Huset som Gud glömde - 19

*
Coral

Darla sträckte sig över mig och klappade Kyle på huvudet.
”Dom är lite trötta.” log hon.
Farmor och farfar bara log.
”Ingen fara.” sa farfar.
”Vi ska nog gå upp och stoppa om dom snart.” sa Darla och kittlade Kyle i nacken.
Kyle fnissade och tog bort hennes hand.
”Vi ska lugna ner oss nu.” sa Ashlee.
Fader O’Connor började skratta.
Skrattet smittade av sig och snart satt vi alla och gapskrattade.
”Vilken rolig sång! Härlig underhållning!” sa Fader O’Connor ”Jag såg faktiskt Sweeney Todd live en gång, spännande story. Roliga låtar.”

Kyle andades lättad ut.
Jag kramade hans hand lite diskret under bordet.
Han såg på mig och log. Han kramade min hand.
Det var så skönt att vara här hos farfar och farmor. Vi kunde göra och säga vad vi ville, utan att behöva vara rädda för konsekvenser...

Farfar gick fram till Ashlee och Kyle och gav dem varsin liten kram.
Sedan rufsade han om Kyles hår.
”Ni ungar är för härliga!” skrockade han.
*

Huset som Gud glömde - 18

*
Coral

Kocken kom ut i matsalen för att hälsa och fråga hur maten smakar.
Då vänder sig plötsligt farfar till honom.
”Mycket god paj det här. Vad är det i den?”
Jag petade min bror i sidan.
”Inte ett ord!” viskade jag. ”Då dränker jag dig i vattenkaraffen!”
Kyle fnissade.
”Jag får inte plats i den!”
”Jo det får du!” fnissade Ashlee. ”Den är ganska stor och du är liten.”
Darla och jag fnissade.

”Nu måste du tala om vad det är i pajen.” envisades farfar.
Både Kyle och Ashlee väldigt väluppfostrade (i vanliga fall), men just nu var de uppspelta och på spexhumör, så de kunde inte motstå att sjunga lite ur Sweeney Todd.

KYLE (SWEENEY):


Haven't you got poet, 

or something like that?

ASHLEE (LOVETT):


No, you see, the trouble with poet 

Is how do you know it's deceased? 

Try the priest!

Det blev tyst kring bordet. Det enda som hördes var Darlas och mina kvävda fnissningar.
Kyle blev lite röd om kinderna när han upptäckte att allas blickar var på honom (och Ashlee).
Han bet sig i underläppen på det där speciella Kyle-sättet och såg urskuldande på farmor och sedan på farfar.
”Ursäkta.” sa han. ”Vi bara skämtade lite.”
*

Huset som Gud glömde - 17

*
Coral

Fader O’Connor reste sig och gick ut i köket. Han ville se hur farmor och farfars kock tillagade sin goda mat sa han.
”Undrar vad vi får för gott i kväll?” sa gammelfaster Muriel.
”A little priest…” nynnade Kyle.
Jag motstod min impuls att lägga handen över munnen på min bror. (Men roligt var det faktiskt.)
”Det var nog inte bra för honom att se Sweeney Todd.” viskade Darla till mig.
Jag fnissade och nickade instämmande.

Ett par kypare kom ut med maten en stund senare.
”Doftar härligt.” sa farmor. ”Vad bjuder kocken på idag?”
”Köttpaj.” svarade en av kyparna.
Jag hörde Kyle kväva ett skratt. Jag puffade till honom.
Han harklade sig och ansträngde sig för att se allvarlig ut.
Jag vågade varken titta på min bror, Darla eller Ashlee - för jag visste att vi alla fyra skulle explodera av skratt då!

Det blev bara svårare och svårare att hålla sig för skratt - och det kunde vi tacka min bror och Ashlee för.
När vi smakade på maten utbrast Ashlee:
”God, that’s good!”
(Jag känner Ashlee så väl att jag vet att hon sa det med hälften allvar och hälften på skoj.)
Kyle kvävde en fnissning.
Farmor log mot Ashlee.
”Vad roligt att du gillar maten, lilla vän.”
Farmor kunde ju inte veta att God, that’s good! är titeln på en låt ur Sweeney Todd.

Darla tittade ner i sin mat och försökte koncentrera sig på den för att inte brista ut i skratt.
Jag gjorde likadant.
Kyle och Ashlee hade lugnat ner sig och åt färdigt.
Men jag hade en stark aning om att de snart skulle flippa ur igen…
Och jag måste erkänna att faktiskt såg fram emot det lite - eller mycket.
Jag ville se vad de kunde hitta på härnäst.
*

Huset som Gud glömde - 16

*
Coral

Mandy höll inte tyst förrän vi satte oss till bord.
Hon såg faktiskt en aning snopen och besviken ut när Kyle satte sig mellan mig och Ashlee - hon hade nog gärna velat sitta bredvid honom själv.
Darla och jag såg på varandra och log menande. Hon hade också märkt det.
Ashlee också tydligen, för hon viskade till Kyle:
”Du har fått en beundrare.”
Kyle såg frågande på Ashlee. Men Ashlee bara fnissade.
”Vad…?” sa Kyle.
”Hon gillar dig, silly.” log Ashlee.
”Vem..?” frågade Kyle.
Darla och jag fnissade.
Ashlee knackade Kyle i huvudet.
”Hallå, är det nån hemma här…?” fnissade hon. ”Vem tror du?”
Precis då såg Mandy på Kyle och log mot honom.
”Love is a beautiful thing…” retades Darla.
Ashlee fnissade, men tystnade tvärt när Kyle gav henne en blick.
Hon såg så överdrivet allvarlig ut att Darla och jag började skratta.
Kyle skakade på huvudet.
”Tjejer…. Och er måste jag stå ut med i flera dagar.”
”Yep!” sa Ashlee glatt och pussade honom på kinden.
Kyle rodnade.
Darla och jag fnissade.
Mandy suckade.
*

Huset som Gud glömde - 15

*
Coral

”Alltså, utegångsförbud är ett så jäkla taskigt straff!” fortsatte Mandy. ”Jag borde ha fått vara med mina vänner istället...!”
Jag fick lust att himla med ögonen. Om Mandy hade utegångsförbud hade hon säkerligen gjort något för att förtjäna det.
Men jag sa inget.
Jag fick förresten ingen chans att säga något annat heller.
Det fick inte Kyle, Darla eller Ashlee heller - för Mandy fortsatte att babbla på om utegångsförbud, sina kompisar och konserter och jag vet inte vad...

”Kolla, Ashlee,” flinade Kyle. ”en som pratar mer än vad du gör…!”
Darla och jag skrattade.
”Vad snäll du är.” fnissade jag.
Ashlee skrattade också och gav Kyle en lätt dask i baken.
”Vaddå? Jag trodde inte det var möjligt att nån kunde prata mer än du…!” fnissade Kyle.
”Jag skulle passa mig om jag var du.” varnade Ashlee och lade armen om honom.
*

Huset som Gud glömde - 14

*
Coral

När vi kom ner till (den stora) matsalen upptäckte vi att vi inte var farmor och farfars enda gäster.
Fader O’Connor, stadens präst och nära vän till farmor och farfar, var där och en tjej i vår ålder.
Fader O’Connor kom fram och hälsade på oss.
Han pratade på om hur stora vi hade blivit och sådant där som vuxna brukar babbla på om.
Tjejen var prästens dotter kom jag på efter ett tag. Jag kände inte igen hennes först.
Vi hade ju inte sett varandra på fyra år och nu var hon längre och svarthårig, hennes riktiga hårfärg var askblond eller cendré tror jag.
Hon såg uttråkad ut. Men när hon fick syn på Kyle och mig sken hon upp.
Hon skyndade fram och hälsade på oss.
”Gud vad tur att ni kom!” sa hon och kramade Kyle och mig.
Kyle såg lite generad ut. (Det blir han alltid när tjejer kramar honom.)

Nu kom jag på vad prästens dotter heter också! Mandy.
”Jag håller på att dö av uttråkning här!” sa Mandy. ”Jag skulle på konsert med mina kompisar i helgen, men så blev jag tvungen att följa med hit istället! Så jäkla orättvist! Ja visst, jag har fått utegångsförbud, men det är ändå orättvist!”
”Trist med utegångsförbud.” sa jag.
”Jag vet!” sa Mandy. ”Föräldrar kan vara sååå jobbiga! Jag skulle ha hur kul som helst på det här lovet, men så måste jag vara här istället…! Orättvist!”

Kyle, Darla, Ashlee och stod bara och stirrade på Mandy.
Jösses vad hon gillade att prata!
*

Huset som Gud glömde - 13

*
Kyle

Jag vet inte om jag har livlig fantasi… men det känns verkligen som vi har hamnat mitt i en skräckfilm. Miljön och alla typer här... de verkar lite skumma…
Och jag svär att om vår vistelse här skulle bli skräckfilm skulle Ashlee passa perfekt i huvudrollen.
Inte för att hon ser otäck ut eller är hemsk eller så (ha ha).
Nej då, men hon har det där speciella, perfekta utseendet för en liten skräckfilms-tjej: Svart lockigt hår, stora gröna ögon och litet, sött ansikte med liten grop i hakan.
(Men säg inget till Ashlee att jag sagt att jag tycker hon är söt…
Det skulle kännas lite pinsamt för mig att säga det till henne faktiskt.)


”Undrar vad vi får?” sa jag när vi gick ner middagen. ”Ormar eller spindlar?”
”Sniglar!” fnissade Ashlee. ”Stora slemmiga bestar med skal som knastrar…!”
Coral och Darla skrattade.
”Trevligt...” sa Coral.
”Tror ni att vi har hamnat hos Thernadier eller…?” sa Darla.
Hon syftade på värdshusvärden i Les Misérables som blandar i lite allt möjligt i maten.
Ashlee och jag såg på varandra, fnissade och började sjunga på Master of the House.

Food beyond compare.
Food beyond belief
Mix it in a mincer
and pretend it's beef
Kidney of a horse,
liver of a cat
Filling up the sausages
with this and that

”Sjung den för kocken.” sa Coral och log. ”Han blir säkert jätteglad.”
”Ja,” flinade jag. ”för han är säkert jätteskum.”
*

Huset som Gud glömde - 12

*
Kyle

Som allt annat i det här huset var sovrummet vi fått stort.
Väldigt stort - ungefär som ett klassrum på vår skola, kanske större till och med.
Och de två dubbelsängarna var mycket större än vanliga dubbelsängar.
”Snacka om king size beds!” sa Darla imponerat.
”Måste ha varit stora kungar som sov i dom här.” skojade Ashlee.
Vi skrattade.

Farmor kom in i rummet.
”Jag hoppas det går bra att dela säng två och två.” sa hon.
Sedan såg hon på mig.
Hon stod förmodligen och funderade på vem av tjejerna jag skulle dela säng med.
”Darla och jag kan dela.” sa Coral. ”Och Kyle och Ashlee kan sova i samma säng.”
Farmor såg lite skeptisk ut först, men sedan nickade hon.
”Okej, det blir nog bra.” sa hon och lämnade rummet.

Vi hörde henne prata med Muriel utanför rummet.
”Ja, men dom är bara fjorton år.” sa Muriel. ”Finns ingenting att oroa sig för.”

Kul med pinsamma släktingar!
Jag kände hur jag blev alldeles varm i ansiktet.
Coral och Darla kvävde ett skratt.
Ashlee log mot mig och lade armarna om min midja.
”Dina öron är lite röda.” fnissade hon.
Darla rufsade om mitt hår.
”Blir du generad sötnos?”
”Nej.” sa jag snabbt.
Tjejerna bara fnissade.
Jag plockade upp en kudde från en av sängarna och kastade den mot dem.
Det hjälpte inte. De fnissade bara ännu mer.
Tjejer...
*

Huset som Gud glömde - 11

*
Coral

”Nu ska ni få gå upp på ert rum och packa upp.” sa farmor.
Hon vände sig till butlern.
”Charles, visa barnen till rummet.”
Butlern Charles nickade.
Farmor vände sig till oss.
”Ni får dela på det stora sovrummet där uppe.” sa farmor.
”Okej.” sa jag.

Våra väskor bars upp av de anställda som hämtat väskorna i bilen.
Kyle, Ashlee, Darla och jag följde Charles upp för den enorma trappan.

”Wow! Vad många rum!” utbrast Ashlee när vi kom upp på andra våningen. ”Värsta hotellkorridoren!”
Precis vad jag tänkte. Det kändes som att vara med i The Shining.
”Varför har dom så många rum som dom inte använder…?” muttrade jag.
De hade många obeodda rum här. Så hade det alltid varit, det visste jag.

Jag såg ett okynnigt leende i min brors ansikte och hans ögon glittrade.
Vad hade han nu kommit på?
”Dom har så många rum ifall Dracula och Frankenstein och deras vänner vill komma på besök fattar du väl.” flinade Kyle.
Jag fick bita mig i underläppen för att inte börja skratta.
Jag puffade min lillebror i sidan och tryckte ett finger mot mina läppar.
Kyle gjorde en grimas som är så typisk honom.
När han har sagt något småkul eller retsamt och sedan kommer på att det kanske inte var så smart sagt, biter han sig lätt i underläppen och ser lite undvikande på en. ”The Kyle face” har Darla döpt minen till.

Vi sneglade på den gamle butlern.
Till vår stora förvåning började det rycka i hans mungipor och när han gick ner för den stora trappan hörde vi att han skrockade.
*

Huset som Gud glömde - 10

*
Coral

Farfar sträckte ut armarna mot oss.
”Får er gamle farfar ingen kram…?”
Kyle och jag gick fram till honom och han slöt in oss i sin famn.
”Hej finaste. Vad roligt att ni kom!” sa han.
Så fick han syn på Darla och Ashlee.
”Dessa två har jag inte sett förut. Kom dom med er?” skojade han.
Kyle och jag log och nicakde.
”Farfar, detta här är våra bästa vänner.” sa jag.
”Darla och Ashlee.” sa Kyle.
”Underbart!” utbrast farfar och så gick han fram och omfamnade Ashlee och Darla också.
”Trevlig att träffa er, Mister Collins.” sa Ashlee.
”Kära barn, säg Donovan, eller farfar Collins. Mister Collins låter så… strikt och formellt.”
Farfar såg på Darla och Ashlee.
”Donovan, eller farfar Collins alltså - inte Mister.”
”Inte Mister.” log Darla.
”Okej! Då säger jag farfar Collins.” sa Ashlee och log strålande mot farfar.
Farfar log strålade tillbaka och gjorde tummen upp.
Det märktes redan att han tyckte mycket om våra vänner. Det gladde oss.
*

Huset som Gud glömde - 9

*
Coral

”Du kanske ska klippa dig under er vistelse här, pojk.” sa farmor.
Ashlee gav ifrån sig en lite förfärad flämtning.
Hon brukar alltid säga hur mycket hon älskar Kyles fina hår.
Darla och jag (och många andra vi känner) tycker också att Kyle passar bättre i lite längre hår.

Kyle svalde.
”Nej farmor… jag ska inte klippa mig...”
Han tog ett steg bakåt - som om han väntade sig att farmor skulle ta upp en sax ur sin koftficka nu meddetsamma. Haha!


”Pojken är fin som han är, Maeve.”
Vi vände oss om och fick syn på en man i 70-års-åldern. Han gick med stöd av en kraftig käpp.
”Hej farfar Collins.” sa Kyle och jag.
Farfars leende nådde nästan upp till öronen.
”Finbesök ser jag. Det var inte igår!”
Farfars leende blev bara större och varmare ju längre han såg på oss.
Den gamle mannen såg ut att vara världens snällaste.
Då mindes jag plötsligt att farfar och gammelfaster Muriel var de enda som vi inte hade varit rädda för när vi var små.
Om vi kan hålla oss till dem och undvika de andra kufarna (förlåt, släktingarna och deras anställda) kanske vår vistelse här kan bli riktigt bra.
*

Huset som Gud glömde - 8

*
Coral

”Här kommer mina vackra barnbarn!” sa farmor som stod i hallen och tog emot oss.
Hon hälsade på Ashlee och Darla, sedan gav hon Kyle och mig varsin kram.
En liten kram, men för att komma från farmor var det en storslagen gest.
”Coral och Kyle - Gud vad söta ni är!” utbrast farmors syster Muriel ”Ni blir sötare och sötare för varje dag va?”
Jag ryckte blygt på axlarna.
Kyle log blygt mot Muriel. Han såg generad ut, som alltid när någon påpekar hur söt han är.

Farmor såg länge och granskande på Kyle.
”Jo, dom är verkligen söta - men pojken behöver klippa sig.”
”Äsch, Maeve, det är så ungar har det nu för tiden.” sa Muriel. ”Har du inte sett alla popstjärnor, filmstjärnor och allt vad dom är...?”
Muriel blinkade åt Kyle.
”Behåll det som det är, det ramar bara in ditt fina lilla ansikte.”
Hon klappade en förlägen Kyle på kinden.

Farmor bara fnyste och muttrade någon om att pojkar inte ska vara långhåriga.
Jag skrockade.
Om farmor tyckte Kyle var långhårig nu skulle hon bara se honom på sommaren! Då växer hans hår jättefort och mycket av någon underlig (för mig oförklarlig) anledning - och självfall och lockar kommer fram.
Då kan man snacka om hippie-unge…!
*

Huset som Gud glömde - 7

*
Kyle

”Oj, vem är pingvinen?” utbrast Ashlee plötsligt.
Hon stirrade mot personen som stod på stentrappan.
Jag skrattade till.
”Det är farmor och farfars butler.” svarade Coral fnissande.
”Holy cow!” sa Ashlee.

Butlern såg på oss. Hans uppsyn var bister, totalt glädjelös, och hans grå ögon såg nästan urvattnade ut, som om färgen tömts ut.
”Välkomna till Violet Hill Mansion.” sa han i en ton som fick oss att tänka på en typ som Lurch, betjänten i The Addams Family.
”Trevligt att träffas!” sa Ashlee glatt.
Butlern nickade artigt och gjorde en inbjudande gest åt oss.
Vi klev in över tröskeln.
”Welcome to the Addams family…” muttrade Coral.
Darla gav syrran en road blick.
”Tro mig,” sa Coral. ”The Addams family är normal om man jämför.”
Darla fnissade.
*

Huset som Gud glömde - 6

*
Coral

Ashlee såg på Kyle och mig.
”Hur sträng är er farmor egentligen…?”
”Hon är inte elak eller så,” försäkrade Kyle. ”lite strikt bara.”
”Så hon låser inte in folk i källaren och så…?” skojade Ashlee.
Kyle och jag skrattade.
”Nej, så hemsk är hon inte.” sa jag.

När den tunga dörren till huset öppnades strömmade de första ödesmättade tonerna ur Beethovens Symphony No. 5 ut i vårluften.
”Jösses!” sa Darla.
Jag nickade.
”Vi har sugits in i en annan dimension och har nu landat i en skräckfilm.”
”Överdriver inte ni två lite nu?” skrattade Darla.
Kyle och jag skakade på huvudet.
”Är detta stället så läskigt?” frågade Darla.
Kyle nickade.
”Welcome to the Twilight Zone…” mumlade han.
”Min lilla söta knasboll!” fnissade Darla och lade armen om Kyles axlar.
”Det är jag inte alls.” sa Kyle, truligt, men med ett litet leende på läpparna.
”Vad är du inte?” flinade Ashlee. ”Knasboll eller söt?”
Kyle räckte ut tungan åt henne.
*

Huset som Gud glömde - 5

*
Coral

Chauffören öppnade bildörrarna åt oss och vi klev ur.
Just som vi skulle lyfta ur vårt bagage ur bakluckan knäppte chauffören med fingrarna och genast kom fyra anställda ut från huset och bar in våra väskor.
Kyle, Darla, Ashlee och jag gick efter dem upp till huset.

”Tack så mycket.” sa jag till våra farföräldrars anställda. ”Men väskorna är inte tunga, vi kan bära dom själva”
En av väskbärarna log mot mig.
”Er farmor har beordrat oss att passa upp på er medan ni är här.”
”Vi borde ha väskbärare i skolan.” skojade Ashlee.
Han som log mot mig gav även Ashlee ett stort leende.
”Jo du, skolböcker kan vara riktigt tunga.”
”Totally.” sa Ashlee. ”Fast ni behöver inte passa upp på oss.”
”Jo flicka lilla,” sa en annan väskbärare. ”det är bäst att göra som Maeve Collins säger.”
*

Huset som Gud glömde - 4

*
Coral


”Wow!” utbrast både Ashlee och Darla när bilen körde upp på grusgången utanför huset.
Eller hus… det är nästan ett mindre slott!
”Mmmm…” sa Kyle. Han lät inte det minsta imponerad. ”Välkommen till huset som Gud glömde.”
Ashlee fnissade.
”Men Kyle… så illa är det väl inte.” frågade Darla och log.
Kyle nickade.
”Jo.” sa han truligt.
Darla skrattade och rufsade om i Kyles hår.

Jag satt i framsätet. Jag vände mig om och log mot min bror och Ashlee och Darla i baksätet.
”Är ni redo för ett äventyr?”
”You bet!” sa Ashlee ivrigt.
*

Huset som Gud glömde - 3

*

Fredag

Welcome to Silver Lake
läser vi på en skylt.

En chaufför hämtade oss hemma i Blue Creek i eftermiddags,
så nu sitter vi i bilen på väg till Violet Hill vid Silver Lake
och farmor och farfar Collins. Adressen är Roxbury Road, Silver Lake.

Det är ett vackert och samtidigt kusligt område.
Man kan nästan höra skräckfilms-musik när man närmar sig huset…

Det ska bli ett spännande äventyr att tillbringa lovet här :)


// Coral

*

Huset som Gud glömde - 2

*

Nu är det bestämt.
Vi ska åka till Violet Hill redan på fredag eftermiddag, direkt efter skolan.
Även om det läskiga gamla stenhuset inte är det första stället man vill åka till ska det bli väldigt skönt för syrran & mig att komma hemifrån
och slippa allt i ett par dagar.

Och en annan jättebra sak:
Ashlee och Darla ska följa med oss! Yay! :)
Kanske det blir ett roligt lov ändå. :)

Hoppas nu bara att farmor ger oss lite frihet.
Hon är ganska gammaldags och sträng - och är ett stort fan av regler.

// Kyle

*

Huset som Gud glömde - 1

Prolog
*
Kyle

”Ni ska få vara hos farmor och farfar på vårlovet.”
Min syster och jag såg förvånade på vår pappa.
Coral och jag brukar aldrig träffa farmor och farfar, som bor i ett stort gammalt hus på ett ställe som heter Violet Hill.
Det har bara hänt ett par gånger, att vi har träffat dem menar jag. Senaste gången var nog när Coral och jag var 9 och 10 år.
Farmor och farfar Collins verkar inte vara så intresserade av sina barnbarn.
Men det är inget Coral och jag är särskilt ledsna för.
Ärligt talat hade vi varit ganska rädda för farmor de gånger vi träffade henne.
Farfar är okej, minns jag - en snäll gammal man som mest håller sig för sig själv.

”Er pappa och jag ska resa bort. Bara han och jag.” förklarade Nancy. ”Romantisk semester.”
Blä! Jag gjorde ofrivilligt en grimas.
Jag vill verkligen inte veta mer om deras ”romantiska semester”.

”Farmor och farfar?” sa Coral försiktigt. ”Men… vi känner dom ju knappt…”
”Ni får väl lära känna dom nu då.” sa pappa stramt.
”Det blir väl kul att träffa farmor och farfar?” gullade Nancy och kramade mig.
Jag slingrade mig ur hennes omfamning och suckade.

Hejsan excentriska släktingar.
Farväl till ett roligt vårlov tillsammans med Ashlee och Darla.
Suck.
*

Mina innersta tankar: Kyle - 1

*
Beröring. Tänk att ett och samma ord kan ha så många olika betydelser. När tillexempel Darla eller Ashlee - eller min syster - rör mig eller kramar mig känns det bara tryggt och bra.
Visst jag kan känna mig ganska generad om Darla eller Ashlee typ kittlar mig eller kramar mig... men inte så att det känns dåligt.
Men varje gång Nancy rör vid mig kryper det konstigt och obehagligt
i hela kroppen och skinnet på mig. Och jag känner mig så äcklad.
Ibland är jag rädd att det ska synas på mig vad hon gör med mig...
Jag skulle dö av skam om någon fick veta!
Om någon fick veta skulle de bara tycka att jag är äcklig.
Jag kommer aldrig kunna berätta vad som händer mig.
Jag berättar inte ens för Coral.
Fast jag tror hon vet.

Vänta... det kommer någon...!

Det var bara Coral :)
Måste sluta nu. Ska försöka sova lite - vi ska upp tidigt i morgon.

Jag kanske skriver en annan dag.

// Kyle

Blue Creek. Maj 2010
*

Emilia och konstmysteriet - del 14

*
”Vad häftigt det vore att ha den där tavlan.” sa Emilia när hon och familjen åt middag hemma på herrgården den kvällen.
Vanström gick förbi matsalen och skrockade.
”Jo du, då får man hoppas att din spargris är välfylld.”
”Äh, man kan väl få drömma?” muttrade Emilia.
Vanström flinade.
”Ja, dröm på du flicka lilla.”
”Dom hade affischer i museets souvenir-shop.” sa Emilias mamma. ”De kanske har en affischversion av tavlan.”
”Åh! Kan vi inte gå tillbaka till museet i morgon och se efter?” bad Emilia.
”Jo det kan vi göra på väg hem i morgon.” sa Emilias mamma.
Emilia såg förundrad på sin mamma.
”På väg hem från vad…? Vad ska vi göra i morgon?”
Emilias mamma log.
”Jag tänkte att vi kunde gå på Gröna Lund i morgon.”

Emilia for upp från sin stol och sprang fram och gav sin mamma en stor kram.
”Åh mamma vad du är snäll!”
Emilias mamma kramade sin dotter.
”Jo visst,” log hon. ”men jag har också världens snällaste lilla flicka.”
”Och du är alltid så tacksam för allting.” instämde Emilias pappa. ”Därför blir det extra roligt att ge dig saker och överraskningar.”
”Tänk vilken lyckost jag är som får göra så mycket roligt den här sommaren!” myste Emilia.
Hela hon strålade av glädje.
”Det förtjänar du lilla gumman.” sa Emilias farmor och log varmt. ”Åh vad det värmer mitt gamla hjärta att se mitt lilla barnbarn så här lycklig!”
*