Mystiker

*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*

Desmond

*
På den lilla balkongen över scenens högra sida skymtade en mörkklädd figur.
Han såg nästan ut att höra hemma bland skuggorna där uppe, om man inte var uppmärksam skulle man missa honom.

Emily missade honom inte. Hon sken upp när hon såg honom.

"Desmond!" ropade hon.

Sebastian och Rose vinkade glatt till honom.

Den mörkklädde försvann från balkongen med en svepande rörelse och några minuter senare klev han ut på scenen.
"Jag skulle också vilja säga den satans karl'n ett par sanningens ord." morrade han.
William Hamilton log. Glad åt att hans lilla dotter hade så många på sin sida.
Kanske kunde de gå tillsammans till Mr. Pottsworth och tala med honom?
Han skulle fråga Desmond om det.

Desmond klev smidigt ner från scenen och gick fram till Emily.
Emily slog armarna om honom.
Desmond strök flickan över håret. Sedan såg han in i hennes ögon.
"Får jag se på dina fingrar lilla vän?"
Emily sträckte fram sina sargade fingrar och precis som Sebastian hade gjort, lade han försiktigt flickans små fingar på sin handflata.
"Det var hennes lärare som slog henne." sa Sebastian.
Desmond släppte Emilys händer.
"Ja, jag hörde det."
Sebastian stirrade på Desmond.
"Hur kunde du höra det...? Du var ju ända där uppe..."
Men Desmond hörde honom inte. Hans tankar var nu fokuserade på mannen som gjort lilla Emily illa.
Ett dovt morrande hördes från hans strupe.
"Vilken satans... jag skulle kunna...!
Desmond knöt nävarna.
"Jag känner likadant." sa Emilys far.
*

Gästblogg 29/10: Alice

Dagens...

Dagens TV-ögonblick:
Tom Jones syns i rutan. Troy stirrar storögd på sångaren och pekar ivrigt
med sitt lilla knubbiga finger.
Troy: "Mamma, se! Tånten!!"
Jag: "Nej lilla Troy, inte Tomten, det är Tom Jones."
Troy (tittar på mig som om jag var helt bakom flötet): "Määäääe, tånte!"

Okej, du vara chef, det är Tomten.



Dagens Dorian:
Dorian: "Mamma och moster Jennie, vet ni... idag, i skolan,
var det en stor (äldre) kille som klättrade vid stora rutschkanan, utanpå klätterställningen, ni vet.
Jag sa till honom att man inte får klättra där, för man kan ramla ner och skada sig.
Då sa han: 'håll käften och sköt dig själv jävla skitunge'.
Se'n ramlade han ner och gjorde sig illa i foten. Jag brukar tycka synd om folk som gör illa sig..."

Jennie: "Det vet vi hjärtat."

Dorian: "Mmmm... jag är lessen att behöva säga det här nu,
men den där typen fick faktiskt skylla sig själv."




Dagens Isolde:
"Troy säger att han ser Tomten på TV."
(Hon tittar på TV-rutan där Tom Jones nu står på scen och sjunger.)
"Meh... det där är ju inte Tomten! Det är ju morfar!"

*

Huset som Gud glömde - 84

Ashlee

Mamma tog loss Kevin från mig och lade honom ner i sängen igen.
”Mamma, läs en saga för mig.” bad Kevin.
Mamma log.
”Bra försök, skrutten. Pappa har ju redan läst för dig. Nu ska du sova.”
”Jag kan inte sova…” gnällde Kevin.
”Det går lättare om du blundar.” log mamma.
Kevin skakade på huvudet och såg bestämd ut.
”Nej, jag tänker vara vaken heeeeela natten!”
Jag fnissade.
”Lycka till med det.” sa jag.
Mamma släckte lampan och hon och jag gick ut ur Kevins rum.

Kevin somnade efter tio minuter.
Och han som skulle vara vaken hela natten… haha!
Småbarn är så knasiga…!
*

Huset som Gud glömde - 83

Ashlee

”Ska Ash också sova nu?” ville Kevin veta.
Mamma nickade.
”Ja, snart. Sov nu Kevin.”
Kevin låg en stund i sin säng och funderade på något.
Plötsligt satte han sig upp.
”Ashie, har du med dig nån present till mig?”
Mamma och pappa brukar ha presenter med sig till oss när de är ute och reser och Kevin tycker väl att få gåvor från en resa är bra tradition, och det kan jag väl hålla med om - men nu hade jag ju bara har varit i en annan stad.
”Sorry Kevin, men jag har nog inget till dig…” sa jag. ”Men du, vi fick en massa gamla böcker av Kyle och Corals farmor och farfar - jag ska kolla i min väska och se om det finns nån du gillar. Du får den imorgon bitti i så fall.”
Kevin sken upp.
”Tack Ashlee!”
Mamma log och kramade om mig.
”Vad snäll du är, Ashlee.”
”Jaaa, Ashlee är supersnäll!” sa Kevin.
Han ställde sig upp i sängen och kramade mig igen, men armarna om min hals.
”Kevin… du får gärna kramas, men du behöver inte strypa mig…” pustade jag.
Kevin fnissade och kramade mig hårdare.
*

Huset som Gud glömde - 82

Ashlee

Pappa busade med oss en stund, men sedan sa han till Kevin att gå upp och lägga sig igen.
Kevin protesterade och gnällde.
”Vi har ju så roligt,” sa han buttert. ”och så ska ni förstöra allt och säga att man ska sova…”
Han plutade truligt med underläppen.
”Det är sent nu, gubben.” sa pappa och rufsade om Kevins hår. ”Du fick vara uppe lite längre ikväll bara för att Ashlee skulle komma hem.”
Kevin gnällde lite till.
”Jag följer med upp och säger god natt.” sa jag.
Kevin blev lite gladare.
Han tog min hand och så gick vi upp till hans rum.

Mamma följde också med. Hon lyfte upp Kevin i sängen och stoppade om honom.
”Det är tråååååkigt att sova…” gnällde Kevin.
”Mmmm, men du kommer vara jättetrött i skolan imorgon om du inte sover nu.” sa mamma.
Hon pussade och kramade honom.
Kevin ville ha en kram och puss av mig också, så det fick han.
*

Huset som Gud glömde - 81

Ashlee

Kevin blev överlycklig när jag kom hem. Man kunde nästan tro att jag hade varit borta i ett år eller så… haha.
Han hade gått och lagt sig en stund innan jag kom, men nu rusade han ur sin säng och dundrade ner för trappan.
”Ashlee! Du är hemma!” skrek han.
Han kramade mig jättelänge, jag kunde knappt ta av mig skorna… min lillebror är lite knäpp!

Pappa fick säga åt Kevin att låta mig vara så att jag kunde få av mig ytterkläderna.
Kevin släppte mig och jag tog av mig skor och jacka. Sedan hoppade han på mig igen. Haha.
”Jag tycker om att du är hemma igen.” sa Kevin.
”Tack Kev.” sa jag och gav min lillebror en kram.
”Det tycker vi också.” sa mamma.
Hon omfamnade också mig.
”Ska vi kramas hela kvällen.” fnissade jag.
Mamma och pappa skrattade.
”Ja, det ska vi, för vi tycker så mycket om vår lilla Ashlee.” sa pappa.
Han lyfte upp mig och kramade mig. Sedan började han kittlas istället. (Typiskt pappa… ska alltid hålla på och busa med en.)
”Sluta…!” fnissade jag. ”Man får inte kittlas!”
”Pappa, kittla mig också!” sa Kevin.
Han ville också vara med och busa såklart. Fast hur man kan vilja bli kittlad övergår mitt förstånd… men han är ju en knasboll, min lillebror.
*

Födelsedags-special 28/10: Riley

Grattis Riley!

[Klicka på bilden för större version]

*

Födelsedags-special 28/10: Ashlee

Grattis Ashlee!

(Klicka på bilden för större version)

*

Huset som Gud glömde - 80

Coral

Steven skrockade lite hånfullt åt att Kyle var trött redan.
”Småbarn måste gå och sova tidigt.”
Steven och pappa skrattade.
”Fåntrattar.” sa Uncle Don till dem och gav Kyle en liten kram. ”Kyle och Cori har väl haft en lång dag.”
Jag nickade.
”Jag går också och lägger mig. Jag tror jag har en migrän-attack på väg.”
Elaine kramade mig.
”Usch... lilla stackare. Hoppas du kan sova.”
”Tack Elaine.” log jag. ”Jag tror jag kan det faktiskt. Jag är helt slut.”
”Coral, har du tagit din medicin?” frågade pappa.
(När blev han Father of the Year…??)
”Ska ta den nu.” sa jag.

Kyle och jag sa god natt till alla och gjorde oss klara för natten.
Vi var verkligen helt slut... det kände vi framför allt när vi låg i våra sängar.
Både Kyle och jag somnade redan efter en halvtimme.
*

Huset som Gud glömde - 79

Coral

Har min migrän gjort mig knäpp, eller har pappa käkat snäll-piller idag…?
Nej, så är det ju förstås inte… det är ju bara så att han spelar teater inför Don, så att han inte ska fatta hur pappa egentligen är.
Det är faktiskt läskigt hur pappas humör kan växla och hur han lyckas lura folk.
Nu kom han till och med fram till Kyle och mig och kramade oss…!
”Har ni haft det bra hos farmor och farfar?” frågade han.
Kyle och jag nickade.

Nancy kom också fram och kramade oss.
Kyle slank ur hennes famn.
”Ursäkta," sa han stelt. "men jag är trött… ska nog gå och lägga mig nu.”
”Klockan är ju bara nio... Du måste vara verkligen jättetrött lilla gubben?” sa Nancy och strök honom över ryggen.
Kyle flyttade sig en bit ifrån Nancy.
*

Huset som Gud glömde - 78

Coral

”Som om tjejer är så mogna…” fnös Steven.
”Fick du gnäll-piller i flingpaketet imorse eller?” retades Elaine.
”Ha ha ha, du är så jävla rolig syrran.” sa Steven lite surt.
Uncle Don knackade honom på axeln.
”Språket unge man…” förmanade han. ”Tänk på att uppföra dig nu när vi är gäster här. Och Elaine slutar att retas.”
”Lägg av farsan,” sa Steven. ”Det är väl inget farligt att retas lite? Alla syskon håller på så. Kolla på dig själv och Uncle Robert - hur snälla är ni mot varandra liksom…”
Uncle Don log.
”Okej, Steven, jag hajar. Men tänk ändå på att uppföra dig.”
Steven himlade sig.
”Men hallå, är vi hos drottningen av England eller…?”
Don suckade lite.
”Steven är inget fan av regler.”
”Nej, men lite kul måste man få ha ibland.” sa pappa. ”Ibland kan man strunta lite i regler.”

Kyle och jag såg misstrogna på pappa.
Var det här verkligen mannen som brukar bli smått galen om man inte följer minsta lilla regel hemma…??
*

Huset som Gud glömde - 77

Coral

Min huvudvärk försvann nästan när jag såg Uncle Don och våra kusiner. Nja... inte riktigt... men jag glömde nästan bort den för att jag blev så glad över att se dem! :)

Elaine reste sig snabbt och kramade Kyle och mig. Steven satt kvar på sin stol, han höjde bara handen och vinkade lite lojt.
Kyle och jag kramade Uncle Don samtidigt.
”Oj,” sa han Don förvånat och skrockade. ”Kramar ni mig före er pappa…? Jag måste vara populär.”
”Vi har inte sett dig på evigheter.” sa Kyle.
Uncle Don skrattade och höll om Kyle.
”Ja, det här gamla fulot ser ni ju jämt.” skrockade Don och pekade på pappa. ”Klart ni tröttnar på honom.”
Kyle harklade sig för att dölja ett fniss.
”Men pappa… säger man så om sin bror?” fnissade Elaine.
”Vi håller alltid på så här.” log Don. ”Eller hur Rob?”
Han boxade pappa på armen.
Pappa log faktiskt.
”Don, du är bara kaxig för jag är äldre och snyggare.”
”Ha!” sa Don. ”Äldre och tjockare menar du väl?”
Elaine himlade sig.
”Män… mognar aldrig.”
Jag skrattade.
*

Huset som Gud glömde - 76

Kyle

Uncle Don är super-cool, äventyrlig, snäll, rolig - världens bästa farbror!
Och han gillar foto och historia, precis som Coral och jag - jättekul.
Don reser runt väldigt mycket, både i USA och utomlands, skriver reseskildringar plus lite om länders historia och han fotograferar.
Steven och Elaine får ofta följa med honom. Lyckliga dom.
Uncle Don har lovat att Coral och jag också ska få följa med på någon resa - det ser vi verkligen fram emot!

Steven är vår äldste kusin. Han fyllde 17 år i februari, och han ser mig som en liten småunge.
Han och jag kommer aldrig överens och bråkar rätt mycket. Eh, jag menar hela tiden. Vi hittar alltid något att bli oense om. (Ibland slåss vi till och med.)
Men jag gillar Elaine väldigt mycket. Hon fyllde 16 år i januari, så hon är nästan ett helt år äldre än Coral, fast dom är födda samma år.
Elaine är alltid snäll och glad. Coral och jag kommer jättebra överens med henne. Och Elaine blir jättearg på Steven om han bråkar med mig.

Jag hoppas att Uncle Don och kusinerna stannar länge!
Förutom Stevens och mina dumma bråk, är det alltid lika kul när de är hos oss.
Och det är så skönt när vi har dem på besök, för då behöver Coral och jag inte vara rädda för pappa - och Nancy är normal.
*

Huset som Gud glömde - 75

Kyle

Vi lämnade av Darla hemma hos henne först, sedan Ashlee.
När vi kom fram till vårt hus såg vi en bil på uppfarten som Coral och jag aldrig sett förr. Hmm... hade pappa (eller Nancy) köpt ny bil, eller hade vi besök?
Det troligaste var att vi hade besök. Men vem…?
Vi hoppades att det inte var Lenny, pappas super-jobbiga kompis (som pratar jämt och skrattar åt sina egna skämt).
Visserligen var det inte Lennys bil, men man vet ju aldrig - han kunde ha köpt en ny och han dyker upp hemma hos oss lite som gubben i lådan när han tycker att han vill. (Det vill han ganska ofta.)

När vi kom in hörde vi inte Lenny. Konstigt tyckte vi... för tro mig, den mannen hörs…!
Men det var inte Lenny. När Coral och jag kom in i köket fick vi en stor överraskning:
Vår farbror Don (pappas bror) och våra kusiner, Steven och Elaine, hade kommit på besök!
En av de bästa överraskningarna på länge!
Coral och jag kände oss alldeles överlyckliga!
*

Huset som Gud glömde - 74

Kyle

Mina tankar avbröts när chauffören kom in och meddelade att bilen var framkörd.
Vi gick ut.
Jag kände mig allt annat än glad. Nu var frihets-tiden över, nu skulle vi hem…
Hem till Honom (och Nancy) igen. :-(
Jag kände mig orolig när jag tänkte på vilken humör vår pappa kan vara på. Vi vet aldrig.
Vissa perioder är han arg hela tiden, ibland på helt okej humör och ibland
är han på sitt vidriga, ”kladdiga” humör.
Jekyll & Hyde...
Jag började må lite illa.

Coral lade armen om mig och Darla strök mig över håret.
”Du ser också blek ut, sötis. Mår du dåligt?”
Jag skakade på huvudet och lyckades le.
”Jag är bara lite trött.” sa jag.
”Du sov lite oroligt i natt, Kyle...” sa Ashlee. ”Drömde du otäckt?”
”Jooo, jag tror det…” sa jag lite osäkert. ”Men jag minns inte vad.”
Ashlee tog min hand i sin och kramade den.
”Jag ska ge alla dina monster på plytet.” sa hon med en blandning av skoj och bestämdhet i rösten.
”Ja, gör det.” sa jag.
Jag kramade hennes hand tillbaka.
*

Huset som Gud glömde - 73

Kyle

Usch… vad det var svårt att säga hej då till alla. Jag hatar avsked!
Muriel (farmors syster) torkade ögonen med en liten spetsnäsduk.
Farmor såg också sorgsen ut.
”Det kommer bli tomt här i huset utan er.” sa farfar.
Muriel snöt sig.
Farfar kramade om sin svägerska.
”Muriel lilla… du beter dig som om det här avskedet är för alltid…” Farfar log. ”Barnen kommer nog komma tillbaka någon dag ska du se.”
Muriel log genom tårarna.
”Ja, du har rätt Donovan. Nu ska jag sluta bete mig.”
Muriel gav oss alla varsin kram.
Nu hade vi nog kramat alla typ 100 gånger! Men det är kul att våra släktingar tycker så mycket om oss.
Det finns mycket kärlek i det här huset.
Det är ett jättebra och roligt ställe att vara på! Det trodde jag inte innan vi kom hit.
När jag var liten, typ 10, var jag ju rädd för det här stället... Coral också.
Konstigt. Varför…?
Hände det något vid vårt senaste besök som Coral och jag inte minns…?
*

Huset som Gud glömde - 72

Coral

Darla och jag skrattade.
”Vad ni två är roliga.” sa Darla. ”Super-söta!”
”Jag är inte söt.” protesterade Kyle.
Han lutade kinden mot Darlas axel.
”Läs nu.”
Darla log mot honom och fortsatte att läsa.
Ashlee fortsatte att hålla på med Kyles hår.
”Du börjar få lite lockigt hår igen nu.” sa Ashlee.
Kyle log och suckade.
Men det var inte Ashlees kommentar han suckade åt - nej, han suckade för att han kände sig trygg och lugn i den här situationen.
Darla strök honom mjukt över kinden utan att ta blicken från boken.
”Har du det bra nu, Kyle?” log hon.
”Mmmm…” sa Kyle.

Jag hoppades att den här mysiga stunden, vår härliga sleepy Sunday, aldrig skulle ta slut.




Sleepy Sunday http://open.spotify.com/track/2WKXQeEE9fBI9ELmTWiwx5


Hela spellistan för ”Huset som Gud glömde”:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/41hjwAhmFspVOUuG20zWty

*

SkrivPuff: Utmaning 2010:289 - 24 oktober

Skriv om att bära.

”Bäääla!” 2-årige Troy sträckte sig mot storasyster Isolde.
7-åriga Isolde skakade sorgset på huvudet.
Troy gnydde och stampade bestämt med sina små fötter i marken.
”Joooo! Issa bäla!”
”Jag kan inte bära dig Troy. Jag är för liten, jag kommer få ont i ryggen och börjar gå dåligt som en gammal tant när jag är tio.”
”Inte tant!” sa Troy buttert. ”Bäla mej!”
Han tjöt ilsket när storasyster inte lydigt plockade upp honom.
Mamma Alice kom springade.
”Nämen är det du som tjuter Troy? Jag trodde det var brandlarmet?”
Isolde fnissade.
”Han är arg för att jag inte bär honom.”
”Mamma bäla?” sa Troy förhoppningsfullt och sträckte sig mot Alice istället.
Alice lyfte upp sin yngste son i famnen.
Isoldes tvillingbror Dorian kom springande. Han bar en skateboard, knäskydd, armbågsskydd och hjälm i famnen.
”Mamma, kan du bära hem detta åt mig?” flämtade han.
Alice skakade på huvudet.
”Tyvärr Dorian, men du får bära hem dina saker själv, det klarar du.”
”Neeej… jag är trött och allt väger tusen ton!” gnällde Dorian.
”Isolde kanske vill hjälpa dig?” föreslog Alice.
Isolde tog skateboarden från sin bror.
”Var rädd om den!” skyndade Dorian att säga.
Alice log och skakade på huvudet.
”Borde det inte istället låta: ’Tack söta lilla syster för att du hjälper mig att bära’?”
Dorian gav sin mamma ett fåraktigt leende.
”Aaaa, det var det jag menade.”
Pojken vände sig till sin tvilling och sa helt uppriktigt och med massor av kärlek i rösten:
”Tack Issa för att du bär min bräda, du är verkligen snäll!”
Troy såg på sina äldre syskon och sedan på sin mamma.
”Titta! Alla bäla!”
”Ja, du har rätt Troy.” skrattade Isolde. ”Alla vi bär något.”
”Neeej, inte Troy.” sa Dorian. ”Här Troy, bär min hjälm!”
Dorian gav Troy sin hjälm. Den lille parveln tog den glatt och satte den på Alice huvud.
”Se! Mamma hatt!”
Sedan skrockade 2-åringen glatt och högt så det hördes på hela Solstigen.
*

Huset som Gud glömde - 71

Coral

Darla, Kyle, Ashlee och jag gick in i salongen och sjönk ner i en mjuk soffa. Darla hade första boken i Twilight-serien med sig, och hon läste högt ur den.
Det var skönt att bara ta det lugnt. Och att lyssna på Darla när hon läser är helt underbart, hon är så bra på det.
Ashlees fingrar lekte i Kyles hår och i hans nacke medan vi lyssnade på Darla.
Darla och jag fnissade till ett ögonblick när Kyle fnissade och ryste till för att Ashlees fingar kittlade hans nacke.
Jag tror inte det var medvetet av Ash att kittla honom just då, för hon var helt inne i berättelsen. Hon märkte det först när Kyle ryste.
”Kittlas det?” viskade hon fnissande.
”Nej…” ljög Kyle.
”Vad du ljuger!” fnissade Ashlee.
Hon böjde sig fram och pussade Kyle på halsen.
”Sluta nu, din lilla vampyr…” fnissade Kyle.
Ashlee morrade:
”Nej… du är så söt!”



Bella’s Lullaby (från Twilight) http://open.spotify.com/track/6wY3QPeUpvtE1CI72v7qcE

*

Huset som Gud glömde - 70

Coral

Jag sa till farmor och farfar hur mycket jag älskar dem.
Då tog farmor mig i famn och höll om mig länge.
”Och vi älskar dig, mitt lilla hjärta.”
Hon kysste mig på kinden. Sedan höll hon om både Kyle och mig.
Då började jag plötsligt att gråta.
Tårarna bara rann och jag kunde inte hejda gråten.
(Ååååhhh...! Varför måste jag vara så känslosam...!)

”Men lilla älskling!” utbrast farmor. ”Hur är det fatt?”
”Jag blev bara så rörd!” var det enda jag fick fram.
”Hon är väldigt känslig och lättrörd.” sa Kyle försiktigt. Han kramade mig hårt.
”Det är bra.” sa farfar. ”Känslor är bra. Du har ett stort hjärta, min älskling.”

”Förlåt.” sa jag när jag lugnat ner mig. ”Jag vet inte varför jag blir så här…”
”Jag blev också väldigt rörd.” sa farmor. ”Det blir så när man har en sån här fin stund.”


Jag kände mig helt slut efter gråtattacken. Och det var så svårt att förklara varför jag gråtit…
Den känslosamma stunden när vi kom farmor och farfar så nära... och ångesten över hemresan... Det blev nog för mycket helt enkelt.
Kyle kramade mig hårt igen.
”Hur känner du dig…?” frågade han mjukt.
Darla och Ashlee kramade mig också.
”Det är okej.” sa jag. ”Men jag känner mig lite trött.”
Jag ville bara gå och lägga mig och sova.
*