De andra skrattade.
Ryan kände sig öm när han reste sig ur sängen och tog på sig sina egna kläder, men det brydde han sig inte om - han skulle äntligen få komma bort från sjukhuset!

Ryan har en olycksdag - Del 3

Ryan väcktes tidigt nästa morgon av en sköterska som stod nära honom med en febertermometer i handen.
”Var vill du ta tempen?” frågade hon.
Ryan stirrade förskräckt på henne.
”Var tror du…?” for det ur honom.
”Det finns flera alternativ.” sa sköterskan.
”Vem väljer det andra alternativet frivilligt...?” mumlade Ryan.
Sköterskan stoppade in termometern i hans mun.
”Nu ligger du still och tiger i två minuter.”
Sedan lämnade hon rummet.
”Har du nån feber pojk?”
Den överdrivet tillgjorda sydstatsdialekten gick inte att ta miste på.
”Sunny...?”
Ryan tittade bort mot dörren.
Han sken upp när han såg Maureen, Sunshine och Maggie.
”Räddarna har anlänt!” sa Sunshine dramatiskt.
”Kan jag åka hem?” frågade Ryan hoppfullt, med termometern mellan tänderna.
”Vi får fråga sköterskan när hon kommer.” sa Maggie. ”Har du sovit bra?”
Ryan ryckte på axlarna.
”Sådär.”
Maggie satte sig på sängkanten. Hon tog ut termometern ur Ryans mun och så kände hon på hans panna.
”Du känns inte så varm längre. Hur mår du nu?”
”Bättre än igår.” sa Ryan.
Sköterskan kom tillbaka.
Maggie höll upp febertermometern.
”Trettiosju och åtta.” sa hon.
”Får han åka hem?” frågade Sunshine hoppfullt.
”Vi får fråga läkaren.” svarade sköterskan. Hon såg på Maggie. ”Hon väntar på sitt kontor.”
Maggie nickade. Hon reste sig och gick mot dörren.
”Om läkaren säger att jag inte får åka hem i dag rymmer jag!” sa Ryan.
Sköterskan gav honom en sträng blick.
”Jag skojade bara.” sa Ryan och log oskyldigt.
Maggie blinkade åt honom.
”Du ska nog få komma hem, raring.” sa hon.
Sedan gick hon för att prata med läkaren.

Ryan har en olycksdag - Del 2

Medan Ryan opererades ringde Maggie till Kate och David.
Hon lovade att ringa tillbaka så fort Ryan vaknat.

När Ryan vaknade upp från operationen och det värsta illamåendet gått över, tittade han på Maggie med stora, bedjande ögon och frågade:
”Kan vi åka hem nu?”
”Du måste stanna här över natten, raring.” sa Maggie. ”I morgon får du nog komma hem.”
Ryan suckade besviket.
Maggie strök honom över håret.
”Jag vet älskling; det är inte roligt att ligga här, men läkarna måste se att du mår bra efter operationen.”
”Jag mår bra!”
Maggie log.
”Du, här kommer några som vill se hur du mår.”
Sunshine och Maureen kom in i rummet.
De kramade Ryan så försiktigt de kunde.
”Jag är inte gjord av glas.” log Ryan. ”Jag är bara lite nyopererad.”
”Jag smyger iväg och ringer Kate och David och meddelar att allt har gått bra.” sa Maggie.
”Hälsa mamma att hon inte behöver gråta.” sa Ryan. ”Säg att jag mår bra.”
”Det ska jag säga.” log Maggie.
Ryan såg på Maureen och Sunshine.
”Ni ska väl inte också börja gråta va? Det ser ut som ni ska börja gråta.”
”Nej, vi ska inte gråta.” svarade Sunshine.
”Vi är bara så glada att du mår bra och att operationen gick bra.” sa Maureen.
”Om jag fick åka hem skulle jag må ännu bättre.” suckade Ryan.
”Du ska bara vara här en dag eller två, det klarar du nog.” sa en sjuksköterska.
När sköterskan vände ryggen mot dem räckte Ryan ut tungan åt henne.
Flickorna fnissade.

Maggie kom tillbaka.
”Nu har jag ringt New York. Mamma, pappa och faster Sue hälsar.”
”Grät mamma...?” flinade Ryan.
Maggie skrattade och kittlade honom under ena foten som stack ut under filten.
Ryan fnissade och drog in foten under filten igen.
”Nej, hon grät inte. Men de var lite oroliga.”
Sjuksköterskan vände sig mot dem igen.
”Jag är ledsen, men nu är besökstiden slut.”
”Kan vi inte få stanna lite längre?” bad Sunshine och la huvudet på sned.
Sköterskan såg surt på henne.
”Vi har regler här. Ni får komma tillbaka i morgon.”
”Generöst.” mumlade Sunshine.
Maggie, Maureen och Sunshine kramade Ryan god natt.
”Vi ses i morgon älskling.” sa Maggie.
”Sov gott.” sa Maureen.
”Kom ihåg; de har regler här,” sa Sunshine. ”så var en snäll pojke.”
Ryan fnissade.
”Jag ska göra mitt bästa.”


Ryan kände sig snart ensam på sjukhuset.
Det var sen kväll och mörkt både inne på salen och utomhus.
Alla okända ljud gjorde honom illa till mods.
Han drog filten över huvudet och försökte glömma var han befann sig.

Ryan har en olycksdag - Del 1

David och Kate skulle åka till New York några dagar för att hjälpa Ryans faster Sue med flytten.
Ryan skulle bo hos Maggie och Maureen under tiden.
”Han har varit lite hängig det senaste dygnet.” sa Kate.
”Nej, jag mår fint!” protesterade Ryan.
Men Maggie såg på Ryan att han såg trött och lite blek ut.
”Vi ska ta hand om honom, oroa er inte.” försäkrade Maggie.
”Det tvivlar jag inte en sekund på.” sa David. ”Tack Maggie.”
Maggie kramade om Kate och David.
”Ha det så bra. Vi ses på onsdag kväll.” sa Kate.
David och Kate kramade sin son, sedan Sunshine och Maureen.
Sedan åkte de till flygplatsen.

På kvällen förstärktes Maggies misstankar om att Ryan var sjuk när han sade att han inte ville ha någon middag.
”Ta inte illa upp, Maggie, men jag är inte så hungrig.” sa Ryan skamset.
”Det gör inget, Ryan. Mammas mat kan vara lite oätlig ibland.” skojade Maureen.
Ryan log blekt.
Maggie kände honom på pannan.
”Du känns väldigt varm. Hur mår du älskling?”
”Okej.” sa Ryan matt.
Men han såg inte okej ut alls.
Maureen och Sunshine slutade äta.
De lade ner sina bestick på bordet och såg oroligt på Ryan.
”Är det något allvarligt?” frågade Maureen.
”Kommer han bli okej?” frågade Sunshine.
”Det är nog inget farligt.” lugnade Maggie. ”Ryan, gå och lägg dig på soffan, så kommer jag och tittar till dig.”
Ryan orkade inte säga emot.
Han släpade sig till soffan och sjönk ner på den.
Maureen och Sunshine gick efter honom och satte sig i den stora fåtöljen intill soffan.
”Mår du illa?” frågade Maureen.
”Lite.” svarade Ryan.
Maggie satte sig på soffkanten. Hon lade sin hand på hans panna igen.
”Ja, du har feber. Snälla Maureen, hämta termometern.”
”Nej!” sa Ryan. ”Det behövs inte.”
I nästa stund stönade han av smärta.
”Ryan, har du ont i magen?” frågade Maggie.
Ryan nickade.
”Det är nog blindtarmen.” sa Maggie. ”Jag ringer efter ambulans.”
Hon gick ut till telefonen i köket.
”Nej Maggie! Inte ambulans! Det går över.” ropade Ryan efter henne.
”Blindtarmsinflammation går inte över.” sa Maureen som kommit tillbaka med en febertermometer. ”Den måste opereras bort.”
Ryan kved.
Men nu gjorde det för ont för att han skulle orka protestera, eller ens röra sig.

SkrivPuff: Utmaning 218 - 6 augusti

Skriv om att upptäcka detaljer.

Barnen stod storögda och rädda och såg på när den gamle mannen kom in i rummet och ställde ner sin slitna svarta väska på golvet.
Den lilla kämpade vilt när de stora höll i henne och drog upp tröjärmen. Hon sparkade, fäktade och morrade.
En vätskestråle sköt ut från sprutan. Den tjocka nålen närmade sig den tunna huden på flickans arm - redo att spruta in det lugnande medlet.

Den gamla mannen skrek plötsligt till och drog åt sig handen.
Barnen gick fram och tittade på läkarens hand. Där syntes ett vått, bågformat märke av barntänder.
Den lilla gled ur de vuxnas grepp som en liten klick smält smör. Hon satte sig på knä på golvet och tog upp något.
Plötsligt skrek läkaren igen. Denna gången när den lilla flickan med alla krafter körde in sprutan i hans lår.

Det lilla barnet började skratta. Hon var riktigt nöjd med det hon gjort.
Det var inget naturligt skratt för ett litet barn; högt och hest och hon slutade inte fastän de vuxna försökte lugna ner henne.
Ett av barnen berättade senare han trodde att den nya lilla flickan blivit besatt av demoner.

När barnet till slut lugnade ner sig blev tystnaden tät och otäck.
När de såg in i hennes ögon såg de att bortom den stadiga blicken fanns något onormalt, något som inte var friskt.
Det här var ett stört barn.

Flickan från ingenstans

När Officer Gordon ringt barnhemmet gick han in i rummet med tvåvägsspegeln.
”Du ska snart få komma till ditt nya hem.” sa han till den lilla flickan. ”Men först vill vi ställa några frågor, okej?”
Flickan såg uttryckslöst på honom.

Officer Gordon tog in flickan på sitt kontor.
Poliserna såg nyfiket på det mystiska barnet de hittat på motorvägen.
"Hur gammal är du?" frågade Officer Gordon.
Den lilla höll upp sin vänstra hand och spärrade ut fem fingrar.
"Är du fem år?" frågade Officer Gordon.
Barnet nickade.

"Ta över du." sade Officer Gordon till en kollega.

Officer Corn satte sig på en stol bredvid flickan.
"Och vad heter du?" frågade Officer Corn.
Flickan upptäckte en röd filtpenna på skrivbordet. Hon tog pennan och skrev på ett papper:

"Så du heter Michelle?" frågade Officer Corn.
"Nej, Donald Duck." svarade Michelle.
Alla i rummet skrattade.
Officer Corn gav den lilla flickan ett ansträngt leende. Sedan harklade han sig.
"Vad heter du i efternamn?" frågade han.
Michelle ryckte på axlarna.
"Okej." Corn suckade och fortsatte förhöret. "Varifrån kommer du?"
"Jag slår vad om tio dollar att hon säger min mammas mage.” viskade en av poliserna till sin partner.
Hans partner flinade.
"Ja, varför inte, Charles. Jag kan behöva en tia."
Michelle klottrade nu smiley-ansikten på pappret hon skrivit sitt namn på.
"Michelle, varifrån kommer du?" upprepade Corn.
"Min mammas mage." svarade Michelle sakligt, utan att titta upp från papperet.
Hela polisstationen nu brast ut i skratt.
"Charles, tio dollar, tack.” sa polismannen som hade slagit vad

Hans partner gav honom två fem dollarsedlar.
"Jag ger upp!" Corn suckade, klart irriterad av den lilla ungen som inte ville besvara hans frågor på det sätt som han förväntade.
Muttrandes något ohörbart lämnade han rummet.
Michelle tittade efter honom.
"Han inte verkade så värst glad." sa hon.
Poliserna skrattade igen; det här var en rolig liten unge.
Charles gav Michelle en av femdollar-sedlarna.
"Här har du, sötnos. Du förtjänar den."
"Tack, mister." sa barnet.
Hon tittade på sedeln och sade:
"Hello, Mr. Lincoln."

En kvinnlig polis knackade Officer Gordon på axeln.
”Gordon, de är här från Blue Creek Hill nu.”
Officer Gordon såg på Michelle.
”Dags att åka till ditt nya hem, lilla vän.”
Han sträckte ut sin hand mot flickan, men hon stoppade bestämt ner sina händer i fickan på sin grå munktröja.
De andra poliserna vinkade till henne och ropade adjö.
Michelle gick utan säga adjö eller vända sig om.

Sjögräs & klädsim - del 2

”Men Ryan, vad har du gjort?” utbrast Kate när hon fick se sin son alldeles genomblöt på verandan.
Ryan log.
”Klädsim.”
Kate såg på Maggie och skakade på huvudet.
”Min tokiga lilla unge.”
”Varför badade du med kläderna på?” frågade Maggie.
”Maureen slängde i mig.”
”Vad hade du gjort då, unge man?” sa Kate.
”Inget alls.” sa Ryan oskyldigt. ”Jag kastade bara lite sjögräs på tjejerna.”
Kate föste in honom i tvättrummet.
”Ta av dig kläderna här inne så att du inte blöter ner överallt.”
”Så du vill inte ha havsvatten i huset?” retades Ryan.
”Nej, konstigt nog så vill jag inte det.” skrattade Kate.

En halvtimme senare kom Maureen och Sunshine tillbaka.
Ryan satt på toppen av verandatrappan och väntade på dem.
”Vad länge jag måste vänta på er hela tiden!” suckade han.
”Vi var ju tvungna att torka håret, och det tar tid när man har långt hår.” förklarade Maureen.
Ryan himlade med ögonen och suckade igen.
”Tjejer…”
Sunshine och Maureen satte sig på varsin sida om Ryan.
”Du ska inte vara så kaxig, sjögräs-pojken.” sa Sunshine.
”Just det.” instämde Maureen. ”Man ska vara snäll mot tjejer.”
David kom ut på verandan.
”Ja, du är väl snäll mot tjejerna, Ryan?”
”Jättesnäll.” flinade Ryan.
”Ja, att stoppa sjögräs innanför min tröja är verkligen jättesnällt.” sa Maureen.
Kate gav Ryan en förmanande blick.
”Du får passa dig sen när Maureen ger igen, grabben.” skrattade David.
Ryan bara ryckte nonchalant på axlarna.
”Jag är inte rädd.”
”Vänta du bara…” varnade Maureen.
Ryan bara skrattade.

Sjögräs & klädsim - del 1

Lördag förmiddag

”Vad länge ni sov i dag.” sa Ryan med en dramatisk suck när han såg Sunshine och Maureen komma mot deras mötesplats.
”Lördag, vet du. Skönt att sova ut.” sa Sunshine.
Ryan himlade med ögonen.
”Tjejer… de bara sover och sover och sover…”
”Ska du säga, som somnade på stranden i går kväll.” retades Sunshine.
”Jag somnade inte!” protesterade Ryan.
”Det gjorde du visst.” sa Sunshine.
”Och du var så söt när du låg där och sov.” sa Maureen.
Ryan plockade upp lite sjögräs från vattenbrynet och slängde det på tjejerna.
”Ryan, vill du bada...?” hotade Maureen.
”Då måste du fånga mig först!”
Ryan sprang i väg så fort att sanden yrde om honom.
Han vände sig om och såg på tjejerna.

När han såg att de stod kvar stannade han.
Då sprang Maureen fram och slog armarna om honom.
”Ha! Nu har jag fångat dig! Nu ska du få bada, Ryan - med kläderna på!”
”Oh, jag är jätterädd.” sa Ryan kaxigt.
”Är du beredd?” Maureen gjorde en ansats att slänga honom i vågorna.
”Nej vänta! Jag gör vad som helst om du inte slänger i mig!”
Maureen log brett.
”Okej, ge mig en puss.”
”Aldrig i livet!”
Ryan låtsades se förfärad ut - mest för att dölja hur generad han blev.
Sedan rusade han ut i vattnet och drog Maureen med sig.
Sunshine sprang efter dem.
Ryan tog upp mer sjögräs.
”Vad har du nu hittat på?” frågade Sunshine.
”En present till Maureen.”
Ryan log busigt och höll upp det mjuka sjögräset mot Maureen.
”Maureen… en present till dig...”
”Mmm... Jag vet precis vad du tänker nu, Ryan.” sa Maureen. ”Men om du stoppar det där innanför min tröja så ligger du jäkligt risigt till sen.”
”Yeah, right.” flinade Ryan.
Han drog ut halslinningen i bak på Maureens tröja och stoppade ner sjögräset.
Maureen tog lugnt bort det, med Sunshines hjälp.
”Du blev väl inte sur…?” frågade Ryan lite oroligt.
Flickorna skrattade.
”Vad?” sa Ryan. ”Är du sur eller inte...?”
Maureen lade armen om Ryan.
”Det går inte att bli sur på dig, älskling. Kom, nu går vi hem och byter om.”
”Vad menar du?” frågade Ryan.
”Vi måste hem och byta om, vi är blöta.”
”Maureen! Du vet vad jag menar. Varför går det inte att bli sur på mig?”
”Därför att du är för söt.” sa Sunshine.
”Just det.” sa Maureen.
”Jag är inte…” började Ryan.
”Jo, det är du.” avbröt Maureen. ”Vi ses om en stund.”
Flickorna gick mot Maureens hus.
”Ska du inte ge igen...?” undrade Ryan.
”Det ska jag” svarade Maureen. ”när du minst anar det.”

En afton under stjärnorna - del 3

Senare samma kväll:

Maggie tittade på sin klocka.
”Men, herregud, klockan är halv ett!”
”Mamma, får Sunny sova hos oss i natt?” frågade Maureen.
”Självklart får hon det.”
Flickorna log lyckligt.
”Mina älsklingar, nu går vi hem och lägger oss, annars orkar vi inte med nånting i morgon.” sa Maggie.
”Tur att det är lördag i morgon!” sa Maureen.
Sunshine nickade samtyckande.
Sedan skrattade hon till.
”Jag vet en som är helt slut.”
De såg på Ryan. Han låg hopkurad och sov.
”Nästan synd att väcka honom.” sa Kate.
David skakade honom mjukt.
”Vakna grabben, dags att gå hem.”
”Jag sov inte.” protesterade Ryan yrvaket.
”Nä, inte alls.” fnissade Sunshine och Maureen.
”Det är bättre att du sover i din säng i natt lilla gubben,” sa David. ”annars kanske en fiskmås kommer och tar dig.”
”Haha. Du är så rolig pappa.” sa Ryan och log sömnigt.

”Jag har aldrig sett nån som nästan sover och går samtidigt!” skrattade Maureen när de gick hemåt.
”Du är också väldigt skojig, Maureen. Jag sover faktiskt inte.” sa Ryan och gäspade stort.
”Nä, jag ser det.” sa Maureen och pussade Ryan på kinden.

Väl hemma slängde Ryan av sig jeans och tröjor på golvet och lade sig på sängen.
Han var så slut att han knappt hann lägga huvudet på kudden förrän han sov.
Kate stoppade om honom och pussade honom på håret.
”Sov gott min älskling.” viskade hon.

En afton under stjärnorna - del 2

”Har David verkligen köpt den där tröjan…?” frågade Maggie klentroget.
Kate skakade på huvudet.
”Nej, han fick den av sin fars granne Earl. Earl har lite svårt att förstå vilka storlekar folk ska ha på kläder.”
”Tält!” rättade Ryan fnissande. ”Earl tror säkert att pappa är stor som en elefant.”
De andra skrattade.
”Du är lite ouppfostrad i dag, Ryan.” skojade Kate. ”Det får vi nog bota.”
”Det fixar jag!” sa Maureen och skrattade ett hest häx-skratt.
Hon satte sig nära Ryan.
”Nej! Inte du!” skrek Ryan.
Han kände igen Maureens retsamma tonfall och häx-skrattet väldigt väl...
”Kom inte nära mig när du är på det där humöret!”
”I’ll get you my pretty…” hotade Maureen, fortfarande med häx-rösten.
”Det är bra Maureen!” skrattade David.
”Nej! Det här är inte snällt!” pep Ryan.
Han såg bedjande på de andra.
”Hjälp mig, snälla!”
”Kom hit, raring, så ska jag rädda dig.” sa Maggie.
Ryan rullade bort från David och Maureen och satte sig nära Maggie istället.
”Tack Maggie.” flämtade han. ”Det var lite farligt där borta.”
Maggie höll om honom.
”Ryan, känn dig inte för säker.” skrattade Maureen. ”Mamma kan också bli rätt farlig när hon är på det humöret.”
Ryan såg osäkert på Maggie.
”Du är inte på det humöret nu va…?”
Maggie log lurigt.
”Det vet man aldrig, sötnos.”

En afton under stjärnorna - del 1

Ryan, Kate och David tillbringade fredagseftermiddagen och kvällen på stranden tillsammans med Maggie, Maureen och Sunshine.
Den sena stjärnklara kvällen började bli kylig, särskilt nere vid havet, så de tog på sig sina varma tröjor.
”Tog du inte med dig någon tröja, Ryan?” frågade Kate.
”Nej.” svarade Ryan.
Sunshine och Maureen såg på varandra och föll i skratt.
”Ryan har bott här i hela sitt liv, men han tycks alltid glömma att det faktiskt kan bli kallt i Kalifornien.” retades Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Fryser inte du, hjärtat?” frågade Maggie.
Ryan skakade på huvudet, men i samma ögonblick huttrade han till.
”Ta min tröja som ligger bredvid korgen.” sa David.
Ryan såg på den blå tröjan och höjde på ögonbrynen.
”Jag vet; den är lite stor, men den är varm.” sa David.
”Lite stor…?” flinade Ryan.
”Passa dig pysen.” varnade David med ett skratt.
Ryan krängde på sig sin fars alldeles för stora sweater.
Det var inte helt lätt.
”Brottas du med en bläckfisk?” fnissade Sunshine.
”Men Ryan... vad håller du på med?” fnissade Maureen. ”Så där tar man inte på sig en tröja.”
Maureen vred tröjan så att ärmarna kom rätt.
”Det här är ingen tröja, Maureen,” sa Ryan. ”det är ett tält!”
”Jag ska ge dig för tält!” skrattade David.
Kate, Sunshine, Maggie och Maureen såg roade på hur Ryan försökte komma undan sin fars kittlings-attacker.
”Åh, vad jag älskar att höra Ryans härliga skratt!” sa Maureen.
”Jag med!” sa Sunshine.
Kate såg nästan rörd ut.
Att få höra sin son skratta så hjärtligt värmde extra mycket nu, eftersom Ryan hade haft det så jobbigt den senaste tiden.
”Så här lycklig borde han få vara jämt!”
”Lycklig...?” fnissade Ryan. ”Jag är inte lycklig - den här huliganen bråkar ju med mig!”
”Kallar du din far huligan?” frågade David.
”Ja, det gör jag!” sa Ryan glatt.
”Det gör man inte ostraffat.” sa David.
Han kittlade sin son ännu mer.
Ryan kiknade av skratt.

Svindlande höjder - del 3

Alla tre blundade ända tills de dök upp genom vattenytan och simmade mot bassängkanten.
Klasskamraterna sprang fram till dem.
”Vad coolt det såg ut!” skrek några av dem.
Sunshine, Maureen och Ryan blev överösta av kramar av sina vänner.
Mr. Kirkwood såg på sina elever.
”Jaha ja, det var ju bra jobbat. Nu kan ni simma tre hundra meter innan ni går hem. Allihop! Sätt igång!”
Men nu hade hela klassen tröttnat på Mr. Kirkwoods översitteri.
I samlad trupp gick de närmare och närmare honom.
De stannade inte förrän Mr. Kirkwood stod längst ut på poolkanten.
Med ansiktet förvridet av ansträngning vevade simläraren med armarna för att återvinna balansen.
Klassen jublade när Kirkwood föll i vattnet med ett jätteplask.
När den ilskne läraren försökte komma upp ur poolen ställde sig eleverna som en mur runt poolen.
Sunshine, Maureen och Ryan stod längst fram och höll om varandra.
”Flytta på er!” skrek Mr. Kirkwood.
”Ni måste hoppa först, Sir.” Ryan pekade upp mot 10-meters-plattformen.

Pojkens blå-gröna ögon glittrade av hämndlystnad.
Klasskamraterna skrek av förtjusning över påhittet.
Mr. Kirkwood visste att eleverna inte skulle ge sig. Han var så illa tvungen att se sig som besegrad.
Han klättrade upp till tian och gick ut på plattformen.
Coach Henderson ställde sig bland eleverna.
”Vad händer här?”
Maureen berättade för den omtyckte idrottsläraren vad de tvingats att göra.
Coach Henderson bet ihop tänderna hårt.
”Den jäveln…”
Själv kunde han vara en aning sträng mot sina elever, det medgav han, men han avskydde översittare och Kirkwood var en första klassens sådan.
Coach Henderson visste det mesta om vad Ryan gått igenom med sin farbror.
Han gick fram och lade en arm om Ryans axlar.
”Är du okej grabben?”
Ryan tittade upp mot Mr. Kirkwood i hopptornet.
Mr. Kirkwood hoppade klumpigt ut i luften och landade i poolen med ett rejält magplask.
Ryan såg på Coach Henderson och log. Sedan bubblade ett lyckligt skratt upp.
”Nu är jag okej.”

Svindlande höjder - del 2

Nu stod Ryan högst upp i hopptornet, tio meter ovanför den turkosa vattenytan.

Svett bröt fram, han mådde illa och världen började snurra.
”Men varför hoppar han inte nu då…?” stönade en kille.
”Ska han börja gråta nu eller?” hånlog en annan.
Sunshine grep tag i Maureens hand och drog henne med sig.
”Kom.” sa hon bestämt.
”Vart ska vi?” frågade Maureen.
Sunshine och Maureen stannade nedanför hopptornet.
”Vi ska inte göra nåt dumt nu va, Sunny...?” frågade Maureen.
Sunshine svarade inte.
Hon hade börjat klättra upp i hopptornet.
”Kolla vem jag frågar…” mumlade Maureen. ”Det är klart att vi ska göra något dumt.”
Maureen klättrade upp efter Sunshine.

När Ryan hörde röster bakom sig ryckte han till och vände sig om.
För ett ögonblick var han fullt övertygad om att det var Uncle Walter som stod bakom honom, redo att kasta ut honom från plattformen.
Ryan andades lättat ut när han såg att det var Sunshine och Maureen.
”Jag klarar det inte.” sa han med gråt i rösten. ”De får kalla mig fegis för evigt om de vill, Mr. Kirkwood får slänga ut mig från simningen, det spelar ingen roll! Det går bara inte!”
”Jag kan hoppa först.” sa Maureen. ”Om jag dör av skräck kanske ni slipper hoppa.”
Ryan kunde låta bli att le genom all rädsla.
Sunshine tog Ryans hand i sin högra och Maureens hand i sin vänstra.
”Vi hoppar alla tre, samtidigt.” sa hon.
”Har ni kafferep där uppe?” skrek Mr. Kirkwood.
”Jag dränker honom sedan.” sa Sunshine sammanbitet.
”Lovar du det?” sa Ryan. Han lyckades le igen. ”Då hoppar jag med er.”

”Om ni inte hoppar inom en minut kan ni glömma betyg från mig i simning!” vrålade Mr. Kirkwood.
Sunshine, Maureen och Ryan gick fram till kanten.
”Titta inte ner.” sa Maureen. ”Hoppar vi på tre?”
Sunshine och Ryan nickade.
Maureen började räkna.
”Vänta!” sa Ryan. ”Jag vill bara säga er en sak. Tack för att ni gör det här för mig. Jag älskar er.”
”Vi älskar dig också, baby.” sa Maureen och Sunshine.
Ryan hoppades att tjejerna också blundade, han ville inte att de skulle se att han rodnade.
Tjejerna kramade hans händer.
Sedan klev de ut i tomma luften.

Svindlande höjder - del 1

Ryan såg upp mot plattformen och svalde hårt.

Tanken på att hoppa ända från den höjden fick honom att vilja springa därifrån.
Simläraren, Mr. Kirkwood såg på Ryan, Sunshine och Maureen med sin hårda blick.
”Nu är det bara ni kvar. Vem vill hoppa först? Miss Watson?”
”Aldrig i livet!” sa Maureen.
”Näha.” suckade Mr. Kirkwood. ”Miss Robinson då?”
Sunshine blundade. Hon önskade att hon kunde trolla bort hopptornet.
Två år tidigare hade hon fallit genom ett vattentorn och fallit ner i dess svarta vatten.

Hon hade närapå drunknat.
Nu när Mr. Kirkwood ville tvinga dem att hoppa från hopptornet kom minnena tillbaka.
Sunshine försökte förklara det, men Mr. Kirkwood såg bara skarpt på henne.
”Du dog väl inte?”
Sunshine himlade med ögonen.
”Nej, Mr. Kirkwood, jag står ju här nu.”
”Då så. Då är det väl inget att gnälla för.” sa Mr. Kirkwood skarpt. ”Du tror inte att det är bättre att kliva upp på hästen igen, så att säga…?”
”Jag vill inte klättra upp på några hästar, vattentorn eller trampoliner igen, så att säga.” svarade Sunshine.
Mr. Kirkwood vände sig mot Ryan.
”Då får du hoppa först, McKenzie.”
”Ryan, hoppa nu för fan, så att vi kan gå hem!” stönade en av killarna i klassen.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag vill inte ha några fegisar i min klass!” sa Mr. Kirkwood.
Maureen och Sunshine blängde på honom.
”Ska inte du bli militär istället?” sa Sunshine med sammanbitna tänder.
”Sa du något Miss Robinson?”
”Nej.”
”Vad är det med er då? Upp med er nu!”
Mr. Kirkwood gav Ryans rygg en lätt knuff.
Med ängslan gnagande i hela kroppen gick Ryan sakta mot hopptornet.
När de såg honom börja klättra började Maureen nästan gråta.
”Fy fan! Han hatar ju höjder!”
Sunshine nickade.
”Jag vet... Fan ta Uncle Walter!”
Ett år tidigare, på en familjeutflykt, hade Walter tagit Ryan med sig i ett hopp från en klippa ner i havet - ett hopp på över tio meter.
Han menade att Ryan på det viset skulle komma över sin höjdskräck.
Sunshine höll om Maureen.
Flickorna kokade av hat gentemot Uncle Walter som varit så grym och vidrig mot Ryan.
Och de kokade av ilska gentemot Mr. Kirkwood som inte ville lyssna utan bara skrek på dem.

Glada laskar i en lask-ask

Noel har länge varit intresserad av bokstäver och ord.

Han läser allt han får tag på.
Igår, när han var med Ceci, Peter och mig ute på stan, stannade han till utanför en restaurang och läste på menyn:
”Gra… grav… lask… Äsch! Leni, vad heter det?
”Lax.” hjälpte jag till.
”Lax. GRAVID LAX!”

Det var himla svårt att hålla sig för skratt, men som den fina, snälla storasystern jag är behärskade jag mig.
Min femårige lillebror tittade på oss.
”Gravid…? Är inte det när mamman har en bebis i magen? Har lask-mamman en bebis i magen.”
”Det heter gravad lax, Noel.” svarade Ceci i mitt ställe

(eftersom jag hade fullt upp med att stänga in skrattet som bubblade)
”Är den begravd?”
Gudars skymning…
”Nej, gravad är hur den är tillagad.” svarade Peter.
Noel himlade med sina stora porslinsblå.
”Mäh! Kan de inte skriva tillagad lask då!”

SkrivPuff: Utmaning 211 - 30 juli

Skriv om att vara efterlängtad.

Ryan satt med armbågen på bänken och hakan stöttad i handen.

Blicken var fäst på den stora väggklockan.
Timvisaren tycktes hacka sig fram…

Segt, segt, segt...

Ryan sneglade lite snabbt och diskret på sin lärare.

Miss Coleman stod framme vid svarta tavlan och pratade.

Ryans blick återvände till väggklockan.

Plötsligt kände Ryan Miss Colemans hand på sin axel.

Han ryckte överraskat till.
”Ryan, det vore roligt om du också deltog i undervisningen istället för att drömma.”
Ryan satte sig rakryggad på stolen.
”Ja, visst. Ursäkta.” sa Ryan. Han blev röd om kinderna.

”Det är bara fem minuter kvar av lektionen, det orkar du med, va?”
”Ja, Miss Coleman.” mumlade Ryan och blev lite rödare om kinderna.
Klasskamraterna skrattade.
Miss Coleman var en av de snällaste lärarna och det fanns ingen ilska eller irritation i hennes tillrättavisning, men trots det var det aldrig kul att få en tillsägelse inför alla.
Maureen fnissade och petade honom i sidan.
”Lilla drömmare, vad tänkte du på nu?”
Ryan ryckte likgiltigt på axlarna.
”Inget.” sa han trotsigt.
”Ryan, hörde du vad ni fick för helgläxa?” frågade Miss Coleman.
”Skriv en uppsats om helgen. Inlämnas tisdag morgon klockan nio.” citerade Ryan.
Miss Coleman såg imponerat på honom och skrattade.
”Helt riktigt. Så du kan drömma och lyssna samtidigt du?”
”Mmmm.” Ryan nickade och log ett lite kaxigt leende.

Timvisaren hackade sig fram ytterligare ett steg.
Snart…
Det ringde ut. Klockan var äntligen fyra!
”Helg!” skrek någon.
Skrammel, skrapande och sorl när eleverna samlade ihop saker, sköt in stolar och skrattande och pratande flydde klassrummet.
”Thank God, it's Friday!” jublade Maureen och Sunshine unisont, överdrivet dramatiskt.
”Glöm inte att ni är lediga på måndag!” ropade Miss Coleman efter sina elever.
”En sån sak glömmer man inte!” ropade Ryan tillbaka.

Ryan ger en tankeställare - del 2

Utanför kyrkan efter gudstjänsten kom många fram till Ryan och sa att det han gjort var jättebra.

En man klappade David på axeln och sa:
”Ni har en modig son, David.”
Kate och David såg stolta på sin pojke.
Faster Sue kom fram till Ryan och gav honom en kram.

Hon hade tårar i ögonen.
”Det du gjorde där inne var fint, Ryan. Tack.”

Ryan log blygt.

"Det var inget..." mumlade han.

"Jo, det var det, vännen. Det betyder mycket för mig. Glöm aldrig bort det."

"Okej faster Sue."
Sue gav David ett papper.
”Här är min nya adress. Jag flyttar i morgon.”
”Vi kommer sakna dig, Sue.” sa David.
”Lova att du hör av dig.” sa Kate.
”Jag lovar.” sa Sue. ”Och du, Ryan, du kommer väl och hälsar på mig ibland?"

Ryan nickade sorgset.

Sue gav Ryan en sista kram.

"Ta hand om dig min lilla ängel.”
Sedan tog Sue på sig sina solglasögon och gick mot sin bil.

”Maggie, kan vi åka nu?” bad Ryan.
Maggie log.
”Längtar du bort härifrån, eller längtar du efter tjejerna?”
”Både och.” svarade Ryan.
Maggie skrattade och rufsade om hans hår.
”Tänkte väl det. Då åker vi väl då. Kate och David, nu snor jag den här sötnosen för några timmar.”
”Gör det du.” log Kate. ”Ha det så kul i San Francisco.”
”Hälsa flickorna.” sa David. ”Vi ses i kväll.”
Ryan vinkade till sina föräldrar och skyndade sig till Maggies turkosa Chevrolet.

Klicka på bilden för att höra soundtrack (på YouTube) till berättelsen:


Scott McKenzie: San Francisco

Foto (Golden Gate Bridge): © Dakota Quinn

Ryan ger en tankeställare - del 1

Ryan satt bredvid sina föräldrar i kyrkan. Han gäspade diskret.
Mardrömmen om Uncle Walter, febern och att berätta för mamma och pappa vad som hänt i Walters bil hade tagit hårt på honom.
Han hade hellre velat ligga i sin varma, sköna säng än att sitta på en hård kyrkbänk en söndagsmorgon.
Men Maggie hade lovat att ta med honom till San Francisco direkt efter gudstjänsten, hon skulle dit och hämta Maureen och Sunshine som var där på protestmöte, så han hade något att se fram emot.

”Kate, kunde ni inte ha satt ett plåster på det där hemska såret?” frågade Ryans farmor.
Hon syftade på såret Ryan fått i Walters bil när han slog huvudet i instrumentbrädan.
”Det är obekvämt med plåster.” svarade Ryan trotsigt.
”Han är trött, han har haft en jobbig helg.” ursäktade Kate honom.
Ryans farmor snörpte surt på munnen.
”Såret läker aldrig om han har plåster på det hela tiden, Esther.” sa farfar George. ”Låt nu pojken vara!”

Det gick ett sus genom församlingen när kyrkporten öppnades och Ryans faster Sue, Walters fru, kom in i kyrkan.
Ryan hörde hur folk viskade om henne när hon gick förbi bänkraderna.
”Sue, kom och sätt dig här.” Farfar George klappade på den tomma platsen bredvid sig.
”Hur har hon mage att visa sig här?” hördes någon viska med avsmak i rösten.
”Hon har inte gjort nånting!” sa Ryan.
Han slog handen för munnen när han insåg att han pratat lite för högt.
Det hettade i kinderna när alla tittade på honom.
”Vill du säga någonting, min pojke?” frågade Pastor Michaels.
Ryan såg på Pastor Michaels, på sina föräldrar, på faster Sue och sist på församlingen.
”Nej, Pastor Michaels… jag menar bara att min faster inte har gjort något fel! Hon kan inte hjälpa vad hennes man gör!”
”Ryan, vännen, det gör inget.” viskade faster Sue.
”Jo, det gör det!” viskade Ryan tillbaka.
Han var trött på den här församlingen som inte gjorde annat än att förtala och skvallra om allt och alla.
Pastor Michaels vinkade fram Ryan.
”Du har visst en del att säga. Kom fram hit till mig, Ryan.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, Ryan, gör det.” sa David. ”De här människorna behöver höra ett och annat.”
Utan att riktigt veta vad han gjorde, reste sig Ryan och ställde sig framför församlingen.
”Vilka är ni att döma?”
”Det är bra pojken min,” sa farfar George. ”ge dem vad de tål!”
”Ni sitter här varje söndag och pratar om förlåtelse och om att man inte ska döma andra. Men så fort ni kommer ut härifrån är det precis vad ni gör!”
Några församlingsmedlemmar nickade instämmande.
Ryan drog ett djupt andetag, för att samla lite mod, sedan sa han:
”Jesus sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. Det kanske ni kan tänka lite på.”
Med de orden gick Ryan och satte sig igen.
Han kände sig lite skakig; han var inte van att prata inför så här många människor.
”Bra Ryan. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.” Pastor Michaels log varmt mot honom. ”Kate, David: ni har en pojke att vara stolt över.”
”Ja, det har vi verkligen.” svarade David.



Soundtrack till berättelsen:

The Beatles: All You Need Is Love

Natt-ångest - del 2

Nästa morgon vaknade Ryan till doften av pannkakor och kaffe.
Han gick ner i köket och slog sig ner vid bordet.
”God morgon.” sade han.
Kate och David såg på sin pojke som satt där och tittade på dem.
Han bar fortfarande den lite för stora T-shirt han använt i brist på en ren pyjamas i natt.
Hans ögon var en aning feberglansiga och håret rufsigt.
”God morgon.” sa Kate. ”Hur mår du älskling?”
”Det är okej nu.”
Ryan slog ner blicken, plötsligt skamsen.
”Förlåt att jag väckte er i natt.”
”Men lilla gubben, det behöver du inte be om ursäkt för!”
David kramade om sin son.
”Du vet att mamma och jag finns här för dig när du behöver oss.”

Plötsligt såg de hur nattens ångest återvände i Ryans blick.
”Jag måste berätta en sak för er.” sa pojken, med tårar rinnande nedför kinderna. ”Jag måste berätta vad som hände i Uncle Walters bil.”

Natt-ångest

Ryan kände rep som slingrade sig runt honom likt snaror och Walters grova händer brände genom huden.

Han försökte komma undan, men Walters grepp var hårt.
”Nej... Snälla... låt bli mig…” bad Ryan.

Men förgäves.

Att kämpa emot hjälpte inte.

Händerna brände mer och mer...

”NEJ! RÖR MIG INTE!!!”

”Ryan, lugn. Det är bara pappa.”
Pappa…?
Ryan öppnade försiktigt ögonen.
Han hade inte Walters vidriga händer på sin kropp och repen var inte rep, han hade bara trasslat in sig i sitt lakan.
Och det var inte Uncle Walter som höll i honom - det var pappa och mamma.
De satt på sängkanten och höll om honom.
”Det är ingen fara, älskling.” tröstade mamma.
”Det kändes som… som om det var på riktigt…!” snyftade Ryan.
”Han kan inte skada dig mer nu, Ryan.” lugnade pappa.
”Han var här!” skrek Ryan.
”Nej, lilla gubben, han var inte här.” sa pappa. ”Du drömde bara.”
David strök bort tårarna ur Ryans ansikte.
Sedan tog han bort det trassliga lakanet och släppte ner det på golvet.
”Är det säkert… att det bara var en dröm?” frågade Ryan.
Han hackade tänder, svettades och frös på samma gång. Han var alldeles våt av mardröms-svett.
Kate kände på hans panna.
”Han har feber. Jag ska hämta en kall handduk.”
Ryan grep tag i sin mammas hand när hon reste sig.
”Jag kommer om en sekund, vännen.” sa Kate lugnt. ”Jag ska bara hämta en kall handduk att svalka ditt ansikte med.”
”Nej, gå inte.” bad Ryan.
Han klamrade sig fast vid sina föräldrar.
David och Kate satt hos sin son ända tills han föll i sömn.

SkrivPuff: Utmaning 210 - 29 juli

Skriv om att finna fel.

”Elle, du kan inte knyta skorna så.”
”Elle, du kan inte hålla pennan så.”

”Elle, du kan inte…"

Bla bla bla...!
Elle morrade. Hennes känslor var en magmabubblande vulkan.

Hela dagen hade allt och alla varit emot henne.
Om hon fick höra ”Elle, du kan inte…” en endaste gång till idag skulle hon skrika högt!

Mrs. Peters föste ner henne på stolen.
”Kan du sitta still här och läsa i din bok som de andra barnen nu?”
”Men jag ville säga en sak.” sa Elle.

Hon höll fram boken mot sin lärare.

”Jag har hittat flera fel här! Fel - i en skolbok!”
Mrs. Peters såg misstroget på den lilla flickan.
”Vad för fel?”
”Stavfel. Tre stycken. Och de har skrivit ett årtal fel!”
Elle slog uppgivet ut med händerna.
”Mrs. Peters, tycker inte ni att vi förtjänar böcker med korrekt information? Det tycker jag faktiskt.”
Mrs. Peters suckade.

Det kändes ofta som om hon inte klarade av det här barnet.
Att ge lilla Elle rätt utbildning var inte lätt.
Flickans intelligens krävde ständigt nya utmaningar och det var inte roligt att som lärare få kritik av en sexåring.

”Elle, du kan gå till biblioteket och låna en bok att läsa om du vill.”
Elle sken upp.
”Vilken jag vill?”
Mrs. Peters log trött mot sin lilla renässans-ängel till elev.
”Vilken du vill.”
Elle sprang iväg mot biblioteket.
Hon kom tillbaka femton minuter senare med en tjock bok som såg tung och gammal ut.

”Ringaren i Notre Dame!” sa Elle lyckligt. ”Har jag velat läsa länge.”
”Du är sex år… vad är det för fel på Disney-versionen…?”
Mrs. Peters insåg att hon tänkt högt när Elle såg på henne med en liten rynka mellan ögonbrynen.
”Disney är bra,” svarade Elle med en liten axelryckning. ”men den är… vad heter det…? Lite förljugen.”
Elle lade klassikern på sin bänk och satte sig på golvet för att knyta ett skosnöre som gått upp.
Mrs. Peters studerade den speciella ungen.
Elle såg upp på sin lärare och log brett.
”Ja, jag vet att det är fel - men detta här är mitt sätt.”