Skriv om panik.
Ocean Beach, CA. 1963
Vi var precis redo att åka på en dagsutflykt till San Francisco, när vi upptäckte att Ryan var försvunnen.
Först letade vi inomhus. Ryan brukade ofta leka kurragömma för sig själv här hemma.
När vi inte hittade honom på övervåningen gick vi ner igen. Vi letade överallt; under matbordet, under soffan - ja, till och med i tvättkorgen.
Ryan har alltid varit en väldigt liten och tanig kille och får plats att gömma sig på de mest underliga ställen.
Men nu fanns han ingenstans.
Vi började känna en viss panik. Var fanns pojken?
"Jag går ut och letar efter honom." sa Maggie.
Vår bästa vän och granne sprang ut och ropade på Ryan.
Kate såg oroligt ut mot havet.
"David, tänk om han har gått ut på bryggan... och ramlat i?"
Jag rusade ut på bryggan, men såg inte vår lille pojke någonstans.
Tänk om han hade ramlat i vattnet...? Ryan var redan mycket bra på att simma, men detta var en kall och blåsig dag och han var inte van att simma i stora vågor.
"RYAN!" skrek jag så högt jag kunde.
Jag hörde steg bakom mig. Sedan kände jag Maggies hand på min rygg.
"Vi har hittat honom." sa Maggie. Hon log. "Kom David, du måste se det här."
Maggie och jag gick mot garaget.
Och där, i baksätet på bilen satt Ryan.
7-åringen log mot oss.
"Hej pappa!" sa han.
Jag lyfte ut Ryan ur bilen och höll honom tätt intill mig.
Paniken rann av mig när min lille son lade armarna om min hals och kramade mig.
"Älskade unge..." suckade jag, av lättnad. "du får inte försvinna sådär."
"Vi var jätteoroliga." sa Kate.
Ryan såg förvånat på oss.
"Men jag försvann inte. Jag har väntat här på er i hela mitt liv nu faktiskt."
Kate och jag såg varandra och skrattade.
Ryan suckade lite otåligt.
"Ska vi åka till San Francisco nån gång...?"
Jag gav Ryan en kram till och satte honom i baksätet.
"Ja, lilla gubben, nu ska vi åka till San Francisco!"
"Yaaaaaay!" jublade Ryan glatt.
Ocean Beach, CA. 1963
Vi var precis redo att åka på en dagsutflykt till San Francisco, när vi upptäckte att Ryan var försvunnen.
Först letade vi inomhus. Ryan brukade ofta leka kurragömma för sig själv här hemma.
När vi inte hittade honom på övervåningen gick vi ner igen. Vi letade överallt; under matbordet, under soffan - ja, till och med i tvättkorgen.
Ryan har alltid varit en väldigt liten och tanig kille och får plats att gömma sig på de mest underliga ställen.
Men nu fanns han ingenstans.
Vi började känna en viss panik. Var fanns pojken?
"Jag går ut och letar efter honom." sa Maggie.
Vår bästa vän och granne sprang ut och ropade på Ryan.
Kate såg oroligt ut mot havet.
"David, tänk om han har gått ut på bryggan... och ramlat i?"
Jag rusade ut på bryggan, men såg inte vår lille pojke någonstans.
Tänk om han hade ramlat i vattnet...? Ryan var redan mycket bra på att simma, men detta var en kall och blåsig dag och han var inte van att simma i stora vågor.
"RYAN!" skrek jag så högt jag kunde.
Jag hörde steg bakom mig. Sedan kände jag Maggies hand på min rygg.
"Vi har hittat honom." sa Maggie. Hon log. "Kom David, du måste se det här."
Maggie och jag gick mot garaget.
Och där, i baksätet på bilen satt Ryan.
7-åringen log mot oss.
"Hej pappa!" sa han.
Jag lyfte ut Ryan ur bilen och höll honom tätt intill mig.
Paniken rann av mig när min lille son lade armarna om min hals och kramade mig.
"Älskade unge..." suckade jag, av lättnad. "du får inte försvinna sådär."
"Vi var jätteoroliga." sa Kate.
Ryan såg förvånat på oss.
"Men jag försvann inte. Jag har väntat här på er i hela mitt liv nu faktiskt."
Kate och jag såg varandra och skrattade.
Ryan suckade lite otåligt.
"Ska vi åka till San Francisco nån gång...?"
Jag gav Ryan en kram till och satte honom i baksätet.
"Ja, lilla gubben, nu ska vi åka till San Francisco!"
"Yaaaaaay!" jublade Ryan glatt.
2 kommentarer:
Man förstår verkligen föräldrarnas panik! Tur att de hittade Ryan!
Ja, det var verkligen tur att de hittade honom!
Läskigt när små barn försvinner...
Skicka en kommentar