Silverstjärnan - 1

Delphi, California. Maj 1971

Delphi var en lugn liten småstad, helt skonad från grovt våld och annan kriminalitet. Därför blev alla i staden alldeles bestörta när en äldre man vid namn Kane oväntat gjorde en genomresa till deras idylliska värld.
Kane var en ökänd gammal nazistisk man som brukade predika, lära ut och glorifiera sin antisemitism till sin församling.

”Usch, han är så otäck den där Kane.” sa Maggie när de fick veta att Kane var på väg till staden.
Maggie, Kate, David och Ryan satt vid köksbordet hemma hos familjen McKenzie.
”Jag tänker inte gå till torget så länge han är kvar i stan.” sa Kate.
David såg på Ryan.
”Jag vill inte att du, Sunny, Maureen, eller någon annan av era kompisar går i närheten av Kane och hans gäng.”
”Trodde du verkligen att vi skulle det?” sa Ryan. Han gjorde en grimas.
Bara tanken på Kane fick Ryan att vilja springa långt bort.
*

Ocean Beach Memories #10

Ocean Beach, November 1958


"Ryan, vart är du på väg?" frågade Kate.
2-åringen stannade upp och pekade mot terass-dörren.
"Ut."
"Ja, vi ska gå ut. Men du måste ha kläder på dig." Kate log. "Gummistövlar och blöja räcker inte."
"Joooo."
Ryan tyckte det räckte alldeles utmärkt. Han tultade fram till dörren och bankade på den.
"Uuuuut!"
"Ryan, kom här, så får pappa klä på dig."
David som satt i soffan höll fram hängselbyxor,  en randig långärmad T-shirt och sockar.
Ryan sprang fram till sin pappa och kastade sig i hans famn.
"Vi ska ju ta en lång promenad, då måste man ha varma kläder."
David drog av Ryan de blå gummistövlarna.
"Måste ha stövlar!" protesterade Ryan med rynkade ögonbryn.
David skrattade.
"Sockarna måste på först, och byxorna."
"Mmmm. Sen gå ut!" sa Ryan glatt.
"Ska jag ta regnjacka?" frågade Rebecca.
Kate funderade.
"Det kanske är bra, ifall det blir regn."
Ryan tittade bort mot krokarna där jackor och regnkläder hängde.
"Var min rain-goat...?"
Rebecca fnissade.
"Ryan, det heter raincoat, inte goat*."
Ryan som nu fått på sig alla sina kläder gled ur soffan och gick fram till klädkrokarna. Han pekade på en grön regnjacka.
"Den!"
Rebecca fnissade igen.
"Det är ju pappas! Den är för stor för dig Ry!"
Ryan nickade instämmande. Han pekade på David och sedan på jackan.
"Pappas!" sa han i uppmanande ton.
David fattade direkt vad hans lille son menade. Han reste sig ur soffan och gick fram till Ryan och Rebecca.
"Okej, jag tar också med mig min regnjacka."
Ryan tittade längtansfullt ut genom fönstret, sedan såg han otåligt på sin pappa, mamma och storasyster.
"Kom!" uppmanade han. "Gå ut!"
"Aj aj kapten!" sa Rebecca. "Mot stan!"
"Mot stan!" ekade Ryan lyckligt.
Kate tog ner Ryans lilla blå regnjacka från en krok och gav den till Ryan.
2-åringen kramade belåtet regnjackan och höll den tryckt mot bröstet.
"Ryans raingoat."


____________________
*Goat = Get
*

Huset som Gud glömde - 33

Coral

Kyle verkade oroa sig för de stackars grodorna ett bra tag under dagen.
Min bror kan verkligen grubbla länge på saker…
Ashlee tröstade honom med att säga att grodorna kanske har rymt till Disneyland - och då blev Kyle genast på bra humör igen.
Det är så bra att ha en Ashlee - hon har så knasig och härlig humor!
Vi kunde nästan se grodorna framför oss, där de hoppar in på Disneyland och åker attraktioner. Det skrattade vi alla fyra åt ett bra tag.

Vi tog massor med foton, på de vackra omgivningarna här och på varandra.
Det är oftast ganska svårt att fånga Kyle på bild… han blir ganska blyg
och påstår att han inte blir bra på bild.
”Bara ljug,” säger Ashlee. ”du blir visst bra på bild!”
Det har hon verkligen rätt i!
Och Ashlee lyckas alltid lura eller övertala Kyle så att han kommer med på bild i alla fall. Haha!


När Lizzie kommer hem till Blue Creek igen ska Kyle och jag fotografera massor tillsammans med henne - portätt, natur, byggnader och allt möjligt - och i höst ska vi tre ha en fotoutställning.
Det ska bli såååå kul!
Jag längtar så mycket efter Lizzie!
*

Mina karaktärer är med mig...

hela tiden...
... överallt...
Till och med när jag spelar:
*

*

Klicka på bilden för att se den större :-)

*

Födelsedags-special 19/8: Angel

Grattis Angel!

(Klicka på bilden för större version)
*

Uh-Oh Accident - again...! 5

*
Maggie, Maureen och Sunshine kom hem till familjen McKenzie senare på dagen.
Maureen och Sunshine såg sig om efter Ryan.
"Är inte Ryan hemma?" frågade Sunshine.
"Ryan skadade sig när han ramlade av cykeln, så han och David fick åka till akuten." sa Kate.
"Herregud..." sa Maggie. "Pojken har verkligen ingen tur med cyklar...!"
"Nej..." suckade Kate.


En stund senare kom Ryan och David hem.
"Här kommer en modig liten kille med krigsskada!" skojade David när de kom upp på terassen.
Ryan såg lite trött och medtagen ut och han haltade lite, men han var glad över att vara hemma igen.
Maureen och Sunshine sprang fram och kramade honom.
"Lilla olycksfågel... vad har du nu gjort?" frågade Maureen.
"Ramlade lite i grus bara." sa Ryan nonchalant. "Cykeln och jag kom inte överens..."
"Men benet är kvar...?" skojade Maggie.
Ryan skrattade.
"Yep, lite sårat, men det sitter nog kvar ett tag till."
"Det är bra det lilla gubben." log Maggie och kramade honom.
Ryan log blygt, överväldigad av alla kramar.
"Äh nu räcker det med kramar..." sa han.
De andra skrattade.
"En puss då?" log Maureen.
"Verkligen inte." sa Ryan.
"Är pussar så läskiga?" skrattade Maureen retsamt.
Ryan nickade.
"Super-läskiga!"
Maureen lade armen om honom.
"Du får en super-läskig puss iallafall!"
Hon gav honom en puss på kinden.
Ryan försökte verka oberörd, men han kände att hans kinder blev varma.
*

Uh-Oh Accident - again...! 4

*
David stoppade honom.
"Ryan, det här kommer att gå bra. Sätt dig igen."
Ryan skakade på huvudet.
David kramade om sin son och kände att han darrade.
"Såja gubben, låt doktorn fixa ditt ben nu. Du klarar det här."

Ryan gick mycket motvilligt tillbaka till britsen och satte sig.
"Du kan lägga dig ner om du tycker det känns bättre, Ryan." sa läkaren mjukt.
Hon visste att Ryan lätt blev svimfärdig av att se sprutor.
"Okej." sa Ryan svagt.
Han lade sig ner och följde vaksamt läkarens varenda rörelse med blicken.
Men när läkaren gjorde iordning två sprutor blundade han.
"Slappna av och andas lugnt nu Ryan. Jag kommer att ge dig två små sprutor."
"Sprutor är inte bättre bara för att dom är små..." mumlade Ryan.
Läkaren och David log.
"Nej, det har du nog rätt i." sa läkaren. "Men du klarar det här Ryan, du har alltid varit en modig patient."
David strök Ryan över håret.
"Slappna av nu, pyret och tänk på något annat."

Ryan bet ihop och kämpade hårt för att inte visa hur ont det gjorde när han fick sprutorna och när doktorn plockade ut stenarna ur såret.
"Jag sa ju att du var modig!" berömde läkaren när hon fått bort alla stenar.
Ryan öppnade ögonen och satte sig upp.
"Är det över snart?" frågade han.
Läkare log mot pojken.
"Nu ska jag bara göra rent såret och sätta på bandage. Och du Ryan, var försiktig när du cyklar nästa gång."
"Jag ska vara försiktig." sa Ryan. "Jag lovar."
"Bra!" sa läkaren. Hon log och rufsade om Ryans hår. "Nu gör vi rent det här och sen ska du få åka hem."
"Låter bra." sa Ryan.
Han log.
*

Uh-Oh Accident - again...! 3

*
Det var lugnt på akuten, så David och Ryan behövde inte vänta länge.
Ryan tappade det sista av det lilla mod han haft när de åkte hemifrån.
"Vi åker hem nu, pappa. Skadan är inte så hemsk och det gör inte ont..."
David bara log.
"Bra försök lilla gubben."
Han föste mjukt in sin son i undersökningsrummet.

Den kvinnliga läkaren, som Ryan hade känt i hela sitt liv, log vänligt mot Ryan.
"Ryan, vad har du gjort den här gången då?"
"Ramlade av cykeln..."  mumlade Ryan.
David log.
"Han försöker knäcka rekord i att skada sig."
Läkaren skrattade.
"Jag märker det. Får jag ta en titt på såret, Ryan?"
Ryan krånglade sig motvilligt upp på undersökningsbritsen.
Läkaren tittade på såret med alla småstenar.
"Usch..." sa hon. "Hur gick det här till då?"
"Jag cyklade." sa Ryan. "I grus."
"Ryan, du lovade ju mig att du skulle vara försiktig." sa läkaren och log mot pojken.
Ryan log blekt.
"Det var cykeln som var oförsiktig."
"Du har otur med cyklar du." sa läkaren.
Ryan nickade.
Läkaren gick fram till en låda och tog fram något.
"Vad ska du göra nu...?" frågade Ryan oroligt.
"Jag måste bedöva ditt ben innan jag tar bort stenarna och gör rent såret." förklarade läkaren.
Ryan ögon blev stora av skräck när han förstod innebörden av läkarens ord.
"Inga sprutor!"
Han gled ner från undersökningsbritsen och skyndade mot dörren.
*

Uh-Oh Accident - again...! 2

*
Ryan funderade på hur han skulle kunna slippa undan ett sjukhusbesök.
Han kanske kunde övertala sina föräldrar om att skakdan inte var så allvarlig?
Visst, det gjorde ont i benet, men det behövde ju inte mamma och pappa få veta...

David och Kate såg leende på sin son som satt i djupa tankar.
"Jag vet vad du tänker nu grabben." sa David. "Men den där skadan måste tas om hand av en läkare. Kom nu så åker vi."
Ryan suckade. Han visste att det inte var någon idé att säga emot - det skulle ändå inte hjälpa.
Han kunde inte göra annat än att ge upp och åka till sjukhuset.
Kate gav Ryan en kram.
"Lycka till, lilla gubben. Det kommer att gå bra - och pappa är med dig hela tiden."
David lade armen om Ryans magra axlar och så gick de ner mot garaget.
*

Ocean Beach Memories #9

*
Rebecca berättar:

Jag har världens sötaste, finaste, snällaste och roligaste lillebror! Han är glad jämt och får mig alltid att skratta.
Och han är världens mest envisa unge! Haha.
Ryan är nog den mest envisa personen på jorden, och han har mer energi än någon annan jag känner.
Men envisheten och energin blir aldrig jobbigt, mest komiskt.

Jag minns en morgon när vi var på väg till synagogan. Det var nog i början av december 1958, för Ryan hade precis fyllt 2 år. Han tittade och pekade på allt vi gick förbi och var väldigt nyfiken.
Nära synagogan finns en fontän, och ja, naturligtvis skulle ungen bada i den (Ryan har alltid älskat vatten). Han satte sig på marken och försökte ta av sig skorna.
”Ryan bada.” sa han.
Mamma och pappa försökte förklara att man inte kan bada i en fontän.
”Ryan kan.” svarade min knasiga lilla bror.
Sedan försökte han klättra upp på kanten av fontänen... inte så lätt när man bara är en liten 2-årig plutt. Han kämpade och kämpade, men förgäves.
Vi har en bild från den där morgonen, Ryan tittar liksom anklagande på oss för att vi inte hjälper honom upp.

Hmmm... jag ska nog rama in fotografiet och ge det till Ryan! Haha! (Tror ni han blir glad?)
*

Uh-Oh Accident - again...!

*
"Pappa, du sa ju en gång att du tänkte adoptera bort mig om jag skadade mig mer..."
Ryan såg på David med ett litet flin.
David skrattade.
"Ja, jag sa visst det."
"Jo du gjorde ju det," sa Ryan. "så jag går upp och packar nu."
"Nej... Ryan..." suckade Kate. "Säg inte att...?"
"Jo..." mumlade Ryan bedrövat.
"Vad har du gjort nu då...?" suckade David.
Ryan ryckte på axlarna.
"Cyklade omkull lite bara..."
Efer en stund tillade han:
"I grus."
Ryan höll fram sitt högra ben.
Gruset hade skrapat upp ett rejält sår på nedre delen av benet och massor med småsten hade fastnat i såret.
"Herregud Ryan!" utbrast Kate förfärat.
Hon såg svimfärdig ut. Hon hade alltid haft svårt för att se sår och blod, särskilt på Ryan.
"Jag vet..." sa Ryan. "Det fastnade lite sten i såret."
"Lite...?!" utbrast David. "Ser ut som ett helt grustag. Det där måste vi åka till doktorn med."
Ryan skakade på huvudet.
"Aldrig i livet!"
"Jo," sa David. "det där kan vi inte ta bort själva. Kom nu, så åker vi."
"Nej." sa Ryan.
Han stod alldeles stel och rörde sig inte.

David gick fram till sin son och kramade om honom.
"Jag vet att du hatar sjukhus gubben, men om de inte gör rent det där såret snart kan det bli infekterat och då gör det ännu ondare."
Ryan suckade.
"Pappa, kan du inte göra rent såret själv?"
David skakade på huvudet.
"Jag är ledsen pyret, men jag kan ju inte det."
"Du brukar kunna laga mig." mumlade Ryan.
David och Kate såg på varandra och log. Precis så brukade Ryan låta när han var liten och hade skadat sig. 'Laga mig pappa.'
"Jag kan ganska mycket," sa David och log mot sin son. "men den här gången kan jag inte laga dig - detta måste en doktor fixa. Sorry, Ry."
Ryan suckade ännu tyngre.
David kramade Ryan hårdare.
*

Ocean Beach Memories #8 - del 8

Ocean Beach, Maj 1971

”Inte pinsamt alls…” muttrade Ryan. ”Jag var ju verkligen helknasig…!”
De andra skrattade.
”Hade jag verkligen mina water wings på mig när vi åt lunch…?” sa Ryan klentroget.
”Ja, det hade du faktiskt.” skrattade Kate. ”Vi har foton på det.”
”Fotobevis också…” mumlade Ryan. ”Varför blir jag inte förvånad…”
”Kul att ha en mor som är fotograf va?” skrattade Maggie och rufsade om Ryans hår.
Ryan nickade.
”Mmmm… verkligen kul.”
Sedan såg han på Kate och log.
”Det är faktiskt kul att vi har så många minnen på bild och film.”
Kate log.
”Tycker du det?”
Ryan nickade.
Kate kramade honom.

Maureen började fnissa.
”Vad är det?” undrade Ryan.
”Jag bara undrar när du ska bli haj?”
”Ha ha ha, jättekul Maureen. Pappa, har vi nån pinsam film på Maureen?”
David log.
”Pinsam vet jag inte… men vi har flera filmer där Maureen är med. Jag ska nog hitta nån.”
Ryan rotade runt bland filmerna.
”Lycka till, lilla gubben.” fnissade Maureen.
*

Ocean Beach Memories #8 - del 7

Ocean Beach, sommaren 1959

”Ska vi ta en liten paus och gå in och äta lite lunch.” sa David efter en stund.
”Nä!” protesterade Ryan. ”Jag simma!”
”Du får simma mer efter lunchen.” försäkrade David. ”Kom så går vi upp.”
Rebecca gick lydigt upp till Kate på stranden, men lille Ryan vägrade.
”Ryan simma!” sa han trotsigt.
David kunde inte låta bli att skratta.
”Jag vet skrutten, men vi måste äta lite mat också, man kan inte vara fisk hela tiden.”
Ryan sköt ut underläppen.
”Joooo, Ryan kan.”
David lyfte upp Ryan ur vattnet och gick upp på stranden. Han ställde ner sin lille son i sanden och gjorde en ansats att ta av Ryan simpuffarna.
Men Ryan drog sig undan och lade armarna i kors. Han skakade trotsigt på sitt ljuslockiga huvud så att vatten stänkte omkring huvudet.
”Mina water wings! Inte ta dom.”
David skrattade igen.
”Men Ryan... du kan väl inte äta lunch med dom på…?”
”Jo, jag kan det.” sa Ryan.
David svepte upp Ryan i famnen.
”Du älskar visst vatten du, min lilla fisk.”
Ryan nickade. Han lade armarna om sin pappas hals.
”Jag älskar vatten mycket. Jag ska simma hela dagen.”
”Ska du bli fisk när du blir stor?” fnissade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
”Nä!”
Sedan tillade han.
”Jag ska bli haj.”
*

Ocean Beach Memories #8 - del 6

Ocean Beach, Maj 1971

”Här har vi en härlig film med Ryan och Rebecca.” log David.
”Sommaren 1959.” läste Kate på filmrullens runda burk.
”Är den där jag lärde mig simma?” frågade Rebecca. ”Vad kul! Den har jag inte sett på jättelänge.”
"Jag kommer inte ihåg den." sa Ryan fundersamt.
Rebecca såg på Ryan och log.
”Du var så liten då, Ry. Du är nästan tre år i den här filmen.”

”Hjälp…” mumlade Ryan.

Kate skrattade.

”Det är inget pinsamt, Ry - vi lovar.”

Ocean Beach, sommaren 1959

”Se! Jag simmar!”
Ryan plaskade omkring i vattnet med simpuffar på armarna. Han tittade bort mot Kate som stod på strandkanten och filmade.
”Mamma!” ropade han högt. ”Ryan simmar!”
”Jag ser det älskling!” ropade Kate. ”Vad duktig du är!”
”Ja, jag är duktig!” sa Ryan stolt. ”Becki och pappa är också duktiga!”
Ryan pekade på sin pappa och syster som simmade intill Ryan.
”Nu kan jag simma själv!” skrek 7-åriga Rebecca glatt. ”Utan water wings!”
”Becki duktig!” jublade Ryan och klappade i händerna.
Rebecca kramade sin lillebror.
”Är det kul att simma, Ry?”
Ryan gav sin syster en blöt kram.
”Ja! Kul att simma!”
”Bra att du har dom här.” Rebecca knackade på en av simpuffarna. ”Då kan du flyta omkring som en liten fisk.”
Ryan nickade glatt.
Sedan såg han bort mot Kate.
”Mamma, kom och simma med oss!” ropade han.
”Senare älskling! Jag kan ju inte simma med kameran.”
Ryan fnissade.
”Jooo! Kamera kan leka fisk!”
*

Ocean Beach Memories #8 - del 5

Ocean Beach, Maj 1971

”Du har alltid haft mycket energi du Ryan.” skrattade Maggie.
Ryan log.
”Kan vi se en film där jag inte är pinsam…?”
”Är det så hemskt att se sig själv?” skrattade Kate.
”Nej då,” sa Ryan. ”men jag var ju helknäpp.”
Maggie kramade honom.
”Nej, du var bara söt och rolig. Det är du fortfarande.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, det är du, lilla studsboll.” sa Maureen.
Ryan brottade ner Maureen.
”Jag ska ge dig för studsboll!”
Maureen skrattade.
”Var snäll - annars visar vi fler pinsamma filmer på dig.”
Ryan släppte Maureen. Sedan satte han sig upp och såg oskyldig ut.
”Jag ska vara snäll.” sa han.
Maureen skrattade.
”Lilla knäppis.”
”Ja, visa fler filmer, pappa!” bad Rebecca.
David valde bland alla filmrullar.
”Vad vill ni se?
”Vad som helst, bara det inte är nåt pinsamt med mig.” muttrade Ryan.
Kate skrattade och strök sin son över håret.
”Du är aldrig pinsam älskling.”
”Nope, bara supergullig har vi ju sagt!” sa Sunshine glatt.
Ryan log blygt gav henne en det-är-jag-inte-alls-blick.
"Nej Sunny, det är jag inte..." protesterade han.
Sunshine log och nickade menande och så lade hon armen om Ryan.
”Jo, det är du!”
Ryan log, ännu mer blyg nu, och kramade Sunshine.

Ocean Beach Memories #8 - del 4

Ocean Beach, hösten 1962

”Nu ska vi sjunga Witch Doctor!” berättade Rebecca. ”Ryan sluta hoppa i sängen. Vi ska sjunga nu.”
Ryan hoppade ner på mattan och ställde sig intill sin syster.
Musiken började och syskonen sjöng med.

I told the witch doctor I was in love with you
I told the witch doctor I was in love with you
And then the witch doctor, he told me what to do
He said that ....

Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang...
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang

I told the witch doctor you didn't love me true
I told the witch doctor you didn't love me nice
And then the witch doctor, he gave me this advice
He said to …

Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang...
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang

”Rolig sång va!” fnissade Ryan.
Han studsade upp och ner på mattan.
Rebecca tog tag i sin lillebror för att han skulle stå still.
"Men Becki, jag är glad och då måste man studsa lite." protesterade Ryan.
Rebecca såg på Kate och suckade lite.
"Mamma, din son är en studsboll..."
*

Ocean Beach Memories #8 - del 3

Ocean Beach, hösten 1962

Lollipop med The Chordettes spelades på Rebeccas skivspelare.
”Den här kan jag.” sa Ryan.
”Sjung med mig då Ryan!” sa Rebecca glatt.
Hon använde en hårborste som mikrofon.
Ryan hoppade upp och ner i sin systers säng och sjöng med i låten.

Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop

Sweeter than candy on a stick
Huckleberry, cherry, or rye
If you have a choice you fill your pick
But Lollipop is mine...

Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop

”Bra Ryan!” jublade Rebecca. ”Vill du sjunga mer?”
Ryan nickade ivrigt.
Rebecca väntade tills låten var slut, sedan satte hon en ny skiva på skivtallriken.

Ryan fick syn på Kate som filmade. Han vinkade glatt mot kameran.
”Mamma, vi är popstjärnor!” sa han och studsade upp och ner.
”Vad roligt!” sa Kate. ”Ni är jätteduktiga! Vill ni säga något till dom som ska se den här filmen?”
Ryan log mot kameran.
”Hej alla! Jag heter Ryan och jag fyller fem år nästa vecka. Min syster Becki och jag är popstjärnor och nu ska vi sjunga för er!”
*

Ocean Beach Memories #8 - del 2

Ocean Beach, 29 november 1958

En stund senare:
”Ryan, vill du säga något till kameran?” frågar David. ”Kan du sjunga nåt?”
Ryan skakar på sitt lockiga huvud.
”Nä.” säger han bestämt, som om han är mycket upptagen. ”Ryan ska leka.”
Han ser allvarligt in i kameran och vinkar.
”Hej då.”
Sedan går han iväg mot sina presenter.

Ocean Beach, Maj 1971

”Ja… jag var ju en trevlig tvååring…” sa Ryan när de sett klart filmen.
De andra skrattade.
”Du var supergullig!” sa Maureen.
”Men jag trodde jag gillade att bli filmad…?” sa Ryan.
David log mot sin son.
”Det gjorde du, men på din tvåårsdag hade du annat att göra. Vi har en annan film när du och Rebecca sjunger.”
”Den vill vi se!” utbrast Maureen och Sunshine samtidigt.
David letade fram rätt film.
”Här! Ryan är nästan fem år här och Rebecca är tio.”
”På den tiden var du en riktigt liten linslus.” sa Kate till Ryan.
Ryan log lite.
”Det är väl ingen pinsam film…?” sa han misstroget.
”Du är aldrig pinsam brorsan.” sa Rebecca.
”Bara gullig.” sa Maureen.
Ryan gjorde en generad grimas och skakade på huvudet.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Sluta fnissa.” sa Ryan truligt.
Men Maureen och Sunshine bara fnissade ännu mer.
”Får vi se lille Ryan sjunga nu?” fnissade Sunshine.
David skrattade och startade filmen.
*

Ocean Beach Memories #8 - del 1

Ocean Beach, Maj 1971

”Det här måste ni se.” David kom ner från vinden med en kartong i famnen.
”Vad är det där?” undrade Ryan.
”Våra gamla filmer.” sa David.
”Åh vad kul att du hittade dom!” sa Kate. ”Det var längesen vi såg dom.”
”Vad kul det ska bli att se dom!” sa Maggie.
David tog upp en rulle ur kartongen och läste på den.
”Vad sägs om november 1958. Ryans tvåårsdag.”
David satte i filmrullen i projektorn och satte igång filmen.

Ocean Beach, 29 november 1958

”Ryan, hur gammal är du nu?” frågar David.
”TVÅ!” svarar Ryan glatt och håller upp två fingrar. ”Stor pojke!”
”Är du stor pojke nu?” säger Rebecca.
Ryan nickar bestämt.
”Har du fått många paket idag?” frågar Rebecca.
Ryan pekar på en hög med färgglada paket.
”Mina!”
”Ja, det är dina.” säger Kate och ler. ”Ska vi öppna dom?”
Ryan springer fram mot paketen.
”Öppna!” ropar han ivrigt.
Han lyfter upp ett paket och ler brett mot kameran.
”Stort paket! Till Ryan!”
”Från Maggie och Maureen.” läser Rebecca på paketet. ”Vad säger man när man får något, Ryan?”
Ryan ler stort mot Maggie och Maureen.
”Tack Marie och Maggie.”
Maggie ger den lille pojken en stor kram.
”Varsågod lilla älskling.”
Kate hjälper Ryan att öppna paketet och Ryan drar upp en lurvig mjukiskatt.
”Katt!” utbrister han glatt. ”Fin kisse! Min!”
*

Cookies & dirt - del 16

*
När bilden tagits hoppade Ryan ner från räcket.
"Jag ska hämta min kamera! Det var längesen jag fotograferade!"
Han sprang in.
De andra skrattade åt hans iver.
"Det finns bara glädje i den pojken!" log Maggie.
David och Kate såg på varandra och log, rörda och stolta.


"Vad pratar ni om?" frågade Ryan när han kom ut med sin kamera.
"Om dig." log Maureen.
"Äh, det är väl inget att prata om...?" sa Ryan.
"Det är det väl visst!" sa Sunshine och kramade om honom.
Maureen kramade också Ryan.
"Jo, för du är det gulligaste som finns!"
Ryan började pyssla med sin kamera för att kamouflera hur generad han blev.
Maureen och Sunshine fnissade och kramade honom igen.
"Tjejer..." mumlade Ryan. "De ska bara kramas hela tiden..."
Men han log brett mot Sunshine och Maureen.
*

Cookies & dirt - del 15

*
”Blev vi fina på bilden?” frågade Ryan när Kate tagit en bild.
”Ja, särskilt du.” log Maggie.
”Äh lägg av.” sa Ryan blygt.
”Jo, du blir alltid så fin på bild.” sa Maureen.
"Det har du verkligen rätt i, Maureen." log Kate.
Ryan skakade på huvudet.
"Får man gå ner nu?" frågade han.
"Nej, jag tänkte ta fler bilder." sa Kate. "Du kan väl vara med på några till...?"
Ryan log.
"Okej då, det kan jag väl. Men mamma, du måste också vara med - annars får vi inga foton på dig!"
"Jag håller med Ryan." sa David. "Kate, du ska också vara med."
Kate skrattade.
"Som ni vill, mina älskade pojkar."
Kate satte igång självutlösaren och skyndade fram till de andra.
David höll om sin fru och med den andra armen höll han om Ryan.
*