Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 17

*
17 December

Det var dagen före julavslutningen.
Skolan var fylld av jullovs-rusiga ungar och glad stämning.
Colette och hennes klasskamrater satt i deras klassrum och fikade tillsammans med deras lärare.
På varje bänk stod ett levande ljus, som barnen fått ta med sig hemifrån.
Varje eftermiddag sedan den 1:a december hade de tänt sina ljus medan fröken läste ur en mysig och spännande bok.

Colette såg på sitt utsmyckade stearinljus och tänkte på att de hade haft sådana här mysiga stunder i deras gamla skola också.
Både hon och storebror Tony såg fram emot de där dagarna och sagostunderna. De tilläts drömma sig bort och glömma hemförhållandena och skolans mobbare.
Då fick de känna sig trygga och glada, även om det bara var för ett litet ögonblick.
Nuförtiden kände sig Colette och Tony alltid trygga hemma med sin älskade adoptivfamilj och de trivdes bra i den här skolan.
Men så hade det inte alltid varit...

* * *

Även i Tonys klass tände eleverna ljus som de hade stående på sina bänkar.
Tony satt drömmande och tänkte på den sista tiden då han och lillasyster fortfarande bodde hos fosterfamiljen som Gud glömde.
Det hade varit i december för sex år sedan. Då hade han inte fått med sig något fint ljus att ta med till skolans mysstunder.
Varje dag när hans klasskamrater frågade varför han inte hade ljus på sin bänk svarade Tony bara att han glömt.
En dag hade hans snälla fröken givit honom ett vitt fint ljus i en röd liten ljusstake.
Den då 10-åriga lilla pojken hade fått tårar i ögonen. Och han hade tänkt:
Någon bryr sig om mig...

Nu tänkte Tony på hur många han hade i sitt liv som inte ville annat än ge honom trygghet och kärlek.
Dante gav honom en broderlig klapp i ryggen.
"Nej, nu får du faktiskt sluta dagdrömma grabben, annars kanske pepparkakorna och läskeblasken tar slut..."
Tony såg på sin kompis och skrattade.
Emilia log mjukt och hällde upp läsk åt honom.
"Vad tänker du på, Tony?" frågade hon och strök honom över håret.
Tony förstod att han fortfarande såg lite frånvarande ut.
Han skakade på huvudet.
"Eh... tänker på gamla minnen bara." sa han tyst.
Emilia förstod.
Hon kramade hans hand och såg på honom, med en blick full av ömhet och kärlek.
Tony log mot henne, lika ömt och kärleksfullt.
"Jag är okej." viskade han.
Emilia nickade och smekte hans kind.
"Bra."

Happy Birthday Tessa! 17 December 2014

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 16

*
16 December

Emilia Franksten huttrade i vinterkylan den här sena tisdageftermiddagen.
Hon hade visserligen en varm dunjacka och vantar och mössa på sig, men hon hade glömt sin stora, supersköna halsduk i skolans musiksal och det kändes extra mycket nu, eftersom det var iskallt ute.
Att gå tillbaka till skolan och hämta halsduken nu - när hon var halvvägs hemma - kändes lite onödigt, resonerade hon.
Hon snabbade på stegen i stället och försökte låta bli att tänka på kyla.

Snön knastrade mysigt under kängorna och några gnistrande flingor föll från himlen.
Trots att det var lite väl kallt ibland tyckte Emilia om vintern, särskilt när det var så här mycket snö och himlen var beströdd av små diamatliknande stjärnor. Magiskt och vackert.
Plötsligt stannade Emilia till och stirrade in i skogen. Kårar, som inte berodde på vinterköld, spred sig över hennes rygg och hon andades darrigt.
Hon såg konturerna av någon eller något där inne mellan träden.
Vem var det som förföljde henne? Var det samma person, eller väsen, som hon känt sig iakttagen av häromdagen...?
Obehagligt kändes det i alla fall.

Just som Emilia försökte bestämma sig för om hon skulle stanna här och skaka som en liten rädd kanin, eller om hon skulle springa hemåt, hörde hon en välbekant röst bakom sig.
"Emilia! Vänta!"
"Tony!"
Emilia vände sig om och skyndade sig fram till honom.
Åh, vad glad och lättad hon var över att se honom...!
"Du glömde den här." flämtade Tony.
Han höll fram hennes halsduk.
"Åh, hjärtat... har du gått efter mig hela vägen bara för att ge mig min halsduk?" frågade Emilia och log mot honom.
Tony log tillbaka.
"Ja... det är ju jättekallt, jag ville inte att du skulle frysa."
"Tony, du är för söt!" utbrast Emilia, med rösten full av kärlek.

Hon omfamnade honom.
"Jag är så glad att du är här. Det kändes lite läskigt att gå här ensam faktiskt..."
Emilia ryste till och Tony såg bekymrat på henne.
"Vad är det...?" sa han oroligt. "Har du känt av... nån 'spökig' närvaro igen...?"
Emilia nickade.
"Jag såg nåt där, mellan träden."
Hon pekade, men nu fanns där bara kala träd.
"Tänk om jag håller på att bli galen..." suckade hon.
Tony kramade henne.
"Inte då. Men det är lätt att känna sig illa till mods i mörker. Och du har ju känt av nån märklig kontakt från 'andra sidan' ju..."
Emilia var så oerhört tacksam över att hennes bästa vän förstod henne, och trodde på henne.
"Jag följer dig hem." sa Tony.
"Tack älskling!" sa Emilia och kysste honom på kinden. "Du kan väl äta middag med mig, så slipper jag vara hemma ensam?"
Tony log.
"Det gör jag gärna."

Ungdomarna gick mot herrgården.
Emilia kände sig mycket bättre till mods nu, när hon gick här på den snöiga stigen och höll Tony i handen.
Men så slogs hon av en tanke:
"Men Tony... då måste du gå hem själv sen...!"
Emilia visste att Tony inte heller kände sig helt bekväm med mörker.
Pojken ryckte lätt på axlarna och log.
"Jag kan ringa pappa och fråga om han vill komma och hämta mig senare."
"Bra idé!" tyckte Emilia. "Det gör han säkert. Krister är en av de snällaste och bästaste pappor jag känner."
Tony log strålande.
"Det är han verkligen!"
"Och han har världens finaste son." sa Emilia menande och kysste Tony på kinden.
Tony log blygsamt och rodnade.
"Det säger pappa och mamma också att jag är." mumlade han.
Emilia kramade honom hårt.
"För att det är sant ju." sa hon mjukt.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 15

*
15 December

"Jag ska inte gå till sexårs idag." meddelade Olivia vid frukosten.
Den pyjamasklädda lilla 6-åringen försökte se så bestämd ut som möjligt där hon satt på sin stol vid matbordet.
"Jaså?" sa pappa Johan roat. "Vad ska du göra då?"
Olivia funderade.
"Leka med mina paketkalender-grejor kanske."
Varje dag i december fick hon ett liten gåva från en paketkalender som farmor hade sytt.
"Jag vet att du tycker om dina presenter, lilla hjärtat." sa Johan "Men både mamma och jag måste ju jobba - och Leni är i London, så ingen kan vara hemma med dig idag."
Leni var Johans äldsta dotter, från ett tidigare förhållande, och Olivias älskade storasyster.
Lilla Olivia plutade truligt med munnen och rynkade ögonbrynen.
"Meh...!" utbrast hon, nästan indignerat. "Ni bara jobbar och går i skolan hela tiden ju...! Får ni inte vara hemma en liten dag ens...?!"
Nu såg flickebarnet nästan arg ut.
"Orättvist!"

Mamma Camilla skrattade mjukt.
"Om några dagar är vi lediga allihop. Men fram till jullovet måste vi jobba."
Olivia funderade på detta. Sedan lyste hon upp.
"Jag vet! Jag kan följa med er till jobbet! Jag kan hjälpa er att ta fast skurkar."
Nu var det Johans tur att skratta lite.
"Älskling, barn kan inte jobba med poliser, vet du."
"Meh..." tjurade Olivia. "Jag vill vara med er."
Johan tog upp flickebarnet i sitt knä.
"Och vi vill vara med dig, Lilla O. Men vi ses igen i eftermiddag. Du får det nog bra på sexårs idag med ska du se. Ni ska väl till biblioteket idag och lyssna på sagor?"

Olivia nickade sakta.
"Jaaa... det förstås..." sa hon fundersamt.
Hon satt tankfull i pappas famn en stund.
Till slut log hon och meddelade:
"Okej, jag går väl dit då. Men jag vill gå hem tidigt idag, annars blir jag bra arg."
Mamma och pappa kramade henne och lovade att de inte skulle komma och hämta henne senare än klockan halv fyra.
Lilla O godkände detta.
"Men imorrn kanske jag stannar hemma." sa hon efter en stund. "Man vet aldrig."

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 14

*
14 December

Klockan tio på söndagsmorgonen väcktes Emilia - och Tony, som sovit över hos henne i helgen - av en hård duns mot fönsterrutan.
"Jaha... då var det dags igen..." suckade Emilia.
De gick fram till fönstret, där rester av en krossad snöboll syntes.
"Kastar spökena snöboll nu också...?" sa Tony.
Emilia, som ryste till, puffade till honom.
"Vi får väl se efter." sa hon.
Hon och Tony tittade ut.
Men det de såg var inte ett läskigt spöke, utan Dante som stod där nere i snön och spanade upp mot dem.
Han log brett och vinkade glatt med viftande armar.
Sedan knäppte han händerna, som i bön, och såg bedjande upp mot sina vänner.
Emilia och Tony skrattade och så vinkade de åt sin vän att komma upp.

En stund senare kom Dante upp till Emilias rum.
"Och här sitter ni i pyjamas..." sa Dante.
Tony log.
"Aaaa... man brukar ha det när man sover. Vad sjutton gör du uppe innan klockan tolv förresten? Du brukar ju alltid säga att det borde vara förbjudet att gå upp innan lunch på helgerna..."
Emilia fnissade.
Dante ryckte på axlarna.
"Jag var hungrig, okej!" sa han och flinade fåraktigt. "Har ni nån frukost?"
Emilia log.
"Jag antar att du vill äta här, är det så?"
Dante nickade glatt.
"Åh, Emilia.. jag trodde aldrig du skulle fråga...!"

"Matvrak!" utbrast Emilia och kastade en prydnadskudde på honom.
Dante höll kudden intill sig, kramade den. Sedan såg han på den och suckade.
"Åh lilla kudden, tänk om du var en våffla, då skulle jag äta upp dig..."
Tony skakade på huvudet åt sin knasiga vän.
"Det är tur att vi får jullov snart, jag tror att du är aningens utarbetad..."
Dante flinade och nickade.
"Du har så rätt, Tony." sa han och kastade kudden på honom.
Han såg forskande på sina vänner.
"Eh... ska ni två gå klädda i pyjamas hela dagen förresten...?"
Emilia gav honom en liten kram och log bara.
"Det kanske vi ska." sa hon. "Vi tänkte stanna inne hela dagen och och bara mysa."
Hon lade armen om Tony.
"Visst ska vi?"

Tony nickade.
"Yep, det ska vi. Och så ska vi försöka lösa Emilias spök-mysterium."
Nu lyste Dantes bruna ögon av entusiasm.
"Spök-mysterium, säger du...? Får man var med?"
"Självklart!" sa Tony och Emilia unisont.
Pojkarna började sjunga på ledmotivet till Ghostbusters.
Men Emilia satt bara på sängen och log åt dem, så Tony petade henne i sidan och sa:
"Kom an, katten, det svänger ju...!"
Skrattande drog Emilia ner Tony intill sig på sängen och kittlade honom.
"Hjälp...!" pep Tony.
Dante såg länge på dem och log snett.
"Ni är ju verkligen jättebra på att jaga spöken..." sa han syrligt.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 13

*
13 December

"Var det här spöket hade skrivit 'hjälp'?" frågade Tony.
Det var lördagseftermiddag och han stod vid fönstret i Emilias rum - samma fönster där hon häromdagen hade sett ordet 'HJELP!' skrivet i imman på glaset.
Emilia nickade.
"Det var lite skrämmande faktiskt." sa hon tyst.
Tony gick fram till hennes säng och slog sig ner intill henne.
"Ja, det förstår jag." sa han mjukt.
Han lade försiktigt och blygt sin hand på Emilias.
"Vi kan försöka lista ut mysteriet med dom här spökena tillsammans." föreslog han.
Emilia log lättat och smekte hans hand.
"Tack - för att du tror på mig - och för att du vill hjälpa mig."
Tony log också.
"Det väl sånt vänner är till för." sa han.
Emilia lutade sig fram och viskade i hans öra:
"Du är en jättefin vän."
Pojken rodnade och gav sin bästa vän en kram.
"Det är du med, tjejen." sa han ömt.

Det knackade på dörren och Emilias mamma tittade in.
"Förlåt att jag stör, raringar," sa hon vänligt. "men jag ville bara säga att pizzorna är här om fem minuter."
"Tack mamma." sa Emilia och log. "Vi kommer ner nu."
Tonåringarna följde efter Emilias mamma ner till matsalen.
Tony såg på sin vän och flinade lurigt.
"Ska vi bjuda spökena på middag?"
Emilia skrattade.
"Nej du, det ska vi inte!"
Hon stack fingrarna i Tonys sidor och fnissade glatt när han skruvade kittligt på sig.
"Det var inte jag." sa hon och slog oskyldigt ut med händerna. "Det var spöket."
Att skämta lite så här om spökena tillsammans med Tony kändes bra - mindre skrämmande.
Tony kittlades tillbaka och både han och Emilia var super-fnittriga när de slog sig ner vid matbordet.

"Jag tror dom där två är lite kära i varann..." viskade lilla Colette hemlighetsfullt till de andra.
Hon fnissade förtjust.
"Vet du, hjärtat, det tror jag med." viskade Emilias moster Maja tillbaka.
Tony och Emilia bara log och såg lite blyga ut.

Happy Birthday Blue! 13 December 2014

Happy Birthday Dani! 13 December 2014

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 12

*
12 December

Natten går tunga fjät...

Aulan på Änggårdens skola var fylld av förväntansfyllda föräldrar, släktingar, lärare och skolkamrater som andaktsfullt tittade på skolkören - dagen till ära ett vackert Lucia-tåg - som skred fram på scenen.

Först kom Emilia som ljusbärerskan och efter henne kom tärnorna med sina vita stearinljus.
Efter flickorna gick en stolt Tony, med sin stjärngossestrut på huvudet och guldstjärna i handen.
De andra pojkarna som var stjärngossar bar inte strut och stjärna, utan vita ljus, som tärnorna.
Det var körens egen idé; att de bara skulle ha en Staffan stalledräng - kung Herodes egen stallpojke som sedemera blev helgon.
Sist gick pepparkaksgubbarna; Dante, Matilda och Kristoffer och lilla Colette - som var en en söt liten gammaldags hustomte.

Kören bjöd på många stämningsfulla julsånger och en del humor.
Ungdomarna fick stående ovationer när konserten var slut - och massor med beröm.

* * *

"Det här var skoj!" sa Dante när de bytte till vanliga kläder bakom scenen en stund senare. "Men nu vore det fint att få gå hem och lägga sig..."

Han gäspade stort.

Emilia fnissade.

"Inte kan du sova nu... vi ska ju ha lussefika i klassrummet."

Dante log snett.

"Jag ska lusse-sova."

"Bra," flinade Tony. "då tar jag din lussebulle."

Vid omnämnandet av lussebullar vaknade Dante till.

"Nej du, det låter du bli!" skrattade han. "Jag ska äta lussekatter först - sen ska jag somna sött."

Lilla Colette, fortfarande klädd som gammaldags tomte, fnissade.

"Tänk om du börjar snarka då...!"

Emilia och Tony skrattade.

Dante satte stjärnstruten på Tonys huvud och dunkade honom broderligt i ryggen.

"Kom nu, stjärn-pojken, så går vi och fikar. Jag är vrålhungrig."

Pojkarna skyndade ut ur aulan.

Emilia lade armen om Colette.

"Vad säger du då, lilla tomten, vill du följa med vill vårt klassrum - eller vill du fira med din klass?"

Colette funderade.

"Med er!" sa hon bestämt.

Emilia log mot den yngre flickan.

"Kul! Då går vi och ser till så att inte Dante och Tony äter upp alla våra lussebullar..."

De fnittrande flickorna gav sig också iväg till klassrummet.

De blev glada när de såg att Tony och Dante väntade på dem utanför aulan.

"Vad nu?" log Emilia. "Har ni inte kommit längre?"

Tony lade huvudet på sned och log sött.

"Äh... vi ville väl vara gentlemen, förstår du väl..."

Emilia gav honom en puss på näsan.

"Awww... det var sött av er."

Tony nickade.

"Eller hur?" skrattade han.

Och så lade han armen om Emilia.

"Glad Lucia - i förskott." sa han mjukt.

"Glad Lucia." svarade Emilia och kramade om honom.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 11

*
11 December

Busschauffören suckade åt den darrhänta och lite smutsiga mannen som insisterade på att få betala sin bussbiljett med enkronor.
"Man kan inte betala kontant på bussen längre." förklarade han.
"Men jag ska bara ha en biljett." sa mannen hest och lite sluddrigt. "Vad kostar det till sjukhuset?"
Busschauffören blängde, otåligt, och suckade ännu ljudligare.
"Du kan inte betala kontant. Du får ladda på ett sånt där kort, vet du."
Den stackars mannen skakade uppgivet på huvudet.
"Näää... jag har inte råd med det va... Jag har bara stålars till två bussresor. Jag ska till sjukan."
Flera människor i busskön suckade och stönade irriterat åt att de hindrades från att gå på bussen.
Några började till och med puffas, i hopp om att komma fram fortare.
En gänglig tonårskille blängde på dem.
"Meh...! Orka ha så jävla bråttom hela tiden..." muttrade han och himlade med ögonen.
Till busschaufören sa han:
"Låt han gå på, för fan! Han är väl typ hemlös... ofta man har pengar då."
Den hemlösa mannen nickade instämmande. Äntligt någon som förstod honom!
Men busschauffören var principfast. På hans buss betalade man, punkt slut.

Johan Simonsson och hans sexåriga dotter Olivia stod strax bakom den stackars mannen.
Johan räckte fram ett blått busskort.
"Ta det här, det finns ett par resor kvar på det."
Mannen stirrade på kortet och sedan på Johan.
"På riktigt...? Ger du mig ett busskort...?"
Johan nickade.
"Du måste ju få komma till sjukan, eller hur?"
Mannen sken upp och tog alldeles salig emot det blå plastkortet.
"Alltså... tack så mycket!"
Han visade upp kortet för busschauffören och tryckte det sedan mot kortavläsaren.
Han tittade på kortet medan han gick och satte sig på en plats långt fram.
"Ha! Ett eget busskort!"
När Johan och lilla Olivia gick förbi log han brett.
"Tack för julklappen, grabben!" sa han och gjorde tummen upp.
"Det var så lite." sa Johan.

Olivia klättrade upp på ett säte vid fönstret och såg på sin pappa som satte sig bredvid henne.
"Du gedde honom mammas kort."
Johan nickade.
"Ja, jag gjorde det, Lilla O... men det var bara några resor kvar på det. Jag köper ett nytt till mamma om hon behöver ett."
Lilla Olivia log.
"Han farbrorn blev jätteglad, pappa."
Flickan funderade.
"Han får inte så många julklappar va? Kanske inga alls..."
Hon öppnade sin ryggsäck och tog upp en julgranskula av papier-mâché.
Den hade hon gjort på sexårs-verksamheten idag när de julpysslade.
"Pappa, får jag ge den här som julklapp till stackars farbrorn?"
Johan log ömt.
"Så klart du får, älskling."
Han lyfte ner sin dotter på golvet och såg hur hon gick fram till den hemlösa mannen.

"Här får du en julklapp, farbrorn." sa Lilla Olivia och räckte fram sin present.
Mannen tog emot julgranskulan och såg beundrande på den.
"Vilken vacker tingest. Har lilla flickan gjort denna?"
Olivia nickade.
"Och den vill du ge till mig...?" frågade mannen förvånat.
Olivia nickade igen.
"Aaaa... det vill jag. God jul, farbrorn."
Några tonårsflickor såg ömsint på det lilla barnet och log mot henne.
"Guuud, vad söt...!" utbrast de.
Johan kunde inte sluta att le. Han var så rörd och stolt över sin lilla tjej.
Den hemlösa mannens ögon blev blanka.
"Åh... God jul, lilla flickan. Och tack."
Han höll i julgranskulan som om den vore en ömtålig, dyrbar skatt.
"Det finns änglar..." sa han. "Det finns änglar..."
Tårar rann nerför hans kinder.
"Pappa," sa Olivia när Johan lyfte upp henne på fönsterplatsen igen. "han sa jag var en ängel."
Johan kramade flickungen.
"Det är du, fina unge."
"Du med, pappa." sa Lilla Olivia stolt.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 10

*
10 December

Natten till onsdagen vaknade Emilia av ett brakande ljud, något som föll i golvet.
"Inte nu igen...!" suckade Emilia.
Skulle hon våga gå upp och se efter vad det var...?
Hon satte sig motvilligt upp och vek den varma, sköna duntäcket åt sidan.
Usch... vad kallt det var...!
Nej, gå upp nu hade hon verkligen ingen lust med.
Emilia lade sig ner och drog täcket över sig.

En stund senare kände hon en hand smeka henne över håret och hon flämtade förskräckt till.
Hon vågade knappt öppna ögonen och titta på spöket.
Men hon öppnade ögonen ändå.
Då såg hon att det inte var något spöke som stod där vid sängen, utan pappa.
"Somna om du, älskling," sa pappas trygga stämma. "det var bara duschdraperiet och stången som dråsade ner."
Emilia log.
Ah... bara det dumma duschdraperiet...
Hon gav pappa en kram och kände sig mycket bättre till mods när hon kände hans armar om sig och hans lugnande värme.
"God natt, Emilia." sa pappa och stoppade om henne.

* * *

När Emilia på onsdagsmorgonen drog upp sin rullgardin flämtade hon till av förskräckelse igen.
För mitt på fönsterrutan, i imman, hade någon skrivit ett ord.
Ett litet ord. Felstavat.
Men det fick Emilias hjärta att bulta hårt i bröstet på henne.

H J E L P !

Happy Birthday Dylan! 10 December 2014

Grattis på namnsdagen Malena! 10/12 2014

*

Grattis på namnsdagen 

Malena!

Puss & kram till mamma!

// Leni, Linus, Noel & Melwin

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 9

*
9 December

"Nu vill jag höra om dom mystiska ljuden du har hört här den senaste tiden."
Moster Maja såg intresserat på sin systerdotter över kanten på sin stora tekopp.
Emilia tvekade. Hon ville helst inte tänka på otäcka saker just nu.
Men så ändrade hon sig. Moster Maja var genuint intresserad och hon trodde ju på andar och andra övernaturliga saker.
"Det låter som om någon, eller några, går omkring här ibland. Och jag känner liksom en närvaro..."
Emilia ryste till.
"Det är kusligt."

Hon tog ett litet bett av sin rågfralla, tuggade och funderade.
När hon ätit klart sneglade hon på sin moster.
"Vad tror du, kan det vara spöken?"
Moster Maja nickade.
"Det låter så, raring. Prata med dom, fråga vad dom vill."
Emilia log och skakade på huvudet.
"Helst inte."

Flickan såg på klockan och fick plötsligt bråttom.
"Oj, jag måste gå nu, vill ju inte komma för sent till skolan."
Hon gav moster en kram och skyndade ut till tamburen och sina ytterkläder.
"Ha en bra dag, älskling!" ropade Maja efter henne.
"Tack, detsamma!" svarade Emilia och klev ut i decembermorgonens kyliga vintervärld.

Prata med spökena... tänkte Emilia. Vad ska jag säga till dom då - att de ska hemsöka nån annans herrgård...? Nej, usch... jag vill inte befatta mig med spöken alls...
Hon skakade av sig obehagskänslorna och satte ett par hörsnäckor i öronen.
Lite musik kanske skulle skingra hennes tankar.

Musik hjälpte faktiskt och när hon såg Tony och Dante vid bussen som skulle ta hela klassen in till stan, och simhallen, mådde hon ännu bättre.
Hon kramade om sina favoritkillar och vinkade till Matilda.
"God morgon, ma chérie!" sa Dante.
"God morgon." log Emilia. "Mår ni bra?"
Dante nickade och log brett.
"Solsken, gnistrande snö - och endast nio dagar kvar till jullovet! Klart vi mår bra!"
Tony nickade instämmande och Emilia skrattade.
Killarna var ju för härliga!

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 8

*
8 December

Klockan var bara halv fem på eftermiddagen, men det var redan mörkt ute.
Emilia var glad att hon hade sällskap av Matilda idag, nu slapp hon gå ensam
i vintermörkret - något hon tyckte var rätt så kusligt.
Hon skulle även slippa vara ensam hemma på herrgården idag. Mamma och pappa skulle komma hem sent, men Matilda skulle stanna på middag och flickorna skulle öva lite till Lucia-konserten.
"Det är kul med skolkonserter," sa Matilda. "men det är såååå drygt att vi måste vara i skolan klockan sju på fredag...!"
Emilia instämde.
"Jag vet, det är nästan lite taskigt att vi måste gå upp så tidigt... Men, men... det är ju bara för en dag - och på lördag kan vi sova hela dagen om vi vill."
Matilda sa att det skulle hon banne mej göra också - plus hela söndagen.

"Är du pirrig inför Jul-konserten den 18:e förresten?" frågade Matilda. "Du har ju flera solon."
Emilia funderade.
"Lite kanske... Men det ska bli kul också - även om det blir många texter att memorera."
Hon hade blivit förvånad när deras musiklärare bett henne sjunga solo, i flera låtar. Men hon hade förstås känt sig hedrad också.
"Och så ska du ju sjunga duett med Tony..." sa Matilda retsamt och puffade sin kompis i sidan.
Emilia skrattade.
"Ja, än sen då...?"
Matilda hade inget svar på det. Hon hade nog trott att Emilia skulle bli generad, men hon såg hur lugn ut som helst.
"Ingenting..." mumlade Matilda. "ni är så fina ihop bara."
"Tack!" sa Emilia.

Plötslig stannade Emilia till.
Hon stirrade storögd in i mörkret och skogsbrynet intill landsvägen.
Matilda lade armen om henne.
"Vad är det...?"
"Jag vet inte..." nästan viskade Emilia. "Det känns som nån tittar på oss..."
Matilda spanade in i skogen.
"Jag ser ingen. Men du, det kanske är bäst om vi skyndar oss."
Det tyckte Emilia också.
Flickorna gick lite snabbare och de andades inte ut förrän de stod innanför dörren på herrgården.

Det var varmt och skönt hemma.
Flickorna hörde hur det sprakade från en brasa inne i allrummet och det doftade ljuvligt av nybakade kanelbullar och varm choklad med vispgrädde och kanel.
"Vem har bakat...?" undrade Emilia medan hon krånglade av sig sina tjocka ytterkläder.
"Slottsspöket kanske?" fnissade Matilda.
Emilia ryste. Hon ville inte tänka på spöken nu.
Men så fick hon syn på en grön kappa och en tjock halsduk som hängde på en av de stora krokarna i tamburen. Hon sken upp.
"Moster Maja!"
En kvinna i fyrtioårsåldern uppenbarade sig i dörröppningen till allrummet.
Hon log brett.
"Emilia... mosters lilla stjärna!" ropade hon och skyndade fram till henne.
Moster Maja kramade om Emilia, länge. Sedan kramade hon om Matilda också.

"Vad gör du här?" frågade Emilia.
"Din mamma bad mig komma hit." förklarade Moster Maja.
Emilia strålade av glädje.
"Stannar du länge? Säg att du gör det!"
Maja log.
"Veckan ut i alla fall. Jag vill ju inte missa min älskade lilla systerdotters Lucia-konsert."
Emilia kramade sin älskade moster hårt.
"Åh, vad jag är glad att du är här! Jag har saknat dig!"
"Och jag har saknat dig min älskling." sa moster Maja ömt.
Hon lade armen om flickorna.
"Nu går vi in i allrummet och mular i oss bullar." sa hon ivrigt. "Och så måste ni tjejer berätta vad ni har haft för er den senaste tiden."
Emilia log.
"Det har hänt ganska mycket."
Moster Maja log också.
"Nåväl, jag ska stanna här hela veckan, så vi har tid till berättelser."

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 7

*
7 December

Colette tände andaktsfullt, och mycket koncentrerat, adventsljus nummer två.
Hennes små händer darrade när hon lade ner tändsticksasken på soffbordet
och den utbrunna tändstickan i en liten glasskål med vatten.
Pappa Krister hade försäkrat henne om att det räckte med att blåsa ut tändstickan, men Colette hade insisterat på att få lägga den i vatten,
för säkerhets skull.
"Jag klarade det!" jublade flickan. "Jag använde tändstickor - själv!"
Hon såg lyckligt tårögd ut.
"Bravo syrran!" berömde Tony och kramade sin lillasyster.
Han var stolt över henne.
För första gången i sitt 12-åriga liv hade Colette vågat handskas med tändstickor utan att känna en panisk rädsla inför elden.

Tony hade också respekt för eld. Det skulle man visserligen ha, så det var inget konstigt.
Men för Tony och Colette handlade det mer om  djup rädsla än bara vanlig respekt för eldens makt.
Ända sedan den där olycksaliga händelsen för snart sex år sedan hade Tony knappt ens tittat åt tändstickor eller cigarett-tändare, än mindre använt sådana.

Nu bestämde sig pojken för att berätta om händelsen. Det hade han aldrig gjort för någon förut.
Men han tyckte att det kunde vara bra om mamma Helena, pappa Krister
och storasyster Frida fick veta så mycket som möjligt om hans och Colettes förflutna.
Samtidigt som det var jobbigt att prata om sådana saker, kändes det skönt
att få det ur sig.
Han såg allvarligt på sina älskade, trygga familjemedlemmar som satt i soffan, på varsin sida om honom.
Och så började han berätta:

"Det var några dagar före julafton. Fjärde advent måste det ha varit.
Våra fostersyskons farmor var på besök den dagen, för att hjälpa till med julstädning och sånt. Vi blev alltid behandlade bra så länge hon var där."
Tony pillade lite förstrött på en av soffkuddarna och svalde innan han fortsatte.
"Jag fick äran att tända sista adventsljuset. Det gick bra, men precis innan jag skulle blåsa ut tändstickans låga, hoppade Mårten fram och skrämde mig på nåt sätt. Jag ryckte till och tappade kontrollen över tändstickan..."
Pojkens röst bröts, som av gråt och Colette började snyfta.
"Jag råkade tända eld på en av gardinerna." sa Tony lågt.
Och nu brast han i gråt.
Frida gick fram till sin lillebror och höll om honom.
"Men det var ju inte ditt fel, älskling. Det var ju den där förbannade Mårtens fel. Han skulle aldrig ha skrämt dig."
Tony torkade tårarna och skakade på huvudet.
"Näää... Men det struntade våra fosterföräldrar i. Dom skyllde på mig, eftersom det var jag som höll i tändstickan."
Pappa Krister kramade också om Tony.
"Hur gick det sen då?"
"Nån hämtade en brandsläckare och släckte elden." sa Tony. "Och det blev lite hysterisk stämning i huset. Men farmor... hon var så himla snäll och underbar, hon bara lugnade ner alla och gjorde saft åt oss barn."
Tony blundade och han snyftade till.
Hans familj förstod att minnet var väldigt smärtsamt för honom.

"Du behöver inte berätta mer om du inte orkar, älskling." sa Krister.
Tony nickade och såg på sin pappa.
"Jo, det går bra. Som jag sa behandlades Colette och jag bra så länge
'vår' farmor var där. Men dagen efter åkte hon hem till sig. Och så fort hon åkt började vår fosterpappa skrika åt oss. Han sa att om nån av oss nånsin befattade oss med eld igen skulle han först spöa upp oss, så att vi inte kunde sitta på en vecka - och sedan skulle han låta oss brinna inne..."
Frida flämtade till.
"Men herregud... vilket sjukt monster han var...!"
Tony nickade.
"Mmmm... Det var första gången han hotade även Mårten och Madeleine
- sina egna ungar."
Lilla Colette, som nu storgrät, nickade.
"Ja, men det var bara Tony som fick spö. Våran fosterpappa tog ner min bror till källaren och slog honom..."
"Jag kunde inte sitta på tre dagar..." mumlade Tony.

Nu var det ingen i familjen Hasselgren som kunde hålla gråten borta.
De satt länge i soffan och bara höll om varandra.
"Det är starkt av er att prata om er mardrömslika uppväxt." sa Frida till slut
och strök sina småsyskon över håret.
Tony log blekt och torkade tårarna igen.
"Det blir lite som terapi, du vet. Fast ingen tar betalt för att lyssna på ens problem."
Frida gav honom en extra stor kram.
"Du är världens modigaste lilla kille, vet du det?"
Tony bet sig i hårt i underläppen, för att han inte skulle riskera att börja gråta igen.
Han tittade på adventsljusen.
"Det är vackert med tända ljus." sa han. "Tänk att nåt som kan vara läskigt också kan vara vackert..."
Han såg på sin familj igen.
"När jag bodde i det där huset trodde jag att jag alltid skulle behöva vara rädd och otrygg... Men så plötsligt fick vi komma hit, till er."
Colette kramade Tonys hand.
"Vet du vad, jag tror vi har skyddsänglar som ville att vi skulle vara trygga
och lyckliga."
Tony log ömt.
"Det är jag säker på att vi har."

Happy Birthday Justin! 7 December 2014

Happy Birthday Mackenzie! 7 December 2014

Grattis Leni! 6 December 2014

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 6

*
6 December

"Är allt bra med dig, Tony? Du har varit så tyst sen i går kväll..."
Helena Hasselgren lade armen om sin sons axlar och såg lite bekymrat på honom.
"Jag berättar senare." viskade Tony. "Vill inte göra Colette orolig."
Pojken sneglade på sin 12-åriga lillasyster som stod borta vid spisen och vispade mjölk och chokladpulver i en kastrull.
Colette var en känslig liten flicka och hon var stundtals ganska ängslig,
på grund av den mörka tiden de levde i, innan de räddades av Helenas bror
och adopterades av familjen Hasselgren.
Helena gav sin son en liten kram.
"Jag förstår." sa hon och kysste honom på hjässan. "Du är en fin och omtänksam bror, du."
Tony log, lite blygt.

Colette lyfte nu bort kastrullen från spisen och stängde av plattan.
"Chokladen är klar!" sa hon stolt.
Hon hällde över den varma drycken i en fin kanna som hon sedan bar bort till köksbordet.
"Vad fint du gör, syrran." sa Tony, stolt. "Jag brukar bara hälla upp chokladen direkt ur kastrullen."
Colette fnissade.
"Mmmm... men jag gillar att göra fint, vet du." sa hon mjukt och klappade kärleksfullt sin bror på huvudet.
Tony log.
"Till skillnad från mig, menar du?" skojade han.
Colette fnissade igen.
"Meh...! Frukost-fint pratade jag om ju. Det är liksom inte din grej."
Tony skakade på huvudet.
"Näää, duka fint och sånt är inte min grej. Laga mat är roligare i så fall."
Pappa Krister rufsade om pojkens hår.
"Så bra, då kanske unge herrn vill göra lunchen idag...?" sa han skämtsamt.
Tony skrattade.
"Tyvärr pappa, jag ska till Emilia senare, så ni får äta lunch utan mig."

Colette slog sig ner vid bordet och mamma Helena hällde upp varm choklad i allas muggar.
Tony satt länge och såg på sin familj, människorna han älskade av hela sitt hjärta: Mamma, pappa, storasyster Frida och lillasyster Colette.
I det här hemmet mådde han bra. Han kände sig trygg här - och oftast glad.
Det kändes nu lättare att tränga undan gårdagens möte med före detta fosterbrodern.
Senare skulle han berätta om det för mamma, pappa och Frida.
Men just nu ville han inte tänka på något jobbigt och hemskt, för han ville inte förstöra familjens mysiga lördagsfrukost.

Lillasyster puffade lätt på hans arm.
"Är du försjunken i tankar igen nu, drömmaren?" frågade hon.
Tony nickade.
"Mmmm..."
Colettes bruna ögon glittrade och hon log busigt.
"Tänker du på Emilia...?"
Tonys kinder blev varma.
"Ja... kanske det." sa han och log hemligt.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 5

*
5 December

Efter klassens studiebesök till den katolska kyrkan bestämde sig Emilia, Tony och Dante för att gå på bio. Det var smart att passa på nu när de
ändå var inne i stan (och därmed hade ett bredare urval av filmer att välja mellan).
"Vi kanske ska gå ner till bion och köpa biljetter och biogodis redan nu?" föreslog Emilia. "Och så kan vi äta en tidig fredagsmiddag sedan."
Det var en bra idé, tyckte pojkarna.
"Låter bra." sa Tony. "Vi kan ju gå till nåt ställe här i närheten och äta -
så slipper vi stressa."
Emilia nickade och gjorde tummen upp.
"Vänner, ni tänker smart." sa Dante och log.
"Ja, visst gör vi!" skrattade Emilia.

Några minuter senare hade vännerna köpt sina biljetter och godis.
"Det gick ju snabbt." sa Dante, överraskad över att det inte hade varit så långa köer som han trott.
"Eller hur!" instämde Emilia. "Kom nu grabbar, så går vi och käkar hamburgare. Jag är vrålhungrig."
När de gick mot utgången råkade en ganska lång kille i 18-19-årsåldern gå in i Emilia.
"Oj, sorry." sa killen.
"Ingen fara." log Emilia.
Tony och den främmande killens blickar möttes och de stirrade på varandra i flera sekunder.
Den äldre killen och hans kompisar gick mot en av köerna, men Tony stod kvar, som fastfrusen i golvet.
Hans blod frös till is och han hjärta bankade våldsamt.
Och i minnet fördes Tony tillbaka till en tid som numera bara existerade i hans mardrömmar.
Han försökte andas, men det kändes plötsligt instängt inne på biografen - trots att den var ganska stor och luftig.
"Hur är det...?" frågade Emilia med oro i rösten.
"Jag måste ut och ta lite frisk luft..." flämtade Tony.
Emilia och Dante skyndade med honom ut.

Efter ett par djupa andetag att iskall vinterluft kände sig Tony klarare i huvudet.
Emilia kramade honom och undrade om han mådde bättre nu.
Tony nickade och log lite.
"Jadå. Jag fick en liten chock där inne bara."
"Den där killen?" frågade Dante och pekade med tummen in mot biografen. "Vem var det?"
Tony svalde.
"Man skulle kunna säga att det var en demon från min förflutna..."
Emilia flämtade till.
"Åh herregud..." var enda hon kom på att säga.
Dante såg bestört på Tony.
"Du menar... han som var din fosterbror i din förra familj...? Skiten som mobbade och slog dig jämt, han som tänkte strypa dig?"
Tony nickade.
"Mmmm... det var han, min... plågoande."
Emilia kramade honom igen.