Hollywood Kidz – kapitel 4

*
Korvgubben Irving spärrade upp ögonen.
"Hälsovårds... nämnden...?"
”Just det, Irv.” Miss Danelli log triumferande. ”Jag har kontakter. Ett litet telefonsamtal och du ryker från korvbranschen fortare innan du hinner säga ketchup...”
Irving flinade upp sig, inställsamt.
”Nikki Danelli, du och jag har ju känt varandra länge.”
”Ja, ända se'n jag stal min första varmkorv från dig för tretton år sedan. Men nu är jag lite äldre och lite klokare, så nu skulle jag inte äta nåt från den här vagnen om jag så fick betalt för det. Ciao Irving!”
Nikki Danelli vinkade åt korvgubben och började gå gatan ner.

När Nikki Danelli gått en liten bit, vände hon sig om och ropade på flickan.
”Hungrig?”
Flickan sprang ikapp Nikki Danelli.
”Utsvulten!”
”Bra." sa Nikki Danelli. "Jag vet ett schysst matställe. Min pappas bäste polare äger det. Gillar du italienskt?”
”Jag gillar typ allt utan korvgubbens snorbusar på.” flinade flickan.
Hon och Nikki Danelli brast i skratt.
”Toppen.” sa Nikki. ”Mot Frankie's!”
*

Hollywood Kidz – kapitel 3

*
”Släpp henne Irving!”
Korvgubben och flickan vände sig om och fick syn på en mörkhårig tjej i 20-årsåldern.
Korvgubben flinade upp sig.
”Ah, Miss Danelli! Hur står det till idag?” sa han med lismande stämma.
”Bara fint.” svarade tjejen kort. ”Men släpp ungen nu, innan du krossar armarna på henne.”
”Hon stal en varmkorv.” sa korvgubben.
Tjejen tog upp en sedel och räckte över den till korvgubben.
”Här har du. Låt ungen gå nu.”
Korvgubben släppte taget om den lilla flickan.
Flickan såg på den äldre tjejen med ett tacksamt leende.
”Tack för att du betalade!”
”Det var så lite så.” svarade tjejen leende. ”Nu ska jag göra dig en ännu stor tjänst.”
”Vaddå?” frågade den lilla flickan.
Den äldre tjejen tog hennes varmkorv och slängde den i den intilliggande papperskorgen.
”Tro mig; du vill inte äta mat från en man som petar sig i näsan.”
Flickan gjorde en äcklad grimas.
”Bläää...!”
”Exakt.” flinade tjejen.

Korvgubben snodde runt flera varv för att försäkra sig om att ingen hört henne.
”Snälla, lilla Miss Danelli... jag petar mig inte i näsan... Jag är renlig av mig.”
Tjejen, som enligt Irving hette Miss Danelli, himlade sig.
”Yeah right... and Santa lives with the Toothfairy in Queens.”
Korvgubben öppnade munnen för att säga något, men Miss Danelli höjde en hand för att markera att han skulle vara tyst.
”Irving, vad tror du hälsovårdsnämnden säger om de besöker din lilla korv-vagn...?”
*

Hollywood Kidz - kapitel 2

Klicka här för att läsa Hollywood Kidz - Kapitel 1

New York City

”Kom tillbaka, din lilla tjuv!”
En stor näve grabbade tag i en liten mörkhårig flicka.
”Ha! Nu fick jag dig! Betala eller lämna tillbaka varmkorven du tog!”
”Jag har inga pengar.” sa flickan.
”Så då stjäl du istället?”
”Jag hade tänkt komma tillbaka med pengar imorgon.”
”Ja, visst,” sa korvgubben. ”och jag är Cole Taylor.”
Flickan stirrade på gubben.
Det fanns ingenting hos honom som tillnärmelsevis liknade den unge filmstjärnan han nyss nämnt.
”Ser ut som om du har ätit honom...” mumlade hon.
Lite högre sa hon:
”Jag lovar, imorgon har jag pengar. Snälla, släpp mig nu.”
”Jag kan ropa på en polis istället.” hotade korvgubben. ”Så får de ringa dina föräldrar.”
”Jag har inga föräldrar!” nästan skrek flickan.
Hon försökte ta sig ur de väldiga labbarnas hårda grepp.
”Du kommer inte undan så lätt.” sa korvgubben. ”Inga föräldrar minsann...? Bor du på barnhem eller i nån fosterfamilj?”
”Skit i det du!” morrade flickan.
Sedan mjuknade hennes röst.
”Jag menade inte att stjäla, men jag är så hungrig! Jag ska betala tillbaka!”
”Lilla flicka, om jag fick en cent för varje gång jag hört en unge säga dom orden skulle jag vara rik som ett troll nu. Du kommer inte undan.”
Korvgubbens blick föll på en patrullerande polis på andra sidan gatan.
Korvgubben skrockade och flickan tänkte att skrattet skulle passa på en skurk i någon tecknad film.
”Nu du, lilla tjuv, åker du dit...!”
Han tog ett hårdare grepp om flickan.
Nu är det kört... tänkte hon.
*

Champion! (Del 3)

*
På kvällen åt Ashlee, Kyle, Coral och Darla middag med Darlas föräldrar och Ashlees föräldrar hemma hos Ashlee.
”Vilken härlig fredag!” sa Ashlee. ”Så jäkla underbart att du vann simtävlingen!”
”Extra härligt att du vann med skadade fingrar – och att du vann över Brent!” sa Coral.
"Awesome!" jublade Ashlee.
”Jag fattar knappt att det är sant.” sa Kyle. ”Jag var övertygad om att Brent skulle vinna.”
”Inte jag.” sa Ashlee. ”Jag visste hela tiden att du skulle vinna.”
Hon log brett mot Kyle.
Kyle log tillbaka.
”Tack Ash.”
”Tänk att Coach Hillman lät Brent vara med i tävlingen bara för att han ville se dig vinna över honom!” sa Darla ”Vilken cool lärare vi har!”
”Mmm." skrattade Kyle. "Och Brent och Jerry är relegerade!”
”Bättre än julafton!” jublade Ashlee
De andra skrattade.
”Ja, det var verkligen bra nyheter.” sa Darla.
”Det blir skönt för er att slippa dom nu.” sa Darlas mamma.
Matthew Hayden såg på sin dotter.
”På tal om nyheter... Ashlee, du har väl nåt att berätta?”
”Just det. Vi fick svaret på mitt EEG idag.”
De andra såg spänt på henne.
Ashlee gjorde en konstpaus. Sedan log hon.
”Jag är frisk. Ingen Epilepsi!”
”Åh Gud vad skönt!” sa Darlas mamma. ”Det var verkligen bra nyheter, raring!”
”Den bästa nyheten på länge!” sa Kyle.
”Vad får vi för efterrätt?” frågade Kevin.
”Här kommer din syster med världens bästa nyhet och frågar om efterrätt...?” sa Matthew.
Men han kunde inte låta bli att skratta.
Kevin ryckte lätt på axlarna.
”Vaddå...? Jag gillar efterrätt.”
”Jag med!” sa Ashlee. ”Blir det chokladtårta eller?”
”Vilka ungar...” skrattade Matthew. ”Tänker ni bara på godis?”
”Vad finns det annars att tänka på?” sa Kevin och Ashlee unisont.
De andra skrattade gott.
*

Champion! (Del 2)

*
”Du ska få så jävla mycket spö din lille skitunge!” väste Brent till Kyle när de stod vid bassängkanten.
Kyle skakade trött på huvudet.
”Kom med nåt nytt material, Brent - det där börjar bli gammalt.”


”Brent är ingen smidig simmare precis...” sa Shirley.
”Nej, han simmar ju som en galning.” sa Max. ”Han kommer att trötta ut sig själv.”
”Han leder...” suckade Ashlee besviket.

Kyle var på väg att ge upp.
Brent ledde stort och nu kände Kyle att det gjorde ont i fingrarna. Han saktade ner.
Nej, ge inte upp nu grabben, tänkte Coach Hillman. Du klarar det här!
Plötsligt hörde Kyle hur flera av hans klasskamrater, samt Coral och Darla, hejade på honom.
”Ge inte upp, Kyle!” skrek Ashlee. ”Du är bäst!”

Hejaropen gav Kyle nya krafter. Han trotsade smärtan i fingrarna och ökade takten.
Han simmade ikapp Brent och sedan förbi honom.
Hejaropen ökade ännu mer.
När Kyle dunkade handflatan i kaklet ett par sekunder före Brent trodde Kyle nästan att taket skulle lyfta sig, precis som Ashlee sagt att det skulle.
Han hade svårt att tro det – men han hade faktiskt vunnit över Brent!
*

Champion! (Del 1)

Blue Creek High School. Fredag.

Kyle, Ashlee, Coral, Darla, Max och Shirley stod vid den klordoftande skolbassängen och såg ut över det turkosa vattnet.
Nu var det inte långt kvar tills tävlingen skulle börja.
”Går det bra att simma med dina onda fingrar tror du?” frågade Darla.
”Det gör inte så väldigt ont.” sa Kyle.
Han log mot Ashlee som gav honom en aningens klentrogen min.
”Det är sant, Ash. Jag har inte så ont längre. Fingrarna är dessutom är tejpade, så det ska nog gå bra."
”Jag förstår inte hur Coach Hillman kan låta Brent simma idag.” sa Shirley. ”Efter det han och Jerry gjorde med Kyle...!”
Hon gjorde en menande gest mot Kyles stukade fingrar.
”Han har nog en plan.” sa Ashlee.
Darla såg på henne.
”Vet du nåt?”
Ashlee skakade på huvudet.
”Jag gissar bara.”
”Jag tycker i alla fall att det är fel.” sa Shirley.
”Brent kanske får kramp och drunknar.” flinade Max.
”Nej, jag skojade bara.” sa han efter en stund.

Lite senare gick killarna som skulle tävla mot omklädningrummet.
Coral, Darla, Max och Shirley gick och satte sig på läktaren.
Ashlee dröjde sig kvar hos Kyle.
”Vi ska heja på dig så mycket att taket lyfter sig!” sa hon med mycket iver i rösten.
Hon kramade Kyle.
”Låter bra.” sa Kyle leende. ”Nu måste jag gå och byta om.”
Ashlee nickade.
”Jag får inte följa med dit in,” Hon pekade mot killarnas omklädningsrum. ”så jag går och sätter mig hos dom andra.”
Kyle skrattade.
”Vi ses sen, Ashie.”
”Det gör vi. Spöa skiten ur Brent nu.”
”Ska försöka.” sa Kyle.
*

Kreativt skrivande 30/4

Ord/meningar på S 
Alliteration

Selma skrider sakta som sengångare

Saras solstol stinker salubrin

San Franciscos spårvagnar susar snabbt

Sweeneys solkiga sandaler

Sengångare strövar stilla

Sommar, sol, semester, skimrande saltvatten, solstol, solnedgång, solglasögon

*

Kreativt skrivande 29/4 - 2

Hollywood-barnstjärnor

Hollywood Kidz - kapitel 1

”Audition...?”
August Moon gapade och stirrade på sin agent.
”Skulle jag gå på audition? Knappast. Inte en välkänd stjärna som jag. Jag som har min egen TV-serie och allt!”
Hennes agent nickade somsvar på hennes fråga.
Den 11-åriga flickan gav ifrån sig ett indignerat ljud och rusade iväg så fort att hennes blonda hår flaxade bakom henne.
"PHIIIIL!" gastade hon.
Hon hittade sin regissör i matsalen och högg tag i honom.
”Phil! Tala om för idioterna som ska göra den nya serien att jag är den som ska ha huvudrollen! Jag är bättre än alla andra små wannabe-skådespelare i den här stan! Det vet du Phil!”
Phil Kramer suckade.
”August, lilla gumman... vi vill ge fler barn chansen att visa sin talang.”
August fnös och skakade på huvudet.
”Slöseri med tid om du frågar mig.”
Phil ignorerade hennes kommentar.
”Vi ska ha audition här imorgon klockan tio, du är välkommen att provspela för rollen då.”
August blev tomatröd i ansiktet.
”Rollen är min! Jag har velat ha den ända sedan serien började skrivas!”
Phil suckade igen. Han höjde blicken mot taken, som om det vore himlen.
Han bad tyst och intensivt:
Käre Gud, om du inte är alltför upptagen, var snäll och ge oss en ny stjärna imorgon. Om jag måste jobba med August Moon i en serie till vet jag inte vad jag tar mig till...
*

Kreativt skrivande 29/4 - 1

Ocean Beach, California, 1961

Små barfota fötter dunsade mot träplankorna när pojken sprang ner mot båten som precis lade till vid bryggan.
Ryan var ivrig att få se vad farfar och pappa hade med sig från den här fisketuren.
Hans blå ögon blev extra stora när farfar George visade upp fångsten.
”Vad är det...? Monster...?”
Ryan lät inte rädd, bara väldigt förbryllad. En sådan här fisk hade han aldrig sett förut.
”Den har armar!” utbrast han.
”Det är en bläckfisk.” förklarade farfar. ”Din mamma ska använda bläcket att skriva och måla med.”
5-åringen såg klentroget på havsdjuret.
”Har han bläck i sig...? Näää... farfar, du skojar!”
”Nej Ryan, det finns faktiskt bläck i det här djuret.” skrattade farfar. ”Du ska få se.”
Ryan petade lite försiktigt på bläckfisken.
”Kan man äta honom?”
”Ja,” sa pappa David. ”Vi ska tillaga den sedan. Vill du smaka då?”
Ryan rynkade på sin lilla näsa och skakade på sitt lockiga huvud.
”Neeeej tack...!” sa han med stort eftertryck. ”Vill inte äta fula monster. Jag tycker nog bara om att äta fisk som inte har bläck och armar.”
*

Kreativt skrivande 28/4 - 2

Morgon.

Väckarklockans gälla uppmaning dränkte rummets tystnad.
En trött hand famlade mot avstängningsknappen.
Ännu en väckarklocka i ett intilliggande rum skrällde, sedan ännu en. En irriterande alarmsymfoni hade startat.
När klockorna stängts av blev det tyst i ett par sekunder, men sedan stördes friden åter, denna gången av en munter sång.
Oh, what a beautiful morning!
”Åh toppen... klockan är sex på morgonen och pappa sjunger musikal-sånger – som vanligt...!” stönade Mackenzie.
Hennes tvillingbror Justin såg på henne.
”Du är ingen morgon-människa va syrran?”
Mackenzie bara morrade.

Familjen fick underhållning vid frukostbordet också.
”Farsan, spar sångerna till dina musikelever...” sa Justin.
”Jag tror att musik gör människan lyckligare.” sa Leonard, tvillingarnas näst äldste bror.
”Sovmorgon gör mig lyckligare.” muttrade Mackenzie.

Någon timme senare hade Mary och Henry Jennings stuvat in sina fyra tonåringar i bilen.
På väg till skolan hade familjen piggnat till, de sjöng nu glatt med i sången som spelades på radion – alla utom Mackenzie – hon hade lugnt somnat där hon satt mellan sina bröder i baksätet.
”Väck henne i god tid innan vi kommer fram till skolan” sa pappa Henry.
Matt, äldste sonen i familjen Jennings, viftade lugnt bort sin pappas bedjan om att väcka systern.
”Äh, det blir mycket lugnare för lärarna om hon sover.”
*

Kreativt skrivande 28/4 - 1

*
Solen värmde det gula och röda tältet. Frän doft av djurspillning spreds i sommarhettan.
En man på styltor stapplade fram mellan vagnar och djurburar, någon jonglerade med fyra ägg.
En man, klädd i svarta byxor med hängslen, satt på trappan till en av vagnarna.
Ansiktet en aning rödmosigt med surmulen uppsyn, magen putade ut genom hans solkiga, vita bomullsbrynja, likt en jäsande deg. Han höll en fickspegel i ena handen, i den andra en liten sax som han ansade sina svarta mustascher med.
En liten apa satt på ett positiv och tjattrade om ditt och datt.

Vid en sliten gallerförsedd vagn satt en liten pojke och tittade på sin bästa kompis, ett sorgset lejon som nu vankade rastlös i sin bur.
”En dag ska vi ta oss härifrån, du och jag.” sa pojken.
Lejonet såg på pojken med blanka ögon. Han kom fram till gallret och satte sin fuktiga nos mot pojkens utsträckta hand.

Pojken spratt till när en mullrande röst röt att han skulle komma genast.
Lejonet morrade, han tyckte inte om att den tjocke, otäcka mannen skrek på hans lille kompis.
De andra på cirkusen gillade inte heller hur den stackars pojken behandlades, de gav honom sympatiska blickar när han med blicken i marken gick mot mustasch-mannens vagn.
*

Födelsedags-special 27/4: Maureen

Grattis Maureen!

*

(Klicka på bilden för större version)

*

Anfall – del 30

*
På skolbussen visade Kyle Coral textmeddelandet från Ashlee.
”Vad skönt att hon mår bättre.”
”Ja, verkligen.” sa Kyle. ”Men jag är orolig i alla fall. Ibland säger Ashlee att hon mår bra fast hon i själva verket inte gör det.”
”Mmm, jag vet.” sa Coral. ”Och jag känner en till som gör så.”
”Gör du? Vem då...?” frågade Kyle.
”Han sitter bredvid mig.” sa Coral och log.
”Jag brukar väl inte göra så?” sa Kyle.
Han låtsades bli förnärmad.
Coral småskrattade.
”Ska vi hälsa på Ash imorgon?” frågade hon efter en stund.
Kyle log och nickade.
”Ska du jobba i badhuset i eftermiddag förresten?”
Coral skakade på huvudet.
”Då måste du vara hemma med... du vet...” viskade hon.
Visst ja, tänkte Kyle, Han ska ju inte jobba förrän i helgen.
”Darla och jag tänkte göra nåt efter skolan.” sa Coral. ”Du kan väl du hänga med då?”
”Om ni inte sjunger.” sa Kyle med trulig min.
”Jag kan inte lova någonting.” flinade Coral.
*

Anfall – del 29

*
”Har ni sovit bra inatt?” frågade Nancy när de satt vid frukostbordet.
”Ganska bra.” sa Kyle.
”Ja, du har väl haft ont, lilla stackare.” sa Nancy.
Hon sträckte sig fram mot Kyle för att klappa honom på kinden, men Kyle drog undan huvudet.
Han skyndade sig att resa sig och tog bort sitt juiceglas till diskmaskinen.
”Vi måste nog gå nu.”
Coral reste sig också.
”Ja, bussen kommer snart."
Sedan tillade hon, försiktigt:
"Vi kommer hem senare idag, vi ska göra läxor med några kompisar. Vi äter nog middag med dem också.”
”Okej.” sa fadern. ”Men var hemma senast klockan nio.”
”Ja Sir.” sa Coral.

”Hörde du dem inatt?” frågade Kyle när han och Coral gick mot bussen.
”Om jag hörde dem...?" Coral gjorde en grimas. "Jag ville skära av mig öronen!”
”Jag med.” sa Kyle.
*

Anfall – del 28

*
”Vad glad du ser ut, brorsan.” log Coral. ”Gulligt meddelande från Ash?”
Kyle nickade och såg ännu gladare ut.
Coral fnissade.
”Sluta fnissa, syrran, jag är inte kär i Ashlee.”
"Lite...?" sa Coral.
Kyle blev lite röd om kinderna och skakade på huvudet.
Coral log och började sjunga:
"L is for the way you look..."
”Sluta sjunga.” avbröt Kyle. Han försökte låta sur, men Coral kunde inte undgå att höra skratt i hans röst. ”Du är inte med i en musikal, lilla retsticka.”
Coral skrattade och fortsatte att sjunga L-O-V-E.

O is for the only one I see...

”Ska du hålla på så här hela dagen?” undrade Kyle, fortfarande skratt i hans röst.
Coral nickade.
”Och om du pratar om det med Darla kommer ni hålla på så här båda två...” sa Kyle, mer för sig själv än till sin syster.
Coral såg ut som hon fått världens bästa idé.
”Yes! Bra idé Kyle! Vad kul Darla och jag ska ha!”
Kyle kastade sin kudde på Coral.
Coral kastade skrattade tillbaka den.

De hörde inte att fadern kom in i rummet.
”Frukosten är klar.”
”Okej, vi kommer.” sa Coral.
Kyle skyndade sig att bädda sängen, vilket inte var så lätt med två skadade fingrar.
Coral kastade en försiktig blick på fadern, sedan hjälpte hon Kyle med bäddandet.
Fadern sa ingenting om det, men han såg lite otålig ut.
”Skynda er lite nu.”
”Gå ut till köket och ät du,” sa Coral till Kyle. ”Jag kan bädda klart.”
”Tack.” mimade Kyle när inte fadern såg.
*

Anfall – del 27

*
Innan Kyle gick till skolan på tisdagsmorgonen skickade han ett textmeddelande till Ashlees mobil.

Hej lilla Ashie!
Hur mår du? Coral & jag tänker mycket på dig (oroliga).
Jag hoppas du kan komma tillbaka till skolan snart! 
Saknar dig & det är mycket roligare när du är där!
Love, Kyle

Det kom ett svar från Ashlee nästan meddetsamma.

Hej finaste & sötaste K!
Är skolan inte rolig utan mig? (*blush*)
Awww, du är det sötaste som finns! :)
Jag ville gå till skolan idag, men måste vara hemma
och vila ett par dagar säger pappa, soooo boring...! :/
Oroa er inte, finaste vännerna, jag mår ok, huvudet känns bättre nu.
Är bara lite trött.
Hur mår du då? Jag hoppas du inte har super-ont i fingrarna... stackare :(
Vi ses snart! (hoppas jag)
Kom hit nån dag efter skolan så jag får krama dig lite! <3

Krama Coral från mig
och ha en bra dag!
Love,
Ash.*

Anfall – del 26

*
När Kyle låg på sin säng tänkte han att han skulle ringa Ashlee lite senare och höra hur det var med henne.
Hon hade fått åka hem när EEG:et var klart och nu skulle hon få vara hemma från skolan ett par dagar och vila.
Kyle kunde inte sluta oroa sig för henne och han var rädd för att resultatet skulle visa att hon var väldigt sjuk.
Det var som om Coral kunde läsa hans tankar (som så många gånger förut), för nu såg hon på honom bortifrån sin säng och sa:
”Det är nog ingen fara med Ashlee. Hon är en kämpe.”
”Jag hoppas du har rätt.” sa Kyle.
Sedan gäspade han. Oj, vad trött han var!
”Cor, väck mig om jag somnar.”
Coral lade ifrån sig sin bok och skrattade, det var ett mjukt litet skratt.
”Om du somnar...? Jag slår vad om att du sover inom tre sekunder.”
Kyle log mot sin älskade syster och gäspade igen.
”Kul Coral.”
”Det är klart att jag väcker dig, brorsan. Du hinner sova en timme, sedan är det middag.”
”Mmmm...” mumlade Kyle.
Sedan somnade han.
*

Anfall – del 25

*
Fadern var inte hemma när Kyle kom hem sent på eftermiddagen, bara Coral, hon satt i soffan och läste.
Kyle satte sig bredvid henne.
”Hej! Max berättade vad som hände idag. Hur är det med fingrarna?”
”Stukade och svullna. Ashlees pappa fixade dom.”
”Stackare.” sa Coral. ”Gör det ont?”
”Lite.”
Coral gav honom en blick.
Kyle kunde inte låta bli att le.
”Okej syrran, du genomskådar mig, det gör faktiskt... väldigt ont.”
”Vad gör ont?”
Kyle och Coral vände sig om och såg fadern stå vid köksbordet. Han lastade upp matvarorna han och Nancy precis varit och handlat.
”En kille i klassen knäckte fingrarna på mig.” svarade Kyle.
”Kom hit så får jag se på dom.” sa fadern.
Kyle höll upp handen så att fadern skulle se de bandagerade fingrarna.
”Doktor Hayden tejpade dom.”
”Åh... stackars liten...” Nancy gick fram till soffan och kramade om Kyle.
”Jag går och lägger mig en stund.” sa Kyle.
”Nu? Innan middagen?” skrattade fadern.
”Det har varit en lång dag.” sa Kyle.
Han var trött och började få huvudvärk.
”Ja, ja, ta en liten tupplur du." sa fadern. "Men missa inte middagen.”
”Nej då.” sa Kyle.
*

Anfall – del 24

*
Vid röntgen såg Matthew att Kyles fingrar som tur var inte var brutna.
”De är inte brutna, men ganska kraftigt stukade. Jag ska tejpa fingrarna och lägga på bandage.”
Matthew såg hur Kyle bet ihop för att inte visa hur ont han hade när Matthew lade bandage runt fingrarna. Han log mot pojken.
”Kyle, du får säga till om det gör ont.”
Kyle log ett blekt leende.
”Det är inte så farligt.”
”Är du alltid så här tapper?” frågade Matthew.
Kyle ryckte på axlarna.
”Nej, jag tror inte det.”
Han blev tyst en stund, sedan såg han på Matthew.
”Doktor Hayden?”
”Ja?”
”Kommer Ashlee att bli bra?”
”Ja, Kyle, det tror jag. Vi får resultatet på hennes EEG om ungefär en vecka, men jag vågar säga redan nu att jag tror hon blir bra.”
”Ashlee är en stark tjej.” sa Kyle.
”Ja, det är hon.” Matthew log. ”Kyle, du vet att du betyder jättemycket för Ashlee va?”
”Hon betyder jättemycket för mig också.” sa Kyle.
”Selma och jag är jätteglada att du är Ashlees vän. Vi tycker att du är en väldigt bra grabb.”
Kyle visste inte riktigt vad han skulle säga.
”Tack.” sa han och log blygt.
*

Anfall – del 23

*
Just som Ashlee fått elektroder fastsatta på huvudet av sjuksköterskan och EEG:et skulle sätta igång, satte sig hon sig spikrak upp i sängen.
”Hur är det med Kyle?”
”Han sitter här utanför och väntar.” sa hennes mamma.
”Hans fingrar.” sa Ashlee. ”Dom kanske är brutna.”
”Brutna?” frågade hennes pappa. ”Har han skadat sig?”
Ashlee berättade vad Jerry gjort.
Matthew svalde en hel drös med svordomar och ilska tillmälen. Istället gav han Ashlee ett lugnande leende.
”Jag kan titta på hans fingrar.”
”Jag hämtar honom.” sa Selma. Hon gick ut i väntrummet.

”Hur mår Ashlee?” frågade Kyle när Selma kom ut till honom.
”De ska göra EEG på henne nu. Det kan ta en timme, men sedan kan du få gå in till henne om du vill.”
”Det vill jag.” sa Kyle.
”Hur är det med fingrarna, vännen? Ashlee berättade.”
Kyle såg ner på sina fingrar.
”Det är ganska okej.”
Selma tog försiktigt hans hand och såg på fingrarna. Hon blev förskräckt när hon såg hur de såg ut.
”Men älskade vän, de är ju svullna, det här måste göra jätteont...!”
”Mmm, lite.” sa Kyle.
”Ashlees pappa skulle vilja titta på dina fingrar och lägga ett förband. Annars kanske inte fingrarna läker som de ska.”
”Okej.” sa Kyle motvilligt.

Han gick efter Selma till ett rum som låg intill Ashlees sjukrum.
”Vi ses sen, vännen.” sa Selma till Kyle och strök honom över kinden. ”Jag går in till Ashlee.”
”Vi kommer dit när EEG:et är klart.” sa Matthew.
Han vände sig till Kyle.
”Vad säger du, grabben, ska vi fixa dina fingrar nu?”
Kyle nickade.
*

Anfall – del 22

*
”Hur mår du?” frågade en sjuksköterska en stund senare när Ashlee låg i en sjukhussäng.
”Som en överkörd grävling...” mumlade Ashlee.
Sjuksköterskan gav henne en medlidsam blick.
”Dina föräldrar kommer snart. Sedan ska vi ta reda på vad som är fel med dig.”

Ashlees pappa, som var läkare på sjukhuset, kom in till sjukrummet först.
”Älskling... vad hände?”
”Jag tror jag svimmade och så krampade jag tydligen.” sa Ashlee. ”Men jag vill åka hem nu, pappa.”
”Vi måste göra ett EEG först.” sa hennes pappa.
Ashlee gjorde en grimas.
”EEG? Är det när man sätter såna där grunkor på huvudet och kollar hjärnan?”
Matthew Hayden log.
”Exakt.”
”Gör det ont?” frågade Ashlee.
”Nej, älskling, det känns inte alls när man sätter elektroderna på huvudet.”
Selma Hayden kom inskyndade i Ashlees sjukrum. Hon tog Ashlee i sin famn.
”Min älskling! Vad hände?”
”Ramlade ner på marken, känner mig nu som en överkörd grävling och ska nu få grunkor placerade på huvudet.” rapporterade Ashlee.
”Vi ska göra ett EEG, för att undersöka om Ashlee kan ha Epilepsi.” sa Matthew.
”Ja, det var väl typ det jag sa...?” sa Ashlee.
Matthew och Selma lyckades skratta lite, trots oron över dotterns hälsa.
*