Farhågor... del 2

JOANNE

När vi på eftermiddagen frågade Maxine om näsblodet såg hon nästan skyldig ut.
“Eh… jag tänkte tvätta örngottet, men vi fick så bråttom till skolan. Förlåt.
Är det förstört?” babblade hon på.
“Nej, tänk inte på det älskling.” sa jag. “Men vi måste få veta: har du blött mycket näsblod på sistone?”
Maxine skakade sakta på huvudet.
När hon förstod varför jag frågade, såg hon rädd ut.
“Jag är inte sjuk.”
Hon sa det snabbt och bestämt.
Ett försök att dölja sin rädsla.
“Jag mår bra, jag lovar!”

“Vi får åka till sjukhuset, så de får titta på dig och ta några prover.” sa Martin.
“Nej! Jag mår bra säger jag ju…!” skrek Maxine, som om vi anklagat henne för något.
Hon stormade upp på sitt rum och smällde igen dörren.
Sedan hördes popmusik på ganska hög volym.

Alex såg oroligt på oss.
“Har hon fått ett återfall…?”
“Vi vet inte, lilla gubben.” sa Martin. “Vi måste till sjukhuset så de får ta lite blodprover.”
Alex skakade på huvudet.
“Maxie kommer aldrig att gå med på det.” suckade han.
“Jag går upp och pratar med henne.” sa Martin.

Farhågor... del 1

Sun City, CA


September 2008

JOANNE

En morgon när barnen åkt till skolan gick jag in i deras rum för att byta lakan och deras sängar.
Annars bäddade barnen sina sängar själva, men om de blev sena till skolan och var tvungna att skynda sig iväg, brukade Martin och jag bädda åt dem.
När jag nu lyfte på en av Maxines kuddar såg jag några mörkröda fläckar på örngottet.

Maxine måste ha blött näsblod under natten och sedan vänt på kudden när hon gick upp, för att dölja fläckarna.
Jag stirrade på det torkade blodet och kände hur ren skräck började skölja över mig som isande vatten.
Hade det som vi fruktat blivit verklighet nu…?

En fredag på Silver Beach - del 5

*
Polisassistent Rich Glossy log igen.
“Nej lilla vän, du är inte i trubbel. Men vi måste hitta dina föräldrar. De är säkert väldigt oroliga.”
Maxine skakade på huvudet.
“Nej, min mamma tycker nog att det är skönt att jag är borta lite. Hon brukar vara trött på måndagar.”
“Jobbar hon sent?” frågade Polisassistent Glossy.
Maxine nickade.
“Hon sjunger i baren på hotell och lite andra ställen när det är helg, hon är sjungerska. Och sedan måste hon koppla av med en stark juice. Och sedan sover hon hela nästa dag.”
“Åh herrejävlar…” mumlade Polisassistent Glossy.
“Du sa ett fult ord.” sa Maxine.

En fredag på Silver Beach - del 4

*
“Vad heter du?” frågade Polisassistent Glossy.
“Maxine.” svarade flickan.
“Vad heter du mer än Maxine?”
“Emily.”
Rich Glossy log.
“Och i efternamn?”
“Logan.”
“Maxine Emily Logan,” sa Polisassistent Rich Glossy. “hur gammal är du?”
“Jag blir fem i september.”
Barnet höll upp en liten hand och spretade med alla fem fingrarna.

“Vet du vad, Maxine?” sa Polisassistent Glossy. ”Vi ska se till att du får i dig lite mat och så ska vi se till att du blir varm.”
Maxine nickade.
“Okej. Är jag i trubbel?”

En fredag på Silver Beach - del 3

*
“Hur hamnade du under verandan?” frågade Polisassistent Glossy.
“Jag gick.” svarade flickan, som om det var det mest självklara i hela världen.
Polisassistent Rich Glossy log.
“Jo, men varför gömde du dig där?”
“För jag var rädd att poliserna skulle ta mig igår, när jag knyckte mat.”
Flickan pekade upp på verandan.
“Jag var hungrig och det fanns pommes frites kvar på en tallrik. Jag tog dom och åt dom.”
Hon blickade ner, som om hon skämdes.
“Sedan såg jag två poliser på stranden och jag blev rädd.”

“Varför blev du rädd?” frågade polisassistent Glossy.
Den lilla flickan såg allvarligt på honom.
“Trodde polisen tar folk som stjäler mat.” svarade hon. “Man får inte knycka grejer.”
Hon skakade allvarligt på huvudet och tillade:
“Så jag gömde mig där under.”
Hon pekade på sitt gömställe under verandan.
“Stackars liten…!” utbrast någon.

En fredag på Silver Beach - del 2

*
Det var en liten flicka, inte äldre än fyra-fem år, med kastanjebruna skruvlockar uppsatta i två råttsvansar på huvudet. Hon var klädd i turkosa cykelbyxor, en turkos T-shirt och rosa plastsandaler.
Barnet låg hopkrupen i sanden, som om hon försökte skydda sig mot den kyliga morgonluften.

Polisassistent Glossy kröp närmare barnet och kände på hennes puls.
Han andades lättat ut.
Tack Gode Gud, hon lever.
Han lyfte försiktigt upp flickan och tog sig ut från hennes mörka gömställe.

Matgästerna stod nu uppradade vid veranda-räcket och såg andlösa ner på polismannen och den lilla flickan han höll i sina armar.
Flickan hade nu vaknat och blickade yrvaket upp på alla främmande människor.

“Hon lever!” ropade Polisassistent Glossy till dem. “Ni kan sluta glo nu, detta är inget zoo.”
Den unge mannen som hittat henne, och först trott att hon var död, tog av sig sin svarta munkjacka och svepte den om flickan.

En fredag på Silver Beach - del 1

Silver Beach, Sun City
1998

“God morgon Sun City och Silver Beach!”
hälsade den glade programledaren på Sun Radio.
“Klockan är halv sju och solen har just stigit upp över Silver Beach denna härliga fredagsmorgon. Vi ska spela lite skön musik. Mina damer och herrar, 
för att fira att det äntligen är fredag, bjuder vi nu på ’Friday, I’m In Love’ 
av The Cure. Lyssna och njut.”

I luften blandades tonerna av The Cure-låten med dofter av salt vatten, tång och lockande dofter av frukostmat från Sea Breeze Diner.
“Det är en riktigt härlig morgon, eller hur?” sa servitrisen glatt.
Polisassistent Rich Glossy ryckte likgiltig på axlarna.
“Det är väl en vanlig dag, som alla andra dagar.” svarade han.
Hans kollega himlade med ögonen och log urskuldande mot servitrisen.
“Du får ursäkta min partner, han vaknade på fel sida i morse.”
Rich Glossy blängde på sin partner.
Servitrisen log.
“I så fall kanske jag får bjuda på en kopp kaffe?” frågade hon med mycket värme i rösten.
Polisassistent Glossy skulle just svara den söta servitrisen att han mycket gärna ville ha en kopp starkt kaffe, när en förskräckt röst nerifrån stranden bröt morgonlugnet:
“Åh söte jesus! Det ligger ett dött barn under verandan!”

Frukostgästerna ute på verandan kom av sig.
Bestick lades ner på tallrikar, glas ställdes ner på plast-borden och ett oroligt mummel fortplantade sig.
“Sa han ett dött barn…?”

Polisassistent Rich Glossy hoppade över räcket till verandan och ner i sanden.
Han kröp in under verandan och fick genast syn på barnet.

Skrivpuff - 13 augusti 2011

Skriv om fullmånen.

London 1865

Rose och Sebastian såg storögda på den bevingade varelsen som flaxade förbi framför fullmånen.
"Jag har aldrig sett en så stor fladdermus någon gång...!" flämtade Sebastian.
"Jag har hört gamle Grimston på kyrkogården prata om dom..." sa Rose. "Han säger att det är något övernaturligt och skumt med dom där stora fladdermössen."
Sebastian nickade.
"Jag har också hört det. Mörkrets varelser kallar han dom... Han säger att en del människor kan förvandlas till..."

Sebastian avbröts av knastrande steg som hördes i gruset på en av gångvägarna i parken.
Rose tryckte sig närmare Sebastian.
"Vi går!" sa hon. "Vi borde inte vara ute så här sent."
"Det vore spännande att se om det är någon kan förvandlas." sa Sebastian.
Rose kunde inte undgå att höra en viss ton av upphetsad spänning i hans röst.
"Det vore inte spännande alls. Du ska inte vara så äventyrslysten hela tiden, Sebastian."
Sebastian log.
Han började gå längre in i parken, där två lågmälda röster nu hördes.
"Nej Sebastian! Det kan vara farligt!"
Rose tog tag i Sebastians handled och drog honom med sig ut ur parken.

~

Nästa morgonen satt Sebastian på teaterns scen och läste i tidningen.
"En man blev dödad i Hyde Park sent igår kväll." sa han.
"Åh Herregud!" utbrast Rose förfärad.
Hon rusade fram till Sebastian och slog armarna om honom.
"Det kunde ha varit du!"
"Jag vill inte att ni går ute sent om kvällarna mer." sa Desmond.
Sebastian tyckte att Desmond lät ovanligt stram och ansträngd... Men han kanske bara var orolig.

En isande rysning rann längs Sebastians ryggrad när han läste vidare om den mördade mannen.

De mystiska små märkena på mannens hals är ett mysterium för polisen.
Det ser ut som om något har punkterat huden och sugit ut blod.

Sebastian kastade en blick på Rose.
"Mörkrets varelser..." viskade han mystiskt.
Desmond log och rufsade om Sebastians hår.
"Du har livlig fantasi du pojk."
Sebastian log.
"Vad tror du att det var då?"
Desmond svarade inte. Hans leende hade slocknat.
Han tog tidningen från Sebastian och började läsa artikeln om parkmordet.

Foto: Exsodus / FreeDigitalPhotos.net

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 8

*
Maxine återgick till Pez-automaterna.
Hon tvekade länge mellan Pink Panther och Garfield.
“Hmmm… vilken ska följa med hem…?” funderade hon.
“Idag är det en speciell dag,” viskade jag hemligt och blinkade åt henne. “man måste välja två Pez-automater.”
“Får vi två…?”
Jag log och nickade.

Maxine kastade sig i min famn.
“Tack snälla pappa! Du är bästast!”
Jag lyfte upp henne i famnen och kramade henne.
“Du är också ‘bästast’ älsklingen min.”

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 7

*
“Åh min lilla älskling, det vet jag att du inte ville.” sa jag och kramade henne. “Du var inte stygg.”
Maxine såg fundersam ut, som om hon sökte i minnet efter något.
“Vet du, mamma Jo sa till mig att ibland… om man är väldigt upprörd och trött, händer det att man gör saker som man inte skulle göra annars.”
Jag nickade.
“Det är sant.”
“Mamma Jo sa det till mig i söndags, när hon stoppade om mig.” sa Maxine.
“Det var klokt sagt av Jo.” sa jag.
Maxine nickade och log.
“När jag blir stor ska jag bli lika klok som mamma Jo.”
Jag kramade om den lilla flickan.
“Det är du redan.” sa jag.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 6

*
Maxine kom helt av sig i sitt letande efter de rätta Pez-automaterna.
Hon bara gapade och stirrade glosögd på flickan.
“Titta som hon beter sig va…! Bara för att hon inte får godis…”
Maxine skakade ogillande på huvudet.
Hon tänkte nog inte på att hon själv hade betett sig ungefär så för bara några dagar sedan, för att hon inte hade fått spela schack på sitt eget vis.

Eller så tänkte hon på det, för plötsligt tittade hon upp på mig och frågade tyst:
“Pappa, gör jag så?”
Jag satte mig på huk framför Maxine och såg henne i ögonen.
“Tänkte du på när du blev så arg i söndags?” frågade jag.
Maxine nickade.
“Uh-huh… men jag menade det inte. Jag ville inte vara stygg flicka, det ville jag faktiskt inte.”
Maxine såg ledsen och skamsen ut.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 5

*
En flicka i Maxines ålder stod och såg längtansfullt på alla godsaker.
“Mamma, kan jag få den här, den här och den här?”
Hon pekade på flera olika godissorter.
Mamman skakade på huvudet.
“Nej, vi har massor med godis hemma.”
Flickans uppsyn mulnade.
“En godis bara?”
“Nej.” sa mamman bestämt.
“Jag vill! Du är dum! Jag får aldrig något!” ylade flickan.
Hon kastade sig ner och sparkade med ilsket med fötterna och dunkade knytnävarna i linoleumgolvet.
“När du är klar kan du väl hjälpa mig att hitta alla varor vi ska ha?” sa mamman.
Och så gick bort mot hyllorna med städartiklar och lämnade sin vrålande unge på golvet.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 4

*
Nära kassorna fanns hyllorna med godis.
Chokladkakor och färgglada slickepinnar trängdes med tuggummin, Twizzlers och annat godis och såg lockande ut.
Himmelriket för ett godis-älskande barn.

Men Maxine måste ha fått nog av godis, efter allt sött hon fått i sig förra helgen, för hon bad inte om minsta lilla godisbit.
Hon gick bara fram till hyllorna och tittade lite på Pez-automaterna och dess tillhörande godistabletter.
“Vill du ha en, till din samling?” frågade jag.
Både Maxine och Alex var Pez-samlare.
“Får jag…?” sa Maxine.

På henne lät det som jag erbjöd henne världens dyraste skatt och inte en liten enkel plasthållare med små hårda godistabletter.
Jag log åt det glädjestrålande uttrycket i hennes lilla ansikte.
“Så klart att du får” sa jag och rufsade om hennes lockar. ”Och vi tar varsin till Jane och Alex också, eller vad säger du, Maxie?”
Maxine log och nickade glatt.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 3

*
Det var faktiskt ganska skönt att komma ifrån den lite nyfikna och väldigt pratglada Hazel.
“Du pappa, den där tanten… hon pratade verkligen mycket.” sa Maxine.
Jag log och nickade.
“Och hon tycker tre barn är mycket.” fortsatte Maxine.
“Hon vågar nog inte komma hem till oss nu, för jag sa att vi är busiga.”
Maxine slog händerna för munnen och fnissade glatt.

Vi körde runt bland hyllor och plockade ner allt vi skulle ha i vagnen.
“Du Maxie, ska vi åka till Baskin-Robbins sedan och köpa lite glass att mumsa på i kväll?”
Maxine sken upp.
“Jaaaaa! Rocky Road och Pink Bubbelgum.”
Hon bet sig fundersamt i underläppen.
“Nä förresten… inte Pink Bubblegum, jag får ju inte äta bubbelgum längre, du vet.”
Hon ryckte menande i en av sina små skruvlockar.
Jag log.
“Bara Rocky Road då?”
Maxine log och nickade.
“Mums!” sa hon och slickade sig om munnen.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 2

*
“Martin Clarke?”
Jag vände mig om när jag hörde den välbekanta rösten.
Där stod Hazel Caswell, en gammal klasskamrat.
“Jag tyckte väl att det var du! Vad roligt att se dig Martin, det var inte igår!”
Hazel såg på Maxine i min famn.
“Men Gud, vilken liten sötnos! Är det din?”
Jag nickade och log stolt.
“Ja, det här är Joannes och min lilla apa. Maxine.”
“Maxine, vilket vackert namn!” sa Hazel förtjust. “Det är franskt va?”
Maxine nickade.
“Ja, mitt namn är franskt, från Frankrike. Fast jag är amerikansk.”
Hazel skrattade.
“Hon är verkligen underbar, Martin.”
Maxine krånglade sig ur min famn och gled ner i shoppingvagnen. Hon prasslade demonstrativt med inköpslistan.

Jag log mot Hazel.
“Ledsen Hazel, men vi måste nog gå vidare nu. Vi har mycket att köpa och sedan ska vi åka hem och laga mat.”
“Vi får ses och äta en bit mat någon dag.” sa Hazel. “Du, jag och Joanne.”
“Kom hem till oss någon dag vet jag.” sa jag. “Så får du träffa Jo och de andra barnen.”
Hazel höjde förvånat på ögonbrynen.
“Barnen? Har ni fler än Maxine?”
“Jane och Alex också.” sa Maxine nerifrån vagnen. “Min storasyster och min lillebror.”
“Oj… tre barn…” sa Hazel. “Du och Jo har fullt upp hela dagarna förstår jag?”
“Bara när vi är busiga.” svarade Maxine.
Hazel log.
“Är ni ofta busiga?”
Maxine nickade.
“Alltid.”
Hazel och jag skrattade.

“Pappa… nu går vi.” sa Maxine otåligt. “Vi måste handla allt på denna här lappen.”
Hon pekade på inköpslistan.
“Det är jättemycket vi ska köpa.”
“Jag ska inte uppehålla er mer.” sa Hazel och log. “Det var jättetrevligt att träffa er båda.”
Jag sa adjö till Hazel och körde vidare med min lilla hjälpreda.

Martin och Maxine fredags-shoppar - del 1

(fortsättning på En känsloladdad söndag & Skolstart för barnen Clarke)

Sun City. September 2000

MARTIN

På fredagen tog jag med mig Maxine till Sun-Mart, stadens supermarket, för att storhandla.
Storhandla är ganska trist, men ack så nödvändig syssla när man är en stor familj.
Maxine hade frivilligt och glatt sagt ja när jag frågade om hon ville följa med mig till Sun-Mart.
Jag trodde först att det bara var för att hon tyckte om att umgås mycket med mig och Joanne och därför tog varje tillfälle att få göra det. Men när vi kom till Sun-Mart såg Maxine lika förväntansfull ut som om jag sagt att vi skulle till zoo eller nöjesfältet.
Jag har aldrig sett någon vara så förtjust i storhandling som Maxine, jag blev nästan full i skratt.
Tösen satt i den stora shoppingvagnen och läste med stor precision upp allt som stod på inköpslistan och såg noga till att jag tog rätt sorts vara.
“Frukostflingor ska vi ha också.” mindes jag.
“Det kan jag ta ner!” sa Maxine ivrigt.
Innan jag hann reagera hade hon klättrat upp i hyllan med flingor och klängde sig uppåt, som om hyllan vore en klätterställning.

“Herregud Maxie… där får man inte klättra!”
Jag plockade ner barnet och höll henne i famnen.
“Min lilla apa, du kan inte klättra på allt du ser.”
“Men flingorna står så högt upp.” sa Maxine. “Och jag ville hjälpa till.”
“Jag vet det älskling,” sa jag och gav henne en puss på kinden. “men hyllor är farliga att klättra på. Du kan ramla ner och slå dig rejält. Inget mer klättrande på hyllor okej, peanut?”
Maxine nickade.
“Okej. Inget mer klättrande.”
“Duktig flicka.”

Skolstart för barnen Clarke - del 3

*
“Men det är du inte, Maxie.” sa Alex. “Du är inte jobbig alls.”
“Fast en gång hörde jag att mamma sa att jag är en olycka.” sa Maxine.
“Olycka?” undrade Alex.
Maxine nickade.
“Jaaaa… jag hörde att mamma sa så en gång, när hon inte visste att jag lyssnade. Hon pratade med sin kompis och sa ’Maxine är ett misstag, en olycka’.”
Maxine var tyst i ett par sekunder.
Sedan tillade hon:
“Det betyder att hon inte är glad över att jag föddes.”

“Det var verkligen inte snällt sagt av din mamma, Maxie!” sa Alex, mycket upprört.
Maxine gjorde en liten axelryckning och petade förstrött på sin lunchbox.
“Men jag är kanske det. Ett misstag.”
Hon plutade lite sorgset med munnen.

Åh Gud… så ont det gjorde i mig när jag hörde vår älskade lilla Maxine säga de där orden.
Jag såg på Martin att det gjorde ont i honom också.
Den här underbara, vackra lilla ungen var allt annat än en simpelt misstag.

Janie lade armen om sin lillasyster.
“Maxie, vet du, alla som säger att du är ett misstag är dumma!” sa hon argt.
“Det tycker jag också!” sa Alex.

Skolstart för barnen Clarke - del 2

*
“Och vi ska lära oss lite om stjärnor och grejer.” sa Alex. “Jag tror man gör det i andra klass i alla fall. Det ska bli kul, jag gillar stjärnor.”
“Jag med! Och jag ska vara jätteduktig i skolan.” meddelade Maxine. “Jag ska sitta still och inte busa, så ingen blir arg.”
“Du är alltid duktig, lilla gumman.” sa Martin.
Maxine skakade på huvudet.
“Näää… inte ibland. Ibland är jag lite stygg och bråkig.”
Hon bet sig fundersamt i läppen.
“Men jag ska skärpa mig.”
“Du är bra som du är.” sa Martin.
“Men mamma Audrey säger att jag är jobbig.” sa Maxine.

Stackars lilla Maxine… hon trodde verkligen på sin mammas ord, 
eftersom Audrey tydligen ofta sa att hennes lilla flicka var stygg eller jobbig.

Skolstart för barnen Clarke - del 1

(fortsättning på En känsloladdad söndag)

Sun City. September 2000


JOANNE

Nästa dag var en stor dag för barnen.
Maxine och Alex skulle börja andra klass och Janie i fjärde klass.
För Alex var det en extra stor dag; han skulle nämligen inte bara börja andra klass, utan även börja i en helt ny skola.
Hans gamla skola låg lite för långt bort från staden där vi bodde, så vi tyckte det var bättre att han började samma skola som Janie och Maxine.
Maxine var överlycklig för att Alex nu skulle gå i samma klass som hon.

Jag frågade Alex hur han kände inför skolbytet.
Han gav mig ett av sina söta Alex-leenden.
“Jag är förväntansfull.”
Jag log och strök pojken över håret.
“Vad bra älskling. Du kommer nog att få det jättebra i din nya skola.”
Alex log och nickade.
“Jag också är förväntansfull!” sa Maxine ivrigt. “Vi ska lära oss att skriva med sån där snirklig text - det heter skrivstil.”
“Vad spännande, älskling.” log jag.
Maxine nickade glatt.

Let The Music Heal Your Soul

Entry for: Michelle Branch → "Loud Music"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota

Sunset On The Beach

Entry for: Foster the People → "Torches - Ignite Your Life"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota