En ångestfylld natt - del 5

*
Lite senare satt Kate, Ryan och Maggie vid soffbordet och spred ut massor av fotografier framför sig.
"Svårt att välja vilka som ska vara med på utställningen." sa Ryan. "Alla är så fina."
Kate log.
"Tack min älskling."
"Men Gud, den här bilden hade jag nästan glömt bort!" utbrast Maggie.
Kate och Ryan såg på bilden och började skratta.
På bilden stod Ryan och Maureen, sju respektive åtta år gamla, på piren och log brett mot kameran.
Maureen hade tappat båda sina framtänder och såg riktigt glad ut för det.
Ryan hade lite glass på näsan och plåster på båda knäna.
Båda barnen hade Looney Tunes-motiv på sina T-shirts; Maureens hade Tweety Bird och Ryans Bugs Bunny.
"Har jag verkligen sett ut så här?!" utbrast Ryan.
"Ja, det har du." skrattade Maggie. "Ni var så söta! Kate, den här bilden måste du ha med på utställningen!"
"Det kan du lita på." log Kate. "Den här bilden är underbar."
"Den här var också underbar." sa Maggie.
Hon gav Kate en bild.
En 2-årig Ryan satt på stranden i bara blöja och T-shirt. Han såg ut att prata med en stor Golden Retriever.
"Jag kommer ihåg den hunden!" sa Ryan. "Den bodde granne med farmor och farfar. Han var jättefin."
"Ja, det stämmer." sa Kate. "Vilket minne du har. Hunden var världens snällaste och han älskade er barn. Han hette Scrappy, men du kallade honom Kompis. Varje gång du var hos farmor och farfar ville du leka med Kompis."
"Så det är därför min plysch-hund heter Scrappy!" sa Ryan.
Kate nickade.
"Du döpte den när du var två år. Rebecca frågade vad den hette och du svarade, som om det var det mest självklara i världen; 'Scwappy! Kompis!'"
Ryan skrattade.
"Scwappy... kul att jag kunde prata..."
Kate och Maggie skrattade också.
Ryan hade nästan glömt bort sin feber nu. Det var så kul att titta på alla bilder och prata om alla gamla minnen.
*