Martin och Maxine fredags-shoppar - del 1

(fortsättning på En känsloladdad söndag & Skolstart för barnen Clarke)

Sun City. September 2000

MARTIN

På fredagen tog jag med mig Maxine till Sun-Mart, stadens supermarket, för att storhandla.
Storhandla är ganska trist, men ack så nödvändig syssla när man är en stor familj.
Maxine hade frivilligt och glatt sagt ja när jag frågade om hon ville följa med mig till Sun-Mart.
Jag trodde först att det bara var för att hon tyckte om att umgås mycket med mig och Joanne och därför tog varje tillfälle att få göra det. Men när vi kom till Sun-Mart såg Maxine lika förväntansfull ut som om jag sagt att vi skulle till zoo eller nöjesfältet.
Jag har aldrig sett någon vara så förtjust i storhandling som Maxine, jag blev nästan full i skratt.
Tösen satt i den stora shoppingvagnen och läste med stor precision upp allt som stod på inköpslistan och såg noga till att jag tog rätt sorts vara.
“Frukostflingor ska vi ha också.” mindes jag.
“Det kan jag ta ner!” sa Maxine ivrigt.
Innan jag hann reagera hade hon klättrat upp i hyllan med flingor och klängde sig uppåt, som om hyllan vore en klätterställning.

“Herregud Maxie… där får man inte klättra!”
Jag plockade ner barnet och höll henne i famnen.
“Min lilla apa, du kan inte klättra på allt du ser.”
“Men flingorna står så högt upp.” sa Maxine. “Och jag ville hjälpa till.”
“Jag vet det älskling,” sa jag och gav henne en puss på kinden. “men hyllor är farliga att klättra på. Du kan ramla ner och slå dig rejält. Inget mer klättrande på hyllor okej, peanut?”
Maxine nickade.
“Okej. Inget mer klättrande.”
“Duktig flicka.”

Skolstart för barnen Clarke - del 3

*
“Men det är du inte, Maxie.” sa Alex. “Du är inte jobbig alls.”
“Fast en gång hörde jag att mamma sa att jag är en olycka.” sa Maxine.
“Olycka?” undrade Alex.
Maxine nickade.
“Jaaaa… jag hörde att mamma sa så en gång, när hon inte visste att jag lyssnade. Hon pratade med sin kompis och sa ’Maxine är ett misstag, en olycka’.”
Maxine var tyst i ett par sekunder.
Sedan tillade hon:
“Det betyder att hon inte är glad över att jag föddes.”

“Det var verkligen inte snällt sagt av din mamma, Maxie!” sa Alex, mycket upprört.
Maxine gjorde en liten axelryckning och petade förstrött på sin lunchbox.
“Men jag är kanske det. Ett misstag.”
Hon plutade lite sorgset med munnen.

Åh Gud… så ont det gjorde i mig när jag hörde vår älskade lilla Maxine säga de där orden.
Jag såg på Martin att det gjorde ont i honom också.
Den här underbara, vackra lilla ungen var allt annat än en simpelt misstag.

Janie lade armen om sin lillasyster.
“Maxie, vet du, alla som säger att du är ett misstag är dumma!” sa hon argt.
“Det tycker jag också!” sa Alex.

Skolstart för barnen Clarke - del 2

*
“Och vi ska lära oss lite om stjärnor och grejer.” sa Alex. “Jag tror man gör det i andra klass i alla fall. Det ska bli kul, jag gillar stjärnor.”
“Jag med! Och jag ska vara jätteduktig i skolan.” meddelade Maxine. “Jag ska sitta still och inte busa, så ingen blir arg.”
“Du är alltid duktig, lilla gumman.” sa Martin.
Maxine skakade på huvudet.
“Näää… inte ibland. Ibland är jag lite stygg och bråkig.”
Hon bet sig fundersamt i läppen.
“Men jag ska skärpa mig.”
“Du är bra som du är.” sa Martin.
“Men mamma Audrey säger att jag är jobbig.” sa Maxine.

Stackars lilla Maxine… hon trodde verkligen på sin mammas ord, 
eftersom Audrey tydligen ofta sa att hennes lilla flicka var stygg eller jobbig.

Skolstart för barnen Clarke - del 1

(fortsättning på En känsloladdad söndag)

Sun City. September 2000


JOANNE

Nästa dag var en stor dag för barnen.
Maxine och Alex skulle börja andra klass och Janie i fjärde klass.
För Alex var det en extra stor dag; han skulle nämligen inte bara börja andra klass, utan även börja i en helt ny skola.
Hans gamla skola låg lite för långt bort från staden där vi bodde, så vi tyckte det var bättre att han började samma skola som Janie och Maxine.
Maxine var överlycklig för att Alex nu skulle gå i samma klass som hon.

Jag frågade Alex hur han kände inför skolbytet.
Han gav mig ett av sina söta Alex-leenden.
“Jag är förväntansfull.”
Jag log och strök pojken över håret.
“Vad bra älskling. Du kommer nog att få det jättebra i din nya skola.”
Alex log och nickade.
“Jag också är förväntansfull!” sa Maxine ivrigt. “Vi ska lära oss att skriva med sån där snirklig text - det heter skrivstil.”
“Vad spännande, älskling.” log jag.
Maxine nickade glatt.

Let The Music Heal Your Soul

Entry for: Michelle Branch → "Loud Music"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota

Sunset On The Beach

Entry for: Foster the People → "Torches - Ignite Your Life"

Klicka på länken ovan för att

se en större version av bilden

Och pssst...! Rösta gärna på mitt bidrag! :)

Puss & kram

Dakota

Skrivpuff - 12 augusti 2011

Skriv om gemenskap.

Sommaren 2001

Maxine stod utanför motellet och såg längtansfullt på poolen och barnen som lekte och plaskade.
"Mamma!" ropade hon in till Audrey. "Får jag gå till poolen?"
Audrey kikade ut genom den öppna dörren.
"Inte nu Maxine, vi ska snart åka och spela. Vill du bära min gitarr till bilen?"
Maxine skakade på huvudet.
"Näää... jag vill leka i poolen med de andra barnen."
"Det går inte Maxie." sa Audrey och klappade sin lilla dotter på kinden. "Vi ska ju ut på turné nu."

Maxine putade besviket med munnen.
"Men imorgon ska vi bo på ett stort hotell." sa Audrey. "Där har de pool, lek- och spelrum och massor med annat skoj."
Maxine sparkade till mamma Audreys resväska.
"Jag vill inte åka runt hela tiden! Jag vill åka hem och leka med Alex och Janie. Jag saknar dom... och jag saknar mamma Jo och pappa Martin..."

Audrey klappade flickan på kinden igen.
"Du Maxine, ikväll kan du väl sjunga den där lilla sången du skrivit? Den är så söt."
"Vi får se." sa Maxine truligt. "Förresten är jag hungrig. Jag vill ha lunch."
Audrey gav Maxine en stor påse M&M's.
"Du får äta de här så länge. Vi kanske hinner äta en hamburgare eller nåt på vägen till spelningen."

Maxine satt utanför motellrummet och åt några av de färgglada godisarna.
Och hon kände sig som den mest ensamma flickan i hela världen.
Sorgsen övade hon lite på sin sång, som hon döpt till Togetherness.

When we're together
my heart is happy

When we're together
the sun is shining

But without you
the sky is cloudy

When we're apart
I miss you
My heart is crying
Patch it up
with love and stickers

When we're together
I just wanna hug and kiss you

And I wanna be
happy

ღ˚ •。* ♥ ˚ ˚✰˚ ˛★* 。 ღ˛° 。* °♥ ˚ • ★ *˚ .ღ 。
*˛˚ღ •˚ ˚ Love & kisses from Maxine ˚ ✰* ★
˚. ★ *˛ ˚♥* ✰。˚ ˚ღ。* ˛˚ ♥ 。✰˚* ˚ ★ღ ˚ 。✰ •*

Skrivpuff - 11 augusti 2011

Skriv om ett undantag.

Sun City School, hösten 2001.

Läraren för tredjeklassarna gick fram till Maxine.
Den lilla lockhåriga flickan stod lutad mot skolbyggnadens tegel. Hon hade armarna korsade över bröstet och blicken var en aning vaksam.
"Maxine, varför är inte du med de andra barnen?"
"Jag står bra här." svarade flickan. Hon hade en trumpen min i sitt lilla ansikte.
Läraren hukade sig ner för att komma i jämnhöjd med barnet.
"Vi har idrottslektion nu, alla ska vara med."
Den lilla 8-åringen skakade på huvudet.
"Jag vill inte. Jag hatar Dodgeball* - jag vill inte att folk ska kasta bollar på mig!"

Läraren log och suckade lite.
"Men lilla gumman... det gör ju inte ont."
Maxines uppsyn mörknade som ett litet åskmoln.
"Fröken, jag kanske är allergisk mot att få bollar på mig...!"
Läraren tog Maxine i handen och ledde henne mot de lekande barnen.
Men Maxine slet sig loss.
"Denna här dumma leken vill jag inte vara med på!"
"Sluta nu Maxine!" Lärarens röst var ännu mer sträng och irriterad nu. "Alla måste vara med på skolans lektioner!"
"Jag tänker faktiskt vara ett undantag, så det så!" sa Maxine.
Flickan kilade bort mot klätterställningen och kvick som en apa klättrade hon upp.
Hon blickade ner på läraren och sina klasskamrater.
"Aldrig ska jag vara med på Dodgeball! Och ni kan inte tvinga mig!"

Läraren antecknade i sitt block att Maxine vägrade vara med på skolans aktiviteter. Anteckningarna skulle hon ta upp på nästa veckas utvecklingssamtal.
Bäst som hon antecknade råkade den stora, mjuka bollen träffa henne i huvudet.
"Förlåt fröken!" ropade ett av barnen.

Maxine fnissade så mycket uppifrån sin klätterställning att hon nästan trillade ner.
"Alla skulle ju vara med och leka sa du ju fröken!" ropade hon och fnissade ännu mer.


__________________________________________________________
* Dodgeball är den amerikanska motsvarigheten till Spökboll.

Heart

All you need is love
<3

En känsloladdad söndag - Del 16

*
“Men det är du inte, Maxine.” sa jag. "Du är inte stygg och jobbig alls."
"Inte det minsta....?" ville Maxine veta.
"Inte det minsta." sa jag.

Jag pussade henne på näsan.
“Nu ska du sova, peanut. I morgon börjar skolan igen, så då ska vi gå upp tidigt.”
Maxine nickade och sedan gäspade hon stort.
Sedan stoppade hon tummen i munnen och rullade ihop sig som en liten kattunge.
Innan jag hunnit släcka lampan och tassa ut ur hennes rum, sov hon.

En känsloladdad söndag - Del 15

*
Maxine slumrade till ett par gånger medan jag läste godnatt-saga.
Jag slog ihop boken och bar upp flickan till hennes säng.
När jag stoppade om henne, blickade hon upp på mig och sade:
“Du är min mamma och jag älskar dig.”
Hon lade armarna om min hals och pussade mig.
Jag pussade henne tillbaka och talade om för henne hur mycket jag älskade henne.

“Vet du, mamma Jo… jag tycker om att bo här hos er.” sa Maxine. “Jag vill bo här alltid.”
“Det vill vi också att du ska göra, Maxie.” sa jag och gav henne en puss till.

“Pappa Martin och du älskar mig, fastän jag blir stygg ibland.” sa Maxine.
“Vi älskar dig vad du än gör, min fina lilla unge.” sa jag. “Och du Maxie, du var inte stygg idag, bara väldigt upprörd och trött. Och när man är det, så händer det att man gör saker som man inte skulle göra annars.”
“Min riktiga mamma tycker jag är stygg och jobbig ibland.” sa Maxine.
Hennes ögon blev lite blanka.

En känsloladdad söndag - Del 14

*
“Sa din mamma till den där killen som satte bubbelgum i ditt hår?” frågade Alex.
Maxine skakade på huvudet igen.
“Nä, han hade gått in när mamma kom. Fast jag klippte till honom.”
Hon höll upp en knuten liten näve.

“Rätt åt honom.” tyckte Alex.
Maxine nickade.
“Mmmm, det var rätt åt honom. Och han var äldre och större än mej...
men jag kunde ge honom en snyting ändå.”

En känsloladdad söndag - Del 13

*
En stund senare jag satt i soffan med tre nybadade och pyjamasklädda barn.
Vi var redo för en godnatt-saga.
Jag skulle just slå upp boken, när Maxine räckte upp handen, som de får göra i skolan, och frågade:
”Får jag säga en sak.”
”Självklart älskling.” sa jag.
Maxine berättade att hon varit tvungen att klippa sig för att hon fått tuggummi i håret.
“Vet ni, en dum unge på motellet satte bubbelgum i mitt hår, så mamma fick klippa mig.”
“Oj då,” sa jag. “det var ingen snäll unge.”

Maxine skakade på huvudet.
“Nä, en riktigt dum skitunge är han. Och mamma blev lite sur - hon sa att det var dumt att jag hade fått bubbelgum i mitt fina hår. Så nu får jag inte tugga Hubba Bubba - eller nåt annat bubbelgum - mera…”
Maxine fnös indignerat.
“Orättvist…” fortsatte hon. “kunde ju faktiskt inte jag hjälpa, att den där jäklarns ungen satte Hubba Bubba i håret på mej…!”
”Nä, det var ju inte ditt fel!” sa Alex.

Maxine skakade på huvudet.
”Precis! Men det tyckte nog min mamma. Så när hon sa att jag var finare i långt hår, blev jag så arg att jag klippte mig ännu mer!”

En känsloladdad söndag - Del 12

*
Jag log igen.
“Mmmm… men du Maxie, får jag tvätta dina lortiga fötter lite också, så de blir rena?”
Maxine skakade på huvudet.
”Gör det fortfarande ont i foten?” frågade jag.

Jag kom på att jag hade glömt att fråga Maxine hur mycket schackpjäsen faktiskt hade skadat hennes fot.
Hon kanske hade haft jätteont hela kvällen, utan att vi visste något?
Det var nämligen inte alltid Maxine berättade för oss om hon hade ont någonstans eller om hon mådde dåligt.

Jag såg lite oroligt på flickan.
Men Maxine skakade på huvudet.
“Nej, det gör inte ont i foten mera.”
Sedan fnissade hon till och gav mig ett litet förläget leende.
”Men det är bara det att det killas så himla mycket när man tvättar fotarna…”
Jag skrattade.
“Jag måste nog försöka få ‘fotarna’ lite rena i alla fall. Jag ska vara försiktig.”
Maxine fnissade hysteriskt när jag tvålade in och tvättade hennes små kittliga fötter.

En känsloladdad söndag - Del 11

*
Jag log.
“Jag tänkte på lite saker som ska ordnas bara.”
“Vuxna ska ordna så mycket hela tiden.” sa Maxine och började förstrött skulptera med allt badskum.
“Ja, det har du rätt i.” log jag och strök lite skum ur ansiktet på henne.
“För då är man ansvarsfull.” sa Maxine.
Jag såg imponerad på den lilla flickan. Hon var så klok och vältalig.
“Du är ansvarsfull.” sa Maxine. “Och pappa Martin är ansvarsfull. Ni kan ta hand om oss; mej och Alex och Janie. Och ni gör så att vi har det bra.”
Jag blev alldeles rörd av hennes ord.

“Vi älskar er så mycket.” fick jag fram. “Och vi vill inget hellre än att ta hand om er.”
“Ni gör ett bra jobb.” sa Maxine och gav mig ett lyckligt litet flin.
Underbara unge!
Jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes snusförnuftiga ord.
“Tack så mycket älskling.” sa jag och pussade henne på pannan.

Jag tvättade Maxines ostyriga lockar med schampo som doftade gröna äpplen.
“Mmmm… jag tycker om att lukta på detta här ‘äppliga’ schampot.” sa Maxine och sniffade ner i flaskan. ”På motellet hade dom bara såna här små schampo-flaskor.”
Maxine visade med tummen och pekfingret hur små schampo-flaskorna var.
“Dom räckte knappt till mammas hår. Och jag ville förresten inte duscha där, för det var inte så rent.”
”Låter inte så trevligt.” sa jag.

Maxine rynkade på näsan och skakade på huvudet.
“Näää, jag gillar rena badrum, som detta här…” sa hon. ”och badkar är mycket kuligare än duschar.”
Jag log.
“Jag håller fullständigt med dig.” sa jag.
Maxine nickade.
“Men nu är jag ren och fin.” log hon.

En känsloladdad söndag - Del 10

*
När vi hade ätit stoppade jag Maxine i ett bad - med massor av badskum, precis som hon önskat.
“Min mamma har hår här.” sa Maxine.
Hon lyfte på armen och pekade på sin armhåla.
“Hon brukar raka sig. Det brukar stora tjejer göra, säger mamma.”
Med ‘stora’ menade hon ‘vuxna’.
Jag nickade.
“Och min mamma rakar sina ben ibland,” fortsatte Maxine. “för hon vill inte ha håriga ben.”
Flickan lyfte upp ett magert litet ben ur vattnet, höll upp det i luften och såg forskande på det.
“Jag har inte håriga ben.”
“Nej, du har inte håriga ben.” skrattade jag. “Men du har väldigt lortiga fötter.”

Maxine tog tag om sin högra fot och studerade fotsulan.
“Hmmm…” sa hon fundersamt. “Mina skor funkade inte.”
”Hur då?” frågade jag.
”Det var en jäklarns dubbelknut på snörena och mamma kunde inte knyta upp dem, så jag kunde inte ta på mig skorna.”
”Hade du inga andra skor då?”
Maxine skakade på huvudet.
”Nope, nope, nope. Bara mina sneakers med en jäklarns dubbelknut.”

Jag såg framför mig hur den lilla ungen sprang omkring, barfota, på en motell-parkering - där marken var smutsig och oljig och det kanske fanns glassplitter där också.
Jag gjorde en mental notering om att köpa ny skor till Maxine.
Gymnastikskor med kardborreband, eller andra skor utan snören, som var lätta för flickan att ta på sig själv.

Jag vaknade upp ur mina tankar om nya skor när jag kände en liten våt hand mot min kind.
“Hallå, vad tänker du på?” frågade Maxine.

En känsloladdad söndag - Del 9

*
“Bra jobbat älskling!” sa jag. “Nu kan du komma och sätta dig här, så ska jag lägga upp lite köttbullar och spagetti åt dig.”
Maxine sprang fram till bordet och satte sig på sin stol.
Hon gnuggade sig trött i ögonen.
Jag strök flickan över kinden.
Hennes persikomjuka kinder var varma och lite klibbiga, rester av gråt och ilskna tårar.
“Vad sägs om ett varmt bad efter maten och sedan en ren, skön pyjamas?” frågade jag.
Maxine nickade.
“Massor med badskum ska jag ha i badet,” sa hon bestämt, med munnen full av mat. “och sen ska vi alla sitta i soffan och läsa godnatt-saga.”
“Det ska bli.”
Jag log och kramade den älskade lilla ungen.

“En lång saga.” tillade Maxine.
“Ja, en jättelång saga!” sa Jane.
Maxine nickade och log glatt.
“Hela natten ska vi läsa sagor.”
“Oj då,” skrattade jag. “om jag ska läsa sagor hela natten kommer jag nog tappa rösten.”
“Jaaaa…!” fnissade Maxine. “Vi får mata dig med halstabletter.”

Janie och Alex fnissade också.
”Massor med halstabletter.” sa Alex.
“Konspirerar ungarna mot dig, syrran?” flinade Frederick.
Jag skrattade.

En känsloladdad söndag - Del 8

*
“Jo, det är sant!” sa Martin. “Jag tror den här lilla magen säger att den vill ha köttbullar. Tror du inte det Maxie?”
Maxine log och skakade på huvudet.
”Nääää… Mage pratar inte ju…”
Hon lyfte på tröjan och kikade ner på sin mage.
”Nope, bara en vanlig mage.” sa hon sakligt. ”Som inte kan prata.”
Maxine såg upp på Martin och gav honom ett litet så det så-leende.
”Jo!” insisterade Martin. ”Lyssna, den säger ju: 'Köttbullar, jag vill ha köttbullar!' Hörde du?”
Martin kittlade henne på magen.

Maxine kiknade av skratt och vred sig i hans famn.
”Min mage pratar…!” fnissade hon.
Jag skrattade.
“Maten är klar om några minuter.” meddelade jag.
“Okej,” sa Martin och ställde ner Maxine på golvet. “då får du skynda dig att ställa tillbaka spelet, Maxie, så får du mata din lilla hungriga mage.”
Maxine knotade lite, men hon lade tillbaka schackbrädet på bordet och satte ordentligt tillbaka alla pjäserna, precis så som de skulle stå.

En känsloladdad söndag - Del 7

*
Alex lade sig på knä på mattan och började ställa upp schackpjäser på soffbordet.
“Det är jättesnällt av dig, Alex,” sa jag. “men Maxie ska plocka upp själv, eftersom det var hon som hade ner dem.”
Maxine låg kvar på mattan, armarna och benen rakt ut.
”Ser nästan som hon försöker imitera Leonardo da Vincis Den vitruvianske mannen.” log Frederick.
Maxine kikade nyfiket på honom, som om hon undrade vad han pratade om.
Men när flickan såg att vi tittade på henne, vek hon undan med blicken och tittade upp i taket istället.
”Maxine, vet du vem Leonardo da Vinci är?” frågade Frederick.
Maxine hörde inte på honom, eller så låtsades hon att hon inte hörde.

Flickan grät eller tjöt inte längre, nu kved hon istället, som om hon led av svåra plågor.
“Jag dör av hunger…”
Martin log lite.
“Plocka då upp schackpjäserna och ta fram brädet, så kan du komma och äta sedan.”
“Orkar inte…” gnydde Maxine. “Jag svälter ihjäl av hunger…”
Martin log och lyfte upp Maxine.
“Men lilla älskling… Är du så hungrig?”
“Jaaaa, jag svälter ju snart ihjäl…” snyftade Maxine.

Ilskan hade runnit av flickan, lika fort som den hade flammat upp.
Nu såg Maxine bara väldigt trött och ledsen ut.
“Jag är jättehungrig.” sa hon ynkligt.
Som om det hade varit på kommando, kurrade det i Maxines mage precis då.

“Hörde ni?” sa Martin till oss. “Det är nån härinne!”
“Nääää…!” fnissade Alex, som om det var det tokigaste han hört.
“Jo, jag lovar,” sa Martin. “det är nån som pratar här inne…!”
Han satte örat mot Maxines mage och lyssnade.
“Nääää… dummer!” fnissade Maxine.

En känsloladdad söndag - Del 6

*
Maxine tjöt av smärta och ilska.
”Aj aj aj… lilla raring…” sa Frederick.
Han satte en sprattlande och gråtande liten Maxine i soffan och lyfte upp hennes onda fot.
”Ska morbror Freddie blåsa bort det onda?” frågade han.
Maxine kunde inte svara, hon bara grät.
Frederick blåste på flickans lilla fot och smekte den med tummen.
”Känns det bättre?”
Maxine svarade inte.
Hon gled ner från soffan som en liten klick smör i en stekpanna och lade sig raklång på mattan.
Hon grät hela tiden.

Maxine var ofta hyperaktiv och på dåligt humör när hon hade varit hos sin mamma, som ofta levde ett kringflackande liv på olika hotell och motell.
Några av anledningarna till Maxines humörsvängningar var oregelbundna sovtider, för mycket godis och läsk och rubbade rutiner.
Allt detta var en väldigt dålig kombination, som Maxine hade svårt att hantera.

En känsloladdad söndag - Del 5

*
Men till Maxines stora förtret hade Frederick inga sådana planer.
”Maxie, kom nu, så spelar vi lite.” sa han.
Maxine skakade på huvudet.
”Du kan få spela på ditt sätt om du vill.” sa Frederick.
Men Maxine lät sig inte lockas så lätt.
Hon skakade återigen på huvudet och stampade ilsket med båda fötterna i mattan.
Stackars lilla stumpan… hon började bli rejält övertrött och visste inte vad hon ville längre.

“Jag vill inte spela detta här fula spelet!” skrek Maxine.
Hon välte schackbrädet med sådan kraft och ilska att löpare, bönder och springare flög åt alla håll och spreds över golvet.
Brädet stoppade Maxine in under en av soffdynorna.
Sedan satte hon sig på dynan och lade trotsigt armarna i kors över bröstet.

Martin gick fram till Maxine och satte sig på huk framför henne.
“Du sötnos, det blir väldigt svårt att spela schack när du sitter på brädet.”
Maxine blängde lite på sin fosterfar och plutade truligt med munnen.
“Det är ett dumt spel.” sa hon.
“Må så vara,” sa Martin. “men man får inte slänga spel på golvet för det. Gå nu och plocka upp pjäserna och ställ tillbaka dem på brädet.”
Martin drog upp Maxine ur soffan och satte henne på golvet.
“Jag vill inte!” skrek Maxine.

“Se så, städa upp nu,” sa Martin tålmodigt. “så ska vi sätta oss till bords och äta middag sedan.”
“Jag vill inte, sa jag!” skrek Maxine.
Hon stampade ilsket med fötterna igen och plötsligt råkade hon trampa hårt på en av schackpjäserna.
Eftersom hon var barfota måste det ha gjort väldigt ont.
Stackars liten.