En fredag på Silver Beach - del 2

*
Det var en liten flicka, inte äldre än fyra-fem år, med kastanjebruna skruvlockar uppsatta i två råttsvansar på huvudet. Hon var klädd i turkosa cykelbyxor, en turkos T-shirt och rosa plastsandaler.
Barnet låg hopkrupen i sanden, som om hon försökte skydda sig mot den kyliga morgonluften.

Polisassistent Glossy kröp närmare barnet och kände på hennes puls.
Han andades lättat ut.
Tack Gode Gud, hon lever.
Han lyfte försiktigt upp flickan och tog sig ut från hennes mörka gömställe.

Matgästerna stod nu uppradade vid veranda-räcket och såg andlösa ner på polismannen och den lilla flickan han höll i sina armar.
Flickan hade nu vaknat och blickade yrvaket upp på alla främmande människor.

“Hon lever!” ropade Polisassistent Glossy till dem. “Ni kan sluta glo nu, detta är inget zoo.”
Den unge mannen som hittat henne, och först trott att hon var död, tog av sig sin svarta munkjacka och svepte den om flickan.

En fredag på Silver Beach - del 1

Silver Beach, Sun City
1998

“God morgon Sun City och Silver Beach!”
hälsade den glade programledaren på Sun Radio.
“Klockan är halv sju och solen har just stigit upp över Silver Beach denna härliga fredagsmorgon. Vi ska spela lite skön musik. Mina damer och herrar, 
för att fira att det äntligen är fredag, bjuder vi nu på ’Friday, I’m In Love’ 
av The Cure. Lyssna och njut.”

I luften blandades tonerna av The Cure-låten med dofter av salt vatten, tång och lockande dofter av frukostmat från Sea Breeze Diner.
“Det är en riktigt härlig morgon, eller hur?” sa servitrisen glatt.
Polisassistent Rich Glossy ryckte likgiltig på axlarna.
“Det är väl en vanlig dag, som alla andra dagar.” svarade han.
Hans kollega himlade med ögonen och log urskuldande mot servitrisen.
“Du får ursäkta min partner, han vaknade på fel sida i morse.”
Rich Glossy blängde på sin partner.
Servitrisen log.
“I så fall kanske jag får bjuda på en kopp kaffe?” frågade hon med mycket värme i rösten.
Polisassistent Glossy skulle just svara den söta servitrisen att han mycket gärna ville ha en kopp starkt kaffe, när en förskräckt röst nerifrån stranden bröt morgonlugnet:
“Åh söte jesus! Det ligger ett dött barn under verandan!”

Frukostgästerna ute på verandan kom av sig.
Bestick lades ner på tallrikar, glas ställdes ner på plast-borden och ett oroligt mummel fortplantade sig.
“Sa han ett dött barn…?”

Polisassistent Rich Glossy hoppade över räcket till verandan och ner i sanden.
Han kröp in under verandan och fick genast syn på barnet.

Skrivpuff - 13 augusti 2011

Skriv om fullmånen.

London 1865

Rose och Sebastian såg storögda på den bevingade varelsen som flaxade förbi framför fullmånen.
"Jag har aldrig sett en så stor fladdermus någon gång...!" flämtade Sebastian.
"Jag har hört gamle Grimston på kyrkogården prata om dom..." sa Rose. "Han säger att det är något övernaturligt och skumt med dom där stora fladdermössen."
Sebastian nickade.
"Jag har också hört det. Mörkrets varelser kallar han dom... Han säger att en del människor kan förvandlas till..."

Sebastian avbröts av knastrande steg som hördes i gruset på en av gångvägarna i parken.
Rose tryckte sig närmare Sebastian.
"Vi går!" sa hon. "Vi borde inte vara ute så här sent."
"Det vore spännande att se om det är någon kan förvandlas." sa Sebastian.
Rose kunde inte undgå att höra en viss ton av upphetsad spänning i hans röst.
"Det vore inte spännande alls. Du ska inte vara så äventyrslysten hela tiden, Sebastian."
Sebastian log.
Han började gå längre in i parken, där två lågmälda röster nu hördes.
"Nej Sebastian! Det kan vara farligt!"
Rose tog tag i Sebastians handled och drog honom med sig ut ur parken.

~

Nästa morgonen satt Sebastian på teaterns scen och läste i tidningen.
"En man blev dödad i Hyde Park sent igår kväll." sa han.
"Åh Herregud!" utbrast Rose förfärad.
Hon rusade fram till Sebastian och slog armarna om honom.
"Det kunde ha varit du!"
"Jag vill inte att ni går ute sent om kvällarna mer." sa Desmond.
Sebastian tyckte att Desmond lät ovanligt stram och ansträngd... Men han kanske bara var orolig.

En isande rysning rann längs Sebastians ryggrad när han läste vidare om den mördade mannen.

De mystiska små märkena på mannens hals är ett mysterium för polisen.
Det ser ut som om något har punkterat huden och sugit ut blod.

Sebastian kastade en blick på Rose.
"Mörkrets varelser..." viskade han mystiskt.
Desmond log och rufsade om Sebastians hår.
"Du har livlig fantasi du pojk."
Sebastian log.
"Vad tror du att det var då?"
Desmond svarade inte. Hans leende hade slocknat.
Han tog tidningen från Sebastian och började läsa artikeln om parkmordet.

Foto: Exsodus / FreeDigitalPhotos.net

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 8

*
Maxine återgick till Pez-automaterna.
Hon tvekade länge mellan Pink Panther och Garfield.
“Hmmm… vilken ska följa med hem…?” funderade hon.
“Idag är det en speciell dag,” viskade jag hemligt och blinkade åt henne. “man måste välja två Pez-automater.”
“Får vi två…?”
Jag log och nickade.

Maxine kastade sig i min famn.
“Tack snälla pappa! Du är bästast!”
Jag lyfte upp henne i famnen och kramade henne.
“Du är också ‘bästast’ älsklingen min.”

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 7

*
“Åh min lilla älskling, det vet jag att du inte ville.” sa jag och kramade henne. “Du var inte stygg.”
Maxine såg fundersam ut, som om hon sökte i minnet efter något.
“Vet du, mamma Jo sa till mig att ibland… om man är väldigt upprörd och trött, händer det att man gör saker som man inte skulle göra annars.”
Jag nickade.
“Det är sant.”
“Mamma Jo sa det till mig i söndags, när hon stoppade om mig.” sa Maxine.
“Det var klokt sagt av Jo.” sa jag.
Maxine nickade och log.
“När jag blir stor ska jag bli lika klok som mamma Jo.”
Jag kramade om den lilla flickan.
“Det är du redan.” sa jag.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 6

*
Maxine kom helt av sig i sitt letande efter de rätta Pez-automaterna.
Hon bara gapade och stirrade glosögd på flickan.
“Titta som hon beter sig va…! Bara för att hon inte får godis…”
Maxine skakade ogillande på huvudet.
Hon tänkte nog inte på att hon själv hade betett sig ungefär så för bara några dagar sedan, för att hon inte hade fått spela schack på sitt eget vis.

Eller så tänkte hon på det, för plötsligt tittade hon upp på mig och frågade tyst:
“Pappa, gör jag så?”
Jag satte mig på huk framför Maxine och såg henne i ögonen.
“Tänkte du på när du blev så arg i söndags?” frågade jag.
Maxine nickade.
“Uh-huh… men jag menade det inte. Jag ville inte vara stygg flicka, det ville jag faktiskt inte.”
Maxine såg ledsen och skamsen ut.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 5

*
En flicka i Maxines ålder stod och såg längtansfullt på alla godsaker.
“Mamma, kan jag få den här, den här och den här?”
Hon pekade på flera olika godissorter.
Mamman skakade på huvudet.
“Nej, vi har massor med godis hemma.”
Flickans uppsyn mulnade.
“En godis bara?”
“Nej.” sa mamman bestämt.
“Jag vill! Du är dum! Jag får aldrig något!” ylade flickan.
Hon kastade sig ner och sparkade med ilsket med fötterna och dunkade knytnävarna i linoleumgolvet.
“När du är klar kan du väl hjälpa mig att hitta alla varor vi ska ha?” sa mamman.
Och så gick bort mot hyllorna med städartiklar och lämnade sin vrålande unge på golvet.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 4

*
Nära kassorna fanns hyllorna med godis.
Chokladkakor och färgglada slickepinnar trängdes med tuggummin, Twizzlers och annat godis och såg lockande ut.
Himmelriket för ett godis-älskande barn.

Men Maxine måste ha fått nog av godis, efter allt sött hon fått i sig förra helgen, för hon bad inte om minsta lilla godisbit.
Hon gick bara fram till hyllorna och tittade lite på Pez-automaterna och dess tillhörande godistabletter.
“Vill du ha en, till din samling?” frågade jag.
Både Maxine och Alex var Pez-samlare.
“Får jag…?” sa Maxine.

På henne lät det som jag erbjöd henne världens dyraste skatt och inte en liten enkel plasthållare med små hårda godistabletter.
Jag log åt det glädjestrålande uttrycket i hennes lilla ansikte.
“Så klart att du får” sa jag och rufsade om hennes lockar. ”Och vi tar varsin till Jane och Alex också, eller vad säger du, Maxie?”
Maxine log och nickade glatt.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 3

*
Det var faktiskt ganska skönt att komma ifrån den lite nyfikna och väldigt pratglada Hazel.
“Du pappa, den där tanten… hon pratade verkligen mycket.” sa Maxine.
Jag log och nickade.
“Och hon tycker tre barn är mycket.” fortsatte Maxine.
“Hon vågar nog inte komma hem till oss nu, för jag sa att vi är busiga.”
Maxine slog händerna för munnen och fnissade glatt.

Vi körde runt bland hyllor och plockade ner allt vi skulle ha i vagnen.
“Du Maxie, ska vi åka till Baskin-Robbins sedan och köpa lite glass att mumsa på i kväll?”
Maxine sken upp.
“Jaaaaa! Rocky Road och Pink Bubbelgum.”
Hon bet sig fundersamt i underläppen.
“Nä förresten… inte Pink Bubblegum, jag får ju inte äta bubbelgum längre, du vet.”
Hon ryckte menande i en av sina små skruvlockar.
Jag log.
“Bara Rocky Road då?”
Maxine log och nickade.
“Mums!” sa hon och slickade sig om munnen.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 2

*
“Martin Clarke?”
Jag vände mig om när jag hörde den välbekanta rösten.
Där stod Hazel Caswell, en gammal klasskamrat.
“Jag tyckte väl att det var du! Vad roligt att se dig Martin, det var inte igår!”
Hazel såg på Maxine i min famn.
“Men Gud, vilken liten sötnos! Är det din?”
Jag nickade och log stolt.
“Ja, det här är Joannes och min lilla apa. Maxine.”
“Maxine, vilket vackert namn!” sa Hazel förtjust. “Det är franskt va?”
Maxine nickade.
“Ja, mitt namn är franskt, från Frankrike. Fast jag är amerikansk.”
Hazel skrattade.
“Hon är verkligen underbar, Martin.”
Maxine krånglade sig ur min famn och gled ner i shoppingvagnen. Hon prasslade demonstrativt med inköpslistan.

Jag log mot Hazel.
“Ledsen Hazel, men vi måste nog gå vidare nu. Vi har mycket att köpa och sedan ska vi åka hem och laga mat.”
“Vi får ses och äta en bit mat någon dag.” sa Hazel. “Du, jag och Joanne.”
“Kom hem till oss någon dag vet jag.” sa jag. “Så får du träffa Jo och de andra barnen.”
Hazel höjde förvånat på ögonbrynen.
“Barnen? Har ni fler än Maxine?”
“Jane och Alex också.” sa Maxine nerifrån vagnen. “Min storasyster och min lillebror.”
“Oj… tre barn…” sa Hazel. “Du och Jo har fullt upp hela dagarna förstår jag?”
“Bara när vi är busiga.” svarade Maxine.
Hazel log.
“Är ni ofta busiga?”
Maxine nickade.
“Alltid.”
Hazel och jag skrattade.

“Pappa… nu går vi.” sa Maxine otåligt. “Vi måste handla allt på denna här lappen.”
Hon pekade på inköpslistan.
“Det är jättemycket vi ska köpa.”
“Jag ska inte uppehålla er mer.” sa Hazel och log. “Det var jättetrevligt att träffa er båda.”
Jag sa adjö till Hazel och körde vidare med min lilla hjälpreda.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 1

(fortsättning på En känsloladdad söndag & Skolstart för barnen Clarke)

Sun City. September 2000

MARTIN

På fredagen tog jag med mig Maxine till Sun-Mart, stadens supermarket, för att storhandla.
Storhandla är ganska trist, men ack så nödvändig syssla när man är en stor familj.
Maxine hade frivilligt och glatt sagt ja när jag frågade om hon ville följa med mig till Sun-Mart.
Jag trodde först att det bara var för att hon tyckte om att umgås mycket med mig och Joanne och därför tog varje tillfälle att få göra det. Men när vi kom till Sun-Mart såg Maxine lika förväntansfull ut som om jag sagt att vi skulle till zoo eller nöjesfältet.
Jag har aldrig sett någon vara så förtjust i storhandling som Maxine, jag blev nästan full i skratt.
Tösen satt i den stora shoppingvagnen och läste med stor precision upp allt som stod på inköpslistan och såg noga till att jag tog rätt sorts vara.
“Frukostflingor ska vi ha också.” mindes jag.
“Det kan jag ta ner!” sa Maxine ivrigt.
Innan jag hann reagera hade hon klättrat upp i hyllan med flingor och klängde sig uppåt, som om hyllan vore en klätterställning.

“Herregud Maxie… där får man inte klättra!”
Jag plockade ner barnet och höll henne i famnen.
“Min lilla apa, du kan inte klättra på allt du ser.”
“Men flingorna står så högt upp.” sa Maxine. “Och jag ville hjälpa till.”
“Jag vet det älskling,” sa jag och gav henne en puss på kinden. “men hyllor är farliga att klättra på. Du kan ramla ner och slå dig rejält. Inget mer klättrande på hyllor okej, peanut?”
Maxine nickade.
“Okej. Inget mer klättrande.”
“Duktig flicka.”

Skolstart för barnen Clarke - del 3

*
“Men det är du inte, Maxie.” sa Alex. “Du är inte jobbig alls.”
“Fast en gång hörde jag att mamma sa att jag är en olycka.” sa Maxine.
“Olycka?” undrade Alex.
Maxine nickade.
“Jaaaa… jag hörde att mamma sa så en gång, när hon inte visste att jag lyssnade. Hon pratade med sin kompis och sa ’Maxine är ett misstag, en olycka’.”
Maxine var tyst i ett par sekunder.
Sedan tillade hon:
“Det betyder att hon inte är glad över att jag föddes.”

“Det var verkligen inte snällt sagt av din mamma, Maxie!” sa Alex, mycket upprört.
Maxine gjorde en liten axelryckning och petade förstrött på sin lunchbox.
“Men jag är kanske det. Ett misstag.”
Hon plutade lite sorgset med munnen.

Åh Gud… så ont det gjorde i mig när jag hörde vår älskade lilla Maxine säga de där orden.
Jag såg på Martin att det gjorde ont i honom också.
Den här underbara, vackra lilla ungen var allt annat än en simpelt misstag.

Janie lade armen om sin lillasyster.
“Maxie, vet du, alla som säger att du är ett misstag är dumma!” sa hon argt.
“Det tycker jag också!” sa Alex.

Skolstart för barnen Clarke - del 2

*
“Och vi ska lära oss lite om stjärnor och grejer.” sa Alex. “Jag tror man gör det i andra klass i alla fall. Det ska bli kul, jag gillar stjärnor.”
“Jag med! Och jag ska vara jätteduktig i skolan.” meddelade Maxine. “Jag ska sitta still och inte busa, så ingen blir arg.”
“Du är alltid duktig, lilla gumman.” sa Martin.
Maxine skakade på huvudet.
“Näää… inte ibland. Ibland är jag lite stygg och bråkig.”
Hon bet sig fundersamt i läppen.
“Men jag ska skärpa mig.”
“Du är bra som du är.” sa Martin.
“Men mamma Audrey säger att jag är jobbig.” sa Maxine.

Stackars lilla Maxine… hon trodde verkligen på sin mammas ord, 
eftersom Audrey tydligen ofta sa att hennes lilla flicka var stygg eller jobbig.

Skolstart för barnen Clarke - del 1

(fortsättning på En känsloladdad söndag)

Sun City. September 2000


JOANNE

Nästa dag var en stor dag för barnen.
Maxine och Alex skulle börja andra klass och Janie i fjärde klass.
För Alex var det en extra stor dag; han skulle nämligen inte bara börja andra klass, utan även börja i en helt ny skola.
Hans gamla skola låg lite för långt bort från staden där vi bodde, så vi tyckte det var bättre att han började samma skola som Janie och Maxine.
Maxine var överlycklig för att Alex nu skulle gå i samma klass som hon.

Jag frågade Alex hur han kände inför skolbytet.
Han gav mig ett av sina söta Alex-leenden.
“Jag är förväntansfull.”
Jag log och strök pojken över håret.
“Vad bra älskling. Du kommer nog att få det jättebra i din nya skola.”
Alex log och nickade.
“Jag också är förväntansfull!” sa Maxine ivrigt. “Vi ska lära oss att skriva med sån där snirklig text - det heter skrivstil.”
“Vad spännande, älskling.” log jag.
Maxine nickade glatt.

Let The Music Heal Your Soul

Entry for: Michelle Branch → "Loud Music"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota

Sunset On The Beach

Entry for: Foster the People → "Torches - Ignite Your Life"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota

Skrivpuff - 12 augusti 2011

Skriv om gemenskap.

Sommaren 2001

Maxine stod utanför motellet och såg längtansfullt på poolen och barnen som lekte och plaskade.
"Mamma!" ropade hon in till Audrey. "Får jag gå till poolen?"
Audrey kikade ut genom den öppna dörren.
"Inte nu Maxine, vi ska snart åka och spela. Vill du bära min gitarr till bilen?"
Maxine skakade på huvudet.
"Näää... jag vill leka i poolen med de andra barnen."
"Det går inte Maxie." sa Audrey och klappade sin lilla dotter på kinden. "Vi ska ju ut på turné nu."

Maxine putade besviket med munnen.
"Men imorgon ska vi bo på ett stort hotell." sa Audrey. "Där har de pool, lek- och spelrum och massor med annat skoj."
Maxine sparkade till mamma Audreys resväska.
"Jag vill inte åka runt hela tiden! Jag vill åka hem och leka med Alex och Janie. Jag saknar dom... och jag saknar mamma Jo och pappa Martin..."

Audrey klappade flickan på kinden igen.
"Du Maxine, ikväll kan du väl sjunga den där lilla sången du skrivit? Den är så söt."
"Vi får se." sa Maxine truligt. "Förresten är jag hungrig. Jag vill ha lunch."
Audrey gav Maxine en stor påse M&M's.
"Du får äta de här så länge. Vi kanske hinner äta en hamburgare eller nåt på vägen till spelningen."

Maxine satt utanför motellrummet och åt några av de färgglada godisarna.
Och hon kände sig som den mest ensamma flickan i hela världen.
Sorgsen övade hon lite på sin sång, som hon döpt till Togetherness.

When we're together
my heart is happy

When we're together
the sun is shining

But without you
the sky is cloudy

When we're apart
I miss you
My heart is crying
Patch it up
with love and stickers

When we're together
I just wanna hug and kiss you

And I wanna be
happy

ღ˚ •。* ♥ ˚ ˚✰˚ ˛★* 。 ღ˛° 。* °♥ ˚ • ★ *˚ .ღ 。
*˛˚ღ •˚ ˚ Love & kisses from Maxine ˚ ✰* ★
˚. ★ *˛ ˚♥* ✰。˚ ˚ღ。* ˛˚ ♥ 。✰˚* ˚ ★ღ ˚ 。✰ •*

Skrivpuff - 11 augusti 2011

Skriv om ett undantag.

Sun City School, hösten 2001.

Läraren för tredjeklassarna gick fram till Maxine.
Den lilla lockhåriga flickan stod lutad mot skolbyggnadens tegel. Hon hade armarna korsade över bröstet och blicken var en aning vaksam.
"Maxine, varför är inte du med de andra barnen?"
"Jag står bra här." svarade flickan. Hon hade en trumpen min i sitt lilla ansikte.
Läraren hukade sig ner för att komma i jämnhöjd med barnet.
"Vi har idrottslektion nu, alla ska vara med."
Den lilla 8-åringen skakade på huvudet.
"Jag vill inte. Jag hatar Dodgeball* - jag vill inte att folk ska kasta bollar på mig!"

Läraren log och suckade lite.
"Men lilla gumman... det gör ju inte ont."
Maxines uppsyn mörknade som ett litet åskmoln.
"Fröken, jag kanske är allergisk mot att få bollar på mig...!"
Läraren tog Maxine i handen och ledde henne mot de lekande barnen.
Men Maxine slet sig loss.
"Denna här dumma leken vill jag inte vara med på!"
"Sluta nu Maxine!" Lärarens röst var ännu mer sträng och irriterad nu. "Alla måste vara med på skolans lektioner!"
"Jag tänker faktiskt vara ett undantag, så det så!" sa Maxine.
Flickan kilade bort mot klätterställningen och kvick som en apa klättrade hon upp.
Hon blickade ner på läraren och sina klasskamrater.
"Aldrig ska jag vara med på Dodgeball! Och ni kan inte tvinga mig!"

Läraren antecknade i sitt block att Maxine vägrade vara med på skolans aktiviteter. Anteckningarna skulle hon ta upp på nästa veckas utvecklingssamtal.
Bäst som hon antecknade råkade den stora, mjuka bollen träffa henne i huvudet.
"Förlåt fröken!" ropade ett av barnen.

Maxine fnissade så mycket uppifrån sin klätterställning att hon nästan trillade ner.
"Alla skulle ju vara med och leka sa du ju fröken!" ropade hon och fnissade ännu mer.


__________________________________________________________
* Dodgeball är den amerikanska motsvarigheten till Spökboll.

Heart

All you need is love
<3

En känsloladdad söndag - Del 16

*
“Men det är du inte, Maxine.” sa jag. "Du är inte stygg och jobbig alls."
"Inte det minsta....?" ville Maxine veta.
"Inte det minsta." sa jag.

Jag pussade henne på näsan.
“Nu ska du sova, peanut. I morgon börjar skolan igen, så då ska vi gå upp tidigt.”
Maxine nickade och sedan gäspade hon stort.
Sedan stoppade hon tummen i munnen och rullade ihop sig som en liten kattunge.
Innan jag hunnit släcka lampan och tassa ut ur hennes rum, sov hon.

En känsloladdad söndag - Del 15

*
Maxine slumrade till ett par gånger medan jag läste godnatt-saga.
Jag slog ihop boken och bar upp flickan till hennes säng.
När jag stoppade om henne, blickade hon upp på mig och sade:
“Du är min mamma och jag älskar dig.”
Hon lade armarna om min hals och pussade mig.
Jag pussade henne tillbaka och talade om för henne hur mycket jag älskade henne.

“Vet du, mamma Jo… jag tycker om att bo här hos er.” sa Maxine. “Jag vill bo här alltid.”
“Det vill vi också att du ska göra, Maxie.” sa jag och gav henne en puss till.

“Pappa Martin och du älskar mig, fastän jag blir stygg ibland.” sa Maxine.
“Vi älskar dig vad du än gör, min fina lilla unge.” sa jag. “Och du Maxie, du var inte stygg idag, bara väldigt upprörd och trött. Och när man är det, så händer det att man gör saker som man inte skulle göra annars.”
“Min riktiga mamma tycker jag är stygg och jobbig ibland.” sa Maxine.
Hennes ögon blev lite blanka.