*
Hela gänget gav sig ut på sjön igen nästa morgon. De roade (eller skrämde) andra sjöfarare genom att skratta och sjunga högt.
När Krister klämde i med Sommaren är kort gav Noel honom en bestämd blick.
"Nääää, Krister, sommaren har ju precis börjat och den är jättelång faktiskt."
"Ja det har du ju rätt i." skrattade Krister.
Noel såg på Leni.
"Sjung nåt somrigt." befallde han.
"Aj aj kapten." sa Leni. "Går det bra om vi spelar radio?"
"Nääää! Buuuu!" sa Melwin. "Ni ska sjunga!"
Leni, Cecilie, Indra, Peter och Embla hade ett kort rådslag om vad de skulle sjunga.
Det fick bli Rock-A-Hula-Luau (Summer Is Coming) ur Grease 2.
"Rolig sång!" sa Melwin glatt.
"Mera sjung!" befallde Lilla O.
"Sjung Ta mig till havet." bad Helena. "Den är så fin."
"Okej," sa Leni. "men då ska alla sjunga."
"Allsång på Skansen alltså?" skrattade Johan.
"Allsång på svansen!" tjoade Noel.
"Kalsong på svansen!" tjoade Melwin.
Alla skrattade.
Sedan sjöng de alla möjliga låtar, från Ta mig till havet, Sommartider och Änglamark till knasiga låtar som Köppäbä-visan.
Lilla O klappade i händerna och skrattade glatt.
"Mera sjung!" sa hon efter varje sång.
"Det är bara att lyda." skrattade Johan.
"Ja!" sa Tony. "Let's rock!"
"Rock 'n' roll!" jublade Colette.
*
torsdag, juni 17, 2010
The Danellis - Special Crime Agency - 4
*
Whimbys haka hängde nu vid trottoaren. Han hade verkligen inte väntat sig att Dani skulle ge honom svar på tal så här.
Jacob skrockade roat.
Han gillade verkligen Dani Danelli! Hon var en så cool och intelligent tjej och hade mycket härlig humor.
(Och ja, okej... hon var söt också).
”Vad tänker du på?” frågade Dani.
Jacob log mot henne.
”Äh, jag tänkte bara att vi två kommer att bli…”
”Riktigt goda vänner.” avslutade Dani meningen.
”What the heck, är ni två tankeläsare nu också?!” utbrast Whimby.
Dani och Jacob bara log.
Utan att de visste om det, tänkte Dani Danelli och Jacob Linz samma tanke:
Äntligen har jag fått en partner som är på samma nivå som jag. På alla sätt.
*
Whimbys haka hängde nu vid trottoaren. Han hade verkligen inte väntat sig att Dani skulle ge honom svar på tal så här.
Jacob skrockade roat.
Han gillade verkligen Dani Danelli! Hon var en så cool och intelligent tjej och hade mycket härlig humor.
(Och ja, okej... hon var söt också).
”Vad tänker du på?” frågade Dani.
Jacob log mot henne.
”Äh, jag tänkte bara att vi två kommer att bli…”
”Riktigt goda vänner.” avslutade Dani meningen.
”What the heck, är ni två tankeläsare nu också?!” utbrast Whimby.
Dani och Jacob bara log.
Utan att de visste om det, tänkte Dani Danelli och Jacob Linz samma tanke:
Äntligen har jag fått en partner som är på samma nivå som jag. På alla sätt.
*
The Danellis - Special Crime Agency - 3
*
Dani och Jacob bestämde sig för att gå ut och äta lunch för att känna varandra lite bättre.
Den blonde kollegan bestämde sig för att att han ville följa med.
”Uppför dig nu, Whimby!” väste Jacob till honom när Dani gick i förväg för att trycka upp hissen.
”Ja ja ja, jag ska.” flinade den blonde.
Men Whimby tycktes snabbt glömma bort att han skulle uppföra sig.
När de kom ut på gatan glodde han på en grupp storbystade kvinnor.
Dani kunde nästan svära på att han slickade sig om munnen.
Hon himlade sig.
Jacob slog till sin blonde kamrat på armen.
”Aj! Vad slåss du för?!”
Whimby gnuggade sin överarm.
Dani och Jacob gav honom en blick.
”Jaha jaså…”
Han ryckte först nonchalant på axlarna, men efter en liten stund bet han sig tankfullt i läppen och såg på Dani.
”Du tycker att jag är en gris va...?”
Dani skakade på huvudet.
”Nej då.” sa hon lugnt. ”Det skulle vara förolämpande.”
Man behövde inte vara raketforskare för att se att blonde Whimby lättat tänkte:
Åh, vad bra. Phew...!
Men Dani spräckte hans bubbla genom att tillägga:
”Förolämpande mot grisarna.”
*
Dani och Jacob bestämde sig för att gå ut och äta lunch för att känna varandra lite bättre.
Den blonde kollegan bestämde sig för att att han ville följa med.
”Uppför dig nu, Whimby!” väste Jacob till honom när Dani gick i förväg för att trycka upp hissen.
”Ja ja ja, jag ska.” flinade den blonde.
Men Whimby tycktes snabbt glömma bort att han skulle uppföra sig.
När de kom ut på gatan glodde han på en grupp storbystade kvinnor.
Dani kunde nästan svära på att han slickade sig om munnen.
Hon himlade sig.
Jacob slog till sin blonde kamrat på armen.
”Aj! Vad slåss du för?!”
Whimby gnuggade sin överarm.
Dani och Jacob gav honom en blick.
”Jaha jaså…”
Han ryckte först nonchalant på axlarna, men efter en liten stund bet han sig tankfullt i läppen och såg på Dani.
”Du tycker att jag är en gris va...?”
Dani skakade på huvudet.
”Nej då.” sa hon lugnt. ”Det skulle vara förolämpande.”
Man behövde inte vara raketforskare för att se att blonde Whimby lättat tänkte:
Åh, vad bra. Phew...!
Men Dani spräckte hans bubbla genom att tillägga:
”Förolämpande mot grisarna.”
*
The Danellis - Special Crime Agency - 2
*
Två killar kom gående mot dem. Dani gissade att de var ungefär 25-30 år.
Båda var gängliga. Den blonde var kraftigare över axlarna och hade ett brett leende på läpparna.
Har han sovit med en galge i truten eller...? tänkte Dani.
Hon kände igen den ljushårige, hade träffat honom ett par gånger och hon gillade honom inte alls.
Hon hoppades att han inte var hennes nye partner.
De skulle inte komma överens, det kunde hon sätta en månadslön på.
Den mörkhårige hade ett lugnt, sympatiskt utseende.
Dani hoppades att han var lika trevlig som han såg ut.
"Nå, vem är den lycklige utvalde?" frågade Dani.
Som om det varit hans stickreplik, kom den mörkhårige fram till Dani och log vänligt.
"Dani Danelli," sa chefen. "detta är Jacob Linz, din nye partner."
Jacob Linz och Dani skakade hand.
"Trevlig att träffas, Miss Danelli." sa Jacob. Han log varmt.
"Detsamma." log Dani. "Men kalla mig inte Miss Danelli, jag heter Dani."
"Okej." sa Jacob. "Dani."
Den blonde killen såg på Jacob, sedan på Dani, sedan log han ett fräckt leende och gjorde tummen upp.
"Wow!" mimade han till Jacob.
"Lägg av!" mimade Jacob till svar.
Jacob var inte alltid så glad i sin kollegas barnsliga, tonårsmanér.
"Ja... då ska man alltså arbeta tillsammans med den ökända Dani Danelli." sa Jacob leende.
"Yep!" log Dani.
Sedan sa hon på Gudfadern-manér:
"Welcome to the family."
De skrattade båda två.
"Tack så mycket, 'Miss Corleone'." skojade Jacob.
Dani log brett.
Den här killen skulle hon komma bra överens med!
*
Två killar kom gående mot dem. Dani gissade att de var ungefär 25-30 år.
Båda var gängliga. Den blonde var kraftigare över axlarna och hade ett brett leende på läpparna.
Har han sovit med en galge i truten eller...? tänkte Dani.
Hon kände igen den ljushårige, hade träffat honom ett par gånger och hon gillade honom inte alls.
Hon hoppades att han inte var hennes nye partner.
De skulle inte komma överens, det kunde hon sätta en månadslön på.
Den mörkhårige hade ett lugnt, sympatiskt utseende.
Dani hoppades att han var lika trevlig som han såg ut.
"Nå, vem är den lycklige utvalde?" frågade Dani.
Som om det varit hans stickreplik, kom den mörkhårige fram till Dani och log vänligt.
"Dani Danelli," sa chefen. "detta är Jacob Linz, din nye partner."
Jacob Linz och Dani skakade hand.
"Trevlig att träffas, Miss Danelli." sa Jacob. Han log varmt.
"Detsamma." log Dani. "Men kalla mig inte Miss Danelli, jag heter Dani."
"Okej." sa Jacob. "Dani."
Den blonde killen såg på Jacob, sedan på Dani, sedan log han ett fräckt leende och gjorde tummen upp.
"Wow!" mimade han till Jacob.
"Lägg av!" mimade Jacob till svar.
Jacob var inte alltid så glad i sin kollegas barnsliga, tonårsmanér.
"Ja... då ska man alltså arbeta tillsammans med den ökända Dani Danelli." sa Jacob leende.
"Yep!" log Dani.
Sedan sa hon på Gudfadern-manér:
"Welcome to the family."
De skrattade båda två.
"Tack så mycket, 'Miss Corleone'." skojade Jacob.
Dani log brett.
Den här killen skulle hon komma bra överens med!
*
onsdag, juni 16, 2010
The Danellis - Special Crime Agency - 1
*
"Din nye partner kommer idag."
"Redan?"
Dani Danelli såg förvånat på den gråhårige mannen som var en av cheferna för SCA - Special Crime Agency.
Sedan ryckte hon på axlarna.
"Tja... Christiansen var ändå inte rätt man för det här jobbet."
"Nej." suckade chefen.
Han var en odugling... tänkte han.
Men det sa han inte högt till Dani. Istället sade han:
"Dani, kära du, du måste lära dig att inte skrämma bort dina arbetskamrater."
"Jag kan inte hjälpa det." sa Dani oberört. "Det finns liksom i blodet..."
Hon log menande mot sin chef.
Både han och Dani såg på familjefotografiet som stod på Danis välstädade skrivbord.
Familjen Danelli, känd i maffiakretsar.
Både Danis farbröder, Vinnie och Bobby hade en hög rang inom "familjen".
Det hade även Danis far Marco, men han hade nu blivit hederlig och använde istället sin makt och sina kontakter för SCA:s räkning.
SCA - Special Crime Agency var en högt ansedd byrå som kunde jämföras med FBI och liknande federala myndigheter.
SCA tog fast alla möjliga brottslingar, från skattesmitare till sexförbrytare.
Dani var väldigt stolt över att får jobba där och skulle inte kunna tänka sig att ha ett annat jobb.
Det enda hon saknade nu var en partner med samma sorts humor som hon. Men det skulle såklart också vara någon som delade hennes värderingar och respekterade henne trots hennes unga ålder.
Dani var vid 23 års ålder den yngsta agenten på SCA.
"Här kommer din nye partner."
Chefen gjorde en gest mot glasdörrarna.
Dani höll nästan andan av spänd förväntan.
*
"Din nye partner kommer idag."
"Redan?"
Dani Danelli såg förvånat på den gråhårige mannen som var en av cheferna för SCA - Special Crime Agency.
Sedan ryckte hon på axlarna.
"Tja... Christiansen var ändå inte rätt man för det här jobbet."
"Nej." suckade chefen.
Han var en odugling... tänkte han.
Men det sa han inte högt till Dani. Istället sade han:
"Dani, kära du, du måste lära dig att inte skrämma bort dina arbetskamrater."
"Jag kan inte hjälpa det." sa Dani oberört. "Det finns liksom i blodet..."
Hon log menande mot sin chef.
Både han och Dani såg på familjefotografiet som stod på Danis välstädade skrivbord.
Familjen Danelli, känd i maffiakretsar.
Både Danis farbröder, Vinnie och Bobby hade en hög rang inom "familjen".
Det hade även Danis far Marco, men han hade nu blivit hederlig och använde istället sin makt och sina kontakter för SCA:s räkning.
SCA - Special Crime Agency var en högt ansedd byrå som kunde jämföras med FBI och liknande federala myndigheter.
SCA tog fast alla möjliga brottslingar, från skattesmitare till sexförbrytare.
Dani var väldigt stolt över att får jobba där och skulle inte kunna tänka sig att ha ett annat jobb.
Det enda hon saknade nu var en partner med samma sorts humor som hon. Men det skulle såklart också vara någon som delade hennes värderingar och respekterade henne trots hennes unga ålder.
Dani var vid 23 års ålder den yngsta agenten på SCA.
"Här kommer din nye partner."
Chefen gjorde en gest mot glasdörrarna.
Dani höll nästan andan av spänd förväntan.
*
tisdag, juni 15, 2010
"Grease monkeys" 3
*
"Det går inte så bra att brotta ner pappa va, brorsan?" fnissade Rebecca.
"Ser det ut så...?" fnissade Ryan.
Han försökte ta sig ur Davids grepp.
"Faktiskt inte." skrattade Rebecca. "Ska du inte ge upp Ryan?"
Ryan skakade på huvudet.
"Jag ger mig aldrig!"
"Du kan väl ge dig en liten stund?" frågade Kate. "Så att vi kan äta lunch nu."
Hon log mot sin son.
David såg på Ryan.
"Ska vi ge oss?"
Ryan låtsades fundera.
"Vet inte... Det beror på vad vi får för lunch."
"Kommer ni inte äter vi upp all efterrätt." skojade Maggie.
"Neeej!" Ryan låtsades bli förfärad. "Inte efterrätten!"
Maggie skrattade.
"Kom hit och ät då gullunge."
"Ja, nu går vi och äter." log David.
Han släppte taget om Ryan.
Ryan satte sig i soffan. Han såg upp på sin far med sitt speciella bus-leende.
"Jag är inte färdig med dig än." varnade han.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
"Varför rufsar alla i mitt hår hela tiden...?" frågade Ryan nyfiket.
"Har du nåt emot det?" undrade Maureen.
"Nä," sa Ryan. "jag bara undrar."
"För att det är så kul." sa Sunshine.
"Ja, säkert." log Ryan.
"Jo, det är kul." sa Maureen och rufsade om i hans hår. "Lika kul som att... pussa dig!"
"Nej, inga pussar!" sa Ryan och blev röd om kinderna.
"Jo." flinade Maureen.
Ryan reste sig och gick mot trappan som ledde ner på stranden.
"Då får du jaga mig först!"
Han sprang ner i sanden.
"Men Ry!" ropade Rebecca. "Kom nu, vi ska ju äta!"
"Är du galen?" sa Ryan. "Det finns ju galna tjejer som vill pussas där uppe!"
De andra skrattade.
"Vi kittlar dig också - om du inte kommer upp inom två sekunder!" ropade Rebecca.
Ryan skyndade sig upp för trappan och satte sig anfådd på sin plats.
"Inte pussas och inte kittlas!" pustade han.
"Är det farligt?" skrattade Maggie och kramade pojken.
"Jaaa!" sa Ryan. "Det är jätte-farligt!"
Maureen log.
"Du får en puss iallafall."
Ryan skakade på huvudet och rodnade igen.
"Jooo!" skrattade Maureen.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
*
"Det går inte så bra att brotta ner pappa va, brorsan?" fnissade Rebecca.
"Ser det ut så...?" fnissade Ryan.
Han försökte ta sig ur Davids grepp.
"Faktiskt inte." skrattade Rebecca. "Ska du inte ge upp Ryan?"
Ryan skakade på huvudet.
"Jag ger mig aldrig!"
"Du kan väl ge dig en liten stund?" frågade Kate. "Så att vi kan äta lunch nu."
Hon log mot sin son.
David såg på Ryan.
"Ska vi ge oss?"
Ryan låtsades fundera.
"Vet inte... Det beror på vad vi får för lunch."
"Kommer ni inte äter vi upp all efterrätt." skojade Maggie.
"Neeej!" Ryan låtsades bli förfärad. "Inte efterrätten!"
Maggie skrattade.
"Kom hit och ät då gullunge."
"Ja, nu går vi och äter." log David.
Han släppte taget om Ryan.
Ryan satte sig i soffan. Han såg upp på sin far med sitt speciella bus-leende.
"Jag är inte färdig med dig än." varnade han.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
"Varför rufsar alla i mitt hår hela tiden...?" frågade Ryan nyfiket.
"Har du nåt emot det?" undrade Maureen.
"Nä," sa Ryan. "jag bara undrar."
"För att det är så kul." sa Sunshine.
"Ja, säkert." log Ryan.
"Jo, det är kul." sa Maureen och rufsade om i hans hår. "Lika kul som att... pussa dig!"
"Nej, inga pussar!" sa Ryan och blev röd om kinderna.
"Jo." flinade Maureen.
Ryan reste sig och gick mot trappan som ledde ner på stranden.
"Då får du jaga mig först!"
Han sprang ner i sanden.
"Men Ry!" ropade Rebecca. "Kom nu, vi ska ju äta!"
"Är du galen?" sa Ryan. "Det finns ju galna tjejer som vill pussas där uppe!"
De andra skrattade.
"Vi kittlar dig också - om du inte kommer upp inom två sekunder!" ropade Rebecca.
Ryan skyndade sig upp för trappan och satte sig anfådd på sin plats.
"Inte pussas och inte kittlas!" pustade han.
"Är det farligt?" skrattade Maggie och kramade pojken.
"Jaaa!" sa Ryan. "Det är jätte-farligt!"
Maureen log.
"Du får en puss iallafall."
Ryan skakade på huvudet och rodnade igen.
"Jooo!" skrattade Maureen.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
*
måndag, juni 14, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:164 - 14 juni - del 2
*
Marco och Dani Danelli omgavs fortfarande av skrattsalvor när de satte sig i Marcos stora bil.
Marco skakade på huvudet och skrattade.
”Ja, ha ha, jättekul!” sa han.
”Good one, Dani!” jublade kollegorna.
Marco gav sin dotter en blick.
”Så det var du! Jag visste väl det!”
Dani ryckte på axlarna.
”Det var Christiansen.” log hon.
Sedan började hon gapskratta igen.
”Såg du hans min! Han kan verkligen se rädd ut!”
”Dani…” sa hennes far med lite mer allvar i rösten. ”Hur många partners har du skrämt bort nu egentligen…?”
Marco Danelli visste att Christiansen redan nästa morgon skulle be om en ny partner. Dani var för tuff för honom.
”Farsan, ge mig en partner som passar mig bättre, så ska jag behålla honom. Den här har ingen humor och han är tråkigare än än uttorkad kaktus.”
Marco Danelli log.
”Du är hopplös, vet du det prinsessan?”
Dani nickade.
”Yep, det vet jag.”
Marco Danelli log mot sin enda dotter.
”Okej, som du vill, doll face; du ska få en ny partner.”
"Yes!"
Dani såg triumferande ut. Sedan såg hon på sin far och log spjuveraktigt.
”Men du, farsan, det var en jäkla kul dekal, inte sant…?”
Marco Danelli suckade.
Men sedan började han gapskratta.
Han tutade på sina skrattande agenter på parkeringsplatsen och cirkulerade runt dem tre gånger innan han körde hemåt.
”Rädda Dani! Dad farted! She can’t get out!” skrek agenterna. De tjöt av skratt.
Dani stack ut armen genom rutan och vinkade glatt till sina kollegor.
*
Marco och Dani Danelli omgavs fortfarande av skrattsalvor när de satte sig i Marcos stora bil.
Marco skakade på huvudet och skrattade.
”Ja, ha ha, jättekul!” sa han.
”Good one, Dani!” jublade kollegorna.
Marco gav sin dotter en blick.
”Så det var du! Jag visste väl det!”
Dani ryckte på axlarna.
”Det var Christiansen.” log hon.
Sedan började hon gapskratta igen.
”Såg du hans min! Han kan verkligen se rädd ut!”
”Dani…” sa hennes far med lite mer allvar i rösten. ”Hur många partners har du skrämt bort nu egentligen…?”
Marco Danelli visste att Christiansen redan nästa morgon skulle be om en ny partner. Dani var för tuff för honom.
”Farsan, ge mig en partner som passar mig bättre, så ska jag behålla honom. Den här har ingen humor och han är tråkigare än än uttorkad kaktus.”
Marco Danelli log.
”Du är hopplös, vet du det prinsessan?”
Dani nickade.
”Yep, det vet jag.”
Marco Danelli log mot sin enda dotter.
”Okej, som du vill, doll face; du ska få en ny partner.”
"Yes!"
Dani såg triumferande ut. Sedan såg hon på sin far och log spjuveraktigt.
”Men du, farsan, det var en jäkla kul dekal, inte sant…?”
Marco Danelli suckade.
Men sedan började han gapskratta.
Han tutade på sina skrattande agenter på parkeringsplatsen och cirkulerade runt dem tre gånger innan han körde hemåt.
”Rädda Dani! Dad farted! She can’t get out!” skrek agenterna. De tjöt av skratt.
Dani stack ut armen genom rutan och vinkade glatt till sina kollegor.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:164 - 14 juni - del 1
Skriv om dekaler
”Vad är det som är så roligt?”
Marco Danelli, chefen för SCA - Special Crime Agency såg hur hans kollegor stod parkeringen och gapskrattade.
”Du har fått en liten present.” frustade en av hans agenter.
På bakre vindrutan på Marco Danellis svarta Lexus satt en stor gul dekal med svarta bokstäver och skrek ut sitt budskap:
Marco Danelli försökte dra bort dekalen, men den satt alldeles för hårt.
”Vem av er lustigkurrar har gjort det här?” frågade han.
Hans blick föll på sin 23-åriga dotter Dani som jobbade som en av hans agenter.
”Titta inte på mig...” sa Dani oskyldigt.
Hon torkade bort en skratt-tår ur ögonvrån och följde sin partner till hans bil.
Ur sin byxficka drog hon upp en femdollars-sedel som hon gav till Christiansen.
”Fan Christiansen! Jag trodde du skulle fega ur!”
Christiansen tog pengen och log. Men han kände sig inte så stursk som han försökte ge sken av.
”Mr. Danelli ser rätt arg ut…” sa han. Han hade stor respekt för sin chef.
”Du kommer att vakna med ett hästhuvud i sängen i morgon.” flinade Dani.
Christiansen svalde så att adamsäpplet guppade.
”Tack för den Dani. Har du glömt att det var din idé?”
”Nope.” flinade Dani. ”Det var kul att slå vad med dig. Jag har inte skrattat så här mycket på länge.”
”Det var så lite så. Men du, Dani… du skvallrar väl inte på mig?”
”Jag lovar.” sa Dani.
Marco Danelli gick fram till sin dotter och hennes partner.
”Var det här ert verk?” han gjorde en gest mot dekalen.
Dani skrattade så mycket att hon inte kunde svara.
Hennes partner skrattade inte. Han tänkte att det kanske inte hade varit en så bra idé att sätta den där dekalen på Mr. Danellis bil.
”Christiansen, i morgon tar du städarens jobb.” beordrade Marco Danelli.
”Ja, Sir. Tack.” sa Christiansen, lättad över att komma undan med en dags städande som straff.
”Gör inte om det.” varnade Marco Danelli och såg med farlig blick på Danis partner.
Christiansen svalde igen.
”Det ska jag inte göra Sir.” sa han och skyndade sig in i sin bil.
*
”Vad är det som är så roligt?”
Marco Danelli, chefen för SCA - Special Crime Agency såg hur hans kollegor stod parkeringen och gapskrattade.
”Du har fått en liten present.” frustade en av hans agenter.
På bakre vindrutan på Marco Danellis svarta Lexus satt en stor gul dekal med svarta bokstäver och skrek ut sitt budskap:
”Vem av er lustigkurrar har gjort det här?” frågade han.
Hans blick föll på sin 23-åriga dotter Dani som jobbade som en av hans agenter.
”Titta inte på mig...” sa Dani oskyldigt.
Hon torkade bort en skratt-tår ur ögonvrån och följde sin partner till hans bil.
Ur sin byxficka drog hon upp en femdollars-sedel som hon gav till Christiansen.
”Fan Christiansen! Jag trodde du skulle fega ur!”
Christiansen tog pengen och log. Men han kände sig inte så stursk som han försökte ge sken av.
”Mr. Danelli ser rätt arg ut…” sa han. Han hade stor respekt för sin chef.
”Du kommer att vakna med ett hästhuvud i sängen i morgon.” flinade Dani.
Christiansen svalde så att adamsäpplet guppade.
”Tack för den Dani. Har du glömt att det var din idé?”
”Nope.” flinade Dani. ”Det var kul att slå vad med dig. Jag har inte skrattat så här mycket på länge.”
”Det var så lite så. Men du, Dani… du skvallrar väl inte på mig?”
”Jag lovar.” sa Dani.
Marco Danelli gick fram till sin dotter och hennes partner.
”Var det här ert verk?” han gjorde en gest mot dekalen.
Dani skrattade så mycket att hon inte kunde svara.
Hennes partner skrattade inte. Han tänkte att det kanske inte hade varit en så bra idé att sätta den där dekalen på Mr. Danellis bil.
”Christiansen, i morgon tar du städarens jobb.” beordrade Marco Danelli.
”Ja, Sir. Tack.” sa Christiansen, lättad över att komma undan med en dags städande som straff.
”Gör inte om det.” varnade Marco Danelli och såg med farlig blick på Danis partner.
Christiansen svalde igen.
”Det ska jag inte göra Sir.” sa han och skyndade sig in i sin bil.
*
söndag, juni 13, 2010
"Grease monkeys" 2
*
"Nämen! Är så du ser ut, lillebror?" utbrast Rebecca när en nybadad Ryan kom ut på verandan en stund senare.
"Ha, ha, mycket roligt." sa Ryan.
Han satte sig bredvid sin syster i träsoffan.
"Men du... ska du inte ta på dig skor?" sa Rebecca.
"Nä!" sa Ryan med en blandning av trots och busighet i rösten.
"Men trollet, då blir du ju smutsig om fötterna igen." påpekade Rebecca.
"Bra." sa Ryan. "Dom ska vara smutsiga."
Rebecca skrattade och höll om sin lillebror.
"Du får se upp hur du går bara, Ryan." sa David, som stod intill soffan. "Så att du inte kliver på något som du kan skada dig på, en glasbit tillexempel..."
"Jag tänker inte kliva på en glasbit igen." sa Ryan.
Han tillade fundersamt:
"En rostig spik kanske..."
"Passa dig. Skadar du dig mer nu adopterar vi bort dig." sa David spjuveraktigt.
Kate, Maggie, Rebecca, Maureen och Sunshine skrattade.
"Tack farsan, jag älskar dig också." flinade Ryan.
Han ställde sig upp i soffan och slog armarna om David.
"Vad ska du nu hitta på...?" skrattade Rebecca.
"Brotta ner pappa!" sa Ryan.
David skrattade åt sin busige son och svepte upp pojken i famnen.
"Nej...! Jag ska brotta ner dig!" fnissade Ryan.
"Kan du inte." skrattade David. "Du är fast här nu."
Maggie såg leende på Kate.
"Man kan nästan tro att du har två söner."
"Ja, verkligen, de är lika busiga båda två!" skrattade Kate.
"Pappa är värst!" ropade Ryan.
*
"Nämen! Är så du ser ut, lillebror?" utbrast Rebecca när en nybadad Ryan kom ut på verandan en stund senare.
"Ha, ha, mycket roligt." sa Ryan.
Han satte sig bredvid sin syster i träsoffan.
"Men du... ska du inte ta på dig skor?" sa Rebecca.
"Nä!" sa Ryan med en blandning av trots och busighet i rösten.
"Men trollet, då blir du ju smutsig om fötterna igen." påpekade Rebecca.
"Bra." sa Ryan. "Dom ska vara smutsiga."
Rebecca skrattade och höll om sin lillebror.
"Du får se upp hur du går bara, Ryan." sa David, som stod intill soffan. "Så att du inte kliver på något som du kan skada dig på, en glasbit tillexempel..."
"Jag tänker inte kliva på en glasbit igen." sa Ryan.
Han tillade fundersamt:
"En rostig spik kanske..."
"Passa dig. Skadar du dig mer nu adopterar vi bort dig." sa David spjuveraktigt.
Kate, Maggie, Rebecca, Maureen och Sunshine skrattade.
"Tack farsan, jag älskar dig också." flinade Ryan.
Han ställde sig upp i soffan och slog armarna om David.
"Vad ska du nu hitta på...?" skrattade Rebecca.
"Brotta ner pappa!" sa Ryan.
David skrattade åt sin busige son och svepte upp pojken i famnen.
"Nej...! Jag ska brotta ner dig!" fnissade Ryan.
"Kan du inte." skrattade David. "Du är fast här nu."
Maggie såg leende på Kate.
"Man kan nästan tro att du har två söner."
"Ja, verkligen, de är lika busiga båda två!" skrattade Kate.
"Pappa är värst!" ropade Ryan.
*
lördag, juni 12, 2010
"Grease monkeys"
*
"Hur länge har ni hållt på med den där bilen nu?"
David McKenzie såg på sin älskade hustru som stod i öppningen till garaget.
"Tja..." sa han fundersamt. "Nån timme."
Kate skrattade.
"Två timmar älskling. Tröttnar ni aldrig?"
"Nej, det är ju jättekul, mamma!" sa Ryan ivrigt. "Den här bilen är så cool!"
"Vad bra älskling." Kate rufsade om hans hår. "Men kom in och tvätta er nu så ska vi äta lunch sen.
"Vaddå, är vi inte fina så här?" skojade David och såg på sina neroljade kläder.
"Jo, ni är jättefina, mina små 'grease monkeys'." log Kate.
David och Ryan torkade av sina neroljade händer på en trasa, sedan följde de med Kate mot huset.
"Oj, nån behöver ett bad!" utbrast Maureen när de kom upp på verandan.
"Jag...?" sa Ryan. "Men det är bara mina kläder som är oljiga."
"Jaså?" log Sunshine. "Du har olja på näsan."
Ryan flinade.
"Ja, ja, men den ska vara där."
"Yeah right." skrattade Sunshine.
"Ryan, badrummet - nu." sa Kate och puffade mjukt in Ryan i huset.
"Men jag badade ju i julas!" flinade Ryan och log busigt.
Sedan tillade han:
"Förresten ska bilmekaniker vara lite skitiga. Eller hur pappa? Pappa...?"
Ryan såg sig om efter sin far, för att få lite stöd, men David hade redan gått ner till källaren för att duscha.
"Hrmm... bra stöd han var då..." muttrade Ryan.
"Men Ryan, vi vill se ditt söta lilla ansikte." sa Maggie.
"Just det." sa Kate. "Och jag antar att det finns nånstans där under smuts och olja."
Hon såg på sin son som om hon försökte se hans ansikte genom smutsen.
"Okej, jag går väl upp till badrummet då." suckade Ryan. "Men jag tvättar bara ansiktet."
Ryan tyckte annars om att bada, men han tänkte inte slösa en härlig sommardag på att ligga i badet.
"Ry, du behöver tvätta håret också." sa Rebecca. "Och fötterna!"
Ryan lyfte på ena foten, vred på den och granskade den.
"Vaddå... det är väl inget fel på mina fötter?"
"Snälla lilla du," skrattade Rebecca. "ett troll har renare fötter än du!"
Maureen och Sunshine fnissade.
Ryan suckade igen.
"Okej, okej, jag badar väl då om det nu är så viktigt."
Rebecca skrattade och skakade på huvudet.
"Ja se småpojkar..."
"Jag hörde det där!" ropade Ryan bortifrån trappan.
*
"Hur länge har ni hållt på med den där bilen nu?"
David McKenzie såg på sin älskade hustru som stod i öppningen till garaget.
"Tja..." sa han fundersamt. "Nån timme."
Kate skrattade.
"Två timmar älskling. Tröttnar ni aldrig?"
"Nej, det är ju jättekul, mamma!" sa Ryan ivrigt. "Den här bilen är så cool!"
"Vad bra älskling." Kate rufsade om hans hår. "Men kom in och tvätta er nu så ska vi äta lunch sen.
"Vaddå, är vi inte fina så här?" skojade David och såg på sina neroljade kläder.
"Jo, ni är jättefina, mina små 'grease monkeys'." log Kate.
David och Ryan torkade av sina neroljade händer på en trasa, sedan följde de med Kate mot huset.
"Oj, nån behöver ett bad!" utbrast Maureen när de kom upp på verandan.
"Jag...?" sa Ryan. "Men det är bara mina kläder som är oljiga."
"Jaså?" log Sunshine. "Du har olja på näsan."
Ryan flinade.
"Ja, ja, men den ska vara där."
"Yeah right." skrattade Sunshine.
"Ryan, badrummet - nu." sa Kate och puffade mjukt in Ryan i huset.
"Men jag badade ju i julas!" flinade Ryan och log busigt.
Sedan tillade han:
"Förresten ska bilmekaniker vara lite skitiga. Eller hur pappa? Pappa...?"
Ryan såg sig om efter sin far, för att få lite stöd, men David hade redan gått ner till källaren för att duscha.
"Hrmm... bra stöd han var då..." muttrade Ryan.
"Men Ryan, vi vill se ditt söta lilla ansikte." sa Maggie.
"Just det." sa Kate. "Och jag antar att det finns nånstans där under smuts och olja."
Hon såg på sin son som om hon försökte se hans ansikte genom smutsen.
"Okej, jag går väl upp till badrummet då." suckade Ryan. "Men jag tvättar bara ansiktet."
Ryan tyckte annars om att bada, men han tänkte inte slösa en härlig sommardag på att ligga i badet.
"Ry, du behöver tvätta håret också." sa Rebecca. "Och fötterna!"
Ryan lyfte på ena foten, vred på den och granskade den.
"Vaddå... det är väl inget fel på mina fötter?"
"Snälla lilla du," skrattade Rebecca. "ett troll har renare fötter än du!"
Maureen och Sunshine fnissade.
Ryan suckade igen.
"Okej, okej, jag badar väl då om det nu är så viktigt."
Rebecca skrattade och skakade på huvudet.
"Ja se småpojkar..."
"Jag hörde det där!" ropade Ryan bortifrån trappan.
*
Utmaning: ”Det var en gång…” Tigerpojken 1
*
Det var en gång för länge sedan en liten pojke som inte var som andra pojkar.
Han talade precis som andra små pojkar och hade riktiga känslor.
Men den här pojken var mycket speciell.
Han var nämligen inte mycket större än en kattunge. Hans söta runda ansikte och händer var en litet barns, men resten; kroppen, tassar, huvud och öron var en tigerunges; mjuk, randig och brandfärgad.
Grimaldi gnuggade sina knotiga händer.
Vilken skatt den här lille ungen var!
Folk skulle stå i kö för att få se honom - och det bästa av allt: de skulle betala rejält med guld- och silver-mynt för att få en glimt av underverket, även om de fick se aldrig så lite!
Grimaldi skrockade åt sin plan. Vad rik han skulle bli!
Nu gällde det att fånga den fantastiska upptäckten, innan han anade misstankar och sprang sin väg.
Grimaldi gick sakta fram mot tigerbarn-varelsen och log brett mot honom.
Tigerpojken blinkade nyvaket och nyfiket på den magre, gamle mannen.
Varför tittade han så och vad ville han?
Tigerpojken tyckte inte om gubben. Den illvilliga uppsynen skrämde honom.
Tänk om han när som helst kunde förvandla sig till ett ondsint monster…?
Han vände om och skulle just springa därifrån när han kände smärta i svansen!
Gubben hade tagit tag i hans svans och drog nu honom intill sig.
Tigerpojken skrek och grät och sparkade med sina små pälsben.
Men gubben bara skrockade.
”Där fick jag dig din lilla filur! Nu kommer du inte undan! Du är min nu, bara min!”
Grimaldi sjöng hela vägen hem, med den gråtande lille tigerpojken i famnen.
Rik, jag ska bli rik! Vilken underbar dag!
Det var en gång för länge sedan en liten pojke som inte var som andra pojkar.
Han talade precis som andra små pojkar och hade riktiga känslor.
Men den här pojken var mycket speciell.
Han var nämligen inte mycket större än en kattunge. Hans söta runda ansikte och händer var en litet barns, men resten; kroppen, tassar, huvud och öron var en tigerunges; mjuk, randig och brandfärgad.
Grimaldi gnuggade sina knotiga händer.
Vilken skatt den här lille ungen var!
Folk skulle stå i kö för att få se honom - och det bästa av allt: de skulle betala rejält med guld- och silver-mynt för att få en glimt av underverket, även om de fick se aldrig så lite!
Grimaldi skrockade åt sin plan. Vad rik han skulle bli!
Nu gällde det att fånga den fantastiska upptäckten, innan han anade misstankar och sprang sin väg.
Grimaldi gick sakta fram mot tigerbarn-varelsen och log brett mot honom.
Tigerpojken blinkade nyvaket och nyfiket på den magre, gamle mannen.
Varför tittade han så och vad ville han?
Tigerpojken tyckte inte om gubben. Den illvilliga uppsynen skrämde honom.
Tänk om han när som helst kunde förvandla sig till ett ondsint monster…?
Han vände om och skulle just springa därifrån när han kände smärta i svansen!
Gubben hade tagit tag i hans svans och drog nu honom intill sig.
Tigerpojken skrek och grät och sparkade med sina små pälsben.
Men gubben bara skrockade.
”Där fick jag dig din lilla filur! Nu kommer du inte undan! Du är min nu, bara min!”
Grimaldi sjöng hela vägen hem, med den gråtande lille tigerpojken i famnen.
Rik, jag ska bli rik! Vilken underbar dag!
*
Detta är en utmaning från vilse i vitterheten
*
Det var en gång...
Utgå från din favoritsaga om du har en, eller välj en av de mest kända klassikerna. Hitta sedan något i sagan som du blir inspirerad att skriva om.
Sagor är ofta fyllda av olika motiv förutom den grundläggande berättelsen,
och där finns mycket att välja på. Eller så kan du skriva ut den "onda" sidans perspektiv - kanske blir det en helt annan saga då?
*
Sagoväsen
Skapa ditt alldeles egna sagoväsen! Det kan vara något litet eller stort,
ont eller gott, eller mitt emellan.
Solstigen 12 - 10
*
”Mamma, Isolde ska gifta sig med Zac Efron.” upplyser Dorian.
”Trevligt.” ler jag.
Majas mamma skrattar.
”Du vet att det är brudens föräldrar som betalar bröllopet va?”
"Ja, det vet jag." skrattar jag.
Vad gör man inte för sin älskade lilla prinsessa?
”Mamma, Isolde ska gifta sig med Zac Efron.” upplyser Dorian.
”Trevligt.” ler jag.
Majas mamma skrattar.
”Du vet att det är brudens föräldrar som betalar bröllopet va?”
"Ja, det vet jag." skrattar jag.
Vad gör man inte för sin älskade lilla prinsessa?
I want fabulous
That is my simple request
All things fabulous
Bigger and better and best
I need something inspiring
to help me get along
I need a little fabulous
is that so wrong?
Fabulous
(High School Musical 2)
*
*
Solstigen 12 - 9
*
”Mamma, får vi glass se’n?” frågar Isolde.
”Självklart min älskling.” säger jag. ”Hundra liter minst.”
”Tokiga mamma!” fnissar Dorian. ”Så mycket glass kan man inte äta.”
”Joho då!” säger jag och kittlar min son. ”Och se’n ska vi köpa arton kilo karameller.”
”Fabulous!” jublar Isolde med perfekt uttal.
”Va? Kan du så bra engelska?” utbrister Majas mamma förvånat.
”Yes!” säger Isolde. ”Jag lär mig alla repliker i filmerna.”
Hon snurrar runt i sin rosa klänning med High School Musical-tryck.
När vi går in genom Skansens grindar sjunger Isolde, Maja - och till och med Dorian - på Bop To the Top.
”Mamma, får vi glass se’n?” frågar Isolde.
”Självklart min älskling.” säger jag. ”Hundra liter minst.”
”Tokiga mamma!” fnissar Dorian. ”Så mycket glass kan man inte äta.”
”Joho då!” säger jag och kittlar min son. ”Och se’n ska vi köpa arton kilo karameller.”
”Fabulous!” jublar Isolde med perfekt uttal.
”Va? Kan du så bra engelska?” utbrister Majas mamma förvånat.
”Yes!” säger Isolde. ”Jag lär mig alla repliker i filmerna.”
Hon snurrar runt i sin rosa klänning med High School Musical-tryck.
När vi går in genom Skansens grindar sjunger Isolde, Maja - och till och med Dorian - på Bop To the Top.
Yeah we’re gonna
Bop, bop, bop
Bop to the top
Slip and slide and ride that rhythm
Jump and hop hop ‘til we drop
And start again
Zip zap zop
Pop like a mop
Scoot around the corner
Move it to the groove
‘Til the music stops
Do the bop bop,
bop to the top
Don’t ever stop
Bop to the top
Bop To the Top
High School Musical
Solstigen 12 - 8
*
En timme senare står vi utanför Skansen; jag med mina tre solstrålar och Isoldes bästis Maja med sin mamma.
”Djuuuuren!” ropar Troy - som om han förväntar sig att de ska svara. ”Klappa djuren!”
”Nu kan vi träffa morfar.” säger Dorian leende.
”Morfar…?”
Nu hängde jag inte med. Barnens morfar bor ju inte här i stan.
”Björn!” fnissar Dorian.
”Bjööööörn!” fnissar Isolde. ”Hajar du?”
Ja, jag hajar. 25-öringen har trillat ner nu.
”Morfar bor på Skansen!” sjunger tvillingarna.
Folk som står i vår kö skrattar gott åt mina härliga ungars humor.
”Moffa!” gastar Troy. ”Djuuuren!”
”Eh, vi ska nog lugna ner oss ett par hekto nu.” säger jag.
Barnen gör så.
”Hur länge ska man stå i kö egentligen…?” suckar Dorian uttråkat några minuter senare.
”Hundra år typ.” suckar Isolde, lika uttråkad.
”Var djuren är?” säger Troy och slår ut med händerna i en frågande gest.
*
En timme senare står vi utanför Skansen; jag med mina tre solstrålar och Isoldes bästis Maja med sin mamma.
”Djuuuuren!” ropar Troy - som om han förväntar sig att de ska svara. ”Klappa djuren!”
”Nu kan vi träffa morfar.” säger Dorian leende.
”Morfar…?”
Nu hängde jag inte med. Barnens morfar bor ju inte här i stan.
”Björn!” fnissar Dorian.
”Bjööööörn!” fnissar Isolde. ”Hajar du?”
Ja, jag hajar. 25-öringen har trillat ner nu.
”Morfar bor på Skansen!” sjunger tvillingarna.
Folk som står i vår kö skrattar gott åt mina härliga ungars humor.
”Moffa!” gastar Troy. ”Djuuuren!”
”Eh, vi ska nog lugna ner oss ett par hekto nu.” säger jag.
Barnen gör så.
”Hur länge ska man stå i kö egentligen…?” suckar Dorian uttråkat några minuter senare.
”Hundra år typ.” suckar Isolde, lika uttråkad.
”Var djuren är?” säger Troy och slår ut med händerna i en frågande gest.
*
Solstigen 12 - 7
*
”Ska vi åka till IKEA?” frågar jag en solig förmiddag.
Tvillingarna ruskar vilt på sina huvuden.
Jag kan nästan höra hur de tänker:
Blääää! Aldrig i livet!
”Nä, jag vill åka inlines.” säger Dorian.
”Och jag vill gå hem till Maja och leka.” säger Isolde.
Puh…! Jag hade ärligt talat ingen större lust att åka till IKEA en sådan här fin dag.
Nytt matbord får vänta. Jag menar, det har ju ändå fyra ben och står upprätt fortfarande.
Och soffan kan jag faktiskt klä om, har ju ett extra överdrag.
Jag tvingar på Dorian hjälm, benskydd, knäskydd och lite fler skydd
(inte helt lätt)
och sedan far han iväg på sina inlines tillsammans med en kompis.
Isolde knäpper på sig sina sandaler och rusar över till Maja som bor i huset intill.
Jag ser på Troy. 2-åringen försöker sätta på sig sina skor.
”Jaha du Troy, vad tycker du att vi ska göra då?”
”Djur!” säger pojken ivrigt.
”Djur? Vill du åka till djurparken!”
Pojken skiner som en sol.
”Jaaaaa! Djur’arken!”
Du vara chef.
Skansen får det bli.
*
”Ska vi åka till IKEA?” frågar jag en solig förmiddag.
Tvillingarna ruskar vilt på sina huvuden.
Jag kan nästan höra hur de tänker:
Blääää! Aldrig i livet!
”Nä, jag vill åka inlines.” säger Dorian.
”Och jag vill gå hem till Maja och leka.” säger Isolde.
Puh…! Jag hade ärligt talat ingen större lust att åka till IKEA en sådan här fin dag.
Nytt matbord får vänta. Jag menar, det har ju ändå fyra ben och står upprätt fortfarande.
Och soffan kan jag faktiskt klä om, har ju ett extra överdrag.
Jag tvingar på Dorian hjälm, benskydd, knäskydd och lite fler skydd
(inte helt lätt)
och sedan far han iväg på sina inlines tillsammans med en kompis.
Isolde knäpper på sig sina sandaler och rusar över till Maja som bor i huset intill.
Jag ser på Troy. 2-åringen försöker sätta på sig sina skor.
”Jaha du Troy, vad tycker du att vi ska göra då?”
”Djur!” säger pojken ivrigt.
”Djur? Vill du åka till djurparken!”
Pojken skiner som en sol.
”Jaaaaa! Djur’arken!”
Du vara chef.
Skansen får det bli.
*
Solstigen 12 - 6
*
En vecka senare hade mannen som numera kallas Exet hämtat alla sina pinaler och så drog han iväg.
(Till sin bystiga blondin antar jag, men jag kan ärligt säga att jag inte brydde mig nämnvärt.)
Dorian och Isolde tröstade mig en dag kort efter separationen när de tyckte jag såg lite ledsen ut.
”Du är vackrare än hon, mamma.” sa Isolde. ”Rött hår är finare.”
”Jaaaa!” höll Dorian med.
Barnen kröp upp till mig i soffan och överöste mig med kramar.
”Och vet du mamma..." tillade Dorian. "du är som Pippi Långstrump, rolig och glad varje dag!”
Kan man få finare betyg av sina ungar?
*
En vecka senare hade mannen som numera kallas Exet hämtat alla sina pinaler och så drog han iväg.
(Till sin bystiga blondin antar jag, men jag kan ärligt säga att jag inte brydde mig nämnvärt.)
Dorian och Isolde tröstade mig en dag kort efter separationen när de tyckte jag såg lite ledsen ut.
”Du är vackrare än hon, mamma.” sa Isolde. ”Rött hår är finare.”
”Jaaaa!” höll Dorian med.
Barnen kröp upp till mig i soffan och överöste mig med kramar.
”Och vet du mamma..." tillade Dorian. "du är som Pippi Långstrump, rolig och glad varje dag!”
Kan man få finare betyg av sina ungar?
Här kommer Alice Bergdahl!
Tjolahopp
Tjolahej
Tjolahoppsansa!
*
Solstigen 12 - 5
*
Blondin-spöket tyckte dock inte alls att lille Troy var duktig, hon skrek till och gav mig en iskall blick.
”Min klänning kostade tre tusen kronor! Du får betala kemtvätten!”
Say whaaaat….?
Kyss mig där bak, kossa.
Min gamla karlslok hade mage att nicka instämmande.
”Eh ja, du får nog betala tvätten, Alice. Det där är en dyr klänning.”
Han är otrogen och jag ska betala tvätt för det där spektaklets klänning…?!
I nästa sekund flög fan själv i mig.
Med karlsloken och blondinens blickar fästa på mig lyfte jag upp deras sopptallrikar över huvudena på dem.
”Du gör det inte…” mumlade min karl förskräckt.
”Inte? Ska vi slå vad?”
Jag gav honom ett elakt, utmanande flin.
Det kändes faktiskt väldigt skönt att hälla varsin skål sparrissoppa à 150 kronor över blondinen och exet.
Skönt för mig alltså, för dem var det nog inte så mysigt att få ljummen sörja över sig.
”Du kan komma och hämta dina saker på fredag.” talade jag om för honom. ”Barnen och jag är inte hemma då.”
Han blinkade soppa ur ögonen och såg dumt på mig.
”Får jag inte säga hej då till ungarna?”
”Säga hej då till…?”
Jag hånskrockade.
”Kyss dig i röven.”
Ett gäng med kvinnor reste sig och gav mig stormande applåder.
”Kör hårt tjejen!” jublade de.
Jag bugade mig och log varmt mot dem.
Troy satt nu mitt på bordet och mumsade förnöjt på en bit mjukt bröd.
Jag tog honom i famnen och lämnade med högburet huvud restaurangen.
*
Blondin-spöket tyckte dock inte alls att lille Troy var duktig, hon skrek till och gav mig en iskall blick.
”Min klänning kostade tre tusen kronor! Du får betala kemtvätten!”
Say whaaaat….?
Kyss mig där bak, kossa.
Min gamla karlslok hade mage att nicka instämmande.
”Eh ja, du får nog betala tvätten, Alice. Det där är en dyr klänning.”
Han är otrogen och jag ska betala tvätt för det där spektaklets klänning…?!
I nästa sekund flög fan själv i mig.
Med karlsloken och blondinens blickar fästa på mig lyfte jag upp deras sopptallrikar över huvudena på dem.
”Du gör det inte…” mumlade min karl förskräckt.
”Inte? Ska vi slå vad?”
Jag gav honom ett elakt, utmanande flin.
Det kändes faktiskt väldigt skönt att hälla varsin skål sparrissoppa à 150 kronor över blondinen och exet.
Skönt för mig alltså, för dem var det nog inte så mysigt att få ljummen sörja över sig.
”Du kan komma och hämta dina saker på fredag.” talade jag om för honom. ”Barnen och jag är inte hemma då.”
Han blinkade soppa ur ögonen och såg dumt på mig.
”Får jag inte säga hej då till ungarna?”
”Säga hej då till…?”
Jag hånskrockade.
”Kyss dig i röven.”
Ett gäng med kvinnor reste sig och gav mig stormande applåder.
”Kör hårt tjejen!” jublade de.
Jag bugade mig och log varmt mot dem.
Troy satt nu mitt på bordet och mumsade förnöjt på en bit mjukt bröd.
Jag tog honom i famnen och lämnade med högburet huvud restaurangen.
*
Solstigen 12 - 4
*
Exet och den blonda saken tyckte av någon anledning att situationen blev vääääldigt pinsam.
Men c’est la vie... Mig jävlas man inte med ostraffat.
Jag satte Troy på bordet och studerade blondinen som satt mittemot min karl.
”Alice… eh... öh.. det är inte som det ser ut...” mumlade mannen som var far till mina barn.
”Det är klart att det är!” sa jag. ”Gör dig inte dummare än vad du är.”
Jag vände mig till hans blonda sak och granskade henne.
Hon fortsatte besvärad att äta och försökte låtsas om jag inte var där.
Det var nog inte så lätt, för jag stod väldigt nära henne och blängde på henne med onda ögat.
Och Troy hade nu upptäckt hennes stora pärlhalsband i plast. Han kröp fram över bordet och tog tag i halsbandet
Det är bra Troy, stryp våpet! tänkte jag.
Nej, det tänkte jag inte, så elak är jag inte.
Däremot jublade jag inombords när min lilla telning slet tag i halsbandet så att pärlor flög ner i blondin-häxans soppa och i dekolletaget.
Det stänkte ljusgrön sparrissoppa på hennes vita klänning och i hennes ansikte.
Troy gurglade glatt, det var nästan som om han förstod hur duktig han var!
*
Exet och den blonda saken tyckte av någon anledning att situationen blev vääääldigt pinsam.
Men c’est la vie... Mig jävlas man inte med ostraffat.
Jag satte Troy på bordet och studerade blondinen som satt mittemot min karl.
”Alice… eh... öh.. det är inte som det ser ut...” mumlade mannen som var far till mina barn.
”Det är klart att det är!” sa jag. ”Gör dig inte dummare än vad du är.”
Jag vände mig till hans blonda sak och granskade henne.
Hon fortsatte besvärad att äta och försökte låtsas om jag inte var där.
Det var nog inte så lätt, för jag stod väldigt nära henne och blängde på henne med onda ögat.
Och Troy hade nu upptäckt hennes stora pärlhalsband i plast. Han kröp fram över bordet och tog tag i halsbandet
Det är bra Troy, stryp våpet! tänkte jag.
Nej, det tänkte jag inte, så elak är jag inte.
Däremot jublade jag inombords när min lilla telning slet tag i halsbandet så att pärlor flög ner i blondin-häxans soppa och i dekolletaget.
Det stänkte ljusgrön sparrissoppa på hennes vita klänning och i hennes ansikte.
Troy gurglade glatt, det var nästan som om han förstod hur duktig han var!
*
Solstigen 12 - 3
*
Exet ja, han är en historia för sig.
När Troy var sju månader gammal bestämde sig karl’n för att han var trött på familjelivet och började strula runt med andra kvinnor.
En kväll när jag promenerade på stan med Troy, såg jag exet...
(Jag tror nästan jag har glömt vad han heter…. Försöker i alla fall...)
Fokus nu Alice!
Hursomhelst; jag tittade in genom fönstret på en fin restaurang och då såg jag honom - med en bystig blondin!
De såg väldigt intima och förälskade ut där de satt och sörplade i sig mat.
Jag antar att han gillar blondiner bättre än rödhättor helt enkelt.
Nu kanske ni tror att jag sprang hem och grät kudden full av salta, mascara-kladdiga tårar?
Inte Alice Bergdahl inte.
Nej då, jag parkerade barnvagnen, tog 6 kilos baby på armen och knatade in på restaurangen.
”Tiiiitta Troy!” sa jag högt, så att typ hela stan hörde. ”Där sitter pappa!”
Jag pekade överdrivet tydligt.
”Pappaaaa!” sa telningen och viftade glatt med armarna.
(Bra tidpunkt att säga pappa för första gången förresten.)
*
Exet ja, han är en historia för sig.
När Troy var sju månader gammal bestämde sig karl’n för att han var trött på familjelivet och började strula runt med andra kvinnor.
En kväll när jag promenerade på stan med Troy, såg jag exet...
(Jag tror nästan jag har glömt vad han heter…. Försöker i alla fall...)
Fokus nu Alice!
Hursomhelst; jag tittade in genom fönstret på en fin restaurang och då såg jag honom - med en bystig blondin!
De såg väldigt intima och förälskade ut där de satt och sörplade i sig mat.
Jag antar att han gillar blondiner bättre än rödhättor helt enkelt.
Nu kanske ni tror att jag sprang hem och grät kudden full av salta, mascara-kladdiga tårar?
Inte Alice Bergdahl inte.
Nej då, jag parkerade barnvagnen, tog 6 kilos baby på armen och knatade in på restaurangen.
”Tiiiitta Troy!” sa jag högt, så att typ hela stan hörde. ”Där sitter pappa!”
Jag pekade överdrivet tydligt.
”Pappaaaa!” sa telningen och viftade glatt med armarna.
(Bra tidpunkt att säga pappa för första gången förresten.)
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)