Skrivpuff - 19 April 2015

*
Obefintlig

Sun City, California. Våren 2011.

Martin Clarke blev ganska förvånad när telefonen ringde och han såg att numret tillhörde hans fosterbarns ena socialsekreterare.
Kvinnan frågade om han och hans fru Joanne kunde tänka sig att ta sig an ett fosterbarn till, en strulig tonårskille, för en kort tid.
Martin sa att de tyvärr måste avböja.
"Maxine är ju nyopererad och ligger fortfarande på sjukhus. Och Alex mår inte helt bra efter allt han varit med om den senaste tiden." skyndade han sig att förklara, för han ville inte att socialsekreteraren skulle tro att han var helt ointresserad av att hjälpa till.
”Så chansen är obefintlig?” frågade socialsekreteraren efter några sekunders tystnad.
Martin svarade att det tyvärr måste bli så.
Men han rekommenderade paret Greenwood, som var nyblivna fosterföräldrar i grannstaden Delphi.
Socialsekreteraren sa att hon förstod och respekterade Martins beslut och tackade så mycket för rekommendationen.
Sedan berättade hon att Sun City, plus grannstäderna Paradise och Delphi, hade ändrat tillbaka till deras tidigare myndighetsålder - 21.
Martin tänkte leende att denna nyhet med all säkerhet skulle ogillas av många tonåringar. Men själv tyckte han att denna höjning var rätt så bra, det var definitivt en fördel för fosterfamiljer, eftersom fosterbarn annars ”växte ur” sin familj så fort de fyllde 18.
Hans egna fosterbarn Alex och Maxine brukade oroa sig en aning för just detta ibland.

Så fort Martin hade avslutat telefonsamtalet gick han och Alex på en promenad längs stranden.
Medan de gick i den mjuka sanden berättade Martin vad socialsekreteraren och han hade pratat om.
Pojken var lättad över att socialsekreterarens ärende inte hade gällt honom den här gången.
”Jag blev faktiskt lite nervös när jag förstod vem du pratade med...” erkände han.
Alex tog ganska lätt på nyheten om han inte skulle bli myndig förrän om 3 ½ år. Och han höll med om att höjningen till 21 faktiskt var en fördel för honom och hans fostersyskon.
Han finurligt mot sin fosterfar och sa:
”Jaha, farsan, det ser ut som du och Jo får dras med mig ett tag till då.”

Martin skrattade och kramade om sin älskade fosterson.
”Du kommer alltid att vara vår son, grabben. Det spelar ingen roll att du inte är vår biologiska unge, vi har älskat dig ända sedan du kom till oss.”
”Bli inte sentimental nu, farsan…” suckade Alex.
Men han sa det med glimten i ögat och log brett.
”Men ärligt talat, Martin,” tillade han. ”jag älskar er också. Och utan dig och Joanne och mina syskon skulle jag inte vara den jag är idag."
Alex tittade ner i sanden ett ögonblick, som om hans egna känslor och ömhetsbetygelser gjorde honom generad.
Martin rufsade honom i håret och då tittade Alex upp och log.
"Dessutom är det helt awesome att ha en biologisk familj och en extrafamilj.” tillade han.
Martin log varmt. Han kramade om pojken igen och gav honom en liten puss på den sandblonda håret.
”Du är en underbar - helt awesome - unge, Alex Spencer-Clarke.”

Skrivpuff - 18 April 2015

*
Dagligen

Sun City, California. Våren 2011.

Maxine satt i sin sjukhussäng och såg bort mot fönstret där solen sken in.
Hon log åt det vackra vädret, men suckade samtidigt åt att hon inte kunde gå ut. Viljan fanns där, men inte orken.
"Oj, vad du suckar tungt, vackra flicka."
Maxine vände sig om och log när hon hörde en av sina favoritsköterskor.
"Ingen fara, jag är lite trött på att sitta här inne bara."
Sköterskan gick fram till den späda lilla tonårsflickan och strök henne över det mjuka lockiga håret.
"Ska vi ta en promenad då?"
Maxine sken upp, men så suckade hon igen.
"Jag måste ju vila."
Sköterskan log och blinkade på ena ögat.
"Ja, det måste man ju efter operationer. Men vi tar en rullstol. Vad säger du om det, stumpan?"
Maxine funderade.

"Det är ju så fint väder ute och vi kan köpa glass." fortsatte sköterskan.
Maxine sken upp som ett litet solsken.
"Ja, vi lämnar det här rummet en stund!" sa hon lyckligt.
Sköterskan log.
"Lite frisk luft och solsken gör dig gott, flicka lilla. Och i eftermiddag kommer väl din familj och hälsar på?"
Maxine nickade.
"Ja, så det här blir en rätt så fin dag i alla fall."
Sköterskan kramade henne.
"Du är en så stark och livsglad unge, Maxie. Du är fantastisk."

Maxine log, lite blygt.
"Tack. Jag gör mitt bästa. Och förresten blir det lite lättare att vara stark och livsglad när man har världens bästa sköterskor och läkare omkring sig."
Sköterskans ögon glänste till av tårar.
"Åh lilla flickebarn... du är fin du."
Maxine log brett och ryckte på axlarna.
"Jag är bara ärlig."

Skrivpuff - 17 April 2015 - del 2

*
Senare på kvällen, när alla gästerna hade gått hem, stod Dani och hennes tvillingbror Blue utanför köket och hörde fosterföräldrarna prata om dem.
”De störda ungarna måste flyttas till ett annat fosterhem, snarast.” sa fostermodern. "Vi kan inte ha en unge som ljuger och skär sin hud i slamsor och en unge som drömmer sjuka mardrömmar var och varannan natt..."
"Jag håller med." sa fosterfadern. "Visserligen får vi pengar för dom, men det funkar inte att ha dom här längre. Den där lilla snärtan kan ställa till det för oss med sina lögner. Och pojken borde verkligen inte fått komma ut från den där institutionen..."
Blue svalde. Han skämdes så för sina mardrömmar och vanföreställningar.
Dani mumlade osande svordomsramsor på italienska och stormade upp på övervåningen.
Blue följde med sin syster.
"Det är nog bra om vi förflyttas..." sa Blue tyst.
Fast mest av allt ville han ju komma hem. Hem till New York City och pappa. Han visste att Dani ville detsamma.
I juli, om två månader, skulle de få komma hem igen. Men syskonen ville hem nu!
"Om vi bränner ner det här skithuset kommer vi härifrån." sa Dani tankfullt.
Blue stirrade på henne.
"Då spärrar dom in oss..."
Nu flinade Dani.
"Jag skämtar bara, fattar du väl!"
Sedan blev hon allvarlig igen.
"Men vi måste få komma härifrån. Jag tänker inte bo med en pedofil!"

Fosterfamiljens äldsta fosterbarn, Martha, som skulle fylla 18 år senare i sommar, uppenbarade sig i dörröppningen till Danis rum.
"Har han varit på dig...?" sa hon.
I rösten fanns en blandning av äckel (för fosterfadern) och sympati (för Dani).
Dani nickade.
"Åh... 'little sis', älskling..." utbrast Martha med gråt i rösten.
Hon satte sig bakom Dani på sängen om kramade om henne.
"Jag är så ledsen att han ger sig på dig med. Jag borde ha varnat dig, jag borde ha sett efter dig bättre..."
Dani och Blue stirrade på Martha, den jättegulliga tjejen som de höll av som en storasyster.
"Har han..." började Dani.
Martha nickade.
"Sedan jag var fjorton. Han hotade mig och sa att jag skulle få komma tillbaka till ungdomsvårdsskolan igen om jag skvallrade på honom. Det är så han jobbar, han har en hållhake på sina offer."
Dani svor på italienska igen.
"Vänta bara tills pappa får tag på honom..." morrade hon sedan.
"Pappa är federal agent." förklarade Blue för storasyster.
Martha log lite och kramade dem båda.

*•*•*

Martha hade varit jättegullig mot Dani och Blue ända sedan de blev en liten familj.
Den här kvällen hjälpte Martha sin "lillasyster" att bada och plåstrade om såret på hennes lår.
Och hon tog hand om Dani hela natten. Båda flickorna sov i lillasysters säng - så att fosterfadern inte skulle kunna komma åt henne.
Blue sov på en madrass på golvet i samma rum som flickorna.
Som ett sammansvetsat litet gäng kände sig alla tre trygga och de bestämde att de alltid skulle vara tillsammans så länge de bodde här.

Skrivpuff - 17 April 2015 - del 1

*
Modlös

New York. Maj 2000.

Det var sommarfest hos överklassen. Trädgården var full av finklädda människor som smuttade på dyra drycker ur dyra glas.
Luften var fylld av sorl av prat och skratt. Men plötsligt stannade allt upp och tystnade.
Alla såg på varandra. Var det någon som skrek...?
Sekunden efter fick de svaret. En mörkhårig flicka i 12-13-årsåldern kom utrusande ur huset. Röda fläckar syntes som små rosor mot hennes nu bleka ansikte. Hennes tunna vita sommarklänning var sönderriven och tösen var vild av känslor; ilska och gråt.
Herrn i huset, en man i 45-årsåldern, kom också ut i trädgården. Han log mot sina gäster.
"Ungar... tjurar så fort dom inte får som dom vill..."
Några av gästerna log och nickade instämmande.
Deras värd fortsatte:
"Hon är 12 ½ år, nästan 13, år det lilla livet, och flickor är så känsliga i den åldern. Och så vet ni ju hur fosterbarn kan vara... problembarn, ni vet..."
Han himlade sig och skrattade.
"Det är så hedervärt att ni tar er an fosterbarn," kuttrade en kvinna. "det kan inte vara lätt att ta hand om tonåringar."
Värden log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska gudarna veta, att det inte är lätt alla gånger. Men någon måste ju ta hand om dom stackars barnen."

En av gästerna, Marguerite Logan, kände ett plötsligt och starkt ogillande för sin värd. Hon föraktade hans självgodhet och hur han stod här och skröt för att och hans fru tog sig an fosterbarn.
Marguerites lilla dotterdotter Maxine bodde i fosterhem hemma i California, men den underbara familjen skulle aldrig ens tänka tanken att skrävla så här.
Marguerite såg mot den upprörda flickan som nu sprang ner mot stranden och funderade på om hon skulle gå ner till henne.
Men då kom festens värdinna fram till henne.
"Jag går till henne, Marguerite. Våra gäster ska inte behöva trösta våra ungar."
Marguerite log tveksamt, men återgick sedan till att mingla med sina väninnor.

*•*•*

Dani Danelli satt ensam på stranden. Hon var naken under den tunna, sönderrivna klänningen och darrade som en sparvunge.
Medan hon snyftade skar hon sig på låret, med något vasst föremål som hon hittat på stranden.
"Dani! Vad tar du dig till...?!" fostermoderns röst lät förfärad. "Ska du skära sönder dig själv?"
Flickan svarade inte.
Fostermodern var nu framme vid henne.
"Sluta genast med det där, flicka!"
Hon slet det vassa föremålet ur Danis hand och slängde iväg det.
"Din man försökte våldta mig." sa Dani och såg sin fostermor rakt i ögonen.
Fostermodern flämtade till. Men i nästa sekund ändrades hennes ansiktsuttryck och hon såg iskallt på Dani.
"Du ljuger." sa hon.
Sedan blev hon arg.
"Hur understår du dig att komma med sådana anklagelser...?!" skrek hon.
"Jag ljuger inte!" skrek Dani, rösten het av ilska. "Ditt äckel till man drog av mig trosorna och försökte lägga ner mig på sängen...! Men jag slet mig lös och sprang ut innan han hann gå längre..."
Fostermodern gav Dani en örfil.
"Din hemska lilla lögnerska! Efter allt vi gjort för dig...!"
Dani sjönk ihop. Det var inte likt henne att känna sig så här modlös och svag, men det gjorde hon nu.
Hon väljer att inte se sanningen... tänkte den stackars sargade flickan.

Fosterfadern hade också kommit ner till stranden nu. Han fick veta vad Dani sagt om honom.
Han böjde sig ner över flickan.
"Jaså, du sprider lögner om folk, din lilla horunge?"
Dani försökte riva honom i ansiktet, men hans starka armar lyfte upp henne och bar henne mot huset.
Dani skrek och försökte komma ur hans famn.
"Släpp mig ditt äckel!"
Fosterfadern bara skrockade. Det var ett sinistert ljud.
"Du skriker ju som om du håller på att bli mördad...!" utbrast fostermodern. "Tyst nu, flicka."

*•*•*

Uppe vid huset såg det festande folket förskräckt på deras värdars gråtande fosterdotter som sprattlande i mannens famn.
Blod trängde fram på det vita klänningstyget.
Marguerite Logan rusade fram till dem. Hon strök moderligt Dani över pannan och håret.
"Lilla raring, vad är det som har hänt...?"
Dani svarade inte, men det gjorde hennes fostermor.
"Danielle har lite problem... Självskadebeteende. Vi tar hand om henne nu."
"Stackars liten..." sa Marguerite bekymrat.
Och hon kunde inte glömma den lilla tösens bedjande blick. De vackra blå ögonen var fulla av rädsla.
Något står inte rätt till här... tänkte Marguerite. Jag måste kontakta polisen, eller de sociala myndigheterna.
Hon kramade Danis hand, och viskade tyst i flickans öra:
"Oroa dig inte, hjärtat, jag ska försöka hjälpa dig."
Nu grät Dani tyst, för att den här vänliga kvinnan så gärna ville rädda henne.
Men kan hon det...?

Skrivpuff - 16 April 2015

*
Ofullständig

Någonstans utanför London, England.
December 2010.

Imogine Rourke såg sig om i den enorma tamburen. Hon hade inte varit i det här residenset sedan hon var barn (nåväl tonåring i alla fall). Det var tio år sedan, men ändå kände hon igen varenda sak och varenda doft.
"Vad gör jag här, Clive?" frågade hon, aningens otåligt. "Din inbjudan hit var rätt så ofullständig."
"Kära barn, som du vet avled din far..."
"Fosterfar." förtydligade Imogine.
Lite väl hårt att avbryta honom så där, insåg hon sedan. Det var ju inte den vänlige gamle mannens fel att gubbstrutten hade "tagit ner skylten".
"Jo, men det kunde vi lika gärna ha tagit per telefon." sa hon.
Clive skakade medlidsamt på huvudet.
"Imogine, love..." sa han milt och höll hennes händer i sina. "jag vet att du inte stod honom nära, men vi ville inte ge ett sådant besked per telefon."
Imogine ryckte på axlarna.
"Jag uppskattar din omtänksamhet, Clive, det gör jag verkligen." sa hon och lyckades få fram ett leende, trots alla omtumlade känslor hon haft sedan dödsbeskedet. "Men varför skulle jag komma hit?"

Clive tog upp en blå mapp som låg på ett vackert och antikt bord.
"Du måste skriva under ett papper."
Imogine skakade på huvudet och blåste irriterat bort en hårslinga som letat sig ner framför ena ögat.
Den gamle mannens ögonbryn drogs nu samman, som om någon höll på att sy ihop dem med nål och tråd. Det var det dock ingen som gjorde, Clives ansikte visade att han var förbryllad.
"Imogine, din far har testamenterat ett par saker till dig. Men han krävde att du skriver på ett kontrakt."
Ljudet som nu kom över den unga kvinnans läppar lät som en blandning mellan ett skratt och en fnysning.
"Så till och med när han är död kräver han saker av mig...?!" utbrast hon.

Imogine drog på sig ytterkläder, tog tag i sitt bagage (som burits in i huset mot hennes vilja, och öppnade den massiva ytterdörren.
"Säg mig; dog han av hjärtinfarkt, eller av sin elakhet....?" sa hon med hetta i rösten.
Clive tog milt tag i hennes axel och såg henne allvarligt i ögonen.
"Kära barn, du ärver Hartwick Manor."
Imogine stirrade på sin fosterfars äldsta vän och kollega. Hade han just sagt att hon ärvt den här gamla herrgården...?
Hon skakade på huvudet igen och gjorde ett nytt försök att komma ut ur huset.
"Jag vill inte ha det här stället." sa hon bestämt. "Sälj det, bränn ner det, eller gör vad du vill, men jag sätter inte min fot här mer."
Hon klev ut i vinterkylan och bad chauffören i den svarta lyxbilen, samma som fört henne hit till Hartwick Manor, köra henne till Bayswater.
Chauffören höjde på ögonbrynen och gjorde en liten grimas. Det såg ut som han tänkte att hennes smak hade förvanskats där borta i USA.
"Bayswater, Miss...?"
"Ja tack, Bayswater." svarade Imogine och låtsades inte om mannens ogillade ton.
Det dög tydligen inte åt rika snobbar, men det var en av hennes favoritområden i London.
Nu ville hon komma till hotellet så att hon kunde ta en dusch.
Sedan skulle hon ta en liten promenad i stan.
Alla hennes minnen av London var inte dåliga. Staden hade fortfarande en stor plats i hennes hjärta.

Bayswater

Skrivpuff - 15 April 2015

*
Syssla

Sun City, California. Våren 2011.

Holly McCarthy

Idag i skolan diskuterade vi om några av oss fortfarande fick utföra sysslor hemma; såsom att ta ut soporna, hjälpa till med disk, tvätt och städning.
Några av klasskamraterna gjorde sådant fortfarande, för att få ett extra tillskott till veckopengen. Andra påstod att de vägrade - de ansåg att de var för gamla (18 år) för något så larvigt som sysslor.
Alex, min bästa killkompis (som för övrigt bara är 17 ½ än så länge ;-) 
Ja, Alex, min lilla älskling, jag retas med dig...) 
har inga bestämda sysslor hemma. 
Det har inte jag heller. Vi hjälper till om våra föräldrar ber oss om det, eller så kan vi fråga om vi hjälpa till med något.
"Frivilligt...?!" utbrast en kille i vår klass. "Jag skulle aldrig i livet ta ut soppåsar eller städa frivilligt."
"Du skulle inte ens städa ditt rum, ens om du var under pistolhot...!" skrattade vår vän Rodney då.

Efter skolan följde jag med Alex hem. Vi hälsade på hans (foster)mamma Joanne och skulle just gå upp till hans rum när Alex kom på något.
"Har ju inte bäddat sängen...!"
Jag skrattade.
"Det gör väl inget?"
Hans rum var ju alltid välstädat för övrigt och jag tycker inte att det är hela världen om man glömmer att bädda en morgon.
Jag sa detta till honom. Då ryckte han på axlarna och log lite urskuldande.
"Näää, det förstås... men det ser lite finare ut om man har bäddat sängen."
Han skyndade sig upp till sitt rum.
Jag log och såg att Joanne också gjorde det.
"Det där lät som ett praktiskt mamma-råd?" sa jag.
Joanne nickade.
"Jag brukade oftast säga så när ungarna var yngre och jag ville lära dem vikten av att hålla fint i deras rum."
"Det har tydligen fastnat." sa jag och nickade menande mot övervåningen.
Joanne skrattade.
"Ja, eller så blev Alex blyg över sin obäddade säng för att du är här."
Jag skrattade glatt, för det var nog precis så det var.

Jag var fortfarande full i skratt när jag kom in i Alex rum.
Han såg roat och lite undrande på mig där han stod och puffade till en av sina kuddar.
"Vad är roligt?"
Jag la armarna om hans midja.
"Du." sa jag. "Det är sött att du känner att du måste bädda sängen för att jag är här."
Nu skrattade Alex också.
"Ja, vaddå...?" sa han oskyldigt. "Man är väl väluppfostrad."
Han satte sig ner på sin nu bäddade säng och jag slog mig ner intill honom.
"Ska du sova här i natt?" frågade han.
"Om du vill?" svarade jag.
Alex log och himlade sig åt mig.
"Annars skulle jag väl inte fråga..." suckade han.
Sedan skrattade han glatt.
Jag kände mig tvungen att brotta ner honom i sängen och överösa honom med lite pussar.
"Du är lite galen, Holly...!" fnissade Alex och försökte slingra sig ur min famn.
"Galen i dig, ja." skrattade jag och kramade honom.

Skrivpuff - 14 April 2015

*
Vag

Crystal Lake, California. Juni 2005.

Det syntes fortfarande vaga, men ack så förrädiska spår av makeup och tårar i hans ansikte - och nu hörde han farbror och fasters bil köra upp till stugan.
Jävla skit...!
Faster och farbror fick inte se hur han såg ut! De skulle bara ställa en massa frågor då och han ville inte skvallra på sina kusiner, hur mycket de än förtjänade det.
Denny tvättade ansiktet och torkade det så intensivt med sin handduk att han blev alldeles rödflammig.
Han hörde kusinerna prata och skratta i köket. Några av killarna hade munnarna fulla med kakor, godbitar som de egentligen inte fick röra förrän till kvällsmaten. Någon av de rapade högt, som de ofta gjorde när de drack läsk.
Jag är omgiven av idioter... mumlade Denny.

Nu hörde han sin faster och farbrors röster i köket. De nämnde kakorna och sedan hörde Denny sitt namn. De frågade vart han höll hus.
Denny slet av sig de jävla tjejkläderna, knölade ihop dem till en stor boll och stuvade ner dem i en plastpåse, som han sedan gömde i en av garderoberna.
Därefter drog han på sig sina egna kläder och kastade sig på sin säng. Han började bläddra i en serietidning.
Faster kom in i rummet. Hon slog sig ner på sängkanten.
"Nämen, hej lilla gubben." sa hon snällt och strök honom över ryggen. "Är det här du gömmer dig? Hur är det fatt?"
Denny borrade ner huvudet i kudden.
Hon får inte se att jag har gråtit...!
Skamkänslorna gjorde att det knöt sig i magen när han tänkte på det som hänt idag...

Dennys kusiner och deras kompisar hade som vanlig retats för att han såg yngre ut än sina 12 år och 9 månader.
Och de retades för att han var aningens androgyn - eller "tjejig" som de valde att uttrycka det.
När de allihop var hemma hos den 14-åriga granntjejen Zarah lånade de några av hennes kläder och satte dem på Denny. Sedan sminkade de honom.
Men det värsta var ändå det killarna gjorde mot honom sedan, när Denny fräste att minsann inte var tjejig.
”Bevisa att du är kille då.” sa de.
Och så drog de ner hans byxor och tvingade honom att visa snoppen - inför Zarah.
Nu rodnade Denny bara han tänkte på det.

Han var så inne det förnedrande minnet att han inte märkte att faster hade vänt på honom så att hon kunde se honom i ögonen.
"Men, älskade unge, du gråter ju...!" utbrast hon.
Denny suckade. Fasters snälla ömhet hade fått tårarna att rinna igen.
Jäkla tårar!
"Lilla gubben, vad är det som har hänt...?"
Faster smekte hans heta, rödflammiga kinder och kände honom på pannan.
Denny svarade inte.
"Denny, kan du inte berätta för faster vad som har hänt? Jag blir ju orolig."
Pojken skakade häftigt på huvudet. Han rodnade igen och torkade argt sina tårar.
"Det är inget..." mumlade han.
Faster gav honom en kram.
"Okej, men du vet att du kan komma till mig och din farbror när du är redo att berätta?"
Denny nickade.
"Bra." log faster och gav honom en kram till. "Vill du ha nåt, en kaka, lite läsk?"
Denny nickade igen. Han ville ha både kaka och läsk.
Faster drog upp honom från sängen och lade armen om hans magra axlar.
De gick ut i köket tillsammans.
Kusinerna och deras idiot-kompisar kvävde sina skratt och gav Denny retsamma blickar.
Denny sa inget.
Men han blängde på de äldre killarna och gav dem långfingret när de vuxna inte såg.

Bokomslagsbild: Sommarlek

Skrivpuff - 13 April 2015

*
Blind

Sun City, California. Hösten 2000.

Audrey Logan var på besök hos sin dotter Maxines fosterfamilj.
De hade ätit middag och efterrätt tillsammans och snart var det läggdags för barnen. Men före det var det baddags.
7-åriga lilla Maxine satt i badkaret och hennes mamma hjälpte henne att tvätta sig.
"En gång när du tvättade mitt hår fick jag schampo i ögonen och jag skrikade för att jag trodde att jag blev blind... Minns du, mamma?"
Maxine knep ihop ögonen, öppnade munnen stort och gjorde en ljudlös imitation av ett högt skrik.
Hon skrattade åt att hon varit så larvig. Men hon var också noga med att förklara sig:
”Men jag var bara liten då, fem år eller så.” sa hon snusförnuftigt.
Audrey log mot sin lilla trollunge.
”Ja, jag minns den gången. Du var inte ens fem år och du tyckte att det var obehagligt och läskigt med schampo i ögonen.”
Maxine nickade.
"Mmmm... men man måste blunda ju, då kommer inget schampo i ögonen." sa hon med en lätt suck. "Men jag visste nog inte sånt på den tiden."

Audrey skrattade mjukt och fortsatte att massera in schampo-löddret i sin dotters hår.
"Nej du, det är inte lätt att veta allt när man är liten. Så, ska vi skölja håret nu?"
Maxine nickade.
"Jag gör så här."
Flickebarnet slank ner som en säl under vattnet och gjorde sig av med allt lödder.
"Tadaaaa...!" sjöng hon glatt när hon dök upp till ytan igen.
Audrey log och berömde dotterns påhittighet. Men hon tog ändå duschen och sköljde ur Maxines hår.
"För säkerhets skull." förklarade hon. "Så att vi får bort allt schampo."
"Ja, jag vet." nickade Maxine.
Audrey använde sedan en mjuk tvättsvamp och duschcreme och började tvätta flickans späda lilla kropp också.
"Nu blir jag ren och fin." sa Maxine nöjt.
Hon fnissade och skruvade kittligt på sig när hon blev tvättad, men hon trivdes med sin mors närhet och hennes smekande beröring. Sådant var trygghet för Maxine.

När Maxine kommit upp ur badet sprang hon naken in på sitt rum och tog fram något ur en vit byrålåda.
"Vilken pyjamas ska du ha?" frågade Audrey.
Men Maxine drog bara på sig ett par rena underbyxor, ingen pyjamas.
"För varmt med pyjamas." förklarade hon för mamma.
Audrey nickade förstående. Maxine var nämligen ett väldigt "varmblodigt" barn. Ibland var det en strid att få på henne kläder.

***

"Mamma, du ska stanna till jag somnar." sa Maxine när Audrey stoppade om henne. "Och du ska killa mig på ryggen."
Ännu en trygghetsgrej som Maxine älskade.
Audrey tvekade och sneglade på sitt armbandsur. Hon skulle på ett möte med folk i musikbranschen och var rädd att hon inte skulle hinna i tid.
Men samtidigt ville hon ju så gärna natta sin lilla unge... Hon och Maxine sågs ju inte så ofta.
Maxine såg sin mors tvekan. Barnet sög in underläppen mellan tänderna och såg fundersam ut.
"Måste du gå på mötet med musikmänniskorna, mamma?"
Hennes stora blå ögon var alldeles blanka.
"Det gör inget," tillade hon snabbt. "jag blir inte ledsen."
Den lilla ungens tappra försök att inte visa hur besviken hon var kändes som en tagg i Audreys hjärta.
"Åh älskling..." sa hon och tog Maxine i famn. "Jag ringa musikmänniskorna och kolla om jag kan bli lite sen."

Maxine rynkade ögonbrynen.
"Men det är inte bra att vara sen. Det är oartigt faktiskt."
Audrey log ömt och smekte flickans mjuka kind.
"Ingen fara hjärtan, jag ska fråga dom om det är okej att jag kommer senare. Så hinner jag natta dig först."
"Och killa mig på ryggen tills jag somnar...?" undrade Maxine.
Audrey nickade.
"Älskade lilla unge, jag ska krama och pussa dig - och sen ska jag killa dig på ryggen, tills du somnar."
Hon överöste en fnissande liten Maxine med pussar.
Sedan tog hon upp sin mobiltelefon och ringde "musikmänniskorna". Hon berättade att hon skulle göra en väldigt viktig sak och frågade om hon kunde komma till restaurangen och mötet klockan nio istället för åtta.
När hon pratat klart såg hon på Maxine och log stort.
"Musik-mötet får vänta. Nu är det bara du och jag, hjärtat."
"Jaaaaa...!" jublade Maxine och omfamnade sin mor.

Martin och Joanne, Maxines fosterföräldrar, höll på att natta deras andra fosterbarn Alex, en liten 7-årig pojke.
De log när de hörde Maxine jubla.
Flickan kom ivrigt inrusande i sin fosterbrors rum och meddelade lyckligt:
"Mamma Audrey ska stanna hos mig tills jag somnar!"
"Vad härligt, älskling. Då kommer du nog somna gott." log Joanne.
Hon kramade tösen.
"Hoppa i säng nu. Pappa Martin och jag kommer in och tittar till dig sen, som vi brukar."
"Okej!" sa Maxine ivrigt.
Hon kramade och pussade Martin, Joanne och Alex god natt, sedan rusade hon in till sig igen.
"Vad bra att Maxies mamma kunde stanna!" sa Alex.
Det höll Joanne och Martin med om. Och de var så glada över att Audrey valt sin dotter i första hand den här gången.

Skrivpuff - 12 April 2015

*
Overkligt

Sun City, California. Våren 2011.

Alex och Holly tog bussen hem från skolan. De hade egentligen tänkt ta en långpromenad hem till Alex fosterfamilj som bodde vid Silver Beach, men mörka, regnfyllda moln och ett rejält skyfall stoppade deras planer.
När de unga tu satt ombord på bussen tänkte Holly att det nog var lika bra att de inte tagit den där promenaden. Inte bara för regnet, utan mest för att Alex verkade ganska sömnig.
Holly såg leende på honom när han lutade sitt huvud mot hennes axel och såg ut att somna vilken sekund som helst.
"Är du okej, sötis?" frågade hon och smekte hans hår.
Alex rätade snabbt på sig och harklade sig generat.
"Jadå." försäkrade han. "Jag är så overkligt trött bara."
Som för att illustrera detta kvävde han en liten gäspning.
Holly skrattade mjukt och drog Alex intill sig.
"Overkligt trött till och med? Jag har faktiskt märkt det, du höll ju på att somna flera gånger i skolan idag."
Alex låtsades bli väldigt förnärmad.
"Somna i skolan, jag? No way, aldrig i livet!"
Holly fnissade.
"Just du." sa hon och rufsade om i Alex hår. "Men du får luta dig mot mig och sova om du vill."
Alex skakade på huvudet.
"Äh, det behövs inte." flinade han. "Jag ska väl kunna hålla mig vaken tills i kväll."
Men i nästa sekund vände han ansiktet mot fönstret för att Holly inte skulle se att han gäspade igen.
Holly fnissade ännu mer.
"Tyst." muttrade Alex.
Men han log.

******

När de kom hem märkte Alex fostermor Joanne också att Alex verkade ovanligt trött denna sena eftermiddag.
"Lång dag?" frågade hon.
Alex nickade med eftertryck.
"Det kan man verkligen säga. Vi hade simning idag också, kul i och för sig, men det var ett ganska hårt pass. Och dåligt med syre i klassrummen gjorde inte direkt lektionerna bättre..."
Joanne påpekade även att Alex inte hade sovit så bra på natten, eftersom han var orolig för sin sjuka och nyopererade syster Maxine som fortfarande låg inne på sjukhuset.
Ungdomarna tvättade händerna vid diskhon och slog sig sedan ner i soffan.
Holly drog ner Alex så att han nu låg med huvudet i hennes knä.
"Vila lite du." sa hon och strök honom över håret.
Joanne förberedde middagen, men hon passade på att snegla lite på ungarna då och då.
Hon och Holly småskrattade när Alex somnade.
"Han var verkligen helt slut stackarn..." sa Holly.
"Ja. Tack för att du tar hand om honom så fint och ser till att han sköter om sig själv." sa Joanne ömt.
Holly nickade, rörd över de fina orden.
"Det är självklart för mig." sa hon och fortsatte att smeka Alex över håret.

******

Drygt 30 minuter senare kom Alex (foster)syskon Janie och Ricky hem.
Janie lade huvudet på sned och leende studerade hon sin lillebror som snusade gott i sin bästis famn.
"Vad bra att han tar igen lite förlorad sömn."
Just då vaknade Alex till. Han satte sig upp och blinkade sömnigt mot de andra.
"Hej." sa han och log.
"Sovit gott?" frågade Janie.
Alex log ett sött fåraktigt leende.
"Eh... alltså... jag sov inte, jag bara vilade ögonen."
Holly fnissade till.
"Precis som i skolan då?" retades hon.
Ricky såg storögd på henne, sedan på sin storbror.
"Va?!" utbrast 11-åringen. "Somnade du i skolan?! Fick du kvarsittning?"
Alex skrattade lite.
"Nej, jag somnade inte. Bara nästan. Och jag fick ingen kvarsittning."
Han log okynnigt när han tillade:
"Läraren låste in mig i städskrubben bara."
Ricky skrattade gott åt hans knasiga humor.

"Knasboll." skrattade Holly. "Du kan då hitta på tokiga saker."
"Ja, jag har talang för sånt." flinade Alex.
Hon omfamnade honom och pussade honom i nacken.
Alex pep generat till och höll upp en kudde framför sig som sköld.
"Han blir så himla blyg när du pussar honom." skrattade Ricky förtjust.
Holly nickade.
"Ja, visst blir han." sa hon förtjust.
Hon tog kudden från Alex och log åt hans generade leende.
"Du är världens sötaste." sa hon kärleksfullt och så fortsatte hon att överösa sin bästis hals och nacke med små fjärilslätta pussar.
"Lägg av..." pep han.
Men Alex hade egentligen inget emot Hollys busiga beröring. Visst blev han generad, men han kände sig läskedrycks-bubblig av skratt.
Och när han kände sin älskade bästis fingertoppar vandra lätt över hans rygg, innanför hans T-shirt, pirrade det skönt i huden och hela kroppen.
"Är det mysigt, eller läskigt?" frågade Holly.
Hon såg att han njöt, men hon ville testa honom lite.
"Läskigt." mumlade Alex. "Fast lite mysigt också."
Han lutade sig tillbaka, in i Hollys famn.

"Ni två är så söta tillsammans." sa Janie leende.
"Bara när vi är tillsammans?" sa Alex.
Ricky skrattade. Han gillade när hans brorsa var kaxig.
Janie och Holly såg menande på varandra. De log och skakade på huvudet åt att Alex hade en tendens att skämta bort saker när han blev generad.
"Nej, ni är alltid söta." skrattade Janie och rufsade om sin lillebrors hår.
"Särskilt du, Alex." sa Holly bestämt och gav honom en puss kinden.

Skrivpuff - 11 April 2015

*
Ömsom

Paradise, California. Våren 2011.

Nora Spencers känslor för pojkvännen och sambon Darryl var minst sagt komplicerade. 
Vissa stunder var hennes kärlek för honom nästan brinnande, men så fanns de där dagarna när hans humör var så oberäkneligt och våldsamt att hon blev rädd för honom.
Alkohol förvandlade alltför lätt Darryl till en Dr. Jekyll/Mr. Hyde-persona.
Noras 17-åriga son Alex tyckte inte alls att Darryl var en bra man för henne. Pojken upprepade gång på gång att hon borde lämna honom.
Mannen och pojken rök ofta ihop, särskilt under Darryls Mr. Hyde-perioder.
Och innerst inne visste ju Nora att Alex hade rätt om sin styvfar. 
Jag borde göra slut på vårt förhållande innan situationen blir alltför ohållbar... tänkte hon ofta.

Men det var svårt. 
Ibland kände sig Nora så beroende av Darryl, både ekonomiskt och känslomässigt. 
Och när Darryl var mjuk och kärleksfull, som den här morgonen, var det så lätt för henne att glömma den oberäknelige sidan av sambon.
Nu stod Darryl bakom henne där hon satt vid köksbordet och smekte hennes kropp. Hans beröring var öm och lite retsam och fick Nora att fnittra.

Alex och hans 13-åriga lillasyster Cassie satt på andra sidan bordet och såg på sin mor och styvfar. Båda tonåringarna skruvade en aning besvärat på sig.
Darryl såg på dem och skrattade.
"Vad är det med er då, ungar? Blir ni generade av lite kärlek?" retades han.
Alex gjorde en liten grimas.
"Vi äter faktiskt frukost här..." mumlade han.
Cassie fnissade.
"Vad grabben menar är alltså: 'sluta hångla vid matbordet'." sa Darryl till Nora.
Sedan gick han fram till pojken och lindade armarna om hans magra kropp.
"Alex, lilla gubben... en dag kommer du att vilja kela med din flickvän - till och med vid matbordet."
Alex skakade trotsigt på huvudet.
"Jag har ingen flickvän." sa han.
Darryl gav honom en klentrogen blick.
"Inte...? Holly då?" sa han.
Alex kände till sitt förtret att hans kinder hettade.
"Holly och jag är faktiskt bara kompisar." sa han snabbt.
Det var ju sant, men ändå blev han lika pinsamt generad varje gång Holly kom på tal.
"Jaha du..." skrockade Darryl lite skadeglatt.
Och så började han retsamt kittla sin styvson.
"Nej, sluta...!" flämtade Alex och försökte skruva sig ur styvfaderns grepp.
Alex försökte vara allvarlig, men det var så svårt att låta bli att skratta när man var så kittlig som han var.

Nora sa åt Darryl att ta det lite lugnt med pojken.
Hon visste ju att Alex hade lite svårt för att bli kittlad ibland - särskilt av Darryl... Och så ville hon inte att den här fina morgonen skulle urarta i arga känslor och bråk.
Hon kunde vara lugn.
Darryl flinade visserligen och kittlade Alex lite till. Men sedan rufsade han pojken i håret och återgick sedan till att vänslas med Nora.
Cassie som också var tacksam för denna lugna morgon satt bara och fnissade åt allt.
Alex såg roat på sin lillasyster.
"Vad fnissar du åt då...?" flinade han och petade henne retsamt i sidan.
"Åt dig så klart." skrattade Cassie och petade honom i sidan.
Alex räckte lekfullt ut tungan åt sin syster. 
Sedan såg han på de vuxna och skakade på huvudet åt turturduvorna.
"Ska inte ni äta frukost?"
"Vi lever på kärlek." sa Darryl och kysste Nora på halsen.
Alex suckade lätt.
"Ja, ni är ju inte kloka..."

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 3

*
Två dagar efter operationen fick Maxine en stor överraskning.
När familjen besökte henne på sjukhuset verkade de så hemlighetsfulla.
"Vad är det nu då...?" undrade Maxine.
Pappa Martin log.
"Maxie, det är några här som vill träffa dig."
Han flyttade sig från dörröppningen så att Maxine skulle få se de hemliga besökarna.
Maxine stirrade på mannen och kvinnan som stod utanför hennes sjukrum.
Det var två ganska unga personer, ett par som hon inte träffat sedan hon var 13 år - för ganska exakt 4 år och 3 månader sedan...!
"Jason... och mamma!" utbrast hon.
Javisst, det var hennes biologiska mamma Audrey och Audreys pojkvän Jason.
Maxine var minst sagt överraskad. Hon hade inte haft någon vidare bra relation med Audrey de senaste åren.
Och senast de sågs hade allt slutat i skrik och tårar (mest från Maxine) och sedan dess hade mor och dotter knappt pratat med varandra i telefon ens, för Maxine hade känt sig så sviken.
Men nu när flickan såg sin mor stå här hos henne på sjukhuset - för första gången sedan Leukemi-diagnosen - släppte alla de arga känslorna.
Maxine sträckte ut armarna mot Audrey.
"Mamma!" sa hon och så brast hon i gråt.

Audrey rusade nästan fram till sängen och tog försiktigt och ömsint sin dotter i famn.
"Min lilla Maxine...!" grät hon. "Åh, älskade barn... förlåt mig för allt..."
Maxine fick inte fram några ord. Hon bara höll om sin mor och snyftade.
Hon hade aldrig trott att hon skulle vara så förlåtande, och det fanns massor att prata ut om, men just nu var det bara helt underbart att se mamma här.
Och Jason, hennes älskade styvfar! Maxine omfamnade honom också.
"Vad sjutton gör ni här...?" skrattade Maxine genom tårarna.
Nu skrattade Audrey också.
"Hälsar på vår lilla favorit-tjej förstås." sa hon och drog Maxine intill sig igen.
Hon kysste flickan på kinden.
"Åh, fina unge... vad underbart det är att se dig igen!"
Maxine log.
"Detsamma." sa hon.
Och hon kände att hon verkligen menade det av hela sitt hjärta.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 2

*
Maxine blev inlagd på sjukhuset och fick tid för operation. Nästa dag skulle mjälten tas bort.
Hon fick inte äta eller dricka något innan operationen.
Det kändes inte så kul att fasta, men det var ju för hennes eget bästa.
Och det värsta var nog ändå narkosen. Maxine var alltid nervös när hon skulle sövas med den lite creepy masken.
"Om jag inte vaknar igen måste ni veta att jag älskar er allihop - hela familjen." sa hon till Joanne och Martin när de väntade på narkosläkaren nästa morgon.
"Och vi älskar dig, lilla Tiger." sa Martin. "Men du vaknar igen."

Maxine blev sövd och hela mjälten opererades bort.
Det uppstod en orolig liten stund bland kirurgerna under den timslånga operationen när flickan blödde ganska mycket.
Men de hade snart allt under kontroll igen och de kunde gratulera varandra till en lyckad operation.
Ännu en orolig stund uppstod när Maxine inte vaknade upp ur narkosen förrän nästan en timme.
När hon äntligen vaknade var hon väldigt groggy och illamående.
Hennes känslobägare rann över fullständigt när Dr. Craven berättade att hon måste stanna på sjukhuset i ett par dagar.
Den vänliga läkaren höll om den snyftande flickan och tröstade henne.

"Ta inte illa upp, Dr. C, men detta här är ingen särskilt kul plats att vara på..." sa Maxine när hon lugnat sig en stund senare.
Dr. Craven skrattade.
"Jag förstår att du tycker så, raring. Du har fått tillbringa alltför mycket tid på sjukhus, lilla stackare... Men i morgon kommer din familj och hälsar på, då kanske det känns lite bättre?"
Maxine nickade och log.
"Ja, då känns det bättre. Och mamma Jo stannar här med mig i natt."
Hon torkade sina tårar.
Sedan bad hon Joanne om att få sin iPhone så att hon kunde lyssna lite på musik.
Flickan sjönk ner bland kuddarna i sjuksängen och stoppade hörsnäckorna i öronen. Det kändes så skönt att koppla av och drömma sig bort med bra musik.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 1

*
Sällsynt

Sun City, California. Våren 2011

Det var middagsdags hemma hos familjen Clarke. Farmor hade lagat sin goda kycklingpaj och alla slog sig hungrigt ner vid bordet.
"Janie missar världens mumsigaste paj." sa 11-åriga Ricky.
Farmor log.
"Tack raring. Men din syster äter säkert god middag ute med sina vänner, tror du inte det?"
Ricky nickade.
Joanne såg bort mot soffan där hennes 17-åriga (foster)dotter Maxine satt.
"Orkar du äta lite paj med oss, Maxie?"
Maxine skakade på huvudet.
"Jag är inte så hungrig."
Den magra lilla flickan såg blek ut.
Det var i och för sig inte ovanligt att hon var blek och hade dålig aptit, eftersom hon led av Leukemi, men nu höll hon händerna för magen och grimaserade av smärta.
Joanne satte sig intill tösen i soffan och lade armen om henne.
"Ingen fara mamma..." sa Maxine. "Det gör bara lite ont i mag..."
Men smärtan hindrade henne från att säga klart meningen.
"Vi får åka in till sjukhuset." sa pappa Martin.
Han reste sig och gick för att ringa Maxines läkare och ambulans.
Maxine stönade åt tanken på ett sjukhusbesök. Men hon visste att protester inte skulle hjälpa, den här gången heller.

Alex hade börjat bita på en tumnagel och han såg ängsligt på sin syster.
Det var inte ovanligt att pojken blev sjuk av oro för sin älskade syster. Maxine kallade det för "sympati-ont". Så hade det varit ända sedan Maxine fick sin Cancer-diagnos vid 13 års ålder.
Syskonen hade alltid stått varandra otroligt nära och folk brukade ofta säga att Maxine och Alex var mer som tvillingar än fostersyskon och det stämde.
De var dessutom lika gamla, det skiljde endast nio dagar mellan dem.
"Lilla brorsan..." sa Maxine med svag och trött röst. "se inte så orolig ut, jag tänker inte dö. Jag har så jäklarns ont i magen bara..."
Alex gick bort till soffan och satte sig försiktigt på kanten. Han kramade sin systers hand.
Maxine bet sig hårt i underläppen för att inte börja gråta.
Det var inte ofta hon erkände hur dåligt hon mådde, så nu förstod familjen att hon verkligen inte mådde bra.
Lillebror Ricky gick också fram till soffan. Han strök sin syster över pannan.

"Stackars lilla Maxie..." sa han ömt. "du har sällsynt mycket otur."

"Ja," instämde Alex. "alldeles för mycket otur. Det är orättvist!"

Maxine log blekt genom all smärta. Hennes bröder var för gulliga.

***

Farmor stannade hemma med pojkarna medan Martin och Joanne följde med Maxine i ambulansen.

På sjukhuset blev flickan undersökt av sin favoritläkare, Mark Craven.

"Mmmm... det är som jag misstänkte:" sa Dr. Craven efter en stund. "mjälten är förstorad. Jag kan känna den när jag trycker här."
Maxine gjorde en liten äcklad grimas.
"Ewww...!"
Dr. Craven log och strök henne över pannan.
"Ja, det låter lite läskigt, va?"
Sedan suckade läkaren lite.
"Du raring, du kommer inte gilla vad jag har att säga nu... men du måste opereras."
"Nej!" utbrast Maxine.
Dr. Craven nickade beklagande.
"Jo, vi måste ta bort hela mjälten."
Maxine blundade och suckade tungt.
"Det räcker tydligen inte med Leukemi..." muttrade hon.
Martin och Joanne kramade varandras händer.
"Stackars vår lilla unge..." suckade Martin.

Skrivpuff - 9 April 2015 - Del 2

*
Nästa dag

Cassie gjorde som Denny föreslagit på lunchen dagen innan: hon gick till skolan iklädd rosa kläder.
Det kändes sannerligen annorlunda att våga bära den "förbjudna" färgen,
men Cassie trivdes i sin rosa outfit och kände sig fin.
Rosa var ju en av hennes favoritfärger, inte ens några dumma Pink Girls-snobbar kunde ändra på den saken.
Storebror Alex hade peppat henne och han tyckte att Dennys idé var superbra.
Alex var oerhört rörd och glad över att hans älskade lillasyster hade fått så fina vänner som gjorde allt för att stötta henne i svåra tider.

När Cassie kom in i skolans aula, där hennes klass skulle öva med resten av skolkören, sken hon upp och snart fnissade hon lyckligt.
Hennes älskade vänner Finn och Mara stod redan på scenen. Intill dem stod Douglas och hans lilla tjej-entourage. Allihop var stolt iklädda rosa outfits.
"Oh my God...!" utbrast Cassie och sprang upp till dem. "Ni gjorde det! Åh, vad fina ni är!"
De rosa gänget log. Att se Cassie så här glad och uppspelt värmde deras hjärtan.
"Du är finast!" sa Finn och kramade blygt om henne.

Tjejerna i The Pink Girls Club kom nu in i aulan. De stannade tvärt när de fick syn på Cassie och de andra i rosa kläder. Sedan stod de bara stod och gapade.
"Rosa...!" flämtade Sabrina.
"Rosa..." sa Hilary, alldeles torr i munnen.
Denny satt på scenkanten och försökte hålla sig för skratt. Det gick sådär...
"Helt rätt!" flinade han. "Det är rosa. Vad bra att ni har lärt er vad färgerna heter."
Fnittrande sprang Cassie fram till Denny, satte sig ner vid scenkanten och slog armarna om honom.
"Tack för din superbra idé!"
Då upptäckte hon att även Denny var klädd i rosa. Under sin röda munkjacka bar han en rosa T-shirt.
"Du med!" utbrast hon.
Denny log sitt sötaste oskyldiga leende.
"Jaaaa... vaddå...? Passar jag inte i rosa kanske?" skojade han.
Cassie skrattade och grät på samma gång nu. De senaste dagarna hade ju varit extra känslosamma.
"Är du okej...?" sa Denny mjukt.
Cassie nickade och gjorde tummen upp.
"Ja, jag är okej. Ni är så fina bara. Och du har så knasig humor."
Denny pekade frågande på sig själv och ryckte oskyldigt på axlarna.

"Jag är överväldigad över att så många vill hjälpa mig mot mobbarna." tillade Cassie och torkade tårarna. "Förresten passar du i rosa, 'brorsan'."
Denny fladdrade skämtsamt med sina långa, täta ögonfransar.
Cassie fnissade och kittlade honom lite.
"Knasboll!" sa hon och gav honom ännu en kram.
Sedan såg hon bort mot sina skolkören som hade ställt upp sig på scenen.
"Rosa gänget äger!" ropade någon.
"Alltså, inte Pink Girls Club - utan Cassie och company!" tillade någon annan.
Flera i skolkören började applådera åt att The Pink Girls Club hade blivit så snopna och tillplattade.

"Bra jobbat, Cass!" sa en tjej i Dennys klass. "Och du är jättesöt, glöm aldrig bort det, hjärtat!"

Cassie rodnade.

"Awww...! Tack alla! Ni är bara sååå bäst!" ropade Cassie. "I love you!"
Hon rördes till tårar igen.
Men hon hade även ett stort leende på läpparna och hjärtat var fullt av kärlek.

Skrivpuff - 9 April 2015 - Del 1

*
Ställa

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011.

Skoldagen var inte slut än, men Cassie var redan trött. Fokusera på lektionerna samtidigt som hon kämpade med att hålla sina känslor under kontroll tog på krafterna.
Hilary och Sabrina och deras elaka följeslagerskor i The Pink Girls' Club hade inte gjort annat än att snegla, viska och fnittra bakom hennes rygg den här förmiddagen.
När det ringde ut för lunchrast var Cassie redo att storgråta.
Men det gjorde hon inte. Hon bet ihop och gick med sina vänner till kafeterian för att äta.
När Cassie, Finn och Mara gick förbi Pink Girls' Club-tjejernas bord blev de helt fräckt uttittade.
Finn stönade högt och himlade sig.
"Ursäkta mig, är er TV trasig eller...?"
"Nej..." svarade Sabrina dumt.
"Gå hem och glo på den då!" sa Mara argt.
De populära tjejerna tog på sig snorkiga miner, men de tittade bort.
Sabrina hade dock svårt att hålla inne med elakheterna.
"Ska du börja gråta nu igen, Cassie...?"
Pink Girls' Club-tjejerna skrattade högt och hånfullt.
Cassie stirrade ner i golvet och svalde gråten. Hon hatade att hon var så känslig, för hon fick det alltid emot sig.

Då hördes en röst från bordet intill:
"Jaha ja... de rosa hyenorna har konferens nu igen hör jag."
Det var Douglas.
Han och hans tre tjejkompisar gick i Cassies klass. De fyra var också ganska populära high school-elever.
Men till skillnad från The Pink Girls' Club-tjejerna skulle Douglas och tjejerna aldrig ens drömma om att såra Cassie på något sätt. Tvärtom, de avskydde mobbning och var alltid gulliga mot henne.
Nu kunde inte Cassie låta bli att fnissa. Douglas var ju för skön!
Cassie, Mara och Finn slog sig ner vid deras bord.
Hilary vände sig om och såg på dem.
"Jaså du Cassie... försöker du bli populär genom att hänga med Doug och company, eller...?" sa hon med fullt av hån i rösten.
"Det var värst vilken solstråle vi var idag då." sa Douglas och log snett. "Avis för att vi vill umgås med Cass och inte med dig?"
Den kommentaren visste var den tog, det märktes. Hilary var tyst i flera sekunder och bara gapade som en fisk som vill ha luft.
"Jag är verkligen inte avundsjuk på henne...!" utbrast Hilary till slut, pekades på Cassie.
Och så vände hon sig om mot sina väninnor.

Men snart började de stirra igen, för nu kom en söt, brunhårig kille fram till Cassies bord.
Det var Denny Jackson, bästa vän till Cassies storebror. Han gick sista året på high school, men såg mycket yngre ut.
Denny var mycket omtyckt. Han var en glad och charmig kille som inte hade en aning om hur söt och gullig han egentligen var, trots att han fick höra det flera gånger om dagen.
Denny gav Cassie en kram.
"Hej 'lillsyrran'!" sa han och log. "Hur är det?"
Cassie svalde och suckade.
Denny verkade förstå hur det låg till, för han sneglade på Pink Girls' Club-tjejerna och gjorde en ogillande liten grimas.
"Dom är igång nu igen alltså?" viskade han.
Cassies vänner nickade.
När Sabrina och Hilary och deras gäng hade lämnat kafeterian fick Denny veta hur jävliga de varit hela dagen.
"Dom var till och med på Cassie för att hon har rosa Converse idag...!" utbrast Finn upprört. "Idioterna tror visst att de har ensamrätt på rosa nyanser."
Denny tog sig dramatiskt för pannan och skakade på huvudet.
"Patetiskt så det förslår..." suckade han.

Sedan log han och det glimrade till i hans ögon.
Cassie kunde inte låta bli att le hon också.
"Det där lilla leendet känner jag igen. Vad har du kommit på nu, Denny?"
"Vi borde sätta mobbarna på plats." sa Denny bestämt.
De andra nickade instämmande.
"Så bara för att reta gallfeber på Pink Girls Club-snobbarna kan ni allihop bära rosa kläder i morgon." föreslog Denny.
Cassie skrattade förtjust.
"Vilken bra idé!" nästan skrek både Finn och Douglas. "Det gör vi!"
Cassie reste sig upp och gav Denny en stor kram.
"Jag älskar dina påhitt!" sa hon och strålade av glädje.
"Allt för dig, 'sissy'." sa Denny och besvarade kramen.
Cassie var så rörd över att så många ville ställa upp för henne att hennes känslor nu rann över. Hon brast i gråt.
Hela hennes kompisgäng reste sig och kramade om henne.
"Allt blir bra Cassie." sa Finn tröstande. "I morgon ska Pink Girls-puckona få så de tiger."
"Jag älskar er!" sa Cassie.
Hon log genom gråten och torkade sina tårar.

Happy Birthday, Ricky! 8/4 2015

Skrivpuff - 8 April 2015

*
Skrivna

Paradise, California. Våren 2011.

Denny Jackson borde egentligen plugga. Skolböckerna kallade på hans uppmärksamhet där de låg i en hög på hans storasyster Cordelias köksbord.
Men den gamla dagboken han hittat i det öde spökhuset lockade desto mer. Läxorna fick faktiskt vänta.
Med mycket försiktighet och stor andakt slog han upp en sida och började läsa de fina, men lite barnsliga, bokstäverna skrivna i blått bläck.

Kära dagbok,
vi är fortfarande i America. Vi bor nu i ett stort hus i en liten stad.
Idag fick jag lov att gå ut. Inte längre än till trädgården 
utanför huset, men ändå, kära dagbok... jag fick gå ut 
i friska luften! Och solen sken varmt. 
Det var längesedan jag kände mig så här fri, en sällsynt känsla efter så lång tid i mardrömslik fångenskap.
Jag hittade en blomma, vit som den renaste snö. 
Blomman sparar jag här i dig, dagboken, så att jag med lätthet kan minnas denna vackra dag.

Vi ska resa igen. Till en ny plats. 
Detta ställe är inte längre säkert, säger han.
Jag vill stanna i den här fina lilla staden med det vackra namnet: Paradise. 
Men det går inte. Jag måste göra som han säger och jag måste följa med honom, hur rädd jag än är för vad som ska ske härnäst.

Min dagbok lämnar jag här, i detta hus.
Även om jag vet att vem som än hittar dagboken ej kan rädda mig från mitt öde och mina kval, vill jag ändå dela min historia.
Jag ber dig som nu håller min bok i din hand: 
Håll mig i ditt hjärta, om så bara för en liten stund, ty då kan jag få känna att det finns någon som inte har glömt bort mig.

Din
Judith Malia Glaser

Dennys historia-intresse vaknade. Han blev så nyfiken på vad den lilla dagboksskrivande tjejen, Judith Malia Glaser, varit med om.
Han såg på den snövita blomman som flickan hade plockat och strök över den med fingertopparna.
Nu var Denny så uppslukad av dagboken och flickans öde att han inte märkte att han inte var ensam i köket längre...
När en hand lades på hans rygg hoppade han till och flämtade förskrämt.
Han vände sig om och fick syn på Cordelia som stod där.
"Oj... skrämde jag dig, lillebrorsan?" sa hon och log.
Denny log lite fåraktigt och skakade nekande på huvudet.
"Eh... nej, jag blev inte rädd." ljög han.
Cordelia fnissade mjukt och rufsade om hans bruna kalufs.
"Jag märker det, sötnos." småretades hon och kittlade hans nacke. "Vad läser du för nåt som är så spännande då...?"
Denny höll fram dagboken.
"En gammal dagbok. Den är skriven av en judisk flicka - tror jag - på 1940-talet."
Han tillade, med mycket iver i rösten:
"Du bara måste läsa det här, Cor!"
Cordelia tog med sig dagboken bort till soffan, satte sig tillrätta och började läsa.
Denny satte sig intill henne och hon lade en arm om sin lillebror.

När Cordelia läst klart dagboksinlägget hade hon tårar i ögonen.
"Åh... stackars lilla tjej..."
Denny nickade.
"Jag vet, visst blir man helt tagen av hennes ord? Ta bara det här: 'Håll mig i ditt hjärta, om så bara för en liten stund, ty då kan jag få känna att det finns någon som inte har glömt bort mig'. Så starkt!"
Cordelia höll med honom fullständigt.
"Jag kan inte glömma det här nu..." tillade Denny. "En liten tjej som är tillfångatagen av nån man... Det låter ju bara så vidrigt!"
Hans röst bröts en aning och hans började bita på en tumnagel.
Cordelia gav sin lillebror en lång kram.
"Vi håller dig i våran hjärtan, lilla Judith." nästan viskade Denny.